CHICAGO – ANAHEIM 0-0 (Period 1)
* * *
Nä, det är ingen i Chicago som ser särskit trött ut ikväll.
Hemmaspelarna för rätt bra i dansen, har mycket puck och skapar ett par fina lägen – medan Anaheim huvudsakligen ägnar sig åt strikt bortaspel och täcker bort flertalet skott som riktas mot dansken(därav den något oväntade skottstatistiken).
Så vet i alla fall det.
De har inte börjat lyssnat på kropparnas signaler om smärta, trötthet och rädsla i United Center.
* * *
Bickell vill tydligen ha revansch för det oturliga felskäret innan övertidsmålet i förrgår och inleder med ett monsterbyte i vlket han sänker wonder kid Vatanen med två proppar.
Sedan stångar han sig fram i några hyggliga halvlägen också
Ibland kan det vara floppar som den i tisdags som får juicerna att flöda hos den sortens gamla slutspelswarriors.
* * *
Samtidigt känns det farligt varje gång ankorna flaxar in i motståndarzonen.
Dels för att de är så bra, dels för att man aldrig vet med Crawford – den minst imponerande målisen som är kvar i det här slutspelet.
* * *
Det låter mäktigt i tv också, men tro mig:
Nationalsångsvrålet i The Madhouse går inte att göra rättvisa, det är ett fenomen som måste upplevas live och fantamme borde kulturminnesmärkas.
* * *
Punggrepparen gör alltså en Lille Fridolf och knyter en orange slips runt halsen.
Vad menar han med det, egentligen?
Det är ju Ducks färg och så kan man enligt min mening inte utmana hockeygudarna.
* * *
Ja, jag hade Kenny Alberts med på planet till LaGuardia idag, så ja visste redan att NBC flugit upp gammel-Doc till United Center.
Nedslående.
Och nu är det ju en extra dag ledigt, så det blir inga problem att skicka senioren österut för Game 7 heller.
* * *
Oh, Teräväinen har hetaste chansen i hela perren här på slutet.
Det är bara ett mål som saknas nu.
Sedan har han fått sitt stora genombrott.
* * *
Meh, att det alltid ska vara problem med plexit i The Madhouse.
Är det för att Oduya skjuter så hårt under värmningarna?
* * *
Första målet känns väldigt viktigt.
Men then again, när gör det inte det?
* * *
Rundblad spelar bara 2.25, men ser mycket stabilare ut än i den olyckliga slutspelsdebuten.
* * *
En fin risotto är nu på väg till Biffens holk i Midtown.
Jag ser fram emot den med nästan samma förväntan som jag ser fram emot mittperioden som snart börjar.

Dom har, i princip, bara fyra backar.
Dom manglas oavbrutet in i sargerna av några av de största och starkaste hockeyspelare som finns.
Dom stångar sig genom övertidsdraman som emellanåt pågår i både två och tre extraperioder.
Dom flyger fyra timmar, över två tidszoner, varannan dag.
Och framförallt – dom har hållit på ungefär likadant sedan mitten av april.
Så det är inte alldeles omotiverat att, som en lokalreporter vid en presskonferens i United Center idag, fråga Chicago Blackhawks-kaptenen Jonathan Toews hur fan han orkar.
– Well, svarar den respektingivande befälhavaren och tittar reportern rakt i ögonen, efter ett tag slutar man bara lyssna på vad kroppen säger åt en.
Läs det igen:
Efter ett tag slutar man bara lyssna på vad kroppen säger åt en…
Den meningen säger så otroligt mycket om vad hockeyspelare är för slags karaktärer, vad de är beredda att göra för varandra och för sina drömmar – och varför jag fortfarande tror att Chicago kan vinna den skoningslösa duellen mot Anaheim
För det är rätt lätt att föreställa sig vad det är kroppen säger när den står på tröskeln till Game 6 i en sån här serie.
”Det gör ont – här och här och här och här och här och här och här.
Jag är utmattad.
Jag behöver vila.
Jag behöver näring.
Jag orkar inte mer.
Jag vill inte mer….”
