NY Rangers – NY Islanders 1-1 (Period 1)
* * *
Snart kan Fidel Capuano utbrista både ”Viva la revolucion!” och ”Long Island libre!”
I rena siffror håller Batistas blåskjortor fortfarande ställningarna, men en van krigskorrespondent ser ju att rebellerna efter en inledning när försvarsmakten iscensatte en fin kontraattack håller på att ta över och om ingen dramatiska scenförändring äger rum de kommande två perioderna faller regimen innan kvällen är över.
* * *
Johnny Boom Boom laddar luftvärnskanonen direkt och en skymd Lundqvist kan bara vända sig om och konstatera att en missil just detonerat i nätmaskorna.
Det går faktiskt inte ens att mäta hur mycket bättre Islanders D-besättning blivit med den trejden.
* * *
Om det här vore första gången Rick Nashs högg till på det där kobrasättet skulle vi kunna tala om den pappaeffekt som förra året fick Patric Hörnqvist att lyfta som rymdfärja vid uppskjutning i Cape Canaveral.
Men Papa Rick har ju varit likadan i veranda byte under uppakten och göra oavbrutet mål på de chanser han alltid sumpade under de två föregående säsongerna.
MVP.
* * *
Men samtidigt:
Ha, ha Halak…
Han lämnar ju ett hål stort som Greklands budgetunderskott vid stolpen när Papa Nash backhand-föser in sitt mål.
* * *
Rebellstyrkorna från den långa ön har gott stöd från åskådarplats under den här skymningsräden också.
Det är för all del alltid hyggligt med Islanders-fans på de här matcherna, men de mår bättre än på länge just nu och hörs därför mer än de brukar.
* * *
Nashs nyfödde son heter alltså McLaren.
Jag tycker dock pappa påminner mer om Ferrari just nu.
* * *
Rangers-fansen, däremot, är lite spaka.
Potvin-visslingen, som brukar eka oavbrutet när Isles är på besök, har till exempel inte hörts en enda gång ikväll.
* * *
Ha ha, fem plus för Malone-skämten i spåret.
Själv tycker jag det är synd att han inte spelar i en ren ryssfemma…
* * *
Tanner Glass och Matt Martin hade en liten pratstund vid rödlinjen redan under värmningen.
Så det är ju bara en fråga om när, som det heter i en Lundell-sång.
* * *
Den fina säsongsdebuten hjälpte inte – även John Amirante är healthy scratch och ersatt av den där tvålfagre David Coverdale-kopian.
Så kan det gå.
* * *
Nä, Lillis, den enda svensk som varit snudd på etablerad i Islanders under mina år här var Mini-Magic – Robert Nilsson – precis i början och sen var det Ullabulla som kom närmast.
Det är lite surt.
* * *
Josh Groban blir inzoomad i jumbotronen.
Låt inte mig hindra någon från att tycka att det är nånting att skriva hem om.
* * *
Henke har varit betydligt bättre än mot Toronto och slet här i slutet av perioden som Davy Crockett och de sista, tappra kämparna vid The Alamo 1836.
Det kan vara Rangers enda hopp.
* * *
San Jose-hajarna ser ut att ställa till med rena Steven Spielberg-massakern nere i Washington.
Tur man inte åkte dit för att göra stora Burakovsky-stänkaren just ikväll då…
* * *
Hejsan, säger bloggen härmed till Hagelin och Joe Pesci Zuccarello.
Eller snarare Haysan.
De bildar ju en ny tredjelina med unge Kevin Hayes.
Nej, usch – den var så dålig att jag nu får gå ut i skamvrån vid mediahissen och skämmas lite.

