Teddy Purcell sätter en i tom kasse och det är över.
Rangers får mycket välförtjänt stryk i sin sämsta Garden-match på väldigt länge.
Mer kommer väl om ett tag.

NY Rangers – Edmonton 1-2 (Period 2)
* * *
Jo, Pouliot…
Det är nåt i hans bohemiska personlighet som nästan garanterar att han tar fram sitt bästa spel och gör spektakulära saker när han möter ett gammalt lag och om inte vill visa att han borde varit kvar så i alla fall jävlas med före detta polare och coacher.
Facit so far:
Ett mål, en assist och en assist till som varit målgivande om inte Henke rånat Justin Schultz med en av säsongens kvickaste plockar.
Det kan mycket väl komma mer.
* * *
Det är Henke som håller Rangers kvar i matchen – med räddningar som den han gör med raketplocken på Shultz skott.
Ingen av hans lagkamrater gör något minnesvärt alls.
De är sloppy och slarviga och trötta och oengagerade och borde väckas med såna där teasers Las Vegas-polisen använder på the wolf pack i första ”Hangover”-filmen.
* * *
Stamkos klappar in sitt andra på Detroit och han
Tvärtom, Tampa-stjärnan påstår ju att ha minns varenda enskilt mål han gjort och när en reporter tidigare i höstas testade honom och bara drog till med nåt datum i just Edmonton för flera år sedan svarade han att jo, då gjorde jag två mål på det och det sättet.
Unikt.
* * *
Till och med Gris-Olle har tröttnat.
– Rangers, you stink, vrålar han i mitten av perren.
Sedan försjunker han i tyst, argsint muttrande i ölmuggen.
* * *
Komikern Gilbert Gottfried zoomas in i jumbon och nu ”hör” jag allt jag skriver med hans synnerligen särpräglad röst.
Det gör arbetet mycket besvärligt.
* * *
Yellbear Hjalmarsson slår till och hänger säsongens första kasse i United Center, noterar jag.
Det betyder att det kan vara dags för säsongens första samtal till Chicago också.
På tiden, det.
* * *
På tisdag kommer Pittsburgh hit.
Det är i alla fall nåt att sitta och tänka på.

NY Rangers – Edmonton 1-1 (Period 1)
* * *
Åh, satan vad sega Rangers är i inledningen.
De ser nästan ut som om de halvlåg i en soffa och åt violbumlingar igår kväll.
0-1 i mål och 1-7 i skott efter åtta minuter är sådant som hade förvandlat Tårtan Tortorella till drillinstruktören i ”Full Metal Jacket”.
Sen blir det lite bättre och Hagge, som börjat gå i spinn nu, väcker Broadway-artisterna på allvar med sin kvittering.
Men som det brukar heta:
Starten gör hemmaspelarna bäst i att glömma väldigt snabbt…
* * *
Ryan Nugent-Hopkins, som gör Oilers ledningsmål, blir en allt större attraktion för varje gång man ser honom och det går ju inte att låta bli att fundera över hur långt han redan kommit om han spelat i ett bra lag.
Toews- och Kane-nivå?
Omöjligt är det inte.
* * *
Man kan inte ens håna Kostka med Hercules-lockarna för egen-zon-koman vid baklängesmålet.
Det är ju Staal och Klein, som verkligen borde veta bättre, som står och ser ut som violbumlingar när Eberle och Pouliot – sa ju det – rullar upp läget för RNH.
Hallå.
* * *
Fasth har inledningsvis så lite att göra att han nästan ser frustrerad ut.
Det skulle ju va dans, dans, dans, tänker han förmodligen.
Sen är han helt skymd på Hagges klyftiga lilla skott, men får därefter visa vad han går för några gånger och gör det med ackuratess.
* * *
Rangers har sedan länge förbjudit sina spelare att värma utan hjälm, men för gossarna från Alberta-prärien är det ok så Pouliot tar sig friheten och testar hur det känns att ha den kalla Garden-luften fladdrande i lockarna.
Bra det.
Jag har aldrig riktigt förstått Rangers förbud på den punkten
Det strider mot idén om vad Broadway-klubben vill vara och vanligtvis försöker accentuera:
Glamour, stjärnglans och sexighet.
