LA Kings – Chicago 1-2 (Period 2)
* * *
Detta mäktiga Chicago.
De flesta skulle inte orka, de flesta skulle vika ner sig, de flesta skulle vara stekta när de ligger under med 3-2 i en slutspelsserie mot LA Kings och hamnar i underläge i game 6
Men det var det där med karaktär och stolthet och ledarskap.
Blackhawks har det i droves – liksom erfarenhet och skills och intelligens.
Så nu är det vänt.
Två fucking ett till gästerna.
Men:
Det är ju verkligen inte avgjort.
För Kings är förbannade och vill under inga som helst omständigheter sätta sig på planet och flyga de fyra och en halv timmarna tillbaka till Chi-Town i morgon.
Därför kan man nog räkna med hemmalagets tyngsta push i hela slutspelet i den tredjeperre som kommer nu.
* * *
Måkvaktsfajt!
Ja, nästan i alla fall.
Quick och Crawford åker i alla fall och pumpar lite efter periodslutet och Crawford ser ut att vilja slänga handskarna.
Rock ’n’ roll!
* * *
När TVÅ Blackhawks-krigare – Kryckan och Sharp – kommer helt fria mot Quick vet man att Kings inte spelar som Sutter vill.
När det likafullt inte blir mål vet man å andra sidan att pungmannen Quenneville inte heller är helt nöjd…
* * *
Sesame chicken, MN Johan.
Hm, det är en idé.
* * *
Papa Mitchell mosar in Yellbear i sargen så den stackars smålänningen för några ögonblick måste undra om han är tillbaka i fjolårets andraomgång och möter kompisen Kron Wall of Pain.
* * *
Slaffsy, ha ha, det var värst vad snabbt du gav upp. Jag har inte varit med om något liknande sedan grundserien slutade och Devils-mannen Hällegerd la ner verksamheten.
* * *
Nu byter jag återigen ståndpunkt och tillhör grupperingen som anser att Corey Crawford är underskattad.
Inte över.
* * *
I de luxuösa Manhattan-lägenheter jag skrev om i introt gissar jag att de närvarande hoppas att Hawks tvingar fram en Game 7, men helst först i tredje OT-perioden.
Ju mer de här spelar, desto bättre är det för Rangers
* * *
Nä, det slutade med italienskt igen.
Kommer nu.

LA Kings – Chicago 1-0 (Period 1)
* * *
Ett litet misstag, ett ögonblick av bristande uppmärksamhet.
Det räcker för att regerande mästarnas säsong plötsligt ska hänga i en tunn liten tråd – och för att yours truly ska börja kolla på flighter till LAX.
Det är ju vad som händer när King of Kings (alltid lika skoj skoj att skriva) spräcker Crawfords nolla.
De kommer en halv sekund för sent till den nerdumpade pucken och sen får King för mycket tid på sig framför Crawford.
Dessförinnan har det varit en nästan perfekt period för båda lagen, i det närmaste kliniskt fri från misstag – och återigen uppdriven i underbart Formel 1-tempo.
Men nu får Kings spela med ledning.
Då är de inte lätta att tas med.
* * *
Enligt mitt förmenande är Kenny Albert och Joe Micheletti bäst in the business – och de har en förträfflig sidekick i Engblom.
Hughson?
Fuck him.
* * *
Lorena Peril tror att hon är Whitney Houston när hon går loss i nationalsången.
Det är hon inte.
* * *
Crawford har varit bra – målet kan han ju inte göra någonting alls åt.
* * *
Det upphör aldrig vara coolt att Willie Mitchell heter just Willie Mitchell för det gjorde Al Greens gudabenådade producent på de stora 70-talsalbum.
Han kallades ofta Papa Mitchell och det tycker jag är ett bra smeknamn även på Kings-backen.
* * *
Och nej, det är inga fel på Quick heller.
* * *
Det var länge sedan det klagades på domarna nu. Jag jublar.
