LA Kings – NY Rangers 2-2 (Period 3, Övertid väntar)
* * *
Holy shit.
Det blir sudden.
En King kan alltså spela hem Stanley Cup-bucklan med ett enda skott
Och en Ranger kan rädda säsongen och ta helt finalen tillbaka till New York på samma sätt.
Det är snudd på outhärdligt spännande.
* * *
Som sista 20 utvecklas är det ju framförallt gästerna från östkusten som ska vara glada över att finalen fortfarande pågår.
Kings gör samma slags monstruösa tredjeperiod som vanligt och har Rangers i dödsgreppet och om det inte varit för Henke…
Har ni hört den förr?
* * *
Nu är det, till min oförställda glädje, desto mer ramalama i spåret.
Tack ska ni där hemma i gryningen.
* * *
Det är några på pressläktaren som skriker rakt ut av ångest – eller om det är extas – när Muzzin får iväg det där skottet med sju sekunder kvar.
Ojvoj monumentale.
* * *
Nej nej, jag ska inget sjunga.
Där har ni hört helt fel.
* * *
Jag tycker vi ska döpa Brassard till Brasse. Sen kan Rangers värva Magnus Pääjärvi och placera dem i samma kedja. Då får vi ju Magnus & Brasse som radarpar.
Och jag vet inte vad det säger om min hjärna att den tycker sig ha tid med sådana funderingar en sån här kväll.
Men det var några reklampauser där…
* * *
Det här ska sägas:
När jag strax innan första nedsläpp frågade Eken hur det här skulle sluta svarade han tvärsäkert:
– Rangers vinner med 3-2 på övertid.
* * *
Rangers gör klokt i att hålla lite koll på Williams nu….
* * *
Pritchard sägs nu stå i zamboni-entrén med den heliga graalen.
Vi drar efter andan…
* * *
Jag säger Williams – det vore dumt att inte göra det. Och för privatekonomins skull säger jag Girardi också.

LA Kings – NY Rangers 1-2 (Period 2)
* * *
Holy cannoli, pojkar och flickor.
Rangers har vänt och är på väg att tvinga Kings till en ny crosscountry-resa för Game 6-drama i New York.
Och:
Det är helt rättvist.
Gästerna gör en riktigt bra period igen och visserligen ser det återigen ut som att de inte kan göra mål, men till slut lossnar det monumentale.
Chris Kreider styr in kvitteringen i ett finfint powerplay och när 30 sekunder återstår får Zorro-kopian Brian Boyle, av alla, för sig att han är Peo Carlsson från Rydaholm, trampar runt en yr Doughty och bara sprättar upp pucken i taket bakom Quick.
Episk tredjeperiod kommer och de som gått och lagt sig är att beklaga
* * *
Sällan har någon sett coolare än C. Hagelin när han i en sekvens i den här perren tappar hjälmen och gör några korta rusher i Kings-zonen med de blonda lockarna fladdrande i fartvinden.
Det är som när en annan maestro från Södertälje höll show på Roland Garros back in the day.
* * *
Brad Richards spelar inte mycket, och därtill finns det goda skäl, men när han väl är inne gör han bra saker och ser till att vara ”där det händer”.
Smart matchning av Vigneault.
* * *
Hittills är det bara Cartman och några fyllskallar högst upp i noosebleed-sektionen som vågat hojta om att de vill ha the cup.
Och det är ju inte riktigt läge.
Hela LA håller andan nu, LA har ångest….
* * *
Vad HÄNDER nu, tror ni?
Kings kommer rimligen samla sig till ett decenniets urladdning och vi vet att de inte direkt blir skakiga när de ligger under.
Men samtidigt har Rangers ett helt annat självförtroende nu och försök själv göra mål på Henrik Lundqvist i såna här lägen.
Jag tycker det börjar luta att åt att vi flyger österut i morrn igen, hela cirkusen.
* * *
Ja, John J – Underälgen ville vara med i finalen han också…
Konstigast:
Varför reagerar mitt rättstavningsprogram inte? Tycker det att det är normalt med att hämta in underälgen?
* * *
Jag har just talat med en av de tretton som röstar om Conn Smythe – NHL:s egen motsvarighet till De Aderton i Gamla Stan – och vet därför att Big Moment Justin har åtminstone en röst i säcken.
* * *
Hasselgård, sure, men vissa av de norska vännerna har ju faktiskt kastats in i det här rätt så ofrivilligt, för att Zuke-feber råder bland fjordarna, och försöker inte heller låtsas att de kan särskilt mycket om denna ädla sport.
* * *
Bad Luck Dan Girardi är på väg att fullborda sin mardröm med en ny Sitting Bull-lök mitt i eget slott.
Herregud.
* * *
Jo, Björn Falk, men dina citroner är så förväntade att jag helt enkelt inte tar notis längre.
Av beskheten alltså.
Själv citronerna är som vanligt fina!
* * *
Vad gäller Sandra Bullock på kvällskärran från JFK igår kan jag bara säga att hon höll lika låg profil som Rick Nash i den här serien och verkade lika angelägen om att slippa uppmärksamhet och frågor som Jonathan Quick.
* * *
20 minuter av heroisk hockeykamp. Kommer. Nu

LA Kings – NY Rangers 1-0 (Period 1)
* * *
När det blir 1-0 tycker jag kan känna den avgjorda finalens dofter av champagne och cigarrök, för dessförinnan har Kings varit klart bäst och hur bra de nu än är på att hämta in underlägen brukar de vara direkt omöjliga när de skaffar sig ledning.
Men därefter blir det Game 1 och 2 igen.
Rangers tar över, spelar hårt och tveklöst och skapar ett helt koppel chanser på Quick.
Men precis som under första besöket här i Kalifornien-solen är de slaka som en Hugh Hefner utan Viagra i avslutningarna, så de lyckas inte utjämna.
Nu vetifan.
Men ett känns rätt säkert:
Får Kings nästa mål, då är finalen 2014 avgjord.
