LA Kings – NY Rangers 0-2 (Period 1)
* * *
Det skulle ju va dans, dans, dans!
Och sannerligen – nu är det action på Staples Center-isen.
Kings är, helt planenligt, vassare från start än senast och visar, framförallt, huggtänderna i närkamperna.
Bortalagets backar blir mosade i precis varje moment där det finns minsta risk att bli mosad och kommer att ha en del blåmärken och värkande leder att ligga och grimasera åt i JW Marriott-sängarna i natt.
Men Rangers står upp bra, tacklar duktigt själva också och fortsätter åka skridskor som Kenny Bräck kör bil.
Det är ljuvligt att sitta här och titta.
* * *
Själva hockeymatchen leder Rangers med 2-0.
Starkt en sån här kväll.
Men alla vet ju:
Att ha ledningen mot kackerlackorna från downtown LA (och det är inte jag som beskriver dem så ofint; de kallar sig själva så) betyder sällan mer än att få ett par meter tillgodo på Usain Bolt i ett 100-meterslopp.
Gästerna från 50 Cent-land måste spela ännu bättre – mycket bättre! – när kungarna börjar tugga puck de kommande perioder.
* * *
För första gången i historien har en norrman gjort mål i en Stanley Cup-final och kollegorna från VG blir, med all rätt, lika till sig i brallan som fotbollskommentatorn som gastade om att det var ”nået av de största jag varit med om”.
* * *
Både Kings Carter och Rangers Girardi lämnar isen och försvinner ut i omklädningsrummen efter saftiga proppar – och både Kings Carter och Rangers Girardi är tillbaka i showen några byten senare.
Tror vi att stjärnor i den där andra sporten vi diskuterade tidigare skulle ha varit tillbaka på hela säsongen efter såna smällar?
* * *
Strålle hör till de Blåskjortor som blir särskilt tillplattade i början av matchen.
Ingen i Los Angeles har glömt hur obehagligt han gjorde livet för Clifford tidigare i veckan.
* * *
Det blidde ingen final för Regehr – i alla fall inte ikväll. Sutter fortsätter, som ni ju redan kunnat konstatera, med samma uppställning som senast.
* * *
Lundqvist verkar ungefär lika fast besluten att vinna den här matchen som den sjätte mot Montreal.
Plocken på Martinez skott från slottet är smått pornografisk.
* * *
Glömde förstås att infoga bilden på Magic efter det hurtiga ”kolla här” i introt.
Men nu är den publicerad.
Så – kolla där!
* * *
Teemu går och ser cool ut i pressläktarkorridorerna i kväll också.
Jag tror han håller på Rangers.
Ea Anaheim-anka kan ju inte vilja se Kings vinna – igen.
* * *
På Garden hälsar speakern som bekant alltid välkommen till ”the woooorld’s most famous arena”.
Här slår de fast att Staples Center är ”the sports and entertainment center of the world”.
Hur ska vi ha’t, som Hammarby-fansen brukar fråga.
* * *
Drar en lott i game winner-lotteriet och får upp namnet Dan Girardi.
Dåliga odds där.
Men det vore lite poetiskt om just han avgjorde efter sitt präktiga ägg i onsdags.
* * *
Vi verkar ha en riktigt månghövdad skara bortafans på plats i Staples denna lördagkväll.
De får in ett eftertryckligt ”Let’s go, Rangers” på rätt ställe i Pia Toscanas nationalsång – och de ser till att det jublas ganska högljutt under de kaliforniska takåsarna efter målen.
* * *
Ja, hästkraken California Chrome var ju ute och sprang, det fick vi se på jumbon här efter värmningen också, och därför blev NBC-sändningen tydligen försenad.
Utanför New York och LA är hockey fortfarande en afterthought..
* * *
Apropå nationalsången har jag verkligen inget emot Pia Toscana, men när ska Slash komma hit och spela igen?
Det vill jag se.
* * *
Nu kommer matchen fortsätta stegra.
Då blir den monstruös

För några timmar sedan stod en passionerad popstjärna på en scen på Ullevi och sjöng om den maximala hastigheten för 69 000 rusiga fans.
Det är ju så texten går i ”Ramlar” – Håkans Hellströms egen ”Born to Run”:
– Mister, visa mig den maximala hastigheten! Vart du vill så fort du kan. Ja, vart du vill så fort du kan. Vart du vill så fort du kan!”.
Det är långt mellan Göteborg och Los Angeles, men jag hoppas ändå spelarna i New York Rangers hörde och tog till sig.
För Mister, ska de ha en chans att komma åt Los Angeles Kings i Staples Center ikväll och utjämna Stanley Cup-finalen måste de visa oss den maximala hastigheten.
Ge precis allt.
Prestera på den absoluta toppen av sin förmåga.
Det hade behövts redan i den första matchen, i onsdags, men tydligen saknades den insikten då.
– Man trodde väl att det skulle vara ungefär som i andra slutspelsmatcher, men redan i första bytet märktes att det finns ytterligare en växel i de här matcherna, erkänner till exempel den glade lille sprätten Brassard.
Ja, hallå.
Det här är Stanley Cup-finalen.
Det här är de största hockeymatcher som överhuvudtaget spelas – någonstans.
Då måste man krama ur sig allt – verkligen allt! – man har av talang, vilja, energi, passion och hunger.
I varje byte. I varje skär.
Coachen Alain Vigneault har varit på den här rodeon förr och är fullt medveten om vad som krävs.
Så han har talat klarspråk de senaste dagarna.
Blott sju spelare plockade, menar han, fram sitt ”A-game” i torsdags. Resten var passagerare.
– Det kan ingen vara i den här matchen, slår han fast.
Nej, då kommer Rangers, för att nu spinna vidare på det inledande temat, vara 2 steg från Paradise när de flyger hem över kontinenten i morgon bitti – och finalserien snudd på ointressant.
Så boys, åk inte var ni vill (där svajar metaforen lite…jag erkänner).
Men gör det så fort ni kan.
I den maximala hastigheten.
