Jo, det börjar bli lite tradigt nu.
Tålamodet med betydelselösa och saggiga träningsmatcher tryter.
Man vill att det ska braka igång på riktigt någon jädra gång.
I’m with you.
Men en vecka till får vi dras med den här försäsongen och i New York betar vi i afton av den första matchen mellan Rangers och Flyers sedan Game 7-dramat på valborgsmässoafton.
Jag använder tillfället till att fortsätta slipa mina vapen och ser, förhoppningsvis, till att de skiner som när vi – whoa! – begår verklig premiär nästa onsdag.
* * *
September är snart över, men i New York har vi fortfarande högsommar, Så sent som igår pustade jag och min gode vän Axl till exempel i 30-gradig
Det vore mig främmande att klaga på detta, vad mig anbelangar får det gärna fortsätta på samma sätt till vårdagjämningen, men det hämmar hockeyfebern en smula
* * *
Flyers matchar både Zac Rinaldo, Zack Stortini – han jag beskrev som en blandning av Ozzy, Koba i Apornas Planet och Hajen i Bond-filmerna förra veckan – Sam Morin och förre Rangers-sandpappret Darroll Powe ikväll…
De här kanske ändå kan bli lite underhållande.
* * *
Jag gillar skarpt att Colton Orr stod upp för Tallinder igår och gav Buffalo-Weber en omgång igår.
Hanky Tank var ”bara” i Toronto på tryout, men ändå.
Så där respektlös får man inte vara mot aktade veteraner.
* * *
Jag hade hoppats få se Oscar Lindberg live för första gången ikväll, han är ju i skadade Derek Stepans frånvaro i högsta grad med och slåss om en sport i Rangers premiäruppställning,
Men tyvärr, han tillhör – tillsammans med bland andra Hagelin – den grupps om åker ner till Philly för returmöte imorrn istället.
Henke står dock, enligt uppgift hela matchen, och Jesper Fast bildar fjärdekedja med Kevin Hayes och Tanner Glass.
* * *
Ännu finns hoppet att William Nylander säkrar en plats på Torontos roster. Jag håller inte bara tummarna, jag håller alla fingrar jag har.
* * *
Det finns nog skäl att misstänka att Flyers överhuvudtaget kommer vara på tårna i den här fajten.
De spelade ju även igår (samt imorrn; back-to-back-to-back, den ser man inte ofta!) och fick en grundlig utskällning av coach Berube för sin lökiga insats.
* * *
Juniorstjärnan Anthony DuClair får också en ny chans och det säger jag – spelar han lika bra och moget och intelligent som i sin första match borde Rangers vara lite modiga och skriva kontrakt istället för att skicka tillbaka attraktionen till juniorligan.
* * *
Att skriva säsongsanalys om 30 lag är som att dra en jävla timmerstock genom skogen i Gagnef – särskilt när man är så anal att man insisterar på att inga texter får vara disponerade på samma sätt, eller ens innehålla samma termer.
Jag är nu uppe i snart 40 000 tecken och ändå inte klar på långa vägar.
Men på måndag.
Då ska den eländiga stocken vara ute i ljuset.
* * *
Ja, vi kör samma försäsongsupplägg som senast här då. Jag fyrar av lite iakttagelser i pauserna – men inte lika många som under regular season.
Är någon nörd vaken och kollar får han eller hon gärna höra av sig i kommentatorsspåret.