* * *
Big Moment Justin stärker sina Conn Smythe-aktier när han också i praktiken visar hur lite han tror på puck luck och på tredje försöket, när Rangers inte rensar bättre än Mårten Gås gör i Farmor Ankas rabatter, trycker in det viktiga förstamål Kings bara hade bestämt sig för att göra.
Sicken boss, sicken krigare, sicken Zeb Macahan.
* * *
Det är inget bra Fredag den trettonde-omen för Rangers att Rick Nash börjar med att ta en utvisning – i offensiv zon.
När dom börjar med det brukar dom fortsätta i samma stil, nämligen.
Mycket riktigt
Här i slutet kör odågan Pouliot på Quick och ja, han är ute ur målgården och han filmar som en hel Jack Nicholson, men Quick har alltid varit bra på att sälja de situationerna och därför ska ju Bengt inte köra på honom.
* * *
Eken har, kvällen till ära, en Gustav Nyquist-slips.
Mönstret består av – hästpolospelare.
* * *
Carbomb fick vara med på matchvärmningen – måhända hans sista som New York Ranger – men roligare än så blev det inte.
Dum-Alain.
* * *
Dan Akroyd sitter och ser cool ut i sina svarta Blues Borthers-brillor utanför Staples.
Han kanske är här för att upplysa Kings om hur det går till när man är on a mission from god.
För de behöver nog vara det när motståndarmålvakten i sin 666:e match har Lucifer på sin sida…
* * *
Fem över fem, lokal tid, har de precis spolat färdigt isen.
Så chansen att Game 5 ska starta på utsatt tid – alltså 17.00 – är begränsad.
Det är Don Emricks fel på nåt vis, jag är helt övertygad.
* * *
Staples Centers dundrande Hollywood-intro blir bara mer och mer imponerande för varje gång man ser det.
Rena rama Kiss-konserten, ju
* * *
Rob 4 visar plötsligt huggtänderna i spåret
Så råbarkad har du aldrig låtit tidigare, gamle vän.
* * *
Pia Toscano sjunger nationalsången igen och inte mig emot, men för fan:
Slash!
Kings har aldrig förlorat när han dragit sin Hendrix-version, så en sån här kvällen borde de väl åkt upp till Sunset Strip och hämtat den gamle hedonisten.
* * *
Jo, John J – under fjolårsfinalen plockade jag hem GWG-potten en gång.
Den uppgick till några hundra dollar, vill jag minnas.
Den här Big Boy-kvällen ligger dock över åtta hundra och väntar på vinnare.
å för fan, Danny G – ladda bössan och bryt mönstret….
* * *
Det är, tvingas jag konstatera, den mest avslagna finalkvällen i kommentatorsspårets hela historia.
Har ni övergivit er biff för fotbollen nu?
Snyft.
* * *
Nu ska jag trösta mig med lite popcorn.

New York Rangers stod vid avgrundens rand och stirrade ner i mörkret i förrgår – men undvek att falla över stupet.
De slapp bli förnedrade i en historisk sweep.
De slapp se Kings-kaptenen Dustin Brown lyfta den heliga Stanley Cup-bucklan i Madison Square Garden.
Nu…ja, vad nu?
Blueshirts är tillbaka i ett Los Angeles lika bedårande solstekt som förra helgen och måste vinna igen.
Annars är drömsäsongen över och en motståndare de börjat tycka väldigt illa om blir mästare.
Tuff skit.
Att spela Stanley Cup-final mot Kings, i Staples Center, med en laddad revolver tryckt mot tinningen hör till det absolut svåraste en hockeyspelare överhuvudtaget kan vara med om.
Men sedan slutsignalen i fjärde matchen finns nåt nytt och hoppfullt hos de Rangers-spelare som bara timmarna innan den do-or-die-föreställningen bara utstrålade uppgivenhet och bitter sorg.
Nytt stål i blicken.
Ny beslutsamhet i stämbanden .
Särskilt syns det hos han som stal Game 4 och formligen vred bucklan ur händerna på kapten Brown.
Kung Henrik.
Det står en veritabel air av jävlaranamma kring hela hela mannens välekiperade gestalt.
Han har bestämt sig för att det här är Pittsburgh-serien all over igen och att han bara ska ta finalhelvetet till en Game 7.
Han säger det också.
Nästan
– Om vi vi vinner nästa match, morrar han utan att avsluta meningen och det behövs inte för vi vet vad han menar.
Då jävlar.
Då är det serie igen.
Då får Kings börja svettas.
Vad det betyder – egentligen – vet jag inte.
Los Angeles Kings är fortfarande Los Angeles Kings – världens mest obönhörliga jävla hockeylag – och sitter såklart med trumf på hand.
Dom SKA vinna det här och dom SKA göra det ikväll.
Men jag ger Rangers bättre chanser idag än i förrgår.
Det där nya i gästernas blickar gör prognosen något grumlig…
* * *
Jaha, ny sextimmarflight över den gloriösa amerikanska kontinenten är över.
Det börjar ta på krafterna.
Ännu jobbigare för spelarna?
Jo, det var väl klart.
Men de har mer krafter att ta av också…
Bloggen blev dock uppgraderad till business class, sov några goa timmar i en flatbed, hade Sandra Bullock att smygtitta på längst fram i kabinen, kom fram till ett ljuvligt LA och ska avnjuta en Stanley Cup-final ikväll
Så han klagar inte.
* * *
Samtidigt fortsätter Kings uppträda precis som man ska när man krigar för sitt liv i gastkramande playoff-serier.
Ingen kan säga något annat än att de hade otur monumentale i förra matchen, men klagar de över det?
Inte för ett ögonblick.
Tvärtom.
Så här säger den mäktiga Justin Williams:
– Puck luck is for cop-outs. I don’t believe in that at all. I’m a true believer that you get what you put into it.
Exakt så ska det låta.
Exakt så.
* * *
Jag trodde twitter skojade men jag har kollat och det är verkligen sant.
