Philadelphia – Vancouver 0-2 (Period 1)
* * *
Det är som vanligt i Philly igen.
Flyers är helt okej i anfallszon och skapar framförallt i matchöppningen fint tryck nere hos Ryan Miller, men försvarsspelet stinker som en bajamaja efter fyra dygns festival Roskilde och Canucks kan väldigt enkelt gå upp i tvåmålsledning.
Situationen när Bonino med en eterisk konståkningspiruett vänder bort Risotto – yr som en nynackad höna – och drar iväg ett långskott som bara fladdrar förbi Emery är direkt löjeväckande.
* * *
Stämningen i Wells Fargo goes sour.
Snabbt.
När Emery släpper in mål nummer två, snyggt instyrt av Henke Sedin, börjar fansen omedelbart skandera ”We want Zepp, we want zepp”.
Ojvoj.
* * *
Vi får i alla fall höra Lauren Hart – en av NHL:s verkliga skatter, överlägsen till och Ekens Boston-humrar – sjunga två nationalsånger, så helt bortkastad är den här utflykten trots allt inte.
* * *
Kul där, Macke.
Men ordet rättstavningsprogram försökte jag alltså skriva när jag redan hade använt det – och då blir det omedelbart fel.
* * *
Det är lite krut i Bieksas och Simmonds slagsmål.
De ser nästan lite arga ut på riktigt.
Då är det roligt att se smockorna hagla.
* * *
Eken gör en affär av att hissmannen, Frank, kände igen honom på väg upp till pressläktaren.
– Han sa ”Hey, great to see you again, how are you doing?”. Coolt som fan ju, säger han.
Jag har inte hjärta att berätta att Frank aldrig minns någon och för säkerhets skull drar den frasen för alla…
* * *
Värre än att jag inte kan stava är måhända att pressläktarspeakern i Wells Fargo inte kan uttala namn och kallar Bieksa för ”Bieska”.
– Bieska droppar, replikerar Eken blixtsnabbt.
Hi hi.
* * *
Mike Smith har just fällt en kommentar det kommer att bli ett jävla liv om.
När han fick frågan vad han sagt till Dubnyk i samband med med trejden till Minnesota svarade Coyotes-katastrofen:
– Jag gratulerade honom att till att han får spela med ett bra hockeylag.
* * *
Mer från Ekens Wennerholm-inspirerade lattjolajbanslåda:
– Tänk om Notan gifte sig med Shawn Matthias. Då skulle han ju heta Mattias Matthias.
Disco!
* * *
Tobias Pettersson, inga domslut att rasa över i Gaaaden ännu?
Jag är chockad!
* **
Det smakar inte tillnärmelsevis lika magiskt som i Bellmarw (ja, de stavar så, fråga inte – det är New Jersey!) men en kopp Tim Horton-kaffe i Wells Fargo kommer nu att sitta fint det också.

Det måste bli stor hockeyshow i The City of Brotherly Love ikväll…
Annars har en lång dag av humörsänkande prövningar varit förgäves.
Jag går upp redan 06.00, efter ha sovit blott två timmar – för att hinna till morgonvärmningen i Wells Fargo Center i tid.
En timme senare står jag hos biluthyrningsfirman på 48:e gatan och där finns såklart ingen bil; jag har gjort det klassiska misstaget och blandat ihop PM och AM i beställningen – och först efter ett jävla dickederande lyckas dom få fram en ersättningskärra.
Sedan kör jag fel så vi – Eken är med också; alltid en tröst i mörka ögonblick – tvingas till en krokig och krånglig kursändringsmanöver för att komma till den oöverträffat solkiga dinern i Bellmawr där de serverar östkustens blaskigaste kaffe.
Vi kommer ändå i god tid till Wells Fargo, men där visar det sig att Flyers, som ju spelade även igår, inte har någon morgonvärmning alls – och Canucks dito är frivillig, så vare sig tvillingarna, Radim Vrbata eller Alex Edler deltar.
Morsning korsning.
Fiaskot fullbordas när mupparna från Manhattan tar sig en tupplur på hotellrummet efter lunch, försover sig grovt och får hasta tillbaka till arenan som lallande charter-turister för att jag ska hinna författa det här introt.
