Ojvoj, sicken förnedring.
Pens vinner alltså med 8-3.
Mer kommer – om jag håller mig vaken…

New Jersey – Pittsburgh 5-3 (Period 2)
* * *
Så ja, nu börjar kvällen i sanning leva upp till rubriken.
Först matar Bengan puckmacka till Malkin så ryssen kan kan breda på det snyggaste pålägget vid 2-3-reducering.
Sen kommer han själv störtande på högerkanten, som pansarkryssaren MS Sollentuna, och prickar in kvitteringen.
Och så är han med Holmström-bufflar framför kassen när Sid svarta-mamba-hugger in 5-3-
Det var just därför en Biff offrade sin nattsömn och kom hit, så thanks a lot.
* * *
Och hockeyn?
Ja, det här har ju blivit nästan samma vilda västern-föreställning, med samma rock ’n’ roll-sväng, som den vi såg igår.
Devils leder ju med 3-1 – och sen exploderar Penguins, gör fyra mål och går upp i 5-3-ledning.
Man är en lyckans hushållsost som får vara med om dylikt två kvällar i rad.
* * *
Det är fler svenskar som levererar i Consol.
För ojvoj, Yayo!
Först får han Malkin att se ut som en pensionär som tror att han tappat plånboken på blålinjen.
Sen störtar han upp i friläge – under penalty kill – och fintar, iskallt, understället av Blomman.
Och så är han ju inblandad i förarbetet till Ruutus 3-1-mål också.
DeBoer, eat your taktiktavla.
* * *
Plötsligt kommer det en PR-människa förbi och räcker över en kartong och i den ligger ett stycke bubblehead föreställande Kris Letang.
Jag gillar bubbleheads och har en betydande samling hemma i lyan – Joey Ramone och Charlie Watts är favoriterna – men vet inte om Pittsburgh-backen riktigt platser i gänget.
Så om någon där ute blir till sig…kom med en bra motivering till varför Kristopher Letang ska bo hemma hos just dig så kanske jag skickar över honom.
* * *
Det är mycket möjligt att det skulle varit mål under den omdiskuterade situationen nere hos Schneider men eftersom det varit så ohyggligt typiskt om Yayos solouppvisning raderats ur historieböckerna är jag ändå glad att det blev bortdömt.
* * *
Om det inte lät aningen tveksamt skulle jag säga att jag älskar Jaromir Jagrs stora rumpa.
Det finns nästan ingenting i hockeyvärldens som är svårare än att ta sig förbi det….monstret.
* * *
Ja, Youngblood Adam sitter på raden ovanför oss här på pressläktaren och ser så måttligt munter ut.
Ni får själva fråga DeBoer varför.
Det är ju ren ynk att mannen inte är på isen när såna som ni-vet-vem är det.
* * *
Kan det bli ännu roligare i tredje, tror ni?
Det tror jag.
Mer RC Cola!

Pittsburgh – New Jersey 1-1 (Period 1)
* * *
Nja, det vore ju synd att påstå det slår samma slags gnistor om den här matchen som om showen på Garden igår.
Å andra sidan var även det, bortsett från våldsamheterna, en jävla seg historia under 40 minuter.
Allt kan fortfarande inträffa.
* * *
Det går undan i öppningen.
Efter bara nio sekunder stänker Zubrus in en pärla på Fleruy.
Ser lite billigt ut, som det plägar göra när Blommen är i farten, men det är ett rätt bra skott också.
* * *
Tråkiga nyheter från Detroit:
Gordie Howe, har drabbats av en massiv stroke och har problem med såväl tal som rörelseförmågan.
Be well, Mister Hockey.
* * *
Det verkar som antipatierna visavi Jagr avtagit något i Steeltown.
Han är inte mer illa omtyckt än en vanlig förkylning nuförtiden.
* * *
Eken bekräftar:
Han betecknar den mystiska rökeffekten i Consol som ”fet”.
* * *
Med Hällegerd in action i kommentatorsspåret känns nästan lite snopet att Salvador inte är inne på isen vid Comeaus kvittering…
* * *
Hockeyfansen i Pittsburgh vore ursäktade om att de stannade hemma från en sån här serielunkssnarkare en grå tisdagskväll i slutet av oktober, men det gör de fan inte.
