Washington – Chicago 3-2 (Slut)
* * *
Det enda riktigt bra med skolans friluftsdagar var att få komma hem igen, sparka av de tunga kängorna, slänga den fuktiga ryggsäcken längst in i garderoben och lägga sig i värmen framför tv:n och kolla på, du vet, Scooby-Doo.
Likadant känns det nu.
Äventyret ute i den otäcka naturen är över, tack och bock.
Nu sätter vi oss tillrätta i våra bekväma hallar och tittar på riktig hockey igen
* * *
– Ovie är en rock’n’ roll-stjärna, säger Trotzen på sin presskonferens efteråt, det går inte att slita ögonen från honom.
Det ligger förstås något i det.
Men – det var ju framförallt Karl Alzner, i utlovade solbrillor, som gjorde skäl för det epitetet den här eftermiddagen.
Han såg ut som Elvis.
* * *
Missa för allt i världen inte Tomas Ros Hockeystudion på lördag.
Där kommer det en kaskad av videosnuttar med Papa Biffen på Winter Classic-utflykt.
* * *
Inte sedan de godmodigaste Bruce Boudreau-dagarna har Caps jublat så vildsint som efter Troy Brouwers avgörande 3-2-puck.
– Nej, skrockar Bäckis, det blev old school Caps där. Vi fånade oss lika mycket som när vi var unga.
* * *
Domarna verkade vara de som blev allra mest bländade av solen.
Boardingen Niskanen åkte ut för i slutet var löjeväckande – och den hooking Toews fick utvisning för en minut senare en av de mest pinsamma kompensationsblåsningar jag sett.
– Well, det dömdes konstigt hela dagen. Det var lika bägge för lagen, konstaterar coach Q generöst.
* * *
Nej, hörrni, nu är det dags för mig att fira nyår, så jag drar ner ridån och hoppas på återseende när Kometens grabbar kommer till Garden på lördag.
Och det slår mig plötsligt att jag glömt att säga detta till mina förträffliga läsare:
Gott nytt år!

Troy Brouwer avgör – med 12.9 sekunder kvar.
3-2.
Men domarna – det kommer att talas om dem nu…
Jag återkommer, men först om x antal timmar. Nu ska här randas.

Washington – Chicago 2-2 (Period 2)
* * *
Right.
Hawks jämnar ut.
I protokollet.
Spelmässigt tycker jag dock fortfarande att Capitals är snäppet bättre – åtminstone fram till sista fem.
När de håller tätt under gästernas långa – och kanske inte helt rättfärdiga – fem-mot-tre-läge känns det som att de dessutom skaffar sig ett mentalt överläge som mycket väl kan ge utslag under sista 20.
Håll i kepsen.
* * *
Duncan Keith trivs inte bättre utomhus än isbjörnar vanligtvis trivs inomhus.
* * *
Du ska inte be om ursäkt, Polit. För att vara Winter Classic ÄR det här en rätt bra match, möjligen den bästa som spelats – och det är upplagt för action i tredje.
* * *
De har blivit sparsmakade med mediamutor på NHL, men under Winter Classic får man alltid en mössa.
Årets variant påminner starkt om den som mamma tvingade på mig innan de där friluftsdagarna i Gyllbergen, med lustig tofs och allt.
Cirklarna sluts.
* * *
Ovie håller uppenbarligen med om det vettlösa i att passa vid bra lägen och sätter två i stolpen inom en minut i början av mittakten.
* * *
Att en Gavin DeGraw övertar uppdraget som underhållare i första pausen hjälper inte.
Intrycket att NHL har en artistbudget värdig ett bygdespel i Västerbottens inland består.
* * *
Taddson, argumentet består ju egentligen inte i första hand att Burracuda inte spelar – det får man stå ut med ibland.
Det består i att han borde fått åka på JVM om han i nuläget inte är viktigare för laget.
Att hindra honom från det, och samtidigt hålla honom utanför rostern, är ett okänsligt och fyrkantigt beteende.
