NEW YORK RANGERS – WASHINGTON 2-1 (Slut, första OT-perioden)
CALGARY – ANAHEIM 4-2 (Slut)
* * *
Rangers rasade så mycket de bara kunde – och lyckades, åtminstone tillfälligt, besvärja det fallande mörkret.
Så – back to Washington.
Inte mig emot.
Jag gillar också mål, men kan inte hålla med om att den här serien inte skulle vara rolig att se.
Det är ju en infernalisk jäkla dragkamp.
* * *
Under Badtofflans presskonferens är det någon som börjar ställa en fråga om att han före matchen sagt att han ville se backarna mer aktiva i anfallen.
Rangers-coachen flinar och avbryter:
– Well, vid 1-0-målet överdrev vi kanske en smula…
Den repliken belönas med en rungande skrattsalva i pressrummet.
Yandle – en klassiker på så många vis…
* * *
Men det är ju ändå helt absurt att sju av Rangers tio slutspelsmatcher slutat med siffrorna 2-1 åt ena eller andra hållet.
Olle Nordin-marschen, th extended version!
* * *
Trotzen ser inte särskilt skakad ut när han kommer till sin presskonferens.
– Vi visste att vi skulle få se det bästa dom har och det fick vi. Men dom har fortfarande inte sett det bästa vi har, säger han lätt hotfullt.
* * *
Flames ser till att hålla Perry och Getzlaf ”tysta”.
Men då är det, som hos alla verkligt stora lag, andra som kliver fram och tar över showen istället.
Som Jakob Silfverberg.
Som vi konstaterat tidigare, det här slutspelet är hans stora genombrott.
* * *
Jag har hört Lundqvist berömma motståndarmålisar förr, men aldrig i så översvallande termer som nu.
– Holtby spelar fruktansvärt bra, säger han matter-of-factly.
The one, man!
* * *
Hett i spåret i natt – och några utbrott, även på twitter, om att det här väl för fan inte är nån riktig liveblogg, utan en massa…vad sa han, gallimatias?
Ah, då vet man att det är slutspel – och helg…
* * *
Jag ser mig ändå om extra noggrant när jag lämnar pressrummet, tar hissen ner till entrén och kliver ut i kvällsvärmen på åttonde avenyn
För den här Rangers-segern betyder ingalunda att vi nödvändigtvis kommer tillbaka mer förrän i september.
Själv har jag tvärtom rätt svårt att se att de ska kunna pressa fram en seger i Verizon.
Caps är för bra där.
* * *
Nu ska jag invänta ett samtal från Silfverberg, skriva ytterligare en text och sen dricka en slurk bourbon till nån film innan jag trycker ner hjässan i bästa kudden.
I morrn är det något så oerhört luxuöst som sovmorgon. Jag blir extatisk av blotta tanken.
Men till kvällen tar vi plats i korresoffan igen – allra främst för att få rapporter från en annan soffa.
Ekeliw är nämligen hemma hos sin kompis Simmen i Falun och Simmen älskar Montreal lika passionerat som Ekan älskar Tampa – och de två små nördarna kan bli extremt….hetlevrade.
Missa inte den showen.

Maroon sätter 4-2 i tom kasse och därmed börjar mörkret bli kompakt även i Calgary.
Flames måste nu åka till södra Kalifornien och försöka vinna – efter 22 raka förluster i Honda Center, eller vad det är.
Låter snudd på omöjligt.
Nu:
Riktig slutrapport är under produktion.

Hemma i östra Midtown igen och slutrapport ska författas.
Men först:
En sprakande kalasmatch pågår i Saddledome i Calgary.
Nån som är med och tittar?
Låt oss ta den i hamn.

Rangers vinner, McDonagh avgör.
Ny match på söndag.
Mer kommer sen

NY RANGERS – WASHINGTON 1-1 (Period 3, OT väntar)
* *
Det var som fan.
Dylan Thomas allra mörkaste natt hade sänkt sig över Manhattan och säsongen var över.
Absolut ingenting tydde ju på att Rangers skulle kvittera den ledning Glencross hade gett Caps i mitten av tredje.
Jag menar…Holtby.