Den här finalen avgörs inte bara när det är fredag den trettonde och en full måne hänger över La La Land.
Det är – både grundserie och playoff inräknat – den 666:e matchen i Henrik Lundqvists NHL-karriär också.
Pretty mindblowing.
Fast jag överlåter åt läsare med större fäbless för det ockulta och övernaturliga att tolka sammanträffandet.
* * *
Los Angeles kommer aldrig att bli ett hockeymekka och Kings aldrig en del av den magnifika metropolens själva kontext, men just nu, just idag, känns det som att hela stan har blicken – exalterad och uppjagad – riktad mot Staples Center.
Hjältarna i ett lag som ändå funnits här sedan 1967 kan ju få lyfta The Cup igen.
På hemmaisen.
Då blir det feber –även i Tinseltown.
* * *
Deja Vu-känslan är påtaglig när jag under förmiddagen sitter och ser VM-matchen mellan Spanien och Holland på hotellrums-TV:n på JW Marriott tvärs över gatan från Staples Center.
11 juni 2012 satt jag på ett exakt likadant rum – kanske till och med samma, det är mycket möjligt – och såg Ukraina tvåla till Sverige på en identisk tv.
Sedan bytte jag om och gick hit och såg Kings avgöra finalen mot Devils.
Apropå omen och sånt ….
* * *
Keeper of the cup?
Ja, självfallet är Philip Pritchard in the house.
Med hockeyns heliga graal.
Han har någon gång under tidiga eftermiddagen smusslats in via en obskyr bakdörr och sitter nu i sitt hemliga rum, utom synhåll för alla inblandade, och putsar så Stanley Cup-bucklan lyser och gnistrar som den där supernovan på natthimlen igen.
Om några timmar baxar han ut den i en arena försatt i orgiastisk extas.
Eller packar, ånyo, ner den i svarta caset och flyger tillbaka till New York City.
Alla vet.
Alla känner närvaron
Alla är tagna.
* * *
Det var, förstås, NY Post-krönikören Mike Vaccaro som hade bäst ”take” på pucken som stannade i den lilla snöhögen på Kung Henriks mållinje i onsdags.
Tänk, skrev han, att vi efter den brutala vinter vi just gått igenom i New York kan bli så glada över snö i juni.
Det är sånt jag vill komma på själv…
* * *
Grej som talar för Kings 1:
De vill inte bara, som de nästan inte velat nånting i hela sina liv, vinna på hemmaplan – de vill under inga som helst omständigheter sätta sig på planet och flyga tillbaka till östkusten.
Var så säkra:
De är beredda att göra vad som helst för att slippa det.
* * *
Grej som talar för Rangers 1:
De har hela säsongen spelat mycket bättre borta än hemma – inklusive i den här finalserien.
Spelar de bara som i de två första matcherna i Staples Center har de definitivt chansen.
* * *
Grej som talar för Kings 2:
De har varit i den här situationen förr – alltså haft chansen att vinna det ultimata priset på hemmaplan – och kommer inte att göra samma misstag som vid första försöket för två år sedan.
Då, inför Game 4 mot Devils, hade såväl spelarna som resten av stan redan börjat fira och Devils fick all extra motivation de behövde när de inte kom fram till spelarentrén för alla limousiner som stod parkerade runt hallen.
Nu är hemmalaget mycket noga med att inte odla några sådana vi-har-redan-vunnit-stämningar.
– Fokus ligger inte på att skaffa biljetter till familj och vänner den här gången. Fokus ligger på att göra bästa matchen för säsongen, påpekar coach Sutter något syrligt.
* * *
Grej som talar för Rangers 2:
Henrik Lundqvist har rent monstruös statistik i elimination-matcher. Han förlorar mycket sällan såna…
* * *
Norrmännen, som vi kallar VG:s utsända trots att fotograf Nilsson är född och uppväxt i Hässelby utanför Stockholm, missförstår allting och tror att jag ska åka med och titta på Union Station fem timmar före första nedsläpp i en Stanley Cup-final.
Herregud, fem timmar före gametime har matchen i praktiken redan börjat och fokus på det här introt är rent lundqvistskt.
Jag skulle i så skarpt läge hellre sluta andas än åka och titta på 30-talsarkitektur.
* * *
Det här är den 93:e matchen i årets Stanley Cup-slutspel.
Nytt rekord, det.
Och vi – ni och jag i den här bloggen – har tammefan sett och avhandlat alla 93.
Nytt rekord det med.
* * *
Coach Keenan är helt säker i sin Post-krönika:
Hanky Panky Lundqvist kommer att stjäla även den här tillställningen och en Game 6 spelas på Manhattan på måndag.
* * *
Ojvoj Spanien.
Så uselt har en regerande mästare inte uppträtt sedan Carolina Hurricanes missade slutspelet 2007.
* * *
Om Keenan får rätt slås ytterligare ett rekord.
Då spelar New York Rangers sin senaste hockeymatch någonsin.
Den nuvarande noteringen – 14 juni – är från en viss Game 7-match på Garden för tjugo år sedan.
* * *
Cartman har övat in en ny ramsa hör vi när de strax innan publiken släpps in testar Staples-PA:t.
– We want the cup! We want the cup! We want the cup!
Ojvoj.
De orden utlöser altid goosebumps.
* * *
Den andra tidningen har både Nordström och Nysse Nyström på plats nu – och dessutom Eken som backup, beredd att hoppa in vid eventuella skador.
Det betyder att jag spelar i numerärt underläge i varje byte.
Men hey, vi har ett bra boxplay i den här bloggen och ska reda ut situationen.
Ges tillfälle kommer jag rentav försöka mig på en Hagelin och kontra in en penalty kill-balja eller två!
* * *
Man kan i alla fall slå fast det:
Om det – mot all förmodan – blir en Game 7 här på onsdag får vi se en av de största hockeymatcherna som någonsin spelats.
Det vore…bibliskt.
