NASHVILLE – ANAHEIM 4-0 (Period 2)
* * *
Game over.
Och sanningen är att det aldrig blev så mycket till seriefinal.
Predators gör vad som måste vara säsongens sämsta hemmamatch – ja, match överhuvudtaget kan man nog säga – och har vad jag kan minnas inte skapat en enda riktigt het chans.
Samtidigt vittrar ankorna blod varje gång de kommer ner mot kassen där det står nån som bara låtsas vara Pekka Rinne och inte kan stoppa någonting.
* * *
Jacke Silfverberg blev inspirerad av mötet med brynäsaren från Örby i morse.
Två kassar inför ögonen på oss är kungligt.
Får vi ett hat trick hissar vi BIF-flagg på Broadway i natt.
* * *
Ja, Pekkas bekymmer fortsätter i sanning.
Preds har just dödat ett tre-mot-fem-läge i början av andraperren.
Då flippar han, helt valhänt, ut pucken över plexit.
Sen förefaller han åter helt oförberedd när Jacke styr in sitt andra.
Även en sån mästare hinner tappa feeling och tajming under några veckors frånvaro.
* * *
Rakell är inte pjåkig han heller.
Två assist.
Herrarna behövde bara komma ifrån varandra för att få igång produktionen…
* * *
De har ingen presstoa här så en stackars murvel får gå ut och ställa sig i kön bland vanligt folk – the horror! – och jag kan meddela att kostym och slips sticker ut bland hockeytröjorna.
Om blickar kunde få en slips att rodna…
* * *
Jo, sista sex-sju får hemmalaget ändå lite snurr på offensiven.
Men då är dansken återigen det vi trodde att finländare på andra sidan rinken skulle vara.
* * *
Men Skånske Jan, jag har varit i Memphis vid åtminstone 20 tillfällen de senaste 25 åren – och klippte Jack Daniel’s-destilleriet förra hösten.
Längtan tillbaka är ständig, men den här gången finns ingen tid för såna utflykter.
* * *
När Beleskey gör mål nickar Youngblood-rookien imponerat.
– Han hade bästa platsen i omklädningsrummet också.
Vad menar du?
– Jo, alla satt ju trångt i en fyrkant. Och så var det tre stycken på en lyxigare bänk för sig. Getzlaf, Perry och så han.
Vissa saker noterar man bara med färska ögon…
* * *
Halva Bridgestone har förstås gått härifrån och sitter på Broadways barer och skrålar med i George Strait-hits vid det här laget.
Men de som är kvar har uppenbarligen bestämt sig för att det inte gör så mycket att Preds förlorar en hockeymatch och håller igång ändå.
Det är bra folk som bor här.
* * *
Jag vill se tävlingen ”kvällens hockeyfrilla” nu.
* * *
Ett Predators-mål kan vi väl få i alla fall?
Ekan har ju lovat öva in målsången, Tim McGraws ”I like it, I love it” till nästa podd…

NASHVILLE – ANAHEIM 0-2 (Period 1)
* * *
Pekkas comeback känns inledningsvis inte mer lyckad än The Doors dito utan Jim Morrison.
Första ingripandet, i numerärt överläge, slutar med att han bara tappar bort pucken – och så kan Jacke Silfverberg svepa in den i tom kasse.
Sen ser han helt tafatt ut när kompisen från i förmiddags, Vatanen, styr in tvåan.
För att travestera Arne Hegerfors i USA-VM:
Ojdå, Pekka, det här har inte börjat bra…
* * *
Annars….nja.
Ännu så länge lever seriefinalen inte riktigt upp till hypen.
Till och med Youngblood, ändå helt hypnotiserad över att få vara på plats, klagar.
– Man saknar det explosiva från Garden igår, säger han.
Men vi hoppas nu att topplagen är klara med att känna på varann – och att det blir lite mer bett i handlingarna i andra.
* * *
Frederik Andersen har däremot sett nästan obehagligt säker och majestätisk ut.
Så Danmark slår Finland i en målvakstmatch.
Det ska inte kunna hända, känns det som.
* * *
Ryan Getzlaf var med på matchvärmningen, och såg ju dessutom så glad ut när en paralyserad Ekeliw stod och blängde på honom i morse – men är helt oförklarligt scratchad.