Men Toews och Yellbear och Keith och Seabrook och Oduya och de andra bara håller för öronen, knyter på sig skridskorna och stormar ut på slagfältet igen – ikväll för att, i en gastkramande do-or-die-giv, se till att alla umbäranden, allt lidande och all ångest inte varit förgäves.
Min beundran är oändlig.
* * *
Jag lyssnar däremot på min betydligt mindre slitstarka lekamen när den efter ännu en tidig flygning upp längs the eastern seabord, och därefter ännu en hektisk solouppvisning i konsten att utföra alla nödvändiga vardagsbestyr på några få korta eftermiddagstimmar, nu säger att den vill bli tillbakalutad i korresoffan och få lite glass och lite kaffe.
Varför lida, liksom…?
* * *
Tragedin är fulländad.
I natt få Kimmo Timonen inte spela överhuvudtaget,
Coach Q petar legendaren och slänger in Rundblad istället.
Varför la han inte av? Varför skulle han utsätta sig för den här förödmjukelsen?
Tänk om detta hänt Lidas…jag blir ledsen av blotta tanken.
Men som Robin Fredriksson – en av podcast-kungarna hos Svenska Fans – påminde om på twitter idag visste den svenska hockeyhistoriens största när det var dags och kom med följande visdomsord under avskedspressern i Detroit för tre år sedan:
”Retiring today allows me to walk away from the game with pride, rather than having the game walk away from me…”
Du skulle ha lyssnat på de orden, Kimmo…
* * *
Media i Tampa-trakten förhåller sig vanligtvis mycket väluppfostrat visavi Bolts, men idag är det en krönikör i Tribune – Martin Fennelley – som höjer rösten och skäller ut sina hjältar för att de utsatt sig själv aför något så omöjligt som att spela Game 7 mot New York Rangers och Kung Henrik på Garden.
”Few creatures to have ever roamed the earth, including T-Rex, are more imposing than Henrik Lundqvist in Game 7s”, menar Fennelly.
Ha ha, Tyrannosaurus Hankus!
* * *
Så inga eventuella ankvänner i spåret tar illa upp:
Jag hyser den största beundran även för Ducks.
De har när de varit som bäst – och det har de varit nästa hela tiden… – sett starkare och tyngre och vassare och mer kompletta ut än alla andra i hela slutspelsvalsen.
* * *
Sharks har enligt samstämmiga rapporter anlitat Pete DeBoer som ny coach.
Känns sådär, tycker jag.
Min bild är nog överdrivet negativ på grund av hans behandling av unga svenskarna i truppen, han tog ju ändå Devils till final 2012 – fast de egentligen inte hade där att göra.
Men ändå.
DeBoer framstår inte som svaret på problemen i San Jose.
* * *
En annan grej med Anaheim är att de i år har en aura, en utstrålning, ett skimmer som vi de senaste åren sett hos såna som Kings, Bruins och just Blackhawks.
Det är svårt att peka på vad det är, men man bara känner när man ser dem:
De här killarna har något speciellt på gång…
* * *
Fifa-pamparna som stirrar emot oss på bilder efter den ljuvliga FBI-raiden mot Lucifer Blatters imperium får mig att tänka på Immobilliare – konsortiet Michael Corleone försöker köpa i ”Gudfadern 3”.
Karaktärerna som i lönndom håller i trådarna i det företaget skulle alla kunna vara Blatter-kompisar.
* * *
Ikväll gör Jakob Silfverberg mål.
Likaså Johnny Oduya, faktiskt.
* * *
Om exakt en vecka, just den här tiden, spelas den första Stanley Cup-finalen 2015.
Då kommer ett av lagen som nu gör sig redo för mer lidande och mer ångest i United Center vara med.
Det andra kommer att vara utslängt från festen.
Avgörs det redan ikväll?
Vi vet snart.

TAMPA – NY RANGERS 3-7 (Slut)
* * *
Jag säger det igen.
Game 7, baby.
Med en plats i Stanley Cup-finalen i potten.
På Garden.
En fredagkväll.
Det kommer inte bara bli nåt.
Det kommer bli…bibliskt.
* * *
Hörrdu, ”Hek i USA”.
Det var då ett jävla tjatande om sorteringen av kommentarer.
Som åtskilliga av dina fellow kommentatorer försökt upplysa dig om under natten handlar det om dina inställningar.