* * *
Ja, Chimera och hans obegåvade utvisningar…
* * *
Kaffet var gott i den här perioden också – tills pressläktargrannen hade vänligheten att nysa rakt över koppen utan att ens ansatser till hålla för röd näsa.
Tack för kaffet, skulle man kunna säga då…
* * *
Det finns inget jättespeciellt med den här arenan, man drar inte efter andan som när man ser exempelvis Kauffman Stadium i Kansas City, men den är tajt och trivsam och ligger föredömligt centralt och jag kan inte låta bli att reflektera över hur nice det skulle vara att sitta här med en kall plastmuggsbira och se Nationals utöva the national pastime en varm sommarkväll.
* * *
Japp, Hägerström, Old Ebbitt är ett mycket tänkbart alternativ i afton.
Afflierade Hamilton vägg i vägg också.
Där har dom till och med bra mat…
* * *
Ryktet säger att Winter Classic återvänder till Boston nästa år – och att Bruins då, såklart, utgör hemmalag mot ännu okänd motståndare.
Dessutom ska det bli Stadium Series-matcher i både St.Paul och Denver.
Vad säger MN Johan?
* * *
Han med trumman – en institution under Caps reguljära hemmamatcher i Verzion Center – är här också, och piskar under några sekvenser upp dånande hallabaloo.
Den mytomspunne Capstronauten, däremot, visar sig inte ens en sån här gång.
Vad hände med honom?
* * *
Kolla nu hur New Year’s Day Nicky avgör detta.

Washington – Chicago 2-1 (Period 1)
* * *
Ännu så länge är Capitals kungar i solens rike.
Jag tror att styrkeförhållandena ska skifta när lagen, på old school-vis, byter sida efter tio minuter och Holtby får de gnistrande solstrålarna i fejset.
Men inte riktigt.
Hawks lyckas visserligen reducera det som då är 2-0-underläge, men hemmalaget ser även fortsatt ut trivas bäst under de exotiska förhållandena.
De är kvickare, har mer energi, forecheckar ivrigare och skapar mer offensivt.
Så kan det gå.
* * *
Eric Fehr verkar ha tagit intryck av Billy Idol när skjuter fart i sin soloräd och gör 1-0.
Dancing With Myself, liksom…
Det är för övrigt ett rasande grannt mål – men också en typisk Winter Classic-balja.
Den förnämlige Brent Seabrook hade ju aldrig fumlat så förfärligt med pucken på offensiv blå under normala förhållanden.
* * *
Tacklingen Niskanen möter Saad med strax innanför blålinjen efter några minuter håller rena Tomas Forslund-klassen.
Saad hade inte åkt hårdare i backen om han så hoppat över stängslet till Vita huset och stött på en Secret Service-patrull.
* * *
Fehrs mål är det tredje under en Winter Classic-match.
Inofficiellt rekord det.
Om alla matcher spelades utomhus skulle han vara rena Steven Stamkos.
* * *
Inte vet jag om inmarschen längs ”the reflecting pool” är så oerhörd.
Men det ser rätt mäktigt ut när de vecklar ut en amerikansk flagga över hela isen – och vi hukar ju alla lätt imponerade när jaktplanen kommer dånande över bollparken just som militärkören klämmer i med sista versen i nationalsången.
* * *
Det är inte som att Billy Idol framstår som ett hippare val av artist för att de bränner av lite fjösig pyroteknik när han, i fullt dagsljus efter värmningen, står och hulkar sig genom en stabbig version av ”White Wedding”.
Snarare tvärtom…
* * *
Nä, ingen Burracuda på isen.
Trotz-arsel.
Och samtidigt har Quenneville scratchat Lill-X:et och Joakim Nordström.
Det finns det mindre att säga om, konkurrensen i Chicago är mördande, men det hade varit kul att se även dem.
* * *
För den närvarande publiken tror jag man ganska lätt kan slå fast att detta är den mest angenäma Winter Classic-matchen någonsin.
