NY Rangers – Pittsburgh 0-1 (Period 1)
* * *
Mja, Santa Evgeni har inte öppnat stora tomtesäcken ännu.
I några byten går det att höra jingle bells när han håller i pucken med sån där zetterbergsk power och han väcker vissa associationer till hackspetten Kalle Anka försöker plåta då han kör på Henke bakom kassen.
Men för att citera Adolphson-Falk:
Jag vill ha djupare dopp i grytan, glittrigare glim, grötigare rim och mer Arne Weise i rutan. Jag vill ha ha rymligare säck, segare knäck, fetare fläsk från grisen. Krimsigare krams, längre långdans och raskare räv över isen.
Kom igen nu, Geno.
* * *
Jag tycker Henke sett okej ut.
Skottet Nick Spaling, efter elegant liten framspelning av kapten Crosby, formligen bombar upp i nättaket har han verkligen inte mycket till chans på.
* * *
Inte nog med att Pens spelar i de dödligt vassa retro-tröjorna ikväll.
Rangers kör de vita ställen också.
Jag har tjatat länge om den lilla detaljen, men så borde det förstås alltid vara – överallt.
Då skulle casual-fansen få lite variation på motståndarnas, inte bara en lång parad av lag i vitt.
* * *
Matchen som sådan har långt ifrån lika mycket nerv och udd och emotionell sprängkraft som möten de här två rivalerna emellan brukar ha.
Långa stunder är det rentav lite avslaget där nere.
Kan någon ta och sätta på ugnen så vi får upp lite temperatur, tack.
* * *
Det är Garden of Dreams-kväll på Garden och därmed tufft för så gråtmilda mjukisar som Biffen, för det betyder att här kryllar av utsatta barn, många svårt sjuka, och att se exempelvis en flicka som plågats av fruktansvärd cancer i flera år sjunga nationalsången – och föräras enorma ovationer från både spelare och publik – är gravt gripande.
Man får sig samtidigt en nyttig påminnelse om att man verkligen inte har så mycket att gnälla över.
* * *
Rob Klinkhammer är, som ni ser, på isen för Pens och det är han för att Arizona så där lite under redarn trejdade bort mot honom mot Philip Samuelsson förra veckan.
Det innebär att Uffe Samuelsson båda söner, Philip och Henrik, nu tillhör Coyotes organisation och spelar tillsammans i Portland Pirates.
Förr eller senare kommer det bli något att skriva hem om, tror jag.
* * *
Plötsligt sms:ar Höken:
”Zuccarello gör mål ikväll!”.
Ja, det vore på tiden.
* * *
Eken är hemma i Gramercy och snorar i svår förkylning, så jag går härmed och hämtar mitt eget kaffe.
Sen…hur var det Adolphson-Falk sa?
Raskare räv över isen.
Det vore nåt.