Men på något sätt lyckas alltså Kreider få igenom en puck – och den går in.
Så:
Övertidsdrama följer.
* * *
Men Keith Yandles miss vid Washingtons mål alltså…
Det var sånt som fick Brian Burke att fälla sitt klassiska uttalande när kollegorna i den uttagningskommitté som skulle forma USA:s OS-lag förra året:
– Ja, då vet vi i alla fall att vi kommer hem tidigt…
Nu höll han på att se till att Rangers fick hem i förtid också.
Och det är ju inte precis slut än…
* * *
Naturligtvis har Gris-Olle vid det här laget hunnit bli kompis med Eken.
Ingen kan motstå det sociala geniet från Sätra.
* * *
Det var fan inte långt borta i slutsekunderna vid Henke.
Ojvoj.
* * *
Men var är John J en sån här kväll?
* * *
Undrar vad Donald Trump tycker nu?
Min gissning är att han gått hem, så här sent ska ju inga evenemang han visar sig på behöva pågå…
* * *
Joel Ward är rätt mycket specialist på sånt här, liksom Hagge.
Nån av de två blir hjältar.

NY RANGERS – WASHINGTON 0-0 (Period 2)
* * *
Plötsligt böjer sig Lozo på stolen till höger över och frågar:
– Minns du mål?
Ja, vagt.
Men här blir det inga.
Till skillnad från i de tidigare matcherna tar Capitals inte över hela i andra, tvärtom fortsätter Rangers i alla fall tidvis trycka på ordentligt.
Fast förgäves.
Igen.
Här kommer det att bitas i naglar nu.
* * *
Dock:
Capitals har en puck inne.
Men den blir bortdömd för påstådd goalie interference av Joel Ward.
Jag tycker, som så ofta, att han blir inknuffad i målisen – en viss Lundqvist – men dom dömer ju så.
Fråga Tomas Holmström.
Han fick dussintals såna mål bortdömda de sista sex-sju åren av karriären….
* * *
Holtby har blivit Keanu Reeves i ”The Matrix” när han insett att han är The One, löst programkoden och plockar ner revolverkulorna agenterna skjuter mot honom som vore de slöa myggor.
Det går helt enkelt inte längre att göra mål på honom.
* * *
Brassard har helt öppet mål, men Mike Green får alltså klubbspetsen på pucken, så den sticker iväg uppåt norra stjärnhimlen.
Ja, Mike Green.
Som jag skrev redan i onsdags…vi minns ju alla vilka strutsägg han brukade lägga under rock ’n’ roll-åren med Lille Fridolf Boudreau.
Nu är han rena Tommy Albelin i det defensiva arbetet.
* * *
Som Holtby äger den snubblande terrarie-ägaren St. Louis.
Tv-plocken i den här perioden är inte blott ett rån
Den är…ett övergrepp.
* * *
Var det nån som nämnde Puddy?
Nä, han håller ju på Devils han.
Med sån passion att katolska präster på besök tror att de mött djävulen – diablo! – när det ser honom…
* * *
Det är något udda att se John McEnroe, i Rangers-jersey, i samspråk med Donald Trump på läktaren.
Men båda är å andra sidan New York-ikoner och såna har alltid något att säga varann.
* * *
Men pilutta då, Björn.
Det har sett ut likadant i den här bloggen i nästan tio år och det är bra besöksfrekvens, i synnerhet för att vara mitt i natten.
Så står du inte ut med gallimatias får du helt enkelt söka dig någon annanstans.
* * *
Man vill inte riktigt tänka hur en viss TP reagerat om det var Rangers som hade gjort ett likadant mål och fått det bortdömt….
* * *
– Den här, muttrar Eken då de brakar på med Dire Straits ”Sultans of Swing” i PA:t, har funnits på några av dina brända cd när vi varit ute på roadtrip. Jag tycker jag hört den nånstans i Montana.
Helt riktigt.
Och bra lät den just där.
* * *
20 kvar.
Sen blir det antingen övertid eller en ny resa till DC – eller så går Garden dark for the summer.

NY RANGERS – WASHINGTON 0-0 (Period 1)
* * *
Nog lyssnar Rangers på salig Dylan Thomas och rasar mot det snabbt tilltagande mörkret.
