MONTREAL – TAMPA 1-1 (Period 3, OT väntar)
* * *
Morsning korsning.
Så där grovt har en Bishop inte gjort bort sig sedan biskopen Jan Malmsjö spelade i ”Fanny och Alexander” – Edvard Vergérus – var dum mot Ewa Fröling.
Han gör ju en Pat Bonner och som Svennis konstaterade redan då, i Orlando 1994, är det otur att det ska ske i en så stor match, men det är för dåligt.
Kan inte ske.
* * *
Nu börjar matchen i Chicago också och get this, klockan är, lokal tid, 20.45 när de släpper pucken.
Det är ju löjligt sent för ett idrottsevenemang – och en mardröm för Kucen på Chicago Tribune och de andra beat-reportrarna med deadlines…
* * *
Trodde ett tag att Stammer skulle sätta trenden ”bortalag avgör i slutsekunden när alla väntar på övertid”, men så kul skulle vi inte ha det en gång till.
Nu blir det sudden-drama i Katedralen.
Infernaliskt.
* * *
Ojvoj, Saad har ju redan smackat in ettan på Dubnyk.
Det kan man kalla bra start när alla tror att det ska bli en enda orörlig hög av målsnålt millimeterkrig.
* * *
Det kommer ett ord från Ekeliw efter Vergérus flopp med plocken:
– Usch!
* * *
Jag tror Montreal tar sånt här hemma i Katedralen och det skulle fan inte förvåna om De La Rose sätter sudden-pucken.
Det är nåt med svenskar och OT i det här slutspelet…

MONTREAL – TAMPA 0-0 (Period 2)
* * *
Ibland är 0-0-matcher tråkiga – i synnerhet de Habs gärna är del av… – men det här är sannerligen ingen sån.
Det är non-stop action och explosiva situationer hela tiden.
Hurra, faktiskt.
* * *
Max Pacioretty får en standning ovation av Bell Centre för penatly-killen när han först vaskar fram målchans, sen ser till att pucken blir kvar i Tampa-zonen och till sist tvingar Bishop att ta avblåsning.
Det får han av korresoffan också.
Vilken briljant sekvens.
* * *
Skånske Jan?
Nej, det är första maj, vet ni.
Då är han ute och demonstrerar.
* * *
Och Big Bens räddning här på slutet är till och med värd en upp-och-nervänd standing ovation.
Jag ställer mig på händerna alltså.
Nej, det gör jag inte.
Men hade gjort om jag kunnat.
* * *
Grattis till högskoleexamen, Galic!
Gå nu ut och ta över världen.
* * *
Jag måste härmed säga att det känns som att Callahan inte längre har samma impact i matcherna som när han spelade på Manhattan.
Och när han har pucken i två-mot-en-lägen ska han passa, inte skjuta…
* * *
Kul att Michael Douglas sitter bakom Jon Cooper och tittar på matchen.
Ja, det är i alla fall en sjupoängskopia.
* * *
Att Jacob De La Rose fyrar av så där kaxiga hånflin när han hamnar i smågurgel runt sargerna.
Han som verkar vara så snäll och försynt.
* * *
– Du, Alex…
När Therrien går fram Galchenyuk nu i pausen blir det förmodligen inte vackert.
Tre utvisningar i en och samma match ska man inte ta…
* * *
Riktigt gjord rödspätta och riktigt gjord remouladsås – det är sånt en utlandssvensk kan vakna mitt i natten och ligga och tänka på, tro mig.
Men nu är det i alla fall en risotto på väg hit.

MONTREAL – TAMPA 0-0 (Period 1)
* * *
– Vi blir ju utspelade, grymtar Youngblood i sms från redaktionen vid Stockholms centralstation.
Det är att ta i, men Habs har ju definitivt haft det mesta och skapade ett tag chanser som det borde blivit mål på.
Men Bolts hostade upp sig på slutet – man fick intrycket att de plötsligt kom på att just ja, det är match nu – och hade mycket väl kunnat göra ett demoraliserande vi-hittar-ett-sätt-att-vinna-mål på slutet.
Det känns som det här kan bli en sevärd serie.
* * *
Vilken kung han är, Strålle.