Santa Claus is coming to town, kungör The Crystals i högtalarna när jag passerar kaoset utanför Macy’s på väg till Madison Square Garden.
Än sen?
Evgeni Malkin är ju redan här.
Jaja, jag vet. Sidney Crosby också. Och det är – med all rätt – vanligtvis han som får lika mycket uppmärksamhet som tomten när Pittsburgh Penguins är ute och reser.
Men faktiskt:
De senaste veckorna känns det som att det är den andra komponenten i The Two-Headed Monster – den kyrilliska från Magnitogorsk i Uralbergen – som varit den verkliga attraktionen i den gulsvarta pingvinskocken, utan att egentligen tillerkännas tillbörlig cred av andra än de egna fansen.
Han har gjort mål som varit både viktiga och snygga, han har stått för fantastiska soloräder och granna shownummer och han har, i alla vingklippta pingviners frånvaro, uppträtt som en sann ledare, med pondus och tydlig villighet att ta stort ansvar.
Det är upplyftande att se.
Geno har alltid varit en liten favorit. Till skillnad från den samtida ryska superstjärnan i Washington blyg och försynt utanför isen, så orolig för att göra bort sig att han de första åren hade med sig tolk till alla möten med media – samtidigt utrustad med påtaglig, goofy humor och , att döma av de snälla ögonen, gott hjärta. Och på isen – jisses. Han är ju en genetisk fullträff; stor och ståtlig och stark – och på samma gång rörlig, snabb, teknisk och kreativ som en fransk bildkonstnär under impressionismens genombrott på 1870-talet. Vi snackar själva prototypen för en modern toppforward.
Här i New York brukar den 28-årige bjässen ha en särskild edge i sitt spel, sprungen vad jag kan förstå ur en särskild antipati visavi just New York Rangers.
Han spelar ofta sin bästa hockey – samtidigt som han gärna är fysisk, aggressiv och grinig.
Så fuck Santa Claus, som Paulie Walnuts sa i ett av de mest minnesvärda Sopranos-avsnitten.
Här firar vi advent med Geno Malkin.
* * *
Ja, det blev ett litet sändningsuppehåll här i bloggen under helgen – och jag bara älskar hur några dagars tystnad omedelbart genererar kommentatorsspårsylande om att jag har koma och måste skärpa mig.
Sorry, men jag hade besök och tog mig friheten att ägna mig åt annat än NHL-hockey några dygn.
Det var precis vad som behövdes.
Nu blir allt som vanligt igen, bara med mer glöd och iver!
* * *
Valrossen har gjort sitt.
Han – Paul MacLean i Ottawa– får, som första NHL-coach den här säsongen, sparken av Ottawa Senators.
Det är en skräll.
Visserligen vill jag minnas att jag redan före säsongen torgförde teorin att han skulle kunna ligga illa till om Senators inte presterade, men med tanke på vad han haft för spelarmaterial att baka bulle med känns det som att de faktiskt HAR presterat – och så sent som igår kväll stod de ju för en kunglig vändning mot Vancouver.
Men the word från den kanadensiska huvudstaden är att han varit på väg att förlora sitt lag, att ledande profiler känt sig halvmobbade och att stämningen i omklädningsrummet varit lätt obehaglig.
Nu blir Dave Cameron, en av Valrossens assisterande, huvudcoach istället.
Så kan det gå.
Näste befälhavare till rakning?
Berube och DeBoer står i alla fall i kön.
* * *
Ni vet hur det känns när man vill blanda sig en grogg och inser att man inte har alla ingredienser hemma?
Just den frustrerande känslan hänger över New York ikväll.
Vi hade ju sett fram emot ännu en pittsburghsk gin & tonic så här i decembermörkret, men virket saknas.
Patric Hörnqvist åkte på en rungande smäll i torsdags, har inte spelat sedan dess och genomgår fortfarande tester.
Ett bakslag, för honom – och för mig.
Att se Penguins modell 2014 utan Bengan känns ungefär som att sitta på torken.
* * *
Plötsligt kommer ordförande Brooks fram och räcker över nya medlemskortet i PHWA och jag ser omedelbart till att haka fast det i ackrediteringen.
Det är som att vara sju och fästa en sheriffstjärna från Polarn & Pyret på skjortbröstet.
* * *
Henke är tillbaka i Rangers-kassen efter en veckas gnuggande av detaljer i träningsrinken och the pressure is on, för att vara frank.
Kungen bör bevisa att han fortfarande är självklar nummer ett i New York, också under serielunken – om inte annat så för att undvika mediagurgel om motsatsen.
* * *
Bright light city gonna set my soul, gonna set my soul on fire
Got a whole lot of money that’s ready to burn
So get those stakes up higher
Viva Las Vegas, Viva Las Vegas…
Oh yeah, det börjar verkligen se ut som att NHL snart HAR ett lag i Vegas.
Gary Bettman meddelade idag, under det årliga Board of Directors-möte som pågår i Boca Raton – ägarna vet var man ska vara i december… – att man gett potentielle ägaren Bill Foley i uppdrag att undersöka underlaget för en säsongskortsbas i Sin City.
– Inget är klart ännu, det finns inga som helst garantier. Men en diskussion har inletts, avslöjade kommissionären.
Jag har redan börjat sondera husmarknaden!
* * *
I senaste avsnittet av serien ”Beginnings”, där tv-kanalen MSG hänger med en Rangers-spelare hem och berättar om hur allt började , får vi följa Carl Hagelin under några sommardagar i Södertälje och chansen är stor att hela New York snart kan en klassisk svensk hejaramsa.
För i en sekvens, som vevas oavbrutet i basic cable-utbudet, står den lille geparden helt ogenerat i ett bås i Scaniarinken och sjunger ”När SSK, marscherar in, när SSK, marscherar in, då är det jubel i riiinken”.
Obetalbart, faktiskt.
* * *
Här skriver den store Scott Burnside förresten om NHL och Vegas.
Fin läsning
http://espn.go.com/nhl/story/_/id/11996421/nhl-las-vegas-truly-handle-expansion-team
* * *
En annan nyhet från Board of Director’s-mötet – där vi ju bara vet att Sather nu beställt in första pre dinner-drinken och drar några gamla skrönor för Ken Holland och Lou Lamoriello – är att cap-taket stiger till 73 miljoner nästa år, förutsatt att kanadensiska dollarn inte tappr för mycket mot the mighty US dollar.
Det är ändå en helt okej siffra.
* * *
Hagge ingår också, precis som kompisen Zuccarello, i en festlig julsketch samma MSG pumpar dygnet runt.
Han håller på att bli Rangers egen Ernst Kirchsteiger.
* * *
Om det blir straffavgörande ikväll förutsätter vi att bägge lagen stannar på isen tills allt verkligen är bekräftat och klart.
Senast de möttes blev det ju, som ni minns, rena farsen och spelare som redan var på väg ut i duschen fick byta om på nytt och gå ut och avsluta matchen.
* * *
Värmningen börjar och ojvoj, Penguins kommer ut i retro-tröjorna.
Snyggast i NHL 2014.
* * *
Det är ett väldigt hallå om att prins William och hans Kate är i stan i veckan och idag febras det om att duon ska besöka ett sportevenemang.
Men de väljer tydligen dassiga Nets ute i Brooklyn istället för hockey på Garden.
Vilka töntar.
* * *
Rangers har två raka förluster och är väldigt angelägna om att undvika en tredje.
Jag tycker det syns på dem på värmningen.
* * *
Äh, nu släpper vi pucken och firar lite advent.

