NY RANGERS – FLORIDA 2-1 (Slut).
* * *
Det blev i alla fall inte straffar….
Något mer positivt finns det inte att säga om den här söndagsgäspningen.
Till och med Badtofflan verkar, två poäng till trots, ha blivit uttråkad i båset.
– Jag tror ni hört mig säga att man aldrig ska komma med kritik efter en seger, men ikväll är det på gränsen. Jag tror vi behåller en kopia av den här matchen och ger till Dan Boyle. Alla andra får glömma och gå vidare, konstaterar han.
Ja, jag tänker då definitivt glömma.
* * *
Quckie var aldrig på Hunwicks skott – det förstod vi om inte annat när speakern gav honom målet och smålänningen själv ruskade på huvudet i jumbotronen.
– Jag försökte men fick aldrig träff på pucken och det gick ju bra ändå, säger han.
* * *
För katterna är det nog kört nu.
Som något fan påpekade i spåret:
De spelar ju bra men gör inga mål och nu är nog avståndet upp till strecket för saftigt.
Nästa år, dock.
Då kommer det bli fun in the sun, tror jag.
* * *
Badtofflan kallar Hunwick för ”Hunny”, så när han svara på en fråga om den tidvis hårt kritiserade backen låter det som att han säger ”You know, honey” till reportern.
Det finner jag, i brist på annat, lite underhållande.
* * *
Inte för att jag egentligen har nån trist vardag att vakna upp till imorrn, mitt schema är numer rätt oberoende av om det är helg eller inte, men söndagsångest kan man få ändå.
Jag tror bestämt jag ska åka hem och försöka den på klassiskt vis, som hemma hos Jan Gäfvert i Forssa i Borlänge hösten 1983:
Med en pizza och en dålig skräckfilm.
Vi hörs snart.

Slut, Rangers vinner med 2-1.
Lite kommer senare.

NY RANGERS – FLORIDA 1-0 (Period 2).
* * *
Talbot räddar söndagssupén åt New York.
Katterna har tagit över helt, skapar framförallt under sista tio ett helt batteri chanser och borde som allra minst ha ett oavgjort resultat att sitta och mysa åt här i pausen.
Men Kammen från Caledonia är i sanning inne i the groove nu.
Bäst på isen.
* * *
I övrigt är bloggen nu invaggad i total söndagskoma och har just ingenting att säga.
Det blir så ibland, som Marek Malik brukade säga när han skulle förklara sina misslyckanden.

NY RANGERS – FLORIDA 1-0 (Period 1).
* * *
Det här är söndagsunderhållning på samma sätt som serierna SVT visade sista kvällen i veckan när jag var tonårsknatte – typ ”Lödder” och ”Mupparna”.
Kvaliteter saknas inte, men det händer inget som är tillräckligt roligt eller spännande eller coolt för att få en att glömma att det är just söndag.
* * *
Det är James Sheppard som, assisterad av Quickie Fast, gör det ledningsmål Rangers i kraft av påtagligt spelövertag gjort sig förtjänt av.
Därmed har han sin första kasse som Blåskjorta under bältet och – och det verkar han vara påfallande glad över.
* * *
Plötsligt kommer det ett sms från han som missade bussen i Pittsburgh.
”Känner du till showen Gossip Girls? Det är ditt och Zätas nya smeknamn. Ni är Gossip Girls”.
Hi hi, vilken ära.
* * *
Men att Florida inte kvitterar här i slutet, när det är öppen kasse i flera moment i rad, är ett mysterium lika osannolikt som de som förekom i nämnda ”Lödder”.
Jisses.
* * *
Visserligen har han spelat en förkrossande majoritet av dem i annan tröja, men det är ju ändå lite fint att Dan Boyle före första nedsläpp hyllas grundligt för att han nått milstolpen tusen NHL-matcher.
* * *
Du har, tror jag, alldeles rätt, Stretford.
Inom något år kommer Florida Panthers vara ett av NHL:s verkliga powerhouses.
Nu gäller det bara att de knyter till sig en spännande svensk också, så jag får chans att studera fenomenet mer ingående.
* * *
Jag tror den lugubra nationalsången, framförd på bland annat cello och fiol, ska anspela på stundande St Patrick’s Day, men det hjälper inte.
Den genererar inte mer stämning än en recitation av protokollet från senaste kommunfullmäktige i Eslöv.
* * *
Det är för rart.
