Det är Brassard som är My Guy då, för det är han som avgör på övertid.
Så kan det gå.
Mer kommer sen.

NY Rangers – Detroit 2-2 (Period 2)
* * *
Det känns som att en match som vid det laget stannat av och blivit rena Commodores-tryckaren är signed, sealed & delivered när St. Louis gör 2-0.
Men uh-uh.
Jakub Kindlägget och veteranbilen från Newfoundland, Daniel Cleary, gör mot alla odds det hela intressant igen med varsitt struntmål.
Det är som att två anonyma kompmusiker från Bert Karlssons gamla Skara-stall skulle gå in och rädda ett Temptations-album
Men inte mig emot, nu borde det bli rena Dancing In The Street-draget de avslutande 20 minuterna.
* * *
Vi såg årets mål när Tarasenko lekte både Maradona och Foppa i måndags – och fan vet om vi inte ser årets räddning när Monstret rånar Rick Nash med sin Gummimannen-plock i slutet av den här perioden.
Reach out I’ll be there får en helt ny innerbörd!
* * *
Henke vill alltid ta alla straffar, såklart, men när det är en kompis från OS-truppen i Sotji som kommer störtande vill han det ännu mer.
Det ska liksom inte komma nån hästpolo-fantast från de skånska slätterna och tro att han för göra ett SÅNT mål i den HÄR hallen.
* * *
Hunwick, ja.
Passningen tvärs över hela isen till en helt ren St. Louis är en klassiker av samma sort som The Drifters ”On Broadway” och visar att snajdig doo wop från New York ibland är ännu vassare än Motown-pop.
* * *
Springer på Don Emrick, NBC-kommentatorn, på mediamuggen strax innan första periodpausen är över och goddamned – han må vara gammal i gamet, men när det är bråttom att hinna tillbaka till mikrofonen har han speeden hos en Hagelin med raketmotor i under sulorna.
* * *
När Zäta lägger sig över Henke innan straffsituationen säger han något till sin polare och vi vill ju väldigt gärna vet vad, inte sant?
* * *
Det är en jävla konstig match det här.
Länge känns det som sagt som att den saktat ner och knappt pågår alls.
Sen får Detroit de där snabba målen och iscensätter rent vansinnigt tryck nere hos Henke – bara för att några minuter senare bli tillbakapressade som ett Larsbo runt Monstrets bur.
Vad är dealen, liksom?
* * *
Som sagt, det här borde bli en sjujävla slutperiod.
Och den som avgör kommer jag, som pressläktarens egen Mary Wells, att kalla My Guy.

NY Rangers – Detroit 1-0 (Period 1)
* * *
Som Gris-Olle plötsligt utbrister när hans favoriter snurrar runt i Wings-zonen som om de fått för sig att de är Chicago Blackhawks:
– Who IS this team?
För det ser ut precis i förrgår.
Det är Rangers som står för den sprudlande musiken och kommer i heatwave efter heatwave – förlåt… – medan gästerna, bortsett från ett numerärt överläge på slutet när första PP-uppställningen verkligen förvandlas till Jackson 5, knappt ens verkar ha fått på förstärkarna.
Men precis som mot Blues misslyckas Blåskjortorna att utnyttja övertaget till att göra mer än ett enda mål och vi vet precis vad som kan hända då.
I andra kommer Detroit plötsligt till refrängen och sen blir det åka av.
* * *
Man vet att Rick Nash är het när till och med såna där rövare går hem.
* * *
Ja, sanningen är ju att Wings börjar stegra mot den där refrängen redan under de sista minuterna i den här perren.
Smokey Kronwall har till exempel en – häpp! – rökare i stolpen och får Rangers inte snabbt stopp på forceringen kommer de kunna nynna med i ”The Tracks of My Tears” innan nästa paus.
* * *
Lite coolt är det ju – alltjämt – att det bara är svenskar på isen för Detroit i första bytet.
Monstret i mål, Kronwall och Big E på backen och så Mule, Zäta och Hästpolo-Gustav som kedja.
Och på andra sidan kan vi med Hagge och Lunkan räkna in två till.
Det är fan nästan så de borde inlett med ”Du gamla, du fria” istället för ”Star-Spangled Banner” just ikväll.
* * *
När Big E bara tar bort den hutlöst kvicke Chris Kreider syns det tydligt att han tänker precis som Diana Ross:
Stop! In the name of love!
* * *
Man träffar ju en del hjältar i den här världen och blir, är det i alla fall tänkt, så van att knäna inte börjar skaka varje gång ett världsberömt ansikte befinner sig i närheten , men när det pickar på axeln på pressläktaren och man vänder sig om och sjufaldig Norris Trophy-vinnare står där och säger hej är det svårt att inte bli liiite One Direction-fan.
