1-5 och 35 sekunder kvar.
Det kan säkert hända grejor där nere, de verkar inte så glada i varann, men jag går nu till omklädningskabysser.
Lite mer kommer sen.

TAMPA – NY RANGERS 1-3 (Period 2)
* * *
Det var ju som fan.
Just när det börjar kännas som att Bolts åter tagit formen av en sån där orkan jag beskrev i introt, och också får in en kvittering som hänger i luften som inget hängt i luften sedan Kim Jong-Un vann senaste ”valet” i Nordkorea, kommer Rangers tillbaka och får in två mål som absolut ingen förväntar sig.
Blixtar från klar himmel ska man väl inte prata om när Lightning spelar, men det är så det känns.
* * *
Det finns några saker man gör bäst i att undvika i den här världen.
Man ska inte dricka saltsyra, inte gå mellan en björnhona och hennes ungar – och inte låta Steven Stamkos stå mitt i slottet av skjuta direktskott.
Då dör man, bildligt talat.
* * *
Vigges passning när Killer Killorn kommer fri – det var just den sortens trollerinummer som föranledde hyllningskolumnen idag.
Vid min gud…
* * *
Det är en period kvar och vi ser ju vad som händer när Bolts får runt pucken i den där blixtrande hastigheten i Rangers-zonen – plötsligt står en Johnson eller en Stamkos fri utan att nån kan göra något åt det – men so far får man säga att Henke har fått sin redemption i de här två perioderna.
Han har varit väldigt bra.
* * *
Den unge vännen i Örby är en exceptionellt snäll människa – så till den grad, till och med, att kollegorna i Stockholm på skämt kallar honom Ondskan – men när Brenden Morrow står och tittar som en fågelskådare vid Kreiders kvittering, då misstänker jag att Ekan fyrar av svordomar som skulle få en sjöman att rodna.
Ekan gillar inte Morrow sedan tidigare, om man säger så, och nu…
* * *
Jag förstår dock att Henkes nolla ska spricka när Front 242-Åke plötsligt frågar hur många slutspelsnollor han hållit i karriären.
Aj aj, den tanken går ju inte ens att tänka i mittperioder…
* * *
Capstronauten, vår gamle vän, har platsen plexit intill Rangers bås och dansar glatt till låten Dancing Larry brukar ha show med på Garden.
Fint – men det måste vara snudd på farligt att gå i den dräkten i den här galna värmen.
* * *
Killer Killorn har tydligen en examen från självaste Harvard.
Får man lära sig spela så här bra hockey där?
Jag tycker han är Bolts klart bäste forward ikväll – och tillika lätt den som skapar mest.
* * *
Huruvida Capstronauten verkligen är samma Capstronaut som han som var i Washington förr om åren vet jag ju inte, men det är roligt att tänka sig att han var del av en omlokalisering, flyttades till Rymdkusten och nu är Bolts-fan.
* * *
Keith Yandle skulle kunna beskrivas som Rangers bäste back just nu.
* * *
Nu blir det en tredjeperiod när vi verkligen får se var the burning desire flammar mest.

TAMPA – NY RANGERS 0-1 (Period 1)
* * *
Nu blommar löken, det kokta fläsket är stekt och fan tog just bofinken.
Rick Nash tror plötsligt att det är grundserie och gör mål med just den typ av power-move vi känner från oktober och november
Han kanske blev inspirerad av ”Entourage”-filmen och tänkte…kan Turtle vara stjärna så kan jag.
* * *
Annars kan man konstatera att det är mindre av shootout i Rio Grande ikväll.
Rangers försöker verkligen tajta till det i både mittzonen och egen zon och smäller också på riktigt duktigt när de får chansen.
Men Bolts förmåga att, som Hagge sa i morse, skapa saker av ingenting, är intakt och det är ju hemmalaget som har de allra vassaste chanserna ikväll också.
MVP-Johnson har till exempel en klockren i stolpen.
Så:
Det här är fortfarande hyperintressant.
* * *
När det är James Sheppard som kommer loss i friläge känns det som att man redan i höjd med blålinjen vet att det, så att säga, inte kommer bli nåt…
* * *
Vad som än händer ikväll kan Glen Sather – som står och tuggar på en otänd cigarr i loungen efter värmningen – och Steve Yzerman båda ta sig en en fin whiskey efteråt.
Bägge två har nämligen blivit nominerade som General Managers of the year, ihop med Murray i Anaheim.
Det såg nog Stealth-flygaren komma på ålderns höst…
* * *
Bilden att Rangers tajtat till det i egen zon krackelerar något när Kucherov direkt efter en tekning plötsligt står så ren framför Henke att han hunnit gå ut och köpa en lott och ändå hunnit tillbaka för att skjuta.
Den 21-årige ryssen blir dock även själv så förbluffad att han vispar upp pucken i taket, nästan.
* * *
Jovisst, jag har backup på högerflanken i pressläktaren – av The Legendary Front 242-Åke.
Fantastiskt kul.
Och därtill något av ett cirklarna-sluts-moment.
Det är Tomas förtjänst att den här bloggen alls finns. Det var han som, hösten 2008, lanserade idén – och som de som varit med riktigt länge minns drev vi ju den inledningsvis tillsammans.
