Islanders har börjat bra förr, för att sedan krascha som Hindenburg i Lakehurst för 77 år sedan.
Men jag tror att man redan nu kan slå fast dom är på riktigt den här gången och definitivt kommer att utmana om en playoff-plats till våren.
Nu har dom 1-0 efter en period i Consol och visserligen känns det som att Penguins haft betydligt mer av spelet, men då är ju Halak perfekt i kassen istället.
Det är bara ytterligare ett tecken på den allmänna kvalitetshöjningen på Long Island.
* * *
Jo, Hörnqvist är verkligen ivrig som en ung ryss, avlossar sex skott – mer än dubbelt så många som någon annan på isen – och har ju några karaktäristiska lägen precis framför kassen.
Men var så säker:
Så agerar man inte om det inte utgått order om att man ska göra det.
* * *
Pascal Dupuis såg verkligen inte ut att må något vidare när de rullade ut honom på bår i förgår, så det är en väldig lättnad att redan är tillbaka och kan spela ikväll.
Den gossen har haft nog med otur.
* * *
Som den gode Arpon Basu påpekar på twitter:
Devils begår hemmapremiär ikväll, komplett med presentation av varje enskild spelare i truppen.
Ändå hinner de släppa pucken i Newark innan de gör det i Montreal.
Lördagkväll i Bell Centre – då är det som en hel OS-invigning varje gång.
* * *
Ja, Maria, dom är artiga i södern. Där skulle dom aldrig bua åt en kommissionär, no matter what.
* * *
Red Wings kammar noll trots tre PP.
Det tyder på att dom är lite sega så här andra kvällen i rad.
Å andra sidan håller de Leafs stången under fyra penalty kills också och det tyder å sin sida på att de ändå är rätt skärpta.
Hur ska jag ha det nu då?
* * *
Islanders kommentatorer är inte världens mest entusiasmerande, om man säger så.
* * *
Inget slår turkisk peppar, men Ahlgrens bilar är, kan jag härmed meddela, också lysande hockeygodis – om man nu nödvändigtvis ska trycka i sig sånt
* * *
Har inte sett själv men litar helt på era uppgifter om att Robin Lehner varit bra.
Där har ni en som definitivt kommer att spela sig till en plats i World Cup-truppen om två år.
* * *
Hur är det, sitter ni bra i soffan?
Jag tycker den är lika bekväm som Tavares är bra.

En stor kanna amerikanskt kaffe är precis färdigbryggd, två dosor Ettan Ljunglöfs ligger på bordet och vänner på besök från Ludvika – jo, faktiskt – har sett till att det till och med finns riklig tillgång på Ahlgrens Bilar natten lång.
Så, ladies and gentleman och alla andra – för första gången den här säsongen:
En helkväll i korresoffan.
Ni är, som jag påpekade redan i torsdags, hjärtligt välkomna att knöla er ner vid min sida så följer vi nattens NHL-match i en enda stor, kollektiv samkvämskarneval.
* * *
Jag tänkte inledningsvis försöka fokusera på matchen i Consol Energy Center, mellan Penguins och Islanders , för dels är det ett tidigt toppmöte och dels har jag fortfarande inte kunnat se Bengan Hörnqvist som pingvin – men jag ämnar också hålla ett öga på back-to-back-avslutningen mellan Wings och Leafs enär rödvingarna såg väldigt bra ut i går, och särskilt då Kapten Zäta,
Sedan är planen att aftonen ska glida över i Chicago-Nashville för att såsmåningom avslutas med Vancouver-Tampa.
Men ni vet ju hur det brukar bli.
Efter en kvart sitter idioten i Midtown och zappar mellan fem olika matcher och innan allt är sagt och gjort ligger jag på akuten nere på NYU Medical Center och vill ha hjälp med min schizofreni.
Säg till så fort ni märker av de tendenserna…
* * *
Jag känner det i bägge sittdynorna.
Nya korresoffan skälver av pepp kväll.
En Håkan Olsson gick nämligen nyss ut på twitter och jämförde den md Tyler Myers, sa att den var ren skit i jämförelse med Gamla Korresoffan – den som till slut hade fler ärr än Börje Salming och helt enkelt tvingades gå i pension – och tyckte att jag borde trejda den till Jysk.
