TORONTO – SAN JOSE 1-4 (Slut)
* * *
– Det var som ett proffslag mötte ett amatörlag, suckar luttrade Leafs-coachen Horacek.
Ja, det är ett sätt att uttrycka det.
Här är ett annat:
Sicken smörja.
Därmed drar jag ner rullgardinen och går och lägger mig i den hotellsäng jag drömt om sedan klockan ringde hemma på Manhattan för 21 timmar sedan.
Nästa gång, på lördag, hörs vi från korresoffan.

Efter en tredjeperre när det händer absolut ingenting står det, med 36 sekunder kvar, fortfarande 1-4.
Liten slutsnutt kommer väl också vad det lider.

TORONTO – SAN JOSE 1-4 (Slut)
* * *
Ja, vad sa jag?
The Melkman levererar alltid!
Han får pucken av kedjekamraterna Thornton och Pavelski precis framför kassen och tråcklar in rookie-säsongens trettonde kasse på Mandela Bernier.
* * *
Var vi inte överens om att Antti Niemi är på väg utför?
Well, han gör en av årets räddningar när han rånar Andrew MacWilliam med en sidledsförflyttning en laserstråle blivit avundsjuk på.
Ojvoj.
* * *
Melkers Special Delivery – som dom kallar målet på Sharks officiella twitter-konto – kommer i grevens tid.
Strax innan har Leafs reducerat och San Jose börjat se lika skakiga ut som sina motståndare.
Nu?
Allt är över, Toronto ligger skövlat..
* * *
Det kändes inte som att Sharks avlossade – eller snarare fick avlossa – 21 skott mot mål i förstaperren, men tydligen.
Att det så att säga inte framgick säger nog något om hur lama många av avslutningarna var.
* * *
Tråkig nyhet nyhet från Halifax:
Matthew Wuest, geniet bakom Capgeek, har avlidit efter lång sin långa kamp mot cancern.
Han förändrade hockeyvärlden och ska alltid kommas ihåg med värme.
* * *
Det är överhuvudtaget väldigt cool att The Melkman, som ingen här hade hört talas om innan säsongen, bildar självklar förstakedja med Big Joe och Little Joe.
Rena Buster-storyn.
* * *
Skånske Jan, jag har bara varit i Ottawa, Montreal, Toronto och Vancouver, så jag kan inte ge mig in i några debatter i det ämnet, men jag delar åsikten att Vancouver är bäst – och jag envisas samtidigt med att påstå att det är väldigt mycket roligare i Toronto än i Ottawa.
* * *
Man får ändå ge Leafs-fansen cred.
Vi i omvärlden hör bara om ilska och burop och jerseys som slängs in på isen.
Men ikväll försöker de trots underläge och trots allmän hopplöshet elda på med ”Let’s go, Leafs”-ramsor och till och med vågen ett par gånger.
Det är lojalitet det.
* * *
Kul att se du är med, Åsa.
Det hade varit fel om du missat bloggens första kväll i Big Smoke på sex år.
* * *
Kul att höra att det är sån slutspelsnerv i Ottawa.
Men jag längtar framförallt till korresoffan.
Länge sen vi hade en gemensam kväll där nu…
* * *
På det förträffliga i Biloxi har jag också varit.
Det tillhörde ju gamla Mirage-kedjan och en svensk jag var bekant med, och skrev en del om, flyttades dit som manager efter Katrina.
* * *
The Melkman kommer med ytterligare en leverans i tredje, det är mitt tips.

TORONTO – SAN JOSE 0-1 (Period 1)
* * *
Eländet bara fortsätter för Leafs.
Dom står emot de första sex-sju minuterna.
Som ett rangligt hus i Gulfport i Mississippi innan en sommarorkan vevat upp vindstyrkan på allvar.
Men sen gör Sharks första målet och då rasar de åter ihop.
Dom är så bräckliga, så mentalt svaga, så i avsaknad av ett solitt fundament att luta sig mot, att minsta motgång får allting att braka samman.