Läs här noga vad Tobias Pettersson säger åt dig:
”Jag skrev till dig i ett annat inlägg, problemet är inte i bloggen, problemet är i dina inställningar. Under blogginlägget har du en grej du kan ändra, ”Sortera efter”, där kan du välja mellan Bäst, Nyaste eller Äldsta. Byt till det du vill ha, gissar att du har på ”Bäst” just nu…Skyll inte dina egna felaktiga inställningar på bloggen.”
Basta!
* * *
Hat trick, och sammanlagt fem poäng, av Brassard. Tre assist och mål av Nash, som aldrig gjort en bättre playoff-match.
Jo, det var många av de stora som steppade upp hos Rangers i natt.
Men den allra störste, den som sitter med Broadway-hatten och ler efteråt, är King Lundqvist.
Mister Elimination Game levererade igen.
* * *
Pretty Boy Cooper sa i morse att han inte fruktar en Game 7 i New York – men att han verkligen inte vill flyga upp till världsmetropolen igen.
– Jag skulle verkligen vilja ha några dagar när jag slipper kliva på ett flygplan, hette det.
Sorry, Jon.
Det är bara att spänna fast säkerhetsbältet ännu en gång.
Och detsamma gäller mig, hyggligt tidigt imorrn,.
Så jag drar ner rullgardinen för i natt – och återkommer med övriga intryck från korresoffan innan infernot i Madhouse on Madison i morgon kväll.

Rangers Elimination Game Magic består.
De slår alltså Tampa med 7-3 i årets viktigaste match.
Så:
Game 7 coming up, baby.
I Madison Square Garden.
En fredagkväll.
Det blir nåt.

TAMPA – NY RANGERS 1-2 (Period 2)
* * *
En grinding, knallhård, utmattande dragkamp pågår – om varje millimeter.
Men Rangers kan väl inte gärna fortsätta spela på resultat – när de har enmålsledning – i en period till?
Alltså, de har tajtat till det något alldeles väldigt i egna zonen och gör det svårt till och med för trillingarna att skapa chanser – också i den vanligtvis superba mittperioden.
Likafullt:
Det här Tampa Bay Lightning dom möter.
Förr eller senare brister fördämningarna.
* * *
Henke fortsätter vara kunglig.
Räddningen han gör när Boyle har jättechans just som ett av Rangers impotenta powerplay är över känns synnerligen betydelsefull.
* * *
Tyler Johnson kanske ändå har lite feberkänningar.
Det här är, hittills, hans klart sämsta match i hela slutspelet.
* * *
När Brenden Morrow tar en utvisning här i slutet tror jag det går en propp i Örby.
Det har liksom hänt förr och även om den här nu inte är lika onödig som de han vanligtvis åker på har Youngblood Ekeliws överseende med veteranen för länge sedan sinat..
* * *
I sekretariatet är de så övertygade om att Glass ska åka ut när han tacklar Coburn till nästa torsdag att de öppnar dörren till utvisningsbåset och dunkar på den lilla nidvisan i PA:at.
Men till allmän förvåning, så…nä.
* * *
Cooper ägnade – återigen – en stor del av sin presskonferens i morse åt att hylla just Morrow.
– Alla ser kanske inte vad han gör, men jag kan lova att de två backar som är inne under hans byten vet att Brenden är där ute, hette det bland annat.
Ja, det är klart, de får ju vara beredda på en storm av turnovers….
* * *
Ha ha, min fotografvän Axel Öberg dundrar in i kommentatorsspåret med ett litet utbrott om ”backlinjen”.
Han är, om någon sitter och kliar sig i huvudet, inte mer intresserad av hockey än man föreställer sig att Milan Lucic är av poesi och driver bara med oss.
* * *
Vad som än händer ska vi inte hit för mer konferensfinal, så att min ackrediteringsbricka rivs sönder när spännet fastnar i kavajen innebär inte riktigt samma katastrof jag hade upplevt det som förra veckan.
Men ändå.
Att plötsligt se sin bricka på golvet är traumatiskt…
* * *
Jaha, period tre.
Nu avgörs det.
Antingen blir Bolts klara för Stanley Cup-final – eller så tvingar Rangers fram en Game 7.