Skapski blir inzoomad i jumbon, föräras dånande ovationer från läktarhåll – och den den försynte unge mannen ler så lyckligt att lagkamraterna i båset förmodligen blir helt bländade.
* * *
Skrivplatsen framför mig är helt nerskräpad av finländskt lakritspapper.
Som sagt:
Det är som det ska igen.
Om Varpu nu gick och hämtade kaffe också…vilken old school classic DET vore.

Hängig.
Seg.
Sur.
Där har ni er biff idag, söndag 15 mars nådens år 2015.
Efter att ha klarat mig hela rekordstränga skitvintern utan så så mycket som en harkling är det plötsligt nån förkylning som smugit sig på – förmodligen från Eken-land… – och nu bara väntar på rätt tillfälle att få bryta ut på riktigt.
Det är ju själve fan.
Dock:
Jag har ändå, under grymtningar och mumlande svordomar, tagit mig tvärs över Manhattan och är på Garden på för klockan 17-föreställningen mellan Rangers och Panthers.
Inte för att det precis känns som att man absolut måste se Florida, men jag har inget bättre för mig och hade ju lovat.
Så det blir blogg.
Men förmodligen en hängig, seg och sur en.
Ni är förvarnade.
* * *
Det har nu gått snart en och en halv månad sedan vi såg Henke Lundqvist i den här hallen och jag erkänner:
Jag börjar sakna honom rätt ordentligt nu.
Det är inte samma sak att gå hit när inte den största stjärnan – han som på många sätt är orsaken till att jag blivit kvar här och har den här bloggen att babbla i – är med.
Frågan är när han kommer tillbaka.
Tiden börjar bli knapp om han ska hinna hitta rätt sorts rytm och timing till slutspelet.
Beskedet från Badtofflan Vigneault före dagens match är att han tränat hårt på egen hand och ska vara i utmärkt fysiskt skick, men fortfarande inte fått slutgiltig clearance från läkarna och därför inte motar skott ovanför midjehöjd.
– Och han måste träna ordentligt med laget ett tag innan han kan spela. Det är ingen skillnad på en målvakt och en utespelare, heter det
Det betyder att Kungen förmodligen inte sitter på sin tron förrän framåt månadsskiftet.
Roadtrippen som går till Winnipeg och Minnesota…jag tror det är den vi får börja sikta in oss på.
* * *
Meningen var att jag skulle hakat på ett ystert sällskap ut på byn igår kväll också, men jag började tappa stinget redan på tåget hem från Philly så jag avstod.
Tur det.
Övningarna en särskilt munter kamrat – vi kan kalla honom Eken – ledde slutade tydligen på karaoke-bar.
Om jag varit med där, och på gammalt känt vis fått för mig att visa hur Elvis-klassiker ska framföras, hade det definitivt inte blivit någon livematch idag.
* * *
För Rangers del fortsätter Kungens frånvaro vara mindre förödande än väntat.
Igår höll ju till och med vår förskrämde vän MacKenzie Skapski nollan.
Mot Buffalo visserligen, men ändå.
Belöningen blev en raklödder-tårta mitt i plytet i direktsändning.
Jovisst, när Joe Giannone efteråt stod och intervjuade den 20-årige keepern smög Chris Kreider fram och tryckte en handduk insmetad i radlödder i ansiktet på ynglingen.
Pojkar, pojkar, pojkar…
* * *
Hästpolo-Gustav skojade inte när han sa att Red Wings gett sig fan på att spela bättre mot Penguins idag.
Imponerande 5-1-seger i Consol Energy Center.
* * *
Nu har mitt vänstra ben somnat också.
* * *
När Badtofflan ska berätta hur mycket han beundrar Florida säger han att de inte förlorat under ordinarie match sedan el…och där kommer det en kort paus och jag tror han ska säga nåt stil med ”sedan Elvis gick i korbyxor”.
Det hade varit musik i Biffen-öron urleda på trötta klyschor.
Men det är bara ”sedan Ellis tog över i kassen” och det är ju inte lika klatschigt.
Men däremot sant.
Trots att läget efter Bruins sena återuppståndelse är snudd på hopplöst fortsätter katterna från Fort Lauderdale-trakten kriga och spela bra och vinna.
Jag tycker det ska bli kul att se dem.
* * *
Breaking news från Pittsburgh:
Red Wings hade hunnit halvvägs till flygplatsen när de insåg att Hästpolo-Gustav inte var med.