* * *
En knapp vecka i La La Land är snart över – och jag vill inte åka hem.
Jo, jag vill såklart se de första finalmatcherna på Garden på två decennium – jag skulle inte missa dem ens om Bob Dylan ringde och sa att jag fick bo hos honom i Malibu några dagar – men det har verkligen varit magiska dygn i den sydkaliforniska solen.
När vi åkte tillbaka till West Hollywood från Venice i skymningen igår, när dagsljuset gick över i trolskt twilight och La La Land sakta tändes upp medan Oscar McLollies fantastiska gamla r’n’b-nummer ”Hey Girl, Hey Boy” knastrade på Eiriks bilstereo kändes det som att livet nådde något slags fullbordan.
Nån gång måste jag bo här.
Nån gång…
* * *
Jag har sagt det förr, men upprepar mig gärna:
Anze Kopitar är den störste artisten med kopplingar till Mora sedan Anders Zorn.
Det är inte bara det att han leder hela slutspelets poängliga – han gör det efter att ha stängt ner i tur och ordning Joe Thornton, Ryan Getzlaf och Jonathan Toews.
Då är man ett sant geni.
Och det säger något om kraven i, och klassen på, Kings att han ändå inte kan vara helt säker på att få fortsätta som förstecenter
– Han har varit tyst i några matcher och det kan man inte vara om ska spela på den positionen. Och det behöver jag inte påpeka, det vet han redan, gör muttrande coach Sutter klart.
Det är som att skivbolaget skulle komma till John Coltrane efter ”A Love Supreme” och säga att han måste göra lika stora mästerverk varje gång, annars rivs kontraktet.
* * *
Egentligen är det hela idén om the west jag är ute efter.
När man passerat Rocky Mountains och marken plötsligt blir khaki-färgad…det är ändå där det riktiga Amerika börjar.
Nån gång…
* * *
Att finalen är ”a different animal altogether” har gått upp även för Henke Lundqvist vid det här laget.
– Det känns som en mix av OS och en All Star-weekend. Det är så mycket media man inte ser till vardags och folk kommer hela tiden fram och ställer alla möjliga sorts frågor. Det är en annorlunda upplevelse, säger han med ett lätt förbryllat leende.
Korrekt.
Och det spelar ingen roll hur mycket de som inte varit här hör och läser och får berättat för sig – det är först när de upplevt den de verkligen kan greppa den förhöjda atmosfären kring en Stanley Cup-final.
Men nu har ju stjärnorna från Broadway haft några dagar på sig att smälta intrycken och Kung Henrik tycker det är dags att stänga ut the noise runtomkring.
– Vi måste fokusera hårt på det vi ska göra nu, säger han.
Korrekt det också
* * *
Magic Johnson är, vad jag vet, inte här.
Och ändå är han det.
Kolla.

Även Wayne Gretzky, Jerry West, Kareem Abdul-Jabaar, boxaren Oscar De La Hoya och legendariske kommentatorn Chick Hearn står staty utanför den glamorösa arenan.
Och ja, samtliga är klädda i Kings-jerseys idag.
* * *
Jag hoppas alla såg att yours truly biffstek hade en lång stänkare om metal-fanatikern från Tibro i bladet idag.
Om inte – här är den.
http://www.aftonbladet.se/sportbladet/hockey/internationellt/nhl/article19016251.ab
Ju mer han berättar man läser om hur jobbigt han hade med alla de där satans infektionssjukdomarna, desto gladare blir man över tanken på hur det gått för den gode Strålle.
* * *
Wolfgang Puck har varit Los Angeles störste stjärnkrögare i snart tre decennium och lånar numer ut sitt namn åt hela restaurangkedjor.
En franchise – kort och gott kallad Wolfgang Puck– har representation i det så kallade LA Live-komplexet som skjutit upp i kvarteren runt Staples Center och det slår mig plötsligt hur lämpligt det är att en med det efternamnet huserar utanför en hockeyhall.
Häpp!
* * *
Det fanns inte plats i artikeln, men Strålle pratade utförligt om sina Kron Wall of Pain-proppar i första finalen när vi träffades igår också.
Han påstod att de inte var resultatet av någon medveten eller planerad tanke på att spela mer fysiskt, det råkade bara bli bra lägen på stackars Clifford två gånger om, men när jag påpekade att han de facto alltid varit rätt fysisk i sitt spel spände Nybro-Tarzan sina bara bröstmuskler och log:
– Ja, du ser ju den här kroppen. Klart jag är fysisk.
Lite roligt.
* * *
Den här tiden tiden på året är det alltid någon fotbollstönt som absolut måste maila och berätta att ingen jävel bryr sig om hockey och att jag är en idiot som snor utrymme i tidningen från den ädla sporten.
Det kom en salva så sent som för en timme sen, med djupsinnig knorr om ”mediehoror som för sitt levebröds skull måste producera meningslös statistik”.
För det första är vi ju inte så otroligt dumma i huvudet att vi bereder plats åt något ingen bryr sig om; ju större något något blir i tidningen, eller på nätet, desto säkrare kan ni vara på att det finns korresponderande läsarintresse. Sommaren 2014 är det alldeles gjutet i sten.
För det andra – det är inte som att vi skriver hockey på bekostnad av fotboll. Det står ett och annat om det ska hända i Brasilien, för att uttrycka det med försiktighet värdig en buddistmunk.
För det tredje – fuck off.
* * *
– Jag har tråkigt nu, kan vi inte göra nåt, suckar Eken frustrerat efter en halvtimme på stolen intill bloggen i pressrummet.
Ni vet hur det är med ungdomar ibland…
Men tyvärr, papa Biffen måste färdigställa sitt intro så den lille gossen får hitta någon annan att leka med.
* * *
Vigneault vägrar under sin pre game-konferens gå med på att det här är en måste-match för Rangers och pekar på det faktum att det finns flera lag som inlett finalen med två bortaförluster och sedan kommit tillbaka och vunnit
Ja, han stod till exempel i båset när Canucks gick upp i 2-0-ledning mot Boston för tre år sedan – bara för att till slut förlora Game 7…
* * *
Fråga mig inte hur det går till, men jo – bloggen har fått samma gloriösa plats på den reguljära pressläktaren, intill förträfflige Chris Johnston, idag också.