Men skymningen fortsätter falla över säsongen ändå, för inget hjälper.
De spelar förstklassig hockey i inledningen, är krispiga i passningar och aggressiva i skridskoåkningen och sätter till och med upp ett helt enastående powerplay.
Det är bara det gamla vanliga:
De kan inte göra mål.
Spelar ingen roll vad de får för chanser. De missar, blir rånade av Holtby och missar igen.
Och jag säger som introt:
Vad mer kan man göra när man spelar så bra och ändå inte får utdelning?
Solen är halvvägs nere där borta i horisonten.
* * *
Det ska inte gå att missa det öppna läge Martin St Louis – ormbiten som en terrarie-föreståndare som snubblat illa på jobbet – har i början.
Eller så är det så att det inte ska gå att göra en räddning som den Conn Smythe-Holtby står för i den sekvensen.
Herregud, liksom.
* * *
Caps är samtidigt aningen loja och bleka i början – och om hemmalaget lyckats göra två mål hade de säkert börjat ladda för drabbning i Verizon på söndag.
Men när det inte händer nåt äter de sig långsamt in i matchen och när de under andra halvan av perren börjar etablera riktiga anfall känns det, precis som någon säger i spåret, farligare än under hemmalagets desperata attacker.
Förmodligen för att de inte behöver vara desperata.
* * *
Kvällens jubel – givetvis utformat som ett långt uuuuuuu – utbryter när Hagges lunchpartner från igår blir inzoomad i en svit nåntans här uppe bland takåsarna.
Mats Zuccarello alltså.
Han vinkar generat i jumbon och det är ju fint att se att han i alla fall mår såpass fint att han kan vara här och utföra såna övningar
* * *
– Shoot the puck, shoot the puck, skanderar frustrerade fans på Garden,
Det är väl inte riktigt problemet.
De skjuter ju – men emellanåt väldigt lökigt.
* * *
Men snart har jag säkert nån i mailen som frågar varför i hela friden dom buar när den lille norrmanen dyker upp i jumbon…
* * *
– Hooooltby, är det nån trött fåne som försöker skrika också.
Om och om igen.
Bra där.
Mannen är ju helt fantastisk – och lär inte sluta vara det för att det sitter ett grinigt fyllo på läktaren och brölar.
* * *
Here today, gone tomorrow…
Eken alltså.
Man får vara glad om man ser honom oftare än man ser Batman.
Imorrn dundrar han iväg till Kalifornien och är borta en vecka igen.
Men han hinner tjänstgöra som buffert mellan mig och Gris-Olle ikväll, så vad mig anbelangar får han göra vad han vill resten av livet.
* * *
Andra kändisar i jumbo, vid sidan av Zuke:
Michael J. Fox, Giants-stjärnan Prince Amukamara – och Donald Trump.
Den sistnämnde får inte ett mycket vänligare mottagande än en Sidney Crosby skulle fått.
* * *
Jag undrar jag, om man skulle våga fråga Eken om han, som på den gamla goda tiden, skulle kunna gå och hämta lite kaffe…

Plötsligt reser sig kapten McDonagh i New York Rangers omklädningsrum och ber lagkamraterna vara tysta.
Sedan håller han, med darrande stämma, ett glödande tal om att hela säsongen står på spel ikväll, att allt de tillsammans dedicerat sina liv åt de senaste sju månaderna kan ryckas ur deras händer och att de måste samla sig till säsongens urladdning i det femte slutspelsmötet med Washington Capitals.
Och så avslutar han, likt Michael Caine i ”Interstellar”, med Dylan Thomas eviga rader.

Do not go gentle into that good night
Old age should burn and rage at close of day
Rage, rage against the dying of the light…

Nä, tyvärr.
Den scenen har aldrig ägt rum – och kommer aldrig göra det heller.
Moderna hockeyspelare håller inga högtidliga tal och citerar verkligen inga odödliga poeter.
– Det är svårt att hitta rätt ord och det finns inte heller så mycket att prata om. Alla här vet vad som gäller, säger Big Mac helt torrt till New York Post.