Nu kommer dom.
Rebellerna från Long Island.
Sporrade av senaste veckans framgångar stormar dom in över East River för att , i en samlad praktoffensiv planerad av Fidel Castro Capuano himself, försöka störta den gamla övermakten på Manhattan.
Och här sitter Glen Sather, likt Batitsta i presidentpalatset i Havana på nyårsafton 1959, och vrider sina händer i oro.
Ska ställningarna hålla när orosmakarna från ”landsbygden” verkar ha så många vapen och gjort så stora framsteg?
Om inte blir det, åtminstone tillfälligt, samma slags omvälvande maktskifte på hockeyscenen i The Metropolitan Area som på Kuba för 55 år sedan.
Snart vet vi.
Säsongens första – och, känns det som, ovanligt laddade – Battle of New York är här.
Det kan du inte missa.
Jag menar, nog hade du stannat uppe en natt om du kunnat följa de sista, skälvande dagarna under en historisk revolution?
Tänkte väl det.
* * *
Själv kommer jag ju också österifrån – men inte direkt stormande.
Det är en bedårande dag i New York, kanske den sista vi får innan Kung Bore inleder SIN offensiv, och det framstår som snudd på kriminellt att inte åka upp till Central Park och bara lägga sig med New York Times i grässluttningen i höjd med 79:e gatan och låta den varma vinden smeka skrovlig kind.
Men har jag just utlovat fortsatt livebloggande i samma stil som vanligt kan jag ju inte, hur lockande det än känns, börja med en night off när det är derby.
Solen får klara sig själv.
Jag är på Garden.
* * *
Om nu coach Capuano är Fidel Castro så får vi väl se hans bäste general – John Tavares – som Che Guevara.
Det är han som, i vanlig ordning, kommer att iscensätta de allra mest raffinerade och förödande attackerna mot Henrik Lundqvist – the last line of offense, själva livgardet vid presidentpalatset.
Men han har numer ett helt kompani riktigt briljanta underofficerare bakom sig.
Till exempel Kyle Okposo, Mikhail Grabovski, Nikolai Kulemin och inte minst Brock Nelson – en ung infanterist med modet och och skärpan hos Mel Gibson i ”Braveheart”.
För att nu inte tala om herr Boychuk – Johnny Boom Boom
När han anslöt från Boston kändes det som att Long Island-rebellerna plötsligt fick ett luftvärn också.
* * *
Det var en upplevelse att spela in nytt podcast-avsnitt med Youngblood Ekeliw idag – tolv timmar efter Lightnings hisnande uppvisning mot Montreal.
Jag har inte talat med någon lika febrigt uppspelt sedan Eken fick höra att de serverade hummer i pressloungen på TD Garden
Men jag måste säga att jag, de ivriga jämfotahoppen förutan, delar entusiasmen.
Bolts var verkligen lysande – och Mighty Vigge Hedman, den nya ettan i poängligan, gjorde en av NHL-karriärens allra bästa matcher.
Den där 40-meterspassningen han slog till kompisen Stamkos var hockeypoesi på samma sätt som Elvis höftvickningar på 50-talet var rock ’n’ roll-poesi.
* * *
Ni som kan er ”Gudfadern” vet att en samling rätt lugubra karaktärer från det amerikanska gränslandet mellan industri och organiserad brottslighet fanns på plats som gäster i presidentpalatset i Havana den där nyårsaftonen när Castros trupper kom i slutoffensiven och för att fullfölja dagen tema slår vi härmed fast att jag såklart är Michael Corleone.
Blott en betraktare, förberedd på alla tänkbara händelseförlopp – och självfallet med en plats i en taxi på åttonde avenyn säkrad sedan tidigare så jag vet att jag kommer härifrån om regimen faller.
Och Eken, som inte är här och således sviker i ett avgörande ögonblick, är min Fredo.
Nästa gång jag ser honom ska jag kyssa honom dramatiskt mitt på munnen och utbrista:
– I know it was you, Eken! You broke my heart!
* * *
Tråkig nyhet:
Jesper Fast är healthy scratch och spelar inte derbyt.
Däremot är Norges Joe Pesci tillbaka.
Ja, Zuke alltså.
Efter råkurret med TJ Oshie i St Louis tyckte jag det det var så, som den likaledes kortväxte filmstjärnan Martin Scorsese gett så magnifika roller genom åren, Mats skulle beskrivas i min lill VG-spalt och ni måste ju hålla med:
På isen är han, med sin tuffhet och sitt vassa munläder, precis som Pesci-karaktärerna i ”Goodfellas” och ”Casino”.
Jag är glad över att vi får se honom igen.
* * *
Frågan är bara vem som är min Hyman Roth.
Någon lömsk PR-figur i Rangers kanske…
* * *
Avsaknaden av svenskar bland Long Island-rebellerna är och förblir ett dystert faktum.
Dom har ju Johan Sundström, John Persson och Sebastian Collberg nere i Bridgeport och jag hoppas någon av dem får en riktig chans den här vintern.
Det skulle göra bloggens relation till Islanders – och dess fans – så mycket mer avspänd och trevlig.
* * *
Rick Nash stannar förmodligen hela matchen ikväll.
Sent i går natt nedkom hustrun Jessica med en son och för en professionell hockeyspelare får det därmed räcka med känslobjäfs.
Som coach Vigneault – med ett ganska brett leende, är det väl bäst att jag tillägger – slog fast efter värmningen i morse:
– Ja, han kan hälsa på grabben. Sen är det bara att säga hejdå, nu ska pappa och åka träna…
* * *
Den officiella publiksiffran när Florida tog emot Ottawa igår skrevs alltså till sju tusen nånting och alla som såg bilder från matchen inser att till och med den nuffran var friserad.
Läktarsektionerna var ju inte mer tätbefolkade än när KFUM Borlänge spelar basket i Maserhallen en långfredag.
Kraven på att Panthers måste flyttas är begripliga, men själv tycker jag de kan börja med att flytta den där hallen som byter namn varannan säsong och nu heter BB&T Center – klatschigt, inte sant? – till bebodda trakter.
Det heter att pantrarna spelar i Fort Lauderdale, men i själva verket håller de till i i en avlägsen skogsdunge som heter Sunrise. Det är som att Djurgården – inga jämförelser i övrigt – skulle ha sina hemmamatcher i Arlanda-trakten, bortanför terminal 2.
Bygg ett schabrak på Miami Beach istället , nånstans mellan Ocean Drive och Collins Avenue.
Då blir det garanterat publikfester. Bland annat kommer jag att sitta där hela tiden…
* * *
Apropå Florida gör Ryan Malone – han som till allmän ögonbrynshöjning greps för kokaininnehav i Tampa i våras – sin debut med Rangers i afton.
Synd, tycker jag, att det inte är Winnipeg dom möter för då hade han ju fått spela mot Andrew Ladd…
* * *
Vi har inte hört av kommentatorsspårets särskilde Islanders-apostel Björn Falk på hela säsongen, men ikväll utgår jag från att han spränger kommentatorsspåret fullt med fyndiga sarkasmer igen.
Allt annat vore direkt deprimerande.
* * *
Vi ska inte vara för elaka med Malone nu, men just ikväll uppmuntrar jag kola-skämt en masse i kommentatorsspåret – så vi får det ur vägen.
* * *
Trupperna är uppställda, rebellerna från Long Island på ena sidan av demarkationslinjen, regeringsstyrkorna från Manhattan på den andra.
Slaget om New York kan börja.