En ängel av någon sort vakar över den här Stanley Cup-finalen.
* * *
I någon mån har Vigneault rätt.
Det är vanligen ingen superkatastrof att torska de inledande bortamatcherna.
Boston kom som sagt tillbaka och vann 2011 – och Pittsburgh gjorde likadant två år dessförinnan.
Men det känns lite annorlunda när man går upp mot Los Angeles Kings 2014 – det kanske uthålligaste och mest motståndskraftiga lag som någonsin existerat i någon sport överhuvudtaget
Då är det snarast så man behöver två segrars marginal innan de börjar äta upp serien.
Så:
Rangers – som hela säsongen dessutom varit bättre borta än hemma – är inte stekta om de torskar ikväll också.
Men de ligger jävligt pyrt till.
* * *
Det är lördag idag och matchen börjar en timme tidigare än i onsdags, alltså redan 16.00 lokal tid.
Det borde betyda ännu mer stjärnglans på läktarplats.
Eller så måste vi spela några matcher på Manhattan och spränga jumbotronen full av tiotaggare för att högdjuren i Tinseltown ska inse att de måste komma hit och försvara drömfabrikens ära.
* * *
Under en en vanliga grundseriematch hade Rangers flugit hem direkt efter den här fajten, särskilt när den nu avgörs så tidigt.
Men nu är det final och spelarnas återhämtningsprocesser är föremål för samma noggrannhet som behandlingen av kärnavfall i Yucca Valley i öknen strax utanför LA, så båda lagen väntar med sextimmarsflighterna över kontinenten till i morgon.
* * *
Gary Bettman brukar inte störa spelarna han basar över i onödan, men när han ser Teemu Selänne i Staples-environgerna några timmar före showtime, kan inte ens han hålla sig.
Kommissionären tar med sig ett barnbarn och går fram och introducerar honom för The Finnish Flash.
Det är en rar liten scen.
* * *
En riktigt East coast vs West coast-beef är faktiskt under uppsegling i skuggan av Stanely Cup-final.
New York-rapparen 50 Cent och LA-diton Big Boy har , dokumenterat hockeyintresse förutan, slagit vad om tio tusen dollar om vilken stad som vinner.
Bra.
Förhoppningsvis hakar såna som Jay-Z, Sean Combs, Dr Dre och Ice Cube på.
Då blir det här en verkligt legendarisk serie.
* * *
Eken berömde mig frikostigt för den vita skjorta jag chockade med i onsdags och såna tar jag verkligen bara fram under alldeles extraordinära omständigheter.
Vid typ bröllop, på just Stanley Cup-finaler och när Nomads ger ut nya skivor.
Men jag tycker den funkade sådär, den genererade ju inte seger åt de svenska hjältarna och inte heller magisk hockey, så ikväll återvänder jag till Johnny Cash-upplägget.
Till och med slipsen är svart, med blott diskret mönster i grått.
Men den blidka hockeygudarna.
* * *
Ingen av coacherna vill bekräfta hundraprocentigt, men det är helt klart:
John Moore och Robyn Regehr kliver in i Stanley Cup-finalen.
Jag vet bestämt att det är bra för Rangers och jag gissar att Sutter aldrig skulle göra en sylik ändring om det inte var bra även för Kings.
* * *
Jag sitter ju redan inne i hallen så jag vet inte med bestämdhet, men det verkar vara kungligt drag utanför Staples Center en timme före matchstart.
Det är nästan så jag vill gå och vara med.
Men bara nästan.
* * *
John J sätter ju en av säsongens hegerforsare i kommentatorsspåret om det faktum att det verkar bli alltmer klart att Marty Brodeur byter klubb till nästa säsong:
”Han startade karriären i New Jersey och avslutar i en new jersey”.
Fem plus!
* * *
Nu har värmningen börjat och jag tycker det syns med blotta ögat att Kings har mer svikt i steget idag.
Det är ju, ur Rangers-perspektiv, det jobbiga med ekvationen från i onsdags.
Kings vann – men tyckte själva att de spelade pajigt.
Idag kommer de vara mycket, mycket bättre.
* * *
Nu börjar det känns så där elektriskt, så där förtätat, så där magiskt, som det alltid gör när klassiska matcher ska börja.
Dags för Game 2 i Stanley Cup-finalen 2014.
Och jag vill se inget annat än de galna, vildögda, frustande frenesin i Håkan Hellströms paradnummer.
Den maximala hastigheten, pojkar, den maximala hastigheten.

Vi är ett månghövdat sällskap som en glad afton slår oss ner för middag på suveräna Craig’s på Melrose Avenue.
Vid bordet intill sitter dock bara två personer.
Mike Milbury och Kevin Connolly – ni vet han som spelade ”E” i ”Entourage”.
Pretty komiskt.
Bara att gå ut och äta i Hollywood-natten och ha ”E” vid bordet intill är ju en metaupplevelse i sig.
Men den stärks ytterligare av det faktum att han dinerar med Islanders förre general manager.
E var ju tung Isles-fanatiker.
Och för att skruva till ekvationen ytterligare ett varv:
Det är privatpersonen Kevin Connolly också.
Weird.
Jag försöker hela kvällen komma på ett sätt att inleda en konversation och blanda mig i vad som verkar vara en livlig hockey diskussion, men inte ens Craigs’s potenta dry martini hjälper.
Jag kan bara berätta att ändlös parad av unga beauties av båda könen natten igenom kommer förbi och hälsar – alla vill ha ett ord med ”E”, såklart – och att Milbury ser mycket nöjd ut över att bli presenterad för damerna.
* * *
Två dagars holiday in the sun går mot sitt slut
Rangers har tillbringat dem på lyx-resorten Shutters i Santa Monica och legat på stranden eller – på Sotji-vis – pruttat runt i omgivningarna på cyklar.
