ANAHEIM – CHICAGO 2-3 (Slut, OT-period 3)
* * *
Kryckan!
När det är knappt fyra minuter kvar av tredje övertidperioden, och två hela matcher i princip spelats efter varandra, går han in och gör karriärens mål och avgöra dramat.
Och den gamla sanningen består:
Det är väldigt, väldigt svårt att slå Chicago Blackhawks i riktiga nattmanglingar.
* * *
Nu kommer det vara väldigt, väldigt svårt att hålla Bjuppe Biff från sängen också.
God natt.

ANAHEIM – CHICAGO 2-2 (Period 5, OT pågår).
* * *
Jamen…dom borde ju ha lite bollkänsla och godkänna Shaws Kneten Andersson-balja även fast det i strikt mening kanske inte är tillåtet att göra så.
Fantastiskt snyggt.
Men bortdömt är bortdömt och here we go:
Vi går snart in i period 6.
Och jag är så trött att jag nästan – häpp – nickar till…
* * *
Det är såna här gånger Chicagos enorma rutin brukar ge utslag.
De vinner nästan alla såna här maratonmatcher.
Så jag börja darra i Lindholm-profetian och tror nu mer på the usual suspects.
Kane, Seabrook, Keith…

ANAHEIM – CHICAGO 2-2 (Period 4, OT pågår)
* * *
Nattmangling monumentale.
Såklart.
Det var ju i natt jag hoppades komma i säng i tid…
Men Hampus…han avgör i början av OT 2.

ANAHEIM – CHICAGO 2-2 (Period 3, OT väntar)
* * *
Jag säger igen:
Hampus avgör.
Eller Hossa…

ANAHEIM – CHICAGO 2-2 (Period 2)
* * *
De här ankorna är de mest fascinerande jag sett sedan de som bodde i Tony Sopranos pool.
De flaxar emellanåt till med vingarna så motståndarna bara lämnas i att dammoln bakom dem – och kommer då i helt blixtrande pusher.
Anfallet när Scorey Perry kvitterar är typexempel.
Så fort det står klart att Hawks inte fått ut pucken känner man:
Ojvoj, nu blir det mål.
Och så blir det det.
* * *
Jag tror som Engblom, Alberts och Micheletti att Rocket Rakell inte noterar att det är avvaktade offside – och när Crawford befinner sig så långt utanför sin målgård är han ju tacklingsbar.
Likafullt får ju Rocket, när han tar sig sådana friheter, finna sig i att fellow stockholmaren Oduya har ett och annat att säga…
* * *
Hey Bostonmolle, du är i Orlando? Då är vi ju i praktiskt taget grannar ikväll.
Ska du inte ta dig till västkusten och se Game 3 i morrn? Rangers…det är väl ett lag alla i Boston gillar?
* * *
Namnen Timonen och Cumiskey hörde man inte mycket om i mittperioden.
De kan knappt ha spelat, väl?
* * *
Ibland kommer lycka i form av en cuban sandwich.
Fan så gott.
* * *
Ett litet tips:
Hampus Lindholm avgör ikväll.

ANAHEIM – CHICAGO 1-2 (Period 1)
* * *
Hawks är ju på väg att grilla anka ikväll.
Men så händer det igen.
Femte D-man, Kimmo Timonen, går bort sig, Anaheim reducerar – och tar över matchen.
Ajaj, den där situationen har snabbt vuxit sig till en blotta i paritet med Spidermans när hans superkrafter slutar fungera.
* * *
Streaming scheming…
Bilden fryser, stallar och hoppar hela tiden.
Jag saknar tv som Quenneville saknar Roszival…
* * *
Det är för ledsamt att det är just Kimmo Timonen blivit integrerad del av det här backtraumat.
Han är ju en av de största, Finland egen Lidas – och tänk själva om vi behövt se sig Mighty Nick på det här sättet.
Men det går helt enkelt inte att, vid 40 års ålder, missa snudd på en hel säsong på grund av allvarlig sjukdom och sen gå in och försöka spela på högsta tänkbara nivå.
* * *
Getzlafs tjong i metallen på slutet…det är ren poesi i ljudet vid en sån klockren stolpträff.
* * *
Problemet för Hawks är ju inte bara att de är sårbara varje gång de två ”övriga” backarna är inne.
De fyra stora tvingas ju spela så fruktansvärt mycket att bränslet riskerar ta slut.
* * *
Kenny Albert, tre tidszoner och sex timmars flygresa härifrån, i strålande form vid sin mick – men jag ger mig själva fan på att kommer promenerande genom Amalie Arena i morgon också.
* * *
Jag uppskattar omtanken men ni behöver inte tycka synd om den gamle bloggaren.
Det är varmt i Tampa, jag har Stanley Cup-hockey på datorn, en Cuban Sandwich är på väg upp från room service och om en och en halv timme börjar näst sista Letterman någonsin – med Bob Dylan och Bill Murray som gäster.

