MONTREAL – OTTAWA 0-1 (Period 1)
WASHINGTON – NY ISLANDERS 0-1 (Period 1)
* * *
Än skulle jag vilja påstå att infanteriet, på bägge sidor, ligger kvar i skyttegravarna.
Ingen har, som Charlie Sheen i slutstriden i ”Pluton”, kommit vrålande över slagfältet och pepprat vilt omkring sig med AK 4:an.
Men så ägnade sig Cameron tydligen bara åt simpel skrämselpropaganda mellan matcherna också.
Chris Neil är inte med.
Istället spelar Mark Stone – med mikrofraktur i handleden och allt.
Vilken besvikelse…
* * *
Så fort det kan gå i ett slutspel ändå.
För tre dagar kändes det som att Capitals var predestinerade att gå långt i år..
När mannen med ligans coolaste efternamn – Cal Clutterbuck – gör 1-0 på Grubauer känns det, redan, som att de är nere på knä.
* * *
Jag vidhåller att Clarke MacArthur låter som namnet på en mittfältare i West Bromvich.
Men såna snärtar sällan iväg så vassa handledare.
Snyggt!
* * *
I Montreal tror de uppenbarligen inte på teorin om mikrofrakturer.
Stone ha av folkdomstolen dömts ut som filmare och blir grundligt utbuad av hela katedralen varje gång han kommer i närheten av pucken.
* * *
Okänsliga CNBC.
Vi fick inte se Madame Ginette sjunga nationalsången.
Vad är det för skit?
* * *
Den som ska möta Erik Karlssons speltid har ingen svår uppgift ikväll.
Det är bara att slå på klockan och låta den gå.
Fan vad han gnuggar!
* * *
Inte ett ont ord om Almtuna, Hento.
Där är min buddy Niklas Eriksson coach och det måste betyda att maxkörning hela tiden – även på försäsongen.
* * *
Det händer inte så ofta i den här inledningsperioden, men med tanke på hur mycket prat det är om att Canadiens gör lite mål tycker jag ofta deras anfall ser jävligt mäktiga ut.
Emellanåt går de till storms med den där kombinationen av tyngd och snabbhet som brukade känneteckna Bruins i TD Garden – på den tiden Bruins var bra.
* * *
PK Subban kommer inte vara populär i Ottawa heller.
Men det har han som bekant inget emot.
Jag minns några stunder i just nämnda TD Garden ifjol när det föreföll som att buropen snarare fungerade som spenat fungerar på Popeye.
Det kan ju vara nåt för Sens-fansen att fundera på.
* * *
Borde inte Bobby Ryan göra väldigt mycket mer än han gör?
* * *
Nu fyller jag på min JFK-kopp med lite färskt kaffe, faktiskt.

When two tribes go to war…
Så lyder titeln på en svängig gammal dänga med Frankie Goes To Hollywood, om någon minns den illustra konstellationen.
Jag har lyssnat på den några gånger denna skira vårfredag, för den känns som det perfekta soundtracket till det som ska hända i hockeykatedralen på 1909 Avenue des Canadiens i Montreal ikväll.
Två kanadensiska stammar – den ena kallad Canadiens, den andra Senators – går verkligen ut i krig.
Det sjudande känslosvallet har bara eskalerat sedan slutsignalen gick i onsdags och eftersom NHL inte stängde av PK Subban står coach Cameron uppenbarligen fast vid sitt spektakulära löfte om vedergällning.
Grovhuggna råskinnet Chris Neil har inte spelat på över en månad och the word i början av slutspelet var att han på grund av en skadad tumme inte skulle spela mer den här säsongen, men nu väljer Cameron att mobilisera honom för strid,
I ett syfte.
Han ska hämnas Mark Stone.
Ojvoj.
Och kanadensiska tidningar eldar förstås glatt på i konflikten, som propagandaorgan under verkliga krig.
Ottawa Suns förstasida i dag är en riktig kvällstidningsklassiker.
Den pryds av en bild på den i klassisk mening inte helt fagre Neil – och rubriken ”Heads up, P.K”.
Yes sir, Bruce Garrioch och grabbarna kan det här hantverket och vet hur man bygger dramaturgin när trupperna formerats på slagfältet…
* * *
Worst case scenario för Washington?
Att Braden Holtby av en eller annan anledning inte kan lira under slutspelet.