Solen lyser, det var vid första nedsläpp sex grader varmt och för alla utom de som sitter på de tio-femton nedersta raderna får sikten betraktas som förhållandevis okej.
Stämningen på de fullknökade läktarsektionerna är, accordingly, mighty hög.
* * *
Med Daniel Carcillo – som bekant kallad Carbomb – på isen kan en hockeymatch, oavsett yttre omständigheter, aldrig bli helt genomtråkig.
* * *
Vem är det som lurat i Ovetjkin att han ska börja passa? När han och vem-det-nu-är – sikten , folks, sikten – kommer igenom i två-mot-en-läge strax efter Blackhawks reducering hade det blivit mål om han skjutit istället för att, helt ovant, fladdra iväg en patetisk strumprullare till sin kompis.
* * *
Det bästa med att matchen börjar i tid är att vi också blir klara i tid – och sen väntar en helt ledig kväll.
Nyårsafton kan firas också ett dygn försent, tro mig…
* * *
Nu skäller coach Q ut sina pojkar i gästernas clubhouse.
Sen går de ut och jämnar till det här, det är vad jag tror.
Själv ska jag konsumera lite mer av det förträffligt vattniga kaffe som serveras här i pressboxen.

Det värsta jag visste i skolan, vid sidan av dubbeltimme i matte, var vinterns friluftsdagar.
Kylan som bet i känsliga tår, snön som trängde in genom linningen i äckliga täckjacksbyxor efter en vurpa i Gyllbergens fruktade backar, smaken av lovvikavante när man satt i nån jävla driva och åt en blöt smörgås just uppfiskad ur djupet av en illaluktande ryggsäck – det var döden.
Sen kom det ändå nån hurtig lärare och påstod att vi hade trevligt.
Det hade vi verkligen inte.
Upplevelsen satte så djupa spår att jag än i dag är av den bestämda åsikten att alla former av aktiviteter mellan slutet av september och mitten av april ska äga rum inomhus.
Utan undantag.
Med andra ord är det med avsevärd skepsis jag nu slår mig ner på min pressläktarstol på baseboll-arenan Nationals Park i Washington för att bevittna ännu ett Winter Classic-jippo – trots att två så formidabla lag som Capitals och Blackhawks för i dansen i år.
De här utomhus-övningarna är NHL-hockeyns motsvarighet till Maserskolans Gyllbergen-resor.
Varför, liksom?
Det finns ju hallar.
Där är det varmt, bekvämt, fin is och vädret har ingen betydelse alls.
Under bar himmel i en ballpark av det här slaget känns det som att snön, i alla fall bildligt, tränger in genom byxlinningen hela tiden.
Men jaja – 40 000 på läktarna har party, spelarna gillar avbrottet i serielunksvardagen och det är festlig tv-underhållning.
Så sur-Biffen får ju skärpa till sig och ge spektaklet en chans till.
För att travestera de där lärarna:
Nu jävlar ska vi ha trevligt!
* * *
Hur mås det i läsekretsen idag?
Har ni suttit med öppen mun och dumstirrat på backhoppning från Garmisch , hällt i er ett par liter Trocadero och fått ordning på vätskebalansen?
Eller går det fortfarande kallsvettsframkallande stråk av illamående genom hela tillvaron?
Åh, stackars.
Med risk för att göra Benny Hill från Alvesta – den hopplöse Taggen – helt bedövad av besvikelse kan jag upplysa om att jag själv vaknade som en torped i gryningen och mår prima när pucken nu ska släppas på Nationals Park.
Evigt vis av erfarenheterna från Chicago 2009 – när vissa spelarfruar med Red Wings-kopplingar sänkte bloggen i en veritabel störtflod av hot shots – såg jag till att absolut ingenting hände i natt.
Jag satt kvar på hotellrummet, åt en stilla room service-kyckling och såg Anderson Cooper fåna sig på Times Square på tv:n
Så har nyårsafton sett ut ett par år i rad nu och inte mig emot; det är för mycket stök där ute för en gammal krigare vid såna här folkliga högtider.