Ett granitblock defensivt och en både hungrig och fiffig varg offensivt.
I likhet med kompisen Brian Boyle råkar han ju också veta hur det känns att slå Habs i slutspel.
Den sortens erfarenhet kan det nog vara väldigt hälsosamt att få injicerad i laget i den här situationen.
* * *
Jag älskar Madame Ginette!
Det är hon – Montreals egen Castafiore – och Ovetjkin och Dubnyk och och Tyler Johnson som är slutspelets största stjärnor.
* * *
Henke Lundqvist har tillsammans med Mark Giordano och Brent Burns nominerats till NHL Foundation Player Award; priset till den som ”applies the core values of hockey – commitment, perseverence and teamwork – to enrich the lives of people in his community”.
Hoppas det betyder att han kommer till Vegas i juni.
* * *
Big Ben Bishop såg tidvis darrig ut mot Wings.
Det gör han inte nu.
* * *
Jag vet hur det är med er, ni kanske ser den kanadensiska sändning, men jag har till min gränslösa Kenny och Joe som kommentatorer på NBC:s dito.
Att slå på tv:n och höra att det är de som sitter vid mikrofonerna är som att komma in på lunchrestuarngenoch upptäcka att de har rödspätta med remouladsås som dagens rätt.
* * *
Men Gallagher kommer göra mål på Bish redan ikväll.
Som jag gillar hela hans…framtoning.
* * *
Även om han nu – som vi alltid skrev i lokaltidningsreferaten om underpresterade Brage-spelare back in the day – rosat marknaden på slutet vore det ju inte så bra för Tampa om No Show Steven gick sönder.
* * *
Jo, Yzz86, får Vegas ett lag – och lyckas knyta till sig några fina svenska namn – kommer jag i alla att överväga att flytta dit någon säsong…
* * *
Det är heller inget vidare för Habs om nu Petry är så illa tilltygad som det såg ut på de där bilderna.
* * *
Nu ska jag chocka er med det här budskapet:
Jag ska dricka ett stort glas kallt vatten.

Upp till kamp, sista striden det är…
Nej, det är det ju inte.
Det är tvärtom första striden – mellan Montreal och Tampa och sen mellan Chicago och Minnesota.
Men en gammal bolsjevik från Borlänge måste ju få fyra av lite gamla revolutionära floskler så här på första maj.
Och första satsen i utropet äger fortfarande sin riktighet.
Gossarna i de fyra lag som fullbordar första ronden i andra omgången måste verkligen upp till kamp nu.
Vi får se om det också – för att knyta ihop den här kampsångssäcken – kommer dåna uti rättens krater, om det gamla störtas i gruset och om någon stiger från mörkret mot ljuset.
* * *
Själv hade jag dels ett dokument och dels en nöjeskrönika att skriva när jag var klar med Hampus Lindholm-intervju efter Anaheim-matchen i natt.
Så jag blev sittande här vid datorn till kvart över sex i morse – då det var exakt 22 timmar sedan jag hade gått upp.
Idag är jag därmed något mosig och ber om överseende med lågt tempo och tröga formuleringar.
* * *
Ekeliws gossar från västra Florida behöver knappast uppmanas till kamp nu.
De blev som bekant förödmjukade i fyra raka mot Habs förra året och har chansen till gruvlig revansch i den här serien.
Fixar dom det?
Tja, de pekar själva på det faktum att de vunnit samtliga grundseriemöten i år.
Men det är slutspel nu – och de behöver bli betydligt bättre i den grenen än mot Detroit om de ska ha en chans mot ett Montreal som ser ut att ha fått rätt bra grepp om hur det ska göras den här tiden på året.
* * *
Ekeliw, ja.
Han har jobbat som redaktör på Sportbladet-sajten hela kvällen och sett till att allt VM-material från Prag portionerats ut i aptitliga doser.
Nu är upplägget det här:
– Jag ser första perioden på jobbet. I minut 16 ringer jag taxi. Exakt när signalen går springer jag ner och sätter mig i den. Sedan tar det femton minuter hem till Örby. Där ser jag resten av matchen.
Han har inte blivit särskilt nervös ännu.
