Slut, väldigt glada Colorado vinner på straffar.
Några avslutande ord kommer sen

NY Rangers – Colorado 3-2 (Period 2)
* * *
Rangers vänder, eller för att vara mer korrekt:
Colorado tappar ännu en ledning.
Det har dessvärre blivit en särskild specialitet hos krigarna från Klippiga bergen och när det väl sker är de, med sitt kackiga självförtroende, lika bräckliga som en lavin på höjderna runt Aspen i mars.
Ack ja.
* * *
Jag kan däremot inte instämma med Tobias och andra Rangers-fans om att hemmalaget spelar så fruktansvärt bra hela tiden.
De börjar ju gasa här på slutet, men precis i inledningen av perioden är de inte ens professor Kalkyl med knas i hörapparaten.
De är Dupond och Dupont.
* * *
Kevin Hayes kvitterar åt Rangers.
Haysan svejsan
* * *
När Brassard avlossar skott efter avblåsning och får en vredgad Gabbe efter sig slår det mig att det var alldeles för länge sen jag spelade Playstation-hockey.
Då dammar jag alltid iväg slagskott långt efter domarna blåst och får sen freda mig i festliga slagsmål.
Det är jätteskoj.
* * *
Han är för fin, Dan Girardi, när han först täcker bort ett nästan givet mål precis framför Henke och sen är så nöjd med sig själv att han bara står och tittar när Tanguay helt friställd lättar in tvåan.
Fast han återupprättar ju sin ära med Tomas Holmström-målet några moment senare.
* * *
Om det är boarding när Dan Boyle puffar till Erik Johnson ska Eken ha fängelse för situationen när han trängde sig förbi Joe Micheletti i presshissen innan matchen.
Domarna inser ju också det löjliga i den utvisningen och kompensationsblåser på en gång.
* * *
Plötsligt frågar Eken vad påssjuka är för nånting – och bleknar betänkligt när jag berättar.
Men vet inte ni yngre caballeros det?
När jag var knatte var det lika vanligt som mässling och röda hund och annan skit man kunde få.
Men ni kanske inte hört talas om de åkommorna heller, era söndercurlade mjukisar-
* * *
Man kan garanterat inte ha påssjuka av den vuxna mansversionen när man gör det Henke gör – går ner i spagat – på Alex Tanguays första målchans…
* * *
Ah, så ni undrar om imorrn.
Så här:
Jag har andra uppdrag i viss delstat och passar på att gå på hockey för Tomas Ros skull och…jag kommer få sol på kind!

NY Rangers – Colorado 0-1 (Period 1)
* * *
Anfäkta och anamma.
Avalanche har faktiskt knutit en kollektiv näve, spelar riktigt inspirerat både framåt och bakåt och leder helt välförtjänt efter första tjugo.
Däremot påminner Rangers mer om den lomhörde professor Kalkyl och tycks ha uppfattat coachernas ”Nu ska ni göra precis som i tisdags” som ”Nu kan ni ta en night off”.
Att det ska vara så svårt när alla för två dagar sedan lärde sig precis hur det här ska göras och mangrant konstaterade att ”det här är det lag vi vill vara”.
* * *
Det är ingen tillfällighet att det är Duchene som spräcker Henkes nolla.
Han var ju den som konstaterade att det var dags att go Haddock och han har också sett ut som en poor man’s Patrick Kane hela perioden.
Om de andra följer i hans dans går lavinen ikväll.
* * *
Oslos Joe Pesci – Zuuuuuke – har varit Rangers bäste so far och får ibland fram passningar som är lika hisnande vackra som de mest berömda vyerna i Romsdalsfjorden.
* * *
Det slår aldrig fel.
Torsdag på Madison Square Garden lika med mummelgäspig ärtsoppsstämning.
Så segt
* * *
Fast Joe Pescis greatest hit i inledningsperioden är ju den Foppa-inspirerade mottackling han utsätter Marc-Andre Cliche för.
Det är nästan lite clichéartat…
* * *
Tack för länk, Anders Dahlgren.
Sutters presskonferenser hör till saltet här i världen.
* * *
Det blir aldrig gammalt att höra introt till The Whos ”Baba O ’ Reily” när hemmalaget kommer ut på isen i den här hallen.
* * *
Eken skriver fortfarande på sin lugubra artikel och tittar inte mer på matchen än bebisen en av Gris-Olles bänkgrannar har i famnen.
Men ambitionen ska förstås hyllas.
* * *
Wow, Bettye Lavette – legendarisk soul sister – kliver ut på isen och fraserar om nationalsången ungefär som Bob Dylan brukar frasera om ”Like a Rolling Stone”.