Han hade helt enkelt missat bussen, så de fick vända tillbaka och hämta upp den skånske slarvern.
– Det här måste du använda i bloggen för lång tid framöver, säger en källa som vill förbli anonym men har kraftig skäggväxt…
Utan tvekan.
* * *
Jag drömde om Derick Brassard i natt, slår det mig plötsligt.
Det är då man inser att man bör ha semester.
* * *
Nummer 68, utan hjälm och helt ledig och cool i hållningen, är som vanligt en underbar syn på värmningen.
Vilken evig hjälte.
* * *
Att Varpu var i Philly igår var en sak.
Att se henne här, på Garden, är något helt annat.
A sort of homecoming, liksom.
En symbol för att allt är på väg att bli som det ska vara igen.
Ljuvligt.
Dessvärre har hon inte platsen intill mig, som traditionen bjuder, men det ska vi ordna till kommande matcher.
* * *
Jamen, hörrni.
Nu lutar sig grin-Biffen bakåt och hoppas på okej söndagsunderhållning.

PHILADELPHIA – DETROIT 7-2 (Slut)
* * *
Då sitter jag på ett tåg igen.
Acela 2220 rullar norrut, mot New York City.
En sån ”serious run” – som rockbanden kallar operationerna när de bara flyger in och ut för en show – har jag aldrig gjort i Philly tidigare, men det känns rätt fint.
Vad jag kan se är kupén renons på celebriteter den här gången.
Om inte han den långe, med svart hårman, i andra änden av vagnen är Chris Robinson från Black Crowes…
* * *
7-2 alltså.
Till Flyers.
Mot Red Wings.
Säsongen 2014-2015.
Det hade jag ju på förhand trott i lika hög grad som jag sett det som trovärdigt om någon påstått att de som gör pressmaten i Verizon Center ska föräras ett pris för kulinariska insatser
Men Flyers var bra och Red Wings var, i enlighet med gamla Wells Fargo-traditioner, inte alls bra och då kan det gå så.
* * *
Kepsarna har precis börjat hagla över isen när speakern, lätt skamset, meddelar att målskytten på Flyers första mål ändrats.
Så den hat trick som firas med Brayden Schenns 4-1-mål är alltså inget hat trick alls.
Party poopers i sekretariatet!
* * *
– Ja, skrockar Grosse när jag frågar om han gått och blivit Kenta Nilsson på gamla dar, det bara svartnade för ögonen. Sedan vaknade jag och hade hängt in ett frilägesmål.
* * *
Tyvärr, det är inte Chris Robinson som sitter där borta.
Det är bara en vem som helst som vill ge ett lite rockigt intryck.
* * *
– Det här var bara pinsamt, säger en mycket lågmäld Hästpolo-Gustav.
Well, det bör i alla fall ha varit Wings saftigaste magplask för säsongen.
Naturligtvis sitter jag på läktaren då…
Och kolla nu:
Eftersom Bruins samtidigt vann i Pittsburgh är det verkligen race i Atlantic.
Bruins har bara tre poäng upp till Wings på tredjeplatsen…
Ojvoj.
* * *
Jag visste inte att Bellemare pratar svenska, men när professor Hugosson säger ”grattis, bra match” svarar han först glatt på franska, kommer på sig och levererar sedan ett klockrent ”tack, det var snällt sagt”.
Lite kul.
* * *
Gött var det i alla fall att se att Kron Wall of Pain återvände i tredje perioden.
Det är ruter i grabbar från Järfälla.
* * *
Jo, bloggen har förstås börjat studera Calgarys spelschema under den avslutande grundseriemånaden.
Får Douglas Murray ett kontrakt tänker jag inte missa chansen att få se honom – och, framförallt, göra intervju efteråt.
* * *
Jag kan förstå om ingen i Michigan delar den åsikten, men en positiv aspekt på ett Red Wings på wild card-plats är att chansen för en playoff-serie mellan dem och Rangers skulle öka markant.
Hur häftigt vore inte det?
* * *
Om Flyers bara spelat så här hela säsongen…
– Ja, nej, det hade man ju önskat. Men vi har tyvärr haft svårt att hitta jämnheten i vårt spel, säger Grosse.
– Men vi har inte gett upp. Vi kollar inte i tabellen alls, vi bara kör och tänker försöka vinna alla matcher vi har kvar.
* * *
Själv ska jag nu stoppa i lurarna och lyssna på Mott The Hoople.