Så det är ju inte mer än rätt att vi nästan åtta år senare äntligen ser en stor NHL-match ihop.
* * *
Det känns som att det är ännu mer Rangers-fans här ikväll.
Egentligen ska det inte vara några alls, Lightning kräver att de som beställer biljetter på nätet ska ha en Florida-adress, men som vi konstaterat tidigare:
Det är väldigt många New York-bor som bor här på vintern och har sådana adresser.
* * *
Om Bolts gör ett visst antal mål ikväll – jag missar exakt hur många – bjuder en frisersalong i stan på gratis klippning, meddelas det via monsterjumbotronen.
– Taskigt, säger Ros.
Ha ha.
Han har – om vi uttrycker det så – ingen jättekalufs…
* * *
Plötsligt kommer Phil Esposito trampande i pressläktarkorridoren..
Om jag inte var så förbannat blyg skulle jag springa efter honom och berätta för honom vad en ung beundrare i Örby kallar honom.
* * *
Front 242-Åke är mäkta imponerad av Amalie-jumbotronen.
– Herregud, den är ju helt sjuk, säger han.
Den är ju det.
* * *
Ikoniske fotbollstränaren Tony Dungy blir inzoomad och grundligt hyllad av Amalie-publiken.
Honom hade jag på sätet intill under en flight nånstans för några år sedan, så som jag ser saken är vi nära vänner.
* * *
Det är snudd på ofattbart att Badtofflan fortsätter spela den hopplöse St. Louis i powerplay.
Att han inte får något alls uträttat – och inte fått sedan inlandsisen drog sig tillbaka – är ju bara halva problemet.
Varje gång han får pucken på blålinjen känns det som att ivriga Bolts-forwards stressar honom till makalösa misstag och sen kan de störta iväg i giftiga kontringar.
* * *
När Nash satt ettan pekar Front 242-Åke på anslagstavlan och säger:
– Ser du vad det är kvar? 2.42…
Ha ha, magiskt.
* * *
Nu ska jag och min gode vän dricka kaffe och skvallra om hemmaredaktionen.

Det var Steven Stamkos som sa det när han under en mediaträff i Lightnings omklädningsrum igår fick frågan om hur gärna han vill gå segrande ur serien mot New York Rangers.
– Jag har en ”burning desire” att få komma till Stanley Cup-finalen och vinna, svarade den 25-årige lintotten och kliade sig lite i ett slutspelsskägg en svensk proggare på Gärdesfesten 1971 hade varit stolt över.
Burning desire…
I den här bloggen har vi – eller, ja, jag – ägnat mycket tid och möda åt att försöka sätta ord på vad Stanley Cup handlar om. Vad som står på spel i den här sortens matcher. Vad för slags känslor som sätts i rörelse när en ouppnåelig dröm plötsligt finns inom räckhåll,
Men det är nog Superstar Stammer som sammanfattar det allra bäst.
Det är ett brinnande begär som pumpar i Stanley Cup-krigarens hjärta.
En glödande åtrå.
En längtan så stark att den kan välta hela världar.
Och det är ju likadant för alla.
Ingen som kommit så här långt på vägen mot paradiset skulle tveka att gå barfota över krossat glas för att få fortsätta framåt.
Och ändå är frågan:
Hos vem är det brinnande begäret som allra störst? Vem vill mest? Vem kan få branden i bröstkorgen att växa till en eldstorm?
Den vinner när det nu börjar dra ihop sig till klimax Eastern Conference Finals mellan Tampa Bay Lightning och New York Rangers.
* * *
Ah, de här dagarna i Florida-solen…jag kommer sakna dem.
Man vänjer sig liksom snabbt vid att under tidiga eftermiddagen sitta på soldränkt hotellrumsbalkongen och författa sina små aktstycken.
En varm vind fladdrar – på Fred Åkerström-vis – till i den tunna gardinen i dörren. Vattnet i kanalen nedanför gnistrar medan en liten fiskebåt puttrar förbi. Nånstans långt bort hörs barnskrik, plask i en pool och musik spelad på oljefat.
Då och då lägger bloggaren undan laptoppen, vänder blundande ansiktet mot den väldiga solen och bara känner den bitande hettan i kinderna.
Mirakulöst, faktiskt.
* * *
Bara en gång tidigare under hela den tioåriga NHL-karriären har Henrik Lundqvist släppt in sex mål eller fler i två matcher i rad – och i slutspelet har det aldrig hänt.
Men ni som tror att Badtofflan Vigneault ens överväg att bänka sin kung och istället försöka med Talbot känner inte er Badtoffla – och inte Henkes status i organisationen New York Rangers.
När han igår fick frågor i ämnet bara skrattade den biffige tränaren.
Och när reportern insisterade på att få ett svar om ett målvaktsbyte är det minsta aktuellt svarade han kort:
– Hank is our guy.
So there you go.
* * *
Mindre mirakulöst är att den årliga Stanley Cup-förkylning vars ankomst jag flaggade för redan i förrgår nu rasat genom kroppen som slutforceringen när ena laget jagar kvittering med två minuter kvar i en Game 7.
