Virtanen, en mini-skräll, hamnar i Canucks.
Somliga trodde på mini-Nyllet där, men nej.
Vi får fortsätta vänta.
* * *
Ja, jag pratar om Jake Virtanen alltså.
Inte Fredrik.
Det hade varit en hygglig bomb….
* * *
Islanders tar Michael Dal Colle.
Fram till dess går allt precis enligt planerna.
* * *
Jo, det verkar som de tänker bua varenda eviga gång Bettman visar sig.
Zzznark.
* * *
Om nu Colle har gått, vem väljer då Ada?
Förlåt, jag blev västsvensk för några ögonblick..

Sibner på Hockeysverige svor igår på att Flames, helt överraskande, skulle plocka mini-Nyllet.
– Han är född där och passar perfekt.
Men tyvärr, den minibomben uteblir.
De använder fjärdevalet för att plocks Sam Bennett
* * *
Oilers-delegationen skyndar sig inte upp på scenen den heller, men det betyder inget i det fallet heller.
Craig MacTavish meddelar att de – tydligen rätt väntat – tar Leon Draisaitl.
Han blir därmed den högst draftade tysken i NHL-historien.
Achtung!
* * *
Gary Bettman går upp på scenen mellan varje val – och om publiken ska bua lika ihärdigt varje gång han visar sig blir det något tjatigt.
* * *
Buffalos GM Tim Murray är inte de högtravande talens man, verkar det som.
Han gick upp och sa ingenting om hur trevligt det är att vara här och gratulerade inte heller Kings.
Han bara meddelade att Sabres väljer Reinhart.
Jag kan ha viss respekt för den no-tjafs-attityden.
* * *
Nu har de fyra tungviktarna gått.
NU blir det spännande.

Det är lite spännande när Sabres låter draft-klockan gå och inte kommer upp på scenen.
Såna gånger kan stora saker hända, men icke:
De väljer Sam Reinhart och det stod ju mellan honom Sam Bennett.
Inga överraskningar ännu.
* * *
Philly är Philly – och Flyers-fansen är i sanning Flyers-fans – när NHL strax innan föreställningen börjar har roll call och ropar upp namnen.
Alla utom Flyers möts med ett rungande ”sucks” och trion Devils, Rangers och, framförallt, Pittsburgh dessutom med öronbedövande burop.
Ha ha, kom inte här och tro att city brotherly love tänker glömma sina rivaliteter, eller uppföra sig städat, bara för att det är en liten högtid här.
* * *
Ken Holland berättar att Alfie kommer att bo kvar i Detroit nästa år.
Men det betyder inte nödvändigtvis att han kommer att spela i Red Wings nästa säsong.
Det avgörs först i augusti, när han – och klubben – vet hur ryggen håller.
* * *
Pikant detalj:
Bruins och Canadiens har borden intill varann – liksom finalmotståndarna.
* * *
Gary Bettman blir inte precis välkomnad som Claude Giroux han heller.
Kommissonären buas ut så grundligt att det rister i det korrugerade plåttaket.
Men han är van och frågar med ett snett leende:
– Är det inte det här som ska vara the city of brotherly love?
Ha ha.
* * *
Puck Daddy tycker att Blue Jackets borde ta hit Scott Hartnell och låta honom tillkännage deras förstaval.
Det vore nåt…
* * *
Även när Comcast-höjdaren Dave Scott kommer ut på scenen och gratulerar LA Kings till Stanley Cup-segern buas det inledningsvis brutalt – men när han lägger till ”och för att ni slog New York Rangers” vänds det snabbt till jubel.
De unga talangerna har fått en snabblektion i vad det kommer att innebära att spela bortamatcher mot Flyers i framtiden…

Florida behöll förstavalet och plockade – Aaron Ekblad.
Så var den spänningen över.

– Du, sa Nyllet och knäppte av sin telefon, du vet hur man tar hand om en bebis, va? Bra, då sticker jag iväg och hämtar dom andra.
Vi, jag och Höken, var hemma hos The Nylanders i dess schabrak till kåk i exklusiva Greenwich i Connecticut för ett reportage om hela familjen och jag och den dåvarande Rangers-stjärnan hade precis innan telefonen ringde stått i hallen och beundrat hans sjätte barn, en 2 månader gammal dotter.
