NY Rangers – LA Kings 0-3 (Slut)
* * *
Det är nog som Mike Modano – ja, den Mike Modano – skriver på twitter:
Den riktiga Stanley Cup-finalen var den som spelades mellan LA Kings och Chicago Blackhawks när mighty västra konferensen avgjordes.
Tråkigt att behöva konstatera, men vare sig Rangers eller någon annan från östra konferensen spelar hockey på den nivån.
Det här är över nu.
Tveklöst.
Det enda som kan förhindra Kings från att fullborda en magnifik sweep på onsdag är eventuellt nervdaller inför vetskapen att Phil Pritchard – Keeper of The Cup – står och fejar sin bucklan nånstans
Men jag misstänker att de lärde sig av näsbrännan 2012 och tvärtom gör sin bästa match i hela serien.
* * *
Det skulle bli 1994 i Garden igen, var det tänkt.
Istället blev det 2012.
Jonathan Quick började, med andra ord, spela som en gud.
Och det fortsätter vara 2012 när han, motvilligt, släpar sig upp på det stora podiet för en presskonferens efteråt.
För precis som under serien mot Devils gömmer han, likt Eminem, huvudet under en hoodie och när murvlarna frågar om han kan känna smaken av Stanley Cup nu mumlar han tyst:
– Nope.
* * *
Henke håller på att bli utsatt för en ny goaltender interference efter kvällens match
En stor halvcirkel bildas runt honom medan han, mycket sammanbitet, sitter och kränger av sig utrustningen och när han till slut utför den lilla nicken som markerar att han är klar blir det sån rusning att kameramän och tv-reportrar näranog rasar in i karln
Jag har sett mycket i de här sammanhangen – och höll själv på att bli sönderklämd när jag av misstag råkade fastna mellan Roberto Luongo och mediaskocken i exakt samma situation i Boston 2011 – men detta slår faktiskt allting.

* * *
Kings-kungarna ljuger alla om att de inte tänker på att de nu är en enda seger från en ny Stanley Cup-titel.
Utom Dustin Brown
När någon konstaterar att de kan bli mästare på onsdag svarar han matter-of-factly.
– Man kan nog lugnt konstatera att den som påstår att han inte tänker på det inför den kommande matchen inte är uppriktig.
Precis.
* * *
Alain Vigneault tänker på det, han också.
Rangers-coachen har aldrig sett mer uppgiven och tillplattad ut än på presskonferensen efter den här matchen.
Och undra på det
Han är en förlust från att torska sin andra Stanley Cup-final på fyra år.
* * *
Rangers-fansen får se det från den positiva sidan:
Det lär inte bli lika dyrt att gå på Stanley Cup-final på onsdag…
* * *
Blir det sweep händer något unikt.
Då står vi utan vinnare i Stora Finaltipset.
Ingen tippade detta..
* * *
Vi avslutar med ytterligare några bilder. Om ni vill gör vi det här igen på onsdag, alright?

Det är över – på alla sätt och vis.
Kings nollar Rangers på Garden.
Slutresultat:
3-0.
Nu har vi det tveksamma nöjet att gå in i hemmalagets omklädningsrum och samla citat…
Mer kommer vad det lider.

NY Rangers – LA Kings 0-3 (Period 2)
* * *
Vi har, inte minst i den här bloggen, hört mycket om att det är tjugo år sedan det var 1994.
Man kanske skulle ta och påminna om att det är sexton år sedan det var 1998 istället.
Det var senast ett lag – Washington Capitals – blev svept i en Stanley Cup-final.
New York Rangers är på väg rätt ner i samma hål.
Fast det kanske är lämpligare att vända på formeln och säga att det är sexton år sedan ett lag – Detroit Red Wings – svepte en motståndare i en Stanley Cup-final.
Los Angeles Kings är ett enastående hockeylag som spelar fantastiskt bra, effektiv och mördande kall slutspelshockey.