Imorrn:
Jagr på Garden.
Vi hörs då.

Nä, Detroit kan inte vinna hockeymatcher i The City of Brotherly Love.
När drygt tre minuter återstår pangar Matt Read, efter en vacker handbollsupprullning, in 6-2 – och medan jag sitter och skriver det dunkar PlayoffWills Rinaldo in 7-2 också.
Ojvoj.
Utklassning monumentale.
Slutrapport kan dröja, vi får se var och hur och när jag får tid till sån.

PHILADELPHIA – DETROIT 3-1 (Period 2)
* * *
Med spöken är det nu så att dom gärna spökar vad som än händer.
Det får Red Wings en bister påminnelse om i den här perioden.
De gaskar upp sig ordentligt, för långa stunder spelet och får också in en reducering.
Men just när det känns som att gästerna faktiskt kan vara på väg att ta över på allvar bökar Brayden Schenn, i ännu ett powerplay, in 3-1.
The ghost of Philadelphia – en mardröm i Motown.
* * *
Inga nya grossmanska shownummer noteras.
Men det är 20 kvar och snart måste ju coach Berube att han ska matchas i powerplay också.
* * *
Kron Wall of Pain blir överkörd av LeCavalier och ser tyvärr inte mycket piggare ut när han lämnar isen än de patienter Alan Alda vårdade i ”M.A.S.H”.
Dystert, dystert.
* * *
Det är bara Abdelkader – jo, vi håller oss till kader… – som gör mål för Wings nuförtiden.
Dessvärre åker han på en rungande smäll när han med rätt så frapperande dödsförakt krigar in reducering, så nu blir det väl inget mer.
* * *
Det verkar vara oroväckande många hårdrockare bland kommentatorerna och plötslig nämns namn som Ozzy och Ufo i samma andetag som Elvis och The Clash.
Hur gick det här till?
* * *
Ibland ser plockräddningar snyggare ut än de är, det händer rätt ofta att stressade skyttar skjuter rakt i handsken.
Men den Steve Mason klipper till med när en ren Tatar har guldläge mitt i slottet är verkligen femstjärnig.
* * *
John J, här är dagens verkliga kioskvältare till nyhet:
Varpu har kommit för att stanna och tänker vara på plats resten av säsongen.
Så du får gott om tillfällen att fira Vappu med Varpu!

PHILADELPHIA – DETROIT 2-0 (Period 1)
* * *
Ja, alltså, jag vet inte hur jag ska få de som inte ser själva ser matchen att tro på det här men Grosse Grossman frustar sig loss i friläge – och dunkar in sitt femte mål för säsongen med ett skott så precist att Jimmy Howard står står helt förlamad och kan göra ingenting.
Inget ont om Grosse – inte alls – men att se honom i just frilägen är som att se Mats Zuccarello klippa 2.50 i höjdhopp och Lasse Stefans vinna nobelpriset i litteratur.
Nu kan vad som helst hända den här eftermiddagen.
* * *
Detroits Philadelphia-spöke lever, kan vi lugnt konstatera.
De ligger inte bara under med 2-0 i mål – och bedövande 15-4 i skott.
De har inte inte skapat något som ens med bästa vilja i världen kan liknas vid en farlighet.
Ett wild vard-race har precis börjat i Atlantic-divisionen.
* * *
Nämnde Jimmy Howard gör sin första match någonsin i Wells Fargo och talade före om hur peppad han var över att äntligen få gå upp mot Flyers i den här tryckkokaren till hall.
Då hade han inte räknat med att Kenta Nilsson Grossman skulle komma och sabba eftermiddagen för honom.
* * *
Varpu hälsar bloggens läsare – och särskilt då John J – att hon saknat er och är glad över att hon är tillbaka.
Hon ber också att få upplysa om att högtiden Vappu infaller först den första maj, så du får vänta lite med dina ”Happy Vappu Day”, John J.
* * *
Det är något lätt lugubert med att Babcock matchar Glendening i förstakedjan.
Är inte han – Glendening alltså, inte Babs – den ultimata tredjekedjan-gnuggaren?
* * *
Jag tror Alan Alda ångrar att inte han också klev av på 30th Street Station och följde med hit.
När Grosse har show liksom…
* * *
UFO…herregud.
Där nådde vi ändå något slags undre gräns i kommentatorsspåret.