Men nu skulle resten av klanen hämtas från skolan och innan jag – som inte kunde, och fortfarande inte kan, ett skvatt om hur man tar hand om bebisar – hann protestera satt Jaromir JJagrs radarpartner i bilen och backade nerför garageuppfarten.
Så där stod jag.
Hemma hos en NHL-stjärna jag inte kände närmare.
I en tom jättekåk.
Sånär som på en två månaders bebis i en barnstol på hallgolvet.
Det finns panik och så finns det panik….
Den i sammanhanget mer rutinerade Höken – som var ute i den likaledes jättelika trädgården och rekade bra fotospots – tillkallades hastigt, situationen lugnade ner sig och efter en kvart var Nyllet tillbaka med hela sin femma, bestående enbart av egna produkter.
De flesta av dem var blyga och tysta och verkade undra vad det var för farbröder som var hemma och höll på och ställde en massa frågor till pappa, men äldsten i gänget – en glad krabat på tio bast med rock ’n’ roll-kalufs och pigga ögon – var mest nyfiken, tittade storögt på Hökens kameraobjektiv, ville prata hockey och poserade glatt på bilder i äppelträdet mitt i trädgården.
William, hette han
Ikväll, åtta år senare, kan samma lille krabat bli vald som en av de tio första i NHL-draften här i ett ohyggligt varmt och Philadelphia och står alltså vid tröskeln till en egen karriär i världens bästa hockeyliga.
Riktigt vad jag vill ha sagt med det, mer än att tiden går och att det är lätt att känna sig gammal när man tänker på slikt, vet jag inte.
Men det är något vackert med att sonen tar vid där pappa just slutade – och jag hoppas verkligen att William blir vald så högt som han drömmer om.
Det förtjänar man man när man en gång i tiden gjorde det så lätt och roligt för den här bloggens utsända.
* * *
Senast jag var i Wells Fargo, i slutet av april, hade Wayne Simmonds just tänt Flyers hopp om en fortsättning på slutspelet genom att fullborda ett hat trick på Henke Lundqvist och såväl kepsar som BH:ar och skor (jo, en sko var det!) haglade över isen.
Nu är scenen milt uttryckt annorlunda.
På rinken står 30 långbord där NHL-klubbarnas klubbledningar och deras scouter ska sitta och läktarsektionerna fylls av unga män med stora drömmar – samt nyinköpta, väldigt rara kostymer – och deras familjer och vänner.
Att påstå att stämningen är lika elektrisk som under en playoff-match vore att ta i, men det är nåt i luften ny också.
Ett annat slags förväntan.
En mindre elektrisk högljudd, men ändock intensiv, känsla av att stora saker ska hända.
It’s draft night och det blir kul.
* * *
Det har ju i flera veckor surrats om huruvida Florida Panthers – som har förstavalet – ska ta Aaron Ekblad, Sam Bennett eller Sam Reinhart.
Nu ser det ut som att det kan bli ingen av dem.
Hetaste ryktet medan golvet håller på att fyllas är att Panthers är på att väg att trejda förstavalet till arrangerande Philadelphia, som i sann Ed Snyder-andan vill göra en stor
Tre reflektioner:
1. Vad är Flyers beredda att ge upp för att få utföra en sådan splash? Det kan komma att handla om en rent chockerande blockbuster.
2. Det är aldrig synd om någon som får flytta till Fort Lauderdale.
3. Vilket jävla jubel det ska bli här inne.
* * *
Som med all önskvärd – eller icke-önskvärd – tydlighet framgått tidigare under dagen är det inte bara rättigheterna till unga talanger det dealas med i samband med det här evenemanget.
Herrar general managers passar på att utföra trejder också – några riktigt feta – när de nu har varandra inom räckhåll.
Hittills är det Vancouver, han har bara de senaste timmarna skickat självaste Ryan Kesler till Anaheim och Jason Garrison till Ekeliw-land – och hämtat Dorsett från Rangers.
Mer lär komma under kvällen.
Kanske kan det rentav sjunga till på samma sätt som när Gary Bettman ifjol gick upp på scenen i The Rock i Newark och, efter att buropen klingat av, meddelade att ”we have a trade to announce” och sen berättade att Devils hade knutit till sig Corey Schneider.