Som vi varit inne på flera gånger är Justin Peters en av ligans minst imponerande back-ups.
Och tyvärr verkar det som att den mardrömmen kan besannas redan i afton.
Holtby är sjuk – oklart på vilket sätt – och huruvida han står andra matchen mot Isles avgörs först under matchvärmningen.
– Men jag har varit med många gånger när spelare man absolut inte trodde skulle kunna spela gått in och varit helt otroliga, försökte Trotz på sin presser i förmiddags.
Det lät som en besvärjelse snarare än en reell förhoppning.
* * *
Efter värmningen idag är det någon som frågar Neil om han fortfarande kan slåss med sin demolerade vänstertumme.
– Jag har en högerhand också, svarar han.
Ho ho.
* * *
Burger Klingberg spelade 60 matcher i år.
Det räckte för att Dallas Stars, idag, skulle ge honom ett sjuårskontrakt värt 250 sköna millar.
Aldrig tidigare har någon med så få matcher under bältet signat ett så stort kontrakt.
Men Klingberg är ju utan tvekan värd det.
Bäst av allt:
Alla inblandade kan vara nöjda.
Burger – som mitt stavningsprogram vill ändra till Birger, vilket jag tycker är vansinnigt roligt – blir själv rik som en oljeprins i Dubai och Stars har inte bara säkrat en grym pjäs för lång tid framöver, de har de facto fått honom för ett bra pris.
Fortsätter han utvecklas på samma sätt som tidigare – och det finns ingen anledning att misstänka något annat – kommer Birger (förlåt…en gång var jag tvungen att få skriva det) inom några säsonger vara en av NHL:s största backstjärnor och egentligen värd ännu mer pengar.
* * *
Jag misstänker att P.K Subban inte känner sig särskilt darrig när han just nu sitter och knyter på sig grillorna i Habs magnifika omklädningsrum.
Han vet ju.
Om han bara åker lite skridskor kommer en kluns som Chris Neil aldrig åt honom med några tacklingar.
Då tvingas han till gurgel mellan avblåsningarna istället och då blir han utvisad.
* * *
Berube is out i Philly.
Inte precis oväntat och säkerligen bra för Flyers. Men som Tobias Pettersson redan påpekat tråkigt för oss som följer Niclas Viberg på twitter.
Hans Kapten Haddock-utbrott på Berube har varit en av den gångna vinterns stora behållningar.
* * *
Lite sörjer nog coach Therrien att han inte längre har Douglas Murray att baka in i den här ekvationen…
* * *
Bortaplan verkar vara grejen i den här förstarundan.
De enda som höll serven i de inledande matchen var Canadiens, Rangers och Ducks.
Capitals, Canucks, Predators, Lightning och Blues blev alla av med hemmaplansfördelen direkt.
Nu måste de ovillkorligen kontra.
Att ha 0-2 i protokollet efter de två inledande hemmamatcherna är riktigt jävla jobbigt.
* * *
Goda nyheter för Rangers-fansen:
Det är ingen fara med Dan Girardi; han gick till tandläkarn efter smällen igår och mer var det inte med det, han spelar imorrn igen.
Sämre nyheter för Rangers-fansen:
Kevin Klein kommer inte spela Game 2 heller – och förmodligen inte Game 3.
Så Dan Boyle fortsätter.
Jag tycker han var mycket, mycket, mycket medioker igår.
* * *
Jaha, nu kom beskedet att Holtby inte kan spela ikväll.
Men Taddson och övriga Caps-fans slipper i alla fall Peters.
Trotz ”gör” en Montreal och låter Philipp Grubauer, just uppkallad från Hershey, begå NHL-debut.
Det var ju så Therrien hanterade Carey Price-situationen i konferensfinalen ifjol,
Istället för använda etablerade andremålvakten Budaj kallade han in the kid Tokarski.
Med det var Budajs karriär över och Peters kan känna sig förvissad om att han delar det ödet.
Oj fucking voj.
* * *
Badtofflan Vigneault har under dagen morrat och grymtat om att Pens körde över Henke för ofta och brutalt igår.
Jaja, sånt där säger coacher alltid för att försöka påverka domarna.
Jag upprepar:
Pens chans är att få Henke att sluta spela så bra och det gör de inte genom att försöka skada honom men väl störa, irritera och få ur balans.