Inte ens beatreportrarna från Kalifornien till vänster om bloggen på pressläktaren vet vad som hänt.
Vad surt.
* * *
Det är inget riktigt ramalama på läktarna heller.
Här brukar yster fest pågå från värmning till slutsignal.
Ett hemmamål skulle kanske inte, vad den detaljen beträffar, vara så dumt.
* * *
Finlands Lidas – Kimmo Timonen – går på is med Flyers imorrn, rapporteras det från Philly.
Man blir ju nästan glad som en hel Niclas Viberg av den nyheten.
* * *
Efter halva perren får vi en stencil – jo, det är fan en gammal stencil – på vilken det står att Getzlaf lider av en lower body injury och den förvärrades under uppvärmningen.
Jaha.
* * *
Jo, Taggen, Broadway lyser och lockar där ute – med nästan oemotståndliga löften om honky tonk-svängig rajtantajtan.
Men vi ska vara här till på söndag och farsan är något stukad efter bara tre timmar i bingen, så festen kan få vänta nåt dygn…
* * *
På grund av Getzlafs frånvaro får vi inte se Ducks blågula kedja beramade kedja.
Rakell spelar istället med Perry och Borque – och Silver med Cogliano och Kesler.
Det verkar ju gå rätt bra ändå.
* * *
Förstår inte vad det är för medioker tvålkopp som är här och sjunger nationalsången.
Fan, det är lättare att hitta femplus-vokalister i Nashville än fyllon på en svensk stadsfestival.
* * *
Tävling för publiken i en paus:
Boogie for your burrito.
Bara i Nashville, kids, bara i Nashville!
* * *
Nu har Youngblood glömt elsladden hemma på hotellet också – och måste tanka ström av mig.
Rookie-misstagen står som spön i backen.
* * *
Lyft nu, seriefinal.
Vi gick fan upp halv fem för det här…

Nu vet Youngblood Ekeliw vad en bagarväckning monumentale innebär också.
För han hinner bara sova drygt tre timmar.
Sen – 04.30 – ringer klockan.
Det är en tvättäkta bagarväckning monumentale det.
– Usch, säger han och ser ut som om någon släckt ner han hans Viaplay-prenumeration för alltid.
Men bara några timmar – och en småskakig flygresa ner genom spenaten – senare är den unge mannen lycklig igen , för då sitter han på ännu en morning skate, den här gången i Bridgestone Arena i centrala Nashville, och ser heliga hjältar på närmare håll än det ens går att föreställa sig hemma i Örby.
Det är precis som på Garden igår.
Ögonen lyser som hos kidsen längst fram på en Selena Gomez-konsert.
Fantastiskt att se – idag med.
* * *
Matchen som ska spelas här ikväll har viss potential, för att uttrycka det med maximal återhållsamhet.
Det är ju Nashville Predators mot Anaheim Ducks.
Alltså:
Ettan i tabellen mot tvåan i tabellen.
Dom två bästa lagen.
Seriefinal – på riktigt.
– Ja, säger Jakob Silfverberg när vi träffar honom i gästernas rymliga kabyss, det ska bli en riktigt rolig match att spela. Vi har bara mötts en gång tidigare och då var det riktigt tufft. Det är ju två lag som verkligen vill spela också.
Ah, mer
Det är ju som att höra Springsteen – inga jämförelser i övrigt – säga att han han just inför showen man ska se känner sig extraordinärt spelsugen.
* * *
Vi tar oss alltså down south – till bbq-ribsens, soulmusikens, gudfruktans, juke jointarnas, honky tonk-svängets och Tennssee Williams vanligtvis ångande land – och upptäcker mycket snopna att det är ännu kallare här än i New York.
– Det var fint för bara nån dag sen. Ni har dålig tajming, säger Filip Forsberg.
Tell us about it.
Jag har aldrig upplevt något liknande i de här trakterna.
Är det lika i Memphis, fem timmars bilväg västerut? Hemma hos Elvis?
Skandal i så fall.
* * *
Den förste vi ser när vi klättrat ner från läktaren och kommit ner i den långa korridoren utanför de bägge omklädningsrummen är Ryan Getzlaf.
Då blir Youngblood nästan lika tagen som när Martin St. Louis smög förbi bakom ryggen på honom igår.
* * *
Apropå tajming:
Pekka Rinne gör comeback för Preds ikväll.