Skyll sig själv då.
Jag är helt övertygad om att rätt sorts emotionella fraser, levererade med rätt sorts emfas, kan flytta berg.
Som när Herb Brooks sprängde de egentligen underlägsna college-kidsen fulla med sprakande inspiration inför Miracle on Ice-matchen mot CCCP.
Som när president Bartlet enar sina trupper inför andra valkampanjen i ”West Wing”.
Som när Satangkai, Sioux-stammens stolta krigarhövding, förklarar sin okuvliga livsfilosofi innan han i trots tar sitt eget liv och Zeb Macahan får bära fram honom till generalerna från den amerikanska armén.
Men Rangers egen hövding får väl hoppas att hans skaror, som han säger, förstår vad som gäller ändå.
Att de verkligen fattar att de inget annat kan än rasa mot den döende dagens sista strimmor av ljus…
* * *
Själv har jag Rolling Stones ”The Last Time” på hjärnan när jag vaggar runt i Gardens inre under för- och eftermiddagen.
”Well, this could be the last time”, kan jag höra Mick Jagger mässa när vaktmästar-Frank backar ut sin zamboni på isen mellan kombattanternas träningspass, ”this could be the last time. Maybe the last time, I don’t know”.
För det kan det.
Oavsett om Rangers vinner eller förlorar kan det vara sista morgonvärmningen, sista dagen och sista matchen i the woooorld’s most famous arena för säsongen.
Så jag försökter ta in allting med extra öppna sinnen, absorberar och lägger på minnet.
Det specifika dånet när puck träffar just de här sargerna – som monteras upp och ner nästan dagligen och därför får en helt egen sorts ranglighet.
Den karaktäristiskt ingrodda doften av avgaser, svett, Franks cigarettrök och new yorksk fukt i just det här zambonigaraget.
Den särskilt bländande skenet från strålkastarna i just det här vackra taket.
Värmen i just det här pressrummet, greppvänligheten i just de här kaffemuggarna, åsynen av just de här spelarna på flykt över just den här knöliga isen….
Garden är verkligen ett andra hem och jag kommer sakna det om jag – med eventuellt undantag för en U2-konsert i juli – inte kommer hit igen förrän i mitten av september.
* * *
Även om solen nästa står i zenit inne i Capitals omklädningsrum skulle det inte skada med ett par flammande tal där inne heller.
Om det nödvändiga i att gripa den gyllene chansen när den yppar sig. Om att inte ge en dödligt sårad motståndare liv igen. Om att dela ut det dräpande slaget medan tid finns.
Men kapten Ovetkjin verkar inte direkt vara den bombastiska typen.
Det hänger dock en fin skylt på väggen precis ovanför Andre Burakovskys bås.
På den står:
”Together.
Bmecte
Tillsammans”.
Samma kärnfulla, innerliga, meningsfulla glosa på samtliga tre språk som talas i truppen.
Och ibland kanske det inte behövs mer för att stimulera nödvändig motivation.
* * *
Jävla bra Stones-låt för övrigt, ”The Last Time”, från en tid de var riktigt unga och hungriga och spelade in låtar som kändes som de rusade rakt över en.
* * *
Självfallet ber jag Hagge om en kommentar om Mårts märkliga uttalanden i Prag igår – och hoppas att han, som fellow sörmlänning och allt, ska göra en Micke Samuelsson.
Men där går jag bet.
– He he, det skulle vara rätt kul att säga så nån gång. Fast nä. Zucca visade mig det där när vi åt lunch igår. Men jag har inga kommentarer, det får stå för honom. Jag laddar för match här och hoppas fortsätta spela i Stanley Cup-slutspelet länge ännu, säger han.
Leendet indikerar dock att han kanske inte tycker att förbundskaptenens utspel var helt klockrent och när jag tio minuter senare, efter att ha ramlat runt och lyssnat på andra intervjuer, är på väg ut genom dörren ropar han:
– Hälsa Mårts…
Ha!
* * *
Bäckis börjar le lyckligt varje gång man nämner Burakovskys namn, underförstått för att den unge skåningen gör och säger så mycket roligt hela tiden, och idag kräver jag att få exempel.
