ANAHEIM – CHICAGO 1-4 (Period 2)
* * *
Bruce Boudreaus skuta förliser i Game 7-storm – igen.
Heartbreaking.
Men inte alldeles oväntat.
Att slå Chicago Blackhawks i stora matcher är det kanske svåraste som finns i hela hockeyvärlden – och för lag som, tyvärr, på gammalt Bruce-vis har svårt att lösgöra nödvändig energi är det omöjligt.
* * *
När borde Gibson stå?
Hvergang!
Nej, förlåt den var lite taskig.
Men jag kunde inte låta bli.
* * *
– Nu ser vi till få en bra fucking start på andra fucking perioden, kan man ju gissa att Boudreau sa innan hans krigare klev ut på isen igen.
Och så börjar det med att Brandon Saad smäller in 3-0.
That’s just sa(a)d…
* * *
Vad som konstituerar en ”distinct kicking-motion” behöver man snart vara kärnfysiker för att kunna reda ut.
För bara någon säsong sedan hade Hossas 4-0-mål alldeles självklart blivit bortdömt, men numer är det tillåtet att vinkla pucken på det där sättet – så länge skenan inte lyfter från isen.
Väldigt tungt för Ducks.
Särskilt som de strax innan hade visat tecken på offensivt liv för första gången på hela matchen.
* * *
Förlåt, John J. Jag glömde bort vår ”antingen”-pakt för ett par korta ögonblick. Vanligtvis tänker jag numer alltid på dig när jag ska stava det ordet – och gör rätt.
* * *
Du har en poäng, Hek i USA.
Getzlaf ser ut som han inte bryr sig – ungefär som Spezza och Heatly när Ottawa mötte just Ducks i finalen 2007.
Det är förmodligen inte så, det är nog mer mental kramp och brist på energi.
Men det ser inget vidare ut.
* * *
Som om det behövdes mer salt i Glen Sathers sår:
Brad Richards – en annan som fick lämna New York efter förra säsongen – ser också ut att återvända till finalen.
Jaja, det kontraktet var han tvungen att göra sig av med.
Men ändå…
* * *
Både Johnny O och Yellbear har assists – och nu även Jakob Silfverberg.
Ju större the game, desto bättre swedes, eller hur det nu var…
* * *
Ryan Keslers sena reducering kanske, kanske kan få lite fart på ankskocken igen.
De har några magnifika tredjeperioder bakom sig och får de in ett mål till här i början finns möjligheten att vi till sist får smaka på den andlösa dramatiken vi hade förväntat oss ikväll…

ANAHEIM – CHICAGO 0-2 (Period 1)
* * *
Chicagos General Patton skriver sin egen legend mitt i steget.
Först hugger han – captain Toews – kvickt som en vessla in returen på ett Yellbear-skott.
Sedan får gästerna powerplay och då hinner Orange County knappt blinka förrän han bombar in sitt andra mål.
Han baxar alltså på egen hand upp sitt lag i 2-0-ledning direkt i årets viktigaste match.
Så ser ledarskap ut.
Så ser clutch ut.
Så ser femstjärnig hockeykonst ut.
Oerhört.
* * *
Första målet är alltid viktigt såna här gånger, men det känns inte som det har samma betydelse i den här matchen som det hade i den förstoppningsartade dragkampen några kvarter från där jag sitter igår kväll.
Inte ens det andra känns särskilt avgörande.
Ducks vet hur man kommer tillbaka från tunga underlägen och samlar sig snart till en kontra-push det säkert skulle kunna gå att skriva hela romaner om.
* * *
Nationalsången var verkligen anskrämlig. Han i Boston med fistbumpen framstod som Jussi Björling i jämförelse.
* * *
Wayne Gretzky är tydligen på plats i Honda Center ikväll och då passar Jonathan Toews på att säkra karriärens 99:e slutspelspoäng.
Det är nånting väldigt ödesmättat med det…
* * *
Det var ett tag sedan någon sa nåt om ”den moraliska finalen” nu och let me till you:
Åtskilliga av de tunga tyckare från Kanada som tidigare sett det som självklart att västlaget vinner Stanley Cup lät betydligt mer osäkra igår.
Bolts hade karisma igår, både på isen och i omklädningsrummet efteråt, och den karisman var inte svårtydd.
Den såg ut som den som brukar lysa om vinnare.
* * *
Ja, my goodness – NBC skickade alltså gamle Doc på cross continental-flight i morse och har honom i kommentatorshytten i Kalifornien, mindre än ett dygn efter han lämnade diton i New York.
Det vittnar om att kanalen ser det som oerhört viktigt att han kommentarer de stora matcherna och det i sin tur vittnar om att de har data som säger att han trollbinder den stora allmänheten.
För de hockeyfrälsta – som John J – är ju så lagom förtjusta…
* * *
Andersen har inte övertygat.
Ännu.
* * *
Jag borde följa Skånske Jans exempel, men slutspelet är Biffen-årets höjdpunkt och först när det är över helt och hållet är det dags att börja tänka på damage control.
Så:
Ikväll ska lämpligt etablissemang i grannskapet få leverera en riktigt juicy burger…

Daft Punks ”One More Time” pumpar på en uteservering på tredje avenyn när jag under den ångande heta lördagseftermiddagen promenerar hemåt efter finalklippning hos den ryske barberaren i East Village och jag nickar instämmande i mina nya snagg.
One More Time indeed.
För andra kvällen i rad mynnar ju Stanley Cup-slutspelet ut i det mest dramatiska, infernaliska och underbara som finns,
Ännu ett sanningens ögonblick är här.
Ännu ett slutgiltigt avgörande.