* * *
Grannarna har fest, spelar nya Coldplay på hög volym och skrattar så det rister i mina väggar.
Jag borde ringa på och berätta vad som kan hända om man har för kul.
* * *
Mja, som sagt.
Det finns lite här i världen som är svårare än att ligga under i en hockeymatch mot Los Angeles Kings.
Men jag tror ändå Blackhawks kommer tillbaka.
Det finns så mycket karaktär och stolthet och ledarskap i den där truppen att de kommer att hitta en nivå till i spelet.
* * *
Lite chinese, vad tror ni om det?

Ja, förlåt.
Var lite ivrig på avtryckaren ikväll.
Matchen börjar ju först 03.00, svensk tid.
Vi återkommer om en knapp timme då…

Flyg till LA på måndag – eller till Chicago?
Ikväll avgörs det.
Om Kings vinner Game 6 hemma i Staples Center nu är det som bekant helt klart, då går de raka vägen till Stanley Cup-finalen.
Vinner istället Hawks blir det Game 7 i United Center på söndag kväll och då vetifåglarna, då tror jag inte ens det hjälper med clutchiga Justin Williams, då får nog regerande mästarna en gyllene chans att försvara sin titel.
Kul och rafflande att se blir det garanterat.
Är ni med?
* * *
Neary’s hade hunnit stänga när jag och Eken, med VG-Thomas som formidabel sidekick, kom störtande längs 57:e gatan i natt.
Något snopet.
Men vi dundrade vidare och kom till etablissemang där karaktärer i kostym och slips inte hör till vanligheterna, i alla fall inte vid två på morgon.
– Grattis till the merger, ropade dom när vi klev in på Rodeo Bar, som om vi var business-nissar som var ute och firade sammanslagniningen av två företag.
Senare, på Manitoba’s i East Village, tittade den nya bartendern skeptiskt på oss och utbrast:
– Jaha, är Secret Service ute på stan?
Hm.
* * *
Alltså, ni minns väl andra halvan av senaste matchen mellan Kings och Hawks – och den redan mytomspunna, inledande OT-perioden?
Då spelades den här säsongens allra bästa, mest blixtrande och hisnande hockey.
Får vi vara med om bara hälften så attraktiv underhållning nu är vi, sannerligen, in for a treat.
* * *
Det känns som det bara vara några timmar sedan jag stod och pratade med Kenny Albert i den hysteriska röran i Rangers omklädningsrum efter matchen i går kväll.
Nu ser jag en pre game-intervju med Kryckan Krüger från Staples Center på NHL Network och vem dyker upp i bakgrunden, med sina numer berömda Gigi-i-Sopranos-påsar under ögonen, om inte just den förträfflige NBC-kommentatorn.
Han har flugit mer än en talgoxe den senaste veckan.
* * *
Chicago-filuren Brandon Saad gjorde sitt livs match i förrgår och nu är frågan om han plötsligt hävde sig upp på en helt ny nivå då och kan fortsätta spela lika lysande eller om det bara var en fluke.
Svar snart.
* * *
Dagens etta på New York Post

Väldigt skojig rubbe – och detta i en tidning där man i november och december kan få leta bland radannonserna för att hitta hockeyreferat.
Något har definitivt hänt här.
* * *
Drew Doughty ser rätt salt ut när han, på tv-bilderna från La La Land, kommer knallande genom backstage-korridorerna i Staples Center några timmar före showtime.
Som att han tänker göra ett riktigt tungt avtryck i den här matchen.
Kom ihåg var ni läste det först.
* * *
Nu sitter det ett antal nöjda Rangers-lirare tillbakalutade i dyrbara soffor i paradvåningar på västra Manhattan – plus Strålle i sin villa i Westchester – och väntar på att få se vem dom ska gå upp mot i finalen.
Det är nog en rätt behaglig känsla att vara klar och titta på när the competition fight it ut.
