NY RANGERS – TAMPA 0-2 (Period 2)
* * *
Exakt det som alla som känner sin hockeypsykologi vet ska ska hända när Rangers inte lyckas utnyttja sitt spelmässiga övertag i 35 minuter – och vispar sig igenom fyra powerplay utan att hitta avtryckaren – det händer också.
Bolts kommer i en strökontring, efter snabbt och klyftigt uppspel av Strålle, och så spräcker Filppula Henkes nolla.
Sen följer de upp med en makalös snygg upprullning i sent powerplay, fullbordad när Stammer bara kan lägga pucken i tom kasse, och nu håller ridån på att gå ner i New York City.
* * *
Men den stora skillnaden mot tidigare är att gästerna framförallt spelar extremt bra defensivt, täcker skott som ett helt Washington och framförallt är i det närmaste helt felfria i sin penalty kill.
Faktum är ju att Bishop inte behövt göra särskilt många avancerade ingripanden.
* * *
Keith Yandle, som varit så bra de senaste matcherna, vill att Brian Burke ska få nicka lite buttert hemma i tv-soffan i Calgary och slår en präktig indianare, bakom ryggen, till en Stammer mitt i slottet.
Morsning korsning.
Men Henke hugger viftar till med vänsterarmen som en ung Muhammad Ali och Yandle kan andas ut…
* * *
Nu hänger jag inte med, Eric. Vad menar du?
Bolts har spelat underbar hockey i varje mittperiod sedan Game 2 och jag har älskat varje sekund och också skrivit om det oavbrutet.
* * *
I den här perioden blev St. Louis sina 40 igen.
Och några till…
* * *
Det är sannerligen tätt mellan celebriteterna i bänkraderna ikväll.
Nu får vi hälsa Bill Paxton också.
Stor Biffen-favorit.
* * *
Garden-åskådarna gapar, sin vana trogen, oavbrutet ”shoot, shoot, shoot” när Rangers har sina PP.
Kan det verkligen inte ha framgått att Bolts blivit rena Capitals och täcker bort nästan allting – och att de måste försöka söka sig fram till någorlunda anständiga lägen?
* * *
Fatta febern i Örby nu.
Om detta står sig – och mycket lite tyder på något annat – är Ekans Bolts en seger från Stanley Cup-final.
En enda…
* * *
Big Rick Nash hade mycket riktigt behövt gå på bio igår kväll också.
Han är fullkomligt osynlig – igen.
* * *
Nu ska jag gå och kittla Eken.

NY RANGERS – TAMPA 0-0 (Period 1)
* * *
The times they are-a-changing.
Typ.
Det är Rangers har pucken och ligger på och snurrar i Tampas zon.
Men samtidigt spelar Bolts oändligt mycket tajtare i defensiven än senaste – och det syns direkt att Big Ben tänker vara betydligt bättre.
Så det är mållöst efter de 20 första, mycket underhållande minuterna.
* * *
Fan vet om inte nånting förlöstes hos Martin St. Louis med målet i Amalie .
Han ser ut att ha blivit tio år yngre på två dygn.
* * *
Första avblåsningen kommer först efter tre och en halv minut.
Då vet man att det är…furiöst.
Och under tiden hinner Johnson bjudas på ett friläge och Martin St. Louis schabbla bort bra skottläge.
Ojvoj.
* * *
Ha ha, John Amirante tas emot som vore han en förlorad son just hemkommen från 20 års fångenskap i främmande land.
Inte sedan Elvis gjorde sina Vegas-framträdanden 1968 har en vokalist stått för en lika bejublad comeback.
* * *
Aj, Big Ben får en puck rätt i klockspelet under matchvärmningen, viker sig dubbel och försvinner ut i omklädningsrummet.
Well, vi är några som samlats här ikväll som viker oss i empati, för vi vet precis hur det känns såna gånger.
Vi vet emellertid också att det, barmhärtigt nog, brukar gå över påfallande snabbt så det är inte särskilt överraskande att han ändå kommer ut för puck drop 20 minuter senare – men det är likafullt glädjande att se.
* * *
Och vad för sång kommer Rangers in för matchvärmning till om inte Jane’s Addictions ”Superhero” – ledmotivet från ”Entourage”!
Genialt drag av Gardens DJ.
* * *
Däremot ser det ut som att Pacquette gör illa sig på riktigt när han täcker ett Brassard-skott med handen – och strax efteråt lämnar isen via zamboni-entrén.