Publik och spelare ser ut som fågelholkar, men det är ju svinbra.
* * *
Henke, noterar vi härifrån, tittar inte ens upp när Glass och McLeod boxas.
Han är helt ointresserad.
Och jag förstår honom.
* * *
Ja, så länge du blir publicerad får du ju ”hållas”, Taggen.
Men inte ett ont ord om Bertil Perrolf.
Den här bloggen är ingenting annat än en parafras – ”Hockey till kaffet”.
Och nu ska jag, apropå det, fylla på tankarna med lite halvgenomskinligt Garden-blask.

Jaha, vad var vi här nu då?
Colorado Avalanche.
Ojvoj.
Ett sorgebarn i stan alltså.
Säsongens flopp.
Laget som under brusande Patrick Roys ledning tog alla med storm i fjol och förvandlades från plattfisk på mångårig seglats i tabellens bottenslam till blixtrande Central Division-contender – bara för att dunsa rakt ner i källaren i år igen.
Så sent som i förrgår blev de grillade över öppen eld av Islanders och fick lämna Long Island med en 6-0-torsk upptryckt i bajamajan.
Såna lag är det inte nödvändigtvis jättelattjolajbans att se – men kan faktiskt vara.
Inte bara för att öppen, eskalerande kris – i sportsammanhang alltså – har sitt odiskutabla underhållningsvärde; plötsligt kan ju the big bounceback äga rum inför våra ögon också.
Se bara på laget Av’s går upp i ringen mot ikväll.
Rangers.
De var sämre än tre veckor gammal mjölk mot Edmonton i söndags – och kom sedan tillbaka två dygn senare och gjorde, på ren vrede, en av decenniets matcher.
Det är Av’s tur att iscensätta en sådan metamorfos nu.
– Vi måste bli förbannade, grymtade Matt Duchene efter fiaskot i Nassau Coliseum.
Japp.
Tiden har kommit att göra en Kapten Haddock och som uppladdning mellan värmning och match gorma lite om apsvansade analfabeter, förpiskade luspudlar och enfaldiga sötvattensprirater.
Blixt, brak och dunder, för satan.
* * *
Läget i New York?
Jotack, vi har november här också.
Det är grått och rått och kallt och grått och grått och grått och grått.
Men det är fortfarande New York.
Så här klagar vi fanimig inte.
* * *
Han har alltjämt ont i den hand han bröt under premiären i St. Louis för fem veckor sedan, men Dan Boyle gör comeback – och begår hemmadebut som blåskjorta – ikväll i alla fall.
Som Douglas Douglas före detta, nu påtagligt grånande backpartner säger till Post:
– I den här ligan har alla ont hela tiden. Det är bara att bita ihop och spela.
Hockeyproffs.
Zeb Macahan-epigoner, allihop.
* * *
Jag var lite seg i korresoffan igår kväll, för jag hade varit ute och balsamerat mina klena nerver med några kalla Stella Artois på kvartersbaren, men jag piggnade till under slutet av La La Land-derbyt i Honda Center, för goddamned, pojkar och flickor.
Vilken rush det var på isen, vilken explosivitet i varenda närkamp, vilken sån där nu-trampar-vi-rakt-genom-sargen-precis-som-i-stora-playoff-matcher-känsla som strålade från hela tv-skärmen.
Dom återstående fyra matcher ankorna och kungarna ska utkämpa innan grundserien är över får uppenbarligen inte missas.
* * *
Nathan MacKinnon, Avalanches wonder kid, ser ju så tanig ut men tydligen hade lagt på sig tio pannors trivselvikt när han inställde sig för campen i september.
Mm, det är rätt att ta för sig lite för mycket av livets goda när man plötsligt har stålar på fickan.
Nu hävdar Patrick Roy dock att han sett till att den unge mannen åkt av sig extrakilona och därmed borde han – MacKinnon, inte Roy – kunna prestera på förväntad nivå igen.
Annars har jag några violbumlingar att bjuda på…
* * *
Eken har nåt skit han måste lämna innan hockeyn börjar och när jag böjer mig in i hans bås i pressrummet och vill gaffla lite om biffarna på Prime 112 på Miami Beach tittar Gävles Anderson Cooper upp och fräser:
– Du, jag måste skriva nu. Du kan inte hålla på och prata.
En sån rackare, som Bengt Grive sa när boxningsdomarna började slåss under Seoul-OS 1988.
Det är möjligt att you had to be there, men Eken är de facto väldigt rolig i det läget, för det är exakt så jag sagt de sju tusen gång när HAN stört MIG i samma pressrum.
