USA har stannat av och sitter tillbakalutat i en väldoftande, nationell dimma av bbq-os.
Memorial Day Weekend pågår.
Det är en händelse som ser ut som en tanke.
Memorial Day finns förvisso som påminnelse om viktigare och allvarligare saker än ishockey, men ändå.
Det känns passande att konferensfinalen i drömmarnas hockeyturnering avgörs under en storhelg som manar till hågkomst.
För det är vad som står på spel i Stanley Cup Playoffs.
Minnen.
Legender.
Historia.
När allt kokas ner till sin essens är minnen vad vi har, det enda vi med säkerhet bär med oss tills vi checkar ut för gott, och även om de inte säger så, eller ens tänker tanken, är det för att skapa upplevelser de aldrig glömmer spelarna går in obarmhärtiga strider som den som väntar i the woooorld’s most famous arena i kväll.
För att få skapa outplånliga minnen.
För att vara med om något de kommer att tänka tillbaka på, och återuppleva, resten av sina liv.
Det är likadant för åskådarna och fansen.
New York har i 20 år gått och drömt om 1994, om hur det kändes den magiska sommaren när Rangers för första gången på över fem decennier vann Stanley Cup och vill så oerhört gärna få nya minnen av samma oförglömliga sort.
I Montreal – som visserligen tillhör ett land som inte firar Memorial Day just idag, men det tar vi inget extra för – längtar man efter den odödliga 25:e titeln och med den gamla tiders känsla av att Le Club De Hockey är störst och bäst i hela världen.
Så för potentiella minnen, för det vi kanske aldrig glömmer:
Här kommer en Memorial Day showdown
* * *
The Michel Therrien show fortsätter och jag kommer osökt – eller, snarare väldigt sökt, om jag ska vara ärlig – att tänka på när John Travolta, som den odödlige Vincent Vega, dricker five dollar shake med Uma Thurmans Mia Wallace på Jack Rabbit’s Slim i ”Pulp Fiction”.
– They talk a lot, don’t they, säger Uma efter att den heroinstenade Herr Vega berättat att ”they” tror att det faktum att Marsellus Wallace slängde ut Tony Rocky Horror från fjärde våningen berodde på att Tony masserat hustrun Mias fötter.
– They certainly do, they certainly do, svarar Vincent och sen går de upp på dansgolvet och utför tidernas dansnummer till Chuck Berrys ”You Never Can Tell”.
På samma sätt kan man verkligen beskriva Montreal Canadiens de senaste dagarna.
Ja, alltså inte så att Therrien eller någon av hans spelare, såvitt jag vet, masserat Alain Vigneaults hustrus fötter, slängt ut någon från ett fönster eller gjort hålla-för-näsan-och-sjunka-ner-genom-vatten-dansen till några sköna Chucken-riff.
Men they certainly talk a lot…
Och idag är det nog faktiskt så att Rangers-coachen, slutligen, nappar på de uppenbara provokationerna.
Han menar att blåskjortorna blev orättvist behandlade under Ulf Samuelsson-gate igår, att hela incidenten var olycklig och att vi alla ska vara glada att den inte eskalerade, vad nu det ska betyda.
Sen blir han ombedd att kommentera Therriens egenartade uttalande om att Habs vet exakt var den comebackande Brassard är skadad.
– Jag hoppas, svarar AV, att inget händer med Brassard. Då kan det bli trubbel för Michel.
Ordkrig har alltså utbrutit på alla fronter och det är självklart det Therrien drömt om hela tiden, i akt och mening för att störa och bryta motståndarens fokus.
Nu känner han sig som ett geni.
Eller som Samuel L. Jacksons Jules i ”Pulp Fiction” säger:
– I’m the foot fucking master!
* * *
Bloggens uppfattning är att kvällens match avgör den här serien.
Om Rangers vinner tar de kommandot och knäcker Habs – om istället Habs utjämnar vänder de på serien och går till final.
Höga insatser…
* * *
När Therrien själv dyker upp på sin matchdagspresser, en halvtimme efter Vigneault, tror alla att konflikten ska trappas upp ytterligare, men istället håller han – mindfuckandets maestro – en godmodig ståupp-show, beskriver Vigneault som en extremt god vän han ser fram emot att få ta en kall öl med när krutröken lagt sig och skrattar glatt åt påståendet att han skulle vara i trubbel om Brassard (”en fantastisk hockeypelare”, som han plötsligt kallar honom) går sönder igen.
När den gode Chris Johnston på Rogers Sportsnet efter några utläggningar på franska säger att han inte förstod allt och tar sats för en fråga på engelska skjuter Habs-coachen snabbt in ett ”good” och hela församlingen exploderar i skratt.
You should have been there, förmodligen, men bortsett från skämtet catchar ni the drift, som Ekeliw skulle sagt:
Foot fucking master har väldigt, väldigt kul med det här.
* * *
Alla restauranger i grannskapet jag brukar går till för lunch under heldagar på Garden har söndagsstängt så det slutar med en sittning på TGF nere på Penn Station.
Intressant…
Och redan vid ett på på dagen, sju timmar före matchstart, sitter det en bunt glada gossar i Rangers-jerseys vid bardisken och hinkar bira.
Något säger mig att de subtila detaljerna i spelet inte riktigt kommer att gå fram i det sällskapet ikväll.
* * *
Derek Stepan kan inte spela ikväll, nyopererad för bruten käke som han är, men i gästernas omklädningsrum insisterar dom alltjämt på att det inte kan vara så jävla farligt.
Obetalbart.
Det påminner om Hasse & Tages sketch om KDS:aren Malte Lindeman (Valfrid Lindemans son…) som tycker att det daltas för mycket med folk som bara TROR att de är sjuka och till slut får en fråga om hur det är med hans krasslige bror och tvingas svara..
– Åh, han. Han tror han är död.
* * *
Jag hoppas flertalet som hänger med här ikväll kan sin ”Pulp Fiction”.
Det känns som att det kan bli mycket av den varan i just den här matchen.
* * *
”In the darkness of Oslo, the TV lights glow”…
Så inleds en lång drapa om Zuccarello i dagens New York Post.
Det är ingen nyhet i den här bloggen, vi har ju ett utsökt litet gäng som sitter i tv-skenet i Oslo-natten och följer oss för jämnan.
Dom är som vanligt exceptionellt välkomna – och vill dom kan dom läsa New Yorks hyllning till nationalhjälten här:
http://nypost.com/2014/05/24/norway-celebrating-zuccarellos-breakout-season-for-rangers/
* * *
Att ta sig in i Canadiens omklädningsrum efter en morgonvärmning är inte mycket lättare än att pressa sig ner i ett ekonomiklassäte på US Air.