Så igen:
Det måste bli stor hockeyshow i The City of Brotherly Love ikväll.
Måste.
Måste…
* * *
Club Diner heter syltan i Bellmawr där det känns som att man kan skriva autografen i flottet på bordsskivan.
Den är egentligen målet för hela den här resan, för som sagt:
Kaffet.
Det smakar som kaffe vanligtvis bara smakar på djupa söderns minst fashionabla serveringar och närmare gud än så går det näppeligen att komma
Varje klunk är som en rå, skrovlig Clarence Carter-ballad, framförd bara för smaklökarna.
* * *
Det är inte sant att Flyers inte morgonvärmer.
En demonstrativt uttråkad Zac Rinaldo är faktiskt ute och skjuter några puckar på Ray Emery i en kvart.
Rasande kul att se.
* * *
Som min kompis Juha i Vancouver skrev på twitter när All Star-truppen presenterades:
– NHL hatar Sverige mer än vad vi finländare gör.
Ny bekräftelse på tesen kom med dagens besked om vilka som ersätter skadade målvaktsduon Pekka Rinne och Jimmy Howard.
Marc-Andre Fleury heter den ene, Jaroslav HHalak den andra.
Henrik Lundqvist?
Nä, det verkar som om dom hellre skulle bjuda in Bryzgalov och Mike Smith, och säkert också hämta Ken Dryden från pensionärshemmet, innan de ringde den blågule megastjärnan.
Jag ringer snart till diskrimineringsombudsmannen
* * *
Eddie Läck är i alla fall med på Canucks träning och hälsar glatt i omklädningsrummet efteråt.
Han blir dock snabbt mindre glad när jag utan att tänka mig för börjar babbla om fellow leksingen Filip Forsberg.
– Han har gjort sammanlagt tre mål på mig nu, suckar den gänglige Canucks-keepern.
För att ännu en gång travestera den mytomspunna VM-krönikan från 1994:
Ojdå, Bjurman, det här har inte börjat bra.
* * *
Eken tycker att pre game-middagen i West Fargos presslounge är sådär.
– Dom har saltat kycklingen för dåligt. Här brukar de ändå hålla helt okej klass, säger han och går sedan i spinn i långa, initierade recensioner av förplägnaden i varje hall i ligan.
Sammanfattning:
TD Gaaaaden i Boston är the gold standard, därefter kommer Staple Center i Los Angeles och The Rock i Newark
Sämst:
Garden, Nassau Coliseum och Verizon Center i Washington.
–Det dom serverar där kan inte beskrivas som människovärdig föda, säger The Oak Man och ser direkt arg ut.
* * *
Canucks har genomgått en snabb pånyttfödelse efter det förödande året med Tårtan men kommer in i Wells Fargo med tre torskar i byxan och befinner sig således i en liten mini-slump för närvarande.
– Men det är ingen panik i det här rummet. Vi har en helt annan känsla än förra året och vet att vi snart kommer ur det här och börjar vinna igen, säger Bieksa-pjäxan.
* * *
Själv tycker jag att bbq-bjudningarna i Raleigh och Nashville förtjänar ett omnämnande också, men Eken rynkar lätt på sin aristokratiska näsa och gör en sån so-so-gest med handen och för all del:
Det är han som är auktoriteten på området.
* * *
Man saknar inte provokatören förrän scenen är tom, eller hur ordstävet nu går, och jag undrar plötsligt:
Var har Taggen tagit vägen?
Kommentatorsspåret känns alldeles för städat och kälkborgerligt utan honom.
* * *
Flyers, å sin sida, har mot alla odds sett aningen mer stabila ut senaste veckan och stod upp riktigt bra under uddamålsförlusten i Washington igår.
Men det var just det:
Dom spelade igår och fick stryk och för lag som wobblar är andra kvällen under back-to-back-rallyn ofta svettiga utmaningar.
* * *
Luca Sbisa ser lite glad ut när mediahopen från Vancouver samlas runt hans plats i omklädningsrummet och frågar om hur det känns att återvända till en hall hade som hemadress runt 2008.