Alfie, Alfie, Alfie!
Just nu känns det som att det inte finns så mycket mer att säga.
Så, en gång till, innan det är godnatt från Manhattan:
Alfie, Alfie, Alfie!

Det kommer, på klassiskt vis, ”Alfie Alfie”-ramsor när klockan tickar ner mot 11.11.
Men roligast är ju att fansen i Canadien Tire Center sitter och ropar efter sin gamle ikon hela tiden.
Och han skulle behövas.
Det är en jädra seg match det här…
* * *
Och vem spräcker Brodeurs comeback-nolla om inte Filip Forsberg.
Det är nåt poetiskt över det.
Årets rookie mot årets veteran, liksom.
Stafettpinnen har lämnats över.
* * *
Alfie säger på en presskonferens efter ceremonin att han inte är i tillräckligt bra form för att spela, men att han efter värmningen blev väldigt, väldigt sugen på att göra åtminstone några byten.
– Det kan han varit den bästa ”skate” jag nånsin varit med om, klargör han.
* * *
Panthers slår tydligen något slags bottenrekord i publiksiffra ikväll.
Men vadå, skulle du själv lämna Florida-värmen och gå in och sätta dig i en ishall och titta på Florida-Columbus?
* * *
Mer Alfie:
– Jag var helt överväldigad, trodde inte det skulle vara en sån deal bara för att jag lägger av. Det går inte att tänka sig ett bättre slut.
* * *
Nu tror jag snart att jag byter match…