Ännu ett definitivt All Or Nothing-moment.
Anaheim Ducks och Chicago Blackhawks gör upp i en episk Game 7.
Förloraren släcker lyset för säsongen och åker hem.
Vinnaren spelare Stanley Cup-final mot Tampa Bay Lightning.
Att det blir ett drama för historieböckerna garanteras redan i själva grundförutsättningen. Spänningen kommer vara andlös och hey, till och med den förhållandevis platta tillställningen på Garden igår kommer ju bli ihågkommen.
Länge.
Men jag tror dessutom vi får se en riktigt magnifik hockeymatch i Honda Center.
Två enorma hockeylag kommer, efter några inledande minuter som måhända är aningen avvaktande, pressa varandra till det allra yttersta i en rasande explosiv larger-than-life-klassiker.
Så here we go:
One more time.
* * *
Många av oss höll på och hamrade text till långt in på småtimmarna i går natt, men vi befann oss dessbättre i New York och här har barerna serveringstillstånd till 04 på morgnarna.
Så det blev en rätt grundlig konferensfinal-avslutning på en irländsk bar som ligger tvärs över gatan från Gardens media-ingång, på åttonde avenyn, och blivit de tillresta hockeyjournalisternas särskilda New York-tillhåll.
Den är genuint sunkig, men man kan ha roligt på såna etablissemang också. Jag tror bestämt det var så att solen hade gått upp och stekte rätt bra genom fönstren när jag till slut kom hem.
Well, man är inte med om så många konferensfinaler…right?
* * *
Med sin fantastiska uppvisning i onsdags borde Duncan Keith rimligen ha gjort slut på diskussionen om de fyra Blackhawks-backarnas påstådda utmattning.
Deras trötthet kommer inte vara någon faktor alls när allting nu hänger på en sista urladdning – oavsett hur oändligt många minuter de spelat och oavsett hur mycket jättelika monsterankor än dammat in dem i sargerna i de föregående sex matcherna.
Minns vad Yellbear Hjalmarsson sa till bloggen efter senaste segern:
– Jag får bara extra tändvätska när alla pratar om hur trötta och slitna vi måste vara vid det här laget. Det sak bli riktigt kul att försöka visa att vi inte alls är det.
Nu har de ju dessutom fått vila en extra dag, så no sweat. Ärrade slutspelsmaskinerna Keith, Yellbear, Johnny Oduya och Brent Seabroook kommer göra årets match ikväll.
* * *
Just när jag hade gett upp hoppet om att kommentatorsspårets utsände i North Carolina någonsin skulle höra av sig igen dundrar han in på scenen
Och det är klart.
Skånske Jan kan man inte blidka med var sig vädjanden eller hot.
Han tar till orda när han själv känner för det.
I vilket fall:
Välkommen tillbaka, vi känner oss alla hedrade och förväntar oss halsbrytande utläggningar om de mest oväntade spörsmål…
* * *
Om Ducks tar det här finns alltså risken att en dansk målvakt vinner Stanley Cup före en svensk.
Inte nog med det.
Den förste Frölunda-målis som vinner Stanley Cup kan vara en annan än Henrik Lundqvist.
Now, det känns inte riktigt riktigt…
* * *
Låt nu Eric J vara.
Han får självfallet skriva precis hur mycket han vill om juniorhockey och jag är övertygad om att det finns andra läsare som uppskattar insatserna.
Allt jag begär är att han slutar bita kommentatorspårets administratör i handen helt utan anledning…
* * *
Chris Kuc från Chicago-Tribune rapporterar att dom vräker på med Rolling Stones ”Midnight Rambler” i Honda Center-PA:t ett par timmar före puck drop.
Det blir jag glad över att höra, för om jag inte minns fel var det just den klassikern vi dansade till här i bloggen när det drog ihop sig till OT tidigare i västra konferensfinalen.
Men jag känner också en ilning av nåt som liknar obehag.
Tänk om det blir övertid igen.
Vilket…trauma.
* * *
Redan i natt börjar jag förstås styra upp Stora Stanley Cup-tipset, men jag tror aldrig jag haft så lite tid på mig att få tag i alla som på ena eller andra sättet måste kontaktas, så jag får be om visst överseende om det inte blir lika fett som vanligt.
* * *
Tror jag får ladda ett anständighetsfilter i rättstavningsprogrammet, för plötsligt vill det ändra Kuc till…ja, ni kanske kan föreställa er.
* * *
Vilken av Anaheims superkedjor är det som kliver fram i det här kritiska ögonblicket, tror ni?
Hawks brukar kunna neutralisera en, men sällan två – allra minst när Ducks spelar hemma och Lille Fridolf har sista bytet.
Min känsla är – ännu en gång – att vi får se Jakob Silfverberg i någon form av avgörande roll.
* * *
Antigen flyger jag till Tampa på tisdag morgon – eller till södra Kalifornien på måndag kväll.
Det är inte mycket snack om vad som skulle vara enklast och smidigast, men det får man ju inte tänka på.
Det är Stanley Cup-final, då ska man vara lycklig vad som än händer.
* * *
I Hawks är det nästan givet att Showtime Kane kommer vara inblandad när the going gets tough ikväll.
Han blir bättre och farligare ju mer som står på spel – alltid.
Yellbear igen:
– Vi vet när matcherna når sina avgörande skeden för då hör man ”Kaner” hela tiden. Han skriker efter pucken och slår med klubban i isen. Han vill alltid vara den som avgör och blir hjälte.
Jag älskar den sortens stjärnor.
* * *
Lille Fridolf Boudreau, ja.