Han är uppenbarligen inte van vid den sortens uppmärksamhet och blir helt sonika lite till sig.
* * *
Man får beundra Flyers-fansen.
De inte bara fortsätter komma ut hit till sportkomplexet i råbarkade South Philly fast hjältarna underpresterar värre än delar av parkförvaltningen i Borlänge kommun på 80-talet.
De är lika kaxiga, skräniga och hotfulla som vanligt också.
* * *
Öh, kommentatorsspåret vill ändra Sbisa till – Lesbiska.
Hm.
* * *
Behöver de verkligen fundera i Boston?
Självklart måste Pastrnak stanna kvar , bränt år på rookie-kontraktet eller inte.
Dom har ju ingen annan som kan göra mål.
* * *
Värmning pågår och just ja, det hade jag glömt.
Volymen i PA:t här inne är som en Wayne Simmonds-smocka rakt i solar plexus.
Så måste det förstås vara i en hall bebodd av en organisation som odlar sitt rykte som bully med största förtjusning.
* * *
Nu får vi snart veta om den här kalla januaridagen var en total loss – eller om jag och The Royal Oak får åtminstone något att minnas.
Släpp pucken.

…är bloggen i ikväll.
Flyers spelar mot Canucks.
Start 01.00.
Vi hörs då,hoppas jag

NY Rangers – NY Islanders 0-3 (Slut)
* * *
Björn Falk och hans bundsförvanter från Long Island kan gå ut i Manhattan-natten och skrika det nu:
– We’re kings of New York!
För efter den här holmgången på Garden råder det inga tvivel.
Islanders är herrar på täppan. Bäst i stan. och just – Kings of New York.
Bloggen gör, med största respekt, honnör.
* * *
Det är sällan man ser någon så rasande arg som Dan Boyle när han börjar veva efter slutsignalen.
Han borde vara för gammal för såna fånigheter – hur han nu än uppfattade den avslutande tacklingen.
Det framstår ju som direkt förnedrande att slåss, på sin hemmaplan, när gästernas fans står kvar och jublar och hånsjunger.
* * *
Henke var inte nöjd med att trean gick in, men i övrigt tycker han att han spelade bra och han ville gärna spela tredje perioden också.
– Men det var inte mitt beslut, konstaterar han.
* * *
Nu suckar Eken tungt på stolen intill i pressrummet, han tycker det går åt helvete för långsamt för en seg gammal biff och vill åka till baren NU.
Så jag får ta och säga tack för i natt.
Vi hörs på…torsdag blir det nog.

Ramsan ekar på Garden i den sena kvällen:
– Let’s go, Islanders!
För Rangers kommer aldrig i närheten, Halak håller nollan och gästerna vinner med 3-0.
Ojvoj.
Liten slutrapport sen.

NY Rangers – NY Islanders 0-3 (Period 2)
* * *
Det är i första hand Islanders som hörsammar uppmaningen om att intensiteten ska upp några snäpp.
I andra och tredje hand med.
Likt Alexander Skarsgård i ”True Blood” sätter de huggtänderna i antagonisternas halsar och suger blodet ur dem och om det inte varit för en storspelande Henke (fram till 3-0-målet, that is….) hade Rangers-land legat lika skövlat som Bon Temps efter de våldsammaste vampyrattackerna.
Ojvoj.
* * *
Från kommentatorsspåret tidigare i afton:
”Tror Anders Lee gör det första målet…”.
Saida-priset går utan någon som helst diskussion till Lappen#27.
Snyggt!
* * *
När det första Islanders-målet nu blir bortdömt för att Cizikas anses ha begått interference på Lunkan – varför blir han då inte utvisad?
Jag bara frågar.
* * *
Svenska flaggor har vi sett på Garden genom åren.
Men here’s a first:
Under Islanders-måljubel är det en Skånske Jan-kompis som börjar vifta med den rödvita dannebrogen på sektionen ovanför spelarbåsen.
Dejligt!
* * *
När han får sitt mål bortdömt ser Matt Martin betydligt mindre glad ut än under lagkamraternas knullskämt i morse.