* * *
Apropå Nyström uppträder han för första gången någonsin – på hockeymatch i alla fall – med slips runt sin sörmländska hals i kväll
– Ja vad fan, det är ju ändå Stanley Cup-final, säger han och rättar till en helt utmärkt knut.
Det är ju det.
Själv har jag den brandgula favoriten med vita och ljusgrå ränder mot Ekens vita favoritskjorta.
Dressed to kill.
* * *
Brace yourself i era svenska tv-soffor, Viasat har tydligen självaste Vigge Hedman i studion i natt.
Det kommer bli suveränt det.
* * *
Det är ju fan.
Drar jag inte den olycksalige Dan Girardi i GWG-lotteriet ikväll igen – när det, som tävlingsledningen beskriver det, är en big boy pool och insatsen högre än någonsin tidigare.
Well, det är ju kul att få bidra till potten i alla fall…
* * *
SVT har gjort en en ändring i sin laguppställning och kommer till spel med Marie Lehmann ikväll.
Då vet man att det börjar bli riktigt viktiga matcher.
* * *
Efter de inledande VM-matcherna i Brasilien kan man kanske slå fast att NHL-domarna trots allt inte är så bedrövliga…
Ikväll heter zebrorna, by the way, Steve Kozari och Brad Watson.
* * *
Nu kommer dom här och säger att det just idag, utöver allt annat skumt, också är nåt med the mercury som bara inträffar två gånger per år och alltid får crazy shit att inträffa.
Jag tror förstås inte på sånt där tok, men just nu gör jag det ändå och får för mig att saker vi aldrig glömmer väntar nu.
* * *
Är det något Rangers, när vi nu är inne på domare, kan lära av grannen Devils från den ödesmättade finalen i Staples för två år sedan är det att inte tacklas för mycket runt sargerna.
Som ingen med hockeyintresse i The Garden State nånsin kommer glömma tryckte ju Steve Bernier den gången in Rob Scuderi i sargen, åkte på en mycket tveksam Major-utvisning för boarding – och under den femminutersutvisning som följde vräkte Kings in tre mål.
Sedan var finalen 2012 över.
* * *
Migthy Drew Doughty pratar med media två timmar före showtime och upprepar att det här är en måste-match för Kings.
– Ju fler matcher vi spelar, desto större blir deras chans att komma tillbaka. It can’t happen, gör han klart.
* * *
Ett episkt åskväder går enligt rapporterna över Manhattan i detta nu.
Ytterligare ett järtecken?
Jag är framförallt glad över att det var igår vi flög hit, för tydligen närmar sig förseningarna på New York-flygplatserna fyratimmarsgränsen.
Det hade varit….very bad.
* * *
Jarred Stoll – tekningarnas Jimi Hendrix – avnjöt en chilensk havsabborre under flygningen på Kings lyxplan från New York igår.
Meddelas endast på detta sätt.
* * *
Just som jag sitter och ojar mig över hur det skulle varit att behöva flyga idag berättar sedvanlige bänkgrannen Chris Johnston rena rama skräckhistorien från sin morgonflight igår.
Två timmar efter liftoff från JFK var turbulensen så brutal att kaptenen meddelade att ”vi letar efter en flygplats där vi kan landa säkert, men vi hittar ingen”.
Dessbättre lugnade det ner sig – men några timmar senare kläckte samma kapten ur sig att ”vi på grund av den kraftiga motvinden kan få slut på bränslet”.
Till sist landade de på LAX – utan att få veta mer.
Vid min gud, jag ska aldrig mer flyga….
* * *
– Ha ha, jag är säker på att det är en bra dag. Allt kommer gå fint, skrockar Vigneault när han får frågor om att det råkar vara fredag den trettonde.
Ta dig i akt, Alain.
* * *
Vad som än händer har jag en stark känsla av att den här kvällen kan komma att sluta på Dan Tana’s.
* * *
Jag vet inte hur den här matchen slutar och jag vägrar tippa resultat, men Strålle Strålman gör ett mål för Rangers och Tanner Pearson gör ett för Kings.
* * *
Inget är sagt om Carbomb Carcillo, men Vigneault borde verkligen slänga in honom i det här läget.
* * *
Okej, vänner.
Stanley Cup Night igen.
Game 5.
Allt kan avgöras – eller sträckas ut i vad som i så fall blir ett oerhört drama.
Håll i hatten.

NY Rangers – LA Kings 2-1 (Slut)
* * *
Philip Pritchard reser sig sakta, lyfter upp bucklan från det vingliga Garden-bordet och stoppar ner den i rock ’n’ roll-caset igen.
Sedan lämnar han det hemliga rummet, tar sig diskret ut genom en utgång på baksidan och försvinner ut i Manhattan-vimlet.
Som om han – och hans klenod – aldrig var här.
Nästa destination:
Staples Center i downtown LA på fredag.
* * *
Det är ingen överlycklig Henke som sitter och kliar sig i det alltmer Zäta-artade talibanskägget på podiet i Gardens pressrum efteråt.
Snarare lättad.
Han ville verkligen inte se Kings fira med Pritchards pokal på hemmaisen.
– Blotta tanken gjorde mig illamående, erkänner han med ett brett leende.
Ja, det märktes.
Matchens lirare var uppenbarligen lika fast besluten att vinna den här matchen som den sista mot Montreal.
* * *
Pritchard är inte den ende på rull mot södra Kalifornien.
Imorrn kväll går en flight med Bjuppe Biff ombord igen.
Lite börjar det kännas i restarmarna.
Men framförallt:
Fan vad kul att få se mer finalhockey.
Det hade inte varit värdigt om serien tagit slut redan ikväll.
* * *
För första gången någonsin – tror jag – tas även Strålle Strålman till podiet och får svara på frågor framförallt om situationen när han blev en extra Henke Lundqvist i förstaperren.
Den gode Syconaut-fanatikern ser något ovan ut i rollen som media darling, men sköter sig utmärkt.
* * *
Zuke har ju alldeles rätt när han konstaterar att det här var Rangers sämsta match i hela finalserien.
Då tog de sin första seger.