* * *
The Duke får inte spela ikväll heller och frågan är vad Rangers ska göra med den begåvade junioren.
Badtofflan Vigneault tror att den samlade rutinen i ledningsstaben är en garant för att allt blir bra.
– Med erfarenheten jag har och erfarenheten Glen Sather, som varit med sen ”the dark ages”, har så tror jag vi kommer reda ut det här, sa han vid en presskonferens igår.
Sedan var han tyst ett tag, och funderade över hur han just hade beskrivit sin 71-årige chef och utbrast till slut med en lätt road grimas:
– Kan jag säga så? Jag borde nog inte sagt det.
Lite skojigt.
* * *
Mycket ska man höra.
Nu går påssjuka i NHL.
Jo, det är den fruktade barnsjukdomen som drabbats både Corey Perry och Beauchemin i Anaheim – och Bacon Brodin och Ballard i Minnesota.
Hallå.
Jag blir hellre beat-reporter för Brynäs IF än får påssjuka vid 47 års ålder och kommer för lång tid framöver hålla mig väldigt långt från de hockeyspelarna – och alla de känner.
* * *
Dennis Everberg hade man ju hoppats få se live ikväll, men Roy sätter honom på läktaren igen.
Och visst, varför ändra på det lag som gjorde sån succé på Long Island…
* * *
Jag menar, vet ni vad som kan hända med klockspelet på en vuxen (well…) man som får påssjuka?
Uh, Gavlerinken – jag är på väg.
* * *
Men unge Capitain Landeskog är i alla fall här och det är ju hans ansvar att den ovan nämnda Kapten Haddock-andan sprider sig genom laguppställningen så jag utgår från att han skiner som en vällagrad Loch Lomond från djupet av Moulinsarts whiskeygömmor där ute.
* * *
Jag kan redan nu avslöja att 1-2 Punch – höstens svenska popsensation – släpper en ny bomb i nästa veckas podcast.
Jag kan knappt lyssna på annat.
Viktor Norén och Jonathan Ekeliw – popvärldens främsta radarpar sedan Tennant-Lowe.
* * *
Som av en händelse står Gabbe och stretchar som en Muhammad Ali inför Rumble in The Jungle vid zamboni-maskinerna just när jag skrivit raderna ovan och beger mig mot pressläktarhissen.
Det är ett bra tecken.
* * *
Ett annat avslöjande:
I morgon kommer jag,om allt går som det ska, att vara på den konstigaste och mest oväntade matchen i bloggens historia.
* * *
Jag förstår att vännerna i Björnbloggen har svårt att finna ord just nu.
Matchen mot Toronto igår var, kändes det som, det slutgiltiga kvittot på att hjältarna från Beantown tappat i slagkraft, inte längre spelar riktig Bruins-hockey och kan få väldigt svårt att leva upp till förväntningarna framåt våren.
Eller?
* * *
Det bästa med att Avalanche kommer till New York är att Adrian Dater från Denver Post – som alltid – följer efter.
Han är, i betydande konkurrens, den kanske mest förträfflige medlemmen i hela PHWA.
Synd bara, att det inte finns några tillfällen till extracurricural activities, för han är framstående i den grenen också.
* * *
Kvällens verkliga kanonmatch är den the showdown i Central mellan Blues och Predators och jag räknar kallt med utförliga uppdateringar i kommentatorsspåret när den väl kommit igång.
* * *
Som John J redan påpekat i spåret ska Tomas Kaberle lira med Hartford i helgen och sedan får han förmodligen kontrakt med Rangers.
Jaha – och när ringer Sather in Uffe Sterner?
* * *
För att återigen citera den store Kapten Haddock:
Amiral Nelsons alla bomber och granater och kanoner – nu börjar matchen snart.

NY Rangers – Pittsburgh 5-0 (Slut)
* * *
Fört till historieböckerna alltså:
53: nollan i Kung Henriks NHL-karriär – och den tredje för säsongen.
Och han var osedvanligt angelägen om att hålla den.
Inte bara för ärans, statistikens och pingvinsmärtans skull.
Trots att det inte direkt brusade om gin & tonic-blandningen fruktade han motståndet ini det sista,
– Ja, jag kan ärligt säga att jag inte kände mig särskilt säker ens när det stod 4-0. Man vet aldrig med Penguins, det finns så otroligt mycket skicklighet i det laget. Jag ville inte ge dem nånting, säger han.
Och så gjorde han inte det.
* * *
För övrigt tackar jag för euforin i ledningsperioden och ber att få gå och lägga mig och svimma. .