I går på dagen var det halsont. Igår kväll var det snuva. Och idag har det varit rosslande luftrör och svaga knän.
Jag hade inte mer klipp i steget än Derian Hatcher efter första lockouten under värmningen i morse.
Men en klassisk pre game-nap under eftermiddagen, exakt som den Lundqvist & co tar, har gjort susen.
Nu är jag pigg som en Ondrej Palat-torped igen!
* * *
Henke själv såg riktigt bekymrad ut efter matchen i förrgår. Det var något mer i ögonen, och hållningen, än den vanliga besvikelsen efter en tung förlust. Det såg ut som att han kände att det inte finns något riktigt svar när trillingar och stamkosar och killornar och majestätiska pansarkryssare från Ångermanland får upp sån besinningslös speed i passningsspelet
Men idag har han gaskat upp sig, pratar – till skillnad från i onsdags morse – med media och lyser av revanschbegär.
Och när Talbot, som i enlighet med gamla traditioner stannar kvar längre på isen med reserverna, kommer stånkande klappar han Henke på axeln och säger:
– Du såg riktigt bra ut idag.
* * *
Sitter en förmiddag och pratar med självaste Brian Engblom, efter att Kenny Alberts haft vänligheten att introducera mig, och får bland annat höra roliga Anders Hedberg-anekdoter.
– När vi möttes i Stanley Cup-finalen 1979 gled han upp till mig vid en tekning och eftersom han väl visste att jag, med mitt namn, har svenska rötter väste han: ”You’re only half a Swede”.
Engbloms självklara svar:
– Thank God!
* * *
Coach Cooper tror, å sin sida, inte ett ögonblick på att Lundqvist har några problem.
– Om han gett uttryck för någon form av självtvivel tror jag att det bara är ploj. Han har för länge sedan spelat sig in i Hall of Fame och vet exakt hur bra han är, heter det.
* * *
Engblom – som vann alltihop med Montreal 1979, mot Rangers – har sin Stanley Cup-ring på fingret.
De som har såna brukar ha dem inlåsta i bankfack, men när det drar ihop sig till slutspel plockar de ut dem och går runt och flashar och let me tell you:
Effekten är lätt hypnotiserande.
Den där ringen är stor och fet och fullsprängd av små diamanter som gnistrar i lampornas sken.
Hur det ska vara att se den för de aktiva ynglingar som Engblom – numer, som bekant , tv-reporter – intervjuar kan man ju bara tänka sig.
* * *
Frågan är, tycker jag, inte hur det står till med Henke Lundqvist. Frågan är om Rangers överhuvudtaget har något svar på Bolts oerhörda tempo och skicklighet och mördande effektivitet i avslutningarna.
Det såg inte så ut i onsdags
Men jo, det försäkrar Carl Hagelin att de har.
– Vi får inte ge dem mittzonen på samma sätt och det börjar med att vi forecheckar bättre. Gör vi det så har vi en bra chans. Vi prickade ändå in fem mål senast och var inte långt ifrån, säger han.
* * *
Engblom använder tillika en väldigt trevlig after shave.
Det tänkte jag att ni ville veta, så ni kan tänka på hur gott han luktar när ni ser honom på tv.
* * *
David Letterman hann göra mycket odödligt innan han i onsdags lämnade skrivbordet på Ed Sullivan Theatre för sista gången och i den här länken finns hans bästa Sports Moments.
Kolla inslaget på andraplatsen.
Vilka dyker upp där om inte Lunkan och den kanske mest klassiska av bloggens alla sidekicks genom åren – Fast Freddy Shoestring!
* * *
Det provisoriska pressrummet i Amalia är placerat så – i en av tunnlarna i det som kallas ”event level” – att lagen måste paradera förbi oss på väg från buss till omklädningsrum och det är intressant att studera hur olika framtoning de har två och en halv timme före första nedsläpp.
Några går ensamma med hörlurar i öronen och ser ut att vara helt inne i sig själva. Andra kommer i grupp fnissar och flamsar som vanligt. Och Ryan Callahan ser ut som att han är på väg nånstans för att mörda sin värsta fiende.
* * *
Jag får under dagen äran att föra nyheten om att Zäta och hans Emma ska bli föräldrar för första gången till torgs och tror att jag, med ett hurtigt ”nu får du skicka grattis-sms till Zäta” ska kunna stila med det också inför hans polare i de två konferensfinalligan.
– Mm, men det visste jag redan , flinar Vigge Hedman
Samma sak med Henke.
– Jo, det kände jag till, säger han.
Jaha, och här kommer jag och tror jag är nånting…
* * *
Det är verkligen en alldeles särskilt exalterande feeling att befinna sig i den här hallen.
Det har jag tyckt ända sedan jag och fotograf Höken var här för första gången – när Bolts gick upp mot Senators i första slutspelsomgången 2006.
Det var då, och är nu, nåt speciellt, nåt extra overkligt, med strålkastarskenet här inne.
Nåt med hur allt går i förföriskt blå ton.
Nåt med hur de väldiga läktarsektionerna så att säga är böjda.
Det är också en av de hallar som ser allra mäktigast ut från utsidan.