Det är så hysteriskt trångt i kanadensarnas home away from home att jag håller på att komma ut med Vaneks skridskor på fötterna när jag går därifrån.
Värt att notera:
Till skillnad från exempelvis Penguins har de inte klistrat upp en enda Canadiens-skylt, eller gjort något annat för att skapa hemtrevnad eller markera att gästkabyssen på Gardens nu är Habs-territorium.
Det går tydligen att spela ändå.
* * *
Själv gör jag en liten tv-intervju med Zuke under förmiddagen, företrädesvis om hans svenske kompis i målet, och han är sitt vanliga charmiga jag.
– Henke är världens bäste målvakt. Det är bara jag som kan göra mål på honom när jag vill, säger han och fyrar av Hobbit-leendet.
* * *
Att det pågår tränarbråk i denna östra konferensfinal är en sanning med så kallad modifikation.
Jag menar, det är ingen som gör dödstecknet över halsen – och ingen som skriker ”I will fucking kill you”.
Jisses…
* * *
Rangers-fansen påstår alltid att de är lite coolare och mer sofistikerade än alla andra, men det är de som tre timmar före showtime fraktas runt Garden-kvarteren på övervåningen på en turistbuss och viftar med små handdukar…
* * *
Bortsett från det är mitt intryck att Tre Kronor gör det jäkligt bra som hämtar hem ett brons i Minsk – och jag fortsätter glädjas åt att såna hungriga ungblod som Ekholm, Backlund, lill-X:et, Järnkrok och Hästpolo-Gustav kom dit och körde.
Det är såna svenska landslagsledningen ska satsa på – i synnerhet under OS-år.
* * *
Pat Leonard har en poäng när han idag skriver att både Habs- och Rangers-fansen ska vara glada om de inte såg Kings trycka till Blackhawks igår.
Vinnaren i den här serien kommer inte få någon fri lunch i La La Land – eller Chi-Town, om det skulle bli så.
* * *
Både Dogge och hans kompis Parros stannar kvar på isen med övriga reserver och bag-skejtar när resten av laget är klar med sin morgonvärmning.
Det betyder att ingen av dem spelar.
Vem ska då, i avstängde Prustens frånvaro, stå för propparna?
* * *
Man vet att något väldigt extraordinärt pågår i New York när till och med Mike Lupica – legendarisk Daily News-krönikör, därtill salt författare av både sportböcker och deckare – börjar skriva om Rangers.
Han brukar inte vilja ta i hockey med kirurghandskar och har varit på plats i Garden exakt noll gånger de senaste nio åren, men nu går han plötsligt loss om att Rangers är ”the story of New York” de här tidiga sommarveckorna.
Man häpnar.
* * *
Jag visste inte, men det är tydligen vänster axel Brassard har ont i.
Det berättar Habs-backen Mike Weaver, med spelad oskuld.
– Ingen vill tacklas i huvudet, så det blir ju axel mot axel. Men vi kommer inte medvetet satsa på Brassards vänstra axel, säger han och försöker hålla tillbaka ett okynnigt litet leende.
Ha!
* * *
När jag nu är inne i det här Pulp Fictions-spåret får jag en väldig lust att beskriva Garden-kaffet som ”some serious gourmet shit”!
Fast det vore att fara med osanning.
* * *
Strålle Strålman höjer förvånat på ögonbrynen när jag frågar vad han tycker om allt motståndarna sagt de senaste dagarna.
– Har de sagt nåt? Jag lyssnar inte, så jag vet ingenting om det, säger han.
Kloke Strålle.
Det är förstås bättre att stoppa hörlurar i öronen och braka på med Syconaut när det börjar tjattras.
* * *
Apropå minnen:
Det här slutspelet har ju nu pågått i, what, sex veckor och det känns som en hel evighet.
Kommer ni ens ihåg när lag som, säg, Toronto och Vancouver fortfarande spelade hockey?
Perspektiven blir egenartade.
* * *
När jag går förbi zamboni-entrén på väg mot mot hissen till pressläktaren är Parros, med sin väldiga porrfilmsmustasch, faktiskt ute och lirar fotboll med de andra habbarna.
Det behöver inte nödvändigtvis betyda nåt, men tänk om – då skakar Therrien verkligen om allting.
* * *
Sitter på pressläktaren redan när John Amirante repar nationalsånger och utan att vara elak kan vi väl slå fast att han inte direkt är Slash i sin knallblå sportspegelkavaj…
* * *
Vi kan glädja den store Björn Falk med uppgiften att Kyle Okposo tydligen slagit en hole-in-one på golfbanan idag.
Det är nåt.
Inte lika kul som att spela playoff-hockey, men…ja, nåt.
* * *
Ingen ska bli förvånad om Mark Messier är i hallen i afton – och blir inzoomad i jumbotronen gång på gång gång.
Just idag, 25 maj, är det nämligen – för att fortsätta med historia och minnen – exakt 20 år sedan The Captain garanterade seger i Game 6 mot Devils.
Och sedan gick ut och gjorde hat trick.
Där har ni definitivt något som vare sig han eller någon annan som var med någonsin kommer att glömma.
* * *
Vad som än händer:
I morgon, mitt på dagen, går ett plan från LaGuardia till Trudeau International i Montreal igen.
Fan så fantastiskt.
* * *
Undrar vad de där som satt TGF vid lunch är i för form nu.
Ojvoj.
* * *
Get this:
Det är fullt i Bell Centre ikväll också.
Fast matchen spelas här.
20 000 nånting tränger sig in i den där magnifika hallen för att se Game 4 – på jumbotronen.
Vilken stad, vilka fans.
* * *
Jodå, vem kommer knallande i gången bakom kommentatorsbåsen om inte Kenny Albert.
– Du är alltså här också, skrattar bloggen.
– Jag tror det, svarar han.
Och imorrn bitti lär han ta första flighten tillbaka till södra Kalifornien, sex timmar och tre tidszoner bort, för att fortsätta kommentera den västra konferensfinalen.
Han får snart ha dropp i sin hytt.
* * *
På min Facebook-sida står det att Zeb Macahan fyller år idag.
Well, som jag minns saken var han till åren kommer redan på 1860-talet, men det är inget konstigt med det.
Zeb lever såklart forever.
Grattis!
* * *
Och – på tisdag ska Kenny, som alltså gör radio åt MSG när han inte kommenterar åt NBC, vara tillbaka i Montreal för Game 5 i den här serien…
* * *
Ja, givetvis är jag och Zeb vänner på Facebook.
* * *
Det är ju, milt uttryckt, många franskspråkiga murvlar som följer den här serien och jag måste säga – jag tröttnar aldrig på att höra namnet Henrik Lundqvist uttalas på det eleganta språket.
”Enrik lyndqvist”…ungefär så, på nåt sätt, låter det.
* * *
Det vore roligt om fler coacher, inte minst här i NHL, hade ryske coachen Znaroks look.
Han ser ju ut som han klivit rätt ut ur en Charles Bukowski-novell.
* * *
Okej, for the memories då.
Memorial Day showdown på Madison Square Garden 25 maj 2014.