Jag ska inte trötta ut er med detaljer men kvällar när Henke håller nollan, Bäckis uttalar sig om Wada, Mojo Johansson gör två mål, Nye Foppa forsätter briljera i Nashville, Joakim Lindström hugger till i powerplay två gånger om, Connor McDavid bryter en hand i ett enfaldig slagsmål och Daniel Sedin till sist avgör på övertid…då får den som är satt att lämna texter från NHL att göra så det till slut bara snurrar i kolan.
Jisses, det kan ha varit galnaste racet nånsin.
Så:
På återseende.

Henke håller nollan och Rangers vinner med 5-0

Det trodde jag ju lika mycket som jag tror att Warren Buffett ska ringa på och lämna över en miljon imorgon bitti.
Mer kommer sen.

NY Rangers – Pittsburgh 4-0 (Period 2)
* * *
Nu tror jag vi kan slå fast att det är lite dåligt med både kolsyra och alkoholhalt i den gin & tonic-skvätt vi serveras i New York.
Till och med Penguins penalty kill-svit blir avklippt.
Och i det ögonblicket, när det blir 4-0, dör föreställningen en smula.
Rangers fortsätter spela bra, på det sätt man ska med dylik ledning, men ser inte längre ut som de deltar i en Broadway-show.
* * *
Bengan varnade lite för det här i förmiddags, just med anledning av att Rangers var så Michael Bolton-dåliga i söndags.
– Man vet själv hur man känner när det gått riktigt dåligt, man blir förbannad och kan börja spela skitbra bara därför. Så det är lite farligt idag, sa han.
Nå, men då kan ju Toronto få betala för det HÄR på fredag.
* * *
Det bortdömda Hayes-målet är lite egenartat, men det är domaren här som tar beslutet – Toronto bedömer ju inte interference-situationer.
Och för Rangers del kan det väl kvitta eftersom Brassard sätter fyran i det PP som följer.
* * *
Det hettar underligt om mina öron just nu.
Tänkte den informationen kunde glädja nån
* * *
När Pens ändå vaskar fram några fräsande chanser här i slutet av andra – som när Crosby får fram en ny kalasmacka till Kunitz – är Henke dessutom som en spegelbild av resten av laget.
Det vill säga:
Obönhörlig.
* * *
Hörrdu Hällegerd, var det inte Kincaid som skulle stå i The Rock ikväll? Vad hände?
* * *
Kommentatorsspårskritiken mot Fluery är väl hård, tycker jag
Räddningen när Stempniak, lagkamrat så sent som ifjol, har öppet mål är i praktiken lika spektakulär som Monstrets ”Reach out”-plock i samma kasse förra veckan.
* * *
Det är ju inte direkt otänkbart att gammal surdeg som jäst sedan slutspelet i våras – och bland de som varit med ett tag längre än så – så att säga är färdig att plockas ur ugnen i tredje perioden om Pens finner slaget förlorat.
* * *
Jo, Kevin Klein börjar bli rätt bra.
* * *
Det är inte ofta hockeylag – ens såna som Pittsburgh – lyckas göra nåt av powerplay de får inleda perioder med.
De som vet mer om hur det är där ute på isen kan säkert förklara bättre, men jag antar att det beror på att intensiteten i spelet inte riktigt skruvats upp ännu.
* * *
CLar86, jag svarar som Tobias Pettersson på din fråga om inte säsongen bästa svenskar finns i Washington:
Bengan Hörnqvist, Filip Forsberg och Strålle Strålman ingår i den diskussionen också – liksom Gustav Nyquist och Zäta.
* * *
Avalanches besök i Gotham verkar ju börja sådär.
Satan alltså.
* * *
Extra salt i pingvinsåren är det ju att de, när de nu ska sova kvar här i ytterligare något dygn, av allt att döma tänkte navigera ut i Manhattan-natten efter slutsignalen.
Men behövs tips vet jag var man kan sitta och deppa till långt fram på småtimmarna också.

NY Rangers – Pittsburgh 3-0 (Period 1)
* * *
Because maaaaaybe
You’re gonna be the one who saaaaves me
And after all
You’re my wonderwaaaaall.

Javesst, som Svennis skulle sagt.
Vi får hockeyglitter så vi behöver solbrillor för att inte bli bländade.
Och mot alla odds, mot allt förnuft, mot all logik är det framförallt Rangers som står för showen.
Dom gör sin bästa period på inte bara hela den HÄR säsongen, jag kan inte erinra mig att de ens under vårens långa slutspelsresa hade det här klippet i steget och det här bettet i käftarna.
My god.