Det är som att rymdskepp landat smack mitt i Tampas lilla downtown
Bara Bridgestone Arena i Nashville kan konkurrera därvidlag.
* * *
Till skillnad från ifjol har Carl Hagelin faktiskt fått ut ett litet slutspelsskägg i år.
Han sportar en riktigt lång get-tufs på hakspetsen.
Klart underhållande.
– Jag har i alla fall bättre slutspelsskägg än Jeppe Fast och så länge jag inte är sämst i laget är jag nöjd, säger han.
* * *
Jag minns inte hur vi lyckades lura sportredaktionen att få åka hit och göra en slutspelsmatch den gången 2006 – det var långt innan jag hade börjat skriva hockey på allvar och ett och ett halvt år innan den här bloggen föddes – men jag kommer ihåg att jag av misstag fick den helt sanslösa presidentsviten på Marriott-hotellet, att vi snortidigt morgonen därpå åkte vidare till New Orleans för att se Springsteen på Jazzfest och att jag fick träffa Daniel Alfredsson för första gången.
Pontus plåtade honom när han stack ut huvudet genom ett draperi och i min intervjubandspelare sa han att det Sens tyckte om vädret i Tampa men att de inte ville komma tillbaka mer nu.
Se där, dagens lilla nostalginummer.
* * *
Yours truly passade på att hylla Vigge Hedman i en liten spalt i bladet idag.
Jag är, kan jag meddela, inte ensam om att hysa sån beundran för pansarkryssaren från Höga Kusten.
Han är en av de Tampa-stjärnor som ständigt får stå ut med media-scrum vid bänken i omklädningsrummet.
Idag, efter värmningen, får han stå i 25 minuter och svara på frågor om varför han är så jävla bra.
– Ja, suckar han när det till slut börjar lätta, jag hann inte ut innan ni fick komma in och sedan blev jag stående…
Och Olle och Elisabeths gänglige pöjk är alldeles för väluppfostrad för att säga ifrån och snäsa av journalisthorden.
* * *
Rangers-spelarna gick på bio ute i St. Petersburg igår kväll, dom
Anförda av Rick Nash – som väl känner att han måste bidra på åtminstone NÅT sätt… – fick de en förhandsvisning av ”Entourage”-filmen.
– Kul film. Inget mästerverk kanske, men om man gillade tv-serien kommer man gilla filmen också, säger recensent Hagelin.
När jag frågar om det gick att hitta inspiration inför matchen sitter getskägget från Nykvarn tyst ett tag.
Sedan svarar han:
– Det skulle vara Johnny Drama då. Man får inspiration att inte göra, och vara, som honom.
Vadå, Drama är ju kungarnas kung!
* * *
Om allt går som det ska får bloggen mycket celebert sällskap ikväll.
Tomas Ros – känd här som Front 242-Åke och Promenadfascisten från Huddinge – är på semester i Florida och har fixat sig en ackreditering till kvällens baluns.
Dom säger att han inte har någon stol på pressläktaren, utan får se matchen på tv här i backstage-loungen, men det var gott om lediga platser intill mig i förrgår så jag hoppas jag kan smyga med honom upp ändå.
* * *
Coach Cooper har, läser jag i en faktamapp, en son som heter Jonathan.
Well, i så fall har han två.
En, i andlig mening, i Örby också…
* * *
När jag under eftermiddagspromenaden från Marriott-hotellet till Amalie stannar för att korsa Old Water Street springer en liten ödla rakt över Bruno Magli-pjucksen.
Om ni varit i USA de senaste tolv åren och haft en TV på vet ni exakt vad man tänker i det läget.
– 15 minutes can save you 15 percent or more.
Men alla vet ju det…
Ha, försäkringbolaget Geicos ödla har blivit en av Amerikas största kändisar.
* * *
Cooper, ja.
Jag fortsätter charmas av pretty boy-juristens vänliga framtoning och coola svada.
Cyniska vänner från New York är dock inte lika imponerade.
De menar att han är fjant och att hela hans fake-show går att se rakt igenom.
Ojvoj…
* * *
Matchen igår?
Just ja, den såg jag på storbildsskärm på Champions och gud, det var verkligen förtjusande att bara sitta och titta på en match utan att försöka komma på fåniga one-liners till bloggen hela tiden.
Dessutom smakade det rätt bra med några kalla Stella – och Champions bbq-vingar är fem plus.
* * *
– Är det varmt åt dig, frågar Strålle Strålman när vi ses inne i Lightnings grandiosa omklädningsrum.
”Åt dig”…det är väl så man säger åt bräckliga pensionärer?
Och det är klart, jämförelsevis är jag förstås en gammal skrutt.
Men tvärtom, faktiskt.
Jag älskar värme och kommer aldrig klaga på den här typen av väder.
* * *
Väldigt starkt, för övrigt, av Ducks att krama fram en seger i en så tät drabbning i United Center.
Men jag är helt övertygad:
Blackhawks utjämnar i morgon och sedan blir det en game 7-resa.
* * *
Nu får vi se om Bolts-fansen får fler tillfällen att bua ut Martin St. Louis.
Förra gången var det först i mitten av andra perioden vi förstod att de hade ett sånt välkomnande på lut.