Ja, Lidas är in the house!
Han och hustrun Annika är, visar det sig, i New York City för lite semester och passar på att se klubben han gjorde några matcher för – 1564 i grundserie plus 263 i playoff, var det visst – innan de åker upp till Detroit för att hälsa på vänner.
Så, äg, låt mig säga som just ett One Direction-fan då:
– Iiiiiiiiii!
* * *
Att jag kunde glömma sådan given:
Zäta och Pavel utgör ju också det mest magnifika partnerskap Detroit sett sedan Holland-Dozier-Holland – låtskrivartrion som komponerade hundratals odödliga hits åt Motown.
* * *
Den här Hunwick tycker jag snabbt utvecklats till en rätt bra back, faktiskt.
* * *
Förlåt, Tobias Pettersson. Du har helt rätt, du är en av de mest pålitliga stammisar jag har och din närvaro är mycket uppskattad.
* * *
Att se Monstret i kassen blir aldrig gammalt.
Han är verkligen yvig och svängig som som en hel, spacefunkig Rick James-macka.
* * *
De här två får gärna drabba samman i en playoff-serie framåt våren, det säger jag bara.
* * *
Som sagt:
Var beredda på en rungande refräng nu.
Det känns som Red Wings bara väntar på rätt tillfälle för en grandios tonartshöjning.

Sugar pie, honey bunch…you know that I love you.

Javisst, vi fortsätter glatt på musiktemat i NHL-bloggen och byter St. Louis råbarkade deltablues mot Detroits livsbejakande Motown-sväng.
För ikväll gästas ju Manhattan av Red Wings och de delar inte bara hemstad med skivbolaget som gav världen tidernas mest geniala, smittande soulpop.
På samma sätt som måndagens Garden-besökare – Blues – spelar hockey som Howlin’ Wolf låter, spelar Red Wings i sina största stunder hockey med den formidabla klatschigheten i en ”I Second That Emotion”, det sexiga uppåttjack-groovet i en ”Heatwave” och den euforiska feelgood-stämningen i en ”I Can’t Help Myself (Sugar Pie, Honey Bunch)”.
De är helt enkelt Smokey Robinson & The Miracles på skridskor, Martha & The Vandellas med klubba i hand och Four Tops inlindade i isoleringstejp.
Mycket lite i den här världen kan lysa upp en själ som de artisterna, fylla en bröstkorg med så mycket värme och få det att rycka så oemotståndligt i fötterna.
Så var lyckliga, kära bloggläsare.
Ni är – om rödvingarna i enlighet med Marvin Gayes uppmaningar kan ”get it on” – in for a treat.
* * *
Kunde jag skulle jag sätta ett kronwallskt slagskott i pannan på den på NHL-kontoret som ansvarade för schemaläggningen den här veckan.
Den personen såg nämligen till att Red Wings spelade även igår, i Ottawa, och kom till hotellet på Manhattan först vid tre-tiden i natt.
Därför blev det ingen värmning i morse och jag bestals på en potentiell smash hit av rena Stevie Wonder-kalibern, för är det någon gång det går att skriva bloggsånger med schvung i är det när man fått tillbringa morgonen med rödvingar.
Kunde jag ringt igår kväll?
Försök själva ringa en Red Wings-svensk efter en förlust. Då är de fåordiga som Victor Sjöström i ”Körkarlen”.
Och det är en stumfilm…
* * *
Now, senast försökte jag ju slå fast vem av St Louis-svenskarna som var vilka bluesmästare och de blågula rödvingarna måste ju få samma behandling, fast på det aktuella temat.
Så här har de svenska Detroit-stjärnornas motsvarigheter bland de stora Motown-profilerna.
•Henrik Zetterberg – Marvin Gaye. Den store mästaren. Geniet. Och ”Zäta” får ju ständigt motståndarbackarna att undra ”What’s going on?”.
•Niklas Kronwall – Smokey Robinson. Smokey stod också för en rungande räcka hits (förlåt, den var riktigt dålig den…).
•Johan Franzén – Levi Stubbs. Four Tops-sångaren lovade att ”I’ll be there” när det verkligen behövs och så är det ju även med The Mule.
•Jonathan Ericsson – Diana Ross. Big E har samma slags stjärnkvaliteter. Och samma temperament.
•Gustav Nyquist – Michael Jackson. Det unga snillet som kommer in och ställer allt på ända. Dessutom sägs det att också Wacko Jacko spelade hästpolo på somrarna…
•Joakim Andersson – Andre Williams. Han hade ännu inte skrivit på för Motown, när han fick sin stora hit, men det tar vi just nu inget extra för för den hette – ”Bacon Fat”!.