* * *
Vi har ytterligare ett par svenska namn som kan komma att ”gå” redan i kvällens förstarunda, och främst då Modos Adrian Kempe och Skellefteås Marcus Pettersson.
Hoppas.
Ju fler vi får in bland de 30 första, desto bättre är det.
* * *
På en helt unauthrized tweet Uffe Bodin från Hockeysverige alldeles nyss publicerade ser det ut som att jag skriver med tummen.
Jag vill härmed passa på att dementera detta.
Jag skriver med pekfingrarna, den bläffiga tummen – nära släkting till boxarnäsan – råkade bara komma i vägen just där.
* * *
Canucks fick väldigt lite i utbyte för Kesler, men eftersom han gjort klart att han vill bort förhandlade de från en väldigt klen position.
Som Ken Campbell på Hockey News nyss konstaterade:
It was a lose-lose situation for Canucks – and they lost.
* * *
En stor personlig förhoppning inför kvällen är att Nikolaj Ehlers, Heinz grabb hamnar hos Washington Capitals.
Kan kan vi ju få en Ehlers och en Burakovsky i samma NHL-lag om några år och i så fall ringer jag Abris för en kommentar i morgon…
* * *
Bloggen har Anaheim Ducks delegation närmast sin plats på det stora presspodiet i ena änden av rinken.
Lille Fridold Bodudreau står just nu och väger lite på klackarna.
Meddelas endast på detta sätt.
* * *
Derek Dorsett är en omdebatterad karaktär, men jag finner det ändå något lugubert att Rangers trejdar bort honom.
Han ar trots allt del av den fjärdekedja som under delar av slutspelet var lagets viktigaste enhet.
* * *
Det är gott om svenska hockeyprofiler , numer tjänstgörande som scouter, ute på golvet i afton.
Halvannan timme innan dansen börjar springer jag till exempel in i Per-Erik Eklund, en av Edmontons män i Europa.
– Det här blir spännande, det är mycket som känns ovisst, säger han.
Det är ju det.
* * *
Drömmer kommer snart att gå i uppfyllelse – och krossas.
Men som Tyler Johnson, från Ekeliw-laget, påminner om i ett begåvat tweet jag hoppas många av de unga gossarna som sitter på läktarna med fjärilar i magen just nu tar till sig:
– Remember everyone has a different path. Your future is up to you. Not what round you’re taken.
Exakt så.
* * *
Showtime snart då.
Jag hoppar in och skriver så fort det händer nåt, vilket innebär att det blir lite mer kortfattade inlägg än vanligt – och måhända fler.
Men kommentatorsspåret är öppet som vanligt och jag hoppas ni går loss där.
Happy draft night!

Mot Philly – och draften.
Därifrån blir det liveblogg natten mellan fredag och lördag.
Räkna med intro någon timme innan det drar igång.
Kommer någon av er hänga på?

LA Kings – NY Rangers 3-2 (Slut, 2:a OT-perioden – Los Angeles Kings Stanley Cup-mästare).
* * *
Vi hinner med några snabba kramar och sedvanliga, vaga löften om att höras i sommar.
Sedan sprids alla för vinden – försvinner ut till LAX och flyger till New York, Toronto, Vancouver, Montreal, Ottawa, Philadelphia, Stockholm, Oslo, Helsingfors, Prag och var nu alla som följt den här cirkusen hör hemma.
Kvar står bloggen och blinkar mot den sydkaliforniska solen och undrar vad vad allt egentligen går ut på.
Det var lika i Boston fjol, LA året dessförinnan, Vancouver året innan det (fy fan, där var det verkligen inte kul att vakna 16 juni 2011…) och så vidare.
Jag påstår förstås inte att det är lika deppigt för obetydliga journalister som för de spelare som just förlorat Stanley Cup-finalen – det går överhuvudtaget inte att jämföra – men det blir vemodigt och tomt även i vår lilla värld när allt är sagt och gjort.
Vi kör hårt i ett halvår, stegrar oavbrutet i två furiösa slutspelsmånader och plötsligt är hela säsongen bara över.
Med en tvärbroms.
Just like that.
