Det är femte maj – Cinco de Mayo på spanska – och denna förträffliga mexikanska högtid firar bloggen, som tidigare meddelats, med en night off (hela slutspelets sista, tror jag…)
Men vill ni ha något att göra kan ni ju alltid kolla lite på den här länken.
Jag säger ingenting, men det finns, host host, en blogg och en podd som ligger mig varmt om hjärtat…

WASHINGTON – NY RANGERS 1-0 (Slut)
* * *
Jaha, intervjuer är gjorda, presskonferenser avklarade, referat randade och dokument skickade till förkylde redaktör Hagman hemma i Stockholm.
Nu ska jag avsluta aftonen med en liten supé på bloggens gamla stamhak i huvudstaden.
Där hoppas jag att ringandet i öronen upphör.
Jisses, dånet när de kör den där ”Unleash the fury”-grej på Verizon-jumbotronen har samma effekt på trumhinnorna som en AC/DC-konsert.
* * *
Imorrn har jag en night off och går på baseboll – alternativt sitter i sportbar och ser om Minnesota Wild kan skänka vår vän MN Johan den eufori han förtjänar.
Sen ses vi här på onsdag kväll igen.

Slut, Caps vinner förträffligt drama med 1-0.
Mer kommer.

WASHINGTON – NY RANGERS 1-0 (Period 2)
* * *
Självklart.
Beagle hugger till.
Och det är som att Arga Tanten förstått att jag hånat hennes tröjval, för mitt i det allmänna jubelkaoset börjar hon peka frenetiskt på namnet på ryggen åt hela pressläktaren.
Men den kan jag ju gott äta.
Med senap på.
* * *
Ja!
Ja!
Ja!
Bilderna på Sather när han, med en cigarr fetare än en normal ölburk i käften står och kastar in puckar innan morgonvärmningen, är de coolaste jag sett sedan Tony Soprano gick nerför garageuppfarten i sin morgonrock sista gången.
Det är nästan så jag vill gå fram och ta honom i hand när han kommer vaggande in på presstoan i pausen, men jag törs inte.
* * *
Andra är Caps period, det tycker jag är rätt odiskutabelt.
De får ett skitmål, visst, men första tio för de resolut i dansen och skapar ju klart mest och bäst.
Rangers sliter och försöker, men har svårt att komma till lägen i ett extremt kompakt Capitals-försvar – och när St. Louis får chansen och störtar iväg i friläge avslutar han tamare än en trubadur som sjunger Ledin på ett after beach-party.
* * *
Alltid, minst en gång per match måste nätet i Verizon kuka ur.
Sorry, dröjsmålet berodde helt och håller på att wifi plötsligt försvann.
* * *
Men riktigt så illa att Rangers-fansen ska behöva ropa efter Kostka är det väl ändå inte…
* * *
Om vi skulle ta och diskutera domare för en gångs skull…vad säger Tobias Pettersson om hela Prust-affären?
Det var inte direkt smart att kasta armbågsskydd – varefter Stamkos ju helt genialt langade dyrgripen vidare upp på läktaren – men om det stämmer att domare Watson kallade honom ”motherfucker” och ”piece of shit” kanske man kan förstå att han blev
* * *
Domus-varuhuset vrålar rakt ut varje gång Ovetjkin får pucken på offensiv sida om rödlinjen.
Och vem kan klandra någon för det?
* * *
Bassem, du märker att de värsta sortens utbrott inte blir publicerade, va?
Ta det liiite piano.
* * *
Känns det inte redan som att det är upplagt för att Rangers återupptar Olle Nordin-marschen och antingen (John J? Ser du? Rätt!) vinner eller förlorar med 2-1.
* * *
Nä, Eric, jag har inte behövt steka några kommentarer, men om du tycker det är ”lugnt” mellan Pettersson och Taddson tycker jag du är dålig på att läsa av stämningar….
* * *
Övertid?
Jag tror fortfarande så jag.