•Jonas Gustavsson – Rick James. Han var på många sätt Motowns eget monster.
* * *
Att det på grund av alla skador och avstängningar är lite backkris i Rangers visste vi ju, men snälla nån:
Nu har Glen Sather plockat in Tomas Kaberle på tryout.
Tomas Kaberle!!
Då är det inte kris. Då är det Defcon Five, Red Alert, slutscenen i ”Independence Day” med Will Smith och Jeff Goldblum på väg genom rymden i alien-farkost för att rädda hela den mänskliga civilisationen.
Ring Crankshaft Murray, har jag ju för fan sagt!
* * *
Blir morgonvärmningen inställd får man försöka se sina favoriter på andra sätt, så bloggen står – med förevändningen att Bobby Ewing-frissan till coach ska hålla presskonferens – strategiskt placerad när rödvingarna drygt två timmar före första nedsläpp kommer knallande genom katakomberna under Gardens västra läktarvalv.
Men det har jag inte mycket för. De ser ut som ett mer månghövdat Joy Division – depprockens allra mest tungsinta genier – på väg till scenen för en katolsk dödsmässa.
Tio minuter senare kommer Smokey Robinson Kronwall, i underställ, ut i korridoren och börjar såga i en klubba.
Han ser inte särskilt mycket gladare ut då.
Så är det någon Motown-hit Detroit verkar angelägna om att få personifiera ikväll är det snarast Edwin Starrs ”War”.
* * *
Det är förstås tråkigt ur kommentatorsspårsperspektiv – ett härligt ord, långt och invecklat och fint! – eftersom bara de verkliga nattugglorna, typ John och Fundersam, lär kunna vara med.
Men jag gillar matcher som börjar 20.00.
Ju senare starttid, desto starkare blir intrycket av att man är på en riktig rock ’n’roll-show, liksom.
Och desto finare form brukar Gris-Olle och hans kompisar på läktarna dessutom vara…
* * *
Det kan vara Bobby Ewing-frissans synpunkter på insatsen i Ottawa igår kväll som framkallat den sammanbitna Joy Division-stämningen i den rödvita truppen.
Han tyckte tydligen att den – insatsen – var ”oacceptabel” och tjurar fortfarande.
När någon frågar om det oroar honom att det är andra matchen på ett dygn, och att inte fick lägga sig i sina Manhattan-sängar förrän långt in på småtimmarna, bara fnyser den hyllade coachen.
– Vi borde ha mycket energi sparad från matchen mot Senators för vi gjorde inte slut på någon alls, menar han.
Ojvoj.
* * *
Nashville Predators, Winnipeg Jets och Ottawa Senators är alla fina överraskningar so far.
Men allra mest tar sig bloggen friheten att häpna över Calgary Flames.
Bob Hartley, det gamla arslet, har verkligen lyckats göra ett riktigt sammansvetsat, svårspelat och tungt Lag – med stort L – av ett till synes slätstruket kollektiv utan minsta stjärnglans.
Mycket cool.
* * *
Kung Lundqvist återvänder i Rangers kasse och han får gå upp mot kompisen Monstret, enligt känt back-to-back-mönster in istället för Jimmy Howard.
– Ja, det blir swede-on-swede violence ikväll , säger Babcock
En fin liten one-liner.
* * *
Vill på detta sätt kungöra att det finns få läten jag finner mer irriterande än det som uppstår när de små knapparna längst ner på en kavajärm slår mot laptop medan man sitter och försöker skriva.
* * *
Det verkar som att Norges Joe Pesci – stentuffe puck-artisten artisten Zuccarello – gör comeback direkt efter en enda missad match.
Ackurat!
* * *
Det var alldeles för länge sedan, men nu är vår gamle vän Sean Avery ute och valsar i spalterna igen.
Ah….”Don’t you know who I am?”…alla som kläcker ur sig den kommentaren har en alldeles särskild plats i mitt cyniska hjärta.
Efter den här festliga storyn får vi väl för övrigt – som Konsertpianisten helt fyndigt föreslår i ett mail – döpa om Broadway Sean till Off Broadway Sean.
* * *
Apropå comeback slänger Babcock, för första gången den här säsongen, in veteranbilen Danny Cleary på isen.
Var det SÅ bedrövligt i Ottawa igår?
* * *
Ha ha, Pro Hockey-Linus har intervjuat Filip Forsberg och försökte fråga om storheten med Tootsies – beryktat hålligångig honky tonk på vilda Broadway.
Åkerö-Foppas svar:
– Det är 21 som gäller där, så jag kommer inte in än…
* * *
Nu kommer det en ny ordningsvakt på pressläktaren och begär att få titta på min ackrediteringsbricka.