Flyt, mål i psykologiska lägen, studsar?
Jovisst.
Men det är verkligen ingen tillfällighet.
De samlar ihop till det, jobbar för det – och har förtjänat det.
Applåder.
* * *
Det är några tappra faithful på läktarna som försöker hålla glöden uppe på läktarna, men generellt kan man sjunkit lika dramatiskt som de lokala barometrarna timmarna innan orkanen Sandy anföll för två somrar sedan.
* * *
Det anmärkningsvärda är att fyra finaler i rad i mitten av 90-talet slutade med sweeps.
Devils tog Red Wings i fyra raka 1995, Avalanche gjorde samma sak mot Panthers 1996, Red Wings likaså mot Flyers 1997 och slutligen då Red Wings igen mot Capitals 1998.
”Sedan dröjde det sexton år”, kan det mycket väl komma att heta i framtida historieböcker….
* * *
Som om det inte vore tungt nog för Rangers har Jonathan Quick börjat spela som Jonathan Quick igen.
Det är 2012-klass på åtminstone tre-fyra räddningar i den här perren.
Och som någon helt korrekt påpekar i spåret:
Samtidigt gör Henke de räddningar han ska, men inte de andra…
* * *
Som redan Yellbear Hjalmarsson konstaterade efter den västra konferensfinalen:
Kings spelar precis likadant vad som än händer i matcherna, oavsett om de leder eller ligger under.
Det är också ett tecken på storhet.
* * *
Brad är Bad igen och ingen annan än Vigneault förstår vad han gör på blålinjen i powerplay.
* * *
DeNiro är in the house igen – och Jimmy Fallon, med Rangers-jersey och mycket plågad min.
Det hjälper inte det heller.
* * *
Viasats utsände, också känd som Eken, är här och gafflar om att jag i andra pausen måste komma ut i korridoren bakom pressläktaren och bli intervjuad.
Jag kan ju inte gärna tacka nej efter alla år av kaffeservice, men det innebär lätt fördröjning av publicering här.
Ni vet vet vem ni ska skylla på.
* * *
Rent psykologiskt vore det väldigt Kings att släppa upp Rangers till 3-3 nu – och sedan vinna på övertid.
Fast det händer inte.
De vinner ikväll och det enda som kan hindra en fullbordad sweep på onsdag är att det blir darriga när de vet att bucklan är i hallen.

NY Rangers – LA Kings 0-1 (Period 1)
* * *
När Charlie Young redan första dagen på jobbet som personal aide i ”West Wing” blev inknuffad i Ovala rummet och fick se när President Bartlet efter klassisk ”three-two-one”-nedräkningen tog sats för ett direktsänt tal till nationen stod han tyst och storögd i några sekunder.
Sedan viskade han till Josh Lyman.
– Jag har aldrig känt så här förut.
Exakt så är det minuterna innan lagen kommer ut för första nedsläpp och den här legendariska arenan tar sats för sitt största ögonblick på två decennier.
Elektriciteten, den förtätade laddningen, det åskliknande vrålet, förnimmelsen över att vi, här och nu, befinner oss i universums själva centrum…
Nej, jag har aldrig känts så här förut.
Det bästa med den liknelsen är förstås att Josh tittar på Charlie och svarar:
– Jag vet. Och det går aldrig över.
Så samma upplevelse väntar igen om två dygn.
* * *
Matchen?
Ja, det säger ju bara svosch och sen är första perioden över..
Avblåsningarna är inte många fler än i ett parti schack.
Inte ser det ut att bli fler mål än i schack heller, men med 0.7 sekunder kvar stänker Jeff Carter upp en puck i nättaket.
Så för första gången i den här finalen har Kings plötsligt ledningen.
Det ska bli mycket intressant att se vad det innebär.
Förmodligen är det inte särskilt bra för hemmalaget…
* * *
Rangers går till attack med tillbörlig desperation, men har svårare att skapa chanser idag – vad jag, med min begränsade förmåga, kan förstå för att Kings på typiskt bortavis spelar mycket tätare och säkrar försvarsspel.