Dessförinnan hade han inte hållit i pucken så länge att det de hann lufta sitt missnöje med den gamle ikonen…
* * *
Hedman, Johnson, Palat, Kucherov, Stamkos och den fenomenale Killorn – min nye favorit i Ekeliw-land.
Det är den sextetten som slitit Rangers i stycken i de senaste två matcherna.
– De ska saktas ner, är det marching order i motståndarlägret.
Men ännu en gång:
Går det?
Till att börja med vill Rangers ju också spela puck posession-hockey med speed, men gör det just nu mycket sämre – och jag undrar om de numer klarar av att ”stänga ner” lag på samma sätt som under de kärva Tortorella-åren.
Men framförallt:
Att försöka ”sakta ner ” de nämnda showmännen i The Cooper Hockey Variety känns som att försöka sakta ner en orkan av den sort som framåt augusti och september brukar svepa in över de här trakterna från Mexikanska Golfen, som att kyla ner stämningen på Ullevi när Springsteen når extranumren och som att få Eken att ta små portioner på en press-buffet när han är riktigt hungrig.
* * *
Okej, folks.
The burning desire flammar i 40 bröstkorgar nere på isen.
Var flammar den allra mest?
Vi vet snart.

TAMPA – NY RANGERS 6-5 (Slut, första övertidsperioden)
* * *
Jag har just skickat de sista texterna till redaktör Persson hemma i Stockholm och ska rafsa ihop mina pinaler i det provisoriska pressrummet – beläget i en av katakomberna under Amalies norra läktarvalv.
Då kommer en kostymklädd Strålle Strålman trampande, med matlåda i hand och långe papa Boyle vid sin sida, i korridoren framför mig.
Han är rufsig i håret och skrattar åt något papa Boyle säger.
Sedan försvinner de ut till spelarparkeringen, sätter sig i sina bilar och kör hem till respektive familj i ståtliga kåkar vid havet.
Se där en liten ögonblicksbild från livet i Stanley Cup-världen.
* * *
Ett par timmar tidigare satt samme Strålle inne i omklädningsrummet och pratade om Triplet-kedjan.
Det är inte alldeles lätt att få hockeyspelare att ta till kraftfulla uttryck, men när Johnson, Palat och Kucherov kommer på tal låter backstjärnan från Tibro som en rockkritiker.
– De gånger de börjar hitta varandra….det är magi, säger han.
* * *
Nu är den på väg:
Slutspelsförkylningen.
Den är oundviklig när man aldrig sover, alltid stressar och går in och ut i kalla ishallar mitt i sommaren.
Men det är bara att gå till Champions, sänka en bourbon och bita ihop.
* * *
Henke?
Mycket tystlåten.
– Det är tuffa matcher, men jag måste försöka vara jämnare, suckar han när jag får en egen liten pratstund efter den nordamerikanska mediaattacken.
Så är det nog, ja.
Men Talbot kan ni glömma.
Vigneault vet vad det finns för potential hos förstemålisen, i synnerhet när det börjar blåsa snålt, kommer matcha Lundqvist tills korna går hem.
* * *
Nu väntar en snabb vända på Champions.
Sen ska jag förbanne mig sova.
Och imorrn är jag off, det blir ingen blogg från matchen i United Center, det finns inget bränsle kvar för det.
Men vi kanske hörs ändå, på något sätt….

Slut, den tredje trillingen – Kucherov – vispar in 6-5 på Henke.
Mer kommer sen.

TAMPA – NY RANGERS 5-5 (Period 3, OT väntar)
* * *
Öh, vänta nu…ska inte matcher Rangers spelar sluta 2-1 eller 1-2?
Istället:
18 mål på två matcher.
Och det blir obönhörligen ett nittonde ikväll.
Wacko.
* * *
Wacko är det också att Bolts inte redan vunnit när de tidvis haft sån uppvisning.
Tar Rangers detta i på övertid har de i sanning stulit en match.
* * *
Blunda nu, John J, men varje gång Vigge Hedman gör något lysande går nordamerikanska hockeyjournalister ut på Twitter och påminner om att han inte blev uttagen i svenska OS-truppen förra året – och lägger till ett ”can you imagine?”.
Well, i Toronto 2016 är han och Strålle första backpar i Tre Kronor, Erik Karlsson och Oliver andra, Kronwall och Hjalmarsson tredje – och så har vi Hampus Lindholm och John Klingberg som extrabackar.
Frågor på det?
* * *
Jadu, Jonas, ska Rangers byta ut ALLA backar till nästa säsong, då får Glen Sather fan jobba i sommar.
* * *
Tur man är så pigg och alert, det är då man vill ha övertid…
* * *
Det borde vara MVP-Johnson eller Palat som avgör.
Men det är ju lika bra att varna för Nässjö-expressen också.
Och St. Louis….

TAMPA – NY RANGERS 4-3 (Period 2)
* * *
The Triplets strikes igen!
Det hjälper inte längre hur mycket Rangers än anstränger sig för att radera bort dem.
Med exceptionell kvickhet och vetenskaplig precision får de Girardi och McDonagh och alla andra att se ut som Hal Gill.