* * *
Och för att fullborda Entourage-festen:
Kevin Dillon – det vill säga självaste Johnny Drama! – blir inzoomad i jumbotronen, iförd Rangers-jersey och allt.
Hur stort som helst!
* * *
Ha ha, Johan Ekberg – jag tycker det ser ut som att Johnson sköter sig med den äran borta vid 206:an.
Alla åskådare kommer till sina platser i en orderly fashion.
* * *
Nya besked om vad mamma Hedman egentligen tycker om sonens kalufs.
Hon gillar, rapporterar Eken från den nyligen avslutade eftermiddagssittningen på bar i närheten av Garden, när han har håret uppsatt – men tycker inte riktigt om när det hänger i ansiktet under exempelvis nationalsången.
Det låter som en riktig ångermanländsk mamma!
* * *
Mer kändisar i jumbon:
Ray ”Everybody Loves Raymond” Romano, komplett med gråsprängt slutspelsskägg.
* * *
John J, var är du? Jag saknar dig.
* * *
Herr Pacquette kommer dock tillbaka i slutet av perioden – med handen i ett pacquette…
* * *
Och jumbotronadministratören bara fortsätter sprida ess över oss.
Larry David också.
Larry David!
Vad tycker han om den här råbarkade sporten?
* * *
Bolts gör nog klokt i att ta lite snabbare byten.
Det går undan i den här matchen och precis på slutet var det väldigt nära en too-many-man igen.
* * *
De sköt bara fyra ynka skott i första, men det är andraperioderna som varit Tampas stora klang- och jubelföreställning under de tre närmast föregående matcherna.
Jag förväntar mig inget mindre sprudlande nu.

I gryningen denna soliga Memorial Day Weekend-söndag kliver Victor Hedman upp ur sin hotellsäng i västra Midtown, går in i badrummet, vaskar kallt vatten i ansiktet och tittar sig i spegeln.
Några kvarter därifrån, i ett penthouse i Hell’s Kitchen, står en lika nyvaken Henrik Lundqvist i köket och laddar espressomaskinen och genom fönstret kan han konstatera att hans vanligtvis sprakande hemstad fortfarande ligger öde i behaglig helgdvala.
För några ögonblick stannar de båda svenska slutspelskrigarna upp i tyst reflektion, ser Stanley Cup-bucklan glittra för sitt inre och börjar nynna på sången…

The guilty undertaker sighs
The lonely organ grinder cries
The silver saxophones say I should refuse you
The cracked bells and washed-out horns,
blow into my face with scorn
But it’s not that way
I wasn’t born to lose you
I want you
I want you
I want you so bad

Nä, så är det nog inte.
Varken Henke eller Vigge är, vad jag förstått, så inne på 49 år gamla rockklassiker.
Men det råkar vara Bob Dylans födelsedag idag – mästaren blir 74 – så jag vill gärna måla den lilla bilden i alla fall.
Och texten – från låten ”I Want You” – går verkligen att applicera på det de båda svenska hockeystjärnorna är inblandade i.
Den skuldmedvetne begravningsentreprenören som suckar är ju kommissionär Bettman och den ensamma organisten sitter bevisligen i taket på Madison Square Garden och eftersom ingen lyssnar får han verkligen slita.
Saxofonerna ekar i motståndarnas hymner och det andra lagets fans försöker definitivt blåsa förakt i ansiktet på dem med trasiga bjällror och utslitna signalhorn.
Och framförallt:
De vill ha trofén de ser framför sig i den tidiga morgonen innan säsongens hittills största match.
De vill.
De vill.
De vill.
So bad.
* * *
Game 5 när det står 2-2…det är alltid ett fascinerande vägskäl i en slutspelsserie.
Innan den börjar är maktbalansen helt perfekt, styrkeförhållandena väger lika jämt som rättvisan i Fru Justitias vågskål, mätaren i vattenpasset står rakt upp.
Men det är sista gången.
När den femte holmgången, på ena eller andra sättet, är avgjord har ena laget ovillkorligen slagläge och det andra kan lika ovillkorligt få drömmarna krossade nästa gång.
Och historiskt sett är det påfallande ofta den som vinner Game 5 som till sist stångar sig vidare.
Så sitt nu inte hemma i soffan och känn dig avslappnad bara för att det inte kan bli handshake ikväll.
Det här är ändå, som Christopher Moltisanti en gång uttryckte det på Bada Bing, ”Scarface, final scene, fucking bazookas under each arm, say hello to my little friend!”.