WASHINGTON – NY RANGERS 0-0 (Period 1)
* * *
All Series, baby…
Säger Lundqvist när Ovie är helt ren precis framför målgården men blir rånad av sin svenske nemesis.
Sen gör han det igen i nästa PP.
Ha ha, världskriget fortsätter med oförminskad intensitet…
* * *
Och på tal om intensitet:
Sista fem är ju spelet så besinningslöst att man vill göra en Ekeliw och ta av sig strumporna och sätta sig och vika dem i ren panik..
Det är knappt en avblåsning, spelet böljar fram och tillbaka som en insjö under orkan, blixtrande skott följer på blixtrande skott…
Goddamned!
Dessförinnan kan man konstatera att Rangers, inte minst med hjälp av utmärkt forechecking, är klart bäst i början, men att Caps efter utvisningarna kommer starkare och starkare.
Lucky us, sa vi så?
* * *
Unge Kuznetsov har varit bra hela sässen, men det känns som han får sitt stora genombrott i det här slutspelet.
Som Silfverberg i Anaheim ungefär.
* * *
Tryck?
Jotack.
Emellanåt skriker de så man nästan kan inbilla sig att man känner en tryckvåg i bröstkorgen.
* * *
Asta Kask Jesper Fast gjorde enligt Badtofflan – och de flesta andra – sin bästa match som Ranger i lördags och jag skulle vilja påstå att han inte är mycket sämre ikväll.
* * *
Troy Brouwer har tydligen lovat Trotzen att göra ”A big goal” i den här serien.
Kom ihåg det ifall det nu blir förväntad övertid.
* * *
Oh, de kör Star Wars-tema i matchintrot, inklusive ledmotiv som orsakar gåshud under vilka omständigheter som helst och nu träffar mitt i centrala nervsystemet.
Och i sanning:
Det är ett Stjärnornas Krig som pågår.
* * *
Minnesgoda läsare kommer ihåg att ett äldre kvinnligt Capitals-fan med säsongskort på raden precis framför pressläktaren brukar blänga surt på bloggen.
Well, hon är förstås här ikväll också, i en Jay Beagle-jersey, men sitter såpass långt ifrån mig att jag tror jag ska klara mig.
Inte då.
Plötsligt reser hon sig, vänder sig om, scannar av pressläktaren, stannar vid just mig och nästan grimaserar av avsmak.
Vad fan, vad har jag GJORT den människan?
* * *
Imorgon är det en night off, på alla sätt och vis, och kollegorna från New York tycker – precis som i Pittsburgh – att jag ska följa med på baseboll-match.
Men jag ska, enligt gammalt Washington-upplägg, sitta på en sportbar och titta på hockey, tycker ni inte?
* * *
Jay Beagle-jersey? Av allt ett Capitals-fan kan sätta på sig?
Det är ju rent lugubert.
* * *
Aj, John J…gjorde jag det igen?
Skandal.
Nu får det bli så här:
ANTINGEN skärper jag mig eller så får jag ge en del av lönen till dig…
* * *
Och jag som tyckte det var nåt med kobjällrorna i Pittsburgh.
Här är det mer bjällerklang än på en Phil Spector-producerad julsång.
* * *
Hur var det nu då, hade ingen synpunkter snyggaste svenska slutspelsmålet`
Eller är vi alla överens om att Hampus bomb igår toppar den listan?
* * *
Det är ett och annat Rangers-fan här också, det sitter en hel hop i kurvan bortanför mig.
Men de är rätt chanslösa.
Varje gång de försöker få igång ”Let’s go Rangers” kommer det ett dånande ”Rangers suck” till svar och sedan bara dränks de i allmänt oväsen.
* * *
Nu ska jag gå och hämta kaffe.
All series, baby.