Ja, titta.
Solen går ner i Tampa-bukten, himlen färgas rosa och en stilla vindpust får palmkronorna utanför fönstret att rasslar slött i den varma kvällen…
Sämre tisdagar har jag upplevt.
Ett problem bara:
NBC Sports ingår inte i utbudet av tv-kanaler på hotellet jag gästar just ikväll, så jag kan inte ha vanlig tv-session under andra ronden i den västra konferensfinalen.
Istället får jag kolla på en stream på datorn och det går ju det med, men blir inte riktigt samma sak.
Farbror vill ligga på rygg i sängen och ha hockeyn på stor tv-skärm, förstår ni.
Jag ska dock försöka göra mitt bästa för att motstå frestelsen att gå ner i baren – där de underligt nog visar matchen – och bloggpumpar i alla fall tills vidare på sedvanligt sätt.
* * *
Vem satt parkerad i sätet bakom på flighten ner i morse om inte kommentatorsspårsfavoriten Pierre McGuire…
Jag hade lust att vända mig om och fråga om han kunde gissa vilken skola jag gått i, men vågade inte.
Det var för övrigt mer hockeymedia-adel på den Delta-kärran.
Pierre LeBrun, Kevin Allen från USA Today, Bruce Arthur från Toronto Star och fyra New York-kollegor flög med ner längs the eastern seabord.
Ett haveri hade varit hockeyjournalist-versionen av Buddy Hollys ”The day the music died”-kraschen i Iowa 1959…
* * *
David Rundblad får alltså klättra tillbaka upp på pressläktare efter den mindre lyckosamma insatsen i första conf-finalen.
Istället försöker coach punggreppare testa Kyle Cumiskey i det där tredje backparet som egentligen inte är.
Börjar kännas som ett ett stort frågetecken för Blackhawks, det där.
De har i många år förlitat sig väldigt mycket på The Big Four – Keith, Seabrook, Yellbear och Oduya – men också haft fint djup i truppen.
Var tog det vägen?
Kan man nå drömmarnas mål med endast två solida backpar?
Jag förstår de som tvivlar.
* * *
Ni äger verkligen gamle Biffen….
Jag har egentligen ingen ork för det här ikväll, det blev inte mer än två timmars sömn i natt heller – för andra dygnet i rad – och tröttheten snuddar vid det här laget det ren psykotiska, men stressen över vetskapen om hur arga och besvikna somliga i spåret blir om jag släcker lyset väger över.
Hur hamnade jag här? Hur blev jag er slav? Kan ingen människorättsorganisation engagera sig…
* * *
Min känsla är att Jakob Silfverberg är typen som bara växer ju mer framgång han har och ikväll kan den stora Tyler Johnson-explosionen komma.
You just watch…
* * *
Det är nog bäst jag påpekar att jag skojar i utgången ovan. Så viktig tror jag inte att jag är.
Men pliktkänslan mot världens bästa läsekrets är stor, det vill jag ändå påpeka.
* * *
OK, puckdrop i Honda Center.
Ankflocken kan skaffa sig herravälde över The Western Conference Finals nu.