Det låter lite som det inte helt lyckade Olle Nordin-upplägget i Italien 1990, när Sverige marscherade ut ur turneringen i dyster 1-2-takt och ändå åkte på glada båtturer och sjöng allsång med Björn Afzelius mellan förlustmatcherna.
Men de ger ett ett piggt och inspirerat intryck när de tränar på Staples-isen på fredagsmorgonen, så vad vet jag.
Lite lyxferie var kanske precis vad som behövdes.
* * *
Lindsay Lohan finns i lokalen under vår Caig’s-sittning också.
När hon ska gå och kliver ut genom dörren tror vi för några ögonblick att ett obskyrt åskoväder utbrutit i den ljumma sommarkvällen.
Men det är bara paparazzi-horden som slår av sina blixtar.
Hollywood är bra egenartat emellanåt.
* * *
NY Post höll sig bra med under friluftsdagen och fångade både cyklande och badande Blåskjortor i det här fina galleriet.
Bilden på Zuke, i bar överkropp, är ju en klassiker.
Årets badpojke – direkt från Oslo.
* * *
Räkna med ändringar i lagen i Game 2.
John Moore har avtjänat sitt straff för Weise-tacklingen och går in bredvid kompisen Klein i Rangers tredje backpar – och Robyn Regehr gör tydligen comeback för Kings och petar därmed Matt Greene.
* * *
De utsända vännerna från VG blir alldeles till sig när de ser bilderna på badpojken från Oslo i bar överkropp.
En sådan juvel passerar inte obemärkt i det grannland där en hockeyspelare för första gången i historien är the hottest thing around.
* * *
Jim Rutherford tar alltså över som GM i Pittsburgh – och börjar med att sparka Bylsma.
Inte helt oväntat, men likafullt känns behandlingen aningen tveksam.
Varför dra ut på det? Varför inte bara sparka karln direkt?
Nå, Disco Dan kan trösta sig med att han lär få nytt jobb inom kort.
Personligen tror jag han skulle passa väldigt bra uppe i Vancouver.
* * *
Zuke aktade sig förresten nogsamt för beachen igår.
– Jag är rädd för hajar och ligger alltid vid poolen, säger han till VG-Eirik.
Ja, kempetorskar vill man ju inte bli biten av.
* * *
Kommande Game 3 på Garden är det bästsäljande evenemanget i biljettjätten Stubhubs historia.
Snittpris för plåt på den andahandsmarknad de verkar på:
1600 dollar.
Det är tillika bästsäljande MSG-evenemanget i historien, före de största Knicks-matcherna och One Direction-konserter.
Och tänk:
Såvida inte Rangers gör sin bästa match för säsongen i morgon – när Kings garanterat kommer vara betydligt vassare än i Game 1 – kommer hemmalaget befinna sig i 2-0-underläge när tillställningen börjar.
* * *
Ni får ha en happy dan-efter-nationaldagen.
Själv är jag i skrivande stund på väg till Venice för stillsam sushi-middag.
Vi hörs när Game 2 börjar här i Staples, 01.00 (Obs! Tiden!) på lördag natt.

Day off i La La Land idag.
Paus.
Slut i rutan.
Mycket lite har hänt.
Ja, jag har visserligen varit med VG-Eirik på Amoeba Music på Sunset Boulebard – världens största skivbutik – och det kräver stamina värdig en grindare i en fjärdekedja i NHL, för Eirik är vinyljunkie monumentale och tvingar omgivningen till stenhårda blädderpass i backarna i den sortens miljöer, men det känns kanske inte som ett ämne att avhandla i detalj i en NHL-blogg.
Så jag ber att få återkomma efter fredagens träning – Rangers och Kings, inte min – i Staples Center.
Den börjar tolv på dagen – 21.00 er tid – och sen ska vi väl kunna komma upp med nånting.

LA Kings –NY Rangers 3-2 (Slut, övertid)
* * *
Det är inga höga odds på att Dan Girardi ligger vaken i sin hotellsäng, tvärs över gatan från Staples Center, och stirrar i taket i natt.
Rangers hade verkligen, verkligen behövt segern i den här matchen.
Men alla chanser försvann när han som en annan Tranås AIF-junior indianade iväg pucken rakt i famnen på Justin Williams – den spelare i världen det är minst lämpligt att skänka presenter under övertidsdraman.
Och nu – nu är Rangers inte piskade att vinna på lördag, men de står vid avgrundens rand och ropar om de inte gör det.
Testa Nyquil, Dan.
Ibland funkar dom även när man har ångest.
* * *
Johan Esk på DN är först att ryka i stora finaltipset…
* * *
– Vi var inte riktigt redo för deras snabba wingers. Det måste vi ändra på till nästa match, säger hjälten Williams när han sitter på podiet efter matchen.
Översättning:
Den där Carl Hagelin ska inte få fler frilägen.
Han hade ju fan ett superläge till i penalty kill i slutminuten.
– Ja, jag borde ha satt den också, suckar han när jag hittar honom längst in i det exemplariskt rymliga bortarummet i Staples inre.
* * *
Man kan förstå att Darryl Sutter blir sarkastisk när han sätter sig på podiet efter en Stanley Cup-final och första frågan lyder:
– Du, den här Jason Williams, varför är han så bra?
* * *
Gott om texter härifrån på sportbladet.se nu.
Läs dem.
Själv ska jag , med stor lust , utnyttja det faktum att klockan, lokal Pacific-tid, bara är tjugo över tio efter det här Formel 1-racet.
Hemma i New York hade den varit halv två.
Innan vi skils åt, dock – lite bilder, bland annat på Hagge, Carbomb, Pat Leonard och the hardest working man in showbusiness Kenny Albert, Bjuppie i en Gram Parsons-tischa han tycker han borde få beröm för (det var förstås vid träningen igår; idag var det kostym och vit skjorta) samt väderleken för de kommande dagarna i La La Land.