– Nej, jag har blockat ut tankarna på Bolts och fokuserat på jobbet. Men det kommer. Det är Montreal vi möter. Det vore enormt om vi tog första matchen.
Om vår vän hunnit vika fler strumpor hinner jag inte fråga.
* * *
Bloggen har tjatat om det ett par dygn nu, men det är – ur Tampa-perspektiv – så viktigt att det ska upprepas:
Big Joe Steven Stamkos måste snap out of his coma och börja skjuta skarpt mot Price.
Han kan inte göra en serie till som den mot Wings.
Då blir han stämplad som en renodlad grundserieartist.
* * *
Grejen med Ekeliw och den här serien är att hans bäste vän – en exakt likadan liten nörd som heter Simmen – håller på Habs.
Och när det går bra för Habs får denne Simmen hybris och blir outhärdligt kaxig.
Ni kan således tänka er hur Ekan hade det ifjol – och hur oerhört gärna han vill ha hämnd nu.
Insatserna i såna här serier är ibland så mycket högre än vad de till och med de som befinner sig på isen inser…
* * *
Framåt gryningen igår, när jag svajade in på upploppet i den sista texten och kortslutningsgnistorna började slå om hjärnan, kom det ett uppfordrande läsarmail om att jag hade stavat Jesper Fasts namn fel.
”Han heter inte Fast. Han heter Fasth”, slogs det…eh, fast.
Jag försöker alltid vara tålmodig och vänlig när jag replikerar på den sortens läsarreaktioner, men lät i mitt mindre fräscha tillstånd antagligen rätt grinig när jag svarade.
Fel blev det också.
Jag meddelade att smålänningen hade tagit bort bokstaven F när han flyttade hit för att det skulle bli lättare i den amerikanska vardagen, sådeså.
”Okej, där fick jag lära mig nåt”, svarade läsaren. ”Men…du menar väl att han tog bort bokstaven H?”.
Hm.
Jo.
Det menade jag.
Hade varit lite konstigt om han, för att göra livet lättare, döpt om sig till Jesper Asth…
* * *
Professor Hugosson – ni vet Linus på Pro Hockey – har verkligen gått all in på Lightning.
Hans tips, fört till torgs på twitter och allt, är att de sveper tillbaka och slår Montreal med 4-0.
Känner jag Habs-fansen rätt kommer han få äta upp det tipset – med ketchup och senap och majonäs och extra grillkrydda – om det spricker redan ikväll.
Men vad tusan, Linus gör rätt som inte är lika tråkiga som alla oss andra utan sticker ut sin skäggiga Örbro-haka.
* * *
Jesper Asth!
Jag kan inte glömma det…obetalbar katastrof-kontring från Biffen!
* * *
Julia, fredagkväll, första maj, ledigt imorrn…nu ÄR du väl med oss redan från början?
* * *
Jamen, låt oss åka nu.
Förbönen är avslutad i Katedralen på 1909 Avenue des Canadiens-de-Montreal, snart börjar gudstjänsten.
Ur mörkret stiga vi mot ljuset!

NY RANGERS – WASHINGTON 1-2 (Slut)
* * *
Ojvoj, nu fick man vara skurgumma, ordningsvakt och själasörjare i kommentatorsspåret…
Såna vulkanutbrott av vredgade invektiv!
Det värsta du, Eric J , kläckt ur dig genom åren är på sin höjd som Allan Edwalls svordomar i Emil i Lönneberga i jämförelse.
Nå, jag fattar att fans behöver avreagera sig i så bittra stunder, men jag förstår också att få vill stå för sina mest rasande salvor när känslorna såsmåningom svalnat – och alldeles oavsett finns det, eh, uttryck och förslag på gärningar vi håller det här trevliga lilla forumet rent från…
* * *
Så Bäckis dammar in Boyle i sargen strax innan avgörandet – och av allt att döma går Boyles axel sönder igen.
Vigneault blir snudd på Tortorella-tokig i båset, men vägrar kommentera incidenten efteråt.
– Jag uttalar mig inte om domarinsatsen, så ställ inga sådana frågor. Det var en tackling och sedan begick vi några misstag, morrar han.