Och framförallt:
Det blir åka av – på rena Gunde Svan-viset – i bloggen när Winter Classic-racet börjar.
* * *
”Bakom mina solglasögon, kan jag va mig själv. Allting blir så vackert, genom mina solglasögon”.
Ja, hockey med solbrillor.
Man har ju alltid fantiserat om att det ska bli lite mer Lou Reed 1967 över den här sporten.
Och idag kan den drömmen besannas.
Solen gnistrar från knallblå himmel över huvudstaden och spelarna blir bländade av den glansen i isen.
Därför har flera av dem begärt att få spela matchen med Ray-Bans – trots att det tydligen strider mot något dammigt gammalt reglemente
NHL är wacko om det inte tillåts.
* * *
Kallt?
Inte i närheten av så jävligt som i Big House i Ann Arbor för ett år sedan.
– Nej, det här är ingenting. Det är kallare i vår träningshall i Chicago, skrockade Yellbear Hjalmarsson efter nyårsaftonens träning.
Det hindrar inte att jag är väldigt glad över att vi från tredje statsmakten även här sitter inomhus…
* * *
Stalltipset är att Blackhawks vinner.
Inte bara för att det råkar vara ett helt besinningslöst bra hockeylag.
Gästerna har vunnit alla vinterklassiker utom en.
Detroit-coachen Mike Babcock hade en intressant teori om varför ifjol.
– De som har hemmaplan är ju hemma hos sina familjer och firar nyår kvällen innan. Dra egna slutsatser…
* * *
Fast begreppet ”frysa i DC” rymmer sedan januari 2009 dimensioner som en hockeymatch under bara himlar inte ens kan drömma om.
Då bevakade jag Obamas så kallade inauguration på Capitol Hill och satt utomhus på en pinnstol från 05.00 på morgonen till nån gång efter lunch och om inte kollegan från Japans största tidning på stolen intill plötsligt erbjudit mig high-tech värmesulor är jag övertygad om att jag inte haft några fötter kvar idag.
Å andra sidan satt jag nästan allra längst fram under det helt historiska ögonblicket (det hade blivit något fel, fast på rätt sätt, när de fördelade pressplatserna) – och när jag vände mig om fick jag veta hur det ser ut när två miljoner människor står och trängs på The Mall.
Så det hade nästan varit värt en amputerad tå eller två.
* * *
Mindblowing syn under eftermiddagen igår:
Burra på isen!
Vad är det med det då, säger ni, han spelar ju för fan i Capitals sedan i höstas.
Ja, Lill-Burra ja.
Jag talar om originalet.
Pappa Robert.
Efter sina respektive träningar fick lagen ta med hugade familjemedlemmar ut på den provisoriska isen och då dök alltså den odödlige från snipern från Leksands mest mytomspunna 80-tal upp med grillor på fötterna igen.
Det kändes ungefär som att se Jimi Hendrix återuppstå.
* * *
Tim Erixon har också perspektiv på det där med att frysa.
Han växte upp i Skellefteå och tillbringade åtskilliga av barndomens dagar på en utomhusrink i Sjungande.
– Då var det ofta kallare än vad det är här. Väldigt mycket kallare, säger han.
Det kan man tro.
* * *
Annan levande legend som visade sig i dagsljuset på Nationals Park igår:
Storchen.
Bäckström senior alltså.
Han såg som vanligt ut som att han har det väldigt gött hemma i lillebrors vardagsrumssoffa.
* * *
Sjungande?
Skyll inte på mig – stadsdelar i Skellefteå heter så.
Och Sjungande ingår tydligen i det större området Stämningsgårdarna.
Åker man ner till stan kan man hänga på Möjligheternas torg också.
* * *
De har byggt en liten kopia av Capitolium på innerplanen i år – och framför den leder en isbana fram till själva rinken.
Den isbanan ska tydligen föreställa the reflecting pool – ni vet den Jenny hoppar ut i och börjar ropa på Forrest Gump när han håller tal vid Lincoln-monumentet under Vietnam-demonstrationerna – och på den kommer lagen göra entré.