Jag låg och bläddrade lite i hans biografi ”Gabby – Confessions of a Hockey Lifer” i morse (well, det var ju framåt lunch, men det är morgon dagen efter en konferensfinal-fest, det) och i den framstår han som så sympatisk att det inte går att låta bli att unna honom det han drömmer om.
Han har rean klivit över den tröskel han tidigare alltid snubblade på efter första slutspelsomgången, men det är bucklan den runde lille keruben vill åt och ikväll har han chansen att nå platån där den väntar, skinande och hypnotisk.
Kanske är det sista chansen också.
Gör Ducks inte det här nu, då vetitusan om Boudreau är kvar nästa säsong.
* * *
Tjeckiske frilansfotografen Zdenek är den ende som kan ge Kenny Alberts en match om titeln the hardest working man in the hockey media business.
Jag såg honom i pressrummet på Garden vid halv två-snåret i natt.
Nu befinner han sig i Honda Center.
Ett plan gick från JFK vid sju i morse, eller nåt sånt vansinnigt.
– Men då missar du ju morgonvärmningen i Kalifornien. Svagt, kunde jag inte låta bli att säga i natt och tyckte då att jag var roligare än jag i själva verket var.
* * *
– Hur är det, var det någon som frågade Ryan Kesler i Ducks omklädningsrum igår, att spela ihop med rivaler du tidigare tyckte illa om.
Kesler vändesig om, såg Corey Perry några platser bort och svarade:
– Corey…kan du lämna rummet en stund?
Ha!
* * *
Coach Quenneville kör Kane och Toews tillsammans ikväll igen.
Jag gillar det.
Dom är Chicagos Glimmer Twins och SKA kampera ihop när det verkligen, verkligen gäller.
* * *
Han gick i pension efter förra säsongen, men Duck har fortfarande sin störste legendar i ryggen.
Teemu alltså.
The Finnish Flash.
Hans tweet tidigare idag måste ha varit som en dröm för alla fans i Orange County.
”I haven’t played hockey for over a year, but this morning I woke up with the same feeling in my body as when I played. Game 7, Go Ducks”.
Inte blev det sämre när han senare poserade i fullt matchställ på Instagram – hemma i vardagsrumssoffan.
* * *
Okej.
One more time.
Det här blir nåt.

NY RANGERS – TAMPA 0-2 (Slut)
* * *
En halvtimme efter slutsignalen står Vigge Hedman mitt på omklädningsrumsgolvet, i t-shirt med ”Eastern Conference Champions”-tryck på bröstet , och ler så lyckligt att jag börjar famla efter solglasögonen.
– Jag har drömt om Stanley Cup-finalen sedan jag föddes, höll jag på att säga. Men i alla fall sedan jag började spela hockey. Det känns helt overkligt att jag ska vara med i en nu, säger han.
Men det är i högsta grad verkligt och såväl Vigge som hans lagkamrater förtjänar dessutom att befinna sig vid regnbågens fot.
De var bäst i den här konferensfinalen, punkt och slut.
* * *
Inne hos Rangers är det precis som det brukar vara hos lagen som förlorar de stora matcherna och ser drömmarna rinna genom fingrarna.
Tyst.
Tungt.
Bedrövat.
De kan inte riktigt förstå att alla ansträngningar, alla uppoffringar, allt lidande, allt ohyggligt jobb i serier som den mot Washington slutar i – ingenting.
Samtidigt inser de flesta att det just ikväll inte var så mycket att snacka om.
Blåskjortorna skapade inte en enda riktigt avancerad chans på hela matchen.
– I vanliga fall tänker man alltid ”åh, om vi ändå gjort mål på den och den chansen”. Men jag kan inte erinra mig en enda sådan situation ikväll, suckar Henke.
* * *
Precis som förväntat blev det en alldeles extraordinär handshake.
St. Louis fick långa, innerliga kramar av Stamkos och Hedman, Strålle omfamnade Henke, Brian Boyle klappade om alla han såg.
Men så våldsamt mycket blev det tydligen inte sagt.
– Nej, man bara tackar varandra för bra serie och de önskade väl mig lycka till, berättar Strålle Strålman.
– Jag har bara respekt för killarna i laget och saknar mina skandinaviska vänner. Det är väldigt bra människor.
* * *
Jag har förståelse för att känslorna svämmar över när det kommer till så här stora avgöranden, men please folks – det är verkligen ledsamt att se att ni måste vara så spydiga, hånfulla och taskiga mot varann i kommentatorsspåret.
Dåliga förlorare är bland det otrevligaste som finns – och dåliga vinnare är ännu värre.
* * *
Blackhawks eller Ducks?
Lightning-stjärnorna samlas imorrn och ser matchen på tv tillsammans för att få veta vem de ska gå upp mot i karriärens största matcher.
Men de verkar inte hålla på någon särskild.
– Det kommer att bli svårt vilket som, men spelar vi som ikväll har vi en god chans, menar Strålle.
* * *
Youngblood Ekeliw har det senaste året blivit som en lillebror och det värmer verkligen mitt gamla hjärta att han äntligen får se sitt Lightning i det allra skarpaste strålkastarskenet.
Han var för ung för att riktigt kunna uppskatta triumfen 2004, men nu väntar de största veckorna i Örby-sonens liv.
Och han har en buddy som kommer lämna ständiga rapporter från bardisken på Champions…
* * *
Framåt halv fyra nu på morgonen, lokal tid, landar Lightning på flygplatsen strax utanför centrala Tampa och var så säker:
De kommer att tas emot av tusentals fans mitt i stekheta sommarnatten.
’We could be heroes”, började vi inte så ikväll?
* * *
För mig återstår bara att hänga in ackrediteringen i garderoben och ta farväl av Garden för den här säsongen.