LA Kings – Chicago 4-3 (Slut)
* * *
Det är nästan så jag börjar känna doften av blommor, matos och avgaser i den branta backen från La Cienega Boulevard upp mot Sunset.
Kings ser ut att ha kopplat ett rätt grepp om Chicagos seniga nacke och vinner rättvist i kväll.
Å andra sidan:
Är det några som inte ens blinkar när de hamnar i underlägen är det Blackhawks, så det finns fortfarande en god chans att det här blir långt och hårt och jämnt och dramatiskt.
* * *
Valde bort Jimmy’s för Dallas BBQ i sista stund och det fick jag ångra.
Två plus, på sin höjd.
Så där har ni kvällens New York-lektion:
Ät aldrig på Dallas när ni är här.
* * *
Särskilt mycket blodtryck och turkisk peppar kan man dock inte säga att den här serien fick ikväll heller.
Det kanske kan vara en idé för Blackhawks. Sluta ta så många utvisningar – men var lite tuffare och elakare och försök komma in under lite Kings-skinn.
* * *
Jag håller med Milbury i NBC-studion för en gångs skull:
Man kunde inte se den här utvecklingen hos Jeff Carter när han var en rätt nonchalant yngling i Philadelphia.
* * *
Coolt med David Beckham nere vid plexit, visst.
Men det har vi sett förr.
Robert DeNiro på Garden senast är fortfarande slutspelets hittills främsta stargazing-notering.
* * *
Patrick Kane har det inte så lätt mot de överdimensionerade hockeykrigarna från La La Land.
Men på något sätt måste han göra tyngre avtryck i nästa match.
Annars går det inte.
* * *
En Playstation-match och ett gammalt Sopranos-avsnitt, förmodligen från säsong 2, när Big Pussy fortfarande är i livet.
Det är vad som återstår av den här lördagkvällen.
Vi hörs imorrn, från Garden.