* * *
Att sitta här och komma på att just ja, det är ju Lauren Hart som sjunger nationalsången i Philly, det är som att få in menyn på Wollensky’s Grill och bli påmind om att de här den där grymma räk-cocktailen som förrätt också.
Hon är så bra.
* * *
Sa ju det.
Dom har till och med en tjomme i grön hatt som dansar till irländskt stomp i jumbon i reklampauserna.
Hela Philly kommer att vara Gröna Lund på skolavslutningen om några timmar.
* * *
Mer Grosse Show nu.
Det var inte för den vi visste att vi kom hit, men nu är det den som får pulsen att rusa.

I den grå, regnsjuka och dimmiga morgonen tar sig en gammal biff till Penn Station, hoppar på ett tåg och åker söderut.
Det dunkla gryningsljuset skänker våtmarkerna i norra Jersey ett overklig skimmer, de gruvligt nergångna industrimiljöerna söder om Newark är som tagna direkt ur solkig tv-deckare från 70-talet – och på andra sidan gången bligar Alan Alda surt över en New York Times.
Jo, faktiskt.
Han sitter i samma vagn, på väg söderöver i svinottan även han, förmodligen till Washington.
Det är andra gången jag ser honom på Acela-tåget och jag tror därmed vi kan slå fast det:
Alda – ”Hawkeye i ”M.A.S.H”, senator Winnik i ”West Wing” och enastående Upper East Side-stereotyp i diverse Woody Allen-filmer – är en train man.
Och vem är inte det?
Tåg regerar – i synnerhet i grå gryning.
Han verkar dock inte gilla att bli igenkänd, för som sagt – han blänger surt tillbaka över tidningssidan när jag, som ett annat pojkbandsfan, sneglar lite för mycket från mitt säte.
Jag försöker därefter skärpa mig och fokuserar på skivrecensionerna i nya Rolling Stone, men det är inte så lätt.
Alda – 79 år nu, otroligt nog – är en gammal hjälte i min värld, en arketypisk new yorker vars stil och framtoning jag alltid älskat och under perioder försökt ta efter.
Redan efter en dryg timme måste vi dock skiljas åt, för då når vi 30th Street Station i Philadelphia och jag kliver av.
Lite sorgligt.
Det var, hans surmulna attityd till trots, fint att få dela morgonen med Alan Alda.
* * *
På 30th Street Station – som jag gillar enkom för att den inte heter Penn Station, som nästan alla andra stationer längs Amtrak-sträckan mellan Boston och Washington – i det likaledes regntunga Philly hittar jag snabbt en taxi och ber att få bli körd till Wells Fargo Center.
För förstås:
Det är därför jag är uppe i den arla morgonstunden en god damned lördag.
En matiné ska avgöras i det pampiga hockeytemplet på norra Broad Street.
I ena ringhörnan Philadelphia Flyers, i den andra Detroit Red Wings.
Matinéerna har som regel varit so-so den här säsongen, men jag får för mig att detta kan bli nåt.
* * *
Som ni säkert kommer ihåg är det bara några månader sedan Cameron Diaz var med på ett Acela-tåg från New York också – och hade den goda smaken att sätta precis intill bloggen.
Jag har tidigare sett även Kurt Russel i sällskap med partnern Goldie Hawns dotter Kate Hudson, Dana Bash från CNN och Newarks tidigare, omstridde borgmästare Cory Booker.
Så det är ett tips för eventuella stargazers i läsekretsen:
Åk Acela-tåget!
* * *
Man vänjer sig, det blir efter ett tag ett slags vardag också i att bevaka något så magiskt som NHL.
Men emellanåt hugger det till av välbehag och det drömlika, fantastiskt privilegierade i den nordamerikanska hockeybloggarens tillvaro framstår plötsligt som i blixtbelysning.
Som nu – en stilla lördagförmiddag i Philadelphia, när jag kommer så tidigt att jag länge sitter helt ensam i Wells Fargos lyxigt spa-artade pressbox och knattrar lustfyllt på laptoppen medan hallen långsamt gör sig redo för evenemang.
Den nyspolade isen gnistrar förtrollat i det skarpa strålkastarskenet, de väldiga läktarsektionerna framstår utan åskådare som klippblock i Grand Canyon och reklamen som blinkar för ingen alls på displayerna mellan sektionerna vaggar in mig i mjuk hypnos.
En förmiddag i mars kan inte vara bättre.