Men resan fortsätter.
Imorrn avgörs den andra Game 7-thrillern och yours truly finns i korresoffan.
Då är ni med, hoppas jag – glada och spirituella och lyckliga över att världens bästa hockeymatcher avgörs just nu.

Tampa Bay Lightning vinner med 2-0 och är klara för sin första Stanley Cup-final sedan 2004.
Ingen kan säga något annat än att de förtjänar det.
Bolts inte bara vågade mest när push came to shovel den här klassiska kvällen – medan Vigneault verkade tro att det skulle gå att snåla sig till seger.
De har varit bättre laget i merparten av matcherna i den här serien, spelar fantastiskt vacker hockey och utstrålar vinnarens kollektiva karisma.
Mer kommer senare – men det lär dröja för nu blir det citat- och referat-race här.

NY RANGERS – TAMPA 0-0 (Period 2)
* * *
Mister Game 7 is at it again…
För där har vi det:
Om inte Henrik Lundqvist varit sedvanligt Big Moment-monster hade Bolts haft ledningen nu.
Med 2-0.
Han gör en makalös räddning på Jadon Garrisons läge – och en ännu bättre när MVP-Tyler är helt fri i slottet
Men likafullt:
Tampa är just närmast Stanley Cup-finalen och kommer nå den om inte hemmalaget kan göra något mer explosivt, kreativt och djärvt i offensiven.
* * *
Det är ju bortom spännande och dramatiskt, men själva spelet säljer knappast hockey till de new yorkers som blivit övertalade att se sin första match ikväll..
Väldigt tajt, väldigt oroligt, väldigt Game 7…
* * *
Det var med hjälp av sin förstklassiga penalty kill – som också stärktes av det det slöa tempot i hemmalagets passningsspel – Tampa fick momentum, och tog över, i Game 5.
Just saying…
* * *
Gary är här ikväll också.
Bettman alltså.
Och believe me – NHL:s privat-jet kommer lyfta mot södra Kalifornien tidigt i morgon bitti också.
Så här stora matcher missar inte herr kommissionären.
* * *
Inte ens Ekeliw kan tycka att utvisningen gammel-Morrow gör sig skyldig till i inledningen av den här perren är onödig, han hindrar Big Rick Nash i utmärkt läge
Däremot kan han ha synpunkter på bedömningen, jag tyckte det såg ut som förträfflig backchecking jag…
* * *
Ha ha, en lätt förgrymmad Eken får ta trapporna upp till pressläktaren – tydligen för att New Jersey-guvernören Chris Christie ska ha hissen för sig själv.
”Är han verkligen så tung”, muttrar Gävles mest välklädde.
Jag har inga kommentarer.
* * *
Mumford och…nej, bara Mumford…är här också.
Kul för honom.
* * *
Carle skickar Kreider till om inte nästa torsdag så i alla till imorgon med en finfin propp i mittzonen.
Morsning och tack för kaffet.
* * *
”Goodfellas” är som jag ser saken en av de bästa filmer som gjorts, så när de plötsligt zoomar in Ray Liotta i jumbon utbrister jag självklart ”Oh, årets kändis å Garden”.
Och jag ångrar det inte.
* * *
Nån gång kommer rimligen Tampa få ett powerplay också – och vid det laget får Rangers hoppas att de gjort mål.
För känslan är definitivt att det smäller då. Framförallt trillingarna kommer närmare och närmare…
* * *
VG-Marianne, Taggen, är en mycket trevlig människa och excellent reporter, men hon är nästan aldrig på hockey så självfallet har hon inte den finska lakritsdrottningens status i bloggen.
* * *
MSG zoomar in förre basketstjärnan John Starks också – och det är att utmana ödet.
Han är framförallt känd som Knicks största Game 7-chokare genom tiderna…
* * *
Första målet…
Igen:
Första målet…
Det var det Bowie tänkte på när han spelade in ”Heroes”…

NY RANGERS – TAMPA 0-0 (Period 1)
* * *
Rangers har mest i början – sedan kommer Bolts mer och mer och man kan nog anta att gästerna känner sig rätt nöjda inne i sitt omklädningsrum nu i pausen
Men framförallt var det – av förklarliga skäl – en nervös, tillknäppt och småhafsig förstaperre.
Så det är svårt att säga något definitivt om detta slutgiltiga avgörande ännu.
* * *
Alla tror först att Vigneault försöker svara på Coopers seven-eleven-upplägg när han tar ut Shepperd och slänger in Hunwick.
Men det är alltså så att Ryan McDonagh inte är helt fit for fight.
Han är med på isen innan matchstart, men försvinner ut i omklädningsrummet innan han spelat ett enda byte.
Sedan återkommer han efter tio minuter – men sitter bara på bänken och tittar.
Det låter som ett avbräck av samma dignitet som det som drabbade svenska 94-laget när Stefan Schwarz inte kunde spela semin mot Brasilien och Thern dessutom blev utvisad…
Just när jag skrivit det kommer han in på isen, men…ja, vad är karln i för skick?
* * *
Dra mig i slutspelsskägget, det är hett i den gamla ladan ikväll.
Det avslutande nationalsångsvrålet når nästa Madhouse on Madison-nivåer.
* * *
Innan ni riktar värjorna mot Stamkos kanske vi ska vänta på besked om vad som är fel på McDonagh.
Inget är ännu sagt om vad som hänt med honom.
Han kanske bara har drabbats av Montezumas hämnd…
* * *
Vad fan, har Garden börjat bua när Strålle har pucken?
Oförskämt
Det var inte som att han aktivt sökte sig härifrån.
* * *
Slår, kvällen till är, på stort och köper två game winning-lotter av de som arrangerar tombolan.