Han ser, av lättförklarliga skäl, tagen ut när han först kommer ut på isen och tar emot de helt besinningslösa hyllningarna.
Däremot håller rösten under det korta, fina talet.
Hos Alfie själv alltså.
Själv kunde jag inte låta bli att svälja rätt hårt i korresoffan.
Fan, att det ska vara sista gången man ser den förträfflige mannen på en NHL-is….
* * *
Magiskt att sönerna hade Erik Karlsson-tröjor under ceremonin.
Men ah, den minsta lilla krabaten fick ju aldrig sin puck släppt under ”tekningen”.
Det är inte alltid så lätt!
* * *
Jaja, Predators…ingenting passerar då era kritiska ögon.
* * *
Ek65 by the way…han börjar bli långhårig som en hel Status Quo-gitarrist
* * *
Värmningar av den sorten ser man inte ofta – för att inte säga aldrig.
Först kommer det ordinarie laget ut, inför fullsatta läktare, och ställer sig i två led precis vid båsdörren.
Sen kliver han ut, som genom en canyon – utan hjälm förstås.
Alfie.
Jublet är öronbedövande – och stiger sedan när själva värmningen börjar och han gör prickar in en puck på Craig Anderson.
Och så kommer ramsan som, i all enkelhet, var hela Ottawas nationalsång i ett helt decennium:
– Alfie, Alfie, Alfie!
Så vackert.
* * *
En sur detalj i New York:
Matchen kan bara ses genom MSG:s ordinarie Islanders-sändning och där är ju fokus inte i första hand på Alfie.
Sicken otur.
* * *
Samtidigt måste det kännas en aning udda att vara med på värmning – och sedan inte kunna spela.
* * *
Jo, vi ska förstås ha koll på Martin Brodeurs debut med Blues också.
Har vi inte några Devils-fans med oss – typ Hällegerd – som vill chocka sig själva med synen av ikonen i annan tröja?
* * *
Det kommer ju mer av den är varan de närmaste åren.
Redan nästa säsong hissas, gissar jag, nummer 11 i taket i Canadien Tire Centre.
Sedan ska han ju, förr eller senare, väljas in i Hall of Fame.
Annars blir det revolution i Ottawa.
* * *
Nu får Sens försöka se till att hedra sin gamle ikon med en seger också.
Blir inte lätt mot New Yorks bästa lag, men kvällen kan inte gärna sluta på nåt annat sätt.

En allra sista gång då.
Alfie i Senators-tröja – i Canadien Tire Center.
Det är nästan så jag blir lite gråtmild bara av att skriva de raderna.
Då kan man ju tänka sig hur det blir när han kommer ut för värmning, är med vid en cermoniell tekning och sedan står på isen under vad jag antar blir en väldigt grandios och emotionell hyllning.
Näsdukar hitåt, tack.
* * *
Själv är jag kvar hemma i New York och det känns ju sådär, just nu.
Det hade såklart varit roligare, och dessutom betydligt mer korrekt i rent hedersperspektiv, att vara på plats i den kanadensiska huvudstaden ikväll.
Men som jag förvarnade om redan igår har jag under dagen haft privata åtaganden det inte gått att komma ifrån.
Istället försöker vi förmedla så mycket det stämning det bara går från den ärevördiga korresoffan.
* * *
Som Mika Zibanejad konstaterade i förmiddags:
Det lär publikrekord för en matchvärmning i Ottawa.
Ingen vill missa sista gången Alfie uppträder i Senators-mundering, om så bara för några bågar genom tekningscirklarna.
* * *
Ottawa Sun, den stora lokaltidningen, idag:
En 36-bilaga (!) bara om Daniel.
Det säger en del om mannens status där uppe…
* * *
Inte nog med att han skrivit ett endagarskontrakt med general managern Bryan Murray och i formell mening får avsluta karriären som Senator.
Clarke MacArthur har tvingats ner i ett hörn av omklädningsrummet så Alfie kan sitta vid sin gamla plats.
Och dessutom genomför han uppvärmningen i den sista jersey han bar som aktiv spelare våren 2013.
* * *
Själv gjorde jag en lång intervju med the man of the hour i måndags, medan han körde de åtta timmarna mellan Detroit i Ottawa.
– Det är ju underbart att köra bil på den här kontinenten, sa han och sällan har jag varit mer överens med en
Förhoppningsvis såg ni det färdiga resultatet tidigare idag och gjorde ni det inte finns det här.
http://www.aftonbladet.se/sportbladet/hockey/internationellt/nhl/article19966706.ab
* * *
Värmningen kan man, om inte annat, se på stream på Senators hemsida.
* * *
Mitt bästa Alfie-minne?
Hockeymässigt tror jag det är den avgörande konferensfinalen 2007, i Buffalo, när han tog Sens till Stanley Cup-final med ett gloriöst övertidsmål.
Jag satt på pressläktaren och hade vid det laget inte upplevt något större som NHL-murvel.
Fast upplevelsen toppades bara 20 minuter senare, när de öppnade dörren till det segerrusiga omklädningsrummet och kaptenen med Prince of Whales-bucklan – som han inte var det minsta orolig över att komma i kontakt med – i högsta hugg gjorde sin enda intervju på svenska
Det har överlag varit en ren ära att få följa, och lära känna, den briljante superstjärnan.
* * *
Precis här i början har jag mycket att lämna åt redaktörerna hemma i Stockholm, men håll grytan kokade i kommentatorsspåret så kommer jag med nya inlägg när det går.