Bäckis själv ställer sig frågande till beskyllningarna.
– Jag försöker forechecka och fullföljer en tackling. Det gör man i slutspelet, man fullföljer alla tacklingar.
* * *
Det ser ut som att Anaheim ger Calgary en liten lektion i ämnet slutspel i Disneyland…
* * *
Framförallt är det ju klantigt av Rangers att sluta spela de där sista sekunderna – och lämna Big Goal Wardo helt ensam framför Lundqvist.
Det tycker Lundqvist också.
– Det stinker, men det får bli en läxa oss. Man man måste fortsätta spela stenhårt tills slutsignalen går.
* * *
Nu har jag en massa grejor att skriva här, men fortsätt ni kommentera så länge matchen i Anaheim pågår.
Vi hörs igen när fredagskvällens dueller börjar.

NY RANGERS – WASHINGTON 1-2 (Slut)
* * *
Har ni sett nåt liknande nån gång?
Det är ingenting kvar, mindre än en sekund – och övertid ska följa.
Då gör Big Goal Wardo, Joel Ward, ännu ett otroligt big goal.
Wow.
Mer kommer sen.

NY RANGERS – WASHINGTON 0-1 (Period 2)
* * *
Rangers kanske ska ta och ringa Red Wings och fråga vad som händer när man inte tillvaratar de riktigt feta chanser man får i Stanley Cup-match..
Holtby fortsätter ju spela utmärkt, men nu hemmalaget samtidigt slakt och lamt som en kastrerad cockerspaniel i avslutningarna.
Häpnadsväckande, faktiskt.
* * *
Nog ser det, från min utkikspost, ut som Henke drar snabbare än en raggare börjar bröla i missmod åt Di Leva-låtar när han plockar Bäckis skott.
* * *
Varför är det, nästan, aldrig någon som gör mål när de får börja perioder med PP-tid som spillt över från perioden innan?
Det är hockeyns motsvarighet till fotbollens korta hörnor.
Blir aldrig nåt.
* * *
Frankie Frankenstein, är du på konsert, här i stan, med Europe?
Chockerande.
Men hey, du kanske hinner hem till the final countdown i alla fall…
* * *
Bäckis sa för bara nån månad sedan att Ovetjkins handledsskott är hårdare än hans slagskott.
Jag försökte skratta bort det, men har var helt helt seriöst – och det stämmer ju.
Det är bara att det stämmer på de allra flesta.
* * *
Taddson är, råkar jag veta, hos sin dam i – håll i er – Nykvarn!
Och han har, via twitter, gjort klart att han tills vidare håller sig från kommentatorsspåret.
Men det blir ju en lång serie.
* * *
Nån som har koll på vad som hände med Mojo?
Han är tillbaka nu, i alla fall i båset, men befann sig i omklädningsrummet större delen av perren.
* * *
Vad ni inte får se på tv-sändningarna är hur det ser ut när McGuire Jälevik lämnar sitt minibås, kliver ut på isen och sen stampar in hos de respektive lagen för att intervjua coacher.
Ni missar därmed inget särskilt, men det är lite roligt att folk på sektionerna närmast omedelbart börjar bua…
* * *
Christian Slater sitter i Rangers-kepa och flinar i jumbotronen också.
* * *
Nu har jag suttit still på den här stolen sen en dryg timme innan matchstart och ska be att få gå och röra på fläsket lite.

NY RANGERS – WASHINGTON 0-1 (Period 1)
* * *
Om er vän Doc Emrick varit här hade han, när Alex Ovetjkin plaskar in 1-0, haft bättre skäl än någonsin tidigare i sitt långa kommentatorsliv att dra efter andan och och vråla det klassiska ”My goooooodneeeess”.
För…my goodness!
Vilket overkligt skott människan får på.
Inte ens i reprisernas slow motion går det att se pucken.
Själva naturlagarna protesterar – och några fler blixtkanoner för att få upp tempen på festen behöver ju bloggen inte fjutta på.
* * *
Efter att ha spelat tre matcher i den sjövilda, dånande karnevalsyran i den nu övergivna hallen några mil öster om Manhattan de gångna veckorna måste ju Caps tycka att det är rena spa-behandlingen att komma in här och möta blott ett sordinerat sorl.