Kom igen, farbror Sather, släpp lite på klädkoden nu.
* * *
Nä, ingen Klefbom på isen.
Synd, tycker jag.
* * *
Det är, besynnerligt nog, nästan på dagen sex år sedan Henke senast stod mot Oilers på Garden.
10 november 2008 var det, närmare bestämt, och som Lappen apropå bloggens lilla introtema helt fyndigt frågar i spåret:
Undrar om han kommer ihåg den kvällen…
* * *
En Gris-Olle-affilerad alldeles intill mitt pressläktarhörn har inga som helst dubier om att det här inte skulle vara en av höstens allra största kvällar och står på så saliven skvätter över bänkraderna framför.
Först skriker han ”Canada sucks” mitt under kanadensiska nationalsången, sedan försöker han sig helt solo på en vinglig Potvin sucks-vissling och därutöver sitter han och bara brölar gutturalt i största allmänhet.
Något kanske jag kommer minnas ändå, vare sig jag vill eller inte.
* * *
Titta, The Mule is getting hot.
Alla som ska möta Red Wings borde huka.
* * *
Just ja, Rangers har plötsligt en förstacenter. Eller i alla fall en ”förstacenter”.
Derek Stepan gör ju faktiskt hemmadebut ikväll.
Men ingen ska komma och påstå att det direkt märkts.
* * *
Tänk om Jesper Fast fortfarande ingått i Rangers.
Då hade ju Fast kunnat göra mål på Fasth.
Fast han är ju i Hartford…
* * *
Nu ska jag dricka en kopp kaffe som definitivt är lättglömd.

Nicklas Lidström, som ju var här i torsdags och tittade, spelade 1564 grundseriematcher och 263 slutspelsditon under sin 20 år långa, gloriösa NHL-karriär.
När han nådde milstolpen 1500 matcher frågade jag hur många av dem han mindes.
Det visade sig, som väntat, inte vara särskilt många alls.
Mest de stora, några oförklarliga som fragment från det oändliga serielunksgnugget – men merparten hade helt sonika smält samman till ett dunkelt dis i den lidströmska minnesbanken.
Så är ju livet.
Vi minns de anmärkningsvärda ögonblicken och drar med oss skärvor som av oklara skäl fastnat – men de flesta dagar vi går igenom under en levnad kommer vi inte ihåg någonting av.
Kjell-Olof Feldt kallade sina memoarer ”Alla dessa dagar” just därför. Han blev alldeles paff när han började bläddra i sina dagböcker och insåg lite han mindes av alla sammanträden och möten och resor.
Nu ska vi inte vara för negativa här, men jag misstänker att matchen vi ska se på västra Manhattan denna sömniga söndagkväll i november nådens år 2014 är just en sådan som kommer att falla i glömska både hos spelare, mediarepresentanter och merparten av fansen på läktarna.
Vi är ju inne i den grå serielunken nu, gästen Edmonton Oilers hör – numer – till NHL:s minst kittlande lag och hemmalaget, som inte heller direkt sprakar i varje moment för tillfället, spelar sin andra match på ett dygn.
Upplagt för utdragen gäspning, liksom.
Jag har å andra sidan inget annat att göra denna söndag, så jag sitter ändå här och kramar ur mig lite bloggmos.
Om inte annat så att för att jag om några år ska kunna gå tillbaka och läsa och konstatera att ”hm, den där matchen minns jag verkligen ingenting av…”
* * *
Det kan bli andra slags fel i hjärnan också.
Som i går kväll, när jag skulle smacka ihop fyra texter till redaktör Hagman hemma i Stockholm på kort tid.
Då hade jag pratat och tänkt så mycket på Nashville att det blev kortslutning och i ingressen till Pittsburghs Buffalo-slakt var Patric Hörnqvist återigen placerad i Music City.
Morsning korsning.
Såna gånger dröjer det inte många sekunder efter publicering förrän hånfulla läsare hör av sig och undrar om jag är full eller har så otroligt dålig koll att jag inte vet att Bengan bytt lag.
Ja, nej, jag har ju bara rest till Pittsburgh och gjort reportage om mannen men tror verkligen fortfarande att han spelar i Nashville – med Sidney Crosby.
Fast jag ska ju ha det.