Först Palat, sedan MVP-Johnson – och för variationens skull prickar Killer Killorn in ett lika snyggt mål han också.
Det är underbar hockeykonst, varken mer eller mindre.
* * *
Aha, Amalie buar varje gång Martin St. Louis har pucken.
Han har haft det så oerhört lite att det märks först i mitten av den här perioden…
* * *
Rangers har tappat det mesta från förstaperren, framförallt fokuset i defensiven, men Asta Kask-Jesper från Nässjö gör i alla fall vad han kan och prickar in sitt andra för kvällen.
Att gästerna behövde det målet är som satt säga fiskar behöver vatten, men ärligt talat – fortsätter MVP-Tyler och hans vänner att pumpa så här är det extremt svårt att se att Blåskjortorna ska komma tillbaka.
* * *
Den Majestätiske från Ångermanland gör det igen. Det är så vackert att se när han som en annan pansarkryssare stävar ner i rundeln medan Johnson bara placerar sig – och i exakt rätt läge kommer mackan.
Norris Trophy 2016!
* * *
Matthew Carle gick tydligen sönder när han krockade med Stepan innan Nässjö-expressens mål.
Desto större tur då, att Cooper återigen valt att byta om sju backar.
* * *
Högsta, mest unisona ramsan hittills:
– Referee sucks, referee sucks, referee sucks.
Amalie goes T. Pettersson…
* * *
Om nu Carle inte kan spela nästa match, och Cooper ändå vill fortsätta med sju D-men, finns det några karaktärer med festliga namn att ta ut i tjänst.
Till exempel Slater Koekkoek, Jake Dotchin och Dylan Blujus.
Blujus?
* * *
Jag vill egentligen inte ge Ekeliw detta, eftersom jag tjatat så mycket om att slutspel är något helt annat, men – det påminner väldigt mycket om grundseriematcherna mellan de här två lagen nu…
* * *
Kan jag få ett glas Blujus till frukosten, tack.
Nej, förlåt.
* * *
Efter 4-2-målet smackar DJ:n på Daft Punks ”Get Lucky” och let me tell you, det är party i Amalie nu…

TAMPA – NY RANGERS 1-2 (Period 1)
* **
Gud hör en bloggares bön.
För visst, ikväll är det två lag på isen som blåser topplocken av konferensfinalen.
Det går snabbt, det är fokuserat och blixtrande frenetiskt – och det har till och med börjat smälla ordentligt i där ute.
Tack och bock.
* * *
Tidig avgång från Nässjö, höll jag på att säga.
Asta Kask Quicke Fast kommer loss i friläge och fintar iskallt in sin andra kasse i årets slutspel.
”Aktiv ungdom”, var det så hans punkfärgade soundtrack hette?
I sanning.
* * *
The Triplets – MVP-Johnson, Kucherov och Palat – hålls i herrans tukt och förmaning i den här perren.
Men då tar Stamkos istället hand om ett av två misstag gästerna ändå begår.
Och det är ju grejen med den spelare:
De behöver bara få en extra millimeter gratis och sen säger det pang.
* * *
Henke är helt tydligt fortfarande på samma barska humör som i förmiddags
Räddningen när Killer Killorn sånär gör samma slags mål som i måndags ute på högerflanken är den typ av konstnummer han utför när han har DET adrenalinet strömmande i kroppen.
* * *
Historien förutan lyckas Lightning iscensätta ett matchintro nästan lika häpnadsväckande som det dom chocka oss med uppe i Montreal.
Men så har de också världens största jumbotron till hjälp – en monsterpjäs som hänger som en egen dimension i rymden ovanför isen.
* * *
Det har inte märkts under värmningen, eller på stan tidigare idag, så det är lätt frapperande att höra jublet när Brassard gör 1-0.
Här är uppenbarligen väldigt mycket Rangers-fans.
* * *
Nej, Pettersson , det är olyckligtvis en vokalist med något svajigt gehör som framför nationalsången i Amalie.
Men vi befinner oss i trakter där fansen gärna själva tar i under ”Star-Spangled Banner”, så det blir lite fint i alla fall.
* * *
Å andra sidan är det många new yorkers som tröttnat på vintrar som den vi nyss hade och, klokt nog, flyttat till Florida så jag tippar att många av de som sitter här och gapar helt enkelt är exil-fans.
* * *
Nej, Per – jag har inga belägg för att JJ läser poesi och skulle bli rätt förvånad om det stämde.
Det är en trött hjärna som producerar blogg ikväll och får sig att sånt är lite lustigt.
* * *
Jag har sagt så mycket elakt om Dan Boyle under det här slutspelet att inget mer behövs.
Det är bara att titta på reprisen när han ställer till med ny show på blålinjen innan Stammers reducering.
* * *
Lugna och fina i kommentatorsspåret nu, lugna och fina.
Ni behöver inte börja hata varann…
* * *
Sju koppar kaffe nu, sen ska vi se om vi får mer sprätt på det här.

Och jag som trodde det var slutspelsyra hemma i New York…
I så fall är det Beatlemania förenad med väckelsemöte i texansk megachurch – anfört av Jesus himself – här i nordvästra Florida.