Fast allra behagligast är det förstås i korresoffan.
Där sitter jag och nu åker vi.

NY Rangers – Montreal 1-0 (Slut)
* * *
Jaha, efter nio år får jag alltså vara med om det här.
New York Rangers ska spela Stanley Cup-final.
Det känns…omtumlande.
Hockey kommer äntligen vara kung i den här makalösa staden – och vi som inte var med då får kanske uppleva lite av den där magin från 1994 alla jag känner pratar så drömskt om.
Hurra, faktiskt
* * *
Mediaracet i Garden efter slutsignalen liknar ingenting.
Det är totalt kaos.
Men mycket blir gjort och jag ber att å det varmaste få rekommendera sportbladet.se.
Där kan ni läsa, höra och se allt vi var med om.
* * *
Den här sjättematchen var en nagelbitare i sista perren , för alla inblandade – och ändå inte.
Habs lyckades ju aldrig riktigt etablera någon tung forcering.
Konstigt – och inte konstigt. För Rangers försvarade sin ledning extremt skickligt och såg de facto till att de aldrig fick chansen.
* * *
Finast under the handshake:
Prusten kramar om Stepan.
Hoppas Lucic tittade.
Så ska det se ut
* * *
Vi var inne på SVT:s-klassiska VM-krönika från 1994 (ett årtal man hör en del om här i natten just nu…) och jag ber apropå en svensk hjälte att få citera den igen:
Henke alltså…nu är han kung.
Fast det visste vi ju redan.
* * *
Nope, ingen Rangers nuddade Prince of Wales Trophy.
Det var veteranerna Brad Richards och Martin St. Louis beslut.
– Vi är de enda i det här laget som vunnit Stanley Cup och den gången tog vi inte i pokalen efter segern i konferensfinalen. Det funkade då, så vi tyckte det skulle vara lika nu.
* * *
Kings eller Blackhawks, det kan kvitta, säger Henke, Hagelin och Strålman unisont.
Ja, det kommer att bli skitsvårt vad än finalmotståndaren heter.
* * *
Nu är klockan tjugo i två i Gardens pressrum och en jag känner som heter Eken står och trampar intill och säger att vi måste gå ut och ta ett järn.
I sanning.
Övriga iakttagelser kommer i introt innan kanonmatchen mellan Kings och Hawks imorrn.

NU är intervju med Kung Henrik klar.
– Jag har aldrig varit mer beslutsam och är är oerhört stolt nu, hette det bland annat
Och nu ska såväl den som krönika och lite annat skrivas.
Därefter kommer det en kort, utmattad slutrapport här

Henrik Lundqvist – kung av New York – håller nollan i karriärens största match och New York Rangers är i Stanley Cup-final.
Mer kommer sen…

NY Rangers – Montreal 1-0 (Period 2)
* * *
Hela pressbalkongen gungar när jag skriver det här – så vi Lozo strax till höger börjar se sjösjuk ut.
För efter en betydligt bättre perre, och ett koppel helt okej chanser, lyckas Dominic Moore till slut trycka in det omtalade och för Garden, minst sagt, förlösande första målet.
Men:
Det är på grund av en förbannad svensk som Montreal inte har åtminstone ett mål.
Vi tar det i nästa stycke.
* * *
What. The. Fuck. Är. Det. För. Räddning. Henke. Gör. När. Vanek. Redan. Gjort. Mål??
Han snurrar ju som en hel båtpropeller i målgården.
Bland det värsta jag sett.
Och den är extra anmärkningsvärd eftersom han haft så lite att göra – eller snarare att det Habs hotat honom med kommit i så spridda skurar.
Det är när han har mycket att göra kungen brukar vara kung.
Men den där…den där…den där…den där….den kommer alltid vara med när Henrik Lundqvists karriär ska summeras såsmåningom.
Gräddsås monumentale.
* * *
Det är sällan man ser någon ta så begåvade utvisningar som den Brad Richards precis här i slutet.