Efter en säsong när omklädningsrummet hemma i Joe Louis Arena mest påminde om en lång, utdragen scen från det koreanska fältsjukhuset i ”M.A.S.H” gjorde sig Detroit Red Wings fåfänga förhoppningar om att de i år, av rena karma-skäl, skulle slippa lika många och allvarliga skador.
Och vad händer innan 14/15-partyt ens hunnit börja?
Pavel Datsyuk – lagets viktigaste spelare vid sidan av kapten Zäta – får en axel söndertacklad i sin första sketna träningsmatch och blir borta fyra-fem veckor.
Sanslöst.
Att försäsongen skördat tunga offer även annorstädes är näppeligen någon tröst för Mike Babcock.
Jordan Staals brutna ben i Carolina – som antagligen släckte det sista lilla hoppet om en anständig säsong för Canes – stärker ju bara intrycket att en voodoo-präst någonstans sitter och sticker nålar i en Wings-docka.
För vem är nybliven coach i Raleigh om inte Bill Peters – Babcocks assisterande de tre närmast föregående säsongerna…
* * *
Jag älskade att se pappa Michael spela hockey här borta och tycker mig omedelbart känna igen det jag blev så förtjust när avkomman håller show i debuten med Maple Leafs.
William Nylander har samma underbara bollkänsla, är utrustad med lika Lucky Luke-snabba handleder och viktigast av allt:
Han verkar precis som farsan tycka att det är fruktansvärt roligt att spela hockey. Det är som satt se en kattunge som får en boll att leka med.
Underbart, helt enkelt.
Puritanerna som kommenterar tillställningen måste förstås sitta och gagga om att han hamnar fel ibland, inte alltid vet hur han ska agera utan puck, är liten och tunn och jajaja, vi vet.
Men allt det går att lära sig.
Det Lill-Nyllet har med sig i sitt DNA, däremot, det är en gåva gud bara ger några ytterligt få per generation.
Må han belönas med en plats i truppen direkt.
* * *
Att Derek Stepan också får sitta på läktaren i fem till sex veckor med en fraktur i ett smalben är förstås ett hårt slag för Rangers.
Han är ändå förstecenter på Manhattan.
Fast det som borde oroa Alain Vigneault mest är just det – att hans förstecenter de facto heter Derek Stepan.
Han är en bra hockeyspelare, men inte storartad och han skulle plats i förstakedjan i något annat lag med Stanley Cup-ambitioner.
Inte i LA, inte i Chicago, inte i Anaheim, inte i San Jose, inte i St Louis, inte i Colorado, inte i Minnesota, inte i Pittsburgh, inte i Boston, inte i Montreal, inte i Tampa, inte i Philadelphia…
* * *
Jag älskade att se pappa Burakowsky spela hockey också – och känner igen även den swagger HANS grabb visar med Capitals.
* * *
På tisdag.
Då spelar jag och Youngblood Ekeliw in säsongens första podcast-avsnitt.
Och faktiskt:
Jag längtar.
* * *
Vi har sett många råbarkade karaktärer i Philadelphia genom åren, men den aktuella upplagan av Zack Sortini – som efter tre raka säsonger i AHL försöker slå sig in, och då menar jag slå, i finrummet igen – är något i hästväg till och med för att vara Flyers.
Han såg under, och efter, sin brutala fajt med Torontos David Broll i förrgår ut som en blandning av Ozzy Osbourne, Koba i senaste ”Apornas planet” och Hajen i Bond-filmerna.
Snälla, ge honom kontrakt. Jag vill bli rädd när jag går på hockey.
* * *
12 dagar kvar, mina vänner.
12 dagar.

Devils vinner med 5-4, efter sent avgörande av Henrique.
Då hade Jesper Fast just kvitterat det som tidigare hade varit 2-4-ledning för gästerna, men till ingen nytta alltså.
Fast – häpp! – än sen?
Det var bara en lökig träningsmatch och nu är den skonsamt nog över.
Slutrapport kommer inte alls, vi hörs istället senare i veckan.

NY Rangers – New Jersey 2-3 (Period 2)
* * *
Nyhetens behag – ja, glädjen över att sitta här igen – klingar sakta av och det krattiga i försäsongshockeyn blir mer påtagligt i den här perioden.
Som jag helst spontant utbrister för kollegan till höger:
– Tänk om det alltid var så här tråkigt.
– Då, svarar han med en suck, skulle vi göra något annat.
Sannerligen.
* * *
På monitorerna syns Henke skrocka glatt med Martin St. Louis när han efter halva mittperioden, helt enligt ursprungliga planer, lämnar isen och ersätts av Cam Talbot.
Och för all del – han blir uppenbart varmare i kläderna under de här tio minuterna, men så hade det ändå inte sett ut under en riktig match efter den inledningen.
* * *
Ryder styr in ännu en puck, nu på Talbot, och den här gången riktigt snyggt.
* * *
De som är här och ser till att hallen är åtminstone halvfylld lyckas mot alla odds engagera sig ganska hårt i utgången och piskar upp riktigt hygglig stämning.
Det får betraktas som en stor bedrift.
* * *
Bloggens gamle favorit Hedbä, numer målvaktstränare i Devils farmarlag i sunny Albany, går omkring i en skräddarsydd kostym i environgerna och jag börjar omedelbart nynna på ZZ Tops ”Sharp dressed man”.
* * *
I brist på annan underhållning sitter jag ett tag och studerar laguppställningar i andra matcher som pågår och hittar några intressanta namn.
Detroit har till exempel Martin Frk på isen i sin öppningsmatch mot Pittsburgh, som kontrar med Jean-Sebastien Dea – och i Flyers uppställning hittar vi såväl Shayne Gostisbehre som Chris VandeVelde.
VandeVelde! Så vill jag också heta!
* * *
Jatte får säsongens första guldstjärna för matchens hittills enda livstecken i kommentatorsspåret.
Det ekade väldigt tomt och ödsligt där…