Ah, vilken härlig eftermiddag för William Karlsson – eller ”Wildbill”, som kompisen Hampus Lindholm i en tweet gjort klart att han ska kallas.
Två mål direkt i andra NHL-matchen alltså.
Fina var de också – framförallt i meningen att bägge vittnade om det som här borta kallas fint hockey sense.
Silfverberg och nämnde Lindholm såg bra ut, de också.
Det kan bli ett riktigt fint blågult år i Disnyeland.
* * *
Men Buffalo, Kometen…
Ted Nolan var med rätta förgrymmad efteråt och satte tummen mitt i sanningen när konstaterade att det såg ut som att ett riktigt NHL-lag spelade mot ett ”peewee team”.
Fan, jag trodde att det skulle bli i alla fall liiite bättre i år – men det såg precis lika dåligt ut som förra säsongen.
Beklämmande.
* * *
Jag ber, å det hjärtligaste att få tacka alla stammisar, U-båtar och morgonläsare för vänliga kommentarer och uppmuntran i kommentatorsspåret, liksom på twitter och i mail, under dagen.
Jag hör er, blir mycket glad och lovar härmed att fortsätta precis som vanligt – men möjligen med några nya moment som komplettering och möjligen med några färre livesändningar, i synnerhet när när Rangers har tätt mellan hemmamatcherna, för att spara på krutet (och får väl helt enkelt bara leva med högljudda suckar av typen ”ja, det är klart du låter bli att blogga när du för en gångs skull ska se mitt lag”…).
* * *
Nu ska jag ha en night off och göra ingenting – mer än möjligen kolla lite på Tampa-Montreal och Florida-Ottawa.
Sen går jag på derby på Garden i morgon kväll och…eh, ja, livebloggar.