Att jämföra med hur det såg ut i söndags är som att jämföra mina I Phone-filmade videosnuttar till Tomas Ros Hockeystudion med ”Gudfadern”.
3-0 efter 20.
Aloha.
* * *
Joe Pesci från Oslo är lika taggad som sitt alter ego i skruvstädsscenen i ”Casino” och hamnar i gurgel med Crosby redan i första minuten.
Sedan gör han 1-0.
* * *
Jag håller dock inte helt med om att Pens gör någon plattmatch.
De är också med i den uppskruvade playoff-yran i inledningen och står för vackra saker mellan varven.
Sedan blir de kanske lite tillplattade, och frustrerade, över att motståndaren är så JÄVLA supertaggad och nu är det väl inte så kul.
Men jag minns när Devils skaffade sig 3-1-ledning i Consol Energy Center för några veckor sedan.
Då blev de, som Hörnqvist beskrev det efteråt, förbannade och började spela dödlig hockey på rent adrenalin.
Och nu får de inleda andra med det hyggliga powerplay-vapnet.
Mål där och det är definitivt match igen.
Vilket vore väldigt roligt.
* * *
Crosby blir utvisad i samband med den där Zuccarello-incidenten i inledningen, men än sen, höll jag på att säga.
Penguins håller inte bara Picasso-klass i powerplay.
De är kung i penalty kill också – och ser snabbt till att döda sitt 38:e (!) numerära underläge i rad när kaptenen sitter på syndabänken.
* * *
Stämningen är också säsongens överlägset bästa i den glamorösa gamla hallen.
Och fan vore det annars.
* * *
Nog känner man den distinkta smaken av gin & tonic när Crosby skickar ljuvlig passning till fristående Kunitz – men Henke häller resolut ut drinken med grym räddning.
* * *
Chris Kreider är kanske inte ful, men är vårdslös och han ska ju vara väldigt glad att världens bästa powerplay inte får en första chans när han helt i onödan åker förbi och trycker till Blake Comeau i ryggen.
* * *
Däremot ser det nästan ut som att Lundqvist spiller en GT i knäet när Tanner Glass får rädda honom bakom ryggen.
Bortaledningen där – och det är nääära – och det hade sett annorlunda ut nu.
* * *
Med anledning just av att det är Veteran’s Day värmer Rangers i militära kamouflage-tröjor och för första gången i sitt liv påminner Henrik Lundqvist därmed om vissa av punkarna på Sveatorget i Borlänge 1978.
* * *
Det är också med anledning av Veteran’s Day patriotismen flödar som aldrig förr under preludierna och under matchen – och som nationalsången framförs av en hel militär marschorkester.
Tur inte gamle bolsjeviken Janne Bengtsson är här
Han hade fått en stroke av indignation.
* * *
Ha ha, Hällegerd spinner tunga konspirationsteorier i kommentatorsspåret.
Allt är som det ska.
* * *
Kevin Allen på USA Today om nattens möte mellan Chicago och Tampa i United Center:
– Det kan vara en preview av Stanley Cup-finalen i vår.
Ja, inte mig emot.
Resor mellan Tampa och Chi-Town, Vigge mot Yellbear, Kane vs Stamkos…
Vilken dröm.
* * *
Nu ska jag försöka andas ut lite.
Detta var ju minst lika omtumlande som i trängseln på Gino de där legendariska kvällarna med Oasis, Björk och Popsicle…

För bara 48 timmar sedan satt jag, vill jag bestämt minnas, här och muttrade om vardag och serielunkströttma och hur lätt man glömmer det mindre remarkabla i tillvaron.
Men det var då det.
Nu har Pittsburgh Penguins kommit till stan.
Yeah, baby.
I ett slag är humöret istället sprudlande, stämningen febrigt förväntansfull och den allmänna känslan att vi ikväll kommer att frälsas med oförglömligt hockeyglitter.
Det påminner herr bloggaren om alla åren i popjournalistikens tjänst.
I någon mån var det förstås alltid roligt och ett privilegium att ha som jobb att gå på konserter och även den segaste fyratimmarssession med ett funkrockande Living Colour på Cirkus betades av med entusiasm (nåja…).
Men riktigt hög blev pulsen först inför de stora ögonblicken, riktigt intensivt sköljde dopaminet genom blodomloppet först när nöjesredaktören räckte över de verkligt heta plåtarna, riktigt passionerat älskade jag uppgiften först de gånger artister och band som utlöste en seriös ”buzz” i omvärlden var på ingång.
Som när Oasis, Björk och Popsicle – alla mitt uppe på krönet av sina hisnande storhetsepoker – spelade på Gino i Stockholm.