Det är nästan alltid fullpackat här – och bland annat därför så kul att komma hit
* * *
Bengan Hörnqvist och nye bästisen Sid The Kid får inte alltför mycket uträttat i den här perioden, men Devils håller dem i herrans tukt och förmaning också.
Han är ju för jävla bra den där Salvador…
* * *
Det är verkligen vuxna människor som får åka med zamboni-förarna runt och vinka åt publiken i pausen här.
Mitt avund vet inga gränser.
* * *
Devils har varit väldigt noga med att inte ta några utvisningar heller och det är en mycket bra idé, för det är i de situationerna The Hörnqvist-Crosby-Malkin-Kunitz-Letang-machine blir dödligare än en svart mamba.
* * *
Jag tycker det är en härlig frejdighet och iver över Yayos spel jag.
* * *
En RC Cola på det här så ska ni se att det blir lite fart på saker och ting.

Jamen, titta här nu då.
Bloggen är out and about.
On the road.
Jag befinner mig bland de prunkande kullar där Andrew Carnegie och Andrew Mellon grundlade det amerikanska industriundret, där världens kanske vackraste stålbroar spänner över Allegheny River, där en ung Andy Warhol gick och drömde om att vara någon annanstans.
Med andra ord:
I Pittsburgh.
Här, i bedårande Consol Energy Center, ska Penguins gå upp mot Devils och liveblogg kommer rulla.
Det hade ni inte räknat med, eller hur?
Nå, desto roligare blir det ju.
* *
Det blev ingen bagarväckning i morse. Det blev ingen väckning alls. Jag var färdigjobbad vid 02 och vid 04 skulle klockan – helt helvetiskt – ringa och jag lyckades helt enkelt aldrig somna.
Istället bytte jag bara om, åkte ut till LaGuardia, tog gryningsflyget hit – och när Penguins inledde sin morning skate hade jag varit vaken ganska exakt 24 timmar i sträck.
Såna gånger går man inte omkring och är uppkäftig som en Brad Marchand precis.
* * *
Det kan bli en emotionell kväll i Consol.
Så sent som igår tillkännagavs ju att finländske backen Olli Määttä tvingas till operation för att avlägsna en misstänkt tumör i nacken – och redan i afton är han tillbaka ute på isen.
Det måste vara ohyggligt omtumlande för en blott 20-årig gosse i främmande land.
Men som hans lagkapten, Sidney Crosby, konstaterar efter förmiddagsövningarna:
– Määttä är ”as tough as they come”.
Ja, han har faktiskt framtoningen hos en en hel, iskall vinternatt i Karelen och skulle kunna spela tyst, oböjlig skogsarbetare i vilken Kaurismäki-film som helst.
* * *
Men efter morgonvärmningen, då fick jag väl äntligen lägga mig ner och vila, tänker ni?
Inte.
Då ringde Youngblood Ekeliw och meddelade att det bara var att sätta sig ner vid hotellrummets skrivbord och spela in en ny podcast.
Han skulle kunna vara en Kaurismäki-karaktär han med.
Därefter lyckades jag dock stjäla en timme på rygg i sängen och är nu som en torped på spikrak kurs mot en japansk pansarkryssare i farvattnen utanför Guadalcanal hösten 1942.
* * *
Bengan Hörnqvist sitter längs den coola långsidan i Penguins luxuösa rum, alldeles intill Malkin, och han verkar trivas.
– Ja, det vore väl konstigt annars. Jag spelar med några av världens bästa hockeyspelare, säger han medan han vränger av sig grillorna.
Det enda stockholmaren saknar från Nashville:
Countryn.
– Jo, he he, jag hann bli väldigt förtjust i country. Här känns det som att det är lite hårdare. Mer heavy metal sådär.
Jag kan verkligen förstå den saknaden.
* * *
Pittsburgh International ligger så jädra långt bort i skogarna att man nästan borde kunna ta en flight in till stan.
Och trafiken när jag kommer, mitt i morgonrusningen, är en riktig motherfucker.
* * *
På kortsidan snett emot Hörnqvist vilar kapten Crosby på sin tron och jag förstår verkligen inte hur han orkar.
Det är lika efter varje träning, varje värmning och varje match:
Tredubbla led av murvlar och fotografer och kameramän bildar en köttmur runt honom för att få höra dagens visdomar.
– Hörnqvist är verkligen en perfect fit för oss, heter det idag.