Mellandagsrapport kommer imorrn

Justin Williams, vem annars, avgör.
Efter breakdown monumentale i Rangers zon.
3-2 alltså.
* * *
Nu vet ni – jag ska dundra ner i omklädningsrummen och göra intervjuer och lyssna på coacher sen skriva referat och ägna mig åt allmän deadline-hets.
Så det dröjer innan det kommer en slutrapport.
Men det kommer.

LA Kings –NY Rangers 2-2 (Period 3, OT väntar)
* * *
Självfallet.
Första Stanley Cup-finalen 2014 kommer avgöras i sudden death overtime.
Det är så det blir a season like no other…
Ska Rangers ha minsta chans får de dock se till att spela ett par miljarder gånger bättre än sista tjugo.
Det tar nästan tio minuter innan gästernas avlossar sitt första skott – och dessförinnan har Kings hunnit med, jag tror 14.
Los Angeles tar helt enkelt New York till the cleaners i slutakten och det ska egentligen vara oavgjort nu.
Men det är det och Blåskjortorna har fortfarande chansen att få en drömstart på serien.
* * *
Hagge håller på att bli odödlig i hela New York City när han – igen! – spränger sig loss i penalty kill-friläge här på slutet och sånär avgör hela Game 1.
Herregud.
* * *
Nej, det finns inget att säga om utvisningen på Boyle. Det är prekärt läge, men en slashing blir inte mycket tydligare.
* * *
Det mest spektakulära med Hagelins soloräder är att Kings garanterat studerat dem på video innan finalen och fått stränga order att hålla koll på Björn Borgs lillebror.
Men ibland går det bara inte.
* * *
Larry David, Will Ferrell och Al Michaels är de kändisar jag hinner notera – och då på tv-monitorerna, för de blir aldrig inzoomade i jumbotronen.
Och för all del, i min stargazer-bok hör Larry David till yttersta eliten.
Men på den punkten kommer New York och MSG piska hem segern.
* * *
Det är på slutspelsskäggstrået att Hagge styr in pucken på Henke, med skridskon, i slutminuten också.
En händelserik kväll för Tälje-geparden…
* **
Kolla bilden från Bryant Park ikväll:
https://sports.yahoo.com/blogs/nhl-puck-daddy/rangers-fans-turn-bryant-park-into-hockey-party-for-game-1–video-012610592.html
Nej, jag har inte tagit i när jag påstått att det råder hockeyfeber på Manhattan…
* * *
Ja, Gretzky syns förstås på läktaren också.
Frågan är vilka han håller på.
Han har spelat för båda klubbarna, gick i pension som Ranger men bor här ute – och har samtidigt polaren Tuffe Uffe i gästernas bås.
Viss ambivalens sjuder antagligen i The Great One-hjärtat.
* * *
Sida vid sida med Biffen vid pressurinoaren i andra pausen:
The Finnish Flash.
Man kan bli darrig på fel hand för mindre.
Och nej – jag tittade inte…
* * *
Buttending-situationen ni debatterar i kommentatorsspåret missar jag helt ; vi sitter i höjd med Hollywood-skylten på den här pressläktaren.
Så det får ni gärna berätta mer om.
* * *
Hjältar?
Det blir Gaborik eller Strålle.
Rätt så fort.

LA Kings – NY Rangers 2-2 (Period 2)
* * *
Kings har kommit tillbaka från 2-0-underläget.
Och vem hade trott något annat?
Är det något vi lärt oss vid det här laget, något som varit en konstant genom hela slutspelet, är det ju just det.
Kings kommer tillbaka.
Jag tycker Rangers fortsätter spela bra, håller utomordentligt hög fart på både sig själva och pucken och gör det rätt svårt för hemmabackarna.
Men det är väldigt långt ifrån säkert att det hjälper.
Dom möter ju Kings och Kings kommer alltid tillbaka.
* * *
Drew Doughty, världens just nu bäste offensive back, har presenterat sig i Stanley Cup-finalen.
Han får pucken när han tarmpar in över blålinjen, för den med sig mellan sina egna skridskor, snurrar upp Dorsett, seglar in genom slottet och prickar in kvitteringen i nättaket med ett briljant skott.
PK Subban och Erik Karlsson sitter båda vid tv-apparaterna och applåderar.
* * *
Brassard kan ta såna där Pouliot-tacklingar han också.
* * *
Ja, huruvida Erik applåderar Doughtys uppvisning beror förstås på om han är hemma i Sverige och om han som Viasat-abonnent i så fall alls kan se matchen…
* * *
Rangers-fansen ser tydligen matchen på storbildsskärm i Bryant Park hemma på Manhattan och rapporterna säger att det går livat till.
De har faktiskt när själsfränder på plats också. Inte så många att , men det finns några blå fickor på läktarna där de jublar åt målen – de i förstaperren alltså… – och försöker veva igång ”Let’s go, Rangers”-ramsor,
* * *
Strålles Clifford-propp ser lika blytung och brutal ut som en Syconaut-sång låter.
* * *
John J goes Avery i kommentatorsspåret och önskar livet ur Dustin Brown.
Den kom som en överraskning.
* * *
Fan, Strålle mosar Clifford en gång till här i slutet av perren.
Kyle kommer drömma mardrömmar om Tibros James Hetfield hela sommaren om det här fortsätter.
* * *
Gamle polaren Gaborik håller Rangers-backarna i herrans tukt och förmaning
Hittills.
Men det isar förmodligen ändå till i mellangärdet på dem varenda han gång han är på isen, för är det några som vet att han kan slå till precis när som helst, inte minst när han varit helt osynlig är det Blueshirts.
* * *
Jag har fortfarande inte lyft på ändalykten sedan matchen började – det fanns inte ens en lucka när Eken i förra pausen stod bakom och tyckte att ”det var väl fan du skriver”.
Men nu så.
Ett påslag koffein kan, sannerligen, behövas.

LA Kings – NY Rangers 1-2 (Period 1)
* * *
Resan mot klimax börjar med en sjujävla rivstart.