Som när Johnny Cash och Staple Singers kom till Lollipop-festivalen.
Som när Stones intog Cirkus.
Just så är det nu också, just så känns när det The Greatest Hockey Show On Earth efter bara två dygn avlöser Edmonton Oilers i Gardens gästkabyss.
Pittsburgh Penguins modell 2014 har potentialen att återskapa både genialiteten och extranummerseuforin i en ”Wonderwall”, en ”Ring of Fire” och en ”Sympathy For The Devil” – fast på is, med Bauer-hjälm på huvudet och vassa rör under sulorna.
Säsongens match på Garden so far?
Visst, säsongens match på Garden so far.
* * *
För första gången någonsin är det klassisk mediapalaver runt Jesper Fast – hitkallad från Hartford så sent som igår kväll – i omklädningsrummet efter Rangers morgonvärmning och på platsen intill sitter landsmannen Hagelin och kluckar.
– Helt riktigt, Jeppe är vår frälsare, säger han.
Smålänningen ler blygt åt den beskrivningen
– Nä, det är jag inte. Men det är roligt att få chansen igen och jag ska göra allt för att ta tillvara på den här chansen nu.
Jag är fast övertygad om att det kommer gå bra – och att pingvinerna redan ikväll får svårt att ta fast Jeppe!
* * *
Mitt enda problem är att ivern inför denna showdown fick fäste i bröstkorgen redan igår kväll, varför jag inte kunde somna förrän i gryningen och sedan tvingades plåga mig igenom en bagarväckning fast det egentligen inte var någon.
Man kan tycka att sådant inte borde kunna hända en 47-åring som, trots allt, varit på rodeo förr, men det är som det är med såna som aldrig blir vuxna och tröttheten går att parera med kaffe, ett par shots 5-hour energy och det adrenalin som alltid börjar pumpa när stora matcher ska spelas.
* * *
Jag frågar Jeppe hur det går till när man är nere i AHL och plötsligt blir uppkallad och han berättar:
– Det ringer i telefonen. Just igår var det coachen i Hartford,såg jag på displayen, och jag undrade först vad han ville, men han bara sa att jag skulle åka till New York . Det är förstås ett väldigt roligt besked, och jag hade inte förväntat mig det just nu, men det blir lite jäktigt också. Det är bara att packa ihop och sticka, det är ändå två timmar ner till New York från Hartford.
Körde du bil ner då?
– Nej…det kom en sån car service och hämtade mig.
Såklart.
Det är ju klubben som behandlar sina spelare om rockstjärnor han tillhör, Quickie!
* * *
Har man sett, här sitter vi och blänger i våra datorer under eftermiddagsstiltjen och vad inträffar om inte något så obskyrt som en novembertrejd
Montreal hämtar Sergej Gonchar, 102, från Dallas – och skickar Travis Moen i andra riktningen.
Sicken kufisk affär.
Är det något Dallas behöver är det väl backar med rutin och know-how och är det något de inte behöver är det väl komplement som Moen – och i Montreal var det väl sagt att ansvaret skulle anförtros den nya generationen superstars.
Men det kan förstås vara så att Stars bara försöker skaffa sig svängrum under lönetaket för att iscensätta en mer matnyttig trejd – och det kan också vara så att Bergevin uppe på Bell Centre-kontoret insett att det var lite för tidigt låta Subban och Price köra bussen helt på egen hand.
Och tills vidare är det ju om inte annat kul att John Klingberg ser ut att få sina första chanser med Stars.
* * *
Inne i Penguins tillfälliga New York-hem – i vanlig ordning så minutiöst dekorerat med pingvin-regalia att man kan få för sig att man är på Skansens akvarium – sitter han som är virket i Sidney Crosbys hockeygrogg och ser lika glad ut som han i princip gjort varenda sekund sedan han fick det oväntade beskedet att han blivit trejdad till Steeltown.
Och varför skulle Bengan Hörnqvist, del i formationen vi egenhändigt döpt till gin & tonic-kedjan, inte vara glad?
Som hans fellow stockholmare Douglas Murray konstaterade när han fick lämna San Jose och flytta till Pennsylvania påsken 2013:
– Blir man inte glad över att bli trejdad till Penguins spelar man inte hockey av rätt anledningar.
Bengan nickar instämmande.
– Så kände jag också när jag fick samtalet. Det finns verkligen inte många klubbar som kan mäta sig, som det skulle vara lika fantastiskt att tillhöra. Bara chansen att spela med någon av de två stora här…för en sån som mig, som aldrig varit i närheten av spelare av den kaliber, är det som en dröm, säger han.