Så fort vi kliver av planet och kommer ut i den soldränkta terminalen på Tampa International står det klart att det bara handlar om Lightning här nu.
Verkligen bara.
Stora ”Let’s go, Bolts”-banderoller hänger utanför alla butiker, till och med säkerhetspersonalen har Ligthning-nålar på skjortkragarna – och i själva ankomsthallen får vi, via plakat av dimensioner som brukar förbehållas fasaddukar i Las Vegas, veta att vi nu befinner oss i ”Bolts Nation”.
Intrycket förstärks under taxifärden längs I-275 in mot stan, för i sidorutorna på praktiskt taget varje bil smattrar små Lightning-vimplar – och inne i den tajta downtown-kärnan blir det ovedersäglig sanning.
Allt går i blått och vitt.
Allt.
Det är som om Spike Jonze gjort en Jonathan Ekeliw-version av ”Being John Malkovich” och låtit oss komma in i den unge Örby-sonens hjärna.
Där ser det förmodligen ut just så här…
Men det blir ofta på detta sätt när lag från här sortens metropoler, i synnerhet down south, når stor framgång.
Tampa är ju en mycket mindre stad än exempelvis New York, med mindre utbud av attraktioner och en densitet som underlättar för strömningar som de jag beskriver att bara ta över – och när människor i södern hittar något att förenas kring piskar de dessutom ofta fram en entusiasm som liknar ingenting.
Den bilden vidimerar Strålle Strålman när jag efter onsdagens morning skate frågar honom om den sensationella ”buzzen” i stan.
– Det är det som överraskat mig mest sedan jag kom hit. Hur fantastiska fansen är, säger han nickande.
– Ta bara scenerna när vi kom tillbaka från New York igår. Det stod 150 man och väntade på oss på flygplatsen, bara för att välkomna oss hem igen. Mitt på dagen en vanlig tisdagseftermiddag. Rätt otroligt.
Ja, och det säger något om vad för slags känslor och stämningar som kommer att släppas loss i mäktiga Amalie Arena när the local heroes nu går upp i den första hemmamatchen i konferensfinalen mot New York Rangers.
Jag ber redan nu att få tacka för minnena…
* * *
Det var lite beatlemania i mediaförsamlingen här i environgerna i morse också.
Mike Babcock-racet fick adrenalinet att pumpa hos murvlarna, inte minst de stora från north of the border.
Någon fick till och med fram information om att ett privatjet tillhörande MLSE, som ju äger Toronto Maple Leafs, hade lyft från Big Smoke och skulle landa i Detroit 45 minuter senare.
Åt den uppgiften tror jag det var någon som tjöt rakt ut.
Därmed har man väl nästan varit med om allt…
Nå, till slut blev det alltså Leafs för den mest eftertraktade coachen sedan Scotty Bowman la av.
Oväntat, minst sagt. Så sent som igår hette det ju att Toronto var ute ur bilden och – och i andra klubbar som jagade honom, främst Buffalo Sabres, ser det sannerligen ut att finnas ett intressantare spelarmaterial att jobba med.
Men i slutändan gick det inte att tacka nej till ett monsterkontrakt värt 50 miljoner dollar och som professor Hugosson påpekar i ett sms:
Skulle han lyckas i Toronto och döda en snart 50-årig Stanley Cup-torka får han parker och skolor uppkallade efter sig…
* * *
Min fromma förhoppning inför kvällen är att båda lagen i den östra konferensfinalen spelar bra – samtidigt.
Det vore nåt efter två inledande ronder när antingen Bolts, i den första, eller Rangers, i den andra, hackat som motorerna på en gammal PV en januarimorgon i Lycksele.
Och det ser åtminstone ut som att gästerna från norr bestämt sig för att vara jävligt mycket bättre än i Game 2.
De är exceptionellt sammanbitna både under och efter morgonvärmningen. Griniga, rentav. Nästan förbannade.
– Ja, vi är ”pissed” på vår egen insats i måndags, bekräftar Hagelin när jag hittar honom inklämd bakom att par volumniösa journaliströvar i ett omklädningsrum som ter sig parodiskt litet när den mediala konferensfinallavinen går.
Det låter som rätt typ av bränsle att fylla tankarna med.
* * *
Jäkla Kryckan alltså…
Inte nog med att det blev Triple Overtime i Honda Center – och att tredje OT-perioden pågick i över sexton minuter.
Naturligtvis var det helt nödvändigt han som skulle avgöra också.
Det innebar att jag fick stanna uppe ytterligare en och halv timme för att få tag i honom – och sedan blev det inte mer än, i runda slängar, fyra timmars sömn i natt heller.
Nu är det så jag skulle behöva…ja, en krycka!
* * *
Igår nedkom Brian Boyle och hans hustru – perfekt tajmat, mellan två matcher – slutligen med en son och den stolta pappan poserade under kvällen med avkomman på twitter.
Åtskilliga Rangers-fans gratulerade generöst – och lade till:
”Härligt Boyler, nu har du gjort dig förtjänt av lite ledighet. Take a week off…”.
Humor.
* * *
Men när den sömndruckne bloggaren klagar som mest över brist på kvalitetstid på kudden kommer MSG:s radiokommentator knallade genom presskorridorerna i Amalie…
Snacka om reality check.