Julia Habs undrade – lite hånfullt, skulle jag vilja påstå – ar Brie-Osten var nånstans.
Well, där var han.
Framför Svedberg – när 0.3 sekunder återstod.
Och så var matchen avgjord.
Ojvoj.
Det behövde Av’s – medan det för Bruins var ungefär lika välkommet som en klamydia-diagnos.
Dock:
Egentligen avgjordes ju matchen redan när den pigge Dennis Everberg vinklade in sitt första mål.
Lyssnade de å radio istället för att titta på tv-bilder i kontrollrummet i Toronto eller vad?
Vilket rån
* * *
Nu ska jag skriva referat och sen får vi väl kasta ett öga på matchen i Buffalo också.

Jamen, titta.
Efter sex perioder, tre minuter och tjugoåtta sekunder händer det.
Jamie McGinn prickar in Colorado Avalanches första mål säsongen 2014-2015.
Det hade varit roligt att höra Denver Post-ikonen Adrian Daters sarkasmer i det läget, men han är tyvärr avstängd i två veckor efter att ha gått lite väl hårt fram med sina läsare på twitter…
* * *
Men sedan får Colorado – för att använda Lasse Åberg-lingo – berra hem Berra för plötsligt är Loui Louis måltorka över.
Vajert.
Fast det är ju i väldigt hög utsträckning Carl Söderbergs mål.
De flesta skulle ju bara vispa till i stressad iver i det där läget, men smarte Carl hinner tänka och vickar så elegant över pucken till sin öppne landsman.
Säsongens bäste björn hittills, visst är han?

Nu har Avalanche spelat sju perioder i årets grundserie – och gjort exakt noll mål.
Det är ju en prestation.
Men om det inte varit för Niklas Svedberg hade ju kapten Landeskog spräckt nollan i den här perioden.
Kul att den Sollentuna-bördige keepern får en chans så här tidigt – och spelar så bra.
* * *
En filur jag känner – vi kan kalla honom Hyresgäst-Johan – var ute på härjningar i Boston i natt och rapporterar att att han på Tresca såg Patrick Roy i baren – tillsammans med Ray Bourque.
– Självfallet gick jag och mina kompisar fram och hälsade, säger Johan.
Ja, självfallet.
* * *
Jag förstår att vännerna i Björnbloggen – alltså Lillbjörn och Storbjörn – är lite frustrerade.
Bruins har inte börjat spela björnhockey ännu.
Jag väntar på de där blytunga attackerna när de kommer i våg efter efter våg och bara inte går att stoppa.
* * *
NHL kommer idag, hör jag, tillkännage att 2016 års draft hålls i Buffalo.
Ingen behöver medta solkräm.
* * *
Det ser tyvärr ut som den där ormen som bet i Loui Loui under förra årets slutspel har varit framme och huggit honom igen.
* * *
Korresoffan levererar denna Columbus Day.
Den är löjligt skön att ligga och slötitta i.