Dylika hjärnsläpp är aldrig försvarbara och bör hånas, så den stressades skribenten lär sig.
* * *
Å andra sidan vet man ju aldrig.
Plötsligt gör en Tarasenko ett mål som det i måndags, plötsligt väcks så ont blod på isen att regelrätta saloonslagsmål utbryter och plötsligt radar Kung Lundqvist upp paradräddningar så hela västra Manhattan drar efter andan.
Då minns man.
Och på läktarna kan det finnas både de som ser sin allra första NHL-match och/eller människor som är på semester i the greatest city in the world och toppar vistelsen med ett Garden-besök.
För dem är kvällen oförglömlig redan från start.
Så really:
Jag kan ta min blaserade serielunkströttma och stoppa upp den nånstans.
* * *
Precis som i onsdags blir det blågul målvaktsduell på Garden-isen ikväll.
Henke återvänder i Rangers kasse efter att ha suttit och vilat i båset i Toronto igår och Viktor Fasth får ny chans efter segern mot Buffalo.
– Han kände sig bra och vi tyckte han var bra och det är viktigt att vi låter honom ”roll with it”, säger coachen Dallas Eakins till Edmonton Sun.
Kul.
Viktor har jag inte sett live sedan Anaheim var på besök i Detroit för två säsonger sedan och då gjorde han starkt intryck.
Särskilt före matchen när jag klev fram för att hälsa och han tittade upp och omedelbart utbrast:
– Har du hört något från nya Håkan-plattan?
Han är ju, blev jag snabbt påmind om, Håkan Hellström-fan monumentale och då blir jag omedelbart….ja, uppsnärjd i det blå.
* * *
Nej, inte heller jag vet varför den här matchen – eller de i Ottawa respektive Detroit – börjar redan vid midnatt just ikväll. Vi har ju, dessvärre, vintertid sedan en vecka tillbaka.
Men bra är det, så låt oss vara glada.
* * *
Vigneault, som lämnat badtofflorna i klädskåpet och helt sensationellt kommer i kostym till sin presskonferens före matchen , upprepar det han sa redan i Toronto igår kväll.
När man gör fyra mål på bortaplan borde det räcka till seger, men just nu är Rangers defensiv väldigt mycket sämre än dess offensiv.
Men sedan kommer det något nytt:
– Det vore bra om vi täckte några skott ibland.
Åh, den gamla fina debatten!
Någonstans skrattar John Tortorella rått.
* * *
Plötsligt kommer Jaques Martin, tidigare coach i bland annat Montreal och Florida och nu assisterande i Pittsburgh, haltande genom pressrummet.
Han ser sur ut.
Men when didn’t he?
* * *
Benoit Pouliot, en av Rangers slutspelshjältar i våras och viktig pusselbit i det som för några månader sedan var ett betydligt mer komplett lagbygge, återvänder till sin gamla hemmahall ikväll och jag vet inte riktigt varför, men han framstår som den typ av spelare som gärna lämnar avtryck såna gånger.
* * *
Ledsen music lovers, men det blir blir svårt att följa upp blues- och Motown-temat från tidigare i veckan.
Edmontons musikhistoriska milstolpar är få, om man säger så.
Men det är klart:
Med Viktor Fasth in the house går det förstås att peppra med lite Håkan-referenser.
Någon kanske Ramlar…
* * *
Tomas Kaberle ska, prisa gud, inte spela den här matchen, men tränar verkligen med Rangers nu och säger att han hoppas få kontrakt.
Själv hoppades jag vinna onsdagens Megamillions-jackpot a ’ 382 miljoner dollar.
Det BORDE vara samma sak.
* * *
Även Oscar Klefbom, värmlänningen, är med Oilers på den pågående roadtrippen och honom vore det också roligt att få se live för första gången, men han spelade inte i segermatchen mot Buffalo och därför är nog chansen tyvärr liten att han får göra Garden-debut.
* * *
Ja, Eric J, jag hade gärna varit i Detroit ikväll. Bra match det. Men det fanns ingen möjlighet den här helgen.
Men framförallt:
Någon jädra gång ska jag belöna din lojalitet genom att åka och liveblogga om London Knights!
* * *
Det finns, tror jag, skäl att hålla ögonen på Zuke ikväll.
