30 sekunder kvar, 5-1 till Rangers.
Jag tar mig mot omklädningsrummen – vi hörs sedan.

Pittsburgh – NY Rangers 1-4 (Period 2)
* * *
Ja, det här blev konstigt.
Just när det känns som att euforin verkligen är på väg att ta över, då kommer ångesten och häller iskallt vatten på festen med ett mål från ingenstans och sen ett till i powerplay strax därpå.
Sen får euforin – helt euforiskt… – ett långt fem-mot-tre-läge men inte ens då slår de hål på ångesten.
* * *

Nämnde jag Evgeni Malkin?
Han åker rakt GENOM snubblande komikerduon Dupond och Dupont – också kända som Girardi och Staal – drar iväg ett skott, får tag i sin egen retur och skjuter in Penguins i matchen.
– Showtime, som en annan artist sa.
* * *
Ja, morronrock – sitter man i Pittsburgh ligger New Jersey i alla fall i nordostlig riktning, host host.
* * *
Buckle up, baby.
Så lyder Penguins valspråk för årets slutspel.
Dupond och Dupont lyssnade inte på den uppmaningen i den här perioden och blev därför tagna till the cleaners av världens bäste ryss.
* * *
Tobias, när Kenny inte gör något annat jobbar han åt MSG och refererar Rangers i radio, tror jag.
Men jag håller med.
När han ändå är här borde de vrida micken ur händerna på Doc och ge till den nye herren på kommentatorstäppan.
* * *
Visst kan man väl kalla Malkin världens bäste ryss just nu?
Såna här dominanta framträdanden var det länge sedan Ovetjkin och Datsyuk stod för.
* * *
Ett hemmafan dansar med hästhuvud – ja, i plast alltså; det här är inte ”Gudfadern” – nerdraget över hjässan i en reklampaus.
Kalla mig petig, men hade det inte passat bättre med en pingvin?
* * *
Jo, FaGyll, jag tror nog räddningen i första den går rakt upp på Lundys topp 10-lista
Det är en do-or-die-match, världens bäste spelare styr en fantastisk passning och det ska vara mål.
Ge mig femton större räddningar?
* * *
Jag tycker ju att Flower huvudsakligen varit bra ikväll också, men McDonaghs PP-skott är på honom.
* * *

Eric J – med gamla pingvinen vid datorn, den minns jag allt – RC Cola har viss likhet med Cuba Cola, det enda elände som serverades under Hultsfredsfestivalen back in the day och gjorde tunga morgnar när man tyckte sig behöva lite läsk riktigt miserabla.
Fast fullt så äckligt är det inte.
* * *
Det konstigaste med det här är att Rangers enligt min mening fortfarande spelar som Larsbo i egen zon och mot ett Pittsburgh som spelar offensiv hockey på det här sättet borde vara nere för räkning vid det här laget.
Men det är ju sen gammalt – hockey går inte att förstå sig på.
* * *
Tony, som sitter i Consol ofta, berättade vid lunchen idag att han bara brukar sitta och sucka över hur negativa och tjuriga fansen här inne blir så fort det går emot det minsta.
Jag börjar förstå vad han talade om…
* * *
Jamen, Hento – vi är ju det!
Förtydligande:
Jag skojar.
* * *
Rangers insats tre-mot-fem-läget väcker minnen om när Lidas, Kronwall och Zäta dödade ett sånt tvärs över gatan för snart sex år sedan.
Fast riktigt så bra var inte Blueshirt-spelet – och riktigt så mycket stod inte på spel den här gången.
* * *
Jaha, snart vet vi om det är dags att rusta Garden för ny match på söndag – eller om Rangers i morgon kommer att sitta och kvida ”de hade ju ledningen med 4-1”…
Själv ska jag ta en till RC Cola.