Namnen jag får upp:
Kreider och Staal.
Kreider känns inte alldeles fel.
* * *
Jag är inte avundsjuk på känslan i Hunwicks solar plexus när han – förmodligen strax före matchstart – fick beskedet att han måste byta om och spela.
Hyggligt svår match att hoppa in efter en och en halv månad utan live-action…
* * *
Cooper slänger in Mike Angelidis, 29-årig AHL-veteran med exakt tio NHL-matcher på CV:t, under värmningen – och om inte annat får han pressläktaren att skaka till i förvåning.
* * *
Ooops, Kreider gjorde det igen.
Han avslutade uppvärmningen med att att skicka en puck i Tampas tomma kasse.
Den lilla traditionen hade Washingtons Tom Wilson väldiga problem med – och ägnade energi åt att sabotera.
Bolts skiter fullständigt i det och visar därmed att de vet vad det handlar om i djupet av slutspel.
Man ska fokusera på rätt saker…
* * *
Prisa Gud, kvällens Gris-Olle är – jämförelsevis – en fredlig typ med snälla ögon och Adam Graves-tröja.
Men han hinkar plastmuggsöl med vissa iver, så vem vet…
* * *
Och nä, Angelidis är förstås inte med i matchen.
Men kul för en AHL-krigare att få känna på det är i alla fall.
* * *
Johnny Drama är in the house ikväll också – fast utan Rangers-jersey den här gången.
Och det funkade ju inte med sån förra gången, så han vill kanske testa om Entourage-magin går att spinna på ett annat sätt.
* * *
Ja, Garrison har nog bästa slutspelsskägget i den här serien.
Men han kan inte tävla med Anaheims Maroon.
Den gossen ser ju ut som han har ett murveldjur fastklistrat i ansiktet.
* * *
Michael J Fox är kändis nummer två att bocka av i jumbotronen.
* * *
Att säga att förstås målet blir viktigt är som att säga att det är viktigt att vi har i syre i luften även i morgon.
Ojvoj.

Den bästa dagen är en dag av törst…

14 juni 1994 vann New York Rangers Game 7 i Stanley Cup-finalen mot Vancouver Canucks på Madison Square Garden.
Idag, 20 år och 50 veckor senare, avgörs – i samma hall – den största hockeymatch New York upplevt sedan det odödliga datumet.
Ja, världsmetropolen har sett Blueshirts i magnifika slag i the woooorld’s most famous arena även under den tio år långa Henrik Lundqvist-eran.
Ultimata Do-or-die-kollisioner med Ottawa, Philadelphia och Washington – flera gånger om. Rysaren mot Montreal i sjätte matchen ifjol. Och så finalerna mot Kings, förstås. Men då låg de redan under med 0-2 när första hemmamatchen spelades och efter ytterligare en förlust förstod alla att Rangers var rökta.
Nu, när Eastern Conference Finals 2015 når sitt absoluta crescendo, är det…något annat.
Nu är det DEFCON 1.
Red Alert.
En hotande tia på Richterskalan.
I en enda, slutgiltig urladdning avgörs vilket lag som går till Stanley Cup-final. I en enda, oåterkallelig all-or-nothing-detonation går drömmar i uppfyllelse – eller krossas. I en enda, definitiv giv definieras karriärer, liv och hela små världar.
Bortsett från elimination-finaler som den i Garden för två decennier sedan, när segraren har chans på självaste titeln, finns ingenting ingenting större.
Ingenting.
Som många av er redan vet, och som som framgått av inledningsraden i det här introt, vänder jag mig alltid till sweet baby Karin Boye såna gånger.
Jag måste.
De mest glödande raderna i hennes dikt ”I rörelse” är sedan SVT:s VM-krönika från 1994 för evigt förknippade med de allra största idrottsögonblicken – och här kommer de igen.

Den mätta dagen, den är aldrig störst
Den bästa dagen är en dag av törst
Nog finns det mål och mening i vår färd
men det är vägen som är mödan värd
Bryt upp, bryt upp! Den nya dagen gryr
Oändligt är vårt stora äventyr.

* * *
Hagelin och Asta kask-Fast bara tittar roat på mig när jag frågar om de klarar av att sova inför matcher som den här – utan tvekan den viktigaste Fast spelat och vid sidan av OS-finalen i Sotji också det tyngsta ögonblicket i Hagges karriär.
Självklart gör de det.
De lägger sig, släcker lyset – och sen sover de.
För mig är det väldigt, väldigt konstigt.
Alltså, JAG hade svårt att somna efter ett biobesök och lite krönikerande igår kväll.
Inte för att jag ”håller” på nån – mer än alla inblandade svenskar, förstås – utan för att att det som händer ikväll är så spännande, så dramatiskt, så kittlande, så roligt och så avgörande inför fortsättningen.
Om jag vore inblandad, om jag på något sätt skulle ha med utgången av det oändliga äventyret att göra, hade jag suttit på en köksstol och hyperventilerat in i väggen hela natten.
Men som vi konstaterat många, många gånger förr:
Det finns ett oändligt antal skäl till att såna som Hagge och Jeppe är elitidrottsmän – och att jag inte är det.
Förmågan att kunna slappna av när det behövs som bäst är bara ytterligare ett.
* * *
Dear old Karin sjunger givetvis för kvällens gäster på Manhattan också.
Det här är enorm match även för Bolts.
Enorm.
De gick igenom en Game 7 i en konferensfinal redan för fyra år sedan, mot blivande mästarna Boston Bruins, men det känns annorlunda den här gången.
De är bättre.
De förtjänar att vara här på ett annat sätt.