Alltså, den här linan med Patrick Kane, Kris Versteeg och gamle Broadway Brad Richards.
Jisses.
Det är ju den trojkan som sänker Blues med tre raka kassar i tredje perioden.
– De är i ruskig form, som fjärde målskytten Kryckan säger på telefon från Chicago-land.
Snart börjar säkert såna som Toews, Hossa, Saad och Shaw varva upp också – och sen kommer Sharp tillbaka från skada.
Då finns det ingen som kan slå Blackhawks.
Jo, Kings förstås.
Men först i slutspelet.
* * *
Signaturen ”Confuse” frågar i kommentatorsspåret när jag tror att Marty Brodeur får göra sin första match som Bluesman.
Jag tror ingenting.
Jag vet att han står i kassen när St. Louis redan kommande natt gästar Nashville.
För det gjorde coach Hitchcock klart efter nattens match.
Blir en syn.
* **
Själv skulle jag förstås väldigt gärna vara i Ottawa på Alfies avskedsföreställning denna torsdag, men tyvärr, jag har åtaganden som inte går att komma loss från i New York under dagen.
Men självfallet kör vi direkt från korresoffan när det drar ihop sig.
Häng med då.

Hitchcock är nästan lika arg som Löfven tidigare idag när han konstaterar att Blues hamnat där Blackhawks vill och bara spelar långsam öst-väst-hockey.
Minuten senare slår Patrik Berglund en finfin passning till Ian Cole precis vid kassen och så är det kvitterat.
Men det är också det enda som händer.
Matchen har plötsligt tappat allt.
Och därför har jag inget att säga heller.

Ojvoj, Kryckan biter som en huggorm i två-mot-en-läge och ger Hawks 1-0-ledning några minuter före första paus.
Väldigt snyggt.
Och vilken hockey det är.
Vi som mest sitter här ute i öst och blänger blir ju alldeles överrumplade.
* * *
Förstår att Yellbear blir arg som om snuset skulle tagit slut när han åker ut för hög klubba.
Han gör ju bara det som nästan inga andra backar i världen klarar – avväpnar en Tarasenko på väg igenom i friläge – och mycket till high stick är det verkligen inte.
* * *
Det är en orolig natt i New York, kan jag meddela.
Polisen som tog livet av den illegale cigarettförsäljaren Eric Garner med ett stryptag i somras har, likt kollegan i Ferguson, just friats av en åtalsjury och stämningen ute på gatorna är ursinnig.
* * *
Däremot har Andrew Shaw ingen anledning att vara upprörd över Steve Otts propp.
Den åker han på för att han såsar omkring och tittar på pucken – och den är helt legitim.
Men Carbomb Carcillo gör ju ändå rätt som markerar att han inte accepterar att någon tar sig såna friheter mot hans lagkamrater…
* * *
Bara att se Brodeur i båset, i Blues-jersey, känns helt absurt.
Som om Mick Jagger skulle fronta Beatles.
Inte för att Blues precis är Beatles, men – jo, Marty har lite Jagger-status.
* * *
Hoppas ni har lyssnat på podden idag.
Youngblood Ekeliw sjunger igen!
* * *
Om någon undrar var Corey Crawford är:
Han skadade en fot i helgen – under en konsert nånstans i Chicago.
”Var alkohol inblandad”, frågade en lokal journalist, förmodligen han Kuc, i morse.
– Jag vill inte uttala mig om detaljerna, löd svaret.
Nej, det brukade inte jag vilja göra när jag kom hem från Hultsfred heller…

Regeringskris, Svartenbrandt på flykt, dollarkurs i gungning, kallt decemberregn över Manhattan och Elvis fortfarande död.
Vad göra?
Det är ju bara att trycka ner ändalykten i korresoffan och titta på toppmöte mellan Chicago Blackhawks och St. Louis Blues i United Center.
Perfekt flykt från den obegripliga verkligheten, bästa sortens eskapism
Är ni md?