Väldigt taskigt. Fan, Nya korresoffan var ju rookie förra säsongen. Då är det naturligt att det blir skakigt och förvirrat ibland.
I år kommer genombrottet – och Håkan Olsson har skyndat på processen.
* * *
Kapten Zäta sa själv att hans insats igår var en direkt reaktion på insatsen mot Boston några dygn tidigare, då han menade att han svarade för karriärens sämsta match.
Någonsin.
Det var att ta i, men stars av Zätas kaliber kan behöva några besvärliga kvällar ibland, så de blir förbannade och sedan gör matcher som den han gjorde igår.
* * *
En annan twitter-vän, Henrik Sundholm, tycker att jag efter nyheten om att det blir World Cup 2016 ska ta ut den Tre Kronor-trupp som borde användas i den turneringen.
Well, det kan vi väl alla ta och spekulera lite kring en sån är kväll.
Tänk på att det är två år kvar.
Jag har en stark känsla av att såna youngsters som Lill-Burra, William Karlsson och Foppa från Åkerö kan vara mycket aktuella vid det laget.
* * *
Visst sa jag att det inte skulle bli några härjningar på stan efter Carolina-matchen i torsdags?
Morsning korsning.
Eken, en frestare Lucifer himself skulle kunna bli bortkollrad av, såg till att jag bara någon timme senare satt på en barstol på Neary’s och drog nasty Mickey Donovan-skämt.
Det är ju själva fan, tänkte jag inte minst igår.
* * *
Bästa nyheten Gary Bettman fört till torgs sedan han meddelade att lockouten förrförra säsongen var avblåst:
Nashville arrangerar All Star-helgen i januari 2016.
Ojvoj.
Tre långa kvällar på Broadway med hela hockeymedia-hopen…
Då kommer det definitivt finnas anledning att utbrista ”Det är ju själva fan” om morgnarna.
Och jo – Zäta deltar då.
Jag ska göra precis allt som står i min makt – och lite till – för att han äntligen får uppfylla drömmen om en All Star-match.
* * *
Nej, nu får ni maka åt er här i soffan, för nu släpper dom pucken i Buffalo, Montreal, Ottawa, Detroit, Newark, Pittsburgh och Washington.

NY Rangers – Carolina 2-1 (Slut, straffar)
* * *
Det var ju inte den slutpunkt Victor Rask hade hoppats på när drömmen om första framträdandet i världens mest berömda arena slog in.
Men om sagt:
Med tanke på att gästerna saknade fyra pjäser lika viktiga för dem som Henrik Lundqvist, Ryan McDonagh, Rick Nash och Martin St Louis är för Rangers är det starkt bara att ta en poäng.
Och själv stod han för en alldeles utmärkt Garden-debut.
Så det här är ändå ett minne att vårda ömt för den unge masen.
* * *
Henke sitter med Broadway-hatten – nästan oanvänd i öppningen av serien – nertryckt över skulten när han pratar med lokal media.
Men så fort ett svenskt tv-team gör en intervju byter han till vanlig baseboll-kepa.
– Ja, flinar han, det där med hatten…det är mer en amerikansk grej.
* * *
Islanders pressar sig till ytterligare en seger och det i en match – mot Sharks – som man av rapporterna förstår varit rena playoff-karamellen ute på Long Island.
Därmed är de enda obesegrade laget i ligan, vid sidan av ett Vancouver som bara spelat två matcher.
Men ännu viktigare:
De är herrar på New York-täppan!
Björn Falk, var ÄR du?
* * *
Henke förtjänar Broadway-hatten efter att, trots allt, ha motat 29 puckar och sen stängt igen helt under straffavgörandet.
Han ser också betydligt gladare ut än efter kvällar när sex puckar passerat honom, om man säger så.
– Det här behövdes. Jag tycker att spelet fungerade bra även senast, men som målvakt är man aldrig när man släppt in sex mål, förklarar han.
* * *
Jaha, nu är det en Jakeeeee i kommentatorsspåret som försöker få ut mig på skörlevnad på stan också.
Men nej.
Nej.
Nej!!