Det enda som saknas just nu är gamle vapendragaren Eken.
Han ska egentligen sitta på sätet intill här uppe i den spatiösa pressboxen i Verizon Center-taket och, när det börjar dra ihop sig till showtime, böja sig över och säga:
– Tänk, Per, nu sitter vi här igen.
Och så ska jag, som en annan drängen Alfred i ”Emil i Lönneberga”, svara:
– Ja, Henrik, tänk. Nu sitter vi här igen…
Corny så det förslår, jag medger.
Men det blev en ritual under år av gemensamma playoff-kvällar just här och det där meningsutbytet känns nu lika självklart och omistligt under en slutspelsbatalj i Verizon som isen, klubborna och frågan om varför det finns en våning 4 och en våning 6 i presshissen, men ingen våning 5.
Eken är dock vid Adriatiska havet och firar mamma Evas 60-årsdag just nu – grattis från bloggen! – så på stolen intill finns bara ett gapande tomrum.
Men det ska nog gå bra ändå, för allt annat är precis som det ska när Stanley Cup goes to Washington.
Det är till exempel så förbluffande varmt att bloggarens svarta finskjorta klibbar mot ryggen under promenaden ner längs Pennsylvania Avenue, det doftar förföriskt av nyutslagna körsbärsblommor och avgaser och matolja och i Chinatown – där det här gamla Domus-varuhuset till hall alltså är beläget – känns det som att hela stan liksom dragit ihop sig i spänd väntan på en våldsam kollektiv ”Rock The Red”-eruption.
Exakt så har det alltid varit när det spelas stora matcher i DC om våren, exakt så är det nu också och jag älskar varje sekund.
Och jag får väl säga det till mig själv istället:
Tänk, nu sitter du här igen…
* * *
– Sista ordet är inte sagt ännu, slog en underfundigt flinande Henke Lundqvist fast när ”All series, baby, all series”-duellen med den oerhörde Ovetjkin kom på tal efter utjämningen i lördags.
Nej, det lär inte vara uttalat förrän sista matchen – en Game 7 i New York nästa vecka, gissar jag – är avgjord.
Hela den här matchserien har ju, snabbt, utvecklats till en giganternas interna stormaktskrig.
Den ene kommer från Moskva och gör mål som trotsar allt förnuft – den andra kommer från Åre och gör räddningar som emellanåt strider mot själva naturlagarna.
De kommer gå i clinch om och om och om igen.
Lucky us som får titta på.
* * *
Och plötsligt:
En bomb mitt i slutspelsmarängen, levererad av en gammal räv som vi inte trodde att vi skulle höra nåt mer av den här säsongen.
Lou Lamoriello anställer alltså Ray Shero som general manager – och kliver själv, efter hundra år, in i en ny roll som President.
Säga vad man vill om Uncle Lou, men han håller sina spelkort tätt mot bröstet och vet hur man överraskar.
Det blir säkerligen kanon, Shero har vad som brukar kallas en femstjärnig ”hockey mind”.
* * *
Efter att jag de senaste två resorna ner genom Jersey, Pennsylvania, Delaware och Maryland suttit tvärs över gången från först Cameron Diaz och sedan Alan Alda är det förstås en besvikelse att konstatera att tågvagnen idag är helt renons på celebriteter.
Den enda jag ser – och framförallt hör – är en kvinna av VD-sort som oavbrutet vrålar i en telefon om odugliga anställda.
– Sean is a fucking douchebag, klargör hon till exempel.
Så nu vet ni det.
* * *
Ovie och Kung Lundqvist har ju i någon mån alltid haft mano-a-mano-dueller när Caps och Rangers brakat samman i slutspelet, men det känns som att tvekampen vässats och fått ytterligare några förbluffande dimensioner i år.
Det är Ali mot Foreman i Rumble in The Jungle nu.
Det är Michael Corleone myt Hyman Roth i ”Gudfadern 2”
Det är Oasis mot Blur.
Och den stegringen i superstjärnornas rivalitet är förstås ett av de främsta skälen till att den här serien, i alla fall hittills, är roligare och mer spännande och sevärd än de övriga fyra de här lagen utkämpat sedan 2009.
Ett annat är att de två första matcherna rent allmänt var väldigt bra; hårda, explosiva, händelserika och spelade i samma hastighet som Acela-tåget tidigare idag dundrande fram genom delstaterna jag nämnde ovan.
Skillnaden mot Rangers fem fajter mot Penguins är lika stor som den mellan en biff på Sparks och en kebab på syltorna vägg i vägg med Verizon.
Det här är en riktig, frustande playoffdrabbning.
Så igen:
Lucky us som får titta på.
* * *
Det blev ingen slutrapport igår, slår det mig först nu.
Sorry, jag blev för trött och såsig i pallet när allt annat var färdigskrivet.
Men det var ju synd för då hade jag med utgång i Hampus Lindholms underbara 2-0-balja startat en debatt om vilket som är det snyggaste svenska slutspelsmålet hittills.
På rak arm kommer jag inte på något som slår det shownumret, när han kommer släpande i kontring, får en perfekt macka av Perry, stävar ut lite åt sidan och stänker in det där enastående skottet.
Har vi några motförslag?
* * *
När Caps nu har hemmaplan, och Trotz med rätten att byta sist kan se till att han inte behöver spela mot Girardi och McDonagh hela tiden (istället kan vi väl utgå från att mannen utan hals försöker exploatera Dan Boyle så mycket det bara går…), känns det som att The Great Eight har the upper hand i Fight of The Century, för att nu sno tillbaka det epitetet från Mayweather och Pacman.
Samtidigt beskriver sig Henke och alla andra Blåskjortor som stolta road warriors och gör de facto oftast sina allra bästa matcher på bortaplan.
Intressant blir det.
* * *
När jag säger det är varmt i Washington menar jag verkligen att det är varmt.
Kvicksilvret stack nästan iväg mot 90 Fahrenheit idag – vilket motsvarar 32 celsius.
Så blir det alltid, alltid så fort Caps tränger djupt in i slutspelet.
Mycket sällsamt.
Och ljuvligt.
* * *
Råkar stå och vänta vid den lugubra presshissen när Rangers buss styr in i garaget intill och först ut, med imponerande svikt i steget, är coach Badtofflan.
Now, vi känner inte varandra och har aldrig träffats på tu man hand, men han hälsar ändå glatt.
Fina Badtofflan.
Det hade inte föregångaren gjort…
* * *
Flipper Forsberg fortsätter glänsa i Prag, noterar jag – och apropå honom får jag idag höra en rolig sak som går att koppla till den här matchen.
När hans pappa, Patrik, back in the day spelade Division 1-hockey i Östervåla hade han en viss Anders Bäckström som coach.
Idag har han denne Bäckström en hyggligt framgångsrik son i NHL – precis som Patrik.
* * *
Vigneaults föregångare, ja.
Tårtan Tortorella.
Det var här han, mitt under brinnande slutspelsbatalj 2009, han höll på att hamna i slagsmål med en lokal Gris-Olle bakom gästernas bås.
Öl stänkte, klubbor slogs i plexit, avstängning följde…ah, those were the days.
Man saknar honom ibland ändå…
* * *
Alltid en mäktig syn i Verizon:
En och en halv timme före matchstart, innan publiken börjat släppas in, kommer Braden Holtby ut båset och står sen stum och bara tittar på sin kasse i en kvart.
* * *
Det här är enda matchen ikväll.
Och Old Ebbitt Grill har öppet sent.
I’m just saying.
* * *
Hittar den inte nu, men tidigare idag såg jag, nånstans på twitter, en väldigt rolig video på Ryan McDonagh.
Nån hade zoomat in honom i båset medan laguppställningen lästes upp av speakern och det visade sig att kapten Ryan satt och läste med i uppräkningen av namn.
Jag trodde bara det var jag som höll på och fånade mig på det viset..
* * *
Nu jinxade jag antagligen Old Ebbitt-sittningen.
Det blir, förstås, övertid…
* * *
Tampa mot antigen Washington eller Rangers, det låter verkligen som en konferensfinal i min smak.
* * *
Under den presskonferens jag missade i morse talade Vigneault tydligen om att Rick Nash har ”balls” som vågar åka in framför kassen.
Joel punggrepparen applåderar.
* * *
– Det kommer, varnar en vän, koka i Verizon ikväll.
Jotack, det är jag helt beredd på.
Jag har varit här på slutspelsmatcher förr och flera gånger fått lämna in trumhinnorna på behandling efteråt – och det känns i stämningen i hela stan att Caps-fansen samlat sig till något extra just i den här serien.
Dom har vittring i år, dom känner på sig att nåt oerhört kan hända i detta slutspel…
* * *
Brassard berättar att han på väg till Garden i lördags morse blev stoppad av en polis på Manhattan.
– Vinn idag, sa konstapeln och gav honom en klapp på axeln.
Några timmar senare satte han – Brassard, inte polisen… – det matchavgörande målet.
Snygg historia.
* * *
Synd bara, att Capstronauten inte är här längre.
Han verkar ju ha gått vilse och hamnat i Tampa, sensationellt nog.
* * *
Nu åker vi alldeles strax.
Och som det brukade heta:
Tänk, nu sitter jag här igen…

