MINNESOTA – CHICAGO 0-1 (Period 1)
* * *
My goodness, vilken svacka Biffen plötsligt hamnade i efter en liten supé från Notaro.
Jag ligger i den berömda soffan och klarar bara med stor möda av att hålla ögonen öppna.
Men som tur är har vi vår vän MN Johan på plats i X:et och han har lovat komma med en utförlig rapport i kommentatorsspåret.
Håll koll där.
Jag får försöka örfila upp med ytterligare några koppar kaffe och återkommer i nästa paus.

TAMPA – MONTREAL 2-6 (Slut)
* * *
Kul för Lightning-fansen att ha köpt plåtar, till slutspelspriser, för att få se det där…
Men de kan ju glädja sig åt att det blir ny match i Amalie till veckan.
För visst.
Nu vinner Habs – med ny glöd i blicken – hemma i Bell Centre också.
Sen väntar måste-måste-måste-drama för Ekan i Game 6…
* * *
Nu slår vi över till Excel och vem visar sid vid micken där om inte gamla Doc.
My goodness!
Men det blir bra det med.

TAMPA – MONTREAL 1-5 (Period 2)
* * *
Snälla, Ekeliws pojkar…
Det är en sak att inte riktigt kunna matcha engagemanget hos en desperat motståndare i en match av detta slag – och en helt annan att kollapsa på det här helt bedrövliga sättet.
Detta kan definitivt få konsekvenser för fortsättningen.
* * *
Men hey, Julias pojkar…
Det är en sak att bita sig kvar i en serie med en seger i en så här match – och en helt annan att köra över den loja, slarviga, oengagerade motståndaren.
Detta kan definitivt få konsekvenser för fortsättningen…
* * *
Big Ben har stannat, om vi nu ska fullfölja metaforen med klockan i London.
Så där får man bara inte stå och göra bort sig som NHL-keeper.
* * *
Chall-Åsa, det är förstås lika trevligt att ha dig här – samtidigt som Julia.
The queens of kommentatorsspåret regerar.
* * *
Jag tycker det är dags att Jacob De La Rose får hänga en kasse i tredje.
Det har han gjort sig förtjänt av.
* * *
Man såg vi inte de här tendenserna hos Bolts även mot Red Wings?
De tar sig friheten att vara ojämna och göra enstaka plattmatcher.
Det är bristen på playoff-rutin, och avsaknaden av killer-instinkt, som skiner igenom, antar jag.
Å andra sidan har de hela tiden kommit tillbaka starkt efter den här sortens floppar.
En just nu tyst muttrande Ekeliw får hoppas på det.
* * *
Blir det grinigt nu?
En kan ju hoppas…

TAMPA – MONTREAL 0-2 (Period 1)
* * *
Det är ju bara att feja Katedralen fin igen.
Game 5 coming up om några dagar.
Habs spelar inte bara med en sammanbiten beslutsamhet och passion som Bolts inte alls matchar.
Det känns rent allmänt som att de är omöjliga att spela mot när de får tvåmålsledning.
Full revansch för fjolårsdebaclet blir det inte för Vigge & co.
* * *
Åhå, Markov av alla.
Sa vi inte just att han tappat det?
Nu spräcker han Bishops nolla – och enkelt ser det ut också.
* * *
Men det här händer ju så ofta lag i Bolts situation.
Det är väldigt lätt att säga, och förmodligen också intala sig själv, att man ska matcha desperationen hos laget som riskerar att få sin säsong avslutad, men det går inte.
* * *
Härligt, Julia.
Hoppas fler har träbenen påskruvade så de belönas för dina uppoffringar.
* * *
Däremot hade man ju trott, och kanske förväntat sig, att Big Ben skulle vara lika perfekt som sin namne i London.
Men plötsligt ser han åter så där svajig ut som i vissa matcherna av mot Detroit.
* * *
Den här soffan alltså…den håller numer så hög klass att jag tar den för given och aldrig ger den berömmet den förtjänar.
Som Tårtan visavi Henrik Lundqvist ungefär.
Men sedan den tog över från ursprungliga korresoffan för ett par år sedan har den gått från klarhet till klarhet och är nu given Hart-, Conn Smythe- och Jack Adams-vinnare varje säsong.