Hastigheten är uppdriven på Ayrton Senna-nivåer, intensiteten hotar att utlösa proppar i skallen på oss som tittar – och Rangers kontrar in två mål innan Clifford svarar med vad Northside i kommentatorsspåret helt briljant beskriver som typisk kackerlacksreducering.
Wow.
Det här kommer bli nåt att titta på.
* * *
Björns Borgs lillebror från Södertälje gör det–  igen. Han skjuter iväg över isen som en av laserstrålarna från matchintrot och tråcklar via Kings-skridsko in ett mål i numerärt underläge och vad som än händer i resten finns det på CV:t:
Formidabelt short handed-mål i första Stanley Cup-finalen i Staples Center 4 juni 2014.
* * *
Bara det faktum att första avblåsningen kommer först efter fem minuter – på sekunden.
Så brukar inga matcher nånsin starta – och allra minst Stanley Cup-finaler när två lag som inte är så bekanta ska känna på varann.
Om tonen sätts under de inledande bytena, och så ser det ju nästan ut…hur ska vi klara det?
* * *
Men visst.
Hur mycket de än talat om att det inte förhåller sig så är nog Kings kvar i känslan från den emotionella segern i söndags.
Oskärpan på offensiva blålinjen vid Rangers-målen känns inte särskilt representativ för det lag vi sett tidigare under slutspelet.
* * *
Returen Quick stoppar från St. Louis under den första inledande utvisningen indikerar att han tänker vara sitt normala, geniala jag i den här finalen.
Det är en magnifik räddning.
* * *
Stepan får fortsätta i sin Bain-mask.
– I am Gotham’s reckoning
Ha ha.
* * *
Henke har haft en hel del att stå i och det är bra för honom det.
Han är som vassast när han får göra några svettiga ingripanden direkt.
* * *
Just som jag trodde The Finnish Flash var nånting febra om kommer nummer 99 trampade genom pressboxen och slår sig ner hos CBC, som har sin provisoriska studio alldeles intill Bjuppe Biff.
När man ser sånt är det svårt att förhålla sig avmätt och inte bli medryckt i känslan av att det är en väldigt speciell bella notte som pågår.
Det har å andra sidan sällan varit ett problem som plågat den här bloggen..
* * *
Kings-fansen må vara ursäktade att de kommer sent till dansen, det är trots allt vanlig vardag och har man ett vanligt jobb är det svårt att hinna sitta och avnjuta atmosfär före an match som börjar fem på eftermiddagen.
* * *
Well, sen kommer Gretzky ut på isen och släpper första pucken också.
Bella notte indeed.
* * *
När de väl hastat in genom entréerna och satt sig tillrätta pumpar 20 000 angelinos dock upp föredömligt suggestiv och upphetsande stämning
Precis som för två år sedan har de fått såna lightsticks och när de viftar med dem i mörkret precis innan det officiella introt blir det väldigt…ja, Hollywood.
* * *
Går det ens att vinna tekningar mot den här Jarret Stoll?
Han vinner de duellerna lika ofta som jag föreställer sig att J-O Waldner skulle få in pingisservar på mig.
* * *
Det officiella Staples-introt bekräftar också att vi befinner oss väldigt nära underhållningsindustrins hjärta.
Dom vet hur man ställer till med show här.
Fast jag tycker det finaste är det allra mest jordnära, när de presenterar hemmaspelarna och samtidigt visar bilder på dem som knattar.
Det accentuerar vad det här egentligen handlar om, hur pojkdrömmar fullbordas och öden knyts ihop i Stanley Cup-finalen.
* * *
Jaha, Viasat går från klarhet till klarhet i den här Stanley Cup-finalen.
Jag får oavbrutet rapporter om att matchen inte går att se.
Vilket praktfiasko.
Vore det inte bättre att överlåta rättigheterna åt kanal som bryr sig och satsa helt på fotboll istället?
* * *
Det är, som alltid, festligt att se Cartman agera publikpeppare också.
* * *
Ja, nu vet Kings, kända för att kunna anpassa sig till allt, att Rangers är snabba och hugger på kontringar.
Dags att börja spela.

Hockeysäsongen 2013-2014 började i mitten av september, på den här kontinenten i form av en försäsongsmatch mellan Washington Capitals och Winnipeg Jets i Belleville i Ontario.
Ikväll – knappt nio månader, 1230 NHL-matcher, en OS-turnering och åtta veckors slutspelsrace senare – når den sitt klimax.
Det är det här allting syftat till. Det är hitåt allt pekat. Det är för att komma till det här ögonblicket vi suttit av alla matcher – några dussin lysande, flertalet lättglömda – och frusit i svinkalla ishallar och stått och blängt på meningslösa morgonvärmningar,och stannat uppe alldeles för sent i korresoffan för att se hur det där straffavgörandet mellan Sharks och Flames ska sluta och, i mitt lilla fall, bloggat fingrarna blå.
The two last standing – av 30 lag i NHL och tiotusentals i hela världen – gör upp i säsongens sista och största holmgång.
Den som kröner året.
Själva kulmen.
THE clou.
Stanley Cup-finalen.
Den inleds i glamorösa Staples Center i ett downtown LA fullkomligen dränkt i bedårande, sydkaliforniskt solsken
I ena ringhörnan har vi tunga, mäktiga Los Angeles Kings – och i den andra kvicka utmanaren New York Rangers.
Det känns verkligen som en punkt värdig den här gloriösa årgången – a season like no other, som det helt adekvat hetat i NHL:s reklam.
Tung, eftertrycklig och laddad med löften om kvällar vi aldrig, aldrig glömmer.
Vår sista resa börjar nu och jag hoppas innerligen att ni följer med mig.
* * *
Det här blir bloggens åttonde Stanley Cup-final i ordningen. Den första avgjordes inte särskilt långt härifrån, i Honda Center i Anaheim 2007, och den senaste…ja, det var ju ifjol det.
Då, 2007, fanns inte bloggen ännu – den såg sitt ljus först när Tomas Ros kläckte idén hösten därpå – men sedan har den varit med och förgyllt tillvaron om inte för er så i alla fall för mig.