Det är ju fan att det inte ens såna här kvällar kan bli riktigt tungt ställ i ”the woooorld’s most famous arena” med mindre än att Rangers iscensätter Harlem Globetrotters-show.
* * *
Perren i sig är lite öppnare, och lite snällare, än jag förväntat mig.
Rangers har framförallt i början några riktigt fina anfall, med brutalt högt tempo i passningarna, och är extremt nära att få in pucken ett par gånger.
Men Holtby är så oerhört mycket bättre än vad alla andra målvakter – han själv inkluderad… – varit i tidigare slutspelsvalser de här lagen emellan.
Han ser framförallt så lugn och cool och behärskad ut att det måste vara provocerande för motståndarna.
* * *
Ferrarin från Nykvarn spann ju fint i första rundan också, men ser ändå ut ha genomgått ett oljebyte – och fått ett par nya tändstift – under den sköna ledighet han talade om i morse.
Accelerationen i vändningarna under några snurrnummer i i offensiv zon är ju helt sinnessjuk.
* * *
Det är inte så man utbrister ”jo, jag hade på att känn att han skulle spela den här” när DJ:n plötsligt drar på Coasters ”Yakety Yak”.
* * *
Ovie har, känns det som, överhuvudtaget fått aningen friare tyglar av Girardi än av Johnny Boom Boom
Än så länge
Danny G kan den grejen också, efter vad sa vi, 26 slutspelsmöten, och kommer spärra av autostradorna.
Dan Boyle, däremot, kommer ryssen uppenbarligen att kunna exploatera som multinationella företag exploaterar U-länder…
* * *
Dom visar i alla fall de blinkande lamporna – från första matchen mot Pittsburgh – på jumbon.
Snacka om budgetintro…
* * *
Om nu inte vi ser pucken ens i slow motion är det svårt att begära att Henke ska göra det IRL.
Särskilt när Boyle är med och skymmer så gott han kan.
I alla andra situationer har den svenske målvakten sett knivskarp ut.
* * *
Hon som spelar Crazy Eyes i ”Orange is the New Black” inzoomad i jumbon
Klart originell, och cool, celebritet att ha på en match.
* * *
Ja, du som frågade – Skånske Jan är fortfarande Missing in Action.
Snart börjar jag efterlysa honom på mjölkpaket i hela södern.
* * *
Nu ska jag gå och hälla fotogen på vår majbrasa så det blir riktig action här.

Hör hur elden knäpper och knastrar i fnösket som legat och väntat hela vintern, vädra den stickande röken i näsborrarna, känn hettan från de gulröda flammorna om kinderna…
Valborgsmässoafton firas inte i Nordamerika – sista april är som vilken dag som helst – men i NHL-bloggen tänder vi ändå en bolmande majbrasa i kväll.
För här vill vi ju fira att vi nu kliver in i Stanley Cup-slutspelets andra omgång och får se divisionsfinalerna avgöras.
Ni vet vad vad det innebär:
Insatserna stiger
Potterna blir större.
Mer och mer står på spel…
Det är ljuvligt.
Så vi tar och fjuttar på några blixtkanoner också.
Och klämmer till och med i med lite studentsång från Uppsala.
* * *
I New York är det deja vu all over again, som lokale filosofen Yogi Berra en gång uttryckte det.
Rangers går ju upp mot Washington Capitals i denna andra rond.
Det har vi varit med om så många gånger det senaste halvdecenniet att jag inte ens håller reda på antal möten längre.
I inför-tipsen har jag ju påstått att det är fjärde gången på sex år de här lagen går i clinch i första eller andra omgången.
Det är i själva verket femte.
De spelar helt enkelt mot varann i varenda jävla playoff – såvida de inte hamnar under strecket, som Rangers 2010 och Caps ifjol.
Detta är facit från föregående slag:
•2009 – 4-3 till Washington i första omgången, efter avförande av gamle Fedorov i Verizon Center i Game 7.