Vanek – återigen denne Vanek, han verkar plötsligt ha förstått att Lilla Tidningen bevakar honom och kommer att skriva om hur han uppträder – gör ju mål i det läget om Richards inte hookar honom.
* * *
Well, Van Basten, Kovalev hade några säsonger när han var bra i verkliga verkligheten också, får man väl säga.
* * *
Gris-Olle är övertänd i afton – som ingenting varit övertänt sedan folkparken i Borlänge stod i brand i början av 80-talet.
Det skaver i trumhinnorna av allt bröl strax till vänster.
* * *
Mycket hockeyadel på läktarna ikväll.
Mike Gartner blir inzoomad också.
Men The Captain fortsätter lysa med sin frånvaro.
Förmodligen är han fortfarande tjurig på Sather för att han inte fick bli tränare och det ter sig i min ögon något småsint.
* * *
Som någon konstaterade i kommentatorsspåret, och som Montreal-skribenter twittrat under mitt perioden, många på plats ikväll som blir till sig i byxan varje gång Rangers avlossar ett skott – även när det är kennholttjottabläffor som sticker iväg ut i sarghörnen.
* * *
John J har bra koll på hur det ligger till med Gris-Olles identitet…
* * *
Tokarski har också varit väldigt bra ikväll, men jag är ledsen – det mest i målvaktsväg hamnar i i skugga när Henrik Lundqvist leker utombordare.
* * *
Ja, nu får vi se hur mycket det där förstamålet betydde då.
Habs lär komma och köra så det bara ryker om det – de har inget att förlora längre, så mitt tips lyder så här:
Det kommer att hänga på utombordaren även i fortsättningen.

NY Rangers – Montreal 0-0 (Period 1)
* * *
Före varje match på Garden flaggar de på jumbotronen för ett nödnummer man kan använda om det skulle hända något krisartat under kvällen.
– Texta i så fall ”help me”, manar speakern.
Undrar om Vigneault har det på sig.
Kris är det inte, men det lär bli om Rangers inte får upp pulsen lite mer.
Ja, de har flest skott, men inget av dem – skotten – kan direkt beskrivas som livsfarligt, men desto fler som plockpotatis för lugne Tokarski och försvarsmässigt ser det, tycker jag stirrigt ut.
Skillnaden mot hur Hawks inledde när allt stod på spel i United Center igår är till exempel enorm.
Habs, samtidigt, är kyliga och avvaktande, väntar mest på misstag – för i mitten av perioden plötsligt etablera ett tryck som hemmalaget inte alls verkar berett på men klarar sig igenom.
Vi kan ju säga så här:
Första målet har varit extremt viktigt i de tidigare matcherna.
Nu är det enormt.
Om gästerna gör det kan Vigneault skicka sms:et
– Help me.
* * *
Ingen lätt match för Henke hittills.
Habs väntar över sju minuter med att avlossa sitt första och får inte iväg så värst många sen heller, men
När Gionta åker in i Henke är det först ingen som vet om det är han som ska åka ut – eller om Rangers dragit på sig en tvåa för high sticking igen.
Det hade kunnat gå åt båda håll där, kändes det som.
* *
Habs gör en liten ”Kanada i OS”, kommer ut sent och låter Rangers vara på isen ensamma en minut.
Fast – den funkar väl bara när det är bortalaget som står där och blir utbuat, no?
* * *
Jag tycker Amirante ser lite tagen ut när han kommer ut på isen, som en hare fångad i the headlights på Interstate 95 norröver.
* * *
Håller med Julia jag.
Brieosten ser väldigt pigg ut.
Och det här är ju inte direkt hans första rodeo.
* * *
Rangers PR-människor brukar hålla masken i alla lägen, men ikväll syns det till och med på dem.
De är nervösa.
Bara det är värt rubriker i lokalpressen.
* * *
In med Dogge!