Nu är inte Sharks så särskilt stabila de heller, det går att se att de inte riktigt vågar lita på att de kan hantera såna här övertag, och därför vittnar siffrorna ännu så länge inte om Katrina-förödelse.
Men hemmalaget kommer förlora igen.
Stort.
Det kan inte bli på något annat sätt.
* * *
Jag kan inte se några exempel ikväll, men enligt Youngblood Ekeliw har Leafs-fansen börjat gå hit i Sabres-jerseys – för att markera att de hoppas att Buffalo ska gå om i bottenracet och Leafs därmed få bättre slagläge på Connor McDavid i draften.
Det är nästan som att leksandsfans skulle dyka upp i Mora-tröjor i Tegera.
Brutalt.
* * *
The Melkman har ett utsökt läge mitt i slottet, men får inte riktigt fjång på avslutet.
Det kommer dock, förmodligen i mittperioden.
The Melkman levererar alltid.
* * *
Pre Game-showen, komplett med rena rama science fiction-projiceringar på isen, får diton på Garden i New York att lika uppladdningen inför ett drama i handbollskorpen halv elva en onsdagkväll i gymnastikhallen i Trångsund.
Men måste volymen i PA:t vara så öronbedövande att Lemmy i Motörhead skulle springa och gömma sig?
Herregud.
Men det kanske är för att buropen från läktarna inte ska höras…
* * *
Kvällen för sex år sedan, när Sudden kom hit med Canucks, hör till de mer egenartade jag varit med om.
Ni kanske minns:
Först buades han ut grundligt varje gång han rörde pucken, sedan rördes han till tårar av en stående ovation som aldrig ville ta slut – och därefter fortsatte de bua lika argsint igen.
Schizofreni upphöjd till underhållning.
* * *
Det verkar onekligen vara bra action i huvudstaden fyra timmars bilväg österut.
Man kanske skulle varit där ändå.
Men då hade jag ju fått nöja mig med Ottawas nattliv istället för Torontos…
* * *
Jag har Suddens fana, med foto och nummer tretton, precis framför mig här uppe i takåsarna och fan vet om inte tårarna rinner ner för de sollentunska kinderna ikväll också.
Han är ju fortfarande engagerad i den här klubben…
* * *
Den här Carrick i Toronto verkar inte vara någon vidare snäll kille.
* * *
Börje hänger där uppe han också, intill Sudden.
Men han gråter inte.
Han är bara förbannad över hur det ser ut.

Ha ha, det här var ju festligt.
Ni hann gissa på alla matcher – nio stycken allt som allt – UTOM den jag ska se.
Jag är alltså i Toronto och sitter på pressläktaren i Air Canada Center när Maple Leafs tar sig an San Jose Sharks.
”Vad fan gör du DÄR”, ryter ni då, ”alla andra matcher vi nämnde är ju intressantare”.
Det må så vara – men jag har andra ärenden i Big Smoke och tänkte att jag då lika gärna kunde passa på att gå hit.
Nånstans är det ändå lite spännande att få studera en pågående naturkatastrof på nära håll och Toronto Maple Leafs är ingenting annat än hockeyversionen av en kategori 5-orkan som fastnat mellan två högtryck och oavbrutet hamrar befolkningen med stormvindar på 350 kilometer i timmen, åtta meter höga flodvågor och biblisk nederbörd (eller snarare nederLAG…).
Så sätt på er sydvästen hemma i soffan och följ med bloggen på uppdrag i stormens öga…
* * *
Jag vet inte varför, men jag hade fått för mig att The Melkman skulle vara en barsk och svårintervjuad figur – kanske för att han sin ringa ålder till trots är tuff som en hel Hardy Nilsson på isen.
Men han – Melker Karlsson alltså – visar sig vara precis lika trevlig och lätt att ha att göra med som praktiskt taget alla andra svenska puckartister jag träffat under ett decennium på nordamerikansk mark.
Fast han skruvar lätt generat på sig när jag efter morgonvärmningen vill höra mer om hur det är att vara just The Melkman.