•2011 – 4-1 till Washington i första omgången. Caps dödade, i praktiken, serien när Jason Chimera avgjorde i andra övertidsperioden på Garden i Game 5
•2012 – 4-3 till Rangers i andra omgången. Bäst ihågkommen för att Brad Richards kvitterade med 6 sekunder kvar i Game 5.
•2013 – 4-3 till Rangers i andra omgången. Henke höll nollan de två sista matcherna.
Det är ju sammanlagt 26 matcher och såvitt jag kan komma ihåg har jag bevittnat samtliga live.
Lite tjatigt, kan tyckas.
Men det brukar bli roligt också.
Det tar i allmänhet inte mer än en period innan de börjar hata varann med en hetta som får majbrasor att tändas även i ögonen på såna som Bäckis och Henke.
* * *
Det kan finnas fler skäl att tända en bloggbrasa än glädjen över att playoff-partyt dundrar vidare.
Just så här på tröskeln till en ny omgång, när de inledande serierna just avgjorts i inte sällan omtumlande på-liv-och-död-draman och lagen liksom ska känna på varandra innan det börjar svänga på allvar igen, finns det alltid risk för en liten letdown.
The high från nyss vänds lätt till ett antiklimax – särskilt när förstarundans tjurrusaradrenalin dessutom slutat pumpa och ersatts av mer kyla.
Så håll nu händerna över bloggen i en eller två perioder.
Sen sköter temperaturhöjningarna sig så att säga själva.
* * *
Carl Hagelin från Nykvarn ser synnerligen avslappnad ut när han efter första morgonvärmningen på en – knapp – vecka sitter och rullar damaskerna av benskydden.
Det gör han i och för sig alltid, men det är extra mycket sorglöshet i hela framtoningen idag
– Jo, det har varit väldigt skönt med det här uppehållet. Vi var helt lediga i två dagar. Sedan har vi haft tre ordentliga träningar och nu är man eager att få komma igång igen.
Och vad gjorde Nykvarn-blixten under de lediga dagarna?
– Nja, inget särskilt. Hängde hemma och tog det lugnt bara Första dagen lät jag bli att kolla på hockey, men sedan har jag sett de flesta matcherna.
Ingen tequila?
– Nä, he he.
Ah, jag ville bara kolla.
* * *
När jag skulle klä på mig i morse och gick till byrån för att hämta strumpor kunde jag inte låt bli att fråga mig:
”Hade det på något sätt varit bättre om jag vikt de här Calvin Klein-exemplaren när jag plockade upp dem ur tvättpåsen”.
Svaret var ett otvetydigt ”nej”.
Youngblood Ekeliw är en kuf.
* * *
Herren ger och herren tar.
Rangers får tillbaka Kevin Klein – som, for the record, inte har något med mina strumpor att göra – och armerar ju därmed sina försvarslinjer.
Men istället är Zuccarello borta för resten av den här rundan – och troligen även för resten av slutspelet.
Exakt hur dåligt han mår efter McDonagh-skottet som träffade honom i huvudet är oklart – det går en del obehagliga rykten här som gärna får låta bli att vara sanna – men en ordentlig hjärnskakning verkar det mer eller mindre klarlagt att den gode norrmannen drabbats av.
Trist på så många plan, och definitivt ett spearing i solar plexus på Blåskjortornas offensiva slagkraft.
* * *
Nu kan ju inte jag heller direkt liknas vid ett uppslagsverk, eftersom jag lallat runt och påstått att de ”bara” mötts fyra gånger under de senaste sex åren, men det är helt fantastiskt att konstatera hur lite Bäckis minns av alla slutspelsclashar med Rangers.
– Har vi mötts så många gånger? Men hur gick det då då? Ja, just ja…Fedorov. Det kommer jag ihåg nu när du säger det, svarar Valbos finest när jag håller på och hackar om historien.
Sen rycker han på axlarna.
Och tja, det är väl en sund hållning.
Varför hålla på och idissla det som hänt förut?
Det är sånt man har bloggare till, no?
* * *
Men slutspelsskägget Ekeliw börjat odla på sitt twitterkonto är ett playoff-klimax av samma kaliber som Filip Forsbergs hat trick mot Chicago.
Kolla…
* * *
Det var en mycket självkritisk Zäta jag hade i luren timmen efter Detroits fall i Tampa igår.