* * *
Och vad är det första jag ser när jag äntligen tagit mig in genom skogarna och kliver in i hotellobbyn:
Eken.
Med en duktig stapel pannkakor på frukosttallriken framför sig.
Han är, visar det sig, på plats för ett reportage åt statstelevisionen.
– Det är jag som är kung här, säger han och smackar belåtet.
* * *
Sur-DeBoer låter Youngblood Adam Larsson sitta på läktaren ikväll också.
Däremot spelar, förstås, Bryce Salvador.
Hur brukar det, kan jag inte låta bli att fråga vår vän Hällegerd, gå mot pingviner med omtalad speed i buggarna?
* * *
John Moore är kallad till ”in person”-möte med Player Safety-avdelningen på sjätte avenyn efter den där vidriga armbågen i skallen på Erik Haula.
Bra det.
Han förtjänar en riktigt kännbar sittning vid skampålen.
* * *
Eftersom reaktionerna i praktiken helt uteblivit måste jag fråga:
Är det ingen som sett mina vingliga små videoinlägg i Tomas Ros Hockeystudion på lördagarna?
Jag får fan se till att ladda upp lite länkar här, tror jag bestämt.
Som det här:
* * *
Det kommer buas kraftigt här ikväll också.
Jaromir Jagr återvänder ju till sin ungdoms jungfruliga jaktmarker och ända sedan hann försvann har Pittsburgh sett på de återkomsterna ungefär som resten av världen ser på könssjukdomar.
* * *
Det är nåt med stockholmare, bloggen och eftermiddagspromenader på Centre Street – den hårt trafikerade led som skär mellan Consol Energy och den parkeringsplats där heliga gamla Mellon Arena en gång låg.
På påskafton för två år sedan gick jag där i allsköns ro och beundrade vyn av den Batman-artade US Steel-skrapan när ett stockholmskt ”Tjeeeeeena Biffen” ekade över hela västra Pennsylvania.
Crankshaft Murray, just trejdad till Pittsburgh från San Jose, passerade i bil – med Brenden Morrow vid ratten – och gav ljud i skällan genom nervevad sidoruta.
Nu är jag på väg till media-entrén efter den milt uttryckt välbehövliga pre game-nappen på hotellet när en ascool, svart Porsche svänger in till trottoaren
Återigen vevas en sidor ruta ner och ännu en gång ljuder en stockholmsk stämma:
– Tjena. Ska du gå och ta några bärs nu?
Hörnqvist is in the house – eller åtminstone utanför.
Men vad tror dom, dom här NHL-spelarna?
Ta några bärs?
Jag ska fan jobba!
* * *
Jagr får frågan om han trodde att han fortfarande skulle spela år 2014 när han blev draftad av Penguins 1990.
Han svarar:
– Naturligtvis. Fråga igen 2024, okej?
* * *
Eken tycker att det är en smärre skandal att jag inte har slips ikväll.
– Vi är ju on the road. Då ska man alltid representera, menar han.
Intressant inställning.
Men jag delar den inte.
Slipsar är enligt mitt förmenande enbart förbehållna stora matcher – borta eller hemma.
Fast Eken har en hip hop-stjärnas attityd till livet och måste få hållas.
* * *
De verkar ha bytt ut hela wifi-nätet i Consol och skämmer nu bort oss med rena Carl Hagelin-hastigheten på uppkopplingen.
Men man kan fortfarande bara få RC Cola i pressloungen.
* * *
Ibland ÄR Eken hip hop-stjärna också.
Han var med på den beramade karaoke-kvällen efter bröllopet i lördags och framförde en rent metafysisk version av Jay-Z:s ”99 Problems”.
Jag har inte sett en mer hotfull rappare sedan Ice Cube var på Fryshuset i Stockholm 1993.
* * *
Yayo Josefson verkar vara med i alla fall.
Då kan jag tänka mig att dra åtminstone en voodoo-nål ur min DeBoer-docka.
* * *
Det allra coolaste med den här fantastiska arenan är att belysningen får det att se ut som att det hänger en tunn hinna av kolsyre-rök – som på rockshow – i luften, fast det inte gör det.
Fett, som hip hop-Eken skulle sagt.
* * *
Ja, fasen, hockey igen då.
För andra gången på ett whirlwind-dygn.