Det är tidigare än väntat.
– Ja, men jag vill få en mjukstart, så jag bestämde mig för att spela min första match mot Ducks, säger jätten som mycket väl skulle kunna kallas världens bäste målvakt med ett brett flin.
* * *
Han är en lätt disträ karaktär, Ekan Ekeliw.
Precis när vi gått igenom säkerhetskontrollen på LaGuardia kommer han på:
– Öh…jag har gjort bort mig. Min mobil ligger kvar på ditt vardagsrumsbord, tror jag.
En rookie på roadtrip…
Men det är bara bra, tycker jag.
Då kommer han inte stå och glo i displayen när legendarer som Tom Hanks promenerar förbi på en halvmeters avstånd.
* * *
Tröttnar Pekka Rinne på sitt dagjobb kan han förresten ta anställning som speaker i amerikanska reklambranschen.
Han har en stencoolt raspig basröst, ungefär som Sam Elliott – ni vet han som ”kommenterar” i ”Big Lebowski” – och skulle kunna sälja vilken pick up-truck som helst på tv.
* * *
Calle Järnkrok är inte direkt Erik Karlsson när han möter media.
Att brynäsare överhuvudtaget kan vara så försynta och lågmälda är förundrande.
De jag kände under min uppväxt var precis tvärtom, allihop – och särskilt du, Jonas Nilsson.
Men det var ju detsamma, det viktiga är att den skönlockige lille skridsko-konstnären anpassat sig så bra till den nya, mer defensiva roll coach Lavy gett honom – och i skuggan av kompisen från Åkerö upplever ett eget litet genombrott.
– Tja, säger han och ler lite blygt, helst skulle jag väl vilja vara med och göra mer offensivt. Men jag vill ju spela i den här ligan och då får man rätta sig efter vad de ger en för roller.
Helt riktigt.
Det är lika på tidningar kan jag avslöja.
Vi vill alla vara Simon Bank, men…
* * *
När Örby-Sinatra nu är här passar vi förstås på att spela in jubileumsavsnittet – nummer 50! – av vår NHL-podd och det är en sällsam upplevelse att plötsligt sitta mitt emot honom, i ett hotellrum, och babbla.
Vi blir nästan lite järnkrokskt blyga för varann.
Det går dock bra.
Tills teknikern från Älvsjöfälten ska försöka klippa avsnittet och sedan publicera det.
Då blir det haveri.
Som sagt:
En rookie på roadtrip…
* * *
Jag var senast här i början av oktober, när Preds begick säsongspremiär mot Stars, och som jag minns saken var det ingen särskild buzz kring Filip Forsberg då.
Men han har gjort viss impact sedan dess, om man säger så.
Bara häromdagen förutspådde lokaltidningen Tennessean att artisten från Åkerö kommer bli för Music City vad Derek Jeter varit för New York – och efter morgonvärmningen är det i första hand Rinne, Weber och honom lokal media vill tala med.
– Ja, den där, skrockar Järnkrok, hans säsong vill man ju inte ens prata om…
* * *
Kedjan Jacke Silfverberg och Rickard Rakell bildar med Andrew Cogliano har varit en av Anaheims bästa enheter – bland väldigt många, ska tilläggas – den här förnämliga säsongen, men själva är de inte hundraprocentigt nöjda.
– Vi måste börja göra mer mål. Vi skapar mycket hela tiden men har alldeles för svårt att få in pucken, säger Rakell, som bloggen får äran att träffa för första gången.
* * *
Fin vy, från hotellrumsfönstret, över det Bob Dylan kallade Nashville skyline.

Fast när han var här, för 46 år sedan, fanns inte futuristiska byggnaden i förgrunden.
Det är Bridgestone Arena det.
Alla arenor borde ligga så centralt – och jag borde alltid bo på hotell på samma avstånd.
* * *
Ekeliw, som suspekt nog när starka Brynäs-sympatier, tror sig också veta att Calle Järnkrok privat, i en trängre krets av polare, är en riktigt livlig skämtare.
Vad vi har här alltså en Eva Dahlgren med skridskor på fötterna.
* * *
Hotellet är ett helt vanligt mainstream-Renaissance, men på väggen ovanför skrivbordet hänger en bild av Johnny Cash.