Ett lag med Oilers mediokra backuppsättning känns det som att han borde kunna exploatera ganska hårt.
Varning för norsk orkan, alltså.
* * *
Nej, nu lutar vi oss tillbaka och avnjuter en kväll som vi – förmodligen – snart har glömt.
Hoppas det blir helt oförglömligt…

Det slutade som det brukar sluta de här lördagkvällarna
Eder bloggare satt i telefon med fyra svenskar som på olika satt varit inblandade i avgöranden – först Hörnqvist, sedan i tur och ordning Strålle, Filip Forsberg och Bäckis – och skrev sedan referat så det började ryka om tangenterna.
Och här förblev det tyst.
Sorry, men det är svårt att göra så mycket åt när landsmännen ställer till med så mycket som är värt att skriva hem om.
* * *
Fan alltså…Foppa från Åkerö.
Han håller verkligen på att blomma ut och bli en NHL-stjärna.
Spolingen var ju helt bländande i Scottrade Center ikväll .
Så härligt.
* * *
Det gamla arslet Bob Hartley stod för dagens citat redan i eftermiddags, efter Calgarys seger mot Florida, men det är först nu jag ser det.
– Den här matchen påminde mig om en dag när jag var barn och fiskade öring och fick en fin en men tappade ner den mellan två stenar. Med frusna fingrar försökte jag sedan fånga en öring som dinglade mellan två stenar. Det var svårt och jag var rädd att jag skulle tappa den. Så kändes den här matchen. Det var en av de vilda matcherna.
Varför kan inte svenska tränare tala på det sättet?
* * *
Och överallt på sociala hockeymedier hörs samma trosbekännelse efter 2-1-triumfen i St Louis:
”Nashville är på riktigt!”
Ja, det verkar obestridligen så.
* * *
Jag ska personligen försöka se till att min vän Niklas Eriksson – Tichonov-epigonen som coachar Almtuna – börjar prata om sprattlande öringar på sina presskonferenser.
Fast det är klart, Almtuna hamnar aldrig i några kniviga situationer, så det behövs kanske inte.
* * *
Vad surt för Seguin.
Här gör han hat trick – och så går San Jose i alla fall och vinner med 5-3.
Det är som att fylla en hel hink med öringar och sedan tappa själva hinken i sjön.
* * *
Woah, här har vi efterlyst Islanders-mannen Björn Falk hela säsongen utan att höra ett knyst och så kastar han sig bara rakt in i kommentatorsspåret med en karaktäristiskt syrlig drapa, säger godnatt och försvinner igen.
En briljant entré – och en lika briljant sorti.
Så typiskt Falken.
* * *
Nu ska jag knapra i mig de sista violbumlingarna till några finstämda gamla ”The Wire”-avsnitt.
Men redan imorrn hörs vi igen, då har vi Oilers på besök på Garden och tillställningen börjar redan vid midnatt, svensk tid.

Det blev ett präktigt antiklimax till tredjeperre i Buffalo.
Sid och de andra pingvinerna var liksom klara efter 6-1 och inget mer hände.
Så kan det gå.
Synd på rekord och förmodad hat trick bara.
Nu flyger ligans bästa lag – jodå, det är do – hit till New York och får tillbringa två angenäma dagar på Manhattan, innan de går upp mot Rangers på tisdag.
DET ser vi fram emot här nere.
* * *
Jaha, kolla – Foppa från Åkerö, Filip Forsberg, hugger igen och gör sitt sjätte mål för säsongen mot blytunga St. Louis.
Mister Calder Trophy.
* * *
Ha, Penguins-fans försöker få igång vågen i First Niagara i slutperioden.
Man kan fatta att hemmapubliken inte var så angelägen om att hänga på…
* * *
Men, eh, ska Flyers gå och dratta på arslet efter ha haft 40-ledning efter två perioder?
Det borde fan inte vara möjligt…
* * *
Nu kommer chicken korma från mina vänner indierna på på Lexington och 28:e
Uj, vad härligt.

Se där, ett litet tröstmål av Girgensons.
Men det hjälper inte.
Sabres är inte längre Hal Gill mot Bolt på Bislett i den här sorglustiga tillställning i First Niagara.
Dom är Hal Gill med amputerade knäleder, ögonbindel och hörselskydd mot en Bolt i OS-form.