De förefaller rentav predestinerade att få uppleva ära och triumf.
Och medan västra Florida då, 2011, tyckte det var kul att de lokala hjältarna var tillbaka i meningsfulla strider fullkomligen knakar det av heliga förhoppningar och begär i trakten nu.
Så hör poeten, Vigge och Strålle och Stammer och Tyler Johnson:
Bryt upp, bryt upp! Den nya dagen gryr…
* * *
Jag hade Don Brennan från Ottawa Sun och Joe McDonald – ESPN:s tunge man i Boston – i bilen upp till Rangers träningsanläggning i Tarrytown igår och innan jag med viss möda baxat ut ur garaget på 48:e gatan var de lätt oroliga.
– Vilken sida kör ni på i Sverige egentligen, undrade mina nordamerikanska vänner.
Ha!
Men när vi susade upp längs Major Deegan Expressway genom Westchester-skogarna insåg de att jag kör bil som Erik Karlsson åker skridskor och lutade sig lättade tillbaka i Cadillac-sätena.
Jag skämmer inte ut mitt hemland i den sortens avgörande situationer!
* * *
Själv talar han om så prosaiska saker som att ”förberedelser” och att ”hitta rätt balans mellan aggressivitet och lugn”, men alla som sett Henrik Lundqvist i action i Game 7-draman vet att det är nåt mer, nåt svårgripbart och svårförklarat som pågår när han ställer sig i kassen såna här kvällar.
Larry Brooks skriver i en kolumn idag om att ”mystique and aura emenates from Game 7 Lundqvist” och lagkamraten Derick Brassard är närmast stargazed när han pratar om honom.
– The way he’s been walking around this morning…you can see that he’s on a mission, heter det.
Ja, Henke är ju Mister Game 7 – och det beror inte bara på att han är bra på att förbereda sig…
* * *
Efter vår roadtrip norröver igår gick jag som sagt på bio – ”San Andreas”, där Hollywood gör med Kalifornien exakt vad Chicago vill göra imorgon! – men de nordamerikanska kollegorna hamnade, som de plägar göra, på sportbaren Foley’s på 33:e gatan.
Där ombads de signera en baseboll – ägaren har en grej för sportjournalister och nej, vi förstår inte heller… – och då blev Brennan så till sig att han stavade sitt eget namn fel och skrev ”Bennan”.
Montern den bollen blir utställd i kommer vara en evig attraktion för Nordamerikas alla hockeyskribenter.
* * *
Vigge Hedman har vunnit Game 7-klassiker förr.
Inte på Madison Square Garden – men väl på Fäbodvägen hemma i Domsjö.
– Ja, självfallet. Det var såna här matcher vi spelade där när jag var liten. Jag var ofta målvakt och gjorde framförallt avgörande räddningar. Men jag gjorde mål också och då var det alltid sudden i Game 7 i Stanley Cup. Det är det här som varit drömmen ända sedan man blev medveten om NHL, säger han när bloggen träffar honom efter konferensfinalens allra sista morgonvärmning.
Det verkligt udda med landhockeymatcherna på Fäbodvägen är att de spelades i en uppförsbacke.
Nu är tvärtom för Vigge.
Han susar nerför i skönaste nerförslutet, mot upploppet…
* * *
En halvtimme innan Rangers reserver genomför en försiktig optional skate kommer en ensam, kortväxt nordbo ut på isen för att åka lite skridskor på egen hand.
Nej, inte Mats Zuccarello.
Carl Hagelin.
Det har aldrig hänt förut och om det varit för tjugo år sedan hade man kunnat misstänka att han behövde köra av sig gårdagskvällens tequila-ångor, för såna var många NHL-stjärnor på den tiden, men geparden från Nykvarn trycker garanterat inte i sig nån booze kvällen före en av karriärens absoluta höjdpunkter.
Så varför?
– Jag har ett par nya skridskor och ville köra in dem.
Nu?
I Game 7 i en konferensfinal?
Ska man verkligen börja dribbla med så central del av utrustningen i detta läge?
– Well, vi får se. Det blir ett gametime decision, flinar han.
Jag blir nervös bara av att höra om såna äventyrligheter..
* * *
Steven Stamkos är inte överdrivet imponerad av Henke Lundqvists Game 7-facit.
– Han är en storartad målvakt. Men han har aldrig spelat en Game 7 mot Tampa Bay Lightning, säger superstjärnan.
Ett lysande citat.
* * *
Själv har jag gjort vad jag kunnat nu.
Inte nog med att jag sportar en av de allra finaste, ljusgrå kostymerna från Ralph Lauren.
Efter den traditionsenliga lunchen på Nick & Steff gick jag ner till grabbarna på Penn Station och fick skorna putsade.
De – skorna, inte grabbarna… – lyser nu ikapp med den nyspolade Garden-isen.
Då brukar det bli drömhockey.
* * *
Inte heller Brian Boyle får särskilt mycket armsvett av Henkes, och Rangers, Game 7-historia.
När han får den rätt dumma frågan om han tror att hans gamla kompisar är oslagbara såna här gånger svarar han:
– Vad gör jag i så fall här? Varför flög jag upp från Florida?
Nej, man kan undra.
* * *
Vår vän från Örby, Youngblood Ekeliw, jobbar ikväll och enligt rapporter från redaktionen i Stockholm är han ”så nervös, så nervös”.
Så här ser det förresten ut där han sitter och redigerar texter från Fifa-konferensen i Schweiz.

Ja, ni ser rätt.
Elaka kollegor har dekorerat stolsryggen med fiendens symboler…
När han först efter en halvtimme upptäcker detta övergrepp säger Younblood:
– Usch!