Det är bara den lille gutten som har en riktigt fet möjlighet, men han får ingen ordning på fötterna och aj alltså.
Blåskjortorna har ingen chans alls om de inte sätter chanserna.
* * *
Girardi är där och ställer till det igen, för visst går Carters skott på hans tåspets.
Morsning korsning.
* * *
Den magnifike Justin Williams är förstås inblandad i Kings psykologiska balja.
Han har just den finalserie som Dan Girardi inte har.
* * *
Det ser ut som att Brad Richards har lite mer tramp i fötterna, och lite mer blodcirkulation i hjärnkontoret, ikväll.
Och det vore ju nåt, för i LA påminde han – särskilt under Game 2 – smärtsamt mycket om fjolårsversionen BAD Richards.
* * *
För att nå mediatoaletten från pressläktaren tvingas man nästan gå rakt igenom NBC:s provisoriska studio.
Där står Mike Milbury och ser nästan lika glad ut som när han åt middag med Kevin Connolly på Craig’s i torsdags.
* * *
– This is so cool, säger en New York-kollega som vanligtvis aldrig är imponerad av nånting när Garden goes Madhouse on Madison under Amirantes nationalsång
Jag kan bara instämma.
* * *
Att man nästan kolliderar med Milbury när man ska på dass påminner om upplägget på gamla CBGB’s.
Där tvingades man, i princip, kliva över scenen när man skulle på norra halvklotets sunkigaste toa och det hände att folk trasslade in sig i de svettiga punkarnas sladdar.
Då vet ni ifall det blir kalabalik under pausshow.
Det är bara någon övertänd journalist som råkat snubbla.
* * *
Man han hade ju kunnat tro att Rangers skulle skaka fram en mer prominent nationalsångsvokalist vid ett så här extraordinärt tillfälle, men dom törs inte jinxa efter årets playoff-succé så det är samma gamla Amirante som står där, i sin Sportspegeln-kavaj och sin sjuttiotalstupé, och knarrar.
* * *
Glenn Frey från Eagles föräras finalens första inzoomning i Garden-jumbotronen.
Det känns inte så lyckat.
Mycket lite i världen ÄR så mycket Kalifornien som Eagles.
* * *
Ursäkta mig First Division, men 1994 ställdes väl World Series in på grund av strejk?
* * *
Då är Bryan Cranston, från Breaking Bad, en lämpligare kändisinzoomning
Men jag räknar med mer imponerande tungviktare de kommande perioderna.
* * *
Jaha, Rangers har bara ett alternativ nu.
Kvittera.
Annars är finaläventyret över.

New York har varit med om mycket fantastiskt och himlastormande under de 20, långa år som hunnit gå sedan Madison Square Garden senast var värd för en Stanley Cup-final.
Yankees har till exempel vunnit fyra World Series-titlar, ett nytt millennium välkomnats på Times Square, Wall Street firat oerhörda Bull market-triumfer, Jay-Z hållit epokgörade konserter i Bronx, Super Bowl avgjorts på MetLife Stadium och utgången i ett presidentval utlöst jublande dancing-in-the-street-fester över hela stan.
Ändå känns det som äger rum här ikväll – den regniga måndagen 9 juni nådens år 2014 – som det största som hänt sedan dess.
Nej, jag äger inte det ÄR så – Yankees har, bara för att ta ett exempel, betydligt högre status, och engagerar oerhört många fler, än Rangers.
Men det känns så.
Det är så ovanligt, så sällsynt, så exceptionellt att hockeyklubben som tillhört Manhattans själva kontext sedan 1926 spelar match av den här digniteten i sin hemmaarena – i sig en mytomspunnen New York-institution – att stämningen i världsmetropolen blir alldeles…andäktig.