Det kommer fortsätta.
* * *
Ducks tredjeperiod sent i går natt är nog det mest imponerande jag sett hittills i årets slutspel.
Kan de spela så hela tiden, eller i alla fall tillräckligt ofta, blir det nog till sist en ljus vår för Lille Fridolf Boudreau.
* * *
Som min gode vän Chris Johnston skriver på twitter:
”A Friday night in Montreal , with playoff anticipation in the air. It doesn’t get much better”.
Nej, det känns ändå hit.
Själv har jag numret till Jourhavande kompis till hands i korresoffan.
Jag tror det kommer bli så brutalt och otäckt i Bell Centre att jag behöver någon att prata med efteråt…
Lock and load, fire at will.
Nu åker vi.

NY RANGERS – PITTSBURGH 2-1 (Slut).
TAMPA – DETROIT 2-3 (Slut).
ST LOUIS – MINNESOTA 2-4 (Slut).
ANAHEIM – WINNIPEG 4-2 (Slut).
* * *
Jag är ledsen, det blev så mycket att rådda med här – särskilt som jag försökte följa upplösningarna i Missouri och Kalifornien samtidigt – så jag fick inga luckor att blogga i.
Och nu är jag så trött att jag får en stroke, en hjärtinfarkt och galopperande kallbrand om jag inte lägger mig.
Så dagens slutkläm kommer i preludierna inför fredagens matcher – med must-see-dramat i Montreal i spetsen.
Jag hoppas på överseende med det lilla arrangemanget.

Det är den vanliga dealen just nu:
Jag sitter och randar text.
Men fortsätt ni dansa i spåret, så dyker jag upp vad det lider.

Det är med nöd och näppe, men Rangrs vinner Game 1 med 2-1.
Mer Kommer senare.

NY RANGERS – PITTSBURGH 2-1 (Period 2)
* * *
Klart mycket starkare perre av Pittsburgh – och så hyvlar de av Rangers övertag med hälften också.
Men man kunde anat redan från början:
Kommer de bara till anfall är pingvinerna självfallet farliga.
Det var bara det att de nästan aldrig gjorde det då, de satt bara utvisade hela tiden.
Nu:
Tredjeperioden är up for grabs.
* * *
Pavel Datsyuk…well, om Bolts inte fattat det tidigare vet dom nu:
Han är fortfarande en magisk hockeyspelare.
* * *
Jag tycker LaPierre gör det bra vid Pens reducering, jag.
Han är en riktig Homer i den situationen, kollrar bort den defensivt kanske inte helt Norris Trophy-artade Dan Boyle – och så är det game-on i den här serien också.
* * *
Utanför presstona, i pausen
En Bob Errey med mycket dyster, för att inte säga förargad, uppsyn.
Han borde vara lita gladare nu.
* * *
Hör jag rätt att Strålle kört över Mrazek?
Kan ju inte stämma.
Då måste han ha börjat överdosera på sin brutala dödsmetall…
* * *
Gris-Olle håller en förbluffande låg profil.
Jag har inte hört så mycket mer än några ”Eh” och ”Hrmf”.
Förmodligen blev uppladdningen under eftermiddagen för grundlig, han har uppsynen hos såna där som åkte på midsommarfest på campingplatser i Dalarna på 80-talet och däckade redan vid lunch.
* * *
Här går det inte att ta bort några kommentarer, Björn Falk – som förstås bara sörjer att det inte finns någon Kenny Jönsson längre,
Bara jag allsmäktig biff har den makten.
Och nu får jag chansen att fråga istället:
Vad har Steen och Vigge gjort för ont?
* * *
New York brukar steppa upp när det gäller kändiskvoten på den här sortens happenings, men ikväll är det blekt.
Mest birollsskådisar – bland annat en donna som spelade polare åt Adriana i två Sopranos-avsnitt.
Vad är det att komma med?
Det skulle till och med Consol kunna matcha på måndag.
* * *
Bengan Hörnqvist är verkligen som en rasande iller när han bestämmer sig för att Rangers behöver stressas med lite hemkokad forechecking a la Sollentuna.
Jävlar.
* * *
Kaffet är slut i pentryt.
Har ni hört?
Jag tar en snus istället – straight up.