Man kan förstås inte räkna med att det blir lika halsbrytande, galet underhållande som hemma på Manhattan igår, men man vet aldrig.
Det är National Hockey League och när som helst händer stora saker.
Ta och häng på, vettja.

NY Rangers – Minnesota 5-4 (Slut)
* * *
Ja, hur löd Van Morrisons euforiska stridsrop nu då?
Ooo-woo-wee!
Det blev i sanning en wild night – och, till Lou Reeds ära, a walk on the wild side också.
Jag var hundraprocentigt säker på att det var över när Wild gick in till tredje med 3-0-ledning, för…ja, dom är ju Wild och Rangers är Rangers.
Men Rangers blev plötsligt nåt annat än Rangers och iscensatte en urladdning som kan vara det mest häpnadsväckande jag sett under mitt decennium i New York.
Som sagt:
Ooo-woo-wee!
* * *
Det var Kung Henrik som skrämde igång sina lagkamrater till sist.
Inför tredje höll han tydligen ett svavelosande tal i omklädningsrummet – och det fick önskad effekt.
Ändå är han fortfarande lätt gramse när vi hittar honom inne i kabyssen efteråt
– Det var både bland det sämsta och bland det bästa jag varit med om, säger han och ruskar på huvudet.
* * *
Ekeliw brukar febra rätt upphetsat om den här Darcy Kuemper, och det med viss rätt, men hu.
Det här var ingen rolig tredjeperre för hans del.
* * *
Henrik Aronsson, skev du just att jag är från Gävle?
Gävle!?!
Gävle!!!???!!!
Vad har jag gjort för att behöva utstå en sån förolämpning?
* * *
Zukes lättnad kunde ni se på isen när han bokstavligen hoppade upp i famnen på radarpartnern Brassard och slog benen om honom efter säsongens första balja.
Och den lyser alltjämt i ögonen på honom i omklädningsrummet efteråt.
– Nu kan jag förhoppningsvis sova lite bättre i fortsättningen, flinar han.
Såklart.
Det blir som ifjol.
Nu kommer den stora norska islossningen.
* * *
Bacon säger att han mår helt okej efter Kreiders skoningslösa boarding, det kommer inte vara några problem framöver.
Men glad är han ju ändå inte när hans Wild lyckas tappa en så trygg ledning.
– Vi började spela alldeles soft efter vi hade fått den där 3-0-ledningen, suckar han.
Jo, så var det nog.
* * *
Vigneault menar att det var trion Nash, Brassard och Norges Joe Pesci som vände på den här matchen.
– Det var länge sedan jag såg tre killar göra en så bra period, heter det.
* * *
MN Johan, du skulle vara med ikväll, lovade du inte det dyrt och heligt?
Vad hände?
Jag är bitter.
* * *
Vigneault är lite poetisk också, när han får frågor om unge The Dukes fina match – och mål.
– Talent has no age, säger han.
Fast det är ju inte sant.
Även talanger blir till slut rätt skröpliga…
* * *
Och apropå skröplig så kan jag garantera en Biff i den formen kommande dygnet.
För imorrn väntar en av de brutalaste bagarväckningarna någonsin, mycket lite tyder på att jag överhuvudtaget hinner sova något i natt.
Men:
Om jag bara överlever blir det en blogg – nånstans ifrån – imorrn med!

Herregud.
Wild Night INDEED
Rangers vänder i en alldeles sjövild tredjeperre och vinner med 5-4.
Bland det märkligaste jag sett i den här hallen på nio år.
Mer kommer.

NY Rangers – Minnesota 0-3 (Period 2)
* * *
Plötsligt förvandlas Rangers till Charlestown Chiefs – ni vet det fiktiva laget i ”Slagskott” – och spelar den mest barnförbjudna hockey vi sett här på länge.
Vad fan?
Tänk om de försökte skjuta lite skott och, you know, skapade chanser framför den briljante Darcy Kuemper istället.
Det här är såklart över, man kan inte ligga under med 3-0 mot mäktiga bortalaget Wild och tro att det finns hopp om liv.
* * *
John Moores armbåge i huvudet på Erik Haula lär till och med Rangers-fansen få svårt att snacka bort.
Den är riktigt smutsig – klart mycket otäckare än Kreiders boarding – och där är en lång avstängning mer eller mindre garanterad
Han satte samma armbåge i skallen på Dale Weise i konferensfinalserien mot Montreal i våras, kanske ni minns.