Vilket drama.

TAMPA – NY RANGERS 1-2 (Period 1)
* * *
Såna här matcher, när så ohyggligt mycket ligger i potten, brukar börja avvaktande.
Men vid min gud.
Game 6 mellan Bolts och Rangers är inte mer avvaktande än sångerna i Strålle Strålmans Spotify-listor.
Alla kör.
Från första sekund till sekund 1200.
Tack.
Det var just för förhoppningen att få se det här vi gått och varit helt stirriga hela dagen.
* * *
Det Stora Rånet i Tampa…finns den filmen?
Annars är det bara att skicka manus till Hollywood och be Clint Eastwood regissera.
För sekvensen när Henke med en helt overklig benparad hindrar Stamkos från att göra exakt samma slags mål, i öppen kasse, som i förrgår är den värsta stöld jag sett sedan George Clooney och de andra tömde valvet i Bellagio i ”Ocean’s Eleven”.
Elimination Game-Henke är på plats, kan man lugnt konstatera.
* * *
Sedan gör Tampa ett riktigt Glen Sather-mål.
Strålle hittar Callahan med drömmacka och Callahan – som ser ut som att han skulle spela nio övertidsperioder ikväll – fintar in den satan så viktiga reduceringen.
* * *
Vigge är då inte ansatt av någon nervositet i stundens allvar.
Han börjar matchen med att helt iskallt avväpna en nästan fri Asta Kask-Jesper
Sedan är han sån härförare där ute Djingis Kahn applåderar i sin himmel.
Oerhört imponerande.
* * *
Det är, faktiskt, makalöst tryck i mighty Amalie ikväll.
När en sån trivseltorsten i jumbon efter matchvärmningen leder hela hallen i den tjeckiskt färgade ”I believe that we can win”-ramsan som Youngblood Ekeliw älskar, då är det nästan så man trycks tillbaka lite i sin pressläktarfåtölj.
* * *
Med Front 242-Åke som sidekick får man fram den mest spektakulära informationen.
Han noterar att en Kay Whitmore är domar-supervisor i den här serien och utbrister:
– Var det inte han som var bedrövlig målvakt i Södertälje en gång?
Snabb googling visar att, jo – visst var det så.
Han vaktade kassen åt SSK säsongen 96-97– och hade en räddningsprocent på 3.86…
* * *
My Chemical Romance känns inte som ett band jag borde gilla, det verkar vara en banal samling tvålkoppar.
Men när Lightning, precis som Kings ifjol, fyrar av de inledande stroferna av ”Welcome to The Black Parade” under introt stockar det sig som på kommando i min sentimentala gamla hals.
Det är nåt väldans suggestivt och effektivt och tårdrypande över den lilla trudelutten.
* * *

Det blev lite fel…ha ha.
* * *
Om dina konspirationsteorier stämmer, Eric J – varför såg inte de ondskans företrädare du tror styr de här serierna till att det blev sju matcher i finalen förra året?
Det var den final som hade högst tittarsiffror i USA i modern tid – helt logiskt enär lagen kom från USA:s två största städer – och två matcher till hade varit mumma.
Från kontoret på sjätte avenyn kan de, en gång för alla, göra ingenting åt utgången i olika slutspelsserier.
Däremot kan de förstås önska sig saker och en Game 7 i en konferensfinal på Manhattan skulle det ju vara konstigt om de rynkade på näsan åt.
Sant är också att NBC inte direkt dansar lambada över tanken på en final mellan Tampa och Anaheim; det är en small market-uppgörelse få skulle titta på (Anaheim är INTE Los Angeles; lika lite som Koppom är Arvika…)
Men blir det så, så blir det så.
* * *
Brassard har en förmåga att göra mål i stora matcher.
Rick Nash måste undra hur det går till…
* * *
Hey hey my my, andas lite i kommentatorsspåret nu…
Det ska jag göra här.

Här är det.
Ögonblicket Tampa – ja, hela nordvästra Florida – väntat på i elva långa år.
Ikväll kan det hända igen.
Ikväll kan hockeylaget som blivit den här solblekta landsändans särskilda darling återskapa magin från 2004.