Hockey är en bra luguber sport.
* * *
Vad som händer med Los Angeles Kings champagne-laddning är oklart.
Förmodligen smugglas den med på planet hem, men det måste ske utan att spelarna märker nåt.
De som sköter den sortens detaljer vill verkligen inte påminna kungarna om hur nära de var att bli mästare.
* * *
Det är fredag den trettonde när nästa match spelas.
Något av de två finallagen kommer att bli påmint om det efteråt..
* * *
Jag vet en mycket lycklig man från Kvarnsveden i Borlänge just nu.
Vid närmare efterforskning visade det sig ju att Viktor Norén – sångaren i Sugarplum Fairy och Viktor & The Blood – faktiskt hade förutspått en Kings-sweep i stora finaltipset.
Med hjärnan.
Med hjärtat hoppas han, som hängivet Rangers-fan, på Game 7-seger för Blåskjortorna och han ville verkligen inte få rätt.
– This is not how I want to be remembered, kved han i ett olyckligt sms efter förra matchen.
Nu lyssnar jag på ”Sweet Jackie” för Viktors skull.
* * *
Ja, tack för i natt då.
Nu går jag hem och sover några timmar.
Sedan – mot Tinseltown igen.
Vi hörs därifrån på fredag.

Vid profetens skägg – vilket drama.
Men trots MAJOR Kings-tryck i tredje står Rangers, främst tack vare en sensationell Henrik Lundqvist, emot och undviker att bli svepta.
Hemmaseger: 2-1.
Finalen fortsätter i LA på fredag.
Mer sen

NY Rangers – LA Kings 2-1 (Period 2)
* * *
Ja, det håller ju på att hända igen.
Rangers går upp i 2-0-ledning.
Då börjar lagmaskinen från Hollywood pumpa och på en kontring fintar en Dustin Brown som fått för sig att han är Patrick Kane in reduceringen på Henke.
Sedan är det så man, som en annan Niklas Holmgren, utbrister ”Hoppsan Kerstin” hela tiden och om inte samme Henke sträckt ut sig i rena Chara-längden när Carter skär in framför honom precis här i slutet hade det varit kvitterat också.
Nu blir det en sjujävla nagelbitare sista 20.
* * *
Girardis klubba går ju av på blålinjen när Dustin Brown tar pucken och åker upp och reducerar och det kan den arma Rangers-backen inte riktigt rå för, men det känns väldigt typiskt att det händer just honom.
Han har haft en mardrömslik final
* * *
Kings brukar inte ha mycket till bortafölje, ens i sina största matcher, men när Brown reducerar hör vi att det i alla fall är några lyckliga Kalifornien-själar – New York-transplants skulle jag gissa – som jublar.
Bra det.
Kan bli en slak – eventuell… – prisceremoni om det inte är någon alls här som vill hylla mästarna.
* * *
Jag är fortfarande lite tagen av Browns moves vid reduceringen.
Vem hade minsta aning om de ingick i hans arsenal?
* * *
Rangers flyt håller åtminstone inledningsvis i sig kan vi konstatera när Gabby Gabby hey Gaborik träfar ribban i början av andra.
Och det är ju så:
Jobbar man bara hårt och tar rätt beslut brukar det jämna ut sig på den fronten.
* * *
JMFJ, ingen skugga över dig! Du ska ha tack för att du uppmärksammade rubrikfadäsen. Nu har youngblood Ekeliw lovat korrigera och det hade aldrig blivit av om inte du haft ögonen med dig.
* * *
Giants-coachen Tom Coughlin har missförstått och håller bara upp ett finger när han blir inzoomad.
Vilken jinx…
* * *
Girardi kan trösta sig med att han i alla fall inte har det som jag.
Jag fick ena skosnöret avtrampat av en stressad NBC-producent förra pausen och går nu här och ser ut som en luffare.
Det är ju mycket värre…
* * *
Robert DeNiro verkar ha smått smak på hockey, för han är här ikväll också.
Den excentriske karaktärsskådisen visar dock inga fingrar alls.
Sånt kan inga marknadsnissar få honom att ställa upp på.
Då svarar han bara:
– Talkin’ to me?
* * *
Philip Pritchard sitter kvar i sitt hemliga rum, utan minsta aning om hur kvällen sa sluta.
Och framför honom, på det där vingliga bordet, står Stanley Cup-bucklan fortfarande och blänker…

NY Rangers – LA Kings 1-0 (Period 1)
* * *
So far har det sett precis som det brukar när ena laget måste vinna och det andra ”bara” vill.
Rangers spelar med verklig desperation, aggressivitet och det som våra grannar i öst brukar kallas sisu och leder välförtjänt.
Men jag ber att få varna:
Ledning mot Los Angeles Kings betyder inte riktigt samma sak som ledning mot andra lag.
Rätt vad det är kan gästerna komma in i samma stim som vanligt och då….ja, ni vet ju vad som händer.
* * *
Nu har Rangers i alla fall gjort ett finalmål på Garden – det första sedan Mark Messiers 3-1-balja 13.29 in i andra perioden i Game 7 mot Vancouver 14 juni 1994.
Det får, vad som än händer i fortsättningen, ses som ett framsteg.
* * *
Strålle är periodens hemmahjälte.
Först sänker han Drew Doughty med finalens hittills bästa propp – sedan kliver han in som extrakeeper i penalty kill och räddar en puck som är på väg över mållinjen.
Det har pumpats Syconaut på concord-volym i de strålmanska hörlurarna inför den här matchen
* * *
Som av en händelse blir just Messier, för första gången i årets slutspel, inzoomad i Garden-jumbon strax efter Benoit-mål.
Han håller upp fyra fingrar – the sign i Rangers-land från och med nu, tydligen – och Garden reser sig om en man i dånande åskjubel.
New York glömmer aldrig The Captain och hans spirit och hans närvaro verkar vara precis vad som behövs nu.
* * *
Gris-Olle buar varje gång Doughty har pucken.