Om man säger så.
* * *
Brandh, Simon och Bazil i min soffa under ett New York-battle – blotta tanken svindlar!
Men jag tror dörrmännens skyddsombud säger nej…
* * *
Passningen JT Miller helt pappskalligt slår rakt in i eget slott momentet innan 2-0-målet bevisar att han fortfarande är rätt mycket junior.
* * *
Jag hoppas Björn Falk har precis lika roligt som alla andra Islanders-fans på Garden i detta nu.
Det här, att köra över Rangers på Garden och dessutom döda tillställningen i shorthanded-läge, är för dom som det är för Justin Bieber-fans att bli bjudna på efterfest av idolen.
* * *
Det borde gått att räkna ut att de grova missarna i första perioden skulle kosta Rangers.
Mot ett lag som Islanders är man piskad att utnyttja de fåtaliga chanser man får.
Eljest:
Vampyren biter.
* * *
– Jag är oerhört sugen på öl, säger Eken och just den meningen uttalar han alltid så förföriskt att budskapet smittar värre än påssjuka i Anaheims omklädningsrum.
Kommer bli snabba ryck i pressrummet efteråt, så ni vet…

NY Rangers – NY Islanders 0-0 (Period 1)
* * *
Det börjar lite för avvaktande och trevande för att vara en kväll när en bloggare strör Pointer Sisters-citat omkring sig.
Men från och med ungefär när JT Miller knockar Okposo med rena Kronwall-proppen börjar matchen stegra och sista sju-åtta minuterna tycker både jag och övriga 18 000 som är här att den nästan gör skäl för sin klassikerstämpel.
De återstående 40 minuterna kommer bli dynamit.
* * *
Hela hallen skriker rakt ut, som under klimax i en skräckfilm, när de visar reprisen på Brassards stolpträff.
Och undra på det.
Att han han lyckas missa den helt öppna kassen i det läget är jämförbart med att missa käften med med gaffeln under en bättre middag.
* * *
Islanders får sig nog en liten uppsträckning av Capuano i detta nu.
De var tidvis slafsiga i inledningsperioden och gav, mycket okaraktäristiskt, bort en hel del puckar i egen zon.
Det är fel kväll för det.
* * *
Hagge lämnar isen efter bara någon minut och dom som såg situationen säger att han kan ha blivit illa skuren på en vad när Johnny Boychuk råkade kliva på honom.
Det vore väldigt trist.
* * *
Åh, Björn Falk är in the house!
Det är ju som att vara på maffia-konvent och få veta att Michael Corleone befinner sig i lokalen.
* * *
Dom låter en figur som brukar sjunga med Billy Joel – Long Islands motsvarighet till Empire State Building – framföra nationalsången.
Det känns som att utmana ödet.
* * *
He he, skånske Jan – den om skåningar, danskar och svenskar var ju riktigt rolig.
* * *
Vad fint, Hagge återvänder.
Men skuren blev han, uppger Rangers PR-stab.
* * *
Devorski och Sutherland har inte sett sig nödgade att ta en enda utvisning ännu och tillställningen får gärna skaffa sig ett temperament värdigt en Pointer Sisters-match.
Men vill man se de här organisationerna leva ut det onda blodet på allvar ska man egentligen gå och titta när deras respektive AHL-lag, Bridgeport och Hartford, spelar.
Då vill kidsen visa att de står upp för de stora grabbarna och vilda saloonslagsmål brukar utbryta.
Det är nåt lite rart med det.
* * *
Katie Holmes ser glad ut i jumbotronen.
Hon har väl just fått infon att det inte är någon fara med Hagge.
* * *
Då trycker vi upp intensiteten ytterligare några snäpp då, boys.

Det är coach Vigneault som säger det:
– Ikväll får vi vara med om ”a New York Classic”.
Precis.
En hockeymatch i januari kan inte bli mycket större.
Derbyn mellan Rangers och Islanders har alltid en särskild sorts nerv och en särskild sorts laddning, men 2015 års första Battle of New York är någonting långt, långt utöver det vanliga.