Ikväll kan Tampa Bay Lightning bli klara för ny Stanley Cup-final.
Så en kollektiv bön ekar mellan de Venedig-inspirerade kanalerna i downtown-kvarteren runt maffiga Amalie Arena:
Le’ts do this!
Detta är vårt nu!
Detta är chansen!
Detta är stunden när vi fryser in segern i en hockeymatch i evigheten!
Men svaret från den sällsamt resistenta kackerlackssvärm som flugit ner från New York för att rädda sin säsong är lika resolut som i en call-and-response-dänga i en baptistkyrka i Harlem:
This ain’t happening.
Inte nu.
Inte ännu.
Rangers tänker göra årets match och tvinga fram en Game 7 på Manhattan på fredag – though the heavens’ fall, som det heter i juridikens jakt på sanningen.
Av de ingredienserna, och i den motsättningen – mellan hoppet om den slutgiltiga segern och obeveklig vägran att förlora – tror jag vi kokar en oförglömlig Game 6 i den östra konferensfinalen i Stanley Cup-finalen 2015.
* * *
Igår var det en munter afton i den gamla hamnstaden strax söder om The Florida Panhandle.
En illuster samling hockeyskribenter samlades på utmärkta sportbaren Hattricks på South Franklin Street och såg på Ducks-Blackhawks – och spelade shuffleboard.
Jo, faktiskt.
Framförallt de kanadensiska murvlarna är svårt bitna av detta lugubra tidsfördriv.
Don’t ask…
Under Jonatan Toews-showen i tredje perioden i Honda Center blev det dock mer fokus på hockey och när The Captain tog Hawks till övertid vidtog inte bara game winner-lotteri.
Vi hade en regelrätt draft, med turordningslotteri och allt, och varje deltagare fick plocka fyra potentiella sudden-hjältar.
Jag tog i tur och ordning Hjalmarsson, Silfverberg, Lindholm och Krüger – och möttes med dånande jubel och high five-smatter varje gång jag högg till med en landsman.
Tyvärr hann dramat inte pågå i mer än 45 sekunder, men han som vann – en man som delar namn med en känd blomma – blev glad.
När han för några ögonblick övervägde att inte bjuda medtävlarna på en runda Stella fick han dock finna sig i att baren, på hockeyläktarvis, började skandera ”aaasssshole, aaasssshole, aaassshole…”.
Ah, you should have been there…
* * *
En kung är alltid större än en biskop, är Rangers-fansen noga med att påpeka inför den här ödesmättade do-or-die-thrillern.
Ekeliw och hans anförvanter skulle kunna replikera:
I en monarki, ja. Men nu befinner vi oss i en republik och här finns inga kungar. Däremot en och annan biskop med stort inflytande över vad som händer…
Det är hur som helst den stora, avgörande duellen ikväll.
King Lundqvist mot Big Ben Bishop.
Ni vet alla hur den svenska stjärnan brukar vara såna här gånger. Han är en av det samtida NHL:s stora Elimination Game-magiker. Det går nästan inte att slå honom när han har knivseggen mot sin just nu håriga strupe. Och han har nästan mer erfarenhet än någon annan av just sådana lägen.
Den erfarenheten tror och hoppas han att han får nytta av nu.
– När man hamnar i olika situationer använder man man alltid sina tidigare erfarenheter. Man vet hur man ska närma sig, och förbereda sig inför, såna här matcher och det är ofta vad det kokas ner till. Förberedelser och att i mental mening vara på rätt ställe. Sen går du bara ut och gör ditt bästa, säger han.
Bishop, å sin sida, har varit förbryllande ojämn rakt igenom hela slutspelet och varvat Dominik Hasek-uppvisningar med floppar till matcher som den i fredags.
Men:
Han har alltid varit sitt bästa jag när det verkligen, verkligen behövts.
Som i game 7 mot Detroit, som i Game 6 mot Montreal.
Så:
Kungen eller Biskopen?
Det låter som ett drag en schackspelare funderar på, men det är frågan som avgör den största hockeymatch som spelats i Amalie Arena – eller St Petes Times Forum, som hallen hette då – sedan 7 juni 2004, när Bolts med två mål signerade Ruslan Fedotenko vann Game 7 i Stanley Cup-finalen mot Calgary Flames.