Bruins behöver verkligen en seger efter nollningen hemma mot Washington – och Colorado behöver en ännu mer efter två raka nollningar mot Minnesota.
Därför borde den tidiga Columbus Day-duellen i TD Garden kunna bli rätt raffinerad.
Jag vet inte hur mycket jag hinner blogga, men några skvättar ska vi väl få ihop under dagen – och spåret är öppet.
* * *
Tack för alla svar och all uppmuntran.
Det verkar råda konsensus om att jag ska fortsätta ungefär som förut och det ska jag såklart göra, särskilt som bloggandet ingår i uppdraget från bladet, men någon form av förnyelse kan det ändå bli så jag inte börjar gå på tomgång.

Här sitter jag och klagar på att det inte finns något att berätta och glömmer bort vad som händer när vi står i den grå Garden-korridoren och väntar på att de ska öppna Rangers rum.
Då kommer ju, för fan, självaste Forrest Gump gående i motsatt riktning.
Ja, Tom Hanks – tolvtaggaren i jumbotronen i förstaperren.
Han tittar rakt framför sig men noterar att det är journalister som står och trampar – han ser väl i förbigående hur fula vi är… – och utbrister, med en mycket karaktäristisk röst:
– Foucus on the positive, guys, focus on the positive…
Nu finns det ju inte så särskilt mycket positivt att fokusera på, men fan – när Forrest Gump kommer med en dylik uppmaning får man fan anstränga sig och jag säger härmed att The Duke var väldigt bra också.
* * *
För övrigt:
Ska jag fortsätta med den här bloggen?
Jag kan känna att det börjar gått lite stå i alla fall i liveblogg-konceptet när det bara är samma figurer – i och för sig mycket uppskattade, men ändå – som återkommer i spåret natt efter natt efter natt.
Det kanske är dags för ett annat upplägg, med mer generella nedslag ett par gånger i veckan, med listor och sånt?
Säg ni.

NY Rangers – Toronto 3-6 (Slut)
* * *
Det fanns en liten ljuspunkt för Rangers denna i övrigt nattsvarta premiär och det var Rick Nashs fortsatta briljans.
Men även den glimten hann slockna innan aftonen var över, för mitt under andra perioden ringde de från BB och flaggade för nära förestående nedkomst, så han fick slita av sig utrustningen och störta iväg för att vara vid hustruns sida.
Nånstans skakar Curre Lundmark klentroget på huvudet..
* * *
Det här slutrapporterna är rätt sega att skriva de gånger det inte finns något att berätta och det här är en sån gång.
Henke är besviken, men med måtta, och inget särskilt händer i hans omklädingsrumshörn.
– Jag har några saker jag ska se över och sedan är det bara att komma tillbaka och spela bättre, säger han.
* * *
– Då var det bara 79 matcher kvar då, suckar en beat-reporter när han slår ihop sin dator i pressrummet och reser sig för att gå ut i Manhattan-natten.
Det låter som en kåkfarare som räknar ner åren till frigivning…
Men för fan – i själva verket är det ju en himmelsk formel.
Så många underbara upplevelser väntar det kommande halvåret.
Med lite tur får vi vara med om en i korresoffan redan när Boston och Colorado går upp på svenskvänlig tid imorgon.
Vi kan väl höras då, hörrni?

Slut.
Leafs tvålar alltså till Rangers med 6-3 och nu ska vi gå och känna på den, som vi gissar, måttligt ystra stämningen i hemmalagets omklädningsrum.
Liten rapport om det äventyret kommer senare.