För första gången på flera decennier hör de bägge arvfienderna samtidigt till NHL:s verkliga elitskikt, slåss om samma höga placeringar i tabellen – och surfar in på Garden på sentida framgångsvågor lika höga och skummande som de dom slår in över Laguna Beach i Kalifornien om höstarna.
Samtidigt är alla andra lag i The Metropolitan Area – Yankees, Mets, Giants, Jets, skämtet Knicks, Nets och Devils – i högre eller lägre utsträckning på dekis.
Så this is it, liksom.
Här och nu avgörs vem som är herre på New York-täppan – inte bara i hockeysammanhang.
Allt står inte på spel – men mer än på väldigt länge.
A New York Classic indeed.
Missa den inte.
* * *
Exakt hur starka känslor som satts i svallning kring det här slaget blir jag – om jag nu inte fattat det tidigare – varse redan innan jag kommit ut genom porten.
Dörrmännen Simon, som brinner för Rangers, och Bazil, Islanders man i östra Midtown, har regelrätt krig nere i lobbyn.
– We’re gonna catch you assholes, and we’re starting tonight, hojtar Simon från entrén.
Bazil, som fått lida svårt under år av kräftgång på Long Island, kluckar bara belåtet bakom concierge-disken.
– We’re number one in this city today, and we will be number one tomorrow.
Om de som spelade verkligen förstod hur höga insatserna är för män som Simon och Bazil, och hur genomgripande utgången i en match som den ikväll kommer påverka stämningen i hus som mitt imorgon, skulle de paralyseras av scenskräck…
* * *
Värmning på Garden igen.
Det var ett tag sen och jag inser inte hur mycket jag saknat de förmiddagsritualerna förrän jag sitter ensam på läktaren och hör ljudet av puckar som träffar plank – med ett brak lika poetiskt som öppningsvrålet i MC5:s ”Kick Out The Jams” – och skridskoskenor som skär som Aaron Nevilles ängalika sång i nyspolad is.
Det verkar kanske tråkigt för er, men som George Clooney säger i ”Up In The Air” om saker som andra hatar på flygplatser:
– For me, they’re warm reminders that I’m home…
* * *
Man vet aldrig med danskar, de kan hysa aversion mot representanter för den store grannen norr om sundet, så det är med viss tvekan jag tassar fram till Frans Nielsens i gästkabyssen och frågar om han möjligen pratar svenska.
Det gör han, alldeles utmärkt, och förtjusande trevlig visar han sig vara också – och vi talar såväl om det danska JVM-landslagets succé i Toronto, om att ynglingarna Ehlers och Björkstrand kommer bli superstars – och om adrenalinpåslaget inför just den här matchen mot Rangers.
– Det är alltid roligt att spela de här matcherna, men det är extra speciellt när båda spelat så bra och slåss om samma positioner i tabellen, säger han.
Det är en fin liten pratstund.
Hoppas Björn Falk – kommentatorsspårets lätt sardoniske Islanders-apostel – blir lite glad…
* * *
Craig, en gammal bartender på Elaine’s, växte upp på Long Island men höll ändå på Rangers och har förklarat att valet av lokalt hockeylag back in the day, på sjuttiotalet, nästan var som att välja mellan Crips och Bloods i Compton.
– Även helt vanliga lördagkvällar, när det inte var hockey, fick man på vissa klubbar och barer ute på ön uppge om man höll på Rangers eller Isles. Sedan lotsades man till det hörn i baren där ens egna stod. Tanken var ju att vi skulle hållas isär, för annars blev det nästan garanterat bråk, men det var inte alltid det lyckades, berättade han under en lång sittning på 88:e gatan för några år sedan.
Den passionen har falnat de senaste decennierna, eftersom antigen det ena eller andra laget – eller båda – varit för dåliga och ingen inblandad således haft så mycket att vara kaxig över.
Men den här säsongen har den klassiska fiendskapen definitivt fått ny näring. Varje gamenight ställer pånyttfödda supportrar på Long Island till med veritabel karneval och inne på Manhattan har fansen åter fått blodvittring efter den bästa sviten sedan indianerna sålde ön för några pärlor och lite vin, eller hur det nu var.