* * *
Väldans starkt av Senators att komma tillbaka och vända mot Avalanche också, tycker jag.
* * *
Vigneault stuvade om i kedjorna som en helt Tortorella ikväll och efteråt säger han att ”man måste blanda i kortleken ibland”.
Det förklarar kanske varför han klär sig som vore han på Vegas-semester på förmiddagarna.
* * *
Tack för i natt, det var ju riktigt fint hålligång i spåret.
Nu vet jag inte riktigt när vi hörs igen, men det känns som det är dags för en klassisk sittning i korresoffan nästa gång.
Ni är alla välkomna att knöla ner er vid min sida.

Rangers kramar ur sig en straffseger till slut, och det är Rick Nash som avgör med en kall och fin sak.
Någon form av slutrapport kommer.

NY Rangers – Carolina 0-1 (Period 2)
* * *
Jag säger det igen:
Hurricanes saknar Eric Staal, Hurricanes saknar Jordan Staal, Hurricanes saknar Jeff Skinner och Hurricanes saknar Andrej Sekera.
Men efter två perioder leder Hurricanes likafullt över Stanley Cup-finalisten från i våras.
Det är imponerande av Hurricanes – och direkt pinsamt för Rangers.
I övrigt?
Nej, jag har ingenting att säga och hade jag det skulle jag sitta med armarna i kors och vara tyst i alla fall – i protest mot att det görs så få mål, spelas så lam hockey och är så saggig ärtsoppsstämning.

NY Rangers – Carolina 0-0 (Period 1)
* * *
Rasken raskar över isen, för att nu utmana den goda smaken med en riktig dålig ordvits.
Den unge rookien ser i alla fall inte det minsta tagen ut av att vara i sina drömmars arena utan trampar på riktigt friskt och duktigt.
Överhuvudtaget får man säga att Hurricanes under omständigheterna står upp väldigt bra.
I den mån det överhuvudtaget skapas några chanser i säsongens hittills mest oinspirerande period är det gästerna som står för dem – och de leder, häpnadsväckande nog, skotten med 13-8.
Rangers får skämmas.
* * *
Det är, som så ofta med Canes på besök, gott om tomma stolar på läktarna – och så fadd och sömnig stämning att jag tydligt hör hur några landsmän som verkar ha laddat vid glad bardisk hela eftermiddagen försöker få igång en vinglig ”Henrik Lundqvist”-klapp lite sådär i otakt.
Vackert…
* * *
Jag har så lite att göra att jag tar och kollar upp också övriga svenskar som hunnit vara här och spelat minst en match under det decennium jag bevakat NHL och sedan antigen lagt av, flyttat hem eller provat lyckan i KHL istället.
Här är dom:
Anders Eriksson, Andreas Karlsson, Joel Lundqvist, Lars Jonsson, Björn Melin, Mattias Ritola, Niclas Bergfors, Johan Holmqvist, Erik Ersberg, Fabian Brunnström, Oscar Möller, Jonas Frögren, Tom Wandell, Per Ledin, Jonas Junland, Rickard Wallin, Andreas Thuresson, Johan Motin, Henrik Karlsson, Linus Omark, Mattias Tedenby, Johan Harju, Alexander Urbom, Linus Klasen, Erik Gustafsson, Andreas Engqvist, Jonas Andersson, Anders Nilsson, David Ullström, Daniel Bång, Christopher Nilstorp och Adam Almquist.
Sammanlagt är det 70 stycken – som jag bevakat men som inte är här längre.
Lägg till de mellan 50 och 60 som är aktiva NHL-spelare idag och det blir alldeles mindblowing.
* * *
Det är rätt folktomt i pressboxen också. Jag skulle, om jag ville, kunna lägga mig ner och titta – och fortsätter det så här vill jag nog det.
* * *
När jag nu ändå är i farten kan jag ju lika gärna gå in i stora databasen och kolla hur många svenskar som överhuvudtaget spelat i NHL genom åren.
Det visar sig vara sammanlagt 276. 252 utespelare och 24 målvakter.