Morsning korsning 1-6.
* * *
Är det ingen i läsekretsen om delar kärleken till violbumlingar?
Ja, egentligen är bruna mojänger allra bäst, men såna säljer dom inte på Sockerbit och då utgör violbumlingar ett utsökt surrogat.
* * *
Crosby har stått för sex poäng vid två tidigare tillfällen i NHL-karriären.
Nu har han fem – efter två perioder.
Det borde inte förvåna någon om han, mot det här motståndet, först tangerar det personliga rekordet och sedan slår det också.
* * *
John Vogl, mannen som har Sabres-beatet på Buffalo News och således är den mest luttrade medlemmen i Professional Hockey Writers Association, påpekar att Sabres har vänt 0-5-underlägen tidigare.
Senast i februari 1983, mot Boston, till exempel…
* * *
Är det Flyers som är bra eller Avalanche som suger elefant?
Ni som tittar får gärna berätta.
* * *
Bengan har NHL-karriärens första hat trick på lut också.
Med Crosby i den HÄR formen är det nästan så man ska förvänta sig att det svenska groggvirket hänger en tredje i nåt powerplay i sista.
* * *
Kometen, jag hoppas du sover gott och slipper se det här.
* * *
Käk?
Det är nästan så det räcker med violbumlingar, men det finns tankar på lite indisk undfägnad framåt starten i La La Land.

Åh, Sabres mot Penguins.
Det är som att se Hal Gill gå upp mot Usain Bolt i ett hundrameterslopp.
Om de bara vill, om de inte cruisar genom resten av matchen, kan gästerna från Pittsburgh vinna med precis hur mycket de vill.
Och Crosby, som redan har tre assist under bältet, kan göra rena Thomas Magnusson-i-backen-i-Lahtis-rycket i toppen av poängligan.
Klasskillnad monumentale.
* * *
Ha ha, lördagkväll i Toronto och Montreal.
Då är NHL inte noggrannare med de officiella starttiderna än Guns ’n’ Roses.
* * *
Helt riktigt, John J – Zukes Joe Pesci-fight med Oshie hör verkligen till säsongens höjdpunkter.
Kan inte förstå att jag glömde.
* * *
Ser ut som att det blir lite väl lätt för Ekeliws pojkar i Columbus också.
Mighty Strålle Strålman klappade just in 3-0 – och där kom 4-0, från Brian Boyle också.
Stackars Anton Forsberg.
* * *
Apropå Ekeliw ska ni inte missa podcasten nästa vecka.
Får vi bara till det tekniskt blir det nämligen världspremiär för en remix Viktor Norén, från Sugarplum Fairy och Viktor & The Blood, gjort på en av Ekans sånginsatser förra säsongen.
Fem plus, tro mig.
* * *
Att en valp som MacKinnon kunde vara så smutsig, det trodde man inte.
* * *
Violbumlingar är the shit.

Idag är det exakt en månad sedan NHL:s grundserie inleddes, tänka sig.
Det firar vi med en lång lördagssittning i den famösa korresoffan.
Jag har , förutom pepp och iver, kaffe och snus och turkisk peppar och violbumlingar från Sockerbit i West Village att partaja på.
Så häng med.
* * *
Igen…tidsperspektiven förbryllar.
Den där räliga försäsongen kändes som att den pågick forever trots att den i själva verket bara varade i tre veckor – men nu hinner det bara säga pang i sargen och så är första grundseriemånaden förd till handlingarna.
Snart börjar slutspelet också.
Det är ju bara fem månader dit…
* * *
Det mest minnesvärda som hänt under denna inledande månad?
Jag tycker det är Tarsenkos mål på Garden – det mest betagande konstverk jag sett sedan de hängde Anders Zorn-tavlor på National Academy på Upper East Side i våras. Men några av gin & tonic-kedjans uppvisningar i Pittsburgh har också värmt ett kallt hockeyhjärta, likaså Filip Forsbergs rookie-succé i Nashville, det faktum att Zäta är i sån kalasform, Canucks pånyttfödelse, insikten att Burakovsky Jr spelar med precis samma självförtroende som Burra sr, Calgarys oväntade slagkraft och Strålle Strålmans framgångar i Tampa
Tråkigast?