Nu….ja, nej, jag ska inte påstå att det känns större än någonsin. Det var pretty goddamned stort de där två åren med Pittsburgh och den odödlige Lidströms Detroit också, likaså när Canucks med Sedin-tvillingar heta som Obama i valrörelsen 2008 gick upp mot Blackhawks.
Men lite speciellt är det allt, med Henrik Lundqvist på The Biggest Stage.
Jag har följt den nu 32-årige stjärnan sedan han, som rätt blyg och försynt 23-åring, kom till New York hösten 2005, tycker mycket om honom och har drömt om, men aldrig riktigt kunnat föreställa mig, att han ska få vara med om detta – när allting blir så mycket större och glamorösare och häftigare att den som inte varit med inte riktigt kan förstå.
Men here he is.
Kung Henrik.
Med chans att få sitt namn inristat i idrottsvärldens mest mytomspunna pokal – forever.
Må han få några riktigt magiska veckor.
* * *
Ja, gamle biffsteken fick ju ihop några namn i stora finaltipset ändå– och fler blev de när självaste Foppa i arla morgonstunden on gameday kom in med sin lilla prediction.
Men nej.
Håkan Loob är, sorgligt nog, inte med i år.
Jag har sökt hockeyvärldens egen Saida på alla upptänkliga sätt; telefon, mail, sms, twitter och FB-meddelanden. Ja, några bekanta i Värmland hjälpte till och med till med röksignaler över centrala Karlstad igår.
Men icke.
Den legendariske Stanley Cup-mästaren från 1989 ­– som i genomgångar ambitiösare än gamla Pink Floyd-album brukar sätta varje enskild match – är som uppslukad av jorden.
If you see him, say hello…he might think I’ve forgotten him, please tell him it isn’t so (för att nu travestera Dylan; det kändes nödvändigt efter att ha smutsat ner inlägget med Pink Floyd-referenser…)
* * *
Man kunde kanske tro att Henke skulle vara åtminstone lite uppjagad inför sitt livs största matcher
För så är det ju.
SM-guld, OS-finaler och Game 7-draman mot Pittsburgh och Washington i all ära – Stanley Cup-final är det mest oerhörda en hockeyspelare kan vara med om.
Men som jag berättade om i en krönika i tidningen idag är den svenske keepern avslappnad som introt i en Eagles-låt (nu ska vi go easy on musik-metaforerna här, men vi är ju i Kalifornien och då måste Eagles få vara med…) när han dagen innan första finalen möter ett jättelik pressuppbåd under NHL:s så kallade Media Day i Staples Center.
Han fyrar oavbrutet av sitt Gary Cooper-leende, svarar utförligt på de mest corny frågor och berättar om hur Johnny Mac aldrig bjuder på en millimeter när de lirar tennis ihop.
Det är gött att se.
Man ska ju ha kul, och må bra, när ens liv står i zenit.
* * *
Hockeyfeber i La La Land?
Mja, Los Angeles är i första hand en basketstad och därtill en betydligt mer utkavlad och svårgreppbar metropol än New York City.
Så dylik feber är, om man bortser från de glittriga kvarteren runt Staples Center, svårare att spåra än på komprimerade Manhattan.
Men den pyr där ute.
Det framgår redan när jag landar sent på måndagskvällen och en Delta-anställd vid bagagebandet plötsligt ropar i högtalarsystemet:
– If you arrived on flight 427 from JFK, welcome to Los Angeles – home of the Western Conference champions, and future Stanley Cup champions, The Kings. Now, your bags will be at carousel five…
Ha!
* * *
Henke kan för övrigt vara säker på att få spela klart åtminstone den här inledande finalen vad fan som än händer.
Cam Talbot, hans ordinarie back-up, är nämligen skadad och finns inte i båset.
Istället tvingas Rangers klä journeymannen David LeNeveu, med 15 matcher för Phoenix Coyotes på meritlistan – säsongen 2005-2006.
Och tro mig – om så Gaborik gör arton mål på Henke kommer Vignaeult inte att släppa in den reserven på isen
* * *
Fler av passagerarna som står och väntar i ankomsthallen tycker att Delta-killen är väl mycket smartass och börjar ropa ”bullshit” rakt ut i etern.
Ja, man får passa sig för vad man säger till new yorkers som just suttit på ett trångt plan i sex och en halv timme…
* * *
En Gary Bettman med lätt blossande kinder håller i skrivande stund presskonferens i Staples Center-environgerna och berättar bland annat att någon World Cup-turnering inte kommer att äga rum förrän tidigast hösten 2016.
Det dröjer alltså innan ni får se NHL-proffs i Tre Kronor igen.
* * *
Jag vet inte vem det var som sa det, men visst – Carl Hagelin blir, med ett allt längre blond kalufs och allt tätare rock ’n’ roll-strån på hakan, mer och mer lik sin fellow södertäljelegendar Björn Borg.
Jag ska definitivt föreslå att han sätter på sig ett hårband och lovar, om han gör det, att aldrig kalla den unge mannen – lika snabb som bollarna Borg slog med sin dubbelfattade backhand på Wimbledon-gräset – för något annat än Burken.
* * *
Går efter morgonvärmningen in i Kings omklädningsrum och får samma intryck som i New Jersey för två år sedan.
Någon har fuckat med skalorna och gjort alla som sitter där en och en halv storlek större än alla andra.
Greene, Papa Willie Mitchell, Carter, Dwight King, Muzzin, Regher…det är ju jättar.
Och samtidigt kan några av dem åka skridskor väldigt fort.
Det är mycket skrämmande.
* * *
Hagge, iklädd shorts och tennisdojor (igen: Södertälje Tennisklubb!), är om möjligt ännu mer avslappnad än Henke under mediadagen.
– Jag satt och såg matchen mellan Kings och Blackhawks och visste inte var vi skulle åka, men plötsligt var det bara att packa badbrallorna och åka hit. Jag älskar att vara här och ska se till att få en massa sol på mig också, flinar han.