Då vet man var man är.
* * *
Pekka Rinne och Sami Vatanen hälsar glatt och står sen länge och språkar i den där långa korridoren.
Det är alltid nåt särskilt fint med just finsk förbrödring.
* * *
Med mycket stor tillfredsställelse noterar jag att professor Hugosson efter en vecka in the land of the free börjat använda uttrycket ”ojvoj” på twitter.
* * *
Järnkrok har sina föräldrar i stan och umgicks med dem, så the Brynäs reunion fulländades inte riktigt igår kväll – men Silfverberg och Mattias Ekholm träffades i alla fall för middag och är väl Gavlerinken-nostalgi så det räcker.
– Jakob var en av mina bästa kompisar i Gävle men vi hinner inte ses så ofta så man får passa på, säger Ekholm.
Sen är det ju inte så svårt att få med sig gäster ut i just Nashville….
* * *
Det är kaoset kring Evander Kane i Winnipeg som får Hugosson att ta till de tunga tunga blogguttrycken.
Och jag förstår honom.
Den evige odågan (Kane, inte Hugosson…) har alltså en vådlig beef med Byfuglien – och sket därför att spela matchen mot Vancouver häromsistens.
Jag gissar att han inom en mycket snar framtid tillhör ett annat lag.
* * *
Just ja.
I taxin hem från Garden igår kväll vände sig chauffören plötsligt om och frågade:
– Vad är det för språk ni talar, du och din son?
Touché.
* * *
Nashvilles morgonvärmning är frivillig, men en sån som Filip från Åkerö är ute ändå.
Ja, han må ha blivit superstar – men är fortfarande för ung för att kunna ta sig samma friheter som Weber och Fisher såna gånger.
* * *
Ekholm kommer att sätta en på Andersen ikväll, det bara känner jag på mig.
* * *
Nu händer det.
Youngblood går verkligen och hämtar en kopp kaffe åt farsan.
Så nu kan seriefinalen i Tennessee börja.
Mycket nöje.

NY RANGERS – BOSTON 3-2 (Slut)
* * *
Meh.
När Tom Hanks kommer gående genom korridoren är vi står och väntar på att bli insläppta i Rangers omklädningsrum står Youngblood och tittar i sin telefon – och missar hela scenen.
Den chansen lär inte återkomma.
Young people och deras telefoner alltså.
* * *
Kan det vara season-ending?
Pat Leonard ställer frågan, om Henkes skada, som ingen riktigt vågar tänka högt.
Vigneault bara ruskar på huvudet och upprepar:
– He’s day to day.
Hm.
* * *
Ja, ha ha, det var då rent lugubert vad Quickie och Hagge hade svårt att dunka in pucken i den tomma kassen.
Tänk om Bruins gått upp och kvitterat i det läget…
* * *
MacKenzie, en rödlätt liten valp med aningen försynt uppsyn, sitter på Henkes plats i rummet.
Det är en syn som inte alls går att vänja sig vid.
* * *
Chara hade ingen Norris Trophy-kväll precis.
* * *
Huruvida Henke åker med till Nashville för lördagens matiné (den som öppnar för en ledig lördagkväll på Broadway för alla beat-reportrarna….ojvoj!) verkar högst oklart.
Jag och Youngblood drar dock redan i svinottan nu på torsdagsmorgonen.
Därför packar vi nu ihop och åker hem och försöker slagga några timmar.
Låt oss höras från Johnny Cash-land!

Slut, Rangers vinner en fin match med 3-2.
En kort skvätt till kommer

NY RANGERS – BOSTON 3-2 (Period 2)
* * *
Bruins kommer in i’et mer och mer.
Men kors i både tak och golv:
Då är det istället Rangers som är lite effektiva och vänder på äppelpajen.
Framförallt, dock:
Det är en jäkla rolig, välspelad och nu också spännande match.
Ekeliw brings it home åt oss.
* * *
Det går över 33 minuter.
Först därefter kommer första utvisningen, en hooking Blåskjortan Stempniak gör sig skyldig till.
Och så fort man ser Bruins PP förstår man varför hemmalaget försökt undvika dylika regelbrott.
Det är ruggigt vasst och bloggen garanterar härmed mål om de får fler chanser.