Mats Sundin är som bekant etta med 1349 poäng på 1346 matcher – sinnessjukt bra facit, det – och 252:a platsen delas av några som spelat en match och gjort noll poäng: Petter Granberg, Andre Pettersson, Ronnie Sundin, Jonas Johansson och Johan Motin.
Bäst stats av de 24 målisarna har han som står för Rangers ikväll (310 vinster) , men roligast i den listan är ju att se namnen Hardy Åström (17 vinster) och framförallt Göran Högosta (5 vinster).
Högosta forever faktiskt.
Och därmed var det slut på dagens stora nostalgitripp.
* * *
Lillis när jag först såg din fråga i spåret, ”Är det bara jag som har problem med viaplay” tyckte jag det stod ”Är det bara jag som har problem med Viagra”.
För några ögonblick var det rätt roligt.
* * *
Norske kollagen Mathias kommer sent och berättar det brinner på Old Navy mittemot Garden.
Det är mer än man kan säga att det gör här.
* * *
Vigneault får ta av sig badtofflorna och sätta på sig skodon det går att sparka arsle med i den här pausen.
För det är säkert det:
Om hans lag inte presterar mer mot ett Hurricanes utan sina fyra bästa spelare, då har hans lag problem på riktigt.

Han har varit utanför en gång, när han som liten knatte var på New York-semester med familjen.
Men ikväll får Victor Rask inte bara, för allra första gången, se insidan av Madison Square Garden.
Han ska själv uppträda i hallen han för ett knappt decennium sedan stod tittade storögt på och garanterat drömde om att en gång erövra.
Och ja – det lyser i den vänlige masens 21-åriga ögon när jag efter morgonvärmningen frågar hur det känns att vara här.
– Det är otroligt häftigt och det ska bli fantastiskt att spela här ikväll, säger han med något högtidligt i rösten
Så låter det alltid när unga män som kommer till Manhattan och begår sin debut i the woooorld’s most famous arena..
Det finns finare och lyxigare hallar i Nordamerika, och det finns de där det spelats bättre och mer framgångsrik ishockey, men det finns ingen med samma historiska tyngd och glamorösa strålglans.
Det var här Elvis gjorde sin enda New York-spelning. Det var här Bill Clinton blev nominerad till president. Det var här Ali boxades mot Frazier. Det var här (eller i alla fall i förlagan på 49:e gatan, men det tar vi inget extra för) Marilyn sjön sin liderliga ”Happy Birthday” för JFK. Det var här Rolling Stones gjorde de sanslösa ”Get yer Ya Ya’s Out”-spelningarna. Det var här påven frälste New Yorks katoliker. Det var här John Lennon gjorde comeback. Det var här Bill Bradley och Walt Frazier och Patrick Ewing var basketkungar – och Andy Bathgate och Ed Giacomin och Rod Gilbert och Brad Park och Lill-Pröjsarn och Anders Hedberg och Phil Esposito och Mark Messier och Wayne Gretzky och Fredrik Sjöström hockeykungar.
Det är såna arenor små knattar från Leksand står utanför och drömmer om – och när de som unga män sedan återvänder för att själva kliva ut i samma strålkastarsken som en gång bländat Ali, Clinton och Mark Messier uppstår ofelbart skimrande magi.
* * *
Själv har jag varit här avsevärt många fler gånger under det gångna decenniet – allt som allt bör det vara nånstans kring fyrahundrafemtio gånger – och även om det fortfarande finns en kittling i att få springa som barn i huset när det gäller ett så ikoniskt hus kan jag inte påstå att det uppstår skimrande magi varenda match,
Just ikväll, när det traditionellt sett färglösa Carolina ockuperar gästernas omklädningsrum, hade jag nog i normala fall stannat hemma och tittat på Pittsburgh-Dallas i korresoffan istället.
Men jag vill se just Victor Rask debutera på den här isen och jag vill se den likaledes unge och spännande Elias Lindholm – och så vill jag vara snäll mot Emil Ullbrand, den ende kände i läsekretsen som faktiskt håller på Hurricanes och dels inte har det så jädra roligt just nu, dels är väldigt lojal mot bloggen trots att han så sällan får läsa om det som ligger honom varmast om hjärtat.
* * *
Ni som följde sommarens episka roadtrip i den andra bloggen minns kanske att jag en kväll i början av resan gick på baseboll.