Det blir lätt så när man saknar spelsinne…
* * *
Matt Cooke – jo, just DEN Matt Cooke – får så lång tid på sig framför Henke när han avgör matchen att han hade hunnit sätta sig ner, tända en brasa och grilla en korv eller två innan skottet.
* * *
Nämen Pettersson, sitter du och kallar bloggen pinsam nu?
Ho ho.
Nå, sanningen är ju att Kreider – på ett eller annat sätt – varit inblandad i dylika situationer tidigare, således har ett sådant rykte och mycket väl kan komma att få ett par matcher för den vårdslösa tacklingen.
* * *
Men tack och lov:
Bacon återvänder en bit in i andraperren.
Det är en stor lättnad att se.
* * *
Rangers blir grundligt utbuade när dom lämnar isen för paus nummer två.
Det ar länge sen, men dom förtjänar det.
* * *
Parise återkommer han också – efter att ha legat på isen med blodet formligen sprutande ur ansiktet.
Nu är han nödtorftigt ihopsydd och ser ut ungefär som Frankenstein, men han är ju hockeyspelare och såna låter sig inte stoppas av lite trasigt ansikte.
* * *
Det är som Hällegerd säger:
Tänk om Wild haft ett powerplay också.
Då hade det varit slakt här – hockeymässigt också.
* * *
Efter den här skräckfilms-trailern borde man egentligen söka upp en psykolog för attförhindra post-traumatic stress disorder, men jag nöjer mig med en kopp vattnigt kaffe.

NY Rangers – Minnesota 0-0 (Period 1)
* * *
Nä, Van The Man får ursäkta – det har funnits väldigt få skäl att utbrista ”Ooo-woo-wee” under den här perren.
Det är ingen wild night ännu.
Det är en Sobril extra strength.
Rangers har några hyggligt kvicka ströanfall i början men spetsen är trubbigare än på en smörkniv och sen äter sig Wild, metodiskt och utan åthävor, in i handlingen och har nog bortamatchen där de vill ha den just nu.
* * *
Jag sitter precis i höjd med Darcy Kuempers kasse och ser precis hur onödig, korkad och farlig Chris Kreiders sena boarding på Bacon är.
Tyvärr ser värmlänningen rätt omtumlad ut efteråt och vi kan bara hoppas
Kreider, å sin sida, får ett högst rättmätigt matchstraff och som den återfallsförbrytare han är lär det kunna bli ett par matchers avstängning också.
* * *
Jag tycker Hagge ser rätt pigg ut ändå.
* * *
Det har sagts att det enda som inte funkat för Wild under serieupptakten är powerplay och ja, nu förstår man varför det sagts.
Dom får två chanser och får inte mer uträttat än motståndaren brukar få i liknande lägen.
Fast nu får dom ju, tack vare Kreider, fem långa minuter på sig och då kan matchen avgöras.
* * *
Han Eskilstuna-mannen här vid min sida har inte varit här sedan Stanley Cup-finalen i våras och kan konstatera att det inte direkt är samma atmosfär i hallen en sån här serielunksmåndag med Wild på besök.
Han är å andra sidan den mest optimistiske jag stött på sedan Falun ansökte om OS och febrar om att jodå, det KOMMER att bli kul ikväll också.
* * *
Hoppas ni njuter av den extratimme ni kan sätta på pluskontot i natt.
Tyvärr pågår de gyllene tiderna bara till på söndag, då USA också släcker lyset för vintern.
Men vi får en längre sträcka av gynnsam tidsskillnad till våren, eftersom vi – I can’t wait – kliver tillbaka in i sommartid betydligt tidigare än er snowbirds.
* * *
Johnny Mac är här och blir inzoomad i jumbon.
Det känns alltid lite magiskt.
* * *
Precis före första nedsläpp hålls en tyst stund för offren för terrorattacken i Ottawa förra veckan och det känns samtidigt som en varm hyllning till den här sportens kanadensiska rötter.
* * *
Öh, det blev plötsligt lämning här mitt i allting, därav sen uppdatering.
Sorry.