* * *
Man kunde ju tro att den exklusiva ”Entourage”-visning Rick Nash ombesörjde i St. Petersburg i torsdags skulle vara starten på en ny Big Game-tradition för Rangers, eftersom den följdes av en oväntad storseger.
Men nej, Blåskjortorna samlades inte för ny inspirerade filmkväll igår och såg – vilket jag hade tippat – den kommande ”Terminator”-filmen.
– Nej, vi tog det bara väldigt lugnt. Jag var hemma och kollade på hockey, säger yrvädret från Nykvarn.
Fine.
Utmana ödet bara.
Det är hur som helst fantastiskt vilket genomslag den där ”Entourage”-förställningen fick.
Till och med Jerry Ferrara, som spelar Turtle, började febra på Twitter om att det var han och Drama och Vinny och Ari Gold och E som förlöste Rangers och det är klart, bättre reklam inför premiären nästa vecka kunde de inte fått.
Frågan är bara vad Kevin Connolly tycker. Han är die hard Islanders-fan i verkligheten – och spelade, som E, ett likadant i tv-serien.
Att hjälpa Rangers är för en sådan som det skulle vara för Ebba Witt-Brattström att bidra till att Karl Ove Knausgård får Nobelpriset i litteratur.
* * *
Vigge Hedman har mamma Elisabeth och pappa Olle på plats ikväll.
– Ja, mamma sa tidigt att det var hennes dröm att se mig spela mot New York Rangers på Madison Square Garden, så när det blev klart att vi skulle mötas i den här rundan ringde jag och sa att det var dags att komma, berättar backbjässen.
Däremot följer de stolta föräldrarna inte med till Florida för Game 6.
– Nä, det har bara varit här över helgen och åker hem i morgon igen. De är riktiga krigare.
Det är väl nåt i DNA:t.
* * *
Det var ett tag sedan sist, men idag kommer Badtofflan verkligen i badtofflor till sin presskonferens.
Titta bara

Vi får trösta oss med att han i alla fall har strumpor…
* * *
Med mamma Hedman på besök kommer frågan förstås upp vad hon egentligen tycker om sonens numer snudd på Deep Purple-långa hårman.
– Hon tycker om den. Pappa är inte lika förtjust, men det spelar ingen roll. Bara mamma är nöjd är allt bra, ler han.
Helt riktigt.
Det är mammas åsikt som räknas.
* * *
Apropå bilder hade jag den här vyn från hotellbalkongen i Tampa innan jag stack mot flygplatsen igår morse och det roade mig att tänka att det var Jon Cooper som tagit ut backarna och Ben Bishop på tidig excercis i bukten efter floppen i Amalie Arena kvällen innan.

* * *
Efter morgonvärmningen passar jag förstås på att upplysa Lundqvist om att det är Dylans födelsedag och att det är en dag när de stora mästarna alltid levererar.
Han himlar lätt med ögonen och svarar:
– If you say so…
I say so, Henrik, och sooner or later, one of us must know…
* * *
Eken har gjort en dokumentär om Vigge – ”På skridskor över Atlanten”, check it out! – och känner familjen Hedman väl sedan dess, så han ska träffa mamma och pappa för en bit mat före matchen och undrar om inte jag ska ansluta.
– Vi ses redan vid fem, säger han.
Fem!?!
Då är det bara tre timmar kvar till matchstart.
För mig är det själva upploppet i det utmattande intro-racet.
* * *
En som definitivt inte firar Bob Dylans födelsedag är Strålle Strålman.
Han lyssnar fortfarande på den mest skoningslöst brutala metal som finns – och precis som ifjol har han ett färskt tips hemifrån Västergötland – närmare bestämt Skövde – att dela med sig av:
Implode.
– De är jävligt bra. Du får kolla på nätet, säger han.
Det har jag gjort och här är dom.
För mig är det där den musikaliska motsvarigheten till de värsta kaoshögarna i målgården när Washington jagade kvittering mot Rangers i Game 6 i förra omgången, men låt inte mig hindra er från att uppskatta Strålles rekommendationer.
* * *
Rangers morgonvärmning ser ut som vilken morgonvärmning som helst och enligt getskägget från Nykvarn – Hagelin – går det aldrig att utläsa nånting av sådana övningar.
– Nä, det har jag lärt mig vid det här laget. Ibland går det fullständigt åt helvete när det sett bra ut på morgonen. Och vice versa. Så när jag ser att någon gör nåt dåligt på morgonen brukar jag tänka att, ”åh, nu blir det bra ikväll”. Och när någon gör något bra på morgonen så tänker jag också att ”åh, nu blir det bra ikväll”.