Jag är på väg att säga som Off Broadway Sean:
– Don’t you know who I am?
* * *
En annan tråkig konsekvens av Red Wings sena ankomst till New York är att Zäta inte hann äta någon middag med namnen Lundqvist igår.
Från de mötena brukar det komma bra stories.
Som för ett par säsonger sedan, när Detroit-kaptenen berättade att han lovat att sätta en mellan benen på sin polare och bara fått grymtningar till svar.
Och vad hände?
Zäta avgjorde hela matchen med en five hole-pärla.
Blicken han gav Lunkan under jubelkramarna den gången var rent guld!
* * *
Ni får ha lite överseende om ni ser Hockeystudion på lördag och hör att jag försöker prata om ”puck possession” och uttalar ordet ”puck” på svenska.
Tänk på att jag, trots allt, är från Borlänge…
* * *
Jag får en känsla av att The Mule – hockeyns Levi Stubbs – kan explodera på det där karaktäristiska Mule-sättet ikväll.
I så fall ska vi fira med Four Tops ”I Got a Feeling”.
Och undvika att nämna ordet ”streaky” under efter-matchen-intervjun, för då får man bara en skoningslös blick och bistert småländskt muttrande till svar…
* * *
Om Eken varit här ikväll hade han mycket väl kunnat lyckas i de eviga försöken att locka ut mig på på dåligheter efteråt, för jag är påfallande sugen på en rejäl biff och en hink med drajja.
Men han är på shopping spree i en mall utanför stan istället.
Så det blir inget.
* * *
Rangers har sina fina Original Six-tröjor ikväll.
Jag blir så glad.
* * *
Bobby Ewing har helt fräckt valt att scratcha Bacon Andersson efter Ottawa-debaclet
– Men jag kunde ha använt stickdragning, han förtjänar egentligen inte att bli petad mer än någon annan. Någon ändring behövde jag dock göra, säger han med en axelryckning.
Ja, det var ju också en tröst.
* * *
Kan redan nu upplysa om att jag är helt ledig i morgon och tänker njuta intensivt av det. Sedan gissar jag att jag ägnar fredagen åt det som i hockeysammanhang brukar kallas ”maintenance” – för att sedan återkomma med en lång och intensiv bloggsittning i korresoffan på lördag.
Är ni med på den?
* * *
Nej, nu säger jag som Detroits allra största, Marvin Gay, igen:
Let’s get it on.

NY Rangers – St. Louis 3-4 (Slut, straffar)
* * *
Jaha, det var alltså till sist Blues som hade mest tryck i sången.
De tog, för att nu fullborda musikmetaforerna, hem slutsegern under extranumren – det vill säga straffavgörandet.
Men vilken show matchen artade sig till.
Som Muddy Waters framträdande med The Band under The Last Waltz fullsprängd av grannlåt.
Hagges räkmacka – med extra majonäs och tryffel i smöret – till St Louis vid 2-2-kvitteringen var ju också vacker som en klagande Sonny Boy Williamson-slinga, Rick Nash och samma St Louis visade prov på samspel av Sam & Dave-kaliber vid 3-2-kassen och Bouwmeesters juvel i krysset bakom Kammen på sista kvitteringen hade precisionen i en Bukka White-dänga.
Fast över alltsamman lyste Tarasenkos shownummer i andra perren – som polstjärnan över ett vinterlandskap om natten.
Det är ett sådant ögonblick som bara kan inträffa när man varit vid the crossroads, där Highway 61 och High 49 möts strax utanför Clarksdale i centrala Mississippi, och överlagt med Lucifer….
* * *
Bulan Berglund nickar nostalgiskt när den ryske lagkamratens soloprestation kommer på tal.
– Ja, jag minns när jag var tolv och gjorde såna där mål hemma i Rocklunda. Det var tider det.
Sedan brister han ut i gapskratt.
* * *
Ja, Talbot var riktigt bra i afton
Bara nu tuppkammen inte börjar växa…
* * *
Berglunds eget mål – hans första för säsongen – var mindre spektakulärt, om man säger så.
Han föll framför Kammen och när han reste sig sköt Jackman honom på en skridsko och sen gick pucken in
– Men det var tammesjutton på tiden att jag fick lite tur också för det har jag inte haft mycket av, konstaterar han.
* * *
Efter allt vi under kvällen skrivit om varifrån Tarasenko fått sina unika talanger är det lite konstigt att se honom sitta och kyssa ett kors i båset inför straffavgörandet.
Men det är förstås som Eken säger:
– Det är upp- och nervänt…
* * *
Imorrn dundrar St Louis ut över Hudson River för att spela sin blues i New Jersey och det hade varit roligt att vara med då också, men då ska jag bevaka kongressval, så tyvärr.