Han tyckte att ansvaret för nederlaget i serien i mångt och mycket var hans eget.
– Det är inget att sticka under stolen med. Jag har producerat för lite. När man får så mycket speltid måste man göra mål, men det har jag helt enkelt inte lyckats med, sa han.
Den raka no bullshit-hållningen tycker jag är respektingivande.
* * *
Till skillnad från de flesta andra lags målisar har Henke aldrig haft några problem att babbla med media under matchdagar, men den här förmiddagen försvinner han påfallande snabbt in i de delar av omklädningsrumskomplexet som är off limits för såna som bloggen.
Det börjar bli allvar nu.
* * *
Apropå Zäta skulle det aldrig falla mig in att beblanda mig i debatter bland artikelkommentarerna på vår sajt, men det kliar svårt i fingrarna när jag råkar hamna bland synpunkterna under texten om att Detroit-kaptenen tackat nej till VM och, bland mycket annat, ser ett ljushuvud som påstår att han alltid tackat nej, ”trots att att Detroit inte gått långt i slutspelet sedan 2007”.
Nehej.
Jag som tyckte det såg ut som att de vann 2008, var i final även året därpå och sedan gick vidare åtminstone till andra omgången 2010, 2011 och 2013.
Men plötsligt är helt annat scenario sanning för en och annan som sitter och läser de där kommentarerna…
* * *
Mojo Johansson har otur och får platsen precis intill Ovetjkins i Caps omklädningsrum.
Där är det medialt kaos efter morgonvärmningen.
– Ja, hur ska det här gå till nu då, suckar skåningen när han kommer trampande och ser journalistberget som ockuperat hans privata space.
Det löser sig med ett ett par diskreta armbågar i veka livet på några utsända tyckare från Toronto, sen har han fri passage till platsen.
Och det temperamentet känner vi ju igen, numer.
I slutet av sista matchen på Long Island vevade Mojo som ingen från Landskrona gjort på en idrottsarena sedan Claes Cronqvist var mittbacksmonster i Bois.
– Ah, det gick ju inte att höra när slutsignalen gick i den där gamla hallen, det var sånt jäkla liv. Så jag kunde inte veta att matchen var över, säger han om det.
Men då så….
* * *
Varpu har inte kommit ännu så det har inte bekräftats, men jag tror det är Vappu i Finland idag också.
Så, John J:
Happy Vappu!
* * *
Garden-publiken får inga såna där blinkande lampor ikväll heller.
Snål-Dolan.
Istället har vaktmästarna gått runt och hängt blå t-shirts på varje enskild stol.
Det finns 18 200 stolar här inne, så…ja, roligare jobb går att föreställa sig.
* * *
Det är inte så de bloggvänliga citaten haglar under dagen, därtill är stämningen i respektive rum för samlad, men Bäckis har lösningen på det problemet.
– Prata med Burra! Jag kan fylla åtminstone fem A4-ark med floskler han klämt ur sig under säsongen, säger han.
Just då kommer Burracuda stampande bland trunkar och omkringströdda skridskor och landsmannen börjar hojta efter honom.
– Den levande floskeltoppen! Hjälp till här nu, det behövs grejor till bloggen.
Den unge skåningen förnekar dock bestämt att han skulle ha något särskilt underhållande att säga.
– Stämmer inte alls, Bäckis bara pratar en massa.
Det är ju det han inte gör, och ur den här källan ska vi definitivt försöka utvinna mer framöver
* * *
Skjortan är vit idag.
Att bära en sån är min motsvarighet att till att inte prata med media på matchdagar.
Det börjar bli allvar nu.
Ackompanjemanget består av svarta byxor, grå kostym och en gråsvart slips – virad runt halsen exakt tre timmar innan matchstart.
* * *
– Vi är det enda laget som är underogs fast vi har hemmaplansfördel , säger coach Therrien.
Men då har han inte sett bloggens tips.
Sorry, Julia och andra som vant sig vid att se sina hjältar ständigt underskattade i detta forum.
Det gick inte längre…
* * *
Ovetjkin har gula byxor när Caps lattjar med fotboll en timme innan värmningen.