– Det är supersnyggt, lovar en kollega som sett förfarandet repeteras.
Spänningen är olidlig.
* * *
Ja, alltså – det är två vanligtvis väldigt sevärda lag, fullspäckade av magiska profiler, som går i clinch i år.
Blackhawks är antagligen bäst i världen på den här sporten och Capitals har under Barry Trotz ledning lyckats komplettera sin mångåriga offensiva explosivitet med en hårdhet, mental såväl som fysisk, som aldrig funnits tidigare.
Men ”vanligtvis” är dessvärre nyckelordet här.
När de så kallade elementen får så stor betydelse förvrids normala sanningar och slumpen avgör alltid alltför mycket.
Så det finns inga garantier.
* * *
Man vet att man är i Washington när bänkgrannen på pressläktaren är utsänd från Pentagons nyhetsservice.
* * *
Fast det är klart, Patrick Kane – hockeyvärldens största enskilda attraktion vid sidan av Pavel Datsyuk – såg ut att ha väldigt kul ut på träningen igår och är det någon som ska kunna trotsa elementen är det förstås den magnifika artisten.
* * *
Jag trodde Rangers skulle få stanna i södra Florida och fira nyår efter vinsten mot Panthers igår – de spelar ju inte förrän på lördag igen – men de fick uppleva tolvslaget under en flygresa upp längs the eastern seaboard
Att döma av bilderna på klubbens officiella twitter-konto var det dock en flight som inte påminde särskilt mycket om den helt torrlagda variant bloggen tvingades genomleva med Aeroflot under hemresan från Sotji…
* * *
Det är synd om de åskådare som nu börjar strömma in i den tajta arenan och slår sig ner på platserna närmast planen.
Under basboll-matcherna är det prime-seats och därför säkert eftertraktade nu också, men tyvärr.
Jag satt själv på de höjdnivåerna efter Detroit-fruarnas hot shot-attacker i Chicago 2009 och kan meddela att man inte ser nåt annat än hjälmförsedda huvuden som rör sig fram och tillbaka strax ovanför en sargkant.
* * *
När The Hives, just då glödheta, uppträdde i samband med All Star-balunsen i Atlanta 2008 trodde man ju att NHL fått fjång på det här med inramningen kring stora evenemang.
Men sedan dess har det gått brant utför och nu står vi här med en 59-årig Billy Idol.
Morsning korsning.
* * *
Ovetjkin gav förstås också ett jämfotahoppande ivrigt intryck under nyårsaftonens förspel och visst, i teoretisk mening borde ju även han kunna sätta eld på en sån här tillställning.
Men tyvärr händer det ju att han seglar alldeles snett när han blir för angelägen om att göra avgörande intryck.
Sotji, någon?
* * *
Med just Blackhawks i stan för en sån här happening hade ligan antagligen hoppats att Obama skulle närvara – och kanske rentav komma ut på isen för en ceremoniell tekning
Men icke – presidenten är på Hawaii och spelar golf.
Faktum är att han, åtminstone sedan han flyttade in i Vita huset, aldrig varit på en NHL-match.
Det är ett misslyckande för Bettman-regimen.
* * *
Yours truly drar namnet Joel Ward i det inofficiella matchvinnar-lotteriet.
Det är faktiskt inte dumt alls.
* * *
Får instämma med kommentatorn Martin Hägerström:
Epix-versionen av ”The Road to Winter Classic” börjar ta sig.
Det var i sanning festligt när Yellbear Hjalmarsson i senaste avsnittet sjöng ”Hej tomtegubbar” som snapsvisa på Tre Kronor i Chicago.
* * *
Bäckis skulle också kunna bli årets Winter Classic-, eh, -classic.
Han har varit het som en kopp nybryggd Gevalia senaste månaden och framförallt helgkvällar sprutat in så mycket mål att jag i den här bloggen känt mig nödgad att döpa om honom till Saturday Night Nicky.