* * *
Oroligt i Örby nu.
En tredje raka seger tar man ju inte i Bell Centre, och sen är det absolut måste-match i Amalie på tisdag…
* * *
Titta, även här blir det dålig stämning på grund av Tre Kronor-ledningen…
Din invändning är noterad, John J.
Men häng inte upp dig på det nu – var ditt vanliga förträffliga jag och entertain us!
* * *
Paquette ser ut som en pensionär som får väskan ryckt på stan när Lars Eller rycker åt sig pucken av honom.
Inget vidare.
* * *
En ny kanna kaffe är precis brygd.
Lycka.

Åh, soffan.
Fina, fina korresoffan.
Den stora upplevelsen är ju såklart att vara ute i the playoff action och smaka på live-nerven, men nuförtiden känns det väldigt gott även att komma hem och klippa en slutspelskväll vid tv:n, i soffornas svar på Patrick Kane.
Det är väl åldern.
Men också känslan av mer överblick, att slippa oro över ackrediteringar och trilskande nät (ta i trä…) och det fina i att kunna ringa in en delivery-beställning från Notaro nere på hörnet.
Och så behöver en gammal idiot inte skämmas om han sätter på sig två olika skor…
Så:
Nu har vi en grym kväll afton ihop på det här sättet
* * *
Vi kan få vara med om något så unikt som två fullbordade sweeps i en och samma giv ikväll.
Bolts kan ju ta fjärde raka mot Habs hemma i Amalie Arena och Blackhawks likaså mot Wild i i Excel Energy Center.
Jag tror att Tampa klarar det, men att Wild tvingar fram en Game i United Center.
Just därför blir det förstås tvärtom.
Vad tror läsekretsen?
* * *
Jag fattar verkligen inte heller varför Pär Mårts helt utan anledning plötsligt går ut och kapar Hagelin.
Vad ska det vara bra för?
Underlättar det i relationen med NHL-proffsen, efter fiaskon som det med Bengan Hörnqvist?
Blir det lättare, tror man, att få hem Hagges gode vän Henrik Lundqvist då?
Så onödigt och dumt.
* * *
Om någon sagt…var jag nu på väg att skriva om Tampas läge inför fjärde fajten med Montreal.
Men någon sa ju, faktiskt.
Professor Hugosson – ni vet, Linus på Pro Hockey – tippade, djärvt och utmanande som det kändes då, att Bolts skulle svepa i den här serien.
Oerhört snyggt om han sätter den profetian ikväll.
* * *
Det var bara tre minuter kvar tills köket skulle stänga när jag, med nya dojor på fötterna, hastade in på Tha Hamilton igår kväll, men jag hann få in en crabcake-beställning.
Sedan satt jag och pratade med en bartender som visade sig vara från Boston och höll stenhårt på Bruins.
– PJ Axelsson är en av mina största favoriter genom alla tider, slog han fast.
Pebbens legend lever för evigt.
* * *
I någon mån är det förstås tur när man får in ett segermål som det Tyler Johnson frälste Bolts med i sista sekunden igår.
Men inte bara.
Det är aldrig frustrerade lag på nedgång, med hjärtat fullt av tvivel, som gör såna mål.
Det är lag som har självförtroende, swagger och rätt sorts vinnarattityd.
Som Tampa – och som Washington.
* * *
När vi spelade in podd för någon timme sedan – den finns ute nu, på sportbladet.se – hade Youngblood Ekan Tomas Vanek etta på listan över chokers i det pågående slutspelet.
Och ja, det börjar väl kännas som att den där bilden av allt skulle bli finemang bara han fick komma ”hem” till Minnesota börjat krackelera rätt ordentligt.
* * *
Julia, hedrar du oss med din närvaro i natt också – eller har du slutligen gett upp?
Det vore tråkigt, tycker jag.
* * *
Ekeliw försökte för övrigt låta avslappnad och lugn inför Tampa-matchen, men mig lurar han ju inte.
Han vill så oerhört gärna se en sweep – så att han kan terra kompisen Simmen när de ses i Dalarna till helgen.
Och jag kan förstå.
Simmen var inte vad man kallar en god vinnare när skon satt på andra foten för ett år sedan…
* * *
Blackhawks har fortfarande inte gjort några mål precis på slutsignalen, men de har ju allt det där som är så avgörande i slutspel, de också – och därtill ännu fler matchvinnare än Tampa.