Och det är verkligen inte bara snack.
Det lyser i ögonen på the Sollentuna tonic.
* * *
Jo, se på fan – när Rangers värmning är helt över och också extraspelarna får lämna isen kommer Tomas Kaberle släntrande över glänsande heltäckningsmattan i omklädningsrummet.
Det är som att stå i köket på en berömd stjärnkrog och se han som hivade upp en grillad vurre i ett korvbröd på Statoil igår kväll snöra på sig ett förkläde.
* * *
Just för tillfället är det dock inte bara omgivningen, eller de sju raka som har mycket goda chanser att bli åtta raka ikväll, som föranleder Pittsburgh-pingviner att le glatt.
De ska få göra New York också – ordentligt.
Jag hade nämligen fel när jag häromdagen hävdade att laget skulle flyga till Metropolis direkt efter matchen i Buffalo.
Tvärtom, de flög hem.
Men i gengäld får de stanna här på Manhattan både i natt och imorrn och flyger upp till Toronto för nästa duvning först på torsdag.
Då låter det som att det kommer finnas tillfälle att ha lite lattjolajbans.
– Jo, så har väl vi också tänkt, flinar Bengan.
Uh-uh.
Watch out, New York City.
* * *
Man vet att man tillbringat för många heldagar i den här gamla hockeyhallen när en servitris på stekhuset där jag tagit för vana att äta lunch vid såna här tillfällen hälsar mig som en gammal bekant och efter att ha ställt fram en diet coke utan att ens invänta beställningen frågar:
– Har du kontor här i närheten?
Ja, det kan man fan säga.
* * *
Vigneault kommer till sin presskonferens i knälånga shorts, som en annan grunge-gitarrist, men har i alla fall bytt badtofflorna mot sneakers.
– Det känns som en bra idé att försöka undvika utvisningar ikväll, säger han med ett snett leende.
I sanning.
Att försätta sig själv i numerära underlägen mot den här upplagan av Pittsburgh Penguins är ungefär lika tillrådligt som att kedjeröka crack, bada i hajtanken på Bronx zoo med näsblod och gå och vifta med the star-spangled banner på gränsen mellan Irak och Syrien.
* * *
Vi har, framgår det av pressläktarens sittplatsschema, en utsänd från Hamburger Abendblatt på plats ikväll.
Det var inte mycket som fastnade under de tyskalektioner jag av outgrundliga anledningar tog på Maserskolan i Borlänge i 80-talets gryning, men såvitt jag förstår blir det Hamburgs Aftonblad.
Vad härligt.
Ju fler Aftonblad, desto bättre, det har jag alltid sagt.
* * *
Men Rangers behöver inte bara undvika att ta utvisningar ikväll. Ska de ha minsta chans måste de överhuvudtaget spela åtminstone två miljoner gånger bättre än i plattmatchen mot Edmonton.
Och Hagge hämtar tillförsikt ur det faktum att de brukar vara betydligt vassare mot bättre motstånd än mot lag det är meningen att de ska slå.
– Det blir mindre press på oss i såna matcher och då brukar det funka bättre, menar han.
* * *
Åh, så Bill Daly och Gary Bettman i flera år bara fnyst och viftat avvärjande när ryktena om att det verkligen finns planer på en expansion till Las Vegas kommit på tal, men i en färsk intervju med Michael Russo på Star Tribune i Minneapolis kryper Daly till det så kallade korset.
Jo, planer finns, potentiella ägare likaså, och en nybyggd hall vice-kommissionären just varit och tittat på.
Så förmodligen spelar ett NHL-lag på Strippen från och med säsongen 2017-18.
Ojvoj.
Daly är dock något orolig för hur gästande lags spelare kommer klara av att hantera alla frestelser i Sin City.
Men som Ken Campbell på The Hockey News påpekar:
Tänk på levervärdena hos medlemmarna i Professional Hockey Writers Association då…
* * *
Sidney Crosby, som börjar få ut den Zorro-besläktade Movember-mustaschen nu, säger att han fortfarande har slutspelsmatcherna på Garden i våras i färskt minne, men att han och lagkamraterna vänt blad nu.
Å andra sidan…
– Man utvecklar rivalitet med dem man mött i playoff-serier och den emotionella intensiteten är lite högre än den normalt skulle vara när man spelar mot ett lag för första gången för säsongen.
Ja, ni hör ju.
Den ädlaste gin världens sett är spetsad med motivation.
Det här blir nåt.
* * *
Goda nyheter för Hällegerd:
Kapten Salvador är skadad.