* * *
Det kan ha varit så att jag och Don Brennan från Ottawa Sun – en färgstark karaktär jag hunnit bli mycket god kamrat med under den här resan – sjöng hela Eagles ”Hotel California” på Hattricks igår också.
Men som coacherna säger när de får frågor om eventuella ändringar i laguppställningarna:
No comments.
* * *
Alla spelare jag träffat i den här ligan gör samma sak efter morgonvärmningarna.
De åker hem – eller till hotellrummet, om de spelar borta – och sover.
Men inte Vigge Hedman.
– Nä, jag sover aldrig. Jag blir lite slö, men kan inte sova under dagen.
Så vad gör du?
– Jag spelar tv-spel.
Du spelar tv-spel?
– Ja, he he. Jag spelar Fifa och lite andre grejor,
Och NHL, förstås ?
– Nej, NHL får jag nog av i verkliga livet.
Annars låter det som den perfekta uppladdningen. Vad skulle vara bättre än att komma till hallen och redan ha ett hat trick under bältet, liksom?
Men Pansarkryssaren från Ångermanland kanske har begränsad talang med joysticken och riskerar att hans digitala EA Sports-version bara gör bort sig och då ska NHL förstås undvikas…
* * *
Rangers hade ingen exklusiv filmvisning i egen salong igår kväll heller.
– Nej, men vi satt faktiskt och kollade lite film i den hospitality suite vi har som grupprum på hotellet.
Och vad såg ni?
– The Wolf of Wall Street.
Now…det kallar jag rätt sorts inspiration!
Självfallet måste Henke redan på bussen till Amalie nu på eftermiddagen utföra Matthew McConaugheys gutturala strupsång, komplett med knytnäve i bröstet.
Och strax innan första nedsläpp ställer sig McDonagh givetvis upp och håller ett av Leonardo DiCaprios motivationstal och får omklädningsrummet att brisera i samma slags besinningslöst aggressiva eufori som trading-golvet på Stratton Oakmont.
Då kan inget gå fel….
* * *
Toews igår alltså…jag kan inte komma över det.
Det var som att han under tredje perioden blev besatt av den stora, rytande hockeydemonen och bara SKULLE äta upp Anaheims ledning.
Om inte Bickel varit sånt knucklehead i första slutspelsminuten hade han säkert kunna tvinga fram en seger också, men alldeles oavsett:
Efter den föreställningen känner jag mig helt övertygad om att Hawks faktiskt kan nå final igen.
* * *
Om ni mot förmodan skulle hitta några faktafel i den översvallande Victor Hedman-hyllning Pierre LeBrun avfyrat på ESPN.com är det mig ni ska skylla på.
Jag satt på sätet bredvid den femstjärnige stilisten på planet ner igår och plötsligt räckte han över sin laptop och bad mig läsa originaltexten för att kolla om det var just några faktafel.
Now, att vara jag och få läsa en LeBrun-text på det sättet, direkt på datorn…det är som att vara Dylan-fan och få titta i hans texthäfte.
* * *
Eftersom Rick Nash tydligen har en Hollywood-kran och kan arrangeras visningar av filmer som inte haft premiär tänkte jag ett tag skämta lite om att det, med tanke på hur Martin St. Louis spelat på slutet, varit passande om Rangers gått och sett den nya ”Jurassic Park”-film som går upp 12 juni.
Men så elaka är vi ju inte i den här bloggen.
* * *
LeBrun är inte den ende som avlossat långa, jublande tirader om Vigge Hedman senaste dygnen.
Den 24-årige bjässen har varit föremål för åtminstone fem olika hyllningsfeatures i amerikansk och kanadensisk media sedan förra matchen.
Smickrande, får man anta
– Ja, det har jag inget emot. Det är bara ett slags bevis på att det gått bra, både för mig och för laget.
Precis.
* * *
Det var inte meningen att Zuke skulle skejta med Rangers i morse, men han bytte om och gav sig ut på isen i alla fall.
Som för att visa…nåt.
Naturligtvis är han ändå inte aktuell för spel ikväll, men det skulle inte förvåna det minsta om han på ren jävla envishet tränger sig in i laguppställningen i en eventuell Game 7.