NY RANGERS – PITTSBURGH 2-0 (Period 1)
* * *
Ja, här hinner man ju inte mer än svälja den traditionella nationalsångsklunken kaffe förrän det ringer och Garden går bananas som en hel fruktodling på Bahamas..
Nash skjuter, Fleury släpper en retur juicy som en av stekarna på den där Omaha-restaurangen jag nämnde i introt och Brassard dammar in 1-0.
Då har det alltså gått 28 sekunder.
* * *
Ah, det blir ändå fantastiskt coolt med de här små ficklamporna 18 000 åskådare – och några journalister… – fått.
De sköts centralt, nämligen.
När någon, nånstans, trycker på en knapp börjar alla lysa samtidig, i blått och vitt och olika mönster, och effekten är helt klart spectaculare.
* * *
Jag sitter och knattrar på en utläggning om det besynnerliga i att Pens
defensiv är väääääligt tveksam i spel fem-mot-fem – men att penalty kill-enheterna samtidigt briljerar och inte ger Rangers nånting.
Om det nu inte, grunnar jag vidare, är Rangers PP som fått vårsnuva.
Dom har tre chanser (fyra till slut) och får inte ut…jo, vänta just då smaskar Ryan McDonagh in 2-0från blålinjen i PP.
Oh, well…
* * *
Så hemskt hårt kör ju Kunitz inte på Henke.
Men det får Rangers vänja oss vid.
Pens stora chans är att störa målisen från Åre och det kommer de självfallet göra, så mycket det bara går.
* * *
Dom som sitter intill mig säger att Penguins haft problem med disciplinen hela säsongen och alltid drar på sig för mycket utvisningar.
Stämmer det?
Så här kan det hur som helst inte fortsätta, hur bra penalty kill man nu än har.
* * *
Vad sa filosofen från Södertälje igår?
Man får inte lika många chanser som vanligt i playoff, men de man får är ofta mer öppna än i grundserien.
Han hade, host host, kunnat lagt till att man måste sätta de fåtaliga man får också, i synnerhet när man plötsligt föräras friläge for free och står ensam med Flower…
* * *
Rangers PP måste å andra sidan bli betydligt bättre också.
Om dom vill leva länge alltså.
* * *
Jag är lite avis på materialarna som precis innan matchvärmningen kommer ut i båsen och får stå och kasta puckar mot målburen.
Det verkar jättekul.
När jag tänker på det är jag avis på materialarna av en massa anledningar.
I socialt avseende tror jag att blivit en lysande sån, men tyvärr är jag dum i huvudet och kan varken sy, såga klubbor, laga hjälmar eller slipa skridskor.
Så det spricker.
* * *
Stämningen i ladan?
Den mest ramalama-ystra sedan sjätte matchen mot Habs ifjol.
* * *
En vuxen människa som går på hockey precis hela tiden ska ju ha såpass mycket rutin att han inte blir kissnödig mitt i en period, men under stressen kring en första slutspelsmatch kan vad som helst hända.
Det har bara varit att bita ihop – och nu är det bara att rusa som en hel Hagelin.

Jag tror det är Stanley Cup-loggan som gör det.
När jag i arla morgonstunden kommer till Madison Square Garden för första morgonvärmningen i slutspelsserien mellan New York Rangers och Pittsburgh Penguins och ser den ståtliga symbolen för hela årets själva kulmen insprängd i den knöliga isen, precis innanför bägge blålinjerna, känns det som att allt…hits home.
Det är verkligen slutspel nu.
Det ska verkligen spelas rykande playoff-hockey i the woooorld ’most famous arena.
Det kommer verkligen att rista av eufori, adrenalin, nervositet och helig förväntan mitt på Manhattan
Och jag får sitta mitt i orkanen.
Det är så det svartnar för ögonen när den insikten sjunker in .
Indikatorerna radar sedan upp sig, var jag än vänder mig och var jag än tittar.
Där är vaktmästarna som går i bänkraderna och lägger något slags små vita armband på varje säte.
Där är de hopvikta borden som rensats från loungen för att ge plats åt ett riktigt spatiöst och värdigt presskonferens-centrum.
Där är the thousand yard stare i ögonen på spelarna när de tar de sista skären innan skarpt läge råder.
Och där är media.
En ohygglig massa media.
– Lots of new faces, grymtar en kollega van vid mer svängrum på arbetsplatsen.