I hans frånvaro får Seth Helgeson – vilket briljant namn! – begå NHL-debut i kvällens holmgång mot Minnesota ute i The Rock.
* * *
Enligt bloggens fina källor – tack, tack! – är Bengans gamla vänner hemma i Sollentuna och Rotebro häpna över succén han gör i NHL.
Han var som fjortis, heter det, utrustad med så överlägsen talang att han aldrig behövde anstränga sig och ”enda gången han sprang var när han hörde glassbilen”.
Ho ho.
Å andra sidan visade han helt andra takter när han senare i tonåren fick nos på karriär och gick över en sommar ner tio kilo genom att köra triathlon, varje dag – och den bilden stämmer bättre överens med vad man hör om Terminator-epigonen idag.
Några av de NHL-kollegor han tränar med under Puddings proffsläger på somrarnas har berättat att det ofta är Bengan som driver på och ser till att alla verkligen tar i.
– Ja, ler han, vad tusan…när man ändå är där känns det som att man kan göra något av det.
Det finns dock en frekvent deltagare i övningarna som vanligtvis finner den uppfordrande attityden så lagom festlig mitt i sommaren.
En hint:
Han har också spelat i Pittsburgh, en kort sejour…
* * *
Hoppas Penguins läkare har med sig mycket plåster, för ikväll återvänder John Moore efter sin fem matcher långa avstängning.
* * *
Det är Veteran’s Day i USA idag och det borde ju betyda att Martin St. Louis gör en bra match.
Häpp!
* * *
En hjärtevärmande syn:
När alla andra pingviner försvunnit in i omklädningsrummet kommer Olli Määttä, som just fått en tumör i nacken bortopererad, vandrande genom spelargången och tar sig ut på den undermåliga Garden-isen för ett eget träningspass.
Det vittnar om att allt ändå gått bra, tack och lov.
* *
Det är The Duke som får kliva åt sidan till förmån för Quickie Fast.
– Han är en ung spelare och jag fattar att han måste spela, men inte ikväll, säger Badtofflan.
Nej, just den här matchen är nog inget för morsgrisar.
Och med det menar jag inte nödvändigtvis att The Duke är en morsgris, men att det blir åka av och att det är bra för honom att titta på.
* * *
Här har vi nu ingenting mindre än säsongens längsta intro.
Well, är det stormatch så är det.
Men jag ber att få publicera redan nu, så den som är intresserad får tid att läsa.
Kom igen, boys.
After all, you’re my wonderwall.

NY Rangers – Edmonton 1-3 (Slut)
* * *
Det är inte omöjligt att jag faktiskt kommer minnas mer av den här matchen än jag har lust med.
För att Rangers var så dassiga.
Som Uffe Samuelsson tdligen slog fast i en tv-intervju i andra periodpausen:
– Det här är vår sämsta insats sedan jag kom hit. Vi blir utspelade av Edmonton. I vår egen hall. Det är genant.
Japp.
* * *
Viktor Fasth tycker inte det stora nödvändigtvis var att vinna målvaktsmatchen mot Henke.
– Nej, det var att slå Rangers i största allmänhet. Härligt, säger han och flinar.
Det låter nästan som att han bara är 2 steg från paradise…
* * *
Ett wakeup call, kallar Marc Staal insatsen.
Henke bara suckar:
– Det är i så fall vårt andra eller tredje wakeup call, tycker han.
Och vi vet ju alla hur illa ute man är om man snoozar väckarklockan så många gånger…
* * *
Det har kommit rapporter norrifrån om att en snöstorm rasar just nu, så när Oilers såsmåningom kommer hem får Viktor förmodligen känna på den beryktade Alberta-kylan på allvar.
– För hittills har det faktiskt inte varit så kallt sedan jag flyttade dit, berättar han medan påfallande glatt segerrummel pågår runtom honom i gästkabyssen.
Kontrasten mot novemberdagar i södra Kalifornien kommer bli ganska bjärt, tror jag mig kunna garantera.
* * *
Om Rangers spelar så här även på tisdag törs man ju knappt tänka på vilken gin & tonic-orgie det kommer bli.
Herregud, faktiskt.
* * *
Men Kalifornien-värme hit eller dit – den förre AIK-keepern trivs utmärkt i Edmonton.
– Det är roligt att bo där det finns så mycket hockeykultur. Det är viss skillnad mot Orange County.
Ja, på den punkten är det nog som att jämföra matkulturen i Toscana och Coventry.
* * *
Nä, nu går jag hem och äter upp mina sista violbumlingar och försöker – kanske – få ihop en veckans lista.
Tisdag, folks.
Då åker vi på riktigt.