Valbo’s finest ger – alltjämt lyckligt leende – med sig och här är ett sådant exempel:
Killarna i laget frågar vem det var som sa ”Sting like a bee, float like a butterfly” och Andre svarar att, jo, det vet han:
– Barack Obama!
När skrattande kompisar förklarar att nej, det var den mest klassiske boxaren av dem alla, säger Burracuda att aha, ja, men då vet jag:
– Mustafa Muhammed!
* * *
Skulle det vara så att Big Rick Nash plötsligt exploderar och gör mål ikväll beror det på The Biffen Magic.
Han har båset intill Hagelin och när jag talat klart med landsmannen blir jag inknuffad i Nashs tomma bås av ivriga amerikanska kollegor och sätter, för att ta emot mig på något sätt, en snusfläckig tumme mitt på superstjärnans ena skridskoplös.
Jag råkar, helt ofrivilligt, titta rakt ner i hans byxor också.
”Rick Nash” står det på en solkig liten namnlapp på insidan av dem.
* * *
Här är en till Burra:
Precis när han hade kommit till Washington lånade han Bäckis bil för att åka till flygplatsen och hämta bekanta – och blev stoppad av polis för fortkörning.
Lätt orolig ringde han Bäckis och frågade hur han skulle göra nu.
– Hur fort har du kört, suckade Bäckis.
– Öh, ja 80 (miles per hour alltså).
– Men hur kunde du köra i 80 när du vet att det är 55?
– Jamen, det var nedförsbacke…
Bingo!
* * *
Jaha, Mårts sumpar Jonas Brodin också.
Han ville, som framgår av den här utmärkta Tomas Ros-stänkaren, verkligen komma till VM – men Tre Kronor tyckte inte han var värd att vänta på.
Jag vet inte om Bacons kvaliteter är okända för landslagsledningen, men låt oss säga så här:
Han skulle inte direkt spela i Torontos farmarlag…
* * *
Andre själv suckar när jag berättar vad Bäckis, med benägen assistans av Mojo Johansson, underhållit mig med för anekdoter under förmiddagen.
– Dom där två…jag får höra så mycket av dom. Gubbar…
Men du får väl ge tillbaka?
– Jag försöker, men då blir dom bara sura.
Ha ha, det där påminner väldigt mycket om dynamiken mellan en skäggig lagkapten och en ung hästpolofantast i ett omklädningsrum i Michigan…
* * *
Badtofflan har, förutom shorts, T-shirt utanpå en långärmad sweatshirt när han kommer till förmiddagens presskonferens och ser således ut som han kunnat spela bas i Popsicle 1993.
Hey princess!
* * *
Jag såg det först på sammandraget efteråt, men när Conn Smythe Kane hade satt sitt sjunde mål igår..såg ni, han pekade imponerat på Yellbear Hjalmarsson om och om igen.
Undra på det.
Yellbears backhandflipp var som, coach punggrepparen mycket riktigt konstaterade efteråt, en passning man aldrig glömmer.
* * *
Stämningen på Garden har, let’s be honest, inte varit direkt häpnadsväckande i årets slutspel, men denna varma Friday Night i världens huvudstad hoppas Badtofflan på bättring.
– Som jag sa ifjol….vi vill ha oreserverad kärlek ikväll.
Ja, vem vill inte det, Alain?
Men som redan Bobby Blue Bland sjöng:
Ain’t no love in the heart of the city…
* * *
Som vanligt var det en ren ynnest att intervjua Yellbear igår också.
Det finns ingen bättre. Han uttrycker sig både själfullt och välformulerat, använder aldrig trötta klyschor och bidrar alltid med målande skildringar som förklarar varför Blackhawks är Blackhawks.
Som den, igår, om skillnaden mellan att nå en konferensfinal första gången – och att göra det för femte gången.
– Första gången vi nådde så långt, 2009, minns jag att vi var otroligt glada och till och med hade lite fest i omklädningsrummet efteråt. Ikväll var grabbarna snarare lite förbannade för att vi höll på att tappa matchen på slutet. Det här är en fokuserad grupp och vi har bara ett mål.
Mm.