Det är därför det här, förr eller senare, slutar med en ny heartbreak för Wild.
Dock:
De brukar, som det heter, maila in åtminstone en match per serie och jag har som sagt en känsla av att det här är den matchen.
* * *
Men först:
Till Tampa.
Må det smälla – hårt.

WASHINGTON – NY RANGERS 2-1 (Slut)
* * *
Farsan upp i dan, säger jag när ett häpnadsväckande berg av reportrar och fotografer till slut skingrats vid fantastiske tvåmålsskytten Burracudas plats i omklädningskabyssen.
– Nä, flinar han, så får du inte säga…
Jodå, på 80-talet såg jag pappa Robert göra ungefär likadant – gång på gång – i gamla Leksands Isstadion.
Stora mål i rätt lägen – utan åthävor och på ren instinkt.
Fast det är klart:
Det var inte Stanley Cup-slutspel, Henke Lundqvist stod inte i kassen och han löste inte upp miljoner knutar för ett lag som alltid brukade förlora den här sortens playoff-draman.
Så vi kan väl slå fast det då.
Junior är störst nu.
* * *
Galet att Tampa ”gör” en Washington och sätter 2-1-pucken samtidigt som slutsignalen går.
Men det verkar vara grejen här ute i öst.
Dom som verkligen spelar tills the fat lady sings vinner och går vidare…
* * *
Som Lundqvist konstaterar behöver Rangers inte sätta sig och tänka alltför länge på hur de ska göra nästa gång.
– Det finns inget att klura ut. Vi måste göra mål. Simple as that, säger han.
Japp – och samtidigt just så fruktansvärt svårt.
* * *
Trotzen har ju varit rätt barsk mot Burracuda under säsongen, men behandlingen verkar onekligen ha fått önskad effekt.
– I början hade han, som de flesta unga spelare, svårt att hantera att bli petad och gick och ”mopade” i omklädningsrummet. Men jag sa åt honom att jag inte tänkte ge honom chansen förrän jag fick se honom le igen. Nu ler han precis hela tiden, berättar halsmannen.
Mycket roligt.
* * *
Flyglarmet går över Manhattan för på fredag kväll kan President’s Trophy-säsongen vara över.
Jag tror att Rangers kanske kan ta den och tvinga fram en ny match här på söndag, men Caps kommer med all säkerhet att vinna serien.
Blåskjortorna har fjolåret att försöka hämta inspiration ur, även de låg de som bekant under med 3-1 inför Game 5 i andra omgången. Men den gången lade sig gud i – och Capitals modell 2015 är ett mycket, mycket bättre lag än Penguins modell 2014.
* * *
Nu tror jag att jag kanske ska gå och ta den öl Mickis Backlund rånade mig på igår kväll.
Jag måste bara först till hotellet och byta skor…
Vi hörs i korresoffan imorrn kväll igen.

Slut, Burakovsky knäcker Rangers med sina två kanonmål och Caps vinner med 2-1.
Mer sen.

WASHINGTON – NY RANGERS 1-1 (Period 2)
* * *
Burracuda?
Snarare Pirayan!
Jag vet inte om det bara en myt, men det sägs ju att hungriga pirayor kan sluka en hel ko på några sekunder om man sänker ner den i rätt sorts sydamerikanskt vattendrag och just så känns det att Washingtons egen skånska rovfisk gör med det övertag Rangers skaffat sig med sitt ledningsmål när han tar pucken ute vid sargen, vräker sig in i slottet, väntar och väntar och väntar och snärtar in kvitteringen i exakt rätt ögonblick.
Han bara slukar övertaget. I ett nafs.
Stort.
* * *
Lättnaden i Rangers-lägret när de skruvat ena byxbenet så många varv att bara ett tunt snöre återstår (ja, jag är lite förtjust i den här liknelsen…är det ingen i läsekretsen som vridit ur ett par jeans innan de hängts in i torkskåpet?) och Brassard till slut får fram en liten droppe är så total att den känns ända upp i taket
Det är rätt snyggt också, när St Louis lättar fram pucken och den enda blåskjorta som gjort mål sedan Råttan Edberg spelade i Caps (lätt överdrift, men ändå…) stoppar upp den i nättaket.