Det var i Kansas City det, på Kauffman Stadium – för att jag på avstånd hela tiden varit förtjust i namnet Royals och för att jag hade fått för mig att det skulle vara en sant amerikansk upplevelse att sitta just på Kauffman Stadium, mitt i the heartland, och titta på the national pastime en varm, stilla sommarkväll.
Det senare visa sig stämma alldeles oerhört bra och jag trodde det var jag som skulle tacksam för att jag fick komma, men så här i backspegeln står det klart att det är västra Missouri som ska jubla över att jag kom dit och spred min Borlänge-magi.
Inte nog med att Royals till slut gick till slutspel för första gången sedan 1985:
De har varit perfekta under hela resan, vunnit varenda jävla match – åtta i rad, samtliga efter förstummande draman – och är nu klara för World Series.
You’re welcome, KC.
* * *
Även vi i murvelskocken gör tydligen bäst i att sätta på oss suspensoar när det är match på Garden.
Det vändkors vi passerar innan består av två metallstavar som fälls upp och ner av en trött vakt på ett litet podium och idag fäller douchebagen upp dem just som jag tar det avgörande steget in i den lilla fållan.
Så det finns risk att det här blir en blogg i falsett
* * *
Självklart håller jag på Royals nu – och det rätt så stenhårt.
Konstigt det där, jag har levt 47 och ett halvt år utan ens tillstymelse till känslor för ett ett jädra baseboll-lag mitt ute i spenaten.
Nu känns det plötsligt viktigt för själva mitt välbefinnande att Omar Infante och hans vänner går hela vägen.
* * *
Mark Chapman erbjöds inte medlemskap i ett återförenat Beatles efter mordet utanför The Dakota i december 1980 – och enligt samma logik får Michael Kostka inte spela med Rangers efter sina ”insatser” i förrgår.
Den här Hunwick tar över.
* * *
Bruins möte med Canadiens i Bell Centre i natt borde kunna bli intressant.
Det är ju första gången de möts sedan Milan Lucic, under handskakningen i våras, lovade att mörda Dale Weise nästa gång de ses….
* * *
Elias Lindholm är ännu yngre än sin kompis Rasken – bara 19 , faktiskt – men hann med två besök på Garden redan förra säsongen.
Att komma hit är dock inte grå vardag för honom heller.
– Det här är bästa stället att spela på. Det finns verkligen historia här, säger han.
Japp, det gör det.
* * *
Ikväll är det osedvanligt många – lediga kollegor, spelaragenter, gamla Elaine’s-stammisar och what not – som försöker locka ut gamle Biffen på dåligheter efter matchen.
Men det blir det inget med.
Kings går ju i tungviktsclinch med Blues i Staples Center halv elva östkusttid.
Skulle jag missa det?
* * *
Även om Rangers vinner ikväll har de ändå förlorat för coach Vigneault kommer i shorts och badtofflor utan strumpor till sin presskonferens efter morgonvärmningen.
Vem är det som fått honom att tro att det här är en charter-semester i Benidorm?
* * *
Har hela dagen laddat med den vackra, suggestiva synt-serenad Mando Diao spelat in åt organisationen bakom skid-VM i Falun.
Underbar.
Skaffa direkt.
* * *
Men Rangers har inga ursäkter – verkligen inga alls – för att förlora den här matchen.
Hurricanes har en bräcklig trupp även när alla är fit for fight, men nu kommer de till strid lika skadeskjutna som han som får armar och ben avhuggna i Monty Pytons ”Life of Brian”.
Eric Staal är borta, Jordan Staal är borta, Jeff Skinner är borta och Andrej Sekera är borta och Emil Ullbrand får rätta mig om jag har fel, men det är väl ingenting mindre än lagets fyra bästa spelare.
Läget borde därmed vara helt hopplöst.
* * *
Oilers alltså…
Vi visste ju att det skulle gå så här, igen, och ändå blir jag snudd på förbannad över hur gruvligt de sviker sina fans ännu en gång.
Hur hette det nu i stora tipset?
All this useless beauty.