Vi hörs när det blir Motown-fest på Garden på onsdag istället…

Tarasenko – djävulens särskilde favorit – avgör på straffar
Mer kommer, vänner.

NY Rangers – St Louis 1-1 (Period 2)
* * *
Tarasenko!
Tarasenko!!
T-a-r-a-s-e-n-k-o!!!
Jag sa ju det.
Han har gjort en Robert Johnson och sålt sin själ till djävulen i utbyte mot genialitet, för såna där mål gör man omöjligen utan hjälp av antigen gud eller Lucifer.
Det var ju Maradonas soloräd mot England i Mexiko 86, toppad med Foppas Kenta-straff i Lillehammer.
Jisses, eller snarare satan….som att se en Monet-målning, som att höra Jussi Björling varva upp i ”Till havs”, som att vara med när solen går upp i Monument Valley i nordöstra Arizona…
Wang dang doodle indeed.
* * *
Visst vänder den välkända melodin totalt i andra versen.
Hela bluesorkestern börjar brumma på samtliga ackord och Rangers ser mestadels ut som ett Jonas Brothers som försöker hävda sig i en musiktävling mot Rolling Stones.
Och om Brian Elliott klippte strängarna av hemmalagets instrument i förstaperren är det enkom Kammen Talbot som hindrar St Louis från att göra en greatest hits -samling nu.
* * *
När Steen börjar spela så grinigt som när han hugger efter Rick Nash mitt i perioden påminner han mer om Fjodor i Ebba Grön än om Muddy Waters.
Det är nog så vägvinnande.
* * *
Eken ser ett lika som bär i Tanner Glass och Gerard Butler.
Tja, jo, mja, kanske.
Det hade varit festligare om han var lik Hassan-karaktären Gerard Boré.
* * *
Det sura för Kammen är att Tarasenkos klassiker kommer higlight-vevas minst lika mycket som Hertls cirkusnummer på Martin Biron i Sharktank förra säsongen och den förnedringen lyckades ju Biron aldrig återhämta sig från…
* * *
Ja, Tobias – man har tyckt in väldigt mycket viktigt om man spänner en båge mellan Muddy Waters och Julian Casablancas.
Eklektiskt är the shit.
* * *
Fast Kammen klipper ju som en sax – häpp! – med plocken när Schwarz skjuter ett sylvasst skott i början av perren och visar redan där att han håller en helt annan klass än gamle Tåbiran.
* * *
John J, du är alltid ursäktad och gör som tvåfaldig commentator of the year i praktiken vad du vill.
* * *
Då väntar vi på slutklämmen i den här blues-serenaden.
Jag vet faktiskt inte hur den kommer att låta, men räknar kallt med att tungt gung och svidande solon.

NY Rangers – St. Louis 1-0 (Period 1)
* * *
Ja, nog sjunger Blues the blues.
Men inte på det sätt som det var tänkt
Det är, mot alla odds, Rangers som spinner som en Lightning Hopkins-tolva fullsprängd av åtrå och får den här showen att glöda.
Om det inte varit för att keepern Brian Elliott täppt igen som producenterna på Chess Records i Chicago täppte igen världens behov av skönhet och själ när de spelade in Etta James hade det stått 3-0.
Oväntat.
Men den här melodin har vi å andra sidan hört förut och den brukar ta en vändning när ett lag som dominerar så stort inte gör mer än ett mål.
I’m just saying.
Bluesmän av den klassiska sorten är ofta sega i starten – det har i allmänhet varit en lång kväll natten innan – och får de bara vittring på det de längtar efter kan de rätt vad det är börja svänga som Formel 1-banor.
* * *
Dom har släpat in en herre från Metropolitan-operan för preludierna och han tar sig an nationalsången som vore den ett Puccini-drama.
Begreppet ofrivillig komik comes to mind.
* * *
Det tråkiga i att varken Zuke eller Oshie spelar ikväll slår mig helt plötsligt.
Där går vi ju miste om reprisen på miniversionen av Rumble in the jungle.
* * *
Hitchcock sa nåt i morse om att hans bluesmän inte är tillräckligt engagerade i sin penalty kill och ja, det vore att ta i att påstå att de brinner som baptistpräster för att do the right thing när Kreider får göra 1-0.
* * *
Det är, antar jag, lite tufft av McIlrath att – likt en convict första dagen på fängelsegården – söka upp the meanest motherfucker på isen och starta en fajt.
Men det blir inte mycket till dans.
* * *
Eken tycker att det är skandalöst kallt på pressläktaren och verkar ångra att han kom hit
Sen minns han plötsligt att han fick en oljetanker för besväret och blir glad igen.