LA Kings – Chicago 3-2 (Period 2)
* * *
Jag får bygga en Jeff Carter-staty också.
Han är ju en annan superstar – och ledargestalt – som kliver fram i alla de rätta, avgörande lägena.
Nu hjälper han Kings att vända på den här matchen med sin nionde poäng på fyra matcher.
Mighty Jeff.
* * *
Jaså, Don Cherry har uttalat sig.
Well, grannens hund skällde nyss.
Det lägger jag i samma hög.
* * *
Det här fortsätter vara en väldigt bra, intensiv, explosiv jävla hockeymatch – och nu är det framförallt Kings som kör.
När de kombinerar den dokumenterade tyngden och elakheten med så här mycket speed är de inte lätta att tas med.
* * *
Ha ha, mycket skojigt av John J:
Om Kings låter Slash framföra nationalsången borde Rangers kontra med Dr Hook.
Blackhawks får ringa Avril Lavigne så kan hon framföra ”Keep Holding On”.
I Bell Centre?
Britney Spear(ing)s
* * *
– You betcha !
Det säger punggrepparen lika ofta Paulie Walnuts sa ”marone” i Sopranos.
* * *
Jag vill i alla fall se det som att Kenny Albert tagit över nu.
Han håller ju Lasse Granqvist-klass.
Coolast av allt:
Även om han nu inte kommenterar den östra konferensfinalen i TV flyger han, vad jag förstås, tillbaka till New York i morrn och kör sitt vanliga radiogig åt MSG.
Sedan tillbaka till LA igen då.
Jag har inte så mycket anledning att oja mig
* * *
Nu firar vi Memorial Day i Midtown.
BBQ står på bordet.