Man kunde tro att dubbelknocken i southern California skulle ta udden av atmosfären. Dämpa upphetsningen. Blanda euforin med oro och frustration.
Men nej.
Broadway Blueshirts ska – 0-2-underläge eller inte – spela sin första Stanley Cup-final i the woooorld’s most famous arena sedan Mark Messier 14 juni 1994 höjde världens mest prominenta pokal mot taket i samma hall och Sam Rosen samtidigt vrålade sig in i den nationella kommentatorshistorien med sitt klassiska ”this one will last a lifetime” och New York skälver i elektrisk förväntan.
Vi som är här och får vara med kan skatta oss lyckliga.
Det blir, oavsett vad som händer, en oförglömlig upplevelse.
* * *
Nu börjar vi som följer finalen på närmare håll få några flygtimmar under bältet.
Men hittills går det inte att påstå att välbefinnandet påverkats i någon högre utsträckning
Jag, som egentligen inte alls kan sova på plan, sussade efter tvenne stora konjak till kaffet som en sommarslö angorakatt över kontinenten igår eftermiddag och kom tillbaka hem pigg som en torped.
Det är dock först efter det här New York-besöket the final-going gets tough och staminan hos mediakåren testas på allvar.
Om vi överhuvudtaget ska tillbaka till Kalifornien – jag är fortfarande inte helt övertygad om det – och serien sedan fortsätter väntar bagarväckningar, flygplatshustle och sextimmarsflighter varannan dag.
Då kan det behövas mer än två konjak för att en mör biff ska fungera.
* * *
Det har blivit sent tidigt för Rangers, för att citera lokale filosofen Yogi Berra.
Dom måste vinna ikväll.
Måste.
Absolut och definitivt och bombsäkert som i The Doors ”The End”.
Hamnar de i 0-3-underläge är finalen över.
Just like that.
Jo, det finns fortfarande en teoretisk chans även i ett sånt läge, men det gjorde det för Big Pussy när Tony Soprano hade hittat hans avlyssningspinaler också.
Men nu, som då, vet alla:
Det är kört.
Blåskjortorna har förstås koll på det själva också.
– Det kan inte bli mycket mer måste-match än så här, konstaterar till exempel coach Vigneault helt frankt.
Då är det bara att omsätta den insikten i praktik också…
* * *
Jag vet ju rent intellektuellt vad som står på meny och vad vi ska avnjuta.
Ändå sjunger det till i pallet när jag ser ”Stanley Cup Finals”-loggan.
På Garden-isen.
Igen:
På Garden-isen!
Jag har bevakat finaler i Honda Center i Anaheim, Scotiabank Place (som den hette då) i Ottawa, Joe Louis Arena i Detroit, gamla igloon i Pittsburgh, United Center i Chicago, Wells Fargo Center i Philadelphia, Rogers Arena i Vancouver, TD Garden i Boston, Prudential Center i Newark och Staples Center i Los Angeles och överallt värmts i själen över hur betagande och vackra arenorna varit i finalskrud.
Att Garden – där jag sprungit och snorat i nio år och upplevt min vardag som hockeymupp – nu genomgått samma metamorfos känns direkt overkligt.
Men det ser ut precis som det ska.
Utöver den gloriösa loggan på isen har de på NHL som ansvarar för sånt också adderat några extra ”work areas” för media – inklusive en flygplanshangar till hall i hallen där jag sitter och skriver just de här raderna – nya tv-studios, provisoriska pressläktare, en luxuös lounge där Eken sitter och smörjer kråset och Stanley Cup-relaterat lullull i tak och på väggar.
The woooorl’d most famous arena är i sanning klädd till högtid.
* * *
Darryl Sutter är sitt sedvanligt lakoniska jag när han efter en inspirerad morgonvärmning – ja, Kings ser riktigt explosiva ut – håller sin presskonferens.