* * *
I skrivande stund går Rangers, under det som kan vara säsongens sista pre game-promenad, förbi på betonggolvet framför det vingliga bord där jag sitter och skriver detta.
Henke, med mördande stål i blicken, ser ut som att han vill bita någon i halsen och ruska.
Inte ett ögonblick när man springer fram och morsar, tro mig…
* * *
Smooth talkin’ coach Cooper får frågan vad han – som aldrig varit i närheten av en Stanley Cup-final – känner när han vet att hans lag är en enda seger från the promised land.
Som alla andra drar han först bla bla bla-ramsan om att de inte tänker så långt framåt, men sedan spänner han blicken i den i det kyffiga intervjurummet som undrat och svarar:
– Upphetsning. Förväntan. Nervositet. Rädsla. Spänning.
Ja, de känslorna sjuder inte bara i pretty boy – även vi som inte har eget skinn i the game känner upphetsning, förväntan, nervositet rädsla, spänning. Plus ovisshet, ångest, eufori, glädje, välbefinnande, rastlöshet och lust.
Det är ju Elimination Game i en konferensfinal.
Då blir det så.
* * *
Det verkar som att jag även ikväll får sällskap av Front 242-Åke Ros – gyllenbrun som en George Hamilton efter några dagar på redden utanför Sarasota, av Facebook-bilder att döma – på pressläktaren.
Jag känner lycka som överträffar Tyler Johnsons efter fullbordat hat trick på Garden.
* * *
Frågan är hur mycket nervositet och rädsla Smooth talkin’ Coopers unga spelare känner.
När en Stanley Cup-final ligger i potten har mer ärrade pjäser än Palat och Kucherov fått stage fright
Förhoppningsvis har sådana som Strålle Strålman – som varit på den här rodeon förr – talat med dem om vad som gäller.
– Njae, det finns inte så mycket att säga. De vet att vi måste göra vår bästa match för säsongen igen och det visade de redan i Game 7 mot Detroit och i sjätte matchen mot Montreal att de klarar, säger han.
Sant.
Men som sagt:
Det är något med the verge of Stanley Cup Finals som kan få unga nervtrådar att darra som vibratot i Jussi Björlings stämband.
* * *
Låt mig bara slänga in det här scenariot i diskussionen, som en fantasi att smaka lite på.
Game 7 i New York.
I en konferensfinal.
En fredagkväll.
Måste inte till och med en Ekeliw tycka att det skulle heaven on earth?
* * *
Har som snusare känt mig lätt alienerad under den här serien, men när Vigge lämnar sin omklädningsrumsplats efter förmiddagens träning ser jag något väldigt vackert ligga kvar och glänsa på bänken.
En dosa General. Portion, visserligen – men ändå.
Där stiger Pansarkryssaren ännu mer i aktning, om det är möjligt.
* * *
Nej, uppgifterna om att till och med Ekeliw skulle jubla över en Game 7 kan härmed dementeras.
”I helvete”, rasar han i sms, ”vi ska vinna redan ikväll”.
Uppfattat…
I övrigt är han så övertänd att han inte klarar av att skicka annat än så kallade emojisarpå blixtar…
* * *
Hagge beskriver det, lätt fiffigt, som att Rangers blev ”outrangered” i förra matchen.
Kort sagt:
Bolts började plötsligt spela som Rangers, framförallt i egen zon – och tog därmed sina motståndare på sängen.
Har gästerna från Manhattan svar på det då?
– Ja, svarar Hagge kort.
* * *
Apropå blixtar:
Det är buller och bång utanför Amalie, hör vi genom plåttaket halvannan timme innan matchstart.
Åskan har drivit in från Mexikanska Golfen och Ekeliws blixtar slår ner oavbrutet.
Senast Tampa hade det vädret, är en bekant från trakten snabb med att påpeka:
Innan Game 6 mot Montreal…
* * *
Det börjar bli så ont om rena kläder nu – för tillfällena att orkestrera en kemtvätt-lämning har varit begränsade – att jag får uppträda i röd skjorta ikväll, senast använd vid julbord på Aquavit i december.
Å andra sidan är jag så långhårig, och har sånt yvigt silverskägg, att det inte spelar någon roll vad jag sätter på mig.