* * *
När Gris-Olle, på tio meters avstånd från bloggen, helt ensam börjar skandera ”Let’s go, Rangers” och fortsätter bröla fast ingen hänger på, då är det en väldigt tröttsam ramsa.
* * *
Kovalev är in the house och river ner åskdån när han drar upp tröjan och visar att han har en SC-tröja från 94 på sig.
Lätt pikant med tanke på att han också spelat i Montreal – och tydligen arrangerar en golfturnering där på somrarna.
Den kan det bli och så med nu.
* * *
Diaz har väl sett sådär ut – och eftersom han inte spelat sen Kovalev var aktiv (lätt överdrift…) är det kanske inte så konstigt.
* * *
Jason Bateman blir inzoomad också.
Inte DeNiro-klass direkt.
Vafan, så här stora kvällar räknar man ju minst med Jay-Z.
* * *
Prusten har inte pucken så ofta att det direkt blir uppror här inne, men i en sekvens drar hans gamla fans igång en hyggligt arg ”Prusty sucks”.
Utom Gris-Olle.
Han tror de skriker ”Crosby sucks” och kör den varianten…
* * *
Det är inte som igår på något sätt och det var förstås inte att vänta heller, men hey:
Lite mer intensitet kan det väl bli på isen nu?
Vad sa vi, det är största matchen på 20 år?

Låt oss gå rakt på sak.
Ikväll spelas den största hockeymatchen i New York City på 20 år.
Det är, sånär som på två veckor, exakt så lång tid som gått sedan New York Rangers – 14 juni 1994 – spelade, och vann, Game 7 i Stanley Cup-finalen mot Vancouver Canucks.
Åskådarna på Madison Square Garden har för all del upplevt några minnesvärda kvällar även under de två decennier som passerat sedan dess.
Wayne Gretzkys sista match. Game 7-draman mot Washington (flera gånger om), Ottawa och Philadelphia. Glödande derbyn mot Islanders och Devils i skarpa lägen. Mark Messiers tröjhissninsceremoni. Fast Freddy Shoestrings debut 2008…
Men ingen match av den här magnituden.
Ingen som betytt så mycket.
Ingen med potentialen att ta Rangers, och hela stan, till paradiset.
Eller för den delen – ingen med samma potential att bryta sönder drömmar och krossa hjärtan.
För det är ju så det är.
Vinner Rangers går dom till Stanley Cup-final.
Men förlorar dom tvingas dom till en i praktiken omöjlig Game 7 i Bell Centre – Bell Centre! – på lördag och sedan kan såväl spelare som fans få gå resten av sina liv och vara bittra över att de kom så nära att de kunde känna smaken av Stanley Cup-finalen men snubblade på mållinjen.
Riktigt vad såna förutsättningar gör med en stad, en arena och en publik är inte alldeles lätt att beskriva, men på något sätt är det som allting intensifierats och skärpts i New York och i the woooorld’s most famous arena ikväll.
Skenet från strålkastarna i det vackra taket är starkare och mer bländande.
S:en i speakerns kommentarer skär vassare genom etern.
Publikmassorna på de väldiga läktarsektionerna har en annan lyster.
Och det som var en buzz i luften redan i söndags har vuxit till en konstant statisk urladdning ikväll.
Jag är glad att jag är här, det är det häftigaste som hänt under mina nio år i New York, och jag hoppas i vanlig ordning ni vill dela upplevelsen med mig.
* * *
Dagens nyheter (fast som kopplad till Schibsted-sfären föredrar jag förstås Svenskan…ho ho):
Det blir Raphael Diaz som ersätter avstängde John Moore och, som högerskytt, får gå in på ”fel” position intill Klein.
Hos Canadiens är Emelin game time-beslut och tyvärr – Weise åkte på en hjärnskakning i samband med Moores smäll och spelar inte.
I gengäld återkommer Brandon Prust efter sin avstängning och går, förstås, rakt in i laget.