Klockren logik a la Nykvarn.
* * *
Det har varit rätt dåligt med suggestiva preview-videos av riktigt hög klass i årets Stanley Cup, men den här Oh Captain, My Captain-versionen från romtillverkaren Captain Morgan får det i alla fall i några sekunder att stocka sig på rätt sätt i min känsliga hals.
Patetiskt, javisst. Men några helt förstummande ögonblick med Lidas ingår ju…
* * *
När Vigge under en lång intervju med LeBrun och Chris Johnston under morgonen får berätta om Foppa och Sedin-tvillingarna och Markus Näslund och alla andra superstars från hemstaden Ö-vik suckar Strålle på sätet intill.
– Varför är det, säger han, aldrig någon som frågar mig om Tibro? Vi har ju också tunga sportkändisar. Robin Söderling, systrarna Helgesson och…ja, Strålle Strålman.
Ha!
* * *
Den här ”We Want The Cup”-pjäsen från NBC Sport är åt helvete för kort och oambitiös, men bra ändå.
När den ramsan ekar i hallarna börjar det bli riktig magi…
* * *
Jag kommer inte i kontakt med några skridskor i idag, men trampar på badtofflorna som står vid Asta Kask Fasts plats – jo, han har ett par han också – och på vägen in i Tampas omklädningsrum är det någon som river ner en av Brian Boyles klubbor så att jag får den rakt över tårna.
Take from this what you want…
* * *
Ah, ta och titta på ”We Want The Cup”-videon en gång till.
Den hänförda lyckan i ögonen på den blonde lilla knatten som i en kort sekvens är med och skanderar…den säger mer än alla högtravande bloggfraser om vad Stanley Cup betyder.
* * *
Coach Cooper – Mister smooth talker jurist-pretty boy – går ut on a limb och säger att han har en stark känsla av att Ryan Callahan gör mål ikväll.
Så brukar NHL-coacher aldrig säga, och de cyniska New York-kollegorna fnyser säkert grinigt, men jag tycker det är rätt roligt att någon är lite lekhumör ibland.
Var skulle vi annars vara?
* * *
Zuke tränar inte ens på egen hand idag, och även om Badtofflan svarar att han är ”day to day…getting better” när ivriga norska journalister frågar om när den lille kan tänkas vara med igen börjar det stå klart att han inte kommer kunna göra comeback förrän tidigast i en eventuell final.
Det finns inte tid till en enda regelrätt träning innan dess och utan åtminstone EN sådan går det inte att ge sig in i dansen när man varit borta över en månad.
* * *
Klockan är skrivande stund strax efter fem på eftermiddagen och det dröjer fortfarande två timmar tills de första åskådarna släpps in, men en liten promenad, i syfte att få fart på blodcirkulationen i bloggproducerartarmarna i hjärnan, visar att det redan sjuder av aktivitet i den gamla hallen.
Ute i entréhallen på plan 6 gör de i ordning den oändliga raden av souvenir- och matstånd.
En ung kille med allvarlig uppsyn sprättar upp en kartong och gräver fram en ny laddning Lundqvist-tröjor. Vid en bardisk intill staplar en kvinnlig kollega plastmuggar i höga travar – och bortanför henne står en vaktmästare på stege och fixar med en lampa som blinkar irriterande.
I gångarna på våningsplanet under samlas samtidigt den veritabla armén av publikvärdar, de som kollar biljetter och ledsagar ovana besökare rätt, för informationsmöte.
– Johnson, you’ll take care of section 206 tonight, ropar en förman.
Borta vid zamboni-entrén hackar ismaskinisten Frank och hans kollegor försiktigt med spett i isen.
Och så hastar en kock förbi med en serveringsvagn full av nygräddat bröd, på väg mot någon av lyxlogerna högst upp i taket.
Så ser det ut inför varje evenemang i the woooorld’s most famous arena, men det känns att något utöver det vanliga ska hända just ikväll.
Luften är mättad av förväntan, hopp – och ångest.
Vi har vad vi har här:
Stor match, stor kväll.
* * *
Steve Yzerman – eller Stevie Wonder, som dom med all rätt fortfarande säger i Detroit – har med sina nya, smarta glasögon en intellektuell, nästan lundensk framtoning när han under förmiddagen står högt upp på läktaren och tittar på Rangers värmning.