NY Rangers – New Jersey 2-2 (Period 1)
* * *
Säsongens första skott på Henke Lundqvist – tillika det första sedan Alec Martinez don’t-mention-the-war-killer i Staples Center 13 juni – går in.
Sen styr Michael Ryder även in det andra nån minut senare.
Well, nu kan allting i alla fall bara bli bättre…
* * *
Jag vet inte om det bara beror på att jag tittar mer på honom än någon annan, men det känns verkligen som att Youngblood Adam Larsson är helt kunglig där nere.
* * *
Något särskilt kungligt intryck gör däremot inte Mike Komisarek – allra minst när Hagge bara åker ifrån honom och trycker in sitt första mål för säsongen.
Det ser ut som en EPA-traktor försöker hänga på när Henke Lundqvist styr upp sin Lamborgini mot träningshallen i Tarrytown.
* * *
Något sällsamt att se Ryan Malone i Rangers-tröja, men han tar för sig bra och gör mål i ett PP.
Kanske var kokain-skandalen i Tampa förra säsongen vad som behövdes för att få ny schvung på hans karriär.
* * *
Hockeyn är rent allmänt som hockeyn rent allmänt brukar vara så här tidigt på säsongen.
Man kommer osökt att tänka på scenerna i katastroffilmer när, exempelvis, New Yorks befolkning flyr i kaotisk panik över gatorna.
Och likafullt:
Det är hetare, kvickare och mer intensivt än under de där bandyövningarna jag såg på SHL-isarna förra veckan.
Men nu ska jag sluta med de jämförelserna, för somliga blir så arga…
* * *
Komisarek, Tomas Kaberle, Jordin Tootoo, Ruslan Fedotenko…Lamoriello har varit verkligen varit snäll mot de som blev över den här sommaren.
* * *
På pressläktaren, alltjämt en liten sensation i sin flådighet, är det som första dagen i skolan efter sommarlovet.
De flesta av oss har inte setts sedan den långa playoff-resan i våras, när innerliga vänskapsband knöts på barer i Pittsburgh och Montreal och Los Angeles, och nu ska allas sommaräventyr avhandlas.
Jag vinner givetvis med min sex veckor långa roadtrip, men det är å andra sidan inte mycket till match i ett land där inte ens hard working hockeyskribenter får mer än två veckors betald semester…
* * *
Jodå, nu ska bloggen dricka mer kaffe.

Så – efter exakt 103 dagar återvänder vi till Madison Square Garden
Då, den förtrollade kvällen 11 juni, var det Game 4 i Stanley Cup-finalen och New York Rangers lyckades med mycken möda, och med hjälp av en redan legendarisk liten snöhög i Henrik Lundqvists målgård, undvika att bli svepta av The Mighty Los Angeles Kings.
Riktigt lika dramatiskt, roligt eller minnesvärt lär det inte bli denna comeback-afton.
För på programmet står själva motsatsen till Big Game:
Försäsongspremiär.
Och ni hur det träningsmatcher, utan sportslig betydelse, är:
Som vin utan alkohol, som kaffe utan koffein, som sex utan….nej, där sätter vi punkt.
Men ändå:
Det är en sagolik – jo, faktiskt; sagolik! – känsla att promenera över till åttonde och 33:e i sensommarvärmen, svepa in genom den gamla backstage-entrén, ta hissen upp till våningsplan 6, ta plats i pressrummet och bara vara här igen.
Det är det här som är livet vad mig anbelangar.
Och nu börjar det igen.
* * *
Spelarna behöver några veckor på sig att komma i matchform och detsamma gäller denna blogg.
Jag är här och kommer på traditionsenligt sätt att fyra av lite iakttagelser i periodpauserna, men räkna inte med regelrätt liveblogg
Att sitta och fila på fininlägg i en roadtrip-blogg är en sak – att kaskadskriva i realtid en helt annan.
Då krävs konstant påslag av adrenalin och den pumpen vevas igång rätt långsamt,
Ni märker ju själva, här är rostigt och trubbigt…
Men lagom till seriestarten 8 oktober ska allt vara som vanligt igen
* * *
Camp-trupperna är som bekant enorma och många spelare – inklusive såna som inte har en chans att slå sig in i den slutliga rostern – ska inspekteras i de här träningsmatcherna.
Vi får således se högst skissartade upplagor av Rangers och välbekanta motståndaren New Jersey Devils ikväll.
Men vi får i alla fall se Henke (han ska stå halva matchen), Hagge Hagelin, Jesper Fast, omskrivne Kevin Hayes, Dan Boyle och Martin St. Louis – och Devils luftar såväl Adam Larsson som Yayo Josefson.
Övriga – till exempel Rangers-löftet Oscar Lindberg – får vänta till nästa match i Chicago på fredag.
* * *
Alltså, lyckan när jag kommer hit och hittar en säsongsackreditering redan nu, till första försäsongsmatchen, får den som nyblivna föräldrar brukar yra om att likna en axelryckning.
Det brukar ta betydligt längre tid innan den är färdig och jag, som har sämre nerver än han bombexperten i ”Ocean’s 11” och alltid tror att allt ska gå åt helvete, går i vekor och nojar över att nåt blivit fel.
Men här hänger den, glänsande och fin, runt halsen redan 22 september.
Halleluja
* * *
Den här Kevin Hayes – en stor, biffig och elak center – är det verkligen mycket surr om i mediahopen som följer Blueshirts
Han spelade med Chris Kreider i Boston College, räknas som en minst lika stor talang och har länge varit tingad av Chicago Blackhawks.
Men rättigheterna gick ut utan att ex-mästarna lyckades kontraktera honom och nu har han alltså kritat på för Rangers.
Snart vet vi om det finns nån grund för hypen.
* * *
Devils matchar också backveteranerna Tomas Kaberle och Mike Komisarek – bägge inbjudna på tryout-kontrakt.
Kul för dem, men….inte ska väl de kunna platsa?
* * *
Den första muggen MSG-kaffe är nu urdrucken. Den smakade – hockey.
Nu åker vi.