Alla andra som följer dem in i Final Four-himlen i år kommer däremot hoppa jämfota av upphetsning – och det är därför ingen av dem, sannolikt, kommer åt Blackhawks.
* * *
Jag ber att få meddela:
Sportbladets utsände i Madison Square Garden har två exakt likadana skor på fötterna ikväll.
Sensationellt, inte sant?
Grejen med den sortens misstag är att man bara begår dem en gång.
Klyschan om att ”lära sig av sina misstag” har i bland full täckning.
Tänk om det vore likadant med felpassningar, Dan Boyle…
* * *
Ojvoj, kommentatorn Taddson firar sin 30-årsdag ikväll.
Det krävs inte gränslös fantasi för att föreställa sig vad han framförallt önskar sig för present.
Pettersson och andra Rangers-fans han älskar att provocera kan alldeles oavsett fira att han tydligen tänker ägna sig åt yster födelsedagsskiva och inte kommer visa sig i spåret…
* * *
Jo, Rangers spinner för fullt på erfarenheten från ifjol – när de vände 1-3-läge mot Pittsburgh i andra omgången.
Hagge menar till och med att det känns som chansen till en sådan scenförändring är större i år.
– Då hade vi spelat riktigt dåligt och blivit helt överkörda i ett par matcher. Nu känns det som att vi varit nära varenda kväll, säger han.
Frågan är bara vad som är mest gynnsamt.
Om man spelar dåligt kan man ju bli bättre. Men om man spelar så bra man kan och ändå förlorar – vad gör man då?
Jo, det är klart man kan alltid hoppas på snusfläckiga tummar på superstjärnornas skridskoplösar…
* * *
Mojo Johansson, å sin sida, menar att Washington också kan spela mycket bättre – trots att de tagit ett så fast strypgrepp på Blueshirts genom stora delar av serien.
– Ja, offensivt finns det mer att göra. Det är väldigt trångt även i Rangers zon, men vi ska ändå kunna få ner pucken och ha längre anfall, säger han.
Det åter obehagligt för hemmalaget.
* * *
Eken har återvänt från Europa, kliver stilig som en månadsmagasinsmodell ut ur presshissen, går rakt fram till Papa Biff och utbrister:
– Tänk, Per. Nu sitter vi här igen.
Det är egentligen i Washington han ska säga så, men med tanke på omständigheterna:
Fem plus!
* * *
Rangers stora hopp återfinns i kassen.
Do or die är Henkes vaniljsås.
Han har 8-0 i så kallade elimination games på Garden sedan 2012.
8-0.
* * *
Åker under förmiddagen hiss på Garden med en liten målare, inhyrd på entreprenad av vad jag förstår.
Han tittar på min ackrediteringsbricka och frågar vad det är som ska hända här ikväll.
– Rangers spelar playoff-match mot Washington, svarar jag.
– Så dom ska spela…hockey?
Mm.
– Är det kul att titta på?
Jovars, ibland så…
Men där ser ni.
Det är inte som att hela stan är hypnotiserad av Stanley Cup.
* * *
Sitter så nära Gris-Olles favorithörn på läktaren att jag förmodligen skulle behövt regnrock, öronproppar och automatvapen med mig i packningen.
Må det vara en beskedlig variant som har köpt biljetten till sätet allra närmast…
* * *
Badtofflan pratar ivrigt om Dan Boyles rika erfarenhet från stora slutspelsmatcher och drar förstås upp Stanley Cup-titeln för elva år sedan.
Ja, och sedan var det ju alla gloriösa framträdanden med San Jose Sharks…
* * *
Efter de två första matcherna här på Garden kändes Ovetjkin som Capitals främste Conn Smythe-kandidat.
Nu är det han som sitter i mörkret i båset och stirrar tomt framför sig en och en halv timme före första nedsläpp.
Holtby.
Jag skulle vilja sträcka mig så långt som att påstå att han är allra bäste målisen av de nu kvarvarande.
Motbud på den?
* * *
Precis som Taddson fyller Kevin Hayes år idag.
Min gissning är att de aldrig kommer att fira ihop – och då inte bara för att Hayes är sju år yngre än kommentatorsspårsprovokatören.