Man kanske skulle fråga vad han tycker om den pågående Witt-Brattström-debatten i Sverige…
Han gör för övrigt inga fel. De här två lagen har kommit överens om att de får kolla på varandras träningar.
Annat var det ifjol, när en Kapten Haddock Therrien plötsligt började skälla som en bandhund på Uffe Samuelsson.
* * *
Nästan alla i pressrummet slutar skriva och tittar upp från laptopparna när de börja öva nationalsången inne i hallen.
Vi hör ju vem som plötsligt är tillbaka:
John Amirante!
Då vet man att MSG – som nyss gav den gamle mannen sparken efter 25 år – ser allvarligt på det som ska hända.
Åh, Garden kommer ta emot honom med samma slags jubel som vanligtvis bara föräras Henke.
* * *
Det är som sagt Memorial Day Weekend i USA och det innebär officiell start på den amerikanska sommaren.
Det innebär också att protokollet tillåter ljus klädsel – fram till Labor Day Weekend i höst – så jag kör en beige liten kavaj till det svarta idag, med matchande slips.
Rena Idas sommarvisa, hela jag.
* * *
”Hur går det ikväll”, har det stått i åtminstone 20 sms och mail jag fått från Sverige under dagen.
Men jag vet ju aldrig hur det går och brukar därför inte tippa heller.
Med ett lag som Tampa på isen känns allting dessutom extra oförutsägbart.
De har två kedjor som hör till de skickligaste, snabbaste och mest explosiva jag nånsin sett – och när de vevar igång som värst känns det tidvis som att Rangers är helt chanslösa.
Å andra sidan håller många av birollsinnehavarna i övriga kedjor betydligt beskedligare klass, försvarsspelet är emellanåt riktig mjukost och målisen Ben Bishop varvar de mest storartade insatser med totala genomklappningar som de i förrgår.
Rangers, å sin sida, har sin kackerlacksbetonade envishet och tillhörande förmåga att alltid komma tillbaka, en Henrik Lundqvist som blir alltmer omöjlig ju mer som står på spel, en backbesättning som i alla fall på papperet håller världsklass och på sina håll en speed under grillorna inte står Tyler Johnsons långt efter.
Samtidigt har de superstars som ofta bara försvinner, ett powerplay som ibland är tandlöst som en nyfödd bebis, en sällsam förmåga att bränna målchanser – utom i de två senaste matcherna då, men de föregående fjorton drabbningarna kanske ändå säger mer… – och en tendens göra förbryllande plattmatcher mitt i den här typen av serie.
Så you tell me:
Hur går det?
* * *
Mellanslagstangenten på min laptop har bestämt sig för att krångla ikväll.
Så jag ber att få utfärda varning för säregna sammansättningar av ord…
* * *
Om nu Cooper får lufta sin magkänsla om Cally ber jag att få lufta min om en av hans före detta lagkamrater.
Jag tror det lossnar för Getskägget från Nykvarn.
Hagge sätter en, oavsett hur det går.
* * *
– Good evening, säger en liten gubbe som hastar förbi när jag står och hänger vid kaffekannorna bakom pressläktaren.
Doc Emrick, heter han och sorry, pojkar och flickor – det är han som sitter vid NBC-micken ikväll.
Kenny Alberts är också här, men berättar att han sköter MSG:s radiosändning.
Jag meddelar att många av mina läsare är fans och därmed blir besvikna – och Kenny hälsar tillbaka och tackar för det svenska stödet!
* * *
Okej, Game 5.
Vinnaren har plötsligt matchboll och kan smasha hem en plats i Stanley Cup-finalen 2015 på tisdag.
Eller som han som fyller år sa:
Knockin’ on heaven’s door.

CHICAGO – ANAHEIM 5-4 (Slut, ANDRA OT-PERIODEN).
* * *
Well, did you hear about the midnight rambler…
Han heter – helt oväntat – Antoine Vermette.
För tammefan:
Chicago vinner ett långt övertidsdrama igen.
Grace under pressure – som bara den.
* * *
Tack för i att, vi hörs från Garden i morgon.

CHICAGO – ANAHEIM 4-4 (Period 4, OT pågår)
* * *
Nattmangling var det.
Den hjälte som till slut kliver fram kommer vara en Midnight Rambler, för att citera Rolling Stones – vilket man såklart ska göra så fort man får chansen.
Ohyggligt spännande.
* * *
Det går inte att låta bli att återkomma till Blackhawks backsituation.