I ”Wild Night” sjunger den store Van Morrison om hur det känns när man ska se Minnesota Wild spela hockey:

Everything looks so complete
When you’re walking out on the street
And the wind catches your feet
Sends you flyin’, cryin’
Ooo-woo-wee
Wild night is calling, alright
Ooo-woo-wee
Wild night is calling

Va, har jag tolkat Van The Man fel?
Ja, okej.
”Wild Night” släpptes redan 1971, som del av mästerliga albumet ”Tupelo Honey”, och om man nu ska vara petnoga handlar den inte explicit om Minnesota Wild.
Snarare, får vi gissa, om den euforiska känslan inför en lovande Saturday Night på stan.
Men:
Nuförtiden är det nästan samma sak.
Det som en gång var NHL:s mest profillösa och Jaques Lemaire-strikta tråklag har kanske inte blivit en tivoliattraktion under Mike Yeos ledning, men väl en av de bästa och hårdaste hockeymaskiner som finns där ute och att få se såna in action är såklart alltid upphetsande.
Så jag säger som buttre barden från Belfast inför nattens övningar i The Woooorld’s Most Famous Arena:
Ooo-woo-wee!
* * *
Det blev ett aningen längre uppehåll än väntat i detta forum och jag ber om ursäkt för det, men lördagens bröllopsfest krävde sin tribut.
Jag vet inte säkert, men det kan vara så att bloggen vid halv fem i söndags morse stod på en karaoke-bar i Chinatown och framförde djupt kända versioner av både ”Don’t Stop Believin’” och ”Fly Me To The Moon” – och det kan också vara så att potentiella utpressare har videoupptagningar att hålla över mitt huvud för all framtid…
Såna gånger studsar man inte upp och klappar ihop hurtiga bloggtexter några timmar senare.
Men nu är vi på banan igen, kaffet flödar och pucken studsar snart i isen.
* * *
Rangers asså.
Det såg okej ut efter vändningen mot Devils, men lördagens drabbning i Bell Centre tycks ha röjt den samtida sanningen om Broadway Blueshirts.
Ännu så länge är detta ett mediokert lag utan tillbörlig svikt i steget och utan lika tillbörlig brand i hjärtat.
Det är för många av stjärnorna som fortfarande trampar försäsongsvatten, för många som inte kommer igång och – förmodligen värst av allt – som inte utvecklar någon kemi tillsammans.
Om inte detta ändras å det snaraste kan det bli en lång hockeyvinter på Manhattan.
* * *
En kollega i pressrummet ska under eftermiddagen göra en telefonintervju med Daniel Sedin och böjer sig över och frågar om att jag har något roligt han kan fråga om.
Ja, att han för några år sedan angav ”Baka med Laila” som favoritprogram på TV vore lite skoj att få höra mer om.
Men det blir lite för komplicerat att förklara så jag föreslår mer neutralt att han frågar om den fina kemi tvillingarna utvecklat med Vrbata istället.
* * *
Vi har Bacon i stan ikväll.
Jonas Brodin alltså.
Det är en av mina svenska favoriter nuförtiden – lugn och trygg som en insjö hemma i Värmland en vindstilla sommarkväll, alltid vänlig men stoiskt oberörd oavsett om såna som jag frågar om hur det känns att gå upp mot Patrick Kane eller pengarna Wild sprängde hans bakkonto fullt med när han signade nya kontraktet för några veckor sedan.
Sen går han bara ut och spelar hockey med precisionen i de mest oförglömliga raderna i en Fröding-dikt.
Så ska det här göras.
* * *
Zuke Zuccarello är en av de där Rangers-stjärnorna som inte alls kommit igång och häromdagen erkände han själv för Post att det börjar påverka hans sömn om nätterna.
Men i det fallet tror jag att det bara handlar om att spräcka nollan.
Minns ifjol – då tog det åtta matcher och en petning innan Joe Pesci från Oslo gjorde ett mål.
Sen blev han skyttekung i ett enda slag.
Så just wait.
* * *
Däremot är det oklart om vi får se Wilds andre svensk i afton, den så kallade doldisen Christian Folin.
Han var scratchad senast, mot Tampa, och då vann Minnesota med goddamned 7-2.
Efter sådana blowouts blir det sällan ändringar i truppen.
* * *
Ojvoj, GM GM hastar förbi i pressrummet en och en halv timme före första nedsläpp.
Ja, George McPhee i egen hög person alltså.