LA Kings – Chicago 1-2 (Period 1)
* * *
Snart bygger jag en Jonathan Toews-staty i vardagsrummet och går ner ner på mina slitna gamla knän och ber.
Han säger alltså att han ska gå ut och spela på ren ilska för att tredjeperren i förra fajten – och så backar han upp uttalandet med två grandiosa mål redan i förstaperren.
Bäst när det gäller.
Bäst ju viktigare matcherna är.
Bäst när han själv säger att han ska vara det.
Det finns inget jag respekterar mer.
* * *
Det här är överhuvudtaget en väldigt sevärd hockeymatch, öppnare än det brukar vara mellan de här två, och hela tiden i tempo som skulle få Speedy Gonzales att sträcka sig efter åksjuketabletterna.
Just nu har Hawks – tack vare sin mäktige kapten – momentum, men det kommer flera gånger under de kommande två perioderna.
Kings har definitivt kommit för att spela ikväll.
* * *
Som John J säger:
Ojvoynov.
Hans PP-mål, när han laddar för skot, vilar på hanen en sekund och sedan skjuter i exakt rätt ögonblick är också en smaskig gräddbakelse.
* * *
Utgången i den här serien avgör om yours truly Biffen ska resa som en dåre under finalen – eller får ett relativt skonsamt och angenämt schema.
Ur det perspektivet – och svenskditot, förstås – är det svårt att inte hålla på Blackhawks.
Å andra sidan älskar jag att vara i LA, så om vi bortser från kvartetten svenska i Chicago – vilket inte går… – så var det väl egentligen detsamma.
* * *
Nog ler Sugar Kane lite extra när Slash kör sin salta Jimi Hendrix-version av nationalsången.
A fisherman knows another fiherman from afar, som det heter.
* * *
Ojvoj, Russnäs mjölkkossor råmar i ljusa sommarnatten när Yellbear kliver in i slottet och drar på ett slagskott på Quick efter tre och en halv minut.
Nästa går in, för nu är det daga för lite blågula skott i den här serien.
* * *
Jag tror det är Micheletti som hugger direkt efter nationalsången:
– Det där hade vi matchens första slash…
Och Kenny Albert smashar in returen:
– Och domarna blåste inte.
* * *
Målsignalen i Staples Center är den fulaste i hela ligan – och just därför så rolig.
* * *
Ja, halleluja, NBC har skickat Kenny Albert över hela kontinenten för att kommentera kvällens show.
Det tycker jag man kan se som att the torch has been passed.
Kenny är nummer ett nu.
Inte Doc.
* * *
Garden måste ju anta utmaningen från Staples och till sin nationalsång skaka fram en local rockhero som ÄR lika mycket New York som Slash ÄR Los Angeles.
Jag föreslår Patti Smith.
* * *
Det är många som lämnat Chicago för solen i Kalifornien, nu bor i La La Land och fyller läktarna i Staples när Hawks kommer på besök.
Det hörs väldigt tydligt när kaptenen gör sina mål
* * *
Här pågår alltså Memorial Day Weekend.
Det betyder två saker.
1. Sommaren börjar officiellt i USA.
2. Man ska ha äta BBQ
Så nu skickar jag en beställning till Jimmy’s nere på Lexington.