Fyra backar spelar hela tiden – och för andra gången på bara några dygn ska de in i en femte övertidperiod.
Det ska inte gå…
* * *
Silfverberg åkte på en jävla propp och försvann ut i omklädningsrummet ett tag, men som jag förstår saken återkom han precis i slutet.
Så det är fortfarande han som kan bli The Midnight Rambler – ”the one that shut the kitchen door”.
* * *
Det är fan inte schysst mot legendaren Kimmo, det här.
Hur ska han kunna känna sig annat än vilsen och osäker när han sitter på bänken precis hela tiden och plötsligt kastas in för att ta enstaka byten i en av säsongens mest intensiva matcher?
Coach punggrepparen – och GM Bowman – får på sig rätt mycket av den här prekära backsituationen.
* * *
Om Ducks får ett powerplay…då kan det vara slut snabbt.
* * *
Sharp hade matchen på klubbladet i slutet, men Peter Schmeichel blev så stor som han alltid blivit i den sortens situationer…
* * *
Yellbear…plötsligt får jag också för mig att det faktiskt är han som gör det.

CHICAGO – ANAHEIM 4-4 (Period 3, OT väntar)
* * *
Det där var…bland det mest absurda jag sett.
Någonsin.
Alla kategorier.
När det gått 8.41 av tredje har Hawks gått upp i 3-1-ledning och i praktiken utjämnat serien.
Men 37 sekunder senare står det alltså 3-4.
Jo, Ducks gör tre mål på 37 sekunder.
08.42: 3-2 Ryan Kesler.
09.05: 3-3 Matt Beleskey
09.19: 3-4 Corey Perry.
Och mellan andra och tredje perioden hinner coach Q ta en timeout.
Men förgäves…
Makalöst starkt av Ducks, förstås – men Hawks kollapsar ju totalt också.
Det ska inte kunna hända ett lag av den kalibern – i en så stor match.
Herrejisses.
Men leave it to Showtime Kane att komma tillbaka från en sådan rungande örfil och fixa kvittering.
Det är är ju, i sig, också ett tecken på styrka. De flesta hade fortsatt braka ihop efter den där chocken, men Kane bara biter ihop och replikerar.
Och here we go:
Nattmangling i United Center.
* * *
Debatten om att det inte görs tillräckligt mycket mål i slutspelet känns rätt avslutad…
* * *
Toronto Maple Leafs gjorde alltså tre mål på 23 sekunder i slutspelet 1979.
Men det vi såg nyss var historiens nästa snabbaste tremålsvändning.
Stort.
* * *
Hjälte?
Det känns svårt att räkna bort Perry. Vilket jävla monster han varit. Men jag sa Jacke från början så vinner Ducks är det han som gör det.
Det känns å andra sidan svårt att räkna bort Hawks också. De vinner ju alltid i sudden. Och – Duncan Keith sätter den nu.

CHICAGO – ANAHEIM 1-1 (Period 2)
* * *
Först känns det som att de nästan går på halvfart i 18 minuter.
Sen får Anaheim powerplay – och samlar sig till en urladdning i paritet med den fellow ankan Kalle står för när han blir vansinnig på hackspetten på julafton och plötsligt är det kvitterat.
Ojvoj, när de får till sånt där tryck är Anaheim lika pardonlösa som Boston Bruins för fyra år sedan.
* * *
Ha, Kryckan får Perry att ta en riktigt dum utvisning precis efter tekning.
Det kan jag inte låta bli att tycka är väldigt underhållande.
* * *
Fast jag vet inte, den där situationen med domare Rooney…han ska ju förstås försöka hålla sig undan, blir han involverad i spelet är det klumpigt, men när en sådan olyckshändelse ändå inträffar finns det inte så mycket domarna kan göra.
* * *
– Vi spelar inte alls just nu, säger Lille Fridolf när Pierre är inne i båset och intervjuar honom.
Allt är relativt.
Jag har sett aaaaaningen sämre insatser i NHL under säsongen…
* * *
Ännu en gång visar Johnny O att de som försökt få det till att han är på nedgång pratar i nattmössan.
Brytningen när Cogliano är på väg igenom – fem rungande plus, varken mer eller mindre.
* * *
Nu blir det världskrig i tredje.
Otroligt kul att se.
Och sen – övertid?
Skulle inte förvåna.

CHICAGO – ANAHEIM 1-0 (Period 1)
* * *
Jag hade redan börjat knattra på en inledning om att Hawks behöver ta vara på chanserna de får i första perioden – för de lär inte få fler i andra och tredje.