* * *
Kommer, när jag för utläggningen här ovan försöker räkna ut hur många matcher jag sett i Garden, att tänka på vilken omsättning det de facto varit på svenska spelare under ”mitt” NHL-decennium.
Det är bara sju stycken kvar sedan den första säsongen jag följde – 2005-2006.
Henrik Zetterberg, Daniel Alfredsson, Daniel Sedin, Henrik Sedin, Henrik Lundqvist, Alex Steen, Johan Franzén, Niklas Kronwall och Joakim Lindström – och av dem har ju Lindström hunnit vara hemma en lång sväng under tiden och vad gäller ”Alfie” vet vi dessvärre inte ännu om han fortfarande är aktiv.
De som i olika etapper försvunnit sedan det ljuvliga året Biffen debuterade på pressläktaren: Peter Forsberg, Mats Sundin, Nicklas Lidström, Markus Näslund, Michael Nylander, Tomas Holmström, Nils Ekman, Fredrik Modin, Kristian Huselius, Niklas Sundström, Micke Samuelsson, Mattias Öhlund, Tommy Albelin, Douglas Murray, Niclas Hävelid, Pebben Axelsson, Jonathan Hedström, Johan Hedberg, Michael Tellqvist, Mattias Norström, Kim Johnsson, Fredrik Sjöström, Samuel Påhlsson, Henrik Tallinder, Michael Holmqvist, Robert Nilsson, Christian Bäckman, Daniel Tjärnqvist, Mathias Tjärnqvist, Marcus Nilson, Andreas Lilja, Dick Tärnström, Mattias Weinhandl, Niclas Wallin, Niklas Nordgren, Staffan Kronwall, David Printz och Jonas Johansson.
Riktigt varför det var nödvändigt att räkna upp alla de namnen vet jag inte, men jag blev plötsligt lite nostalgisk…
* * *
Elias Lindholm säger å sin sida att inte heller Hurricanes har några ursäkter.
– Det är klart att det är tunga skador, men då får vi andra kliva fram istället. Det bara är så, menar han.
Helt klart, rätt inställning.
* * *
Nu är rättstavningsprogrammet åter framme och försöker lägga sig och menar att Tjärnqvist ska vara Tvåstjärnigt…
* * *
Ramones ”Beat on the Brat” i Gardens högtalare strax innan lagen kommer ut för matchvärmning.
Det blir alldeles varmt i mitt gamla punkhjärta.
* * *
Nu sitter unge Rask på sin bänk i omklädningsrummet och vet att han alldeles strax ska kliva ut i det där tidlösa strålkastarskenet.
Hjärtat slår förmodligen hårt i bröstkorgen, munnen är alldeles torr och det pirrar oroligt i magen.
Jag hoppas ändå han njuter.
Det här är ett ögonblick han aldrig glömmer.

NY Rangers – NY Islanders 3-6 (Slut)
* * *
Om det här nu var den lokala hockeyversionen av kubanska revolutionen torde vi höra ropen stiga mot natthimlen i öster nu:
Long Island libre!
För i tredje brister ju fördämningarna och rebellerna bara strömmar in i palatset, avsätter kungen från tronen och tar över makten.
Men så drogs Batista Sather med femtekolonnare och quislingar i det avgörande slaget också.
Kostka & co bara övergav ju försvarsställningarna under tredjeperren och lät det som hände hända.
Förräderi, varken mer eller mindre!
* * *
Det är inte direkt komfortabelt inne hos Rangers efter slutsignalen, om man säger så.
Henke sitter till exempel väldigt länge med benskydden på och bara stirrar framför sig.
Sen säger han precis som det är:
Rangers var ju faktiskt bra i 40 minuter och borde ha avgjort i andra, men sen började de ge puckarna till väldigt bra motståndare mitt i slottet och då går det ofelbart åt helvitte.
* * *
Ja, den här Kostka får ju Stu Bickel att framstå som Lidas.
Tur det finns killar i laget som varit ute och åkt förr så de kan tipsa om bra restauranger i Hartford…
* * *
När möts de obesegrade powerhouse Islanders och Devils egentligen?
Det blir ju det verkliga slaget om Hudson och East River.
Fast ah, deras första möte äger rum först i slutet av november.