Jo.
Att försöka ta sig fram till Henke Lundqvists hörn i omklädningsrummet är som att försöka rycka i vasaloppsstarten.
Med norsk valla
Galet.
Men roligt.
Så fruktansvärt roligt.
Roligare än allting annat som finns.
Come fly with me, som Frank Sinatra sjunger i ett av sina mest minnesvärda ögonblick.
Det här blir en resa.
* * *
När jag talade med Yellbear Hjalmarsson efter thrillern i Nashville igår kväll skrockade han om att han ju bara gör mål i var femtionde slutspelsmatch och att det därför var angenämt att få hänga en kasse i första fajten mot Predators.
Men när jag hetsade ihop mitt referat föll ”i:et” bort, så på vår sajt sa han att han gör mål i var FEMTONDE slutspelsmatch.
Morsning korsning.
Jag noterade emellertid inte detta penibla misstag förrän ett SMS plingade till i mobilen framåt småtimmarna.
Det var den felciterade smålänningen själv.
”En liten indianare mitt i slottet från din sida”, skrev han.
Ha ha ha!
Sannerligen.
Men vilken briljant korrigering.
Russnäs rules.
* * *
Rangers talar med dubbla tungor just nu.
Å ena sidan insisterar de på att de tar en dag i taget och inte alls har några tankar på revansch för fjolårets finaltorsk
Igår, ute i Tarrytown, hällde till exempel Henke kallt vatten på mina teorier om att det är nu eller aldrig för Blåskjortorna från Broadway.
– Så tänker jag inte. Jag har allt fokus på Pittsburgh-serien nu. Final känns väldigt avlägset. Vi lärde oss ifjol hur oerhört hårt jobb som krävs för att nå dit, så det tänker vi inte ens på längre.
Det låter ju väldigt klokt.
Å andra sidan lyder lagets nya stridsrop, tryckt på underställ de knallar omkring i bakom kulisserna:
Change the ending!
Det korrelerar ju direkt till det som hände ifjol – och signalerar att de i själva verkar inte tänker på annat än att de ska tillbaka till finalen och ta en titel.
I de här sammanhangen är ordstävet ”Believe half of what you see and none of what you hear” värt att ha i åtanke.
* * *
I Montreal är det speluppehåll idag – men det onda blodet i serien mellan Habs och Sens fortsätter koka.
PK Subban blir inte avstängd för sin omtalade slashing och senatorerna rasar.
Mark Stone, som har en mikrofraktur (?) i handleden och kanske inte kan spela mer i förstarundan, menar att Montreal-stjärnan hotade honom redan innan han svingade sin klubba som en yxa och visste precis vad han gjorde.
Det tror general managern Bryan Murray också.
– Jag är pissed. Det är vår bäste spelare som försvinner. Subban borde vara avstängd, grymtar han.
Subban, å sin sida, slår bestämt fast att han aldrig hotat någon och inte hade en aning om var eller vem han slashade.
Men när han får frågor om han tagit med kontakt med Stone för att be om ursäkt svarar han kort.
– Nej.
Tänker han göra det då?
– Nej.
Samtidigt verkar coach Dave Cameron stå fast vid sitt hot om vedergällning.
Han tänker, tydligen, spela dunderklumpen Chris Neil i Game 2.
Ojvoj.
Det kommer bli mayhem när kriget fortsätter i Bell Centre i morgon.
* * *
Pens må ha sett lite anemiska ut under sista grundserieveckorna men Patric Hörnqvists energi är det då inget fel på.
Jag tror jag missat honom efter morning-skejten, men plötsligt kommer han dribblande som en Messi genom mediahopen, med en jäkla fotboll.
– Ja, jag tänkte jag skulle finta bort dig, säger han.
Inga djurgårdare har nånsin fintat bort några bragekillar, men ändå.
Det är härligt att se vitaliteten.
* * *
Fin scen i Tarrytown i går.
Jag och The Oak Man stod vid plexit vid kortplanket bakom Henke och babblade om bästa stekhusen i Nebraska och Iowa när GM Sather plötsligt kom släntrande – på det Don Corleone-sätt bara han kan komma släntrande, med fladdrande ytterrock och allt.
Vi är verkligen inte det minsta bekanta, men plötsligt tittade The Godfather upp och grymtade:
– Hey guys. How ya doin’?