Man famlar efter lite känsla av verklighet, kan inte förstå att man inte har en enda deadline att tänka på och känner sig bara…ja, tom är verkligen ordet.
Men det går snabbt över.
Snart har vi ju draften att varva upp inför, sedan blir free agency och någon vecka senare offentliggör NHL spelschemat för nästa säsong och innan vi vet ordet av sitter vi och tittar på försäsongsmatcher på Long Island igen…
* * *
Den allmänna uppfattningen i alltjämt segerrusiga Tinseltown dagen efter är att Kings håller på att bygga en regelrätt dynasti.
Ja, omöjligt är det inte.
Jag satt under eftersläckningarna i går kväll ( skandalöst kortfattade och städade, Kaliforniens 02.00-curfew är löjligt hårt huggen i sten; inte ens mutor på ansenliga summor räckte för att få room service-personalen att rucka lite på reglerna…) och pratade med en av de mest välrenommerade hockeykrönikörerna i Kanada och han ar helt orubblig i uppfattningen att västra konferensen inte bara är helt överlägsen östra utan att eliten på den halvan – framförallt Kings och Hawks, med Ducks och Sharks och Blues och Wild som skuggande contender – kommer att utkämpa de moraliska finalerna i många år framöver.
– Och den enda chans finallag i öst som inte heter Boston Bruins kommer att ha är att västlaget bränt för mycket krut på vägen dit, hette det i JW Marriott-stimmet.
En annan auktoritet i ämnet – vi kan kalla honom Schaub – sms:ade å andra sidan rakt motsatt uppfattning i morse.
Han menar att alla GM:s i öst snabbt kommer att bygga sina lag efter Kings-mall och utmana redan i nästa slutspel.
Mja, säger jag – de kommer nog att försöka, men hittills är det bara Peter Chiarelli som har en besläktad deg att baka med och såna förändringar sker inte med ett fingerknäpp.
Det kommer att ta tid.
För övrigt tål det att påpekas att Kings faktiskt var i konferensfinal även ifjol och kunde haft tre raka titlar om de lärt sig hantera Blackhawks redan då…
* * *
Vi hade många i Stora Finaltipset som förutspådde att Kings skulle vinna, men bara fyra satte resultatet 4-1 i matcher.
De hedras härmed med ett särskilt omnämnda och evig plats i Stora Finaltipsets Hall of Fame, också känd som Håkan Loob-klubben.
Kristian Huselius.
Jarkko Päiväniemi, Sportbladet.
Jhonas Enroth, Buffalo Sabres.
Scott Burnside, ESPN.
Filip Hammar.
Carl-Johan Goth, Dalarnas Tidningar.
Öystein Jarlsbo, VG.
Pelle Hägglund, Örnsköldsviks Allehanda.
* * *
För Rangers del väntar några bittra veckor av vånda, besvikelse och tänk-om-tanker och några av dem kommer kanske aldrig sluta tänka på vad som hänt om de satt skotten några millimeter till vänster istället (Ryan McDonagh, Mats Zuccarello, Rick Nash), inte slagit indianare vid helt fel tillfällen (Dan Girardi) och utnyttjat sina frilägen (Chris Kreider, Carl Hagelin).
Men därefter kommer de säkert börja se tillbaka på den här våren med glädje och känna stolthet över vad de, mot alla odds, faktiskt åstadkom.
Sedan är frågan vad som händer.
Den optimistiska teorin är att det här var precis vad Blueshirts behövde gå igenom för att vinna nästa år.
Som Pittsburgh efter finalförlusten 08, som Chicago efter nederlagen mot Detroit innan det stora lyftet, som Devils efter stålbadet 94.
En mer pessimistisk tes är att det här var den enda chans många av de inblandade spelarna kommer att få.
Det är ohyggligt svårt och ovanligt att ta sig ändå till final och bara senaste decenniet finns gott om lag som förlorat och sedan aldrig varit i närheten av att återvända till den största scenen.
Calgary 04, Daniel Alfredssons Ottawa 07, Flyers 10, Vancouver 11…
Var Rangers landar är oklart, men känslan är ju att just den här upplagan från och med den magiska vändningen mot Pittsburgh började spela över sin förmåga och ska det bli mer finalhockey på Manhattan inom överskådlig framtid måste nog även Sather göra en del dramatiska korrigeringar i lagbygget.