Att se försäsongsmatcher är egentligen inte mycket roligare än att lyssna på demo-inspelningar.
Man blir mest frustrerad över att sångerna bara är skisser och inte låter som de kommer låta i färdigt skick.
Men ändå:
Söndagen när de första träningsbataljerna NHL-säsongen 2014-2015 spelas får bloggen lite puls.
Det är om inte annat ett otvetydigt tecken på att det börjar på riktigt snart.
Att allt inom kort är som det ska igen.
Att världens bästa show alldeles strax exploderar i våra abstinenridna anleten.
Så släpp pucken i Raleigh, Washington (den matchen, mellan Caps och Sabres, går till och med på tv!), Columbus, Edmonton och Calgary.
Det är dags att åka.
* * *
Själv brottas jag efter två veckor i Sverige fortfarande med oväntat stora jetlag-bevär. Det brukar vara en promenad i parken att komma tillbaka hit, men den här gången såsar jag runt i tidsomställningsdvala som den värsta mjölkbonde.
Eller så är jag bara medtagen av att sett hockey i Sverige för första gången på ett decennium…
Jag var på två SHL-matcher, i Leksand och på Globen, och jag vill ju inte vara elak i onödan, men…hm, hur ska det här sägas på ett skonsamt sätt…well:
Micke Samuelsson var den överlägset bäste hockeyspelare jag såg och han ansågs inte ens platsa i NHL förra säsongen.
Skillnaden är ganska enorm.
* * *
Columbus-ynglingen Ryan Johansen har potential att bli en av de verkligt stora, men han är det inte ännu, så att höra att han och agenten försöker få Toews- och Kane-pengar i förhandlingarna med Blue Jackets är direkt genant.
Vid blott 22 borde hockeyspelare vara lite mer ödmjuka – och tålmodiga.
Bara nu han inte insisterar och vägrar inställa sig i tid till seriestarten. Den sortens aktioner kan sabba hela karriärer.
* * *
Däremot var det roligt att se, och höra, klackarna i Tegera och Globen. Den typ av tryck de piskar upp kan man verkligen sakna här borta
Bäst:
Djurgårdsfansens säregna ramsa om kylskåp och tegelstenar.
Den ska jag försöka introducera för Dancing Larry på Garden…
* * *
Ska inte sitta här och ljuga och påstå att jag har någon vidare koll på vad som hänt under de inledande camp-dygnen, men det låter som att det finns ett hyggligt litet koppel svenskar som står vid tröskeln och slåss om platser i sina respektive trupper.
Simon Hjalmarsson och Alexander Wennberg i Columbus är två exempel, Oscar Lindberg och Jesper Fast i Rangers ytterligare två – och såväl William Karlsson i Anaheim som mini-Nyllet i Toronto har båda fått sprakande recensioner för sina för sina insatser.
Kul, tycker jag. Ju fler blågula pjäser, desto mer får jag att göra!
* * *
Att Canadiens ska spela en hel säsong utan kapten känns….fel
* * *
Har en stark känsla av att Youngblood Adam Larsson, i par med den mäktige Gelinas, står inför en breakout-säsong ute i Jersey.
* * *
Rangers har inte heller någon kapten, men kommer att utse en innan seriestarten och egentligen borde det bli Henke Lundqvist, för han är Manhattan-lagets självklara ledare, men målvakter får och ska inte vara kaptener så räkna istället med ett C på Ryan McDonaghs tröjbröst.
* * *
Tomas Ros Hockeystudio kommer att sändas på lördagkvällar den här säsongen och om allt går som det ska kommer lilla jag, trots utpräglat radioutseende, att bidra med ett litet video-inslag från den här kontinenten varje vecka.
Liten teaser fördes till torgs redan i lördags, check it out.
* * *
Stora säsongstipset?
Åh, jag tragglar vidare och har inga planer på att publicera förrän dagarna innan premiärkvällen 8 oktober.
Fram till dess får ni gärna fortsätta bomba kommentatorsspåret med egna profetior.
* * *
Isen är spolad även på Garden och måndag kväll väntar pre season-premiär mellan Rangers och Devils.
Jag är självklart på plats och även om det inte blir regelrätt live-blogg – även jag måste träna mig i matchform – så hoppas jag på lite sällskap i spåret.
Häng med!