Någon frågar ”What concerns you about tonight’s Game 3 here in New York” och han tittar han upp med sin skeptiska blick och svarar, på en rotvälska de skriver hela artiklar i LA Times för att dechiffrera:
– I think the biggest concern would be that we’re coming into Madison Square Garden and playing the New York Rangers.
Detta goddag yxskaft-svar väcker viss munterhet i journalistkåren.
* * *
Henke får nya frågor om interference-situationen i förra matchen men svarar att han inte tänker på den längre
Bra det.
Är det något jag lyckats snappa upp under nio Stanley Cup-slutspel är det att det alltid går åt helvete åt de som ägnar för mycket tid åt prata, klaga och fokusera på fel saker.
Offermentalitet will take you nowehere.
Och är det någon som borde veta det är det Alain Vigneault.
Laget han coachade i finalen 2011 agerade som en påhittad minoritetsgrupp plågad av inbillade kränkningar under ett demonstrationståg i Washington.
Det gick som det gick.
* * *
Det är inte bara hemmaspelarna – eller vi vid sidan om – som är begeistrade över att att Manhattan utgör skådeplats för de kommande slagen i den här serien.
Det lyser i Justin Williams ögon när han under en hysterisk mediascrum efter morgonvärmningen pratar om hur det känns att komma hit för ett par av karriärens största stunder.
– Att spela på Madison Square Garden är en stor upplevelse även i grundserien. En Stanley Cup-final….there’s nothing like it out there for a hockey player, myser han.
Inte för en bloggande ordbajsare heller.
* * *
Henkes skägg börjar för övrigt bli så yvigt att man nästan undrar hur han ska få plats med det i sin målvaktsmask.
Till och med talibanen från Njurunda skulle nicka gillande.
* * *
Efter att Game 7-Justin pratat klart om hur lycklig ha är över att vara just här ikväll försöker jag flika in en specifik fråga jag gått och ruvat på i en vecka, men just då kommer en sur PR-gubbe som ser ut precis som William H Macy och säger att sistan frågan är ställd.
Bara så en som heter PeO vet…
* * *
Vad gäller just mediascrum tror jag New York slår tidernas Stanley Cup-rekord dessa junidagar.
Det var mycket folk i Los Angeles också, för att inte tala om här i samband med Game 6 i Montreal-serien, men nu har alla vansinnets gränser passerats.
Inte bara New York-media vill, i all sin väldighet, vara med och bevaka – det rasar in reportrar och tyckare och tv-kändisar även från närliggande hockeymarknader som Philly, Boston, Toronto och Montreal och trängseln inne hos lagen efter värmningarna är så brutal att skämt på temat ”hur många överviktiga hockeyjournalister får man in i ett rum innan väggarna sprängs” snart torde vara lika gängse som de om hur många Brynäs-fans det krävs för att skruva i en glödlampa.
* * *
Mark Messier är den inspirerande symbolen för det odödliga som hände i den här stan och den här hallen för 20 år sedan.
Så han är ute och cyklar – långt ute på Long Island till och med – när han i en fin intervju med Pat Leonard i Daily News idag säger att han hållit en låg profil tidigare under slutspelet för att inte distrahera Henrik Lundqvist & co.
Han är ju en karaktär som bara genom att visa sig skulle kunna få spelare som uppträder i Rangers-jersey att sträcka sig upp och nudda toppen på Empire State Building om det behövdes.
Desto mer uppeldade borde gossarna i hemmalaget bli över att ”Mess” nu, när det som bäst behövs, kliver ut i strålkastarskenet.
* * *
Gävles egen K-G Bergström, Stefan Åsberg, hör till de som utökat mediaklungan med ytterligare en mikrofon.
Det betyder att vi andra som försöker ställa svenska frågor till Lunkan och Hagge och Strålman är stekta ägg.
Åsberg hör till världseliten i den grenen; när såna som jag och Eken drar efter andan och kommer till första stavelsen har han redan avfyrat nästa fråga – i exakt rätt ögonblick.