Det finns ingen som helst anledning, han har inte gjort något annat än varit väldigt bra, men Gris-Olle lever i en egen värld och kan inte förväntas agera logiskt.
* * *
Efter den här perioden ska vi inte behöva höra något mer om bad luck i Rangers-lägret.
Pucken studsar väldigt vänligt både vid målet och när Strålle goes Tretjak.
Och för all del:
De har jobbat ihop till det.
* * *
Hela New York har gått med krokig rygg och sparkat i gruset i två dagar, men under matchintrot och Amirantes sällsynt emfatiska nationalsång försöker i alla fall Garden Faithful gaska upp sig och gjuter lite glöd i den varma junikvällen.
Ja, va fan.
Det är ändå Stanley Cup-final.
Såna får man inte uppleva varje dag.
* * *
Tårtan-deja vu för Bad Richards.
Han är nerflyttad i fjärdelinan.
På goda grunder, för all del – men erfarenheten säger att han är så lagom lyckad i den rollen.
Samtidigt har Hagge flyttats upp i förstalinan och lirar med Nash och Stepan – medan Kreider kamperar ihop med St Louis och Dominic Moore i en helt nykomponerad formation.
Well, nåt måste ju göras.
* * *
Nejdu, Taggen. Till Palm Springs åker jag bara om den sista finalen avgörs out west – som i Anaheim 2007, Vancouver 2011 och Los Angeles 2012.
Skulle det här vara årets sista match kommer jag – efter en brakskiva till säsongsavslutning i morgon kväll – bara ligga på korresoffan och leka vilohem i en vecka.
Men sitter sista pucken först på fredag, i Staples Center, då kan upplägget definitivt bli det du målar upp så förföriskt….
* * *
Hagaströms förre Messi-epigon, Stefan Åsberg, låtsas att han är utsänd från Canadien Press och snyltar på det viset till sig en premium-plats på pressläktaren.
Tänk, di sluga Gävle-borna…
* * *
Andra kändisar i jumbotronen:
Michael J Fox, John McEnroe och David Duchovny.
Och jo – även de håller upp fyra fingrar.
Det har blivit en grej.
* * *
Semester imorrn – eller en ny flygning över kontinenten?
Ännu vet vi inte.

När eftermiddagsstiltjen för några få timmar lagt sig i Madison Square Garden och slamret i korridorerna dämpas och blott några få journalister dröjer sig kvar i den jättelika presshangaren för att komplettera med några enspaltare om Brad Richards framtida klubbadress och till och med vaktmästaren Frank hinner sätta sig ner och dricka en kopp svagt kaffe, då kommer han smygande uppför den långa rampen som förbinder den mytiska arenans fjärde etage med 33:e gatan där nere i Manhattan-bruset.
Philip Pritchard.
Med sig har han en sån där box som rockmusiker brukar kalla case och använda för att transportera instrument under turnéer.
Svart med lister i rå metall. Fyra hjul. Rejäla handtag.
Men i Philip Pritchards case ligger ingen repad Gibson Les Paul-gitarr.
Philip Pritchard är Keeper of The Cup och när han kommer till en ishall den här tiden på året bär han med sig hockeyvärldens heliga graal.
Kronjuvelen.
The Big Enchilada.
Stanley Cup-bucklan.
Han beskrev själv igår, på twitter, hur han lyfte ner klenoden från piedestalen på Hall of Fame -museet i Toronto, la den till rätta i caset och gjorde sig redo för avfärd mot New York.
Så går det alltid till.
Pritchard, och bucklan han ansvarar för året runt, finns bara på plats kvällar när finalserien kan avgöras – och inte ens då är det meningen att det ska märkas förrän Gary Bettman eventuellt räcker över den till en euforisk lagkapten.
Pritchard gör sin diskreta entré under eftermiddagen, när ingen förväntas se, och förs sedan snabbt till ett hemligt rum nånstans längst bak i environgerna.
Där sitter han sedan och putsar på den sägenomspunna pjäsen så den gnistrar som en supernova på himlavalvet när han några timmar senare baxar ut den på isen – eller packar ner den för avresa till nästa hall.
Men ingen behöver se.
Alla vet ändå.
Bucklan är in the house och dess blotta närvaro, synlig eller inte, utlöser en elektrisk buzz i hela hallen.
Den buzzen har fått större män än Jake Muzzin att börja flacka med blicken, om man säger så.
Det blir kokt spagetti i de stadigaste ben när insikten sjunker in och spelarna verkligen förstår att de faktiskt kan få hålla i Stanley Cup-bucklan om några timmar.
Det är inte så konstigt.
Den väldiga pokalen har en närmast religiös lyster för hockeyspelare. De har sett den på bilder sedan de var små, de har ritat av den i skolböcker, de har drömt och fantiserat och försökt föreställa sig hur det ska kännas när de en dag, någon gång, ska lyfta den över sina hjässor.
Nu kan de plötsligt få namnet inristat i den skinande metallen – för evigt.
Hur kungarna från södra Kalifornien hanterar den oerhörda sanningen avgör hur Philip Pritchards kväll slutar.
Antigen försvinner han ut bakvägen, lika diskret som han kom, utan att någon hinner se honom.
Eller så…
Snart vet vi.
* * *
Oasis kan komma att återförenas och spela in ett nytt mästerverk.
Mitt Romney kan få för sig att han ska försöka bli president en gång till och vinna valet 2016.
Kate Upton kan bli kär i Michael Moore.
Brage kan vinna Allsvenskan innan nästa millennieskifte.
Eken kan bli vegetarian.
Kan, säger jag. Kan.
Men det är i ingetdera fallen särskilt troligt.
Och – ja, ni förstår var jag är på väg med det här resonemanget:
Exakt lika osannolikt är det att New York Rangers vänder den här serien och vinner Stanley Cup.
Det finns en anledning till att bara fyra lag i hela NHL-historien kommit tillbaka från 0-3-underlägen – och ett enda i en final, för 72 fucking år sedan.
Det är, i det närmaste, omöjligt.