Den tidiga skadan på Vigge Hedman. Han hade ju en Norris Trophy-säsong på lut där och så förstörs hela inledningen. Så tråkigt. Colorados kräftgång, hackandet i Boston, det plötsliga motlutet i Dallas, Ovetjkins poängtorka, Patrik Nemeths hemska skada och att Buffalo visats att det faktiskt går att spela ännu sämre än ifjol för jag också in på det kontot.
Era förslag?
Let it flöda.
* * *
Men the best is yet to come, som det står på Frank Sinatras gravsten i Palm Springs.
Vem vet – det det kanske händer oförglömliga saker redan i afton.
Jag tänkte börja med att följa Buffalo-Pittsburgh och Columbus-Tampa, beroende på vilken av matcherna som blir roligast först, sedan plocka St Louis-Nashville och avsluta med Canucks besök i LA.
Leafs-Rangers? Äh, den matchen visas på en b-kanal utan HD och så tråkigt tänker jag inte ha det

NY Rangers – Detroit 4-3 (Slut, OT)
* * *
Ett löfte är ett löfte och en Motown-kväll en Motown-kväll, så jag får väl ta på mig Mary Wells-klänningen och sjunga ”My Guy” för matchhjälten Brassard då:
Nothing you can say
Can tear me away
From my guy
Nothing you could do
Cause I’m stuck like glue
To my guy.
Fint va, Derick?
* * *
Nu vet vi vad ett Tim Peel hat trick är också.
Man missar ett solklart mål, man missar när en Hagelin snittar en DeKeyser med hög klubba så bloden sprutar och man missar när en Mule hämnas genom att trycka till samma Hagelin i nacken.
Vilken domare.
Nästan sämre än de som dömde Kvarnsvedens Pojkar C2 1978 och envisades med att ta ut mig för påstådda spearings.
* * *
Ja, det blev ju, precis som Bobby Ewing-frillan hade utlovat, lite swede-on-swede violence till slut.
Hagge fick sig en riktig pärla i nacken av The Mule bakom Wings-kassen i tredje – så hjälm flög och allt.
– Men det är hockey. Sånt som händer. Jag har inga problem med det, intygar sörmlänningen samtidigt som han gnider en uppenbart öm nacke.
The Mule själv låtsas som att han inte förstår vad jag pratar om – tills han får klart för sig att att det var Hagge som hade klubban uppe i ansiktet på DeKeyser några moment tidigare.
– Var det han? Jamen då så, skrockar han….
* * *
Väldigt trist slut för Monstret.
Han gjorde ju årets räddning med den där Reach out I’ll be there-plocken.
Sedan slutade det med han slet sönder en axel i exakt det ögonblick när My Guy avgjorde matchen.
– Han blir nog dessvärre borta ett tag, upplyser Babcock.
Skit också.
* * *
Jodå, visst pratade Zäta med Lundqvist.
Oavbrutet.
– Han hetsade hela matchen. Ja, det började redan igår kväll, suckar Lunkan.
Men nu är det kungen av New York som får skicka sms istället.
– Precis, det är det.
Zäta ruskar dock på huvudet.
– Batteriet i min telefon är slut så jag kan inte ta emot några sms just nu, ljuger han.
* * *
Säga vad man vill om Babcock – Ewing-frissan – men djärvheten när han tar ut sin målis med två och en halv kvar, och sedan lyckas i sitt uppsåt, är rätt imponerande.
Det påminner nästan om när Motown-bossen Barry Gordy bestämde sig för att bryta sig in på den vita popmarknaden med svarta artister, och också lyckades i sitt uppsåt.
* * *
Det blir alldeles tyst av andakt i mediahissen när Lidas kliver in för att åka med oss ner till Event Level.
Med all rätt.
Det är den störste som står där, för tusan.
* * *
Här har vi nackdelen med matcher som börjar 20.00 för att vår vän Mike Milbury ska få stå i NBC-sändningen och babbla på primetime.
Yours truly Biff kommer hem först efter ett på natten.
Hallå.
* * *
Okej, då är det bloggpaus i två dagar.
Sedan återkommer jag som en kärnvapenbestyckad torped i korresoffan på lördag kväll.
Då hoppas jag ni är med, för som Jackson 5 sjöng:
I want you back!