Det ser ut som att jag sovit i slänten ner mot kanalen nedanför Marriott-hotellet i alla fall.
Ska korrigeras innan finalen, jag lovar.
* * *
Varken Girardi eller McDonagh var med på Rangers värmning i morse. De skulle lämna ett hyggligt hål i uppställningen, om man säger så. Men lugn, Pettersson – bägge spelar.
Det gör Johnson och Palat också, fast inte heller den hyggligt viktiga duon deltog i morgonövningarna.
– Men det ryktas att de är sjuka, panikmessar Ekan.
Nä.
De syntes nyss på rask flykt mot omklädningsrummet.
Däremot verkar det som att Pacquette, som verkligen har ena armen i ett paket efter smällen i New York i söndags, inte kan vara med.
* * *
Strax innan publiken släpps in i Amalie sjunger Phil Collins i högtalarna att det är ”something in the air tonight”.
I’d say.
Senast Tampa upplevde nånting så här stort och väldigt och omtumlande var, som sagt, 7 juni 2004.
Då vann de Stanley Cup – för första gången i organisationens historia.
Nu kan de sladda upp framför himlens portar igen.
Bara de envisa kackerlackorna som står i vägen går att jaga ut på golfbanan…
Spänn fast er, amigos.
Detta har alla förutsättningarna att bli en av de verkligt stora kvällarna i den här bloggen.

God afton!
Jag är tillbaka i Tampa och tyvärr – jag bor återigen på ett hotell utan NBC Sports i kanalutbudet.
Så jag kan inte se nattens match på rummet och därmed inte heller blogga.
Stream på datorn?
Nej, det provade vi förra veckan och det var bara frustrerande att sitta med med hackande bild och fördröjning,
Istället går jag till lämplig bar och ser en säkerligen förnämlig Game 5 från Honda Center där – och återkommer här i morgon.
Som kompensation får ni lite bilder från bloggens resa genom slutspelet 2015.
Hallar. Hotell. Pressrum. Skrymslen. Pittsburgh. Long Island. Washington. New York. Tampa. Here it is – i färg och svartvitt.

NY RANGERS – TAMPA 0-2 (Slut)
* * *
Var det här sista matchen på Madison Square Garden för säsongen?
Den frågan ställde vi redan inför, och efter, femte matchen i serien mot Washington – och den framstod som högst seriös då också.
Men nu känns det snudd på omöjligt att svara något annat än ”ja, förmodligen”.
Så länge Bolts spelade rock ’n’ roll-hockey och varvade sin offensiva fyrverkeri-show med defensiv nonchalans kändes det som att Rangers trots allt hela tiden hade en chans , men när det nu visat sig att Strålle och Vigge och deras kompanjoner kan stänga ner matcher också…då är det nog bara att hänga in i den här ackrediteringsbrickan i garderoben.
Till skillnad från när de låg under med 3-1 mot Pittsburgh ifjol har jag dock inga planer på att slänga den innan allt är sagt och gjort.
Man vet aldrig, Blueshirts reser ändå söderöver med sin sällsamma Elimination Game Magic och som Henke konstaterar:
– Det är inte som att vi inte varit med om det här förut.
Nej.
Och som det brukar heta i en mig närstående podcast:
The bigger the game, ju större King…
* * *
Ännu en gång är det mediascrum monumentale runt både Vigge och Strålle inne hos Lightning efteråt.
Undra på det.
Bägge två var monster där ute ikväll.
Och nu är de en endaste seger från Stanley Cup-final.
– Hörrdudu, det försöker jag låta bli att tänka på. Vi måste slå Rangers en gång till och det kommer bli extremt svårt. En match i taget, säger Vigge.
Rätt attityd har han också, den framtida Norris Trophy-vinnaren.
* * *
Det känns lite overkligt, men i morgon kväll sitter bloggen i värmen på Champions igen.
Hänger ni på dit?
Kul.

It’s all over now, baby blue – för att också runda av med en Dylan-referens.
Tampa gör en i det närmaste helt perfekt bortamatch och nollar Rangers på Garden.
2-0 bli’re.
Liten snutt till kommer innan läggdags.