* * *
Nejdu, Lillis. Herr Blazer går i åtminstone arton viktklasser över Biffen.
Men jag undrar också:
Var är John J en så här trevlig kväll?
* * *
Brooke Shields vinkar i jumbotronen och that’s all I have to say about that, för att citera Forrest Gump.
* * *
Ah, där kom John J.
Lite seg i starten idag han med.
* * *
Inte för att Rangers powerplay skrämmer som stämningen på en jukejoint i Clarksdale en lördagkväll när det ska göras upp, men det känns som gästerna ändå gör klokt i att sluta ta så mycket utvisningar.
* * *
Pääjärvi kommer göra mål ikväll.
* * *
Nu ska jag sitta och njuta av Eken-snuset en stund.

We gonna romp and tromp til midnight
We gonna fuss and fight till daylight
We gonna pitch and wang dang doodle all night long
All night long
All night long
All night long

Så sjunger – eller snarare mullrar – Howlin’ Wolf i primitivt råstekta klassikern ”Wang Dang Doodle”.
Den sitter jag på den ödsliga läktaren och nynnar för mig själv när St. Louis värmer på Madison Square Gardens skrovliga is denna lätt sömniga måndagsförmiddag – och det är alls ingen tillfällighet.
De ska ju vara hockeyns bluesmän och om det är någon verklig bluesmaestro de förkroppsligar nuförtiden så är det just Howlin’ Wolf.
Ja, anstränger man sig kan man spåra Buddy Guys flinkhet i Hitchcocks taktik också, och Muddy Waters hårdhet i Alex Steens slagskott, och möjligen Koko Taylors sexighet i de mest vindlande klapp-klapp-anfallen
Men framförallt spelar de hockey som Chester Burnett – som han egentligen hette – från White Station i Mississippi spelade blues.
Han var en veritabel jätte som skrämde vettet ur folk med sin blotta uppenbarelse, sjöng som han hade ett helt sönderrostat stålverk från östra Ohio i halsen och fick den enklaste, rakaste, mest avskalade deltabluesen att svänga med rent djurisk brutalitet.
Så kan man ju verkligen beskriva St. Louis Blus 2014 också.
Stora, elaka, enkla, raka och fruktansvärt svängiga.
Därmed har vi självklart tema för kvällens livesändning:
Wang dang doodle.
All night long!
* * *
– Fan vad kallt ni har i New York, säger Carl Gunnarsson och gör en symbolisk åkarbrasa inne i omklädningsrummet efter morgonövningarna.
Så brukade det inte låta när han kom ner från köldhålet Toronto, men närkingar glömmer så snabbt.
Han har helt rätt dock, är jag rädd.
Inte nog med att vi fimpade den där ljuvliga extratimmen av sommarljus och bjöd in mörkret i helgen.
Det blev samtidigt kallt och grått och blött och fult.
Höst, kallar dom det.
Ja, okej då, just idag lyser solen, men det är likafullt kallt och det blåser så när jag kommer ut genom svängdörrarna i lobbyn är jag på väg att vända och gå in igen för jag blir deppig som…ja, som en tung blues.
Men igen:
Thank god for hockey.
Vi har ju den att hålla oss i den är tiden på året.
Det är bara därför det alls går att stå ut – och bara därför jag nu om morgonen inte tar hissen upp till den varma lägenheten igen utan hoppar in i en taxibil körd av en kopia av Leslie Chow från ”Hangover”-filmerna och blir fraktad till the wooorld’s most famous arena på andra sidan Manhattan.
Hockey, man.
Det viktigaste i livet ibland.
* * *
När jag nu ändå sitter där på läktaren och tänker på blues är det svårt att inte försöka reda ut vem som är vilken bluesmästare av de fem St. Louis-svenskarna.
Alex Steen har vi ju redan dubbat till Muddy Waters tack vare det stenhårda skottet. Jack Kerouac-konnässören Gunnarsson får ses som den mer intellektuelle Blind Willie McTell. Mångsidiga centerankaret Patrik Berglund är, kommer jag vidare fram till, BB King, medan Pääjärvi känns lite som energiska munspelsgeniet Little Walter och Jocke Lindström har ju, som veteran och two-time NHL:er, pondusen hos en Son House.
Frågan är vem i laget som är så skicklig att man kan misstänka att han, likt Robert Johnson, sålt sin själ till djävulen i utbyte mot exceptionella färdigheter?
Tarasenko, tror jag.
Just nu spelar han med samma slags besjälade, bedövande briljans som den Johnson blottlade med sina antika gitarrsträngar i, exempelvis, ”Cross Road Blues”.