Chockerande.
Men han kanske hörde att jag nämnde Mahogany Prime Steakhouse i Omaha och blev impad.
* * *
Alla verkar eniga om att matchen mellan Capitals och Islanders var gårdagens tråkigaste.
Men då har de inte läst Taddsons analyser i vårt kommentatorsspår.
Den där låt grådaskiga sammandrabbningen fick ny lyster när han efteråt öppnade spjällen vid tangentbordet.
Tack för det.
* * *
Rangers var på lagmiddag igår kväll, för att svetsa ihop styrkorna ordentligt inför takeoff i The Cup Run 2015.
Men mina föreställningar om att de, på Soprano Family-vis, svor varandra evigt brödraskap med åtminstone en tequila-shot kommer på skam.
– Vi drack vatten och cola, informerar Hagge.
Det låter inte lika högtidligt, om han ursäktar.
* * *
Om det nu är vasaloppsstart runt Hank vet jag inte hur man ska beskriva det som pågår runt Sidney Crosby inne hos Pens.
Har ni möjligen sett bilderna från festen när 30 miljoner pilgrimer i februari 2013 samlades i indiska Allahabad för att bada i Ganges?
Ungefär så är det.
* * *
Efter sin tomhylsa till middag hann Rangers-spelarna åka hem och kolla lite på gårdagskvällens matcher också och när jag frågar om den galna intensiteten i några av dem kommer filosof Hagelin med nya fascinerande visdomar.
– Jag kan försäkra, säger han, att det är mycket mer intensivt i de här första matcherna i den inledande rundan än i Stanley Cup-finalen.
How come?
– Alla har så mycket adrenalin nu i början, och är samtidigt så nervösa, att de bara kör. Sedan lugnar det ner sig.
Bara så TV-sporten, Viasat och de andra vet:
De har ett framtida bisittarämne i Carl Hagelin.
* * *
Tre timmar före första nedsläpp går jag in badrummet mitt emot pressrummet och knyter den runt halsen.
Slipsen.
En grå och matt röd i randigt mönster.
Mot i övrigt Johnny Cash-svart ”fond”.
Nu är det slutspel.
* * *
Det konstiga med den här serien är att Rangers är favoriter och Penguins underdogs monumentale.
Det har varit precis tvärtom de tidigare gånger de mötts – 2008 och ifjol. Och i de flesta grundseriematcher genom åren med.
Nu finns det de, rätt kaxiga, new yorkers som säger sig vara övertygade om att Blueshirts ska svepa för att de gamla mästarna från Steeltown hade en kackig avslutning på grundserien.
– Men det får vi inte låta oss luras av. Det är fortfarande ett bra lag med några extremt skickliga spelare. Nu är de inne och har fått andas några dagar. Vi måste verkligen vara redo, varnar Lunkan.
Bengan Hörnqvist ger honom rätt.
– Det var lite tungt i slutet av serien och vi ska inte sticka under stolen med att vi har några riktigt tunga skador. Men just att vi till slut säkrade slutspelsplatsen har gett oss nytt lugn och jag tror att vi kan börja spela lika bra som i höstas igen, säger han.
Ja, pingvinslakt blir det det näppeligen.
* * *
Nu har jag fått veta vad de där vita banden som vaktmästarna placerade på alla säten ska vara till.
Det är något slags liten lampa – och när de släcker lyset i Garden under den intro-showen ska de tydligen användas för spektakulära ljuseffekter.
Vi får väl se.
Sånt brukar bli antigen mäktigt – eller Spinal Tap.
* * *
Hörnqvist är ju Pittsburghs ställföreträdande Tomas Holmström, så honom kommer Henrik Lundqvist se mycket av – och skördetröskan från Sollentuna tänker inte vara det minsta varsam i brottningsmatcherna med sin berömde landsman.
– Nej, flinar han, det får det vara slut med. Nu är det allvar.
* * *
Det enda lilla, lilla, lilla som möjligen inte känns bra med att vara här och lapa live-evenemangets förföriska elektricitet är ju att jag missar övriga matcher – med undantag möjligen för sista halvtimmen i mötet Anaheim-Winnipeg.
Jag hade verkligen velat se Tampa mot Detroit – också.
Nu får jag lita på era utförliga rapporter istället.