* * *
De bästa tåglåtarna någonsin, för att nu fortsätta på det – häpp! – spåret:
Elvis ”Mystery Train”, Gladys Knight & The Pips ”Midnight Train to Georgia”, Robbie Robertsons ”Between Trains”, The Clashs ”Train in Vain”, Tom Waits ”Downtown Train”, Glenn Millers ”Chattanooga Choo Choo” och Johnny Cashs ”Folsom Prison Blues”.
Eller har vi fler förslag?
* * *
Detroit Red Wings är i dagsläget ett mycket bättre hockeylag än Philadelphia Flyers, men det betyder verkligen inte att de kan garantera sina fans seger idag.
Get this:
Dom har inte vunnit en grundseriematch i den här staden på arton år.
Då – 25 januari 1997 – gjorde bland andra Steve Yzerman, Brendan Shanahan och Tomas Holmström varsitt mål, Mike Vernon stoppade 17 skott och slutsiffrorna skrevs till 1-4.
Sedan dess:
Idel torsk.
I nästan två decennier.
– We’re overdue, säger coach Babcock till Detroit Free Press.
Det kan man verkligen tycka.
Men såna där fenomen har ju en tendens fortsätta spöka, trots att lagen och tränarstaberna byts ut flera gånger om.
Underligt.
Men sant.
* * *
Det är en speciell dag på många sätt idag och här är det allra främsta skälet:
Varpu gör NHL-comeback i denna Wells Fargo-matiné.
Jovisst – den finländska lakritsdrottningen är tillbaka på rätt sida Atlanten och hon har nu hakat på den gruppresa professor Hugosson – lika frekvent USA-resesnär som brittiska lyxkryssaren Queen Elizabeth – arrangerar ner hit.
Det är över ett år sedan vi sågs sist, så ni för ju förstå:
Det ekar av imaginära trumvirvlar och fanfarer i det här blogginlägget.
* * *
Justin Abdelfucker gör ett eller ett par mål i första perioden.
Sedan slutar dom spela, så motståndarna tar över, vänder och vinner till sist komfortabelt.
Så har det sett ut i varje match Red Wings spelat på slutet och så kan det inte fortsätta, för plötsligt är swinging Bruins bara fem poäng efter i divisionen och den där tredjeplatsen som i flera månader sett ut att vara vikt åt rödvingarna kan mycket snabbt förvandlas till en simtur i wild card-träsket.
* * *
St Patrick’s Day infaller i formell mening först på tisdag, men Philly är – precis som Boston – ett förvuxet Dublin så här firar dom denna irländska sista april-variant så länge det bara går.
Det betyder att dagens begivenheter kommer ha en grön touch – och att det kommer krökas grundligt på Wells Fargo-läktarna.
För en gångs skull, liksom…
* * *
The Mule är fortfarande långt från spel, men han syntes till i The Joe häromdagen – och det berodde inte bara på att Octopus Al ställde till med årlig bbq-fest i gömmorna bakom zamboni-entrén samma eftermiddag.
– Han har fler och fler bra dagar och vi hoppas att han kan återkomma innan grundserien är över, hette det i utlåtande från klubben.
Det hoppas jag med
Jag tycker inte att det är riktigt på riktigt när inte The Mule är med.
* * *
Flyers-fansen är beundransvärda som fortsätter komma hit och ser till att det blir samma gapiga, störiga Philadelphia-stämning som vanligt varje match.
Det är inte som att coach Berube och hans lärlingar egentligen förtjänar det.
Säsongen kan i bästa fall beskrivas som medioker – och i sämsta som en fullständig flopp.
Men sportfansen i Philadelphia har alltid varit såna.
De är lojala och går vad fan som än händer.
Om inte annat får de ju chansen att visa sin djupa avsky för alla motståndare som kommer hit och vinner…
* * *
Jim Bedard, Detroits målvaktscoach, står vid kaffeautomaterna och dividerar med Chris Osgood och jag vet precis vad för hälsning som väntar när jag tränger mig fram.
Mycket riktigt:
– Hey…systembolaget, säger han.
Som alltid.
Det är lite underhållande.
* * *
Nä, Playoff Will.
Här tänker vi inte sluta prata skit om Zac Rinaldo.
Till och med de mest hängivna Flyers-fansen har ju tröttnat på att han bara ställer till md dumheter – och sen fäller korkade kommentarer efteråt.
Han är en lus i NHL:s fana.
* * *
Nu klev Varpu in på läktaren – och runt min dator dignar det plötsligt av finsk lakrits.
Matchen kan börja.