Just då kommer Saad i kontring i numerärt underläge – och pang bom smack.
Viktigt det.
Dessförinnan kändes som att Hawks jagat ledning med lätt ängslan – medan Ducks såg lugna och självsäkra ut, liksom förvissade om att det här kommer ordna sig…
Nu har hemmalaget återerövrat lite av momentum.
* * *
Centerduellen med Kesler känns som den tuffaste Captain Serious Toews varit med om sedan Zäta höll honom i herrans tukt och förmaning i konferensfinalen 2009 – och igen i andra omgången 2013.
Skillnaden är att Kesler är elakare, och fulare, än papa Zetterberg – och därmed ännu mer frustrerande att spela mot.
* * *
Man vill inte riktigt tänka på hur en Tobias Pettersson reagerat om en domare vält omkull en Rangers-back som Chris Rooney gör med Beauchemin innan Saads ledningsmål…
* * *
Riktigt mäktigt tryck i nationalsångsvrålet i The Madhouse ikväll, lät det som.
Det har tydligen varit lite si och så med det tidigare under slutspelet, troligen för att fansen i den bedårande staden vid Michigan-sjöns sydvästra strand börjar bli lite bortskämda och inte får upp pulsen förrän det blir RIKTIGT stora matcher, men som sagt:
Nu är det skarpt läge.
* * *
Det är, som ni ju vet, en tradition att kaptenen som får Stanley Cup-bucklan av Gary Bettman när sista finalen är avgjord i en informell liten ceremoni lämnar den vidare till en särskild lagkamrat – ofta en som, på Ray Bourque-sättet, spelat i ligan i många år men aldrig vunnit.
I år tror jag att det i tre fall är givet vilka figurer det handlar om.
Chicago: Kimmo Timonen
Tampa: Brenden Morrow (och Jonte Ekeliw får bli hur upprörd han vill…).
Anaheim: Ryan Kesler.
Men vem får idrottsvärldens mest mytomspunna trofé av Ryan McDonagh om Rangers skulle vinna?
Henke kanske? Borde det inte nästan vara så?
* * *
Du har mina sympatier, Julia.
Vore jag där skulle jag gå upp och skälla ut 23-åringarna.
Inte för att de spelar för högt – utan för att de spelar Aqua…
* * *
Fan, Andersen är ju en dansk målvaktsikon av samma kaliber som Peter Schmeichel.
* * *
Åh, nu kom det lite gnocchi från min lokala italienare, så nu ska här ätas – för första gången sedan frukosten på Tampa International i morse.

Av alla egenskaper som krävs för att lyckas i Stanley Cup tror jag den som imponerar allra mest på mig är den som varit det moderna Chicago Blackhawks signum.
Den mentala och emotionella kylan.
Motståndskraften.
Förmågan att prestera som vanligt under omöjlig press.
De blinkar aldrig vilka bakslag de än råkar ut för och vilka underlägen de än hamnar i – och tar sig knappt friheten att le förrän de nått hela vägen hem.
Och de kvaliteterna kommer definitivt att behövas hemma i Madhouse on Madison i natt.
För det är skarpt läge nu.
Anaheim har allt momentum efter segern i förrgår och kan skaffa sig blytungt 3-1-överläge inför Game 5 i södra Kalifornien på måndag.
Det vore förödande för vinnarskallarna från Chi-Town.
Så:
Chicago måste visa grace under pressure – igen.
Annars går det inte.
* * *
Jag tror aldrig varit med om en så smooth flight som den från Tampa upp till New York idag.
Det gick faktiskt inte att skymta ett endaste moln på två och en halv timme, hela amerikanska östkusten badade i solsken – och vinden stod lika stilla som Brenden Morrow i egen målgård när Chris Kreider styr in mål.
Unheard of.
Men yours truly Biff får bara sova två nätter hemma i Midtown, sedan går flyget tillbaka ner till Florida – och man kan inte låta bli att undra varför NHL inte kan tillämpa samma slutspelsformat som NBA.
Där är upplägget för borta- och hemmamatcher 2-3-2, istället för 2-2-1-1-1 – och logistiken blir oändligt mycket mer skonsam för alla inblandade.
”General managers vill inte det”, svarar personer in the know när jag frågar.
Nehej.
Vilka flöjtar, som min storebror i Göteborg skulle sagt.
* * *
I år har Blackhawks dock en blotta av magnituder de inte upplevt någon gång under den pågående storhetstiden.