* * *
Kedjan med Brouwer, Burracuda och Beagle har också, precis som senast, ett par såna grymma urladdningar till byten när det känns som att de spränger hela hallen, och sitt lag, fullt med energi.
Fina krigare.
* * *
Eric, vad gäller Capstronauten är det nog så att han blev kallad till Cape Canaveral för några år sedan, NASA:s hgkvarter ligger ju där, bara några timmars bilväg från Tampa, och nu har han helt enkelt börjat gå på slutspelshockey i Amalie Arena.
* * *
Jag har två scratchade Capitals-spelare på sätena intill mig den här perren.
Den ene har ett namn som rimmar på Ler (fast det gör han verkligen inte, han har gameface på pressläktaren också) och den andre kan få en att tänka på cafe Latte.
De dricker vatten och jublar euforiskt när unge landsmannen Burra sätter kvitteringen.
* * *
Moores agerande när han blir utvisad är mycket dumt och orutinerat, tycker jag vi kan vara överens om
* * *
Lite Rangers-fans verkar det ändå vara här.
Precis i början av den här pausen blir det i alla fall ett satans liv i kurvan bortanför pressläktaren.
Nån har sagt nåt, nån annan har svarat och plötsligt är det ölmuggar som flyger och ramsor om ”assholes” och what not.
Hockeypubliken…
* * *
Vad som än händer kan Badtofflan trösta sig med att han är nominerad för en Jack Adams.
Han, Lavoliette och Hartley fick beskedet idag.
Fine, men jag tycker nog Maurice i Winnipeg borde ingå i den skaran också.
* * *
Snacka om stor och viktig tredjeperre här nu.
Jag ska vika strumpor tills den börjar.

WASHINGTON – NY RANGERS 0-0 (Period 1)
* * *
Rangers vrider och vrider och vrider på de där nytvättade jeansen, så knogarna vitnar.
Men det kommer inte en endaste droppe ur det fuktiga tyget.
Kort sagt:
De kan inte göra mål.
Det har gått fyra perioder sedan de senast scorade på Holtby – och trots att de spelar bra även i denna förstaperiod, tidvis leder skotten med 10-2 och faktiskt fått in den efterfrågade trafiken framför målgården känns det inte som de är riktigt nära en endaste gång.
Capitals är alltjämt helt iskalla i sin massiva defensiv, begår inga misstag – och längst bak står Holtby lugn som en hel årskonsumtion Sobril.
De kan nog börja kolla om flyglarmet över Manhattan funkar.
* * *
Det är, om möjligt, ännu högre volym i Domusbunkern i kväll.
De värsta gemensamma attackerna träffar verkligen som tryckvågor i bröstkorgen – och hörselsnäckorna känner sig som puckar Alex Ovetjkin skjutit slagskott med.
* * *
Asta Kask Fast är i och för sig inte långt ifrån att få träff på volley i en av de tokhetsiga situationerna, men nej – de tränade inte baseboll i Nässjö på 90-talet.
* * *
Han har inte synts till ännu, men enligt namnskylten ska jag ha självaste Al Koken som bänkgranne.
Han – Smokin’ Al Koken, som de kallar honom – är vanligtvis rinkreporter åt Caps, men nu ska han tydligen sitta här.
Det tror jag när jag ser det.
* * *
Just ja, det glömde jag.
Pat Leonard berättade igår att han försökt uttala ordet ”Nässjö” för Jesper – och fick en rent förskrämd blick till svar.
* * *
Niskanen och Orpik är ju ett lika stort lyft för Capitals backuppsättning som Johnny Boom Boom och Nick Leddy för Islanders, men det är inte bara dom som spelar bra.
Även Carlson – framförallt han – och Alzner och Green har börjat spela på exakt rätt sätt.
Herregud, Green, minns vilka ägg han la förr om åren.
* * *
Sitter nedanför en ökänd kallvindsfläkt – som frussne Eken hatar med en passion han vanligtvis reserverar för dåligt lagad mat – och kommer se ut som han som trampar genom glaciären i ”The Day After Tomorrow” innan kvällen är över.
* * *
Det är Prustens vän Brad Watson som dömer den här matchen.