– Ikväll måste vi spela som att vi är förbannade för det som hände i tredje perioden i senaste matchen.
Kapten Toews sätter tonen inför Game 3 mellan Kings och Hawks i Staples Center i afton.
Låter lovande, tycker jag.
Det är dags att det blir lite blodtryck i den här serien också.
Lite sandpapper.
Lite turkisk peppar.
Som i den som pågår här ute på östkusten…
Det är ju typiskt.
När jag för en gångs skull tar en day off och inte går på träningen på Madison Square Garden, ”för det händer ju ändå ingenting”, som jag säger till en redaktör i Stockholm, då brakar det loss på andra sidan Manhattan.
Först får Therrien ett utbrott på Uffe Samuelsson, som sitter på läktaren under Montreals träning, och försöker jaga iväg med honom med några ekande varianter på det färgstarka uttrycket ”fuck”.
Till slut, när även Arne Weise hade varit framme och fräst, går Uffe, med en axelryckning – bara för att några minuter senare ersättas av själva Stealth-flygaren, GM Sather..
Sedan går valda Habs-stjärnor till verbal attack mot Rangers i allmänhet och Stepan i synnerhet.
De tror, framgår det, inte riktigt på att Prust bröt käken av honom med sin omtalade tackling. Inte ens det faktum att Rangers förstecenter har tvingats genomgå en operation och ligger på sjukhus biter på dem.
– Han gapade och gnällde väldigt mycket när det hade hänt. Så ont kan han inte ha, säger till exempel Gallagher med illa dolt förakt.
Desharnais instämmer.
– Jag har sett många brutna käkar. Då brukar man inte kunna jappa så där mycket…
De ser också till att göra domarkåren uppmärksam på Ryan McDonagh.
– Han är duktig, säger Brie-osten, men jag har inte sett en back slasha så mycket sedan Chris Pronger.
Classic Therrien-psykologi – som fungerar ibland och slår tillbaka i bland.
Men oavsett:
Jag är så barnslig att jag tycker att slutspelsserier blir riktigt intressanta först när de börjar spinna på hat, vämjelse och förakt.
Nu vill vi förnimma samma ingredienser i väst.
Det är dags.
* * *
Lördagkväll under Memorial Day Weekend i Staples Center…åh, den här matchen kommer vara som en glamorös Hollywood-gala.
Bara följande faktum:
Slash, gitarrhjälten från Guns n Roses, står för nationalsången.
Beat that, Corneliuson i Chi-Town….
* * *
Carbomb Carcillo har vi sett det sista av den här säsongen.
Han fick verkligen tio matchers automatisk avstängning för sin lilla vals med linjedomaren i torsdags.
Ikväll har han visserligen beslutat sig för att överklaga avstängningen, men nästa juridiska instans består av herr Bettman himself och chansen/risken att han ska gå emot den egna domarkåren är nog begränsad.
Och faktum är att Hanson brother-epigonen – som bara blir mer och mer lik en raggare utanför korvkiosken i Grums – inte får mycket till stöd någonstans.
Alla, även Rangers, är överens om att han betedde sig oacceptabelt och då går det så här.
* * *
I vad mån det blir show mellan Kings och Hawks ikväll vet jag inte.
Men det blir definitivt shaw.
Andrew Shaw gör comeback hos mästarna.
* * *
Jo, förresten, från ett håll får Carbomb helhjätat stöd:
Sean Avery.
Han twittrar inte ofta om hockey, men när han väl gör det är han inte direkt rädd för att stöta sig med NHL.
Så här stod det igår:
”What a league….10 games for what? I used to pretend I was dumping the puck and instead try and hit the stripes”.
Och sedan:
”Refs pulls power trips every game, obviously they are pissed off they fly commercial and stand at the bar”.
Page Six Sean är fortfarande Page Six Sean…
* * *
Anze Kopitar är den störste konstnären med kopplingar till Mora sedan Anders Zorn – och det räknar jag kallt med att vi får se fler bevis för i natt.
* * *
En till Avery-tweet från samma oväntade hockeyharang:
”Imagine me on TSN instead of that fatass Aaron Ward”.
Ja, tänk.
Jag har inget emot Ward, och från mitt dubbelhakeperspektiv är det rätt svårt att se honom som fatass också, men den kanal som vågar sätta Sean Avery i en kommentatorsroll har en given prenumerant i mig.
* * *
En pissed off Jonathan Toews, Hollywood-glamour i Staples, Slash med gura på isen, Kopitar och Gaborik på nya äventyr och biffen i korresoffan.
Ja, det här blir en bra Saturday Night.