* * *
Bobby Ewing-frillan, Mike Babcock, har alltså fått tillåtelse av Red Wings att sondera marknaden.
Villkoret:
Den klubb som erbjuder coach-stjärnan en deal han accepterar innan kontraktet med Detroit går ut sista juni måste också ge upp ett draftval.
Det borde varken Maple Leafs, Flyers eller Sabres ha minsta problem med att göra.
Babs är på väg bort, det är helt klart – och nästa säsong har Zäta, Kronwall, Hästpolo och de andra en ny coach.
McLellan borde han heta.
* * *
Ja, vi är här nu då.
Vid slutet av det som kan vara säsongens sista intro från Madison Square Garden.
Ska det bli något mer finns det en sak herrarna i blå tröjor där nere på isen måste göra.
Rage, rage against the dying of the light…

MINNESOTA – CHICAGO 3-4 (Slut)
* * *
Ojvoj monumentale, vilket slut…
Men Wild är smoked.
Och Chicago Blackhawks är tillbaka i västra konferensfinalen – för tredje året i rad.
Det är det öde de övriga lagen i fantastiska Central Division tvingas leva med.
Hur mycket de än förstärker sina trupper, hur bra de än spelar, måste de förr eller senare ta sig förbi Chicago Blackhawks i playoff och det går bara inte, för den här upplagan av Chicago Blackhawks är för bra på slutspelshockey.
Som jag konstaterade redan häromdagen:
Enda chansen för Wild, Blues, Preds, Stars, Jets och Avalanche är att de, likt Kings i år, någon tycker det är så tråkigt med grundserielunk att de helt enkelt landar under strecket.
* * *
Och naturligtvis är det Kane som – efter formidabel framspelning av Yellbear – sätter den avgörande pucken.
Alltså, denne Sugar Kane…den ende superstjärnan som bara blir bättre och bättre ju mindre ytor han får, ju hårdare matcherna blir, ju mer som står på spel…
Han har förnamnet inristat i Conn Smythe Trophy igen.
* * *
Men, ha ha, hur sätter Toews pucken i stolpen när han har öppen kasse?
Tänk om det fått verklig betydelse…
* * *
Beklagar verkligen, MN Johan.
Detta skulle ju vara året.
Men Chicago…
* * *
Nu ska jag invänta telefonsamtal från Yellbear (som för egen del ska upp i karriärens femte konferensfinal), skriva, sova – och så upp och studsa för vad som mycket väl kan vara säsongens sista morgonvärmning på Garden.
Vi hörs därifrån när det börjar dra ihop sig.

MINNESOTA – CHICAGO 1-2 (Period 2)
* * *
Fy för satan.
Det ser inte verkligen inte skoj ut när Roszivals fotled går av.
För det är ju det den gör, eller hur?
Ohyggligt.
Well, det ger ju Wild en gyllene chans.
Hawks måste gå stenhårt med The Big Four i försvarslinjerna – och alternera med Kimmo då och då.
Det ska man egentligen inte orka i en så här stor match…
* * *
Den utlovade rapporten från MN Johan kom aldrig.
Jag gissar att han är så besviken – eller så skakande nervös – att han inte ens kan hålla i telefonen.
* * *
Med Rosie borta – och det såg ut som att säsongen var över där – lär Rundblad få knyta på sig skridskorna till första mötet med Anaheim.
Om det nu inte blir match i United Center till helgen…
Det klarar han fint.
* * *
Otroligt att det inte blir fler utvisningar i en så intensiv, fysisk och emotionell match.
Men skickliga spelare vet exakt var gränserna går.
* * *
PK Subban har inlett den psykologiska krigföringen nu – den han åtminstone till viss del knäckte Bruins med ifjol.
– Bishop har suttit på en hästsko i den här serien, men det var en enorm boost för oss att se honom bli utbytt, säger han.
Uh-uh.
Ekeliw skruvar obekvämt på sig…
* * *
Jo, men där dök ju MN Johan upp.
Tack för insatsen ändå, buddy!
* * *
Är första serien i andra omgången över om 20 effektiva minuter?
Vi vet om…ja, 20 effektiva minuter.