* * *
Kan ni tänka er att nån som lirat tio år i den här ligan glömmer att ta med klubba ut på isen?
Nej, eller hur.
Men jag kan fortfarande, efter ett helt decennium, göra den sortens rookie-misstag.
Jag har fulla kylskåpet i snus, det kom en ny laddning så sent som i fredags, men kommer under morgonstressen inte ihåg att man alltid måste ha med sig några extradosor i dataväskan när man ska på hockey – i synnerhet när man planerar heldag i hallen och således inte kommer tillbaka hem efter morgonvärmningen.
Så nu har jag suttit här, i timtals, och snålat med den enda sketna dosa som råkade ligga i kavajfickan.
Vilken satans pappskalle från Borlänge!
* * *
Tråkigt nog visar en snabbenkät att medlemmarna i St Louis Blues inte bryr sig ett skvatt om blues.
– Det trodde jag när jag kom hit, men Steen bara ruskade på huvudet och sa att det aldrig varit på tapeten överhuvudtaget, berättar Gunnarsson.
Vad fan.
Att Blues skiter i blues är ju som att New York Post skulle skita i New York.
Själv har örebroarn enligt egen utsago dålig koll på den amerikanska musikskattens rötter i Mississippis blodstänkta mylla – han gillar mest The Strokes och det är för all del fem plus i hockeyvärlden – men är nyfiken.
Meddelas kan härmed att alla namn som nämns i dagens blogginlägg är värda att undersöka – för Gunnarsson såväl som för alla andra.
* * *
Dessbättre är Eken på väg hit och han har lovat undersöka möjligheterna att skaka fram ett par dosor någonstans.
Well, vad som helst duger; en skopa jord från gräsplätten på Union Square är bättre än ingenting och löser The Royal Oak den här krisen köper jag honom en oljetanker.
* * *
Uffe Samuelsson har en busy morgon
Det är ju han som ansvarar för Rangers backar och fyra sjättedelar av den ordinarie besättningen saknas – i tre på fall på grund av skador, i ett på grund av idioti.
Därför har klubbledningen hämtat upp två helt gröna yngel från Hartford, Dylan McIlrath och Conor Allen och de måste på nolltid trummas in i The Big Stage Procedure.
Fast det är ju egentligen inte Fagersta-Terminators stora problem.
Det är att han, ännu en gång, måste använda Kostka som top 4-D.
Ojvoj.
* * *
Tänk, jag som trodde att Michael Del Zotto satt hemma och tittade på Bergman-filmer på sin lediga tid…
Nu visar det sig att han dejtar porrstjärnor – och när han slutat dejta dem verkar det som att han, på borderline-stalker-sätt, fortsätter be dem om kontakter till andra damer.
Alltså den historien – om Risotto-mannen och, eh, Lisa Ann– är ju den mest pikanta i NHL på den här sidan Avery och Sloppy Seconds.
Fast ännu bättre.
Now, hm, jag har förstås ingen aning om vem denna Lisa Ann är – nej, Taggen, jag HAR inte det! – men hon har fortsatt vara väldigt rolig på twitter efter den inledande attacken, särskilt sedan hon blev avföljd av Flyers-backen, så…mycket nöje, hörrni.
* * *
Hagge sitter med de första små antydningarna till en movember-mustasch och ser glad ut efter träningen.
De många ordinarie backarnas frånvaro oroar honom inte nämnvärt.
– Nej, säger han och kliar sig i de små, små fjunen på överläppen, ofta är killar som kommer upp på det här viset väldigt angelägna om att göra intryck och spelar suverän hockey. Det brukar bli bra.
Hags är nästan lika positiv och optimistisk som en eskilstunabo jag känner.
* * *
Bäst med allt i Risotto-storyn:
Flyers är ute på papparesa just nu.
EN liiiite awkward härva att förklara för farsan, kan man tycka…
* * *
Blues slipper Kung Lundqvist ikväll. Kammen står istället. Talbot.
– Är det sant? Varför då, frågar Patrik Berglund när jag får äran att breaka denna nyhet för honom i Bluesrummet.
Förklaringen är förstås att Rangers har väldigt många matcher på kort tid framöver och att han, trots att han såklart vill spela hela tiden, inte ska ta slut innan de viktiga ögonblicken i vår, men självklart svarar jag:
– Dom brukar vila honom mot svagare lag.
Touché!
* * *
Kan ni ens FÖRESTÄLLA er den shitstorm av trashtalk som väntar DelSkrutto resten av säsongen?
Vid min gud, vad jag skulle vilja höra.
Eller inte.
* * *
Det är oklart om Norges Joe Pesci – Zuccarello – kan spela också.