Även de ska väl kunna användas som inspiration för terror-sms till Youngblood Ekeliw – just nu så nervös att han är på väg att upplösas i molekyler.
* * *
Har du, frågar någon Vigneault under förmiddagen, börjat spara slutspelsskägg ännu?
Nej, svarar den franskkanadensaren och gnider sig i stubbet på hakan, inte förrän ikväll.
Lite humor där, Alain.
* * *
Darling är tydligen inte coach punggrepparens darling, för trots den lysande insatsen mot Preds igår får han börja på bänken igen i morrn.
– Crawford är vår starting goalie, morrar Q.
Det är lite som att jag egentligen har ett par finare skor än de jag satte på mig idag, men det här är mina Stanley Cup-dojor så det blev så, utan diskussion.
Men jag är en lallare på pressläktaren och Q coach för Stanley Cup-favoriten och jag trodde det var skillnad..
* * *
Doc Emrick, lätt omstridd NBC-kommentator, går plötsligt förbi, klappar mig i ryggen och säger:
– How are you doing today?
Fint, tack.
Särskilt nu när jag vet att vi känner varann.
Det hade jag ingen aning om.
* * *
Nere i Tampa får Valtteri Filppula frågor om sin gamle granne i Red Wings omklädningsrum, en viss Zetterberg från Njurunda, och säger, med ett snett leende:
– Jag tycker synd om killen som sitter bredvid honom idag (Abdelfucker om jag inte misstar mig. Red:s anm).
När Zäta, courtesy of Helene St James, får höra det rycker han lätt roat på axlarna:
– De får hämta lite tejp ibland. Är det så farligt?
Nej, men är det inte det Hästpolo-Gustav är till för?
* * *
Nej, era fåfänga förhoppningar om att Doc kanske är här enkom för sitt höga nöjes skull och inte nödvändigtvis ska kommentera har ingen grund.
Det är Doc i era öron natten lång.
* * *
Personligen tycker jag ett ”Red:s anm” satt som ett Shea Weber-skott mitt i allting.
* * *
Lätt upprörande:
Med alla dessa ”new faces”, som kollegan kallade alla murvlar som plötsligt dykt upp lagom till slutspelet, blir strävsamma pressläktarstammisar som yours truly Biff föst åt sidan och får sitta sämre än till vardags.
Att ingen ingen skrivit en folksång om det ännu…
* * *
Det är svårt att komma runt intrycket att Mike Johnston inte riktigt framstår som en NHL-coach.
När han håller presskonferens på förmiddagen känns han snarare som studierektor på en högstadieskola i Oskarshamn.
Men det kan väl fungera det med.
* * *
Åh, när jag nu intagit min nya pressläktarstol – oroväckande nära Gris-Olle – visar det sig att även vi fått såna här små band att blinka med under intro-showen.
Good luck att få sura journalister att vara med på något sånt…
* * *
I morgon ska jag sova ut, och ligga och tryna så länge att genomsnittliga mjölkbönder skulle bli direkt provocerade.
Jag vill redan nu göra detta klart.
* * *
Pens bor, berättar Bengan, i närheten av Central Park och hade trevlig vårpromenad i grönskan i går.
Där ligger det i praktiken bara extrema lyxhotell, med dygnspriser på rummen man skulle få en tvåplansvilla i Borlänge för, men är det playoff så är det playoff.
Då ska grabbarna ”ha det bra” och klubbarna låter stålarna rulla.
* * *
Rick Nash har en del extrapress på sig – ikväll och i resten av slutspelet,
42 mål i grundserien, yes, det var ju nice.
Men det kommer inte betyda så mycket som en tia i Monopol-pengar om han inte levererar nu när the going gets tough också.
* * *
Det förbluffande kommentatorsracet börjat.
Ni minns Kenny Alberts halsbrytande crosscountry-odysséer ifjol.
Well, nu har Joe Micheletti tagit upp det brutala temat.
Han var med och kommenterade i Nashville igår, flög tillbaka hit i morse och ska ”göra” även den här matchen – och imorrn bitti återvänder till Dolly Parton-land igen.
Och här sitter jag och jolmar om att jag är trött.
* * *
Evgeni Malkin har inte nämnts en enda gång i det här introt.
Det ska jag be att få få ändra på.
Jag tror han kommer att explodera i åtminstone någon av matcherna mot Rangers.