CHICAGO-MINNESOTA 2-0 (Period 1)
* * *
Han har ju ohygglig tur just den här gången, men ändå.
Det är så typiskt att just Kapten Toews är den om bryter dödläget i en match av det här slaget.
Han är den moderna erans Mark Messier.
* * *
Det roligaste med att bevaka The Hives besök hos Letterman – sommaren 2004 var det – var att de var där och repade på förmiddagen.
Då kunde man trampa omkring på scenen, ta på Daves skrivbord (men inte sitta i stolen; det fick man uttryckligen inte och bara Pelle vågade trotsa förbudet) och trampa omkring bland bänkraderna ute i teatern.
Allt såg mycket mindre ut än man föreställer sig, det var precis så kallt som alla sagt och Biff Henderson tittade lugubert på Biffen.
Själva sändningen fick jag tillbringa i Green Room bakom scenen och det var coolt det med.
* * *
Sugar Kane behöver däremot ingen tur för att pricka in tvåan.
Det är ett klassiskt Showtime-mål.
* * *
Tur inte Tobias Pettersson håller på Minnesota – eller ser den här matchen.
Då hade han haft ett och annat att säga om bedömningen när Oduya slår armarna runt Stewarts smalben.
Men vi har ju MN Johan in action och han kan ju också fart på adrenalinet.
Vad tyckte du?
* * *
Åh, sickna juicy tacos.
Rena Calle Järnkrok-klassen.
* * *
Ibland är Corey Crawford bättre än sitt rykte…
* * *
Och i The Pond har Ducks snabbt inlett slakten.
Snart är alla kanadensiska lag utslagna.