* * *
Enligt den prominenta kanadensaren jag delade brända och destillerade drycker med i går natt var Jarred Stoll brutalt uppriktig efter Martinez avgörande:
För Kings var det helt avgörande att de vann just igår.
Annars hade de förlorat den här finalen.
– Vi hade inte orkat två matcher till. Det är bombsäkert, ska tekningsgeniet ha sagt.
Samma idé odlades i ett sms jag fick från en svensk NHL-stjärna precis innan förlängningen skulle börja:
– Vinner Rangers nu kommer bucklan till Götet i sommar.
Det är förmodligen ingen tröst för Henke Lundqvist, snarare svider den insikten ännu mer i förlustsåren, så vi kan väl kanske tala tyst om det ett tag….
* * *
En annan förnimmelse som alltid infinner sig så här dagen efter ett avgörande är att det som hände igår känns overkligt.
Den helt osannolika övertiden i går, när vi knöt av oss slipsarna, hängde kavajerna på stolryggarna, kavlade upp ärmarna och till slut stod upp och bara skrek åt all hisnande action är som en film i hjärnan.
Det går inte riktigt att fatta att vi var där.
Men det var vi och vi glömmer det aldrig.
* * *
Det värsta med att Rangers inte tvingade fram fler matcher, och till slut vann, är inte att ni inte fick höra mig rappa i ”Empire State of Mind”.
Mycket värre är att en drömlik singel med paret Viktor Norén och Jonathan Ekeliw aldrig kommer att ges ut.
Det var Sugarplum Fairy-sångarens euforiska plan:
Om Rangers hade fullföljt Hollywood-manuset och vunnit i Game 7 skulle han spela in en ny version av ”New York, New York” i duett med Örbys egen Frank Sinatra.
En given Svensktoppen-etta – som vi aldrig får höra…
* * *
Följande får vi inte glömma att slå fast:
Slutspelet 2014 var helt jävla otroligt bra och dramatiskt och fascinerande och fullspäckat av oförglömliga händelser.
MacKinnon Show i första omgången, Kings vändning mot San Jose, den finska uppvisningen i Minnesota, publikfesterna i Columbus, PK Subban, Los Angeles-derbyt, Patrick Kanes showtime, Rangers vändning mot Pittsburgh, det 34:e slaget mellan Boston och Montreal, Teemus avsked, den där åtta minuter långa övertidssekvensen utan avblåsningar mellan Hawks och Kings, hockeyfebern i New York….
Bland de bästa nånsin, slår jag härmed fast.
* * *
Hyggligt år för Drew Doughty och Jeff Carter, kan man säga.
De vann både OS-guld och Stanley Cup.
För Henke och Carl Hagelin var det tvärtom.
De förlorade både OS-final och Stanley Cup-final.
Om man nu ska vara negativ. Man kan ju se det som att det var ett år när de spelade både OS-final och Stanley Cup-final istället.
Då har man varit med om rätt stora saker.
* * *
Det har varit den bästa hockeysäsongen, någonsin, för bloggens egen personliga del också.
Jag fick åka till Sotji på OS, jag kom äntligen till Montreal och återvände sedan till och med för playoff-matcher i Katedralen och jag fick äntligen uppleva New York försatt i extas över hockey.
Fantastiskt, faktiskt.
* * *
Sällan har så många varit så rörande överens om nånting som att Strålle Strålman kommer att bli erbjuden ett riktigt saftigt kontrakt efter den här utmärkta säsongen och det här tidvis rent briljanta slutspelet.
Det ska bli mycket intressant att se var den vänlige hårdrockaren hamnar.
Red Wings borde vara väldigt intresserade, tycker jag. Avalanche också. Och kanske rentav regerande mästarna om exempelvis Greene försvinner.
* * *
Listan på de svenskar som vunnit Stanley Cup är välkänd.
Men det finns en långa räcka blågula hockeykrigare som varit med och förlorat Stanley Cup-finaler också och ja, hm, den blev ju just ännu längre.
Så här ser den statistiken ut när vi går in i sommaren 2014.