Det är ju helt otroligt.
När klockan var kvart över två i den här tidszonen igår natt var det Kenny Albert som hojtade om Kryckans övertidsmål i Anaheim på hotell-tv:n – och bara åtta timmar står han, livs levande, framför mig tre tidszoner bort.
Påsarna under ögonen påminner visserligen starkt om Braydon Coburns suspensoarer, men ändå.
Kenny förtjänar en egen inristning i Conn Smythe-trofén.
* * *
Bolts spelade femplus-hockey i förrgår – och den stora utmaningen för deras del består i att försöka göra det igen.
De har tidigare under slutspelet varit besynnerligt ojämna och haft väldigt svårt rada upp två Stanley Cup-värdiga insatser efter varandra.
– Ja, vi är unga, säger Vigge Hedman med en obekymrad matter-of-factly-min.
– Då blir det så ibland. Det viktiga är att vi har karaktär och aldrig gör två dåliga matcher i rad. Men vi är medvetna om att Rangers kommer att komma ut jäkligt hårt ikväll och vi ska försöka möta dem på rätt sätt.
Youth is wasted on the young, säger jag.
* * *
Det är just nu så trångt om hotellrum i Tampa-trakten att Rangers bor i St .Petersburg
Nej, inte det ryska St.Petersburg – då hade vi verkligen snackat tung överbeläggning i The Sunshine state… – utan grannstaden några mil söderöver
Orsak:
Department of Homeland Security arrangerar sin årliga ”Special Operations Forces”-mässa i stan.
Det är en händelse som ser ut som en tanke. Jag vet flera kedjor i den här serien som skulle behöva hjälp av Special Forces…
* * *
Gästerna såg i måndags vad ett taggat Lightning kan ställa till med i powerplay, så nu har de vinnlagt sig om att ta betydligt färre utvisningar.
Det är lätt att säga, men i stridens hetta – då får jag för mig att det som händer liksom bara händer.
Jesper Fast begs to differ, faktiskt.
– Det går kanske inte att tänka på hela tiden, men om man är riktigt alert och fokuserad befinner man sig oftare på rätt ställe och då behöver man inte använda klubborna på samma sätt som vi alldeles för ofta gjorde vi i förra matchen.
Ibland kommer de intressantaste sanningarna från Nässjö.
* * *
Deltagarna i ”Special Forces”-konferensen är i huvudsak militärer, secret service-agenter och andra som jobbar inom det lugubra fältet ”security”.
Kort sagt:
Det är gott om män med polis-snagg, stora biceps, allvarliga miner och fula solglasögon på det beramade Marriott-hotellet vägg i vägg med Amalie.
Såna har jag i allmänhet väldigt lite gemensamt med. De lyssnar sällan på Velvet Underground, läser inte Tranströmer och diskuterar vad jag förstår bara i undantagsfall existensen mening över en söt sambuca.
Det kan därför bli rätt intressant på Champions fram på småtimmarna.
* * *
Lokaltidningen Tribune ägnar Vigge Hedman förstaisda och ett uppslag på sporten inför Game 2 – och i artikeln fyrar coach Cooper av de stora superlativen om Den Majestätiske från Ångermanland.
– Man kommer inte så här långt i Stanley Cup-slutspelet utan en back av yttersta elitklass. Och Hedman är just den backen för oss. När Hedman kör, då kör hela laget, säger advokaten som basar i Bolts Nation.
Ja, jag blir mer och mer övertygad:
Om Vigge inte brutit sitt finger i höstas, och sedan fick slita ont för att komma tillbaka i ursprungligt slag, hade han varit Norris Trophy-kandidat nu.
Men next year….
* * *
Om geparden från Nykvarn – Hagge – är bister efter uppläxningen i förra matchen kan ni ju föreställa er Henke.
Han talar för ovanlighetens skull inte alls med media efter värmningen och när jag råkar springa in honom i korridoren utanför hälsar han bara med ett kort ”Tja” och hastar vidare.
Det betyder, kan vi nog utgå från, att han tänker vara alldeles osedvanligt omedgörlig kväll.
* * *
”We are the thunder”, står det på de blå handdukar som hänger på varje stolsrygg i Amalie.
Nja, hur ska dom ha det nu?
Är dom inte the lightning?
* * *
När Rangers var här i vintras blev Martin St. Louis grundligen hyllad av sina gamla fans.
Jag gissar att man kan räkna med vad som brukar kallas ”annat ljud i skällan” ikväll.
Men om Tampa-ikonen inte är bättre än i de senaste matcherna har Bolts Nation verkligen inte så stor anledning att oja sig, för i så fall gör han större nytta för sitt gamla lag än för sitt nya.
* * *
Bloggen går till storm i svart kostym ikväll också – men varvar med ljusblå skjorta.
Det är ju ändå skir Florida-sommar här nere.
* * *
Okej, Bolts Nation är redo.
Game 3 i The Eastern Conference Finals ska alldeles strax börja och hela västra Florida i ett enda kollektivt vrål få utlopp för förväntningar som byggts upp sedan sista matchen mot Montreal.
Vi får alla vara med om något riktigt stort nu.