– Jag gör bara mitt jobb, säger han och ler sitt proffsigaste Rapport-leende.
* * *
Apropå 1994 är det en herre som tränger sig förbi mig och TT-Göran med ett försynt ”excuse me” under Rangers morgonvärmning.
Först när han passerat ser jag vem det är.
Mike Keenan.
Det kallar jag omen.
* * *
Jag trodde inte jag skulle kunna mäta mig med Drew Doughty – finalens bäste spelare – i någon enda disciplin, men när han får frågor om återhämtningsproceduren efter tre raka övertidsmaraton och svarar att han är bäst i världen på att bara sitta i soffor måste den stolte innehavaren av en omtalad korresoffa lägga in en reservation.
Där, käre Drew, tror jag nog faktiskt att jag tar dig!
* * *
Keenan – kontroversiell coach i 94-laget, om någon inte känner till det – skriver faktiskt krönikor i New York Post under de här finalerna.
I dag slår han fast att det skulle vara bra om Rangers får stöd av publiken.
Det är kanske inte så man häpnar över djupsinnet…
* * *
Eken har synpunkter på att jag bytt skjortfärg från vit till lila – tills han kommer på att jag hade just lila skjorta på hans dekadenta 30-årsfest för några år sedan.
– Då förstår jag hur helig den är, säger han allvarligt.
* * *
Debatt pågår fortfarande om det varit värre för Rangers att bli krossade i Los Angeles än att komma så nära som de gjorde och ändå få stryk.
Min uppfattning är att inget kan vara mer frustrerande än övertidsförluster – och om något kan det så är det att tappa tvåmålsledningar flera gånger om.
Men Burken Hagelin håller inte med.
– Nej, vi vet att vi kan spela mot dom och att det lika gärna hade kunnat stå 2-0 till oss. Det tar vi med oss. Nu gäller det bara att hålla serven här hemma, säger han och låter ännu mer som den där andra bolltrollaren från Södertälje.
* * *
Marian Gaborik har inte spelat en enda sekund på Garden sedan han trejdades från Rangers till Columbus förra säsongen.
Men here he is – i en Stanley Cup-final.
– Det känns lite konstigt, men det ska bli otroligt roligt att spela här igen, särkilt i en sån här match, säger han blygt på en kaotisk presskonferens utanför Kings omklädningskabyss.
* * *
Strålle Strålman har sin agent, den förträfflige Svesse Svensson, som gäst på läktaren ikväll.
Så det är nu han smäller in det efterlängtade målet.
* * *
Okej, ladies and gentlemen, för första gången på 20 år:
Stanley Cup-final i The Big Apple.
Det är så stort som någonting kan bli och det börjar alldeles, alldeles strax.

LA Kings – NY Rangers 5-4 (Slut, andra övertidsperioden)
* * *
Henke delar majoritetens uppfattning om situationen när King i Kings styrde in 4-3-reduceringen
Domare O’Halloran sket en saftig lök där.
– Jag kan inte röra mig i den situationen. Det är inget märkvärdigt skott, men jag kan inte stoppa det för att jag inte få ut armen, säger han.
– Det är för dåligt att de inte kan ha mer kontinuitet i sin bedömning. Vi åker på en utvisning i andra när vi försöker undvika kontakt och pucken inte ens är där. Sedan blir det baklängesmål när jag inte kan röra mig. Det är ett så viktig läge också, det målet förändrar hela matchen.
Inte fick Kungen, tycker han, någon godtagbar förklaring heller.
– Nej, han är alltid svår att få förklaringar av. Han tyckte att pucken redan var förbi mig, men jag kom inte ut med handsken och det är därför pucken går in.
Så Tobias Pettersson och andra som fick upp blodtrycket under natten får härmed lite vatten på sina kvarnar.
Varsågod och skölj, höll jag på att säga.
* * *
Det avgörande målet finns det dock inte mycket att säga om, det är kirurgisk styrning biffige Brown står för.