Nu är det så där lugubert med tidsperspektiven igen.
Å ena sidan känns det som att sommaren – som jag huvudsakligen tillbringade i en bil på amerikanska highways – gick snabbare än någonsin.
Å andra sidan känns det som att oceaner av tid passerat sedan vi såg Alec Martinez sätta punkt för hockeysäsongen 2013-2014 med sudden death-pucken på Henke Lundqvist i Staples Center 13 juni.
Jag får aldrig riktigt ihop den ekvationen.
Desto lättare är det att förstå att NHL-abstinensen börjar bli svår så här en dryg månad före grundseriestarten.
Oavsett hur tidens gång nu upplevs HAR det de facto gått 82 dagar sedan Martinez, på ett ögonblick som för evigt frusit fast i hockeys historia, bärgade Stanley Cup-titeln åt LA Kings med det där direktskottet och så länge är det ju inte nyttigt att gå omkring utan att höra puckar som smäller i sarg och skridskor som skär i nyspolad is, utan att känna doften av zamboni-avgaser och hockytrunksmögel, utan att se världens bästa artister uppträda i världens bästa show.
Ridån måste gå upp igen!
Jag noterar att jag inte direkt är ensam om denna törst efter action.
Det har börjat harklats lite i kommentatorsspåret. Trummats med otåliga fingrar. Undrats om ”det inte är dags snart…”.
Jo, det är det.
Först ska jag bara till Sverige i två veckor, äta kålpudding och piggelin, träffa kollegorna på Sportbladet, förses med en ny mikrofon så det inte låter som att jag sitter och prasslar med en papperspåse när jag podcastar med junior Ekeliw samt sitta uppe om nätterna i en tyst lägenhet i Borlänge och fnula på Stora Säsongstipset (teorier är redan nu välkomna i spåret, så jag har nånting att sno av…).
Jag återvänder till the promised land samma dag som NHL-klubbarnas camper öppnar – och sen brakar det loss här.
Vi hörs då, alright?

Härmed ber jag att få förkunna att hockeysäsongen 2013/2014, slutligen, är över.
På riktigt.
Efter första Free agency-veckan går NHL in i dvala och sedan händer inget av verklig förrän i september igen.
Så:
Ridån går ner i NHL-bloggen – efter ett år som i alla fall jag tyckte var det bästa nånsin med OS i Sotji, besök i Montreal, Lidas tröjhängning i The Joe, Alfie-hyllningen i Ottawa, Winter Classic inför 110 000 i The Big House i Michigan, hockey på Yankee Stadium, ett fenomenalt slutspel och hetaste hockeyfebern i New York på två decennier.
Först ska vi bara, som traditionen bjuder, dela ut Biffen Awards.
Here goes.