* * *
Mats Zuccarello har börjat prata!
När han efter ett pass med övriga reserverar kommer ångande genom spelargången i sin no contact-tröja – gul som gulan i ett ägg – frågar en norsk journalist hur han mår.
– Bra, svarar den lille magikern och trampar vidare.
Han behöver ju inte vara så långrandig, muttrar någon.
Men hey, det är mer än vi hört på snart två månader.
* * *
Smoot talkin’ coach Cooper ger ett betydligt mindre spänt intryck idag än inför Game 6 i Tampa – och sprider vackert ödesmättade citat omkring sig.
– Jag ska inte dra klyschan om att det här är som vilken match som helst. Det är det inte. Det är en helt overklig stund att få vara med om, säger han bland annat.
Jag kan bara instämma.
* * *
Fram till dagens uttömmande ”Bra!” har de norska journalisterna fått nöja sig med kompisen Hagelins uttalanden om Zuccarello och i Tarrytown igår kom en utförlig hälsorapport.
– Mats har i alla fall en väldigt fin bränna. Han har legat mycket i solen och det tror jag ett tecken på att han mår utmärkt, sa getskägget från Nykvarn.
* * *
Vigneault, däremot, yada yada-babblar om att det är viktigt att se på kvällens inferno som ”ännu en match vi ska spela”.
Som för att understryka att han verkligen tror på det snömoset är han – inför säsongens själva clou – barfota i badtofflorna igen.
Fula manstår…jag säger som Ekeliw:
– Usch!
* * *
Fatta vilken episk handshake som, oavsett vad det står på resultattavlan då, väntar när den här matchen är spelad.
Nästan alla inblandade har kopplingar till motståndarlaget, nästan alla som ska titta varandra i ögonen är – eller har varit – polare.
Det kommer ta tid, gissar jag.
* * *
Att påstå att New York står stilla ikväll är att ljuga. Här bor över åtta miljoner människor och många av dem har inte ens en aning om att konferensfinalen spelas.
Men temperaturen börjar stiga, merparten av sportfansen har i alla fall tillfälligt gjort Rangers till sin första prioritet och skulle de vinna ikväll blir det skälvande feber igen.
Det märks om inte annat på biljettpriserna till kvällens talk of the town-event. Billigaste biljetten på Stubhub.com går två och en halv timme före puckdrop loss på 580 dollar (fem tusen kronor) – och den dyraste på 7500 dollar (64 000 kronor).
Så, well, är ni här och har lite växelpengar över så är det ju bara att gå…
* * *
Under en lagmiddag innan slutspelet inleddes höll gamle Brenden Morrow ett tal för sina unga lagkamrater och berättade att han spelade Stanley Cup-final med Dallas Stars 2000.
– Sedan dess har jag inte återvänt en enda gång. På femton långa år.
Andemeningen:
Man måste ta de få chanser man får, för det finns inga garantier att man någonsin återvänder.
Och så är det ju.
Fönstren är bara öppna under korta perioder, de flesta får överhuvudtaget aldrig veta hur det känns att spela hockeyns allra största matcher – och brända möjligheter kommer aldrig åter.
Personligen tror jag ju det är särskilt akut för Rangers. De är i konferensfinal för andra året i följd. Det är extremt sällsynt – och en tredje gång återvänder de inte.
Därtill krävs för mycket hårt jobb, för mycket flyt och för mycket av maximal prestation,
Så det är kanske inte nu eller aldrig för Henke och hans vapendragare. Men det är nu – eller inte på väldigt länge…
* * *
Även det mediala intresset för hockeyn har börjar nå de verkliga febertopparna.
Ikväll är det så trångt i pressboxen att jag trängs allra längst ut på flanken och sitter skuldra mot skuldra med Gris-Olle.
Bara en plexiglasskiva han lätt kan böja sig över skiljer oss åt.
Vi får hoppas att det är den fredliga och någotsånär nyktra varianten som köpt just den biljetten ikväll.
Eljest får jag flytta upp till Eken och de andra internationella aktörerna ett par våningar upp och jag är ju motståndare till den sortens ingrepp i rutinerna…
* * *
Naturligtvis är det akut för just Brenden Morrow också (och ju fler korkade utvisningar han tar, desto värre blir det, som Ekeliw grymtar…)
Han måste till final i år, annars blir det definitivt inga fler framträdanden på den stora scenen.
Men som lag kommer Tampa Bay Lightning, med all sin unga stjärnglans, vara ett powerhouse i många år och det skulle inte alls förvåna om de får ytterligare chanser i solens starkaste strålar redan nästa och nästnästa säsong.
Den tanken kommer inte vara någon tröst om det går åt helvete ikväll – men väl om några veckor.
* * *
De övar intro på jumbon två timmar innan matchstart. Till dånande hjärtslagsrytmer pumpar korta fraser som ska få juicerna att flöda på Garden.
”This is our house.
This is our home.
Let it be know
Let Madison Square Garden be heard
Where we would you rather be?”
Nej, det kan jag definitivt säga.
Det finns absolut ingenstans på den här planeten jag heller skulle vilja vara just nu.
Ingenstans.
Det här är lätt en av de 50 största kvällarna i mitt liv – av 17 520 stycken (när jag fyller 48 om några veckor…)
Jag känner mig oerhört priviligierad som får vara med om den.
* * *
Och när vi som bäst behöver det avlossar NHL och NBC äntligen årets bästa preview-video, med den mäktige Liev Schreiber som speaker – om den eviga lyster som skänks namnen som till slut graveras in i Stanley Cup-bucklan.
Kunde vara längre, den här också, men ah – det är bilder som träffar rakt i hjärteroten.