Och det går ju inte att sluta imponeras av den här kackerlacksflocken från Tinseltown.
Jag har just skrivit en krönika i ämnet – den ska gå att hitta på sportbladet.se inom kort – men säger det här också.
Det har fantamme aldrig funnits ett lag av samma sort, som blinker för absolut ingenting, alltid kommer tillbaka och sedan vinner på övertid vad fan som än hänt tidigare under matchen.
Lagen dom möter måste vrida sig i frustration.
Fråga är om det ens finns någon poäng med att boka nya rum här i byn nästa helg.
Rangers spela som regel sämre hemma än borta medan kackerlackorna har lika roligt var de än får tortera sina utmanare.
Det kan, får man nog se till att vara beredd på, bli en sweep här.
* * *
Nu tycker Eken att jag ska komma på den hospitality NHL dukar upp med i en av Staples-restaurangerna.
Men jag vet inte jag.
Det är tidig uppstigning i morgon och sedan dundrar vi hem.
Alldeles oavsett:
Vi hörs i New York igen, på måndag kväll.

Och så är det över.
Kapten Brown styr in ett Mitchell-skott
Kings upp i 2-0-ledning.
Jag återkommer

LA Kings – NY Rangers 4-4 (Period 4, övertid pågår)
* * *
USA:s två största städer – tillika landets två främsta mediala, finansiella och kulturella maktcentra – håller andan.
För nu spelas det kanske inte hockey av världsklass, men det är ohyggligt dramatiskt och spännande.
En övertidsperiod är avklarad, nästa börjar snart….
* * *
Henke är utbuad i Staples Center.
LA-publiken menar att han filmar när Carter kör på honom och det kanske han gör, men det är ändå inte mycket att snacka om där..
Det tar dock väldigt lång tid innan domaren, McCauley är det väl den gången, lyfter armen i den situationen.
* * *
Jag står fast vid mina hjältar:
Zuke eller Carter.
Men ju längre det här pågår, och ju tröttare de inblandade spelarna blir, desto större chansen att det blir en oväntad hjälte.
* * *
Däremot har publiken väldigt rätt i att bua när Williams åker ut för interference.
Det är en riktigt bedrövlig kompensationsutvisning att ta i ett så skarpt läge i en fucking final.
* * *
Zuke har ju ett drömläge att avgöra när han har halva kassen öppen men skjuter över.
Om han satt den hade det blivit ny sjuttonde-maj nerför Karl-Johan i morgon.
* * *
Nu är Eken så hungrig att det inte spelar någon roll att popcornen är salta. Han pumpar dem ändå.
* * *
Kings har också ett par saftiga lägen, framförallt tror jag det är avgjort när nån, jag ser inte vem det är, får pucken mitt i slottet och skjuter, men missar mål.
* * *
Johnstons red-eye går om två timmar – och han ska ta sig från downtown till LAX också.
Mitt tips:
En övernattning till väntar.
* * *
Jaha, nu kommer avgörandet.
Rätt snabbt.

LA Kings – NY Rangers 4-4 (Period 3, Övertid väntar)
* * *
Små kackerlackorna, små kackerlackorna är lustiga att se.
Utom för alla de möter.
För det spelar uppenbarligen ingen roll vad man gör mot de här kungarna – eller vilka sorts ledningar man än skaffar sig mot dem.
De kommer alltid, alltid tillbaka
2-4 blir givetvis 4-4 och vi får övertidsdrama ikväll igen.
Ojvoj
* * *
King i Kings gör mål på han som kallas The King och han som kallas The King blir väldigt arg eftersom han menar att överstekackerlackan Williams interferar honom i samma ögonblick som King i Kings skjuter, men gamle O’Halloran står intill och håller inte med.
Och hemma i Detroit sitter Homer och kliar sig i hjässan, ha blev avblåst hundra gånger av hundra i de lägena – i synnerhet av O’Halloran.