Årets spelare: Sidney Crosby, Pittsburgh Penguins.
–Han hade ett mellanår. Och vann ändå poängligan med 17 poängs marginal. Då är man rätt speciell. Men visst, världens bäste måste börja leverera i slutspelet också.
Årets svenska spelare: Alex Steen, St. Louis.
– Tidvis rena Foppa, framförallt under första halvan av säsongen.
Årets back: Drew Doughty, LA Kings.
– Jo, Duncan Keith var nog bäst under grundserien och förtjänade sin Norris. Men i Biffen Awards får vi räkna hur vi vill och slutspelet var ju Mighty Drews. När det inte var PK Subbans.
Årets svenska back: Erik Karlsson, Ottawa Senators.
– Det var för EK65 precis som för Crosby. Han befann sig ganska långt från hundraprocentig kapacitet och vann ändå backarnas poängliga i överlägsen stil. Dessutom var han hela OS-turneringens stora attraktion.
Årets målvakt: Tuukka Rask, Boston Bruins.
– Bara han slipper möta Montreal…då är Tuukka nummer ett just nu.
Årets svenska målvakt: Henrik Lundqvist, New York Rangers.
– Starten var tung. Sedan blev han sig själv igen och i slutspelet till och med ännu bättre. Tidernas bäste svenska målis, det är verkligen inget snack.
Årets rookie: Nathan MacKinnon, Colorado Avalanche.
– Stjärna på en gång. Snart kan vi sätta ”super” framför ”stjärna” också – och menar då inte att han är en stjärna som super.
Årets svenska rookie: Hampus Lindholm, Anaheim Ducks.
­– Det är otroligt imponerande att skåningen redan etablerat sig som en av Anaheims viktigaste backar.
Årets mest underskattade: Tyler Kennedy, San Jose Sharks.
– Bloggens särskilde favorit fick alldeles för lite speltid i San Jose, i synnerhet i den katastrofala slutspelsserien mot Kings.
Årets mest underskattade svensk: Patric Hörnqvist, Nashville Predators/Pittsburgh Penguins.
– Att döma av reaktionerna hos vissa Penguins-fans är ”Bengan” rentav det mest underskattade i världshistorien. Jeez, han har en säsong med 30 mål under bältet och gjorde 22 i år. I Nashville. I sin nya, betydligt mer begåvade omgivning har han alla förutsättningar att bli veritabel succé.
Årets coach: Patrick Roy, Colorado Avalanche.
– Klippiga bergens Joe Labero.
Årets positiva överraskning 1: Colorado Avalanche.
– Från botten till toppen på ett år.
Årets positiva överraskning 2: Dallas Stars.
– Initierade ett litet paradigmskifte i väst med sin nya Jim Nill-orkestrerade stil.
Årets positiva överraskning 3: Columbus Blue Jackets.
– Det är något stort på gång i Ohio.
Årets negativa överraskning 1: Vancouver Canucks.
– Coach Tortorella och GM Gillis i oskön förening såg snabbt till att förstöra ett av de mest attraktiva lagen i ligan.
Årets negativa överraskning 2: Washington Capitals.
– Sämsta säsongen under Ovetjkin & Bäckström-eran.
Årets negativa överraskning 3: Ottawa Senators.
– Utan Alfie gick luften ur den gladaste överraskningen i 2013 års slutspel.
Årets genombrott: Gustav Nyquist, Detroit Red Wings.
– Så ung han är tog han Detroit på axlarna och bar laget in i playoff.
Årets radarpar: Jamie Benn och Tyler Seguin, Dallas Stars.
– Inte sedan gin & tonic uppfanns har två nya komponenter passat så bra ihop.
Årets buse: Tom Sestito, Vancouver Canucks.
– 213 utvisningsminuter på 77 matcher är inte så pjåkigt.
Årets svenska buse: Gabriel Landeskog, Colorado Avalanche
– Det blågula NHL-kollektivet har uppenbarligen blivit väldigt snällt, för med beskedliga 71 minuter på botbänken toppar Avalanche-kaptenen svenska utvisningsligan.
Årets tacklare: Radko Gudas, Tampa Bay Lightning.
– En tjeckisk mur har rests i västra Florida.
Årets svenska tacklare: Niklas Kronwall, Detroit Red Wings.
– Fansen i The Joe fick inte skandera ”You got kronwalled” så ofta som de önskade, men när de gjorde det fanns det desto starkare skäl.
Årets positiva trend: Färre hjärnskakningar.
– Skadorna var många, men hjärnskakningarna betydligt färre än i fjol. Törs man hoppas att det beror på ökad respekt mellan spelarna?
Årets negativa trend: För få mål.
– Det börjar bli lite mycket Drillo över alltihop.
Årets overkill: Utomhusmatcher.
– Antalet svinkalla jippon får gärna bli färre i fortsättningen.
Årets mål: Tomas Hertls på Martin Biron.
– Jo, redan i början av oktober gjorde San Joses tjeckiske rookie säsongens kasse, mellan sina egna ben. En vecka senare tvingades Biron, New York Rangers andremålis, gå i pension…
Årets mest välklädde: Henrik Lundqvist.
– Såklart. Fast fan, under slutspelet dök han upp i några outfits som var helt sensationella, även för att tillhöra en New York-kung. Mannen såg ut som en miljard dollar.
Årets NHL-arena: Bell Centre, Montreal.
– Jo, katedralen på Avenue des Canadiens-de-Montreal visade sig vara just så majestätisk som alla påstått. Jag är mycket glad över att jag till slut kom dit.
Årets NHL-hotell: Marriott Waterside, Tampa.
– Det finns inget bättre på behagligare avstånd från en pressentré. Jag skulle kunna bo där i veckor under säsongen. Tvåa vad gäller just den ration är Marriott City Center i Pittsburgh och trea, tillsammans med Hilton i Nashville, plötsligt Marriott Chateau Champlain i Montreal.
Årets Eken Memorial till bästa media-buffén: TD Garden i Boston. Håller världsklass redan under grundserien och förtjänar en Michelin-stjärna (nåja….) i playoff.
Biffen Memorial Award – till den svenske spelare som i högst utsträckning gjort bloggens tillvaro bättre och enklare under säsongen: Henrik Zetterberg.
– Jag skulle kunna nämna nästan allihop för de har precis som vanligt varit sensationellt vänliga och tillmötesgående, men en superstjärna som ringer och ger ett av karriärens dystraste besked mitt under en direktsändning, och sedan ser till att bloggens snusförsörjning är säkrad genom hela vinterspelen, och dessutom alltid går beyond the call of duty även till vardags, är självskriven mottagare av detta prestigefulla pris!
Årets kommentator: John J.
– Ja, han tar titeln igen. För att han alltid är med, alltid är rolig och fyndig och skriver bra – och för att han kan gå upp i vilken debatt som helst, med vem som helst, och ta för sig utan att någonsin bli plump eller hatisk. Ett föredöme för alla.
Hedersomnämnande: Björn Falk, Tobias Pettersson, Victor Hällegerd Stark, Kometen, Brandh, Chall, Frallan, MN Johan och….ja, nästan alla som är med natt efter natt. Du också skabröse MrTaggen. För att inte tala om Julia. Men det finns gott om gamla stammisar jag ofta saknar och vill se mycket mer av…ni vet vilka ni är ni och ni är så välkomna till hösten istället).
Bubblare: En hel armada av U-båtar. Tack till er med!