2 finalförluster: Kjell Samuelsson med Philadelphia Flyers (1987 och 1999), Nicklas Lidström med Detroit Red Wings (1995 och 2009), Mikael Samuelsson med Detroit Red Wings (2009) och Vancouver Canucks (2011).
1 finalförlust: Anders Hedberg och Ulf Nilson med New York Rangers (1979), Kent-Erik Andersson med Minnesota North Stars (1981), Peo Brasar, Thomas Gradin, Anders Eldebrink, Lars Molin och Lars Lindgren med Vancouver Canucks (1982), Willy Lindström med Edmonton Oilers (1983), Anders Kallur, Stefan Persson, Tomas Jonsson och Mats Hallin med New York Islanders (1984), Thomas Eriksson och Pelle Lindbergh med Philadelphia Flyers (1985), Håkan Loob med Calgary Flames (1986), Per-Erik Eklund med Philadelphia Flyers (1987), Michael Thelvén med Boston (1988), Mats Näslund med Montreal Canadiens (1989), Ulf Dahlén med Minnesota North Stars (1991), Tomas Sandström med LA Kings (1993), Johan Garpenlöv med Florida Panthers (1996), Mikael Renberg med Philadelphia Flyers (1997), Calle Johansson med Washington Capitals (1998), Niclas Wallin och Tommy Westlund med Carolina Hurricanes (2002), Niclas Hävelid och Patric Kjellberg med Anaheim Mighty Ducks (2003), Marcus Nilson med Calgary Flames (2004), Daniel Alfredsson med Ottawa Senators (2007), Henrik Zetterberg, Tomas Holmström, Johan Franzén, Niklas Kronwall, Andreas Lilja och Jonathan Ericsson med Detroit Red Wings (2009), Daniel Sedin, Henrik Sedin och Alex Edler med Vancouver Canucks (2011), Henrik Tallinder, Johan Hedberg, Jacob Josefson och Adam Larsson med New Jersey Devils (2012), Carl Söderberg med Boston Bruins (2013) och, helt färskt, Henrik Lundqvist, Carl Hagelin och Anton Strålman med New York Rangers (2014).
Dessbättre har samtliga i trion som varit med om två så tunga nederlag fått redemption och vunnit andra år – i Lidströms fall som bekant fyra gånger om.
Det gäller även Willy Lindström, Anders Kallur, Stefan Persson, Tomas Jonsson, Mats Hallin, Håkan Loob, Mats Näslund, Tomas Sandström, Niclas Wallin, Henrik Zetterberg, Tomas Holmström, Johan Franzén, Niklas Kronwall och Andreas Lilja.
Henke, Hagge och Strålle får se till dem.
Hockeyguden tar och hockeyguden ger.
Ibland….
* * *
Apropå det har Alain Vigneault nu varit coachat i två finaler på fyra år – och förlorat bägge.
Roligare hade det kunnat vara.
* * *
Jag hoppas verkligen alla rykten om att Uffe Samuelsson ska ta över som huvudcoach i Carolina stämmer.
Den första svenske nummer 1 i ett NHL-bås – det vore coolt.
* * *
Ja, nu ska jag ha något dygn i West Hollywood och sedan gör jag precis som den skabröse Taggen förutspått och åker ut till Palm Springs och lägger mig vid en pool och ägnar mig åt absolut ingenting i några dygn.
Det kommer behövas.
Jag ber att få tacka för den här säsongen.
It’s been an honor – både att få skriva för er och ha er stormande i kommentatorsspåret.
Ni är mediavseriges bästa läsare.
Vi hörs om ett tag, med Biffen Awards och draft och what not.
Tills dess:
Don’t forget the cannoli.

LA Kings – NY Rangers 3-2 (Slut, 2:a OT-perioden – Los Angeles Kings Stanley Cup-mästare).
* * *
Vi kan konstatera att Philip Pritchard , Keeper of The Cup, fejat och gnuggat duktigt i environgerna.
För visst.
Hockeyns heliga graal lyser mycket riktigt som en veritabel supernova när han bär ut den på isen – och får sedan, som genom magi, ännu mer lyster när Dustin Brown för andra gången på tre år lyfter pokalen över hjässan inför hemmafansen.