Och ja, det är ju helg idag också.
* * *
Det är trångt som på en Ryan Air-flight på pressläktaren, men jag lovar att inte klaga.
Vi har det varmt och gott och jag sitter i höjd med rödlinjen – och så högt upp att jag nästan skulle kunna påstå att jag ser bra den här gången.
* * *
”Bakom mina solglasögon, kan jag va mig själv. Allting blir så vackert, genom mina solglasögon”.
Ja, jag ville bara, för ordningens skull, passa på och citera Docent Död en gång till.
* * *
Capitals retrotröjor, i vanlig ordning framplockade specifikt för Winter Classic, är dödligt snygga
På den punkten kan man inte säga annat än att NHL befinner sig längst fram.
* * *
Det verkar som att Burra junior – kongenialt kallad Burracuda i Washington – är petad.
Vad fan.
Winter Classic skulle ju vara kompensationen för att han inte fick spela JVM.
Barry Trotz är nog en bra coach för etablerade spelare, men unga talanger vet han uppenbarligen inte hur man hanterar.
Fråga bara Filip Forsberg.
Han var inte tillräckligt bra för Barry i Nashville och fick harva i AHL delen av fjolårssäsongen.
Nu, när mannen utan hals flyttat till Washington, är han Predators vassaste forward och ligans bäst rookie.
Jag tror det säger nånting.
* * *
Värmningen pågår för fullt och trots att isen verkligen gnistrar som motorhuven på Ovetjkins Ferrari efter en omgång på stans flashigaste biltvätt är senaste budet att matchen börjar på utsatt tid.
Så vi försöker väl dra åt täckjacksbyxorna ordentligt och låter showen börja.
Mycket nöje.

Man har ju genomlevt en och annan tragisk nyårsafton genom decennierna.
En gång i Rättviks Folkets park gjorde en tjej slut en kvart innan tolvslaget, en annan gång stod jag ensam på Smedsbacksgatan på Gärdet i Stockholm och väntade på en taxi när raketerna började detonera över stan – och så har ett alltför ivrigt intag av brända och destillerade drycker fått rent förbluffande effekter några gånger…
Men på något sätt känns det som att jag slår nytt depp-rekord när jag under årets sista timmar sitter på pressläktaren på en baseboll-arena i Washington och ser Billy Idol repa.
Billy Idol!
Det hade varit väldigt cool – om det varit nyårsafton 1982. 2014 känns det ungefär som att få en faxmaskin i julklapp.
Men det är denne 59-årige punkare som står för underhållningen under nyårsdagens Winter Classic-jippo – och så här kvällen innan tycker han sig behöva öva in ”White Wedding” och ”Rebel Yell” igen.
Nej, I kid you not.
Vad exalterade kidsen ska bli…
* * *
I övrigt ber jag att få inleda årets Winter Classic-bevakning med en serie bilder från nyårsaftonens förövningar på coola Nationals Park – inklusive en på lätt bedagade Billy i jumbotron-tappning
Värm er med dem medan ni försöker få ordning på vätskebalansen efter nattens härjningar, så hörs vi när den stora friluftsmatchen börjar framåt 19.00, svensk tid.

Ja, förlåt, men jag har blivit helt besatt av den lilla frågan om läsekretsens geografiska spridning.
Det har ju visat sig att bloggen har anhängare i både Götene och Kap Verde, i Memphis och Pajala, i Alvesta och Bangkok, i Sydsudan och Lycksele…
Fantastiskt.
Allra roligast är kanske att så många U-båtar – såna som sällan ger sig till känna i kommentatorsspåret – kommit upp till ytan för att, så att säga, hissa flagg.
Men kartan är ju långt ifrån komplett.
Så fortsätt, låt mig få veta var jag har er.
Framförallt du, Prytzen – en trogen men sparsmakad stammis i spåret. Jag ger mig inte förrän jag får veta inom vilka kommungränser du knyter av dig skorna om kvällarna!

Ja, inte nog med att Marty höll 125:e nollan mot Colorado.