* * *
Hur var det PK Subban sa inför Game 7 i ett upphetsat, förväntansfullt och elektriskt Boston i förra omgången?
– Jag ser fram emot att komma dit och ta allt det där ifrån dem.
Det säger han inte idag, men det beror bara på att han inte gör sig tillgänglig för media efter morgonvärmningen för självfallet hungrar den gudabenådade backstjärnan och hans kompisar i Le Club Du Hockey efter att få utföra samma sabotage i New York.
Att de kan krossa New Yorks drömmar, krossa Rangers-spelarnas hjärtan och förstöra festen som en bartender som bestämmer sig för att vrida av kranarna redan före midnatt är en flödande källa till motivation.
En annan är att de vid vinst får vara med om en Game 7 i en konferensfinal hemma i Katedralen och vid min gud, jag får andnöd och armsvett av blotta tanken på något så…bibliskt.
Och en tredje – den viktigaste – är att de såklart också vill spela Stanley Cup-final mer än de velat nånting i hela sina liv.
Så Habs-fans i läsekretsen:
Fröjdas i er ungdom ni också.
Det här är kväll med enorm potential för alla inblandade.
* * *
Och allt ljus på kungen…
Efter vurpan i förgår, när han släppte in fyra baljor och blev utbytt, undrar världen hur Henrik Lundqvist tänker reagera ikväll.
Efter värmningen är det, kan bloggen härmed förkunna , med viss leda över hela frågeställningen.
– Ni i media bara frågar om förra matchen. Jag tänker inte på den längre. Jag tänker på ikväll, säger han och tittar på oss med en blick som indikerar att han inte tycker att vi förtjänar nobelpris i allmän tankeverksamhet.
Sen säger han inte så mycket mer.
Lite grinigt sådär.
Lite irriterat.
Det lovar väldigt gott för de som vill att det ska gå bra för den bästa svenske målvakten i NHL-historien.
När han är på det humöret brukar det vara lika svårt att göra mål på honom som det är att slå Superman i armbrytning.
Den bilden bekräftas av hans svenska lagkamrater.
– Henke? Ja, det är då den jag oroar mig minst för. Han kommer vara vår bäste spelare ikväll, säger Strålle Hetfield Strålman.
Carl Hagelin instämmer:
– Han har varit en vinnare i hela sitt liv, han tänker som en sån och därför kommer han att ha en stor kväll i kväll, lyder hans omdöme.
* * *
Jag får ibland läsarfrågor om vad plåtar till matcher på Garden kostar, men tyvärr har jag dålig koll på det – jag jobbar ju och får betalt för att vara här, häpp!
Idag publicerar NY Post dock uppgifter om snittpriset på biljetter till denna presumtiva klassiker.
Det är något hårigt.
975 dollar – eller 6369 kronor.
Och billigaste plåten går enligt samma artikel loss på 476 dollar (3141 kronor).
Man kan återigen konstatera att familjen Dolan inte direkt bedriver ideell verksamhet…
* * *
Den där jädra Crankshaft Murray alltså.
Han gör det igen.
Jag står lutad mot sargen vid zambonientrén och pratar med min tjeckiske vän Zdenek när den biffige järnkaminen, gapskrattande, smaskar in ett slagskott precis vid min position.
Låt oss slå fast att det är tur att jag inte är föremål för Montezumas hämnd för närvarande.
* * *
Men 975 dollar är ändå ingenting mot vad det verkligen kan kosta de allra största New York-kvällarna.
1994 var det, påstås det, en tjomme som hostade upp 17 000 dollar – drygt 110 000 kronor med dagens kronkurs – på svarta börsen för att komma in på den odödliga Game 7-matchen.
Då är man angelägen.
Fast jag gissar att personen i fråga hade råd och inte brände sina sista sjutton tusen…
* * *
Henke är en av få NHL-målvakter som överhuvudtaget talar med media på matchdagar.