Och mot en motståndare så formidabel, så mentalt järnhård, så drillad i konsten att spela slutspelshockey som Los Angeles Kings a’ 2014 tror jag vi kan stryka ”i det närmaste” också.
It just won’t happen.
Tyvärr.
* * *
Mister Pritchard har med sig ett mindre case från Toronto också.
I det ligger Conn Smythe-trofén.
Vem som ska få stå med den i famnen och flina om Kings fullbordar sin sweep i afton är en mer öppen fråga än någonsin tidigare.
Det finns en hel räcka värdiga kandidater:
Anze Kopitar, Justin Williams, Drew Doughty, Marian Gaborik, Jeff Carter, Jonathan Quick…
Och som alla vet som hört min och Örby-juniorens senaste podcast kan jag omöjligen bestämma mig.
Så fort jag kommit fram till att det nog ändå är Kopitar, han som leder poängligan samtidigt som han i varje byte stängt ner motståndarnas bästa spelare, som varit mest värdefull börjar jag själv invända om att Williams ju varit inblandad i alla avgörande lägen och hur bra har inte Doughty varit och Gaborik gör ju…och så vidare tills vi gått igenom nästa hela laguppställningen.
Ett är dock säkert.
Gossen som får den har förtjänat den.
* * *
Huruvida Rangers åker på fjärde raka förlusten och verkligen blir svepta, som första finallag sedan 1998, är inte lika givet.
Men igår var jag hundraprocentigt säker på det också.
Jag har aldrig tidigare varit i närheten av ett lag som sett lika slaget ut på förhand.
Axlarna hängde, blickarna var tomma, suckarna ekade under omklädningsrumstaket och när coach Vigneault satte sig på podiet för att hålla presskonferens såg han ut som en obäddad säng.
– Ja, ursäkta, muttrade han när han fick frågor om den tungsinta stämningen, det här är inte lätt. Vi ligger under en Stanley Cup-final med 3-0. Jag är ledsen att vi inte är så muntra som du vill.
Ojvoj.
Idag är hållningen lite bättre, blickarna har mer liv, det talas med stadiga stämmor om stolthet och möjligheter och Vigneault klämmer rentav till med ett skämt när presskonferensen är över.
– Jag hade min Netflix-imitation redo idag. Men ingen frågade, skrockar han och reser sig.
Det betyder inte nödvändigtvis att de kan förhindra en förödmjukande sweep, det är fortfarande Los Angeles Kings de ska spela mot.
Men chansen är i alla fall större än för 24 timmar sedan.
* * *
Tobias Pettersson och andra som fortfarande går och tuggar fradga över den goaltender interference som aldrig bestraffades i Staples Center i lördags bör ha blodtrycksmedicinen inom räckhåll ikväll.
För gissa vem som återvänder till finalen, i zebra-randig tröja, i afton:
Dan O’Halloran.
Well, får namnen Girardi fortsätta spela efter alla sina misstag så ska väl även han få efter sitt enda..
* * *
Det är den här Netflix-trailern Vigneault talade om och – det vore nog inte så dumt om han han snodde några rader från den fiktive coachen….
* * *
En eftermiddag står Stefan Åsberg och tittar när sju-åtta Kings-spelare lattjar med en fotboll bortanför zamboni-entrén.
Plötsligt landar en förlupen Drew Doughty-passning framför hans fötter och Gävles K-G Bergström returnerar en perfekt macka rakt på Kings-backens skoplösar.
– Jag har ändå gjort elva matcher i Hagaströms A-lag, konstaterar SVT-legendaren med stolthet i livesändningsstämman.
* * *
I morgon börjar fotbolls-VM.
Jag håller på USA.
Bara så ni vet.
* * *
Burken Hagelin låter förkyld när han efter morgonvärmningen – kanske säsongens allra sista, men det håller vi tyst om tills vidare – sitter på sin vanliga plats intill Broadway Brad och pratar med Eken och Åsberg och några norska filurer.
När bloggen påpekar detta oroväckande faktum rycker han på axlarna och gör en min som säger ”jojo, men prata inte om det nu, det är ingen större fara”.
Okej – bara raketmotorn i buggarna fungerar lika bra som vanligt.
* * *
I tio dagar har jag, påhejad av en redaktör Larsson i Stockholm, jagat runt i Staples Center och på Garden för att klämma Justin Williams på några citat om hur det var när han spelade i Luleå under lockout-säsongen 2004/2005.
Idag kom jag äntligen till, under en scrum utanför Kings omklädningsrum, och den vänlige clutch-kungen såg uppriktigt glad ut när ämnet Norrbotten kom upp.
Resultatet av pratstunden kan avnjutas här.
* * *
Febern har gått ner och New Yorks temp är tråkigt normal igen.
Med andra ord:
Hockeyn glider längre och längre bakåt i tidningarnas sportsektioner, biljettpriserna närmar sig vanlig konferensfinal-nivå och dörrkillarna i mitt hus pratar bara baseboll.
Men det var kul så länge det varade. Jag glömmer aldrig stämningen i stan dagarna efter den avgörandet mot Montreal.
* * *
Jag vågar inte skratta när det händer, för han blir rasande som en Tortorella efter en markeringsmiss i egen zon, men nu tar jag mig friheten att ha desto roligare åt att en präktig New York-duva prickar Eken i nacken med en saftig laddning avföring under vår promenad längs 33:e gatan efter en Rangers-träning.
Obetalbart, faktiskt.
Och så arg behöver han inte vara.
Fågelskit i pallet – och nacken – ska betyda tur.
* * *
Mike Keenan, den tillfällige hockeykrönikören i Post, tycker inte att Rangers hatar Kings med tillräcklig intensitet.
De borde, menar han, vara förbannade och avsky sina motståndare istället för att klaga på sin otur.
Det ligger något i det, det har varit en förbryllande snäll final.
Men det är ju Kings som sätter tonen och de är så drivna, har såna insikter om hur man vinner i slutspel, att de aldrig bjuder på minsta portion extra motivation.