Eftersom Brian Elliott nu är spelklar kan det ha varit legendarens sista match.
Någonsin.
I så fall – vilken sorti!
Inte sedan Humphrey Bogart rundade av ”Casablanca” med sitt ”Louis, I think this is the start of a beautiful friendship” har någon lämnat scenen med mer stil.
* * *
Själv får jag, för första gången, äran att tala med John Klingberg efter att Stars klippt av Rangers segersvit.
Trevlig och vältalig ung fyr, kan jag meddela.
Och det visar sig inte helt oväntat att han inte hade något emot att få stänka in en puck på just Kung Lundqvist.
– Just när det skedde är det klart att jag tänkte på att det var honom jag hade gjort mål på. Det är ju lite speciellt.
I sanning.
* * *
Det gläder mig väldeliga att Konsertpianisten äntligen fick uppleva en stort sportkväll.
Det har varit rough ride i Princeton i år…
* * *
Oliver – Sveriges målfarligaste NHL-back just nu – meddelar att den anka hans danske vän ställde upp på julbordet ute i Arizona-värmen höll hög klass.
– Bödker är en jävel på att laga mat, heter det.
* * *
Rundblad var inblandad i avgörandet i United Center och alltmer tyder på att vi får se två helsvenska backpar i Chicago under Winter Classic.
En fin start på 2015, tycker jag.
* * *
Prytzen och andra som inte hörsammat bloggens böner om hjälp med att sammanställa stora kommentatorsspårskartan:
Berätta var ni bor!
* * *
Nu borstar vi lite snuskorn ur korresoffan och säger adjö för den här gången.
Next stop:
Washington.
Vi ses under bar himmel.

Kycklingen var lite torr, men annars så.
Finfin korma-sås.
Tre och ett halvt plus.
* * *
Jo, Skånske Jan har gjort sensationell comeback i kommentatorsspåret – och det förvånar mig inte det minsta att Taggen är till sig.
Han har försökt göra sin stämma hörd i över en vecka nu, men på grund av sin provokativa natur blivit fimpad varje gång.
Vi får se hur länge det här håller…
* * *
En sjujävla fin match pågår i Chicago.
Det är den man får hålla koll på i sista tredje.
* * *
Ingen ska komma och påstå att Jordan Staal har tumme med vädergudarna.
Han begår säsongspspremiär efter sin långvariga skada – och gör illa sig direkt.
Morsning korsning.
* * *
Önskar jag hade lite julmust kvar just nu.
Kan ingen ringa Eken och säga åt honom att komma över med en flaska?
* * *
Visst lyckades Caps hämta in Islanders övertag, men på övertid fick Long Island-krigarna ett långt PP och då dammade Johnny Booom Boom in avgörande pucken.
Lite surt
Men den där enda poängen ska Bäckis och hans vänner ändå kunna värma sig med inför friluftsaktiviteterna på nyårsdagen.
* * *
Filip Forsberg gör ett i United Center – och Zuccarello ett i American Airlines Center.
Zuuukes kommer efter…04.21.

John Klingberg spelade tolv matcher utan mål efter den makalösa rivstarten.
Men när Kung Lundqvist kommer till Texas slår han till igen.
Vi borde sett den komma.
Gamla Frölunda-stjärnor scorar alltid på Henke!
* * *
Det är fortfarande svårt att vänja sig vid att Predators åker till Chicago och tar ledningen med 2-0, men det får snart gå in genom det här tjocka pannbenet nu.
Nashville är, utan tvekan, for real.
* * *
MSG visar ”Beginnings” med Henke efter matchen ikväll.
Det känns det som att man inte kan missa – precis som han förmodligen kände att han inte kunde släppa in den där pucken från Hemsky, häpp!
* * *
Nu lever Islanders farligt, för Capitals tredjeperioder…de är emellanåt ruggiga.
* * *
Chicken Korma är på väg mot Korresoffan från mina indiska vänner på Baluchi’s.
Återkommer när den konsumerats.