* * *
Anton Strålman borde dyka upp i Glen Batista Sathers mardrömmar i natt.
Ett sånt hutlöst misstag att inte signa om honom.
* * *
Det här är alltså första gången i NHL-karriären Henke släppt in fem eller fler mål två matcher i rad.
Inte så skoj, Talbot lär få chansen från start i den givna (?) segermatchen mot skadeskjutna Carolina på torsdag.
Likafullt:
Till skillnad från mot Toronto var det ju i mycket liten utsträckning Henkes spel som var problemet i den här katastrofala tredjeperioden.
* * *
Jodå, John J – det är helt okej stämning på läktarna.
Islanders-fansen står på rätt bra under slutet…
* * *
Brock Nelson låter, för att dra krigs- och slagsfältstematiken ytterligare ett varv, som namnet på en rikligt dekorerad amiral under brittiska imperiets heydays, men är alltså en 22-årig amerikan som fanimig vet hur man spelar ishockey.
* * *
Det här har en riktig downer för Ryan Malone.
* * *
Försmädligt med strafförlust till sist, men framförallt starkt av Caps och komma tillbaka och utjämna mot hajarna.
Det där kan dom i Washington – att börja bedrövligt och sedan iscensätta heroiska comeback-försök.
* * *
I morgon ska jag ligga i korresoffan och ha bloggfri stund med Red Wings och Bruins – det torra krutet måste sparas! – men om ni är snälla kanske vi hörs i kommentatorsspåret.

Rangers dör i en komplett defensiv meltdown i tredje, Islanders bara kör över övermakten och vinner, precis som Toronto i förrgår, med 6-3.
Slutrapport kommer, idag finns det en del att berätta i den.

NY Rangers – NY Islanders 2-2 (Period 2)
* * *
Revolutionen håller på att komma av sig och slaget hade redan kunnat vara förlorat om inte Halak spelat på nästan samma nivå som med Montreal i den berömda slutspelsserien mot Washington 2009.
För Rangers gör en riktigt bra period, går upp i 2-1-ledning och skapar ett helt batteri vassa chanser.
Men Halak står som sagt emot, som Charlie Sheens Chris Taylor står emot i slutstriden i ”Plutonen”, och sen kan Che Guevara Tavares i egen hög person rädda perren när Kostka fumlar till det i egen zon så man förstår precis varför Tampa inte ville ha kvar honom.
Nu kan nästan vad som helst hända.
* * *
Det är väldigt rolig hockey att titta på i the woooorl’d most famous arena just nu.
Kvick, energisk och händelserik.
Mera, tack.
* * *
Malone blir extra glad när just Brassard gör mål.
Han kallas ju – Brass…
* * *
Det går alltså en hel period i Tampa utan att Vigge Hedman bokförs för en enda poäng.
Kvällens skräll.
* * *
Malones eget spel är det väl däremot ingen som blir direkt hög av.
* * *
Någon som såg Grosse Grossman dundrade in med trynet först i sargen nere i Philly?
Lät inte så kul i twitter-rapporterna – och Flyers har lika mycket råd att undvara en ordinarie back som Gunde Svan hade råd att åka femmil utan stavar.
* * *
Ja, Tad, jag ska försöka. Jag tycker jag borde åka med Bolts till Calgary och Edmonton i början av nästa vecka.
Dels känns det som att de kan ställa till med orgiastiska målkalas i de matcherna, dels får jag i så fall se två nya arenor…
* * *
Foppa från Åkerö spräcker nollan i Bridgestone, noterar vi.
Det var bara en fråga om när det också.
* * *
När man glömt att kaffet kallnat och tar en djup klunk ändå….det är inte så jävla roligt.
* * *
Jag ber att få citera Ken Campell från Hockey News på twitter:
”With the corporate welfare bums off eating sushi, the beginning of a period at ACC in Toronto looks like a Florida Panthers crowd”.
Det kallar jag sågning.
* * *
Undrar vem på NBC som tog beslutet att Carolina-Buffalo skulle vara kvällens huvudmatch i den nationella sändningen – och hur han eller hon ska försvara sig vid nästa möte med sin chef.
* * *
Nu blir det skoj, det är vad jag tror.