Den alarmerande bristen på djup på backsidan är ett verkligt problem.
De har, i princip, bara fyra backar – Keith, Seabrook, Hjalmarsson och Oduya – och visserligen är de vana vid att spela extremt mycket, men nu börjar arbetsbördan bli helt omöjlig.
Dessutom är ju Lille Fridolf Boudreaus ankor högst medvetna om denna akilleshäl och håller dem ständigt extra möra med en skoningslös störtskur av tacklingar från första till sista byte.
Kan det verkligen hålla i längden?
I så fall får Svenskans bragdguldskommitté inkludera Yellbear och Johnny O i diskussionen.
* * *
Noterar att Sveriges vunnit Eurovision Song Contest – i Wiener Stadthalle i den den österrikiska huvudstaden.
Ja, där brukar det gå bra.
1987 vann Tre Kronor Sveriges första VM-guld under min livstid – och en 19-åring från nedre Tjärna i Borlänge var ute på isen, målad i ansiktet, och firade bakom Pekka Lindmark och Agne Jälevik…

* * *
Ett annat problem för Hawks är att de går upp mot en formidabel motståndare.
Det börjar kännas som att Anaheim faktiskt är svårare att slå än playoff-versionen av LA Kings.
När Ryan Kesler kom in som andrecenter, och ett koppel ungdomar samtidigt tog det avgörande steget framåt i utvecklingen, blev ankflocken som bor granne med Disneyland ett i det närmaste komplett hockeylag.
* * *
Lördag är ingen stor Tv-kväll i USA, det är tvärtom den minst betydande, så den här gången är det vanliga NBC – utan något annat trängande i tablån – som visar västra konferensfinalen.
Det spelar kanske ingen roll för er, men det brukar betyda att matchstarten förskjuts åtminstone 20 minuter.
* * *
Det var några matcher sedan Jacke Silfverberg hängde en kasse nu, men ikväll har jag en känsla av att det kan vara honom jag måste ringa igen.
* * *
OK, då sjunker vi ner i korresoffan
Game 4 i Western Conference Finals ska börja.
Det är skarpt läge.

TAMPA – NY RANGERS 1-5 (Slut)
* * *
Det är nästan så man kan höra Bob Marleys ”Redemption Song” eka i tangenterna när de uppjagade hockeymurvlarna här i Amalie Arena nu rider in mot sin sina obönhörliga deadlines.
”Redemption” – ett begrepp utan riktig svensk motsvarighet – är som det verkar ledordet i precis alla texter som produceras runtomkring mig.
Henke fick med sina 38 räddningar gruvlig revansch för de tolv insläppta målen.
Rick Nash prickade in två mål.
Och till och med den kölhalade Martin St. Louis spräckte sin slutspelsnolla.
Betyder det nånting i långa loppet?
Vet ej.
Men det är väldigt näringsrika stories för journalister med tajt deadline.
* * *
Sista fem är det nästan bara bortafans inne i hallen och de tar över helt med ”Let’s Go, Rangers”- och ”HEN-RIK”-ramsor.
Jag har alltid tyckt att sånt måste kännas alldeles för jävligt för hemmalaget.
Tyvärr kan Bolts inte ta revansch på den punkten i New York, för de har inte mycket till bortafölje.
* * *
Henke har, erkänner han, känt press och haft det mentalt tufft de senaste två dygnen.
– Det är svårt att inte tänka och analysera för mycket. Dessbättre har jag världens bäste målvaktscoach, och andra bra människor, runtomkring mig som jag kan prata med.
Jag kan inte låta bli att tänka på scenen i morse, när Talbot gick förbi och klappade honom på axeln och sa ”Idag såg du bra ut”.
Talbot vet vad han pratar om.
* * *
Underlig match blev det.
Bolts hade ju tagit över i andra, men blixten slog ner på samma ställe – och väldigt fel ställe vad Tampa beträffar – två gånger i slutet av andra och sen var det kört.
– Vi hade några studsar emot oss och Henke var väldigt bra. Men spelar vi som i de två första ger jag oss ändå bra chanser i fortsättningen, säger Vigge och sörplar på en proteindryck som ser ut som milkshake och därmed gör bloggaren väldigt sötsugen.
* * *
Jaha, nu kanske det blir en, eller högst två, Stella i Champions-baren.
Sen är det raka vägen back to New York City.
Där står det en korresoffa och i den sitter jag när Hawks och Ducks bjuder upp till dans nummer fyra.
Hörs då.