– He he…nja, det där namnet. Det är ju lite roligt, men det är mest media som håller på med det här. I laget kallas jag bara för…ja, typ Carly.
Carly?
Nä, som jag bestämt ser saken är det The Melkman jag nu ska få uppleva live för första gången – och jag ser mycket fram emot det.
* * *
Jag har faktiskt bara varit här, i ACC, en gång tidigare och det är ett tag sedan.
Men intrycken från då, när Sudden i februari 2009 för första gången återvände till de gamla jaktmarkerna med Vancouver Canucks, består.
Det är en förträfflig hall.
Stor och majestätisk, men ändå påfallande tajt – och trots att pressboxen är belägen på så hisnande latituder att man inte skulle protestera om man fick en fallskärm med sig upp känns det som att man kommer nära isen.
Så det är ju extra synd att de som söker sig hit får fiaskots orkanvindar blåsta rakt i ansiktet hela tiden…
* * *
The Melkman är inte ende skellefteåpojken som uppträder i den här showen.
Jocke Lindstöm och Tim Erixon tillhör ju numer Maples Leafs.
– Ja, vi var ute och åt middag ihop igår kväll, alla tre. Det är trevligt när man kan träffa gamla kompisar på det sättet, säger lill-X:et.
Den scenen måste värma i bröstkorgen hos alla sanna SAIK-fanatiker.
* * *
Katastrofmetaforerna i det här inlägget är verkligen inte tagna ur luften.
När hemmalaget skejtar under förmiddagen är det som att något mörkt och illavarslande hänger i själva luften – precis som när en monsterstorm är på väg in över gulfkusten i slutet av augusti.
Och att gå in i omklädningsrummet efteråt känns som att tränga sig på hos någon som har sorg. Phil Kessel, Dion Phaneuf och Nazem Kadri – de spelare som i högst utsträckning symboliserar den här säsongens monumentala misslyckande – sitter stumma och stirrar på oss med uppsynen hos kapitulerade som skulle se varje försök till kontakt som en djup förolämpning.
Helt följdenligt ger de journalister som alltjämt följer klubben samma intryck som krigskorrespondenter som bevakat samma oroshärd för länge.
– Vad finns mer att säga…vi väntar bara på att det ska vara över, suckar alla jag pratar med,
Att det kunnat bli så här.
Med de här oändliga resurserna, de här anorna, den här – trots allt – talangfulla spelartruppen.
Ah, vi behöver inte försöka oss på alltför djuplodande analyser,
Det är Toronto..
* * *
Hej, jag heter Biffen och jag jobbar åt Aftonbldet
Det står så på min ackrediteringsbricka.
Aftonbldet.
* * *
Faktum är dock att fansen fortfarande är…ja, fans.
De sätter på sig sina jerseys och går ut på stan redan under tidiga eftermiddagen och när matchen nu börjar kommer det i vanlig ordning vara mer eller mindre fullsatt
Jag antar att det säger något om hockeyns ställning i Big Smoke.
Eller så är alla som bor här fakirer
* * *
Det är inte precis mysigt samkväm inne hos Sharks heller.
The Melkman gör som sagt ett förträffligt intryck, men Big Joe och Little Joe och den mäktige Vlasic morrar och fräser och stönar ljudligt när den berömda Toronto-pressen närmar sig.
Dom som var såna trivseltorstens i 24/7-showen
Men sedan dess har de sjunkit djupare ner i träsket och Thornton haft offentlig beef med GM Wilson och då kan stämningen bli något ansträngd.
Ikväll är det dessutom korten på bordet.
Torskar de mot ett lag upptaget med att hantera decenniets storm är det definitivt kört.
* * *
Kvällens match är den i Ottawa, utan tvekan, och jag räknar med frekventa uppdateringar från er.
* * *
Vad är ett saknat ”a” på ackrediteringsbrickan när jag får en av de bästa platserna på hela pressläktaren, i höjd med rödlinjen.
Det har jag med all säkerhet bänkgrannen – gode vännen Chris Johnston – att tacka för.