Låt inte mig hindra er från att tycka det är coolt.
* * *
Brasan har tagit sig ordentligt nu, väldiga flammor reser sig mot kvällshimlen, och hettan börjar nästan bli så intensiv att man ryggar tillbaka.
Det är dags att åka.

Krutröken efter förstarundan börjar lägga sig och genom gryningens dimhölje ser hur vi hur åtta kombattanter fortfarande står kvar på slagfältet – medan åtta andra bärs iväg på bår, ut ur säsongen 2014-2015.
Och nu dundrar vi rakt in i i Stanley Cup-slutspelets andra omgång, där divisionsfinalerna avgörs.
Jag tror det går så här.

•NEW YORK RANGERS – WASHINGTON CAPITALS.
– Den här duellen kan vi rätt bra. Det är fjärde gången på sex år Rangers och Caps brakar samman i en playoff-serie. Vid varje tillfälle har det varit hårt, jämnt och avgjorts först efter sju matcher. Så blir det den här gången också. En intressant detalj är att båda lagen sedan senast genomgått rätt ordentliga förvandlingsnummer och, i alla fall delvis, bytt karaktärer med varandra. Rangers har blivit snabbare och mer tekniskt skickliga, medan Capitals blivit tyngre och hårdare – och mycket, mycket tajtare defensivt. Jag är öppen för att det kan gå hur som helst, men gissar att Henrik Lundqvists praktform, Dan Girardis förmåga att neutralisera Ovetjkin och hemmaplansfördel i sista matchen avgör.
Tips: 4-3.

•MONTREAL CANADIENS – TAMPA BAY LIGHTNING.
– Jag har hela tiden sagt att Tampa går till final, men nu byter jag spår. Det är dags att sluta underskatta Montreal och på samma sätt dags att sluta överskatta Tampa. Om de inte spelar bättre än mot Red Wings kommer de få riktigt jobbigt mot det metodiska, lugna och extremt opportunistiska Canadiens. Och om inte Steven Stamkos laddar skarp ammunition i bössan kan man ju verkligen undra vem som ska göra mål på Carey Price? Den förträfflige Tyler Johnson övertog rollen som sniper under förstarundan, men nu står de som sagt mot Price. Då måste världens bäste målskytt växla upp och börja leverera. Klarar han det? Jag börjar tvivla.
•Tips: 4-2.

•ANAHEIM DUCKS – CALGARY FLAMES .
– Det var en frapperande upplevelse att se de unga, hungriga lejonen från Calgary manövrera ut Canucks och därigenom fullborda ett paradigmskifte i västra Kanada. Karaktären, lagmoralen och just den glupande hungern imponerade enormt. Det är bara det att Anaheim har ännu mer av samma egenskaper. Tredjeperioderna mot Winnipeg hör till historieböckerna. De låg alltså under inför sista 20 i fyra matcher i rad, men kom tillbaka och vann samtliga fajter. Även i tryckkokaren MTS Centre. Det är makalöst. Serien kommer, tror jag, bli helt underbar att följa och Flames tar nog en eller två fajter hemma i Saddledome på ren entusiasm, men knappast mer.
•Tips: 4-2.

CHICAGO BLACKHAWKS – MINNESOTA WILD.
– Efter att två år i rad ha blivit utslagna av just Blackhawks har Wild i år sin hittills bästa chans att komma åt den här hopplöst svårslagna grannen. Det finns ett nytt djup i truppen, stjärnorna i laget förefaller väldigt heta och Dubnyk är den typ av målvakt som stjäl matcher. Jag blir inte det minsta förvånad om de lyckas. Jag har dock sett för mycket av Hawks i slutspel de senaste fem åren för att räkna bort dem. Mot någon. De har precis samma slags kackerlackskynne som LA Kings (hade?), blinkar inte vilka underlägen de än hamnar i och hittar alltid sätt att dela ut de dödande slagen i rätt lägen, gärna tre perioder in i gastkramande övertidsdraman. Och det känns samtidigt på något sätt som det ända sedan i höstas varit krattat för en konferensfinal mellan Ducks och Hawks…
Tips: 4-3.