* * *
Ja, det var ju förstås för att han var ute och lallade i shorts på morgonvärmningen som Brassard kan fläska in kvitteringen på det där resoluta sättet.
* * *
Stempniak bör enligt rättstavningsprogrammet ändras till – Stekpanna.
Ja, inget dumt förslag.
* * *
Förträfflige läsaren Erik Norin meddelar, på twitter, att det är slagsmål på toan vid sektion 213 i pausen.
Ja, Youngblood försvann några minuter här…
* * *
Hagelin och Pastrnak matchade mot varandra.
Då känns det som att Södertälje håller på att spränga ljudvallen på Manhattan.
* * *
Gamle kommentatorsspårsstammisen MN Johan sitter i detta nu och läser j-u-s-t d-e-t h-ä-r på ett plan nånstans i lufthavet över Nordamerika, på väg hem till Minneapolis.
Det är min förhoppning att det inte är turbulent för tillfället.
* * *
När Tom Hanks ser Hagge och Quckie och Pastrnak och Kreider och Zucca måste han tänka lite på inspelningen av sin största klassiker.
Det är ju ”Run, Forrest, run”-fart på allihop.
* * *
Jovisst, Zanoj – jag till och med älskar fiol.
Men kanske inte i första hand till nationalsång på hockey.
* * *
Det blidde ingen kaffeleverans i förra pausen, han var ju tydligen nere vid sektion 213 och vevade.
Men nu ska vi se, han får ju fan bo i korresoffan…

NY RANGERS – BOSTON 1-2 (Period 1)
* * *
Younblood gör sin Garden-debut.
Så det är inte mer än rätt att Rangers står för sin bästa matchstart på en månad och framförallt inledande tio-tolv minuterna piskar upp ett sjuhelvetes tempo i anfallszonen.
Men otack är världens lön.
Bruins gör, trots ett något letargiskt intryck, ett mål mer – på bara fem skott – och går in till pausfikat med ledning.
Sorteras under rubriken effektivitet.
* * *
Det är inga fel på Louis insats när han driver upp längs vänsterkanten och får in en räkmacka Bergeron bara kan stöta in.
* * *
Inte för att Talbot har mycket till skuld, Henke hade knappast tagit några av de där skotten han heller, men jag gissar att MacKenzie ändå skruvar lite oroligt på sig i båset när tvåan kommer så snabbt…
* * *
Big Rick Nash soloåker in mål nummer 32, går om Ovetjkin i toppen av målligan och plötsligt är det några Garden Faithful som försöker få igång ”M-V-P”-ramsan.
Den har jag inte hört sedan säsongen när Jaromir Jagr gjorde 123 poäng – varav 54 mål.
Och det har inte funnits mycket till anledning sedan dess heller.
Men nu…well, taget är luften är det inte.
* * *
Jag är inte hundra, men Henke har – tack och lov – varit synnerligen skonad från skador, så detta kan mycket väl vara första gången en sån som Hagelin spelar en match med Rangers utan att den hyllade landsmannen ens sitter på bänken.
Måste känns lite skumt ändå.
* * *
Det är en och annan som tagit sig hit från Baaastan också.
Det hörs om inte annat på några eftertryckliga ”Tuuuuuka” när Rask gör en galant benparad på ett vasst Haysan Svejsan-skott.
* * *
Lucic var inte ens här i förmiddags – på grund av influensa.
Men han flög in under eftermiddagen, snöt sig ordentligt och går alltså in och stoppar upp en kvitteringspuck i krysset.
Det är nåt rätt stilfullt över det.
* * *
Återigen är den ohemult speediga kedjan med Hagge, Quickie och Haysan Svejsan riktigt bra.
Vissa långsammare Boston-backar ser tidvis nästan ut som Hal Gill när glinen far som svalor runt benen på dem.
* * *
Ikväll kommer det ut en donna och drar nationalsången på – fiol!
Jag säger som Gris-Olle:
Amirante!
* * *
Snabbast av Hagge och Quickie?
Jag frågade Hagge häromdagen och han bara log.
– Det pratar vi inte om…
Ha!
* * *
Inte nog med Ekeliw.
Tom Hanks är här också
Och när han zoomas in i jumbon är det nån som kastar åt honom en volleyboll av det slag han har som kompis i ”Cast Away”.
* * *
Det är roligt att Quickie Fast vid åtminstone tre tillfällen försöker proppa Chara också.