Undrar om han har några spelare han kallar motherfucker även i dessa lag…
* * *
Arga tanten?
Beagle-jersey idag med.
Och kobjällra i handen!
Men hon har inte blängt en enda gång.
Jag inbillar mig nog bara…
* * *
Niehelatre, är det inte så att Markov begått lugubra misstag genom hela det här slutspelet?
* * *
Rangers-fansen är vad jag kan upptäcka betydligt färre idag.
De tröttnade väl på att sitta här och inte höras mer än en mimare när en jumbo startar på JFK.
* * *
John J, den var väldigt fyndig och rolig – men fruktansvärt nasty också.
No chance…
* * *
Fint gafflande mellan båsen.
Så ska det vara när vi nått Game 4.
* * *
Nu skulle jag helst gå och hämta en kaffe, men med de här skorna känns det som att jag gör bäst i att sitta kvar här…

Det är ännu en spektakulär sommardag i nationens huvudstad och de lokala hockeystjärnornas ögon lyser i det gnistrande solskenet.
Av hopp.
Av tro.
Av spirande insikt om att det här faktiskt kan vara året när det händer…
Jag möter visserligen inte de brinnande blickarna live, för Capitals envisas fortfarande med att hålla alla ispass på det där varuhustaket i Arlington och igår krockade träningen med Rangers dito i Verizon Center och dagens morning skate ägde rum, ehum, för tidigt.
Men det räcker att följa tv-sändningarna från omklädningsrummet i Kettler Iceplex för att upptäcka att det finns något som aldrig tidigare skådats i de där välbekanta ögonen.
Hos Bäckis, hos Mojo, hos John Carlson och Joel Ward och Mike Green och Brooks Laich och, förstås, The Great Eight Ovie.
De har alla varit i Washington länge, men aldrig lyckats ta sig förbi andra Stanley Cup-omgången – istället har de gång på gång fått uppleva hur dröm efter dröm krossats när kollektivet vikit ner sig i avgörande lägen.
Efter segern i måndags tycks de dock som att ett nytt slags självförtroende fått fäste i de härdade pojkarnas bultande hjärtan och börjat reflekteras i det som kallas själens spegel.
Det är som att de slutligen förstått, på allvar, att de i år har en tyngd, en hårdhet och – samtidigt – ett moget lugn som gör det exceptionellt svårt för den kvickfotade motståndaren från världsmetropolen 36 mil norröver.
Om de lyckas omsätta den vetskapen och den tron i ytterligare en stor insats i afton, vinner även Game 4 och skaffar sig blytungt 3-1-överläge i serien, då kan det här bli ett definierande ögonblick i huvudstadens moderna idrottshistoria.
Det kan, kort sagt, vara kvällen när Washington Capitals efter näranog ett decennium sliter sig loss ur loser-mentalitetens bojor och blir ett riktigt slutspelslag.
Ögonen indikerar att det är dags.
Ögonen lyser…
* * *
Det blev fiasko med mina sportbarsplaner igår kväll.
Det råkar nämligen vara så att Washington Wizards, stans NBA-lag, också är mitt uppe i ett slutspelsdrama, mot Atlanta Hawks, så på de vattenhål där jag hade bespetsat mig att avnjuta Blackhawks och Wild och Ducks och Flames gick det inte att se något annat än bakset.
Så det blev en helt vanlig middag på downtown-schabraket The Hamilton, som bloggen varmt rekommenderar den som kommer till DC och vill uppleva uppdaterad old school-stämning.
Sen joinade jag upp med New York-murvlarna på en uteservering i Georgetown.
Där var det rätt livat, hockey förutan.
Jag hade dock hela tiden känslan att någon svensk i de två pågående matcherna skulle ställa till med något uppseendeväckande, så jag höll mig på den så kallade matten, för ledig eller inte – såna gånger måste ju citat roddas hem.
Och mycket riktigt:
Mikael Backlund!
Det var bara att harkla sig och åka hem och jobba lite.
* * *
Det syns saker i Rangers-spelarnas blickar också.
Men det är mer återhållen vrede än tro, mer jävlaranamma än hopp och mer desperation än inspiration
De vet ju.
Den här grandiosa President’s Trophy-säsongen får inte vara över redan nu.