Och i flera månader har bägge läger längtat efter kvällens konfrontation.
Så:
Crips och Bloods rider igen.
Ta betäckning.
* * *
Carl Bork-Bork Hagelin ser ut som Frankenstein – ännu en gång.
För det hände ju igen under den bejublade Kalifornien-turnén – han fick käften spräckt av en motståndarklubba.
– Det är tredje gången i år och det har varit på högra sidan vid samtliga tillfälle, säger han och känner försiktigt med tungan på ett ärr värdigt han i rullstolen i ”Hannibal”.
– Men, fortsätter Södertälje-geparden med ett snett flin, det händer ju för att backarna inte hänger med. Då måste de försöka haka med klubban och så sprätter den upp i ansiktet.
Det är, kort sagt, värt det.
* * *
Matt Martin, Islanders egen Matt Cooke, har det inte så lätt när han försöker göra intervjuer efter morgonträningen.
Han sitter nämligen vid en dörr och bakom den dörren står lagkamrater som vet att den långhårige buffeln försöker vara seriös med 20 mikrofoner under näsan så de börjar, mycket högljutt, utstöta…eh, ja, samlagsljud.
Martin försöker hålla masken men blir snabbt pionröd om kinderna och brister sedan ut i generat skratt.
Boys will sannerligen be boys…
* * *
När Eken och Höken, utsända av Viasat, gör en intervju med Jesper Fast på åttonde avenyn vid lunch går det plötsligt förbi en karaktär som börjar skrika:
– Heeeey, Jesper Fast! Cool man, you’re the best!
Det visste jag inte, han är ju så tystlåten, but here he is – The Prince of New York från Nässjö!
* * *
Det är ju inte bara Rangers mot Islanders en sån här kväll
Det är Manhattan mot Long Island också.
Stad mot förort.
Skyskrapor mot villor.
Lou Reed mot Billy Joel.
”Taxi Driver” mot ”Huset som gud glömde”.
Meat Packing District mot East Hampton.
”Seinfeld” mot ”Everybody Loves Raymond”.
Tunnelbana mot pendeltåg.
”Fåfängans fyrverkeri” mot ”Den store Gatsby”.
Trafikstockningar mot ännu mer trafikstockningar.
Det är bara att välja sida…
* * *
Å andra sidan förtjänar The Prince of New York från Nässjö glada tillrop på Manhattans gator just nu.
Eftersom han inte spelade matchen mot just Dallas – den enda Rangers förlorat på över en månad – kan Jesper skryta med den längsta segersvit en Blåskjorta upplevt sedan Phil Esposito gick i shorts, typ.
* * *
Det är en tjuv som är allra populärast inne hos Islanders.
Något annat kan man ju inte kalla The Mighty John Tavares efter sättet på vilket han rånade Adam Larsson häromsisten.
Om det varit ett gathörn istället för ett sargdito hade han dömts till fängelse.
”Johnny” är för övrigt lika pepp som alla andra inför galakvällen på Madison Square Garden.
– För en Islanders finns det inget mer inspirerande än chansen att slå Rangers, säger han.
* * *
Till och med New York Times lyckas i sin avmätta morgontidningspösighet få upp lite puls inför The Battle of New York.
”Echoes of 83-84”, lyder den – förhållandevis – upphetsade rubrik som ackompanjerar dagens förhandsblänkare.
Nu jävlar!
* * *
Ska man ha åsikter om att Toronto plockar över Lill-Nyllet redan nu – och stoppar ner honom i AHL?
Ah, vad fan.
Brendan Shanahan och hans medarbetare gör förstås det dom anser gynnar klubben och som läget nu är i SHL i allmänhet och Modo i synnerhet har de nog alldeles rätt i att det blir bäst om den viktiga framtidsinvesteringen får stå på tillväxt hos Marlies.
Sen lider jag förstås ändå med min vän Flamman och önskar, för hennes skull, att det inte hade blivit så här.
* * *
Henke har en helt vanlig tenniströja under träningsjerseyn idag.
Det ser egensinnigt ut, men understället var väl för fult för the dedicated follower of fashion från Åreskutan.