Det visar sig att Washington Capitals omdebatterade ex-GM scoutar för New York Islanders för tillfället
– Allt för att komma ut ur huset, muttrar han när någon frågar varför han åtagit sig ett det uppdraget.
* * *
Läser att U-båtsjakten i skärgården avbrutits.
Men här fortsätter den.
Jag ger mig inte förrän alla tysta läsare åtminstone någon gång skjutit upp periskopet genom kommentatorsspårsytan.
* * *
GM GM är nu, sannerligen, inte ende spionen på plats i afton.
För första gången på hela säsongen är det fullknökat på scout-läktaren.
Anaheim, Chicago, Winnipeg, Ottawa, Nashville, Arizona, Colorado, Toronto, Columbus och Calgary har alla skickat hit egna ögon.
Trejder på gång?
* * *
Väldigt ledsamt att höra om Olli Määttäs hälsoproblem.
Blott 20 år gammal tvingas den finländske Pittsburgh-stjärnan alltså till operation för att avlägsna en misstänkt tumör i nacken.
Det är inget en så ung människa ska behöva vara med om.
Men dessbättre låter prognosen väldigt lovande och om allt går som det ska är han tillbaka på isen redan fyra veckor efter ingreppet.
Godspeed, säger bloggen.
* * *
Jag tycker Flyers ska ta och ringa Douglas Murray nu.
Om det finns någon som hela sin hockeykarriär navigerat mot Philadelphia och skulle passa som Broad Street Bullie så är det Crankshaft.
Dessutom skulle det vara väldigt nära för bloggen att åka ner och skriva om honom hela tiden…
* * *
Jaha, nu meddelas det att Folin är sjuk – och att det är därför han missar den här matchen.
Sur tajming när det skulle bli gyllene Garden-debut och allt.
Men han verkar ha en fantastisk karriär framför sig och the wooorld’s most famous lär stå kvar.
* * *
Coolt, precis i det mörka hörn där zamboni-maskinerna parkeras står ett par rock-cases tillhörande Billy Joel.
Men han spelar också här oftare än Sator spelade i Hultsfred back in the day och det är förstås enklast att bara låta grejorna stå kvar.
* * *
Chris Kreider får frågan om han tog illa upp när han plockades bort ur powerplay-uppställningen i Montreal i lördags.
– Nej, jag har full förståelse för det. Jag sög, säger han.
Ärlighet är så fint.
* * *
Det är nåt fel på mediahissen så jag får stövla ut i rulltrappskaoset där den vanliga publiken gör entré – the horror! – och kan konstatera att det precis när de öppnat dörrarna nästan BARA är svenskar på väg ut på läktarna.
Har ni lov eller nåt?
En har snygg, röd SSK-tröja.
Hagge känner stödet.
* * *
Det slår mig plötsligt att det idag är ett år sedan Lou Reed dog.
Då borde man förstås ha kunnat koppla den här matchen till a Walk on the Wild Side…
Men vi kan ju återkomma senare under kvällen.
* * *
Senast Tomas Vanek var här, med Montreal, slutade det inte så roligt.
Jag får för mig att han är typen som vill ha revansch för sådana nederlag och därför kommer vara rätt vass i afton.
* * *
På Varpus oftast lediga plats sitter idag en filur som påminner väldigt mycket om Nysse Nyström.
Han pratar eskilstunamål och har redan meddelat att han inte vill se några töntiga staged slagsmål.
Hm, saken måste undersökas närmare.
* * *
Ja, men då kan en wild night börja på Manhattan då.
Jag säger det igen:
Ooo-woo-wee!

Nämen se på fan.
Efter 197 – i deubbel mening – mållösa minuter lyckas Tyler Ennis faktiskt få in en puck på den – också i dubbel mening – väldige Frederik Andersen.
Gott så då.
Men det säger något om Buffalos predikament att det – ett enda mål – ska ses som en härlig framgång.
Att de ändå får stryk, och att Corey Perry fullbordar ett hat trick är han sätter 4-1 i tom kasse, är det nästan så att kommentatorerna struntar i.
Då vet man att det blir en lång säsong.
* * *
Nu kan det bli lite stiltje här några dagar.
Jag har mycket annat att syssla med de kommande två dagarna och på lördag ska jag på en av mina allra bästa vänner bröllop här i stan.
Men stor tv-kväll är planerad här i soffan på söndag, så då kör vi igen.