Nån som ska vara med och titta på Kings-Hawks?
Välkommen i så fall.
Det blir en stor kväll i Staples Center, tror jag

NY Rangers – Montreal 2-3 (Slut, Övertid)
* * *
Då vet vi i alla fall det:
Back to Montreal på måndag – och ny match i Bell Centre på tisdag.
Men kan ju bli Dancin’ Larry för mindre.
* * *
Om allt går som det ska kan ni alldeles strax se videos på sportbladet.se där Bjuppe biff intervjuar svenska Rangers-spelare.
De är besvikna – men inte så förfärligt.
– Det gick så fort i övertiden att jag redan glömt det, säger till exempel Hagge med en axelryckning.
För övrigt kommentarer:
Se videos!
* * *
– Jag är inte det minsta orolig för det, säger Therrien när han får frågan om han tror att Prust kan bli avstängd.
Det tycker Derek Stepan att han ska vara.
– Det var definitivt en ful tackling och ligan måste titta på den, morrar han.
Debatten lär fortsätta.
* * *
Nu är det över fjorton timmar sedan jag kom till den här ärevördiga gamla hallen – och nu tänker jag ta mig friheten att gå.
Först dock, utlovad bildkavalkad.
Titta på den – så hörs vi igen när Hawks och Kings går upp i ny dans i Staples Center på lördag kväll.

Hagge i samspråk med Dorsett – kanske för att få råd i händelse av ny fajt som den mot Voracek i första omgången.

Anderssonskans kalle svettas lite

Gardens jumbotron är bara marginellt mindre än en svensk enplansvilla. På riktigt.

Lite historia

Utsikt över korsningen åttonde och 33:e. Om Rangers har ett hjärta bor det här.

Och här är taxikön på åttonde. Där står Biffen ofta och är frustrerad.

Kung på isen

Kung i omklädningsrummet – nånstans bakom den här väggen av mänskligt kött.

Alla dricker ur samma flaskor och jag antar att etiketten förbjuder spelare att suga på munstycket

Inte lika många som i Bell Centre, men ändå. Några är det. I framtiden kommer 30 att hänga här också.

Utsikt från min pressläktarplats

Nationalsång pågår

Fint monument över Gretzkys sista match, på Garden

Och här är laguppställningarna från den sista kvällen med The Great One. Hittar ni de svenska gossarna? En av dem är i Minsk med Tre Kronor just nu

Höken in action

Sittplatsschemat – många är det som vill se konferensfinal

Och så ni inte tror jag ljuger. Dom VAR här

Slutspelets största artist

Tuffe Uffe instruerar och lille gutten lyssnar

Mediahopen ska in och böka igen.

Och igen

Det gick fort.
Den ramlar in på Henke efter en dryg minut, Galchenyuk avgör.
Nu är det serie i Eastern Conference Finals.
Mer kommer sedan – bilder, bilder!

NY Rangers – Montreal 2-2 (Period 3, OT väntar)
* * *
Drama, baby, drama…
Brie-Osten har ju avgjort med ett riktigt turmål.
Men – Rangers tar ut Henke och så gör Kreider, av alla, ett ännu värre turmål via Emelins skridsko när, what, 29 sekunder, återstår.
Så här kommer det för första gången i en liveblogg i årets slutspel:
Sudden death overtime!
* * *
Arne Weise – också känd som Dale Weise – har världens drömläge att döda matchen redan när han någon minut innan Brie-Ostens ledningsmål plötsligt står med pucken fri framför Henke, men han blir lika ivrig som namnen när det var dags för Kalle Anka på julafton förr om åren och drar på ett rykande slagskott.
Det går ju inte.
* * *
Mighty Markovs skottäckning strax innan ledningsmålet håller rena rama Yellbear-klassen.
Snacka om stor match för honom.
* * *
Jag tror Vigneault får ha lite skottövningar med sina blåskjortor de kommande dagarna.
De missar, allihop, mål som hela kenneth kennholtar i den här matchen.
* * *
Julia, fram med dammsugaren.
Konferensfinalen avgörs nu.
* * *
Dancin’ Larry gör sitt på läktaren, det kan ingen ta ifrån honom.
Men hade de inte kunnat få DeNiro att utföra den steppen ikväll?
Det hade varit mycket roligare.
* * *
Kaffet är slut i presspentryt.
Tajmingen kunde inte vara sämre.
* * *
Subban efter sju minuter – eller Hagge, Rangers bäste forward ikväll, efter 14.33.
Där har ni min prognos.