Det går såklart inte alls, men ändå.
* * *
Wladimir Klitschko är här också.
Ifall Glass och Marchand behöver lite inspiration.
* * *
Öh, jag tänker nog inte berätta vad stavningsprogrammet tyckte att jag skulle ändra Klitschko till.
Men Taggen, den skabröse, hade blivit mycket glad.
* * *
Nu ska vi se om det går att få Youngblood att gå och hämta en kopp…

Ja, fan, det kunde man ju nästan ha räknat ut.
Pucken som träffade Henke på strupen i lördags orsakade mer elände än vad alla inblandade lättat intalade sig initialt och nu inleder Badtofflan Vigneault sin presskonferens på förmiddagen med meddelandet att ”Hank” undersöks för en skada som har med incidenten mot Carolina att göra och inte kommer att spela kvällens match mot Boston.
– Vi återkommer med information när vi vet mer, säger han.
Det låter nästan lika dramatiskt som det såg ut när Kungen låg på isen och vred sig i både smärtor och andningssvårigheter.
För det var ju så.
Det såg direkt skrämmande ut – och vi borde nog allesamman fattat att sådana trauman får följder.
Att Henke spelade vidare, och stod även mot Florida två kvällar senare, beror på att…ja, han är ju Henke.
Som en annan Tom Petty – i ”I Won’t Back Down”– är han alltid redo att följa sina lagkamrater till helvetets portar för att vinna hockeymatcher.
Nu på eftermiddagen heter det i ett officiellt uttalande från Rangers att han har en halsskada och tills vidare är borta ”day to day”.
Riktigt vad man ska dra för slutsatser av det vet jag inte, men jag hoppas mina onda aningar bara kommer sig av att jag i vanlig ordning sjåpar mig för mycket.
Henke ska inte ha några allvarliga skador.
Henke ska må bra.
* * *
On a mer uppiggande note:
Younblood Ekeliw – min unge partner in i crime i den podcast som fyller 50 avsnitt denna vecka – är in the house.
Han var med på värmningen redan i morse och let me tell you:
Att vara vittne när en sådan inbiten NHL-nörd – blott 22 eller nåt – för första gången är med bakom kulisserna, får komma in i omklädningsrummen och ser superstars som Martin St Louis, Zdeno Chara och Patrice Bergeron på nära håll är en upplevelse.
Jag har inte sett en lika storögd människa sedan min kompis Bullen när Carola kom fram och hälsade i Leksand en gång.
* * *
New York mot Boston.
Det är alltid en klassiker.
De två östkustmetropolerna, så lika i anda och själ, och ändå så diametralt motsatt i temperament och syn på världen, har ett komplicerat förhållande och när de clashar i sport – när det är Yankees mot Red Sox, Knicks mot Celtics, Jets mot Patriot och Rangers mot Bruins – kokar blodet som lavan i isländska vulkaner.
Fråga Eken.
För några år sedan var han oförsiktig nog att bära Yankees-keps när vi åkte taxi från flygplatsen till ett fancy downtown-hotell och när vi kom fram öppnade piccolon dörren för mig – och stängde den sedan bryskt i ansiktet på Eken.
Hilarious, faktiskt.
Jag vill ogärna tala om hat i samband med sport, men….det är nåt besläktat i alla fall.
Och just därför blir möten som det ikväll ofta mycket minnesvärda.
* * *
Younblood var med i korresoffan igår kväll också – och blev som sig bör impad även av den.
Men jetlaggen tog oväntat snabbt ut sin rätt, redan innan Tampa spelat klart mot St Louis hade han, i princip, däckat.
Jag trodde det var mer ruter i dom från Örby.
Vad säger Hanky Tank Tallinder?
* * *
Sen match i afton och anledningen ser vi klättra över stolsraderna under Bruins morgonvärmning:
Doc Emrick.
Då vet ni:
NBC sänder ”nationellt” och när NBC sänder ”nationellt” flyttas starttiden alltid fram till primetime 20.00.
* * *
Loui Loui ser mycket snopen ut när vi berättar att Henke inte står ikväll.