Dustin Tokarski gör det till exempel inte.
Fast att döma av hans uppsyn under anstormningen i omklädningsrummet efter morgonvärmningen är det Canadiens beslut snarare än hans eget
Den unge keepern sitter och tittar på oss med roat och obekymrat leende, som om han inte för sitt liv kan förstå varför alla hetsar upp sig så mycket för en sketen hockeymatch.
Cool katt.
* * *
Kan inte bestämma mig under arla morgonstunden, så jag har med mig inte mindre än fyra slipsar i dataväskan i morgonrushen över Manhattan.
När det tre timmar före showtime börjar bli dags att get into character – för att nu återknyta till Pulp Fiction-temat från häromsistens – är vankelmodet fortfarande stort så jag går ut till två tjejer som håller på och förbereder ett hamburgarstånd utanför pressrummet och ber dem avgöra.
De pekar enhälligt på den blåsvarta sak jag brukar ha till den här mörkblå kavajen.
Så:
Vintage Biff sitter på pressbalkongen, högtiden till ära.
* * *
Montreal-media är på Therrien om hur Weise kunde få fortsätta spela matchen i förrgår om han nu har hjärnskakning, men Habs-coachen bara viftar undan frågorna.
– Ni bara antar saker. Han har en kroppsskada, säger han.
Jag börjar gilla honom skarpt.
* * *
Som om det inte vore nog med allt annat stort och högtidligt och fint den här kvällen har Eken kommit tillbaka från Sverige och gör Garden-comeback.
Bra tajming – och en tung garant för att det händer oförglömliga saker.
* * *
När en särskilt ivrig journalist fortsätter hacka på Therrien om Weises hjärnskakning och vill veta hur processen går till när spelarna ådrar sig skador i huvudet svarar han:
– Hey, jag är tränare. Vi åker inte på så många hjärnskakningar.
Vad är då förklaringen, få jag lust att svara men törs inte.
* * *
Dagen till ära ringer jag och pratar med en man måste prata med när New York Rangers spelar riktigt stora matcher.
Just det:
Fredrik ”Fast Freddy Shoestring” Sjöström.
Och han går Mark Messier on my ass och utfärdar en garanti.
– Jaja, Rangers vinner ikväll. Helt klart. Det fixar Henke. Han gör aldrig nånsin två dåliga matcher i rad, säger han och tillägger att även klassiska Shoestring-vännerna och forna bloggkaraktärerna Sälen, Svinet och Babianen står bakom den analysen.
Så nu vet ni.
* * *
Uppror kan vänta i Montreal om det blir en Game 7 i Bell Centre – även om Habs till slut vinner.
Idag tvingades man nämligen avslöja att Madame Ginette, Kanadas egen Castafiore, är upptagen på lördag och inte kommer att kunna sjunga ”O, Canada” i så fall.
Merde! Scandale! Choquant!
* * *
Vad som förstås talar emot Shoestring & Babianen-tipset är det faktum att såväl Rangers som Henke haft förbluffande svårt att komma upp på högsta nivå när de kan, men inte måste, stänga slutspelsserier.
Statistiken därvidlag borde få snålvattnet att skölja över oxeltänderna på varje Habs-fan.
Å andra sidan kan man tycka att till och med Blåskjortorna borde inse att det är en extraordinär do-or-die-situation just ikväll, med en Game 7 i Bell Centre hängande som Katrina-artat stormmoln ovanför deras arma hjässor.
* * *
Jo, jag fick gå till svensk-franska ordboken för att översätta chockerande till ”choquant”.
Hoppas det blev rätt.
* * *
Ett annat faktum som talar mot Babianens och Svinets teorier är Montreals moderna historia i såna här situationer.
De vände 1-3-underläge i den berömda serien mot Washington 2010 och det var ju inte precis som att de satte sportdrycken i halsen när Bruins hade skaffat 3-2-överläge i förra serien.