ÅRETS CITAT

– Calgary startade med sina idioter och då var ju vi tvungna att svara på samma sätt.
(Vancouvers Tom Sestito om varför han själv fanns på isen i första bytet i den stora skandalmatchen i Rogers Arena i vintras…)

– Äh, vadå. Om jag gjorde fyra mål skulle jag ta fram k**ken och smeka den.
(San Jose-veteranen Joe Thornton apropå debatten om att 18-årige rookien Tomas Hertl firade sina fyra mål mot Rangers för livligt.)

– Ämen, va fan, ha ha, ska man behöva få den frågan redan i oktober?
(Henrik Tallinder när bloggens utsände efter Buffalos inledande tio matcher frågar om han vill spela VM till våren…)

– Det är bara bra med Kronwall, skönt att se att hans näsa blev rak!
(Gustav Nyquist svarar på frågan hur det gick för lagkamraten Niklas Kronwall efter att han brakat in med ansiktet före i sargen och tvingats till omplåstring i omklädningsrummet några minuter…)

– Hästpolo? Ja, han lirar ju med bra killar.
(Henrik Zetterberg introducerar ett nytt smeknamn när kedjekamraten Gustav Nyquist gjort sitt första mål)

Alex Steen: –  Jag och tjejen blir hemma i St. Louis och firar i dagarna tre.
Patrik Berglund – Den firas i St. Louis med flickvän och hennes bror.
Magnus Pääjärvi: – Det blir med svenskarna i laget, Berglund och Steen, tror jag.
(St. Louis Blues svensktrio svarar på Sportbladets enkät om hur de ska fira julen).

– Keith Yandle i vårt första backpar? Ja, då kommer vi hem tidigt i alla fall….
(Brian Burke, generalbuffeln, analyserar i Scott Burnsteins omsusade ESPN-reportage om uttagningen av USA:s OS-lag).

– Bye bye…
(Eduard, Sportbladets särskilde bartender i Sotji, tar fram en ny Vodka-flaska och pekar på etiketten. Det visar sig snart att det verkligen är ”bye bye” han har i flaskan också…)

– De är inte så snabba när de ligger på isen…
(Douglas Murray kommenterar det faktum att han inte får spela i Montreals slutspelsserie mot New York Rangers för att de, enligt lagledningen, är för snabba)

– Är vi riktigt säkra på det här, Lundqvist?
(Roberto Luongo på twitter samma dag som Henrik Lundqvist signerade sitt nya drömkontrakt med New York Rangers. Luongo hade som bekant ett liknande kontrakt och det hindrade honom i det längsta från att lämna klubben, trots att han ville. ”My contract sucks”, löd ett berömt citat förra sommaren).

– Jag ska gör det svårt för honom. Jag är snabbare.
– Jag får ge honom att han är snabbare. Men jag är smartare.
(Kompisarna Erik Karlsson och Daniel Alfredsson i kärleksfull ordduell i Sportbladet innan Ottawas och Detroits första möte för säsongen)

– FYI: If Ray Emery ever decides to skate down the ice and try to fight me, I’m getting the fuck out of dodge!!!
(Vancouver-målvakten Roberto Luongo på twitter efter Ray Emerys övergrepp på Braden Holtby)

– Jag? Jag skulle förmodligen börja svinga med klubban…
(Henrik Lundqvist om vad han skulle göra om Emery kom dundrande…) 

– Showtime!
(Patrick Kane, om och om igen, på isen när han firade ett av sina Maradona-mål i slutspelsserien mot Minnesota )

– Vi är som ett gäng kackerlackor, det går inte att bli av med oss.
(Kings-backen Alec Martinez om varför Kings alltid, alltid kommer tillbaka vad som än händer).
* * *
Då så.
Adjö och tack för i år.
Vi hörs på nytt när de spolat isarna.
Men ett litet tips under tiden:
Håll koll på New York-bloggen.
Det kommer bli en del aktivitet där.