Det – tacka honom – ska jag göra nu, innan stormen blåser upp igen.

NY RANGERS – CHICAGO 0-1 (Slut)
* * *
Ja, det här blev ju nästan precis som i United Center.
Fast tvärtom.
Då var det Rangers som vann med matchens enda mål, nu är det Blackhawks.
– Fast det här var ännu mer som ett parti schack, tycker coach Q.
Kort sagt:
Bra hockey.
Men inte direkt så underhållande så man får sätta sig och andas i en papperspåse efteråt.
* * *
He he, nu är ni nyfikna på var jag ska i svinottan, va?
Jag lovar:
Ingen kommer gissa rätt.
Men ni blir varse när torsdagskvällens matcher börjar.
* * *
Blackhawks New York-besök blir kortvarigt den här gången.
– Ja, och det är bra det. Här är alldeles för mycket folk, säger Yellbear med en rysning.
Och det är klart, några fler än i Russnäs är det ju…
* * *
Jo, det är ju som Pettersson säger.
Lundqvist har no trading-klausul och försvinner ingenstans.
Istället kommer Sather att kunna byta till sig ett förstaval mot Talbot vid draften i sommar…
* * *
Kimmo blir som sig bör överlycklig över att få sin 40-årsdag förgylld med lakrits from back home.
Jag förstår precis.
* * *
Försöker locka Yellbear med en snus, men han är fortsatt ståndaktig.
– Jag har inte snusat på två år. Fast jag blir fortfarande sugen när jag ser någon annan med en dosa. Det går nog aldrig ur, säger han.
Nej, det var det jag tänkte.
* * *
Michigan Avenue Brad hade inget emot att hänga den matchavgörande baljan på polarna.
– Alla vet hur mycket jag älskade att spela här och jag har inget illa att säga om Rangers eller New York. Men…det var rätt roligt att göra mål på dem, säger han med flin lika brett som Hudson River mellan Jersey City och West Village.
* * *
Nej, mot bingen.
Det blir bara några få timmars sömn – om ens det.
Sen hörs vi från…well, ni får se.

Ett mål blir det och det gör Michigan Avenue Brad.
Därmed vinner Hawks.
Ytterligare en skvätt kommer, men mycket kort.
Jag har bagarväckning monumentale imorrn – och sen flyger jag nånstans…

NY Rangers – Chicago 0-0 (Period 2)
* * *
Åka av och åka av…jag vet inte.
Det blir ju inga mål.
Men precis som mötet i United Center för halvannan vecka sedan, när det inte heller blev några mål förrän Brassard avgjorde på övertid, är det en välspelad och – någorlunda – intressant match.
* * *
Hoppas inte Viberg på Svenska Fans läst det här och noterat att jag underlåtit att nämna att det ju för satan är Kimmo Timonens 40-årsdag idag.
Nå, jag nämner det nu – och utbringar rungande kippis!
* * *
Att ta sig in i offensiv zon, inte minst i powerplay, har blivit en av de svåraste konsterna i den moderna hockeyn.
* * *
Yellbear har en fösare klockrent i Cammens stolpe ju.
Det ska en särskild sorts tjuriga Russnäs-bor för att bryta dödläget såna här kvällar.
* * *
Jag vet förresten en som har en liten present med sig till Kimmo.
Såna initiativ tror jag Viberg gillar.
* * *
Samcro har representation på Garden i afton!
Theo Rossi – också känd som Juice – blir plötsligt inzoomad på jumbon.
Coolt.
Men var är Gemma?
* * *
Det är fortfarande inte så man sitter med öppen mun och beundrar Keith Yandles oerhörda inverkan på Rangers slagkraft.
* * *
Här har ni video-intervjun jag och Höken gjorde med Kung Henrik tidigare i kväll:

NY RANGERS – CHICAGO 0-0 (Period 1)
* * *
Slow start på Garden.
Man borde kunna begära lite mer när två så högklassiga lag går i clinch den här tiden på året.
Och det blir lite mer också, ju längre perren lider.