CHICAGO-MINNESOTA 0-0 (Period 1)
* * *
Hårt, tajt, jämnt och inga mål.
Så mycket mer finns det inte att säga om det där.
Jag tröstar mig med tacos.

MONTREAL – TAMPA 2-6 (Slut)
* * *
Det där var ju…priceless.
Nu är Montreal riktigt illa ut.
Som vi var inne på här så sent som igår går det att ligga under med 2-0 efter de inledande matcherna, men inte om de spelats hemma.
* * *
Men, tuffa lille Prusten.
Jag sa ju att du skulle gå hem och läsa en bok.
Istället – ”budskap” och kast med med handske mot Tampas bås och what not.
Kom igen, Prusten.
Mark Twain.
Det borde passa.
* * *
Nu är mexikanskt krubb på väg mot Midtown-holken.
Blev inspirerad när jag läste om Filips hat trick – han och Ekholm och Järnkrok har ju rena tacos-orgierna i sitt gemensamma hus i Nashville – och tyckte det skulle sitta fint med några tacos när vi nu glider över till händelserna i The Madhouse.

MONTREAL – TAMPA 1-4 (Period 2)
* * *
Oh shit, Montreal.
Steven ”Joe Thornton” gör mål.
Om det innebär att proppen går ur – som den i avloppet i min dusch när en viss vän som tappar hår som en hel katt varit på besök – och den den mördande kobran från Markham i Ontario blir sig själv igen, då blir det här jobbigt.
Eller snarare ännu jobbigare…
* * *
Det är ju inte domarna som är dåliga, eller partiska i den här matchen.
Det är Habs som tar otroligt korkade utvisningar hela tiden.
* * *
Ekeliw kan sin hockey han.
När jag messade och frågade hur det kändes under Montreals monsterdominans i början svarade han:
– Om vi håller 1-0 i första är jag nöjd. Då kan vi växa in i matchen.
Klockren analys.
* * *
Bell Centre är en fantastiskt elektrisk och högljudd arena när Habs spelar bra.
Men det finns samtidigt ingenting som kan vara så tyst som Katedralen när det går så här.
* * *
Det är 198 majestätiska centimeter som kommer stävande när Vigge Hedman smyger upp i sista PP:t och dödar matchen helt med sin 4-1-kasse.
* * *
Jarkkos Ekeliw-rapport:
”Han mår toppen. Ylade något om slutspelskungen när Stamkos gjorde mål. Tror han drar hem till tredje”.
* * *
Professor Hugosson visste kanske vad han talade om när han tippade att Lightning skulle sweepa i den här serien…
* * *
Alltså, när jag säger starkt kaffe menar jag ju inte starkt kaffe på riktigt.
Jag menar att jag doserar lite mer av den amerikanska kattsanden i bryggaren…
* * *
Ja, nu ska Prust förstås ut och ”markera” i tredje.
Suck.
Han borde gå hem och läsa en bra bok istället.
* * *
1-7 blir det, till sist.