NY RANGERS – TAMPA 2-6 (Slut)
* * *
Ja, hur var det vi sa?
Det enda vi visste innan detta stora okända bröt loss var att välbekanta profiler i kommentatorsspåret skulle vara arga på domarna (ett ämne ingen i New York, på endera sidan, ens berör, för övrigt)…
Men vi visste inte att Bolts skulle lyckas göra sex mål på Henke.
Vi visste inte att att Tyler Johnson – som självfallet får hålla presskonferens, med namnskylt fäst i ställ på podiet – skulle fullborda ett hat trick.
Vi visste inte att Bolts skulle vara så väldigt mycket bättre än i första matchen.
Vi visste inte att det skulle kunna gå att göra mål i tre-mot-fem-underläge.
Vi visste inte att MSL skulle ha ÄNNU tyngre sekvenser än i de tidigare slutspelsmatcherna.
Vi visste inte att Vigge Hedman skulle slå en så fenomenal drömmacka till Killorn.
Vi visste inte att en linjedomare skulle få knät pajat och bli utbytt.
Vi visste inte att Ryan McDonagh efteråt skulle sitta och skälla om att han var generad över alla dumma, själviska utvisningar hans lagkamrater tog.
Och vi visste inte att det skulle sluta 2-6.
Men nu vet vi.
That’s the magic.
Nu vet vi också att jag går och lägger mig, sover några timmar och sen dundrar ner till Florida.
Vi hörs därifrån.

Bolts visar verklig klass i tredje och blåser bort Rangers med 6-2 (åtminstone…det är 47 sekunder kvar när jag nu går mot hissen).
En slutrapport kommer, men den blir mycket kort – det är bara timmar tills jag ska upp och flyga söderut.

NY RANGERS – TAMPA 2-3 (Period 2)
* * *
NHL-folket i kulisserna kan definitivt bläddra fram en namnskylt redan nu.
Tyler Johnson kommer att sitta vid det där podiet när Game 2 är färdigspelad.
Den briljante lille målkungen fullbordar alltså ett hat trick – på bortais.
Conn Smythe indeed.
* * *
Rangers är långa stunder sitt vanliga Game 2-jag vid 1-0-ledning.
Oskärpta, slarviga, odisciplinerade, halvhjärtade i närkamperna och frustrerade när de inte kommer nånstans.
Men den här gången är jag inte hundra att det får samma effekt som vanligt.
För snacka om att det var rätt kväll att blogga om att precis vad som helst kan hända.
Hat trick, comebacker, domare som blir utbytta, en Ben Bishop som sprider returer som hela sprinklersystemet på golfbanan i Augusta sprider vatten – och fullständigt galet high chaparall-sväng sista fem i mittperioden.
Men:
Det blir i alla fall inte 2-1 i afton…
* * *
Det ser för tragikomiskt ut när Dan Boyle kastar sig före 3-1-målet, blir bortgjord och helt hjälplöst glider förbi på mage – som en pensionär i simhallen när ungdomarna plaskar för mycket.
* * *
Någon dricker te med stark doft av linement i mitt pressläktarhörn.
Oacceptabelt, faktiskt.
* * *
Bishop har verkligen en av kvällarna när han ser så där märkligt svajig ut – och att han är ute i periferin och dansar när Stepan reducerar känns bara logiskt.
* * *
Mja, John J – Ace Frehleys framträdande här inne var ju dessvärre en tragisk olycka.
Han fick, ehum, inte till det och blev grundligt utbuad.
Riktigt ledsamt att se.
* * *
Linjemannens knä vrids ju helt enkelt sönder.
Vidrigt.
Och så får Greg Devorski helt oväntat hoppa in
Vi kan väl bara hoppas att han inte satt på läktaren och bärsade och hade det gott under första halvan av matchen…
* * *
Nu har Gris-Olle böjt sig över och snott min laguppställning.
Apropå att bärsa och ha det bra alltså…
* * *
Det var problem med bloggplattformen i första pausen, därav sent postat inlägg – och ingen korrläsning.
När sådana problem börjat fortsätter de gärna, så var förvarnade.
* * *
Vad som händer i tredje?
Ni vet.
Det är fullkomligt omöjligt att förutse.