Jag skulle gärna vilja skriva att det handlar om personlig omtanke – och det gör det ju också, missförstå mig rätt nu – men en glimt i de där göteborgska ögonen indikerar att reaktionen också rymmer ett visst mått av besvikelse över att chansen att få göra mål på kompisen igen, och terra honom för det hela sommaren,
– Han spelade ju inte senast heller. Man skulle nästan kunna tro att han undviker mig, flinar snipern.
* * *
Själv tycker jag det är rätt trevligt att matcherna börjar en timme senare, bland annat för att jag kan ägna mer tid åt detta intro, men en vakt jag delar hiss med säger att det bara innebär elände för hans del.
Varför då?
– De här människorna som kommer hit har haft ytterligare en timme på sig att dricka öl.
He he, tänkte inte på det…
* * *
Younblood är inte buskablyg heller.
Han och professor Hugosson börjar oförväget prata trejdrykten och ”ekonomisk status” med Carl Söderberg.
Sånt kan vara känsligt, särskilt så här out of the blue i omklädningsrummet efter en morgonvärmning, och jag hinner bli lätt kallsvettig, men Carl är cool och svarar lugnt att han inte tror att det blir någon trejd i det här läget.
* * *
I Rangers omklädningsrum är det nästan helt tomt efter värmningen, de har haft frivillig variant och bara ett fåtal reserver deltog – plus en Derick Brassard i shorts.
Men plötsligt smyger Martin St. Louis in genom dörren och sätter sig vid sitt bås och lindar lite klubbor.
Då blir Ekeliw, Tampa Bay Lightning-fanatikern, riktigt blek om nosen.
– Fast jag vet inte vad jag ska känna, viskar han senare. Marty svek ju oss. Men att se honom så här…
* * *
Jag presenterar förstås Youngblood för dörrmannen Simon, den koleriske Rangers-supportern, och berättar just att min unge vän håller på Tampa.
Simon slår ut med armarna och skriker:
– Tampa? Why the fuck?
Precis.
* * *
Jag tyckte första avsnittet av Epix nya 24/7-variant, med Kings och Sharks, var riktigt lovande.
Det känns annorlunda – och fan så förföriskt – med bilder från Kalifornien och så är lagen full av färgstarka karaktärer
Darryl Sutter till exempel.
Som det såg ut när Puck Daddy-Greg tidigare idag försökte transkribera Kings-coachens verbala utläggningar i båset:
– Uwwyeyuwewueyeewu FUCKING Uwwyeyuwewu FUCKING uhyeyuwa.
* * *
Youngblood heter alltså ”Jonathan Ekeliw”.
Men det gick inte helt och fullt fram till den som skrev ut förmiddagsackrediteringen

Hi hi, så ska rookies behandlas.
* * *
Man kan aldrig riktigt vänja vid synen av Zdeno Charas klubbor in real life.
Det är regelrätta stavhoppningsstavar som står lutade mot väggen vid hans plats.
* * *
Imorrn ska Younblood få veta vad riktigt brutal bagarväckning innebär också.
07.25 lyfter ett plan från LaGuardia för att vi ska hinna på ny morgonvärmning i…ja, vad tror ni?
* * *
Bäckis har alltså seglat upp på fjärdeplats i poängligan och det har han förstås bara gjort för att få stå i rampljuset.
– Precis, det är exakt sån jag är, skrockar han på telefon från huvudstaden.
Det är alltså, så nu ingen missförstår, precis tvärtom.
Få är så genuint ointresserade av den stjärnglans som vanligen ackompanjerar framgångar i yrket ishockey.
* * *
Bruins har haft gott om motgångar i år – och det är bra det, om man ska tro coach Julien.
Han menar att det gick alldeles för lätt under fjolårets grundserie – och att det var därför det till slut sket sig i den episka playoff-serien mot Montreal.
– Adversity is good, menar han.
Carl Söderberg håller med.
– Det tror jag absolut. Vi kom för sent på att vi faktiskt kunde förlora mot Montreal, för fram till dess hade alltid bara rullat på. Så kommer det inte vara i år, säger han.
Det borde kittla till av obehag i mellangärdet på konkurrenterna.
Ett Boston rustat för krig när det verkligen gäller kan bli en mycket obehaglig överraskning för de som säkrat högre positioner i tabellen.
* * *
MacKenzie Skapski heter målisen som kallats upp från Hartford och får backa upp Cam Talbot i Henkes frånvaro.