Jag tror vi kan räkna med att det blir åka av i fortsättningen
* * *
Ah, det var verkligen gott att se Henke igen – looking like a million bucks, som vanligt.
Och var så säker:
Hans hunger efter att få komma tillbaka till the action är i paritet med Ekens efter Bostons bästa humrar när han inte hunnit äta frukost.
Det märks inte bara på vad han säger.
Det syns i blicken. I hållningen. I sättet han ler när de new yorkska murvlarna frågar hur det känns.
Senast han hade samma framtoning var när han kom till Atlantic City och hade rena rama Harlem Globetrotters-uppvisningen under lockouten 2012.
* * *
Just ja, Broadway Brad gör comeback på Garden ikväll – eller Michigan Avenue Brad, som han väl snarare ska kallas nu.
Och han får en rätt ordentlig ovation av sina gamla fans under inzoomning i jumbon.
Vackert.
* * *
Oh, my darling…
Benparaden Scott Darling utför när Nash redan rundat honom skulle jag kunna gifta mig med – om det nu gick att gifta sig med benparader.
* * *
Personligen hade jag gärna sett att även Carbomb Carcillo fått återstifta bekantskapen med sina New York-buddies.
Det hade kunnat bli lika intressant som när han kom tillbaka till Philadelphia i senaste slutspelet…
* * *
Faktum är att Henke jämför frustrationen de senaste sex veckorna med den han kände under just lockouten.
– Jag har ju inte haft några känningar av skadan och bara gått och väntat på det här beskedet. Så det har känts likadant som då. Frustrerande…man vill ju bara spela hockey.
* * *
Jo, domarna blåser för tidigt på målet.
Oh my Darlin har aldrig pucken under kontroll.
Men slikt händer ju.
* * *
Cammen från Caledonia har också hört att Henke är på väg tillbaka.
Så han passar på att göra vinterns klipp med blocken när kapten Toews bara ska snärta in 1-0 från inget avstånd alls.
Den räddningen skulle jag kanske inte gifta mig med, men en och annan date kan jag tänka mig.
* * *
– Jag har till och med saknat dig, säger Henke när han ombeds förklara exakt hur mycket han längtat efter att få komma tillbaka till sin vardag.
Blygsamheten förbjuder mig att berätta vem han säger det åt…
* * *
Taggen, St Patrick’s är en rungande amatörernas afton, huvudsakligen firad av glin som inte kan hantera alkohol men ändå trycker i sig som det inte fanns en morgondag, och då håller sig gamle Biffen på mycket behörigt avstånd.
* * *
Nu börjar det hetta till mellan John J och Pettersson igen.
Fint nu, pojkar, fint…

Vilken månad är nu dom påstår är den grymmaste?
April, right?
Här, i den meteorologiska utmaning som går under namnet New York, är det mars.
Så sent som i helgen trampade vi omkring i ljuvligt solsken och febrade över att hela 2000-talets strängaste vinter äntligen, äntligen var över.
Men just som vi hängt in halsdukar och mössor längst in i garderoben, övertygade om att vi skulle slippa den sortens accessoarer de närmaste nio månaderna, kom Kung Bore åter dundrande dundrande norrifrån, likt en Attila med rimfrost i det yviga skägget, och slog oss ännu en gång i bojor.
Nu är lika kallt igen, det blåser som i Shane MacGowans mörkaste mardrömmar – och på fredag ska det snöa.
Tjenare.
Tur vi har hockey att trösta oss med.
Rangers tar emot självaste Chicago Blackhawks – en lika spännande som sällsynt gäst på de här breddgraderna – ikväll.
Det borde kunna bli en match av den sort som tar värsta syran ur den grymmaste av månader.
* * *
Bore är inte ensam kung om att vara tillbaka.
King Henrik ska göra comeback också.
Ja, inte ikväll, förstås – det hade varit väl snabba ryck till och med för en klubb som lever på glamour och spektakulära happenings.
Men han har fått klartecken från läkarna, ska börja träna för fullt med laget och kommer inom en vecka-tio dagar vara tillbaka in action.