* * *
Henke åker till och med fram till O’Halloran i reklampausen därpå och har en lång konversation med den rutinerade domaren.
Han får en förklaring – men ser inte direkt tillfredsställd ut för det…
* * *
Bänkgranne Johnston är den som är minst nöjd med att det slutar oavgjort ännu en gång.
Han har en red eye-flight till JFK redan ikväll, nämligen.
Nu kan det bli lite svettigt…
* * *
Gaborik, en av Henkes bästa kompisar under de gemensamma åren i New York, gör karriärens första finalmål också.
Som om det inte vore nog med allt annat jobbigt för Lunkan…
* * *
Som Kings spelat i tredjeperren är det svårt att se något annat än att de vinner även den här övertidsduellen, för precis som i onsdags tar de ju över helt under sista 20.
Carter, heter min matchhjälte för kvällen.
Skulle en Blåskjorta mot all förmodan kontra in segermålet blir det antigen Zuke eller Hagge.

LA Kings – NY Rangers 2-4 (Period 2)
* * *
Jag hinner börja nynna på Four Tops ”Same Old Song” när Papa Willie Mitchell, av alla, bankar in reduceringen till 3-2.
– It’s the same old song, can’t bear to hear it, som den odödliga Levi Stubbs sjunger.
Men det går alltså bara elva korta sekunder och sen har Brassard tryckt in fyran också.
Så Rangers kommer in med tvåmålsledning även i sistaperren.
Kan behövas.
De solblekta kackerlackorna börjar nog snart röra på sig.
* * *
St. Louis mål är exceptionellt snyggt – och lika typiskt för honom som blås och tamburiner för den tidige H. Hellström.
Exakt det där skottet avlossade han även mot Penguins och mot Canadiens och precis som Tobias Pettersson påpekar brukar han stå och mata den där varianten efter varje jädra träning.
Övning ger färdighet, säger man inte så?
* * *
Northside strikes again:
Det är rent stolligt hur enkelt Kings får komma in i matchen.
Stoll – för det är alltså han som står för reduceringen – får en fin passning av självaste överstekackerlackan Justin Williams, men hela situationen uppstår för att Richards & co duttar och petar och aldrig får ut pucken ur zon.
När ska det gå in att man inte kan göra så mot den här motståndaren, att man aldrig får slappna av, att pucken ska ut – resolut – varje gång.
Hashtag – bädda sin egen säng.
* * *
Bloggen blir lite starstruck när fackpampen Donald Fehr kommer fram och hälsar på utmärkte bänkgrannen Chris Johnston.
* * *
Eken tycker inte om salta popcorn.
Meddelas endast på detta sätt.
* * *
Det blir väldigt tyst i Staples Center mellan varven.
Det påminner nästan om…ja, Garden.
* * *
Stackars Girardi, nu fick han en puck rakt i klockspelet också.
Han har varit på roligare resor än den här.
* * *
Britney Spears är in the house och har inte bara satt hörselskydd på sina barn utan på sig själv också.
Jag kan förstå, de matar på i Staples-PA:t så man tror det är kalifornisk jordbävning varje gång.
* * *
Det är mycket med Papa Willie Mitchell – först oväntad målskytt, sedan den som blir avklädd av Zuke några sekunder senare.
Han heter som Al Greens legendariske producent och han ser ut, slår det mig plötsligt, som en ung version av Erland Josephson.
Så nu sitter jag och tänker på repliker från ”Scener ur ett äktenskap” varje gång jag ser honom.
* * *
Jag tror Lill-Pröjsarn eller Anders Hedberg kan ha varit första svenska målskyttar i en Stanley Cup-final, för de var med Rangers mot Montreal i 1979 – året innan Islanders inledde sin dynasti-era – och något säger mig att de nätade i åtminstone någon match.
* * *
Nu ska jag trycka upp en stor prilla Ettan under läppen och invänta en tredjeperiod som borde bli nånting att minnas forever.