Nästan som hon i ”Newsroom” alltså.
Lugubert.
* * *
En fråga som det blågula medialägret försöker reda ut är om David Pastrnak pratar svenska.
– Mja, avlöjar Loui, lite. Men prata långsamt. Han tycker att jag pratar alldeles för fort.
Inget att vara ledsen över, att prata fort lär vara ett tecken på intelligens.
* * *
Rapport från Manchester:
Mike Richards har gjort sitt första AHL-mål…
* * *
Pastrnak har för övrigt hunnit göra starkt intryck på sina lagkamrater.
Carl Söderberg är till exempel tvärsäker:
– Han kommer att vara superstar i den här ligan om bara några år, slår skåningen fast.
* * *
Nu sitter Ekeliw och professor Hugosson och dinerar i pressloungen medan jag får knacka intro på egen hand.
Det är som Linus säger:
– Vi slåss om vårdnaden om pojken…
* * *
The Melkman är alltså inte Melker Karlssons enda smeknamn.
Dom kallar honom, med fin blinkning åt Pittsburgh-hållet, också för – Melkin.
* * *
Gametime – snart.
Och jag har en första rangens kaffehämtare vid min sida.
Det här blir kul.

NY RANGERS – FLORIDA 6-3 (Slut)
* * *
– Sun and sand, svarar Badtofflan och flinar när han får frågor varför Rangers spel varit så slafsigt och och felpassningarna så många sedan breaket förra helgen.
– Hurts the hands.
Spelarna hade det kort sagt bekvämt och gött under semestern på Karibiens strandremsor och förlorade skräpan nånstans mellan sista eftermiddagsdoppet och första pina coladan.
Men det måste rättas till nu, inpräntar Rangers-coachen med mer allvar i stämbanden.
– På onsdag kommer Boston hit. Då duger inte det här.
True that.
* * *
Zuke gav bäste kompisen Hagge utförliga råd om hur han skulle göra på Bobby Lou vid straffen i tredje.
– Sen gjorde han tvärtom och se hur det gick, suckar norrmannen.
Hagge bekräftar.
– Ja, tanken var att jag skulle finta och lägga in en backhand, men han stod så brett att jag inte kunde låta bli att testa five-hole istället. Det gick inte, men det var coolt att få slå en straff.
* * *
Professor Hugosson ställer den intressanta frågan om bästa sättet att göra bort sig, som journalist, i Rangers omklädningsrum.
Hm, de har täckt över klubbmärket på heltäckningsmattan, så man får inga utskällningar för att man trampar på det.
Men om han börjar plåta hejtvilt med mobilen, tar en klubba från stället precis utanför dörren och börjar svikta mot golvet eller tar en slurk ur Henkes sportdrycksflaskor ska nog professorn se att det blir lite liv!
* * *
Badtofflan tycker precis som kommentatorsspåret och hyllar Jesper Fast på presskonferensen efter matchen.
– Han har blivit en av våra viktigaste spelare. Han jobbar hårt och är smart och pålitlig. 95 procent av gångerna han har pucken är jag helt lugn för jag vet att han kommer att göra något bra, heter det.
Vad roligt det är med den här nya svenska generationen svenskar som plötsligt bara stormat in genom entrén och oförväget tagit plats i det skarpaste strålkastarskenet.
Åkerö-Filip i Nashville, John Klingberg i Dallas, The Melkman Karlsson i San Jose, Rakell i Anaheim och så Quickie här i New York då.
Lägg därtill redan etablerade youngsters som Hästpolo-Gustav i Detroit, Hampus Lindholm i Anaheim och Adam Larsson i New Jersey och framtidsutsikterna börjar kännas rent euforiska.
* * *
Skoj när pucken bara försvann i Henkes utrustning innan en av de sista tekningarna.
– Jag vet fortfarande inte var den tog vägen och de skulle precis åka och hämta en ny, men då trillade den plötsligt bra ut.
Så brukar det vara med snusdosor för mig.
* * *
Ah, tung Calgary-seger mot Jets.
* * *
Nu börjar jag ladda, för i morrn händer det.
13.35 tar Youngblood Ekeliw mark på Newark och nån timme senare ringer han på min dörr.
Stora dagar väntar.

Slut här, Rangers vinner md 6-3.
Mer kommer när jag och professorn varit i rummet