De varken gör eller säger något som går att irritera sig på. De bara spelar briljant hockey.
Jag vet ju själv. Jag håller tveklöst på Rangers i den här finalen och önskar just nu inget hellre än att Henrik Lundqvist ska få uppleva den ultimata triumfen , men det finns inget jag stör mig på hos Kings, inget jag blir förbannad över, inget jag kan sitta och bita ihop käken åt på klassiskt Biffen-vis.
Jag blir bara tagen över hur jävla bra de är på att vinna.
* * *
I enlighet med gamla finaltraditioner är 28 extra general managers på plats på Garden idag – och precis som vanligt går de runt och sprider nyheter som Dan Girardi sprider puckar.
Bland annat verkar det stå klart att Jason Spezza är on the move från Ottawa och i så fall är det officiellt att Erik Karlsson spelar i ett rebuild-lag.
* * *
Jag kan inte riktigt släppa Santa Monica Blue Waves – och tänker då inte i första hand på Chris Linns gamla popdänga med samma namn, även om den också förtjänar mer uppmärksamhet än den vanligen får.
Det är det faktum att Rangers efter första nederlaget i Staples Center tog in på den där lyxresorten i Santa Monica och hade ett par angenäma Olle Nordin-dagar i solen.
De övningarna är i sig såklart inte skälet till att laget befinner sig i den här hopplösa situationen, men den något naiva inställning som ett sådant upplägg indikerar har nog en del med saken att göra.
Jag menar, någon som tror att en Lou Lamoriello hade låtit spelarna ligga på beachen och ha det gött efter en finalförlust?
I didn’t think so.
Men det är organisationens första final på väldigt länge, och den första finalen överhuvudtaget för alla spelare utom tre, och förhoppnings drar de matnyttiga lärdomar av den här erfarenheten.
Som den förträfflige Per Tengstrand – Konsertpianisten kallad när han uppträder i den här bloggen – igår påminde om att Beethoven sagt till en elev en gång:
– Madamoiselle, ni har mycket kvar att lära innan ni inser hur mycket ni har kvar att lära.
* * *
Idag ställer jag mig vid Ekens sida och stämmer in i klagosången om permafrosten på Garden.
Det är så förbluffande kallt att jag får wassbergska istappar i slutspelsskägget.
Vad fan.
* * *
NU pratar Rangers-spelarna om stolthet, om att de vill kunna se sig i spegeln också i morgon och om att de är beredda att göra allt för att inte bli förödmjukade i fyra raka finaler.
Bäst citat står Marc Staal för:
– Att vi blir svepta hemma på Garden….nej, det är inte så den här berättelsen kommer att sluta, säger han.
Well…
* * *
När jag berättar för Eken att det var någon i kommentatorsspåret som hade synpunkter på hans slips i lördags fnyser han upprört:
– Dina läsare…de har ju ingen smak och vet inget om modern stil.
Kommentarer på det?
* * *
Det är inte bara Stanley Cup-bucklan som göms i Gardens inre ikväll.
I något rum någonstans har Kings också laddat upp med hundratals flaskor champagne och championship-kepsar och what not.
Det vet om inte annat vi som såg de häpnadsväckande ruinerna efter Chicagos segerfest i TD Garden ifjol.
De hundratals– jo, bokstavligen hundratals – Gula änkan-falskor som låg där och skräpade hade inte materialaren direkt sprungit över gatan och tjackat efter Bollands avgörande mål…
Skulle gästerna torska kommer den lasten att fraktas ut ur Garden med extrem diskretion och omsorg.
Ingen nära laget får bli påmind om att de var så nära en ny Stanley Cup-titel att skumpan låg på kylning…
* * *
Nysse Nyström har kommit till stan och är sitt vanliga optimistiska jag.
– Nu är jag här. Då vinner Rangers alltid, slår han fast.
Det kan ha lite med personliga förhoppningar att göra också, för om de inte gör det får den gode sörmlänningen bara se en final…
* * *
New York Post har, ypperligt nog, lyckats få tag i den ende överlevande från det Toronto Maple Leafs-lag som vände finalen mot Detroit 1942.
Han heter Wally Stanowksi, är 95 år idag och berättar att allt vände när coachen – en viss Conn Smythe, mind you – förbjöd spelarna att ha sex mellan matcherna.
Now, den informationen skulle man kunna ha rätt roligt med, men i den här bloggen har vi för mycket klass. I won’t touch it.
Fast vi kan ju säga så här:
Skulle Rangers reducera ikväll kan det bli en tråkig vecka för spelarfruarna…
* * *
Ojvoj, nu ser jag på twitter att Rich Chere på Star-Ledger – Tony Sopranos tidning, det måste alltid påpekas! – råkade vara i närheten när champagnelådorna levererades till Kings omklädningsrum.
Märke: Moet & Chandon.
Mängd: Enorm.
* * *
Carbomb Carcillo har sonat sitt brott och kan göra comeback ikväll.
Men Vigneault tänker tydligen inte använda honom.
Nej, varför – host host – ändra i ett lag som förlorat tre matcher på raken….
* * *
Kings har sex och en halv timme i luften med de där champagne-flaskorna om de vinner också.
Jag kommer osökt att tänka på Vegas-resan i ”The Wolf of Wall Street”….
* * *
Rangers kanske borde kanske spela som idioter ikväll.
Det är så det påstås att Boston Red Sox gjorde när de vände 0-3-underläge i den ikoniska serien mot Yankees 2004.
De bara sket i allt, övergav all taktik och bara gick ut och spelade baseboll – som idioter.
Varför inte?
Vad finns det att förlora?
* * *
Det här kan, slår det mig, vara sista introt för säsongen i NHL-bloggen.
Jag avslutar det med att konstatera att Philip Pritchard nu sitter i ett rum nånstans i Gardens katakomber.
Framför honom, på ett vingligt bord, står Stanley Cup-bucklan.

Utanför Kings omklädningsrum på Garden idag. Tolka det som ni vill…