NY Rangers – Montreal 1-1 (Period 2)
* * *
Ja, jag vill ju påstå att Habs fått den här matchen precis dit de ville.
De spelade hårt och elakt i första och skakade Rangers ur den där känslan av oövervinnlighet – utan att hamna i numerära underlägen.
Sedan har de lugnat ner sig, sett till att tempot gått ner – och hugger till ordentligt när en av få chanser uppenbarar sig.
Samtidigt är det sällsamt att Rangers är så mycket blekare på hemmaplan.
Allting är lite mindre distinkt, lite krångligare, lite slarvigare, lite långsammare och lite darrigare.
Hur kan det alltid bli så?
* * *
– Talkin’ to me? There’s nobody else here, you takin’ to me? Huh , you talkin to me..?
Ja, ursäkta de zoomar plötsligt in taxichaffisen Travis Bickle i jumbotronen och vad mig anbelangar är det coolaste ansiktet nånsin på den bildskärmen
Du vet inte vem Travis Bickle är?
Okej då, han är också känd som Robert DeNiro.
* * *
Just när jag läser Julias kommentar om att Pacioretty måste göra något – det är på sekunden – slår han den fina passningen till Markov och pang och så är det kvitterat.
The Julia magic…
* * *
Det är med anledning av DeNiros närvaro de spelar en snutt av ”Gudfadern”-temat.
Oh visst, han spelade ju unge Vito Corleone i tvåan, men helt klockrent känns det inte.
Det är Pacinos soundtrack.
När DeNiro dyker upp kör man temat från Taxi Driver, no?
* * *
Ojvoj, Kreider blir inknuffad i Tokarski.
Är han nu där och ställer till med avsiktliga olycksfall igen?
* * *
Man får vara som en ordningsvakt på Stureplan vid fyrasnåret en lördagkväll när man modererar det här kommentatorsspåret vissa slutspelsmatcher, ha ha.
På söndag tar jag md mig skottsäker väst.
* * *
Nu visar Garden sin tråkiga sida igen.
Så fort Habs kvitterar blir det tyst och mumligt och ärtsoppigt.
I Bell Centre var det, kanske någon kan upplysa de här medgångslirarna om, hyggligt ställ till och med när hemmahjältarna låg under med med 7-2 i första matchen.
* * *
Norska NRK:s mäktige USA-korrespondent kommer fram i pausen och vill någon gång de närmaste dagarna intervjua gamle Biffen.
Ojvoj, nu får jag kamma kalufsen så jag inte skämmer ut mig för brödrafolket.
Cheferna från självaste moderföretaget kan ju titta.
* * *
Hinner träffa Dogge och hans kompis Parros på mediatoan i första pausen också.
De herrarna är inte så upphetsade över Stepan-smällen – man får snarare intrycket att de tänker att Rangers-forwarden inte kommit tillbaka om det varit de som tryckt till honom…
* * *
Att Rangers, som är så stolta över sin disciplin och att de ”spelar mellan avblåsningarna”, envisas med att ta debila utvisningar i offensiv zon är lite förbryllande.
* * *
Jag har en specifik bardisk i åtanke just nu.
Det blir sent – men den är öppen…
* * *
Nej, Morronrock, jag har aldrig sett Springsteen på Garden (eller, jo, det har jag ju – men då är det han själv som uppträtt, inte Kung Henrik).
I den mån han han går på hockey får han hålla sig till The Rock, hemstaten skulle aldrig förlåta honom om han åkte in till the city och supportade Rangers!
* * *
Övertid?
Så mycket som jag varit ute och snurrat runt i det här slutspelet har jag inte upplevt ett enda dylikt drama i live-format ännu.
Det vore nåt en sån här kväll…