– Det är årets viktigaste match vi ska spela nu, sa Henke Lundqvist matter-of-factly efter träningen igår.
Jo.
Ny torsk och de kan slå på flyglarmet över Manhattan, så prekärt börjar läget i så fall bli.
Men det vill till att de hittar ett svar på Capitals defensiv, massivt som skrovet på en isbrytare i Bottenhavet, och börjar göra mål.
Och det förefaller sanningen lättare sagt än gjort.
Jag tycker känslan när de stångar på och försöker men hela tiden fastnar i en veritabel gyttja av Capitals-spelare är samma som när man försöker vrida de sista dropparna vatten ur ett par nytvättade jeans.
Det går fruktansvärt trögt och värker i handlederna men det ska gå att få ut en droppe till. Och sen en till. Och en till…
Vidrigt jobb.
Men det måste göras.
Och det måste lyckas.
* * *
Men alltså, vad är dealen med alla blågula matchhjältar?
Nu har Rakell, Bäckis, Hagge och Mickis alla prickat in sudden-puckar – och Jacke Silfverberg avgjort med bara sekunder kvar av ordinarie matchtid.
Det är definitivt rekord under mina tio slutspel på plats.
The killer Swedes, liksom.
* * *
Personligen tror jag att hålet den lille norrmannen lämnat efter sig i Rangers laguppställning är större än både hans storlek och uppmärksamheten kring frånvaron indikerar.
Hans kreativitet och hans tidvis geniala passningar är precis vad som kan behövas när Capitals-zonen börjar se ut som dansgolvet på Studio 54 just som Village Peoples ”Y.M.C.A” hade släppts.
Men inte bara det.
De saknar Zukes uppkäftighet, edge och passion också.
* * *
Det här var året när Wild äntligen skulle ha en chans att komma åt Chicago Blackhawks.
Men nä, jag är ledsen.
Chicago Blackhawks har börjat spela sin allra bästa slutspelshockey och då går det inte att ”komma åt” Chicago Blackhawks.
Enda chansen för konkurrenterna i Central Division är att de någon gång gör som det enda jämförbara laget – LA Kings – och av ren leda vid grundserielunken helt enkelt missar playoff.
* * *
Nu ska ni få höra:
De är såpass lika att vare sig jag eller någon annan sett det under de här tre dygnen, men plötsligt upptäcker jag – här i hallen – att jag har udda par skor på mig.
Nej, inte strumpor.
Skor!
Jag måste bara ha rafsat åt mig de som låg närmast på golvet när jag packade inför resan i måndags morse och sen har jag trampat runt här som en praktlallare med en Boss och en Magli.
Kostymikonen, eh? Mister uppklädd – som klagar på Vigneaults badtofflor?
Sicken pinsam klassiker.
* * *
Han må sakna hals, men Barry Trotz kan prata – som om det, nu när jag tänker på det, vore en motsättning.
Bland det roligaste om Caps verkligen tränger djupt in i slutspelet vore att få fortsätta sitta genom hans presskonferenser.
När det går bra är han som en blandning av Hans Vilnius, Fredrik Lindström och Fritiof Piraten med sina långrandiga anekdoter, kvicka skämt och strategiska utläggningar.
* * *
Alltså dojorna är verkligen lika och ingen verkar som sagt ha sett något ännu, men om man tittar noga så blir det uppenbart och därför är det nu som att jag sitter och försöker gömma fötterna under pressläktarbänken – ungefär som när man drömmer att man gått ut utan byxor och försöker dölja…ja.
* * *
Inte för att vi ska fördjupa oss så mycket i VM i den här bloggen, men det var bra synd att Tre Kronor inte kunde hålla ledningen i Prag tidigare idag.
En vinst i den matchen hade varit väldigt angenäm att få diskutera med en hop mycket självsäkra kanadensiska reportrar som följer den här serien…
* * *
”Somliga går med olika skor”…var det så Cornelis Vreeswijk-sången egentligen hette?
* * *
Martin St Louis såg inte direkt imponerad ut när en murvel igår frågade om han kände sig bättre nu när hans gamla redarpartner Steven Stamkos åtminstone hade brutit SIN måltorka.