Det är alltid förtrollande att se – även när det inte gått som man ville.
* * *
Ni ser själva hur en förkrossad Henke ligger kvar på isen i en minut och bara ruskar på huvudet när lagkamraterna åker fram för att ge honom några uppmuntrande klappar på benskydden.
Han är lika tillintetgjord när vi 20-25 minuter senare ramlar in i det dödstysta omklädningsrummet, sitter med ansiktet begravt i händerna och har huvudet nerkört mellan knäna.
Och när han till slut börjar tala – aj, vad ont det gör att se och höra.
Men det är ju verkligt inte konstigt.
En livslång dröm krossas brutalt, just like that, när Martinez pangar in den där returen efter drygt 90 minuters effektiv hockey – och han vet ju att chansen kanske aldrig kommer igen.
* * *
Jag tror Brown ska räcka över bucklan till Gaborik, men har glömt att Regehr återfinns i Kings-truppen också för han har ju inte lirat i slutspelet, men efter femton år i ligan utan triumf är det förstås han som får äran.
Snyggt.
* * *
Rangers kan inte alls trösta sig med nånting just ikväll, men såsmåningom kommer laget att ha enorm nytta av den här erfarenheten.
Som Lou Lamoriello – måhända ett namn ingen i Rangers-land vill höra idag, men det kan vi inte ta något extra för – konstaterade för några år sedan:
Devils hade aldrig vunnit 1995 om de inte först gått igenom skärselden mot Rangers året innan.
* * *
Hygglig stämning i La La Land nu.
Champagne-korkarna smäller och cigarröken lägger sig som tung dimma runt hela Staples Center.
Själv ska jag försöka hinna på en hospitality innan kollegorna slår igen för natten.
Jag lämnar er med konstaterandet är att Kings är värdiga Stanley Cup-mästare och Justin Williams en lika värdig Conn Smythe-vinnare.
Plus några bilder.
Ett allra sista SC-inlägg kommer imorrn.

Det är över, LA Kings är Stanley Cup-mästare 2014.
Alec Martinez, den nye Bob Nyström, smäller in en retur från nära håll i slutet av den andra OT-perioden.
Bucklan är på väg ut på isen – och säsongen över för den här gången.
Rangers-spelarna ligger utslagna och kommer ligga resten av sommaren, är jag rädd.
Men fan:
Vilken magisk show den här finalen slutade med.
Bland det allra bästa jag varit med om.
Nu blir det väldigt, väldigt mycket att göra – men vad det lider, när ni ska ha lunch i Sverige eller nåt, kommer sista rapporten från årets Stanley Cup-final.

LA Kings – NY Rangers 2-2 (Period 4, OT pågår)
* * *
Mina damer och herrar.
Vi ser en modern klassiker.
Och den fortsätter – trots att den borde varit avgjord för länge sen.
Mister Big Moment Williams har ju två mördande styrningar på vilka Henke gör räddningar av samma vikt och beslutsamhet som i OS-finalen 2006 , McDonagh sätter ett klockrent i stolpen, Toffoli drar en i ribban, Kreider bränner ett friläge och så är det otaliga scrums framför framförallt den odödlige Rangers-målisen.
Det är non stop-action och jag ljuger inte:
Vi står upp på pressläktaren och vrålar rakt ut, med lossade slipsar och kavajer slängda på golvet.
Magical.
* * *
Det är tungt för VG-Eirik nu.
Han trodde han skulle hinna med en red-eye hem till New York redan i natt.
Good luck.
* * *
Det är 34 år sedan någon avgjorde en Stanley Cup-final på övertid på hemmais.
Då var det svenskättade Bob Nyström som 7.11 in i första övertidsperioden i Game 6 mellan Islanders och Flyers såg till att bucklan landade på Long Island.
* * *
Jag fattar inte hur spelarna där nere pallar.
Om det är så nervöst för oss, som inte har något skin i leken – måste det inte vara fullständigt vidrigt för dem?
Förmodligen inte – och det är, bland annat, därför de är på isen och vi sitter här och bara tittar.
* * *
Senast det var så här makalöst spännande?
Game 5 i Detroit 2008.
Men då hände inte så HÄR mycket hela tiden.
* * *
Here we go again.
Infernot fortsätter.