Han gjorde illa sig mot Winnipeg och har haltat betänkligt sedan dess.
– Gametime decision, meddelar hans coach och vickar lite nervöst i sina badtofflor.
* * *
DelPucko får trösta sig med att han spelar i Flyers och i alla fall slipper vara bortaspelare inför USA:s elakaste och mest högljudda fans.
Dom hade fan projicerat skabrösa Lisa Ann-scener på isen.
* * *
Försöker febra med Pääjärvi om att det här är första gången jag får se honom live och fan vad kul det ska bli, men då påpekar han att han ju spelade Blues-matchen på Garden ifjol också och då var jag väl här?
Hm…jo, det var jag ju.
Men nu spelar han i förstalinan med Backes och DET är då i alla fall första gången inför mina oskyldiga blå.
* * *
Jaha, titta, här kommer Eken – med två dosor General!
Portion, visserligen, men ändå.
Vilken hjälte – den störste från Gävle sedan Tord Lundström, Stig Östling och Stefan Canderyd.
Nu ska vi bara hitta en kajplats åt oljetankern i East River också.
* * *
Det är lite Robert Johnson över Filip Forsbergs spel just nu också.
Han sänkte ju Canucks på egen hand igår kväll – och leder rookieligan, före Pearson och Severson och allt vad de heter.
Åkerö rules!
* * *
Apropå fantastiska stories är ju den här en skinande pärla också – särskilt som jag vid flertalet tillfällen suttit med denne Chuck Blazer och krökat på Elaine’s.
Jag visste att han var stenrik, men så mycket mer visste jag uppenbarligen inte.
Jisses.
* * *
Här minns vi Strålle Strålman som en defensiv klippa, men Steve Yzerman verkar ha gjort om honom till Erik Karlsson i Tampa och nu leder Tibro-giganten plötsligt de svenska backarnas poängliga.
Häpnadsväckande, varken mer eller mindre.
* * *
Jocke Lindström är 30 år och har som bekant en tidigare NHL-sejour under bältet, men faktiskt:
Det här blir första Garden-framträdandet.
– Jag var här en gång under förra vändan, men då spelade jag inte. Så det här ska bli kul, det finns väl inget häftigare, säger han.
Nej, det gör det inte.
* * *
Anaheim må ha en B.Allen men nu har Rangers åtminstone en C.Allen.
Usch, den var så dålig att jag borde ha stryk och jag ska snart be Eken ge mig en jävel rakt över truten.
* * *
Det tog inte lång tid för Barry Trotz att få spel på sina undersåtar i Washington.
Efter genomklappningen mot Coyotes igår slog han fast att antigen ändrar spelartruppen på sin attityd, eller så ändrar han på spelartruppen.
Ojvoj!
* * *
Det ser lite rart ut när Darren Pang och Kelly Chase – som båda jobbar med Blues tv-sändningar – står och är storögda vid Henkes plats under förmiddagen.
– Men varför ska du inte spela den här matchen , frågar Panger och låter som om han träffat Jesus och vill veta varför han tar färjan över East River när han kan gå på vatten.
* * *
Calgary Flames imponerar verkligen, men om spelarna läst Mats Olssons nya roman hade de fattat hur rasande skoj det är att bäste spelaren i laget får sätta på sig en brandhjälm efter segrarna.
* * *
Det här är ju faktiskt andra gången i år de här lagen möts – så öst- och väst lag de är – och Blues vill ha revansch för den oväntade förlusten i premiären i början av oktober.
– Ja verkligen. De var riktigt bra då medan vi var övertända och inte riktigt spelade som vi ska. Men det har vi börjat göra på slutet och vi vill definitivt replikera nu, klargör Bulan Berglund.
* * *
Regerande mästarna har gäspat sig igenom sin sväng här ute i öst, men vem trodde något annat?
De är en gång för alla bohemer och spelar tidvis hockey så långt under sin maxförmåga att man får använda stjärnkikare för att förstå avståndet.
Vi ses i Staples Center i vår, säger jag.
* * *
Ja, men let the blues roll då.
Wang dang doodle, boys.
All night long.

Ja, det blev ju så lagom mycket bloggat under senare delen av natten, men ni som varit med ett tag vet vad som hände.
Jag var tvungen att ringa in litet citat – från i tur och ordning Elias Lindholm, Bengan Hörnqvist och Adam Larsson – och sedan damma ihop referat och när de var klara och skickade till redaktör Hampe i Stockholm hade slutsignalen gått i Edmonton.
Sådant är livet för en NHL-bevakare.
Nu ska jag hälla upp en liten bourbon och, om en knapp timme, se tiden stanna och gå bakåt.
Next bloggstopp:
Bluesfest på Garden på måndag.
Var med då.