Strålle får fina pengar i Tampa, men kunde antagligen fått ännu mer någon annanstans.
Det var dock inte det avgörande, berättar han när jag når honom på telefon ute i Westchester.
Det var att han fick en no trading-klausul och att familjen nu vet att Tampa blir hemvist i fem år framåt.
Det kan man förstå efter allt flängande de senaste åren – kom ihåg att han var blott några veckor i Calgary mellan uppdragen i Toronto och Columbus.
Bra kan det bli också.
Hedman-Strålman låter som ett lika läckert radarpar som Dolce & Gabbana!
* * *
Man trodde ju att det skulle bli lite mer sans i Washington när GMGM red bort i skymningen, men GMBM är uppenbarligen samma vilda andas barn.
Både Orpik och Niskanen får ju snudd på absurt långa och stora kontrakt.
Man kunde ena att Niskanen skulle bli lätt övervärderad eftersom han var enda tungviktaren där ute, men 40 jävla miljoner för sju jävla år (hm, nu låter jag lite som Svenska Fans-Viberg här…) är ju alldeles bortom det rimliga.
Det är inte Drew Doughty som kommer till huvudstaden, precis…
* * *
Slutligen har det lugnat ner sig något, men satan – man vet att det är galet rally när man inte ens hinner kommentera att Jarome Iginla att signar med Colorado Avalanche.
Det är dock en av dagens bästa affärer – för bägge parter.
För första gången på ett tag får Iggy själv ett flerårigt kontrakt – och första gången på ett tag får Av’s en erfaren, skicklig veteran Landeskog, MacKinnon och de andra ynglen kan hålla i handen när åskan går.
* * *
Ekeliw försökte smita hem från tidningen med ett vädjande ”vi kan väl spela in i morrn” men det kunde vi förstås inte gå med på, säsongens sista avsnitt ska såklart ut i tid, medan det här free agency-rallyt är aktuellt
Så han får snällt sitta och se på USA-fotboll på redaktionen nu….
* * *
Dallas, Florida, Buffalo, New Jersey, Tampa och – medräknat det som hänt de senaste dygnen – Anaheim.
Förlorare: Detroit, som helt förlorat sin förmåga att locka till sig attraktiva spelare och således inte lyckas uppgradera sin ihåliga backuppställning.
* * *
Men kan det verkligen vara som Tobias Pettersson säger i kommentatorsspåret, att Caps betalar mer för sina backar än någon annan?
Det är ju ren komik.
* * *
Blackhawks får Brad Richards för två millar.
Det är ingenting annat än ett fynd det, men jag gissar att han hemskt gärna ville dit och spela för en sann contender.
* * *
Rangers är också lite loser, som förlorar så mycket av det djup i truppen som vid sidan av Lundqvist var huvudskälet till att de skrällde sig till final den gångna säsongen.
Många som följer laget gör stor affär av att han tackade nej till större summor på annat håll för att han vill till just New York, men det är det många ex-stars i slutet av karriären som velat genom åren och hur bra har det vanligen fungerat?
* * *
Jaha, Willie Mitchell till Florida också – efter att Tallon redan gjort klart med Jussi Jokinen, Dave Bolland, Shawn Thornton och Derek MacKenzie.
Och just som jag skriver kommer beskedet att Tampa får en ny Boyle – Brian från Rangers.
Det kommer bli heta derbyn i Sunshine State nästa säsong.
* * *
USA:s VM-målis Tim Howard var som Henke Lundqvist och Jonathan Quick hoprullad i samma giv mot Belgien.
Fullständigt makalös
Men det räckte inte.
Skit också.
Nu får vi återgå till baseboll och allt är som vanligt igen.
* * *
Martin Brodeur har det varit tyst om under dagen och de uppenbara alternativen för legendaren har blivit färre, men å andra sidan är det ingen överdriven brådska för en sån som honom. Man måste ju inte signa idag, det går att känna efter och sedan krita på för…tja, kan vi få några alternativ.
* * *
Nu säger jag hej för ikväll och laddar Skype-manicken för att spela in säsongens sista cast med skönsångaren från Örby.
Jag återkommer innan helgen med en liten Biffen Awards.
Sedan tar bloggen sommarlov.