Och det kan ju också ha varit den dummaste frågan någon ställt sedan Staffan Schmidt intervjuade The Jam i ”Måndagsbörsen”.
* * *
Younblood Ekeliw meddelar att han som uppladdning inför Tampas stora chans att döda serien mot Habs varit på O’Leary’s och ätit en fin stek som var ”ungefär en femtedel i size med den i Nashville”.
– Nu har jag några öl i magen också. Det känns bra, skrockar han gott.
Ojvoj.
Ekan på lyset när Bolts spelar stormatch…det är nog en väldig tur att han håller sig från vårt kommentatorsspår.
* * *
Men Martin St. Louis måste börja göra mål han också.
Rick Nash likaså.
Now, jag fattar att det verkligen inte är lätt. Att tro att stjärnorna per automatik ska fortsätta producera som i grundserien är bara naivt. Motståndarna ägnar ohygglig massa kraft åt att stänga ner dem, det finns inga ytor kvar och målchanser blir det nästan inga alls.
Men likafullt:
Det är för att göra mål nu, den här tiden på året, såna som Nash och St Louis har de löner de har – och det är därför Ranger offrat förstaval och framtid för att få dem till Manhattan.
På samma sätt måste Keith Yandle göra mer
Lika där, ju.
Soprano-karaktären Sather gick all in på honom för att laget skulle göra mer fler playoff-mål – i synnerhet i powerplay.
Då duger det inte att ”bara” spela bra.
* * *
Från Prag kommer för övrigt rapporter om att Predators representanter i Tre Kronor ingalunda glömt att Youngblood stod och trampade på klubbmärket i omklädningsrummet i Bridgestone Arena i februari.
Younbloods replik på det:
– Usch!
* * *
Ovetjkin har, ser vi på monitorerna, återigen hiskeligt gula byxor när Caps lattjar med fotboll innan värmningen.
Men framförallt ser vi att han plötsligt hittar en liten studsmatta bakom en zamboni och ställer sig och hoppar på den – med ett leende bara barn i bollrummet på McDonald’s vanligtvis kan uppvisa.
Och inte blir han dystrare när Burracuda Burakovsky plötsligt springer fram och börjar kittla honom.
En fin liten scen innan stormen brakar loss.
* * *
Hagelin var missnöjd med sitt eget spel i måndags.
– Hela vår kedja spelade sådär, grymtade han efter träningen igår.
– Vi lyssnade lite för mycket på coachernas förmaningar om att spela bra i defensiven, så vi var inte tillräckligt aggressiva i forecheckingen och hamnade för långt ner. Bästa defensiven är att ha pucken nere i deras zon.
Det ska det, förstår man utan att han säger det, bli ändring på ikväll.
Så räkna med att virvelvinden från Nykvarn har raketmotorn påslagen.
* * *
Julia, den där sortens rykten har väldigt lätt att uppstå i just Montreal när det går dåligt och spelare blir sjuka eller skadade.
Jag har en bestämd känsla av att Desharnais, och alla andra, varit mer eller mindre spiknyktra sedan slutspelet började.
* * *
Rangers tränade alltså vid lunch igår.
Sedan hade de hela dagen ledigt.
Vad gör en sån som Henke Lundqvist då?
– Nja, det är väldigt lugnt. Nästa match finns ju i bakhuvudet, men jag försöker undvika att börja fokusera för tidigt. Det blir bara jobbigt. Jag ser nog nån film, då kopplar man borta allting annat.
Så nu vet ni det också.
* * *
Jag trodde jag visste något om irritation innan jag hade suttit i en ishall där de slår på tv-monitorer och låter pauston ringa på högsta volym i trekvart.
Det gjorde jag inte.
* * *
Quckie Fast eller Burracuda.
Någon av de två kommer bidra till den där svenska hjältefaktorn ikväll.
* * *
Var förvarnade:
Nätet i Verizon kommer braka ihop idag också.
Så det blir fördröjningar med mina poster – och era kommentarer.
* * *
Eken är på väg tillbaka till Amerika, men har inte hunnit ännu, så jag får säga det till mig själv igen:
Tänk, nu sitter jag här igen.
Och där sitter ni.
Kolla på ögonen när matchen börjar, lyder mitt råd.
De som det brinner mest i tillhör krigarna som vinner den här oerhörda matchen.