* * *
Benoit Allaire, målvaktscoachen som varit Henkes närmast förtrogne sedan svensken kom hit hösten 2005, är en mycket stillsam man och brukar aldrig dras med i någon kollektiv upphetsning.
Men när han kom till hallen i morse hade han tydligen gått förbi sin epigon från Åre/Göteborg och förkunnat:
– Ikväll är det en stor match.
Om en gapande Henke inte förstått det tidigare blev han varse då.
Det var enorma ord för att komma från ”Benny”.
* * *
Brandon Prust återvänder alltså till ”brottsplatsen” ikväll och gör comeback på isen där han såg till att Derek Stepan får genomföra resten av slutspelet i sin Bain-i-Batman-mask.
Han kommer att tas emot ungefär som man kan föreställa sig att Jimmie Åkesson skulle tas emot i Husby – men till skillnad från Åkesson kommer Prusten att älska varje sekund.
Mig förvånar det inte ett ögonblick om han knockar en ny ex-polare redan i inledningsperioden.
* * *
De flesta som ingår i den alltmer månghövdade mediahop som följer den här serien – det börjar bli trångt som i Ullared under industrisemestern – anstränger sig för det mesta helt löjligt för att verka avmätta och oimponerade av allting.
Men matchen i United Center igår gjorde djupa avtryck här också.
Var jag än gått idag har jag hört samma fras:
– SÅG du första övertidsperioden igår? My God.
Ja, my God.
Många är också överens om att vinnaren i den HÄR serien lika gärna kan lämna walk over i finalen.
– Det kommer bli en sweep oavsett som Kings eller Hawks spelar i finalen, sa exempelvis en mycket respekterad skrivare på nationell sajt när vi stod vid urinoaren och hade trevligt efter Therriens presskonferens.
* * *
PK Subban dröjer sig, ännu en gång, kvar på isen med Dogge och de andra reserverna efter den reguljära morgonvärmningen och ägnar tio minuter åt att försöka finta in snygga mål på Peter Budaj.
När en särskilt vacker variant slutar med att pucken sitter i nättaket svänger han förbi hörnet där yours truly bloggare står på andra sidan plexit och blänger och ger mig en nöjd ögonblinkning.
Det är en av de stora stunderna i min karriär som hockeynörd.
* * *
Just de här raderna, de du läser exakt nu, skrivs med Syconauts ”As Pure as I” i hörlurarna.
Inte för att jag förstår mycket av slikt mangel, jag blir mest rädd och börjar undra vad som egentligen rör sig i den timide västgötens huvud, men jag tänkte att det skulle hjälpa honom på traven.
Det är dags för det där målet nu.
* * *
Det är väldigt mycket tjat, i båda omklädningsrummen, om att de tio första minuterna blir extremt viktiga ikväll.
Okej.
För Rangers del tror jag personligen också att det kan vara värt att tänka på att inte ta några utvisningar första halvminuten.
* * *
Några välblandade drinkar på Neary’s framåt småtimmarna – eller bagarväckning och ny flygning till Kanada i morgon.
Det är framförallt det som står på spel för min personliga del….
* * *
Ni som varit med ett tag vet vad som brukar hända i den här bloggen de riktigt, riktigt stora kvällarna.
Då plockar jag, liksom Mats Nyström och Albert Svanberg i VM-krönikan från 1994, fram Karin.
Nu är det största kvällen nånsin, så här kommer hon.
Ha nu en legendarisk kväll, mina vänner.

Den mätta dagen, den är aldrig störst.
Den bästa dagen är en dag av törst.
Nog finns det mål och mening i vår färd – men det är vägen, som är mödan värd.
Det bästa målet är en nattlång rast,
där elden tänds och brödet bryts i hast.
På ställen, där man sover blott en gång,
blir sömnen trygg och drömmen full av sång..
Bryt upp, bryt upp! Den nya dagen gryr.
Oändligt är vårt stora äventyr.