Attityden är dock densamma som vanligt.
– Det här blir en väldigt bra utmaning för oss. Vi har ju vunnit väldigt mycket på slutet, men eftersom alla andra också vinner har det inte hänt så mycket i tabellen. Det kan det göra ikväll, så utöver hett derby är det också en riktig fyrapoängsmatch, säger han och ser ut som en AC/DC-låt i blicken.
* * *
– Ska du se ut så där, säger Höken och pekar på en kalufs det var alldeles för länge sedan jag hade tid att gå med till mina ryska barberare på St. Marks Place.
Nej, det ska jag inte – jag blir ju, som Lasse Anrell slog fast i tidernas elakaste ”Lika som bär”, för lik Lillemor Arvidsson när jag hamnar så här mittemellan kort och långt.
Men vem fan har tid med fåfänga?
* * *
Ikväll gör Filip Forsberg två på Canucks.
* * *
Det är självfallet obligatoriskt med slips under kvällar av den här digniteten.
Jag har en persikofärgad, Elvis-inspirerad mot i övrigt helt svart utstyrsel.
Förhoppningen är att Eken ska säga att jag ”look like a million bucks”, men han tycker det räcker med 600 000.
Hm.
* * *
Att nästan snubbla på Cal Clutterbucks skridskor i Islanders omklädningsrum känns som en ren ära.
* * *
Ikväll känns det som att det skulle sitta väldigt fint med en jamare på lämplig lokal när krutröken lagt sig.
* * *
Redan i höst kommer Islanders, slår det mig plötsligt, ha Brooklyn som hemadress.
Inte Long Island.
Då kommer de kunna bjuda väldigt mycket tyngre motstånd på en lista som den ovan, om vad det ett sånt här derby innefattar mer än bara hockey.
Paul Auster.
Peter Lugers Steakhouse.
Do The Right Thing.
Beastie Boys.
Sommarkvällar i Park Slope.
Jay-Z.
Girls.
Jackie Gleason.
Akta sig, Manhattan…
* * *
Ettan i divisionen, med 57 poäng på kontot, är här – och ska spela mot ligans hetaste lag, med 13 segrar av 14 möjliga senaste månaden, inklusive en färsk sweep i Kalifornien.
Jag har inte för vana att citera Pointer Sisters, men nu går det inte att låta bli:
I’m so excited!

Jaha, Rangers sveper i Kalifornien.
Stöddigt.
Nu kan de sitta på sextimmarsflighten hem och känna sig lika belåtna som de ohyggligt sällsynta tillfällen när jag flyger från Vegas med plus i pluskan.
* * *
Det är ju alldeles uppseendeväckande med mjölkbudet från Skellefteå.
Farbror Melker gör alltså mål igen – för femte matchen i rad.
Ingen i hela ligan är hetare.
Ta och skicka honom till Columbus också, tack.
* * *
Tobias Pettersson, inte ska du sitta och bli så arg på domslut – allra minst de som fattas av tv-juryn i Toronto.
Vad tjänar det till?
* * *
Backlund är het som grillad i korvkiosken utanför Arosvallen också.
Han blev matchhjälte med enda målet i Rogers Arena.
Sicken comeback.
* * *
Det enda jobbiga för Rangers är att de ska spela den där vanligtvis omöjliga första-på-hemmaplan-efter-en-lång-roadtrip-matchen mot likaledes rödglödgade Islanders på tisdag.
Och den går sannerligen inte att se som vad som helst
Eftersom båda lagen gör lysande säsonger och slåss om placeringar i divisionen och redan sedan tidigare avskyr varandra med hetta handlar det om det hetaste New York-derbyt på hur många år som helst.
* * *
Nu har vi hållit bloggen kokande i ganska precis tolv timmar i sträck – ja, nästan 24 om vi ska räkna från när introt publicerades – och jag drar med gott samvete ner gardinen.
Tack för sällskap, ni har alla varit suveräna – igen.

Inte ett mål i andraperren.
I någon av de tre matcher som pågår.
Hallå, jag säger som Kurt Cobain:
Here we are now, entertain us!