* * *
En sån här gång, när det är fredag och allt, måste nog detta påpekas igen:
Det här är ingen liveblogg som uppdateras hela tiden, ingen Cover It Live-tagning där varje mål rapporteras IRL.
Jag kommer med intryck och iakttagelser och babbel i pauserna, enligt upplägg inarbetat sedan åtta år – men samtidigt pågår live-fest oavbrutet i kommentatorsspåret.
Häng med där!
* * *
Nu tittar Karin ner på de här männen och pojkarna från sin himmel och säger det igen:
Den bästa dagen är en dag av törst.
Samtidigt ekar David Bowies klassiska ord i den fuktiga New York-rymden.

Though nothing will keep us together
We could steal time
just for one day
We could be heroes, forever and ever
What’d you say?
We can be heroes
We can be heroes
We can be heroes

CHICAGO – ANAHEIM 5-2 (Period 2)
* * *
Det Woodstock var för Amerikas hippies, det påsken är för de kristna och det första maj är för kommunister – det blir den kommande helgen för oss som råkar vara förälskade i högklassig hockey.
Två Stanley Cup-finalister ska obönhörligen vaskas fram – och det sker i två Game 7-draman med potential att bli odödliga klassiker..
Först Rangers mot Bolts på Madison Square Garden på fredag kväll, sedan Ducks mot Blackhawks i Honda Center på lördag.
Som sagt:
Det är första gången på femton år båda konferensfinalerna avgörs i sådan ovillkorlig do-or-die-dramatik.
Då, 2000, slog New Jersey Devils ut Philadelphia Flyers och Dallas Stars knockade Colorado Avalanche.
Nu?
Jag är öppen för allt…
* * *
Pierre McGuire frågar Duncan Keith om hur han ser på att han och lagkamraterna nu äntligen får en extra dags vila och Game 6-kungen svarar att den extradagen verkligen behövs och att han ser fram emot den.
Sedan lämnar Pierre över till gamle Doc och gamle Doc utbrister:
– Tänk, vilken atlet . Han tycker inte att han behöver en extra dags ledigt. Oroligt.
My goodness…
* * *
Ankorna anföll som fåglarna i Hitchcocks film med samma namn i tredje perioden – och sekvensen som pågick i åtta minuter utan en enda avblåsning höll samma klass som de bästa stunderna i den konferensfinal Hawks utkämpade mot Kings ifjol.
Så nej.
Det är ingen idé någon ringer mig och frågar om jag vill hänga med ut och göra Saturday Night på lördag.
Jag ska se på tv.
* * *
Det var väl nästan det jag kunde ana…
När jag pratar med Yellbear efter matchen visar det sig att han bara får energi av allt babblande om att han borde vara slutkörd nu.
– Jag blir bara extra taggad av allt snack i media om att vi spelar så mycket och att de ska nöta ner oss med sitt fysiska spela och att vi inte kommer att orka. Det är bara tändvätska och sådan är det härligt att få i ett slutspel. Det ska bli kul att få visa att vi visst orkar.
De där obstinata Karl Oskar-generna är bra att ha på en hockeyrink…
* * *
För första gången sedan konferensfinalerna började är det helt hockeyfri kväll i morgon.
Det känns nästan lite konstigt, men framförallt skönt.
Jag ska gå på bio och se tre filmer i rad, eller nåt.
Sedan blir det fredag.
Då…då….då ska bloggen på något sätt försöka undvika övertändning.

CHICAGO – ANAHEIM 3-1 (Period 2)
* * *
Jaha, vad gör ni på lördag kväll då?
Min plan är i alla fall klar:
Jag sitter just här, i just den här korresoffan, och ser en Game 7-klassiker mellan Anaheim Ducks och Chicago Blackhawks.
För ojvoj.
Hawks grillar anka i United Center nu.
Det är som att tredjeperioden i Honda Center i måndags, när Toews plötsligt bara tog över, fortsätter här.
* * *
Fast så sent som i Game 4 i United Center gjorde ju Anaheim tre mål på 37 sekunder, så det finns säkert Hawks-fans som får hjärtstillestånd när Maroon spräcker Crawfords nolla.
Det känns dock som att det är ett annat Chicago på isen ikväll, ett som bara bestämt sig för att säsongen ska fortsätta och inte bjuder på fler kollapser av den sorten
* * *
Om det var Toews som tog över showen i förrgår är det Duncan Keith som leder stormningen över slagfältet i natt.
Han har assist på alla målen och spelar som en gud.
Vilket är helt absurt.
Vid det här laget borde han ligga med dropp och bara flämta.
Han har inte bara spelat överlägset mest av alla, Ducks har ju medvetet gått in för att nöta ner honom med en evig störtskur av blytunga tacklingar.
Men vad händer?
Den makalösa backen har mer energi än någonsin i Game 6…
* * *
Dansken är okej.
Utan den akrobatiska benparaden på slutet hade det verkligen varit över nu.
* * *
Nu går det ju tydligen bra, men när Seabrook får en armbåge i nian och blir liggande en stund går det inte låta bli att tänka tanken:
Vad händer om någon av The Big Four blir skadade?
Då är Hawks truly smoked, förmodligen.
* * *
Rangers kan nu följa på med hur många reserver de vill, inklusive Oscar Lindberg, för Hartford Wolfpack blev ikväll svepta av Manchester Monarchs – Los Angeles Kings farmarlag – i AHL-slutspelet.
* * *
Det är inte många som vinner en sprint mot Hampus Lindholm, men Saad har raketmotorn påslagen och tar honom vid det – mycket riktigt – viktiga 1-0-målet.
* * *
Risotton kom först nu.
Men den som väntar…ni vet.