I know the feeling.
* * *
Robyn Regehr kan, by the way, eventuellt komma att göra comeback i den här matchen och får därför finna sig i mediascrum runt platsen i omklädningsrummet efter värmningen.
– Jag är redo, men jag tvivlar på att Darryl ändrar i ett lag som vinner en Game 7 i en konferensfinal i Chicago, säger han.
Nej, såna lag förefaller det något onödigt att krångla med.
* * *
Några gamla finaltipsstammisar glömdes olyckligtvis bort i den vilda rush som vidtog i söndags kväll och jag ber härmed att för några ögonblick lämna över mikrofonen åt en av dem, Sportbladets briljante hockeyfotograf Jimmy Wixtröm, också känd som Jimmy Jazz:
– Henke vinner över Kings med 4-1 i matcher och blir odödlig i New York och tar därmed över fanan från Zlatan som Sveriges nummer ett.
Ojvoj.
* * *
Strålle, nu så lik James Hetfield att jag börjar nynna på ”Enter Sandman” bara jag tänker på honom, är inte heller direkt panikslagen när han kommer släntrande genom Staples Centre-restaurangen där mediadagen arrangeras.
– Nej, det ska mycket till för att jag ska bli nervös, gäspar han.
Well, Stanley Cup-finalen är ”mycket till” om något, men det är coolt att klippblocket från Tibro – en av slutspelets bästa defensiva backar, det kan vi gott slå fast – inte ser det så.
* * *
Det är ett liv och kiv utanför Staples redan när jag kommer trampande från hotellet tvärs över gatan fyra och en halv timme före showtime.
De bygger musikscener, försäljningsstånd, provisoriska barer och såna där stora hoppslott man brukar se på svenska stadsfestivaler.
Dom kommer Eken, givetvis på plats i Tinseltown för den här högtiden, att gilla.
* * *
Ja, Strålle – som har så brutal musiksmak att Robban på hårdrockmagasinet Close-Up borde intervjua honom – fortsätter pumpa upp sig med lokala favoriterna Syconaut.
– Ja, det går ju inte att ändra på nu. De har förresten släppt ett nytt album precis. Det ska du kolla upp, säger han.
Se där, dagens nöjesnyhet.
* * *
Om de är förbluffande stora inne i Kings-kabyssen är det precis tvärtom inne hos gästerna från östkusten:
Någon har, på något sätt, dragit ner skalorna och bänkarna därför fulla av knattar som Hagge, Dorsett, Zuccarello och St. Louis.
Särskilt de två sistnämnda är ju så små att nästan man vill stoppa dem i fickan, men Zuke är noga med att påpeka att han är några centimeter längre än St Louis och jämförelsevis således en jätte.
– Jag stod och pratade med Martys hustru i Green Room häromsisten, berättar norrmannen i en New York Post jag till oändlig lycka hittar i hotellets giftshop (National edition…egentligen vill man ju Late City Edition, det är den som landar på hallgolvet, men man får inte vara knusslig on the road…).
– Han frågade skämtsamt, fortsätter Mats, om jag stötte på hans fru. Nej, svarade jag, jag är för lång för henne.
Häpp!
* * *
Darryl Sutter, som så ofta kan se ut och låta och uppför sig som en urvriden tvättsvamp, är på bra humör när han träffar mediahopen efter morgonvärmningen och muttrar inte ens när han får frågor om hur han ser på Rangers-backen Ryan McDonagh.
– Åh, han är deras Drew Doughty, säger han.
Det var kanske att ta i, men ett bra citat är det.
* * *
Gladast under hela mediadagen är Carbomb Carcillo och no wonder:
Gary Bettman i egen hög person såg ju till att hans avstängning efter brottningsmatchen med linjedomaren på Garden reduceras till blott sex matcher.
Det betyder att han – Carbomb, inte Bettman – hinner bli tillgänglig under finalen och kan spela från och med Game 4.
Därmed kan han till och med skratta åt att Kings, till hans egen stora förvåning, trejdade honom till Rangers mitt under säsongen.
– Med facit i hand kan man konstatera att det inte spelade någon roll…jag hade fått spel Stanley Cup-final no matter what.
* * *
Har stora förhoppningar på kaffet i Staples; det var i södra Kalifornien jag första gången blev varse graden av blaskighet på amerikanskt kaffe. Mamma serverades en kopp när hela familjen besökte vänner i Palm Springs hösten 1979 och svarade, alldeles uppriktigt, ”nej tack, jag dricker inte te”.
Så genomskinligt var det – och just så vill jag (numer; då var jag tolv och drack bara Seven-Up) ha det.
Men nja, 35 år senare lever de även i de här trakterna i villfarelsen att kaffe ska vara någotsånär potent.
* * *
Wow, Teemu Selänne i pressboxen.
Han sidekick-kommenterar i finska tv-sändningar under finalen, tydligen.
Vad mäktigt.
Och ja, Finland har GIVETVIS egna kommentatorer på plats.
* * *
Apropå boxen vet jag inte alls hur det gått till, jag har bara gått här och varit mitt sedvanligt stressiga och nervösa jag, men de har placerat mig på vanlig stol på den reguljära pressläktaren – medan alla andra från internationell media hänvisats till den provisoriska versionen strax nedanför oss.
Det kommer säkerligen att ändras till nästa match, jag känner själv att jag inte riktigt gjort mig förtjänt av detta, men for now – jag kan hjula upp till Dan Tana’s framåt småtimmarna.
* * *
Den som vill ha direktrapporter matchen igenom hänvisas härmed till sportbladet.se.
Där kör Youngblood Ekeliw Cover It Live natten lång.
Och så kommer jag med sedvanliga drapor här i pauserna.
* * *
OK, värmningen har börjat i ett Staples som – trots att klockan bara är 17.00, lokal tid – vibrerar av finalnerv.
Så det är nog dags att avlossa det här rätt långrandiga introt.
Här är det:
Säsongens klimax.
Have fun.