Eufori kan börja bubbla i bröstkorgen av mindre upphetsande nyheter än så.
Det har varit sex långa veckor utan Lundqvist och tanken på att få se honom där ute igen…ah, pulsen rusar ju.
* * *
Med Blackhawks på besök i Gotham City hade det kunnat jäsa över av skoj stuff här.
Yellbear Hjalmarsson, Kryckan Krüger och Johnny O är en typ av karaktärer som i regel levererar big time åt en bloggare – i synnerhet när bloggaren inte träffat dem på ett tag.
Men tyvärr spelade de mot det andra New York-laget hemma i United Center igår kväll och kom hit först frampå småtimmarna igår.
Då blir det inga morgonvärmningar så småländska kärvheter Yellbear eventuellt har på lut får vi vänta med tills efteråt.
* * *
Att döma av vad alla säger här kommer Henke att spela sin första match nästa helg – antigen borta mot Boston på lördagen, eller hemma mot Washington dagen därpå.
Återkomsten hade kunnat äga rum tidigare om Rangers bara haft fler träningar, men schemat tillåter inte fler än två innan de åker till Ottawa i mitten av nästa vecka.
– Det var inga fel på de skott några kvalitetstränare sköt på honom idag, men det är ändå skillnad när riktiga hockeyspelare laddar på. ”Hank” behöver helt enkelt några pass med hela laget, säger en flinande Badtofflan.
* * *
Plötsligt är det en New York Post-skribent som slår sig ner intill bloggen, studerar mig ingående och säger:
– You need a haircut.
Hm.
Jag som tyckte den här Jack Capuano-varianten kändes så hot,
* * *
Jag tyckte det bara var för nån vecka sedan vi kallade Islanders herrar på New York-täppan.
Så vänder man sig om och plötsligt är Rangers inte bara fem poäng före.
De har fyra matcher färre spelade också.
Ponera att de tar full pott i de fyra matcherna.
Då har de plötsligt 13 poängs marginal.
Hur fan gick det till?
Björn Falk, kan du förklara?
Någon?
* * *
Vi hade fint besök i NHL-podden idag.
Viktor Norén, sångaren of Sugarplum Fairy- och Viktor & The Blood Fame som mixat låtar åt Youngblood Ekeliw (One-Two Punch) och mig (Sophmore Slump) i samma forum, satt med vid Ekans mikrofon hemma i Stockholm.
Det blev jättebra – särskilt när han gick till oväntat angrepp mot Corey Crawford och började jämföra Taylor Hall med dom ”nya” Oasis som det aldrig blev något av.
Så fort Örby-Sinatra är klar med klippningen – vilket aldrig tagit längre tid – kan ni njuta av showen.
* * *
Han med det förträffliga namnet Scott Darling startar i Hawks kasse i den här matchen.
Jag lovar att försöka komma på några wennerholmare med anledning av detta faktum.
* * *
Nu har de 30 glada gossar vi kallar general managers återigen haft sitt årliga möte i La Boca Vista…förlåt Boca Raton.
Ni vet vad jag har bilder av de sammankomsterna.
Efter middagen, när de fått in ett par konjagare, lättar Sather på slipsen, tänder en fet cigarr och börjar dra obetalbara anekdoter för Jim Nill, Lou Lamoriello och Dean Lombardi.
Som jag skulle vilja sitta med…
* * *
Vi har, om jag förstått saken rätt , Prytzen – en av kommentatorsspårets original gangsters – in the house ikväll.
Jag hoppas han får det fantastiskt.
* * *
Men mellan konjagarna kom Sather & co på en del bra saker där nere i La Boca Vista också.
Som att det ska vara tre mot tre i övertidperioden.
Mycket bra.
Ju mer som görs för att undvika straffar, desto bättre,.
* * *
Nu blev det så här:
Henke dök upp och höll presskonferens och gjorde en liten exclusive med Sportbladet också.
Så jag fick avbryta introkomponerandet och ägna mig åt annat.
Läs, och se, på sportbladet.se snart.
Nu tittar vi på match.