* * *
Väntar man förresten inte bara på att han Ottawas ägare, Melnyk, ska lägga näsan i blöt också?
Då brukar det bli riktigt underhållande.
* * *
Årets längsta intro är färdigställt och jag ska ta och ge er lite tid att läsa det.
Så jag ber härmed, som avslutning, att återigen citera Ol’ Blue Eyes:
Come fly with me.

WASHINGTON – NY ISLANDERS 1-4 (Slut)
MONTREAL – OTTAWA 4-3 (Slut).
NASHVILLE – CHICAGO 3-4 (SLUT, OT2).
VANCOUVER – CALGARY 1-2 (SLUT)
* * *
Krutröken efter den allra första ronden i Stanley Cup-slutspelet börjar
skingras.
Men det kommer ta ytterligare ett par timmar innan den lagt sig helt.
För jisses, såna dynamitladdningar till matcher som exploderade i ansiktet på oss.
Jag känner mig alldeles…salig.
Det här var ju bara första lilla tuggan på den första lilla aptitretaren.
Det kommer fortsätta likadant.
Kväll efter kväll efter kväll efter kväll.
Fram till midsommar.
Härlig är jorden, höll jag på att säga.
* * *
Första övertidsperioden i Nashville var nästan lika himlastormande som några av de diton Blackhawks spelade mot LA Kings i förra slutspelet.
Alla på hela isen bara körde – oavbrutet, utan tyglar, fast beslutna att springa åka rakt genom sargen om det skulle behövas
Men så typiskt Hawks.
De ligger under med med tre efter första, sen äter de sig in i match-helvetet – och vinner fruktansvärt knäckande långt in i sudden-drama.
Där har ni den elaka storebrorsan…
* * *
I Rogers Arena i Vancouver gick det nästan att se att det som hände skulle hända.
Canucks var helt slut och gick på fälgarna – medan Flames outtröttliga yngel bara pumpade och pumpade.
Fast ändå.
Så oerhört heartbreaking för Eddie att få den örfilen med 30 sekunder kvar av tredjeperren
* * *
Yellbear Hjalmarsson är en slutspelskung.
Han gjorde inte bara det där reduceringsmålet i början av andra – det som både i utförande och anda fick mig att tänka på en Tony Soprano på krigsstigen.
Han var majestätisk i varje sekvens jag såg under OT-urladdningen.
* * *
Nä, Mika behövde aldrig se mitt nummer blinka
Förluster, vet ni.
Då svarar dom ändå inte.
* * *
Jag tänkte efter första i Bridgestone att det skulle bli så lagom kul för Chicago-kollegorna att gå in och tala med charmtrollet Crawford efter den här matchen.
Men nu behöver de inte det.
De talar givetvis med my darling Darling istället.
Han tog över förstaspaden i afton, väl?
* * *
Ottawa-coachen Dave Cameron hotar alltså med blodig vedergällning om NHL inte stänger av Subban.
– Det är enkelt. Antigen stänger ligan av honom eller så slashar vi en av deras bästa spelare och får bara fem minuter, morrar han.
Ojvoj.
Den kommentaren kommer han förmodligen få sota för.
Men det blir jädrans så skoj att se rond två i Bell Centre på fredag…
* * *
Kris Russel.
Vad var oddsen på att han skulle avgöra ett slutspelsdrama?
Pretty, pretty, pretty, pretty oerhörda, som Larry David skulle sagt.
* * *
Lägger precis på luren efter att ha pratat med Yellbear och han bekräftar:
Tempot i första OT-perioden var helt galet.
– Jag tänkte det…fortsätter det så här i ytterligare någon period kommer man att behöva läggas in på sjukhus efteråt.
* * *
Nu är det läggdags i Midtown.
Eller försök till läggdags.
Det går ju inte att sova ännu på nån timme efter en sån här…brisad.
Men tidigt i morrn studsar herr biff upp igen, för att hinna på slutspelets första morning skate på Garden.
Vi hörs därifrån några timmar senare.
Då ni, då ni…

Nu är det som det brukar just den här tiden, jag måste randa referat – annars blir en redaktör hagman gramse när han kommer in på redaktionen om en halvtimme.
Men jag kollar samtidigt – det blir slutspelets första OT i Nashville, va? – och hoppas in när jag kan igen.
Tills dess – kommentera på!