Pittsburgh – NY Rangers 0-2 (Period 1)
* * *
Fördel ångesten so far.
Det är ett helt – verkligen helt – annat bett i Rangers uppträdande idag; de spelar med just den desperation som situationen kräver, har redan avfyrat fler skott än i hela matchen i förrgår och leder inte alls orättvist med 2-0.
Och herregud – det blir till och med mål i powerplay.
Penguins, å sin sida, uppträder precis som Bylsma så sent som i morse sa att de inte fick göra.
Utan riktigt jävlaranamma, utan sisu.
Ja, The two headead-monster har sina stunder igen, verkligen, men i övrigt ser det ut som när ett lag säger att det ska matcha en desperat motståndares känslor men inte riktigt klarar av det.
Hittills.
Nu pratar Bylsma med dem i pausen och jag gissar att han har ett och annat att säga…
* * *
Penguins-publiken beskrivs ibland som lätt bortskämd och får, liksom den i Detroit, inte riktigt upp temperaturen förrän de stora matcherna.
Men ikväll är det rungande tryck i Consol.
Allsången under nationalhymnen straffar den popfansen – antar jag – stämde upp i till ”Born This Way” för ett dygn sedan.
* * *
Lundy Lundqvist använder definitivt ångesten på rätt sätt.
Han gör en av sina kanske tio bästa räddningar någonsin när den mäktiga Paul Martin stävar upp på kanten och får in en slyvass backhand till Crosby för styrning precis vid målgården.
Ojvoj, faktiskt.
* * *
Det går som en stöt genom publikhavet varje gång Geno Malkin har pucken och det är inte svårt att förstå.
Han är i glödande form och de gånger han är det gör han saker med den där gummibiten vi kallar puck som ytterligt få på den här planeten klarar av.
Skills, någon?
* * *
Har vi inga Bob Marley-fans i läsekretsen?
Jag tycker det är grym information att den mästaren gjorde sitt allra sista framträdande i Mellon Arena.
Fast ni kanske är såna som inte tror på att han är död utan att han ”lever i bergen på Jamaica”.
Jag gillar den teorin själv…
* * *
Rick Nash fortsätter bränna lägen som SJ bränner avgångstider om vintern.
Well, om det här inte går kan han alltid trösta sig med att han i alla fall slipper visa upp sig för buande Rangers-fans fler gånger.
* * *
Det buas från sina håll varje gång Marc Staal har pucken – och inte för att han var så bedrövlig i förra matchen utan för att somliga menar att han försökte tackla Crosby i huvudet, medvetet, senast.
Backen själv förnekar och säger att han om någon vet vad smällar i huvudet kan få för konsekvenser.
You tell me?
* * *
Det hade jag glömt:
RC Cola!
Det ser man ingen annanstans men i pressboxen är Royal Crown vad som serveras.
Omväxlingen är mycket trevlig.
* * *
Rangers reserver har platserna nedanför mig på pressläktaren, men syns inte till ännu.
Syn
Det skulle vara intressant att studera Carbomb Carcillo när han tittar på sina lagkamrater.
* * *
Stämningen vänder dock lätt även här, det blir snabbt frustrerat och tjurigt och otåligt när det inte går som Pens-fansen har föreställt sig.
Naturligt när man är van vid stora framgångar, gissar jag.
Vad är Madison Square Gardens ursäkt?
* * *
Nej, lite RC Cola på det här, det skulle inte sitta fel.

Ångest och eufori.
Det är ingredienserna vi blandar hockeydegen med denna ångande varma fredagkväll i Pittsburgh.
Ångesten har gästerna från New York tagit med sig.
De låtsas inte riktigt om det, försöker tvärtom smussla med den under bordet och talar med fasta stämmor om att de nu ska gå all in och spela sin bästa match för säsongen och inte lämna nånting kvar där ute.
Men alla vet ju.
Nånstans i bakhuvudet har de insikten att träningen igår kan ha varit säsongens sista, att den här matchen eventuellt är den sista just den här versionen av NYR spelar, att de kan få packa trunken och åka hem i kväll,
Det är det värsta som kan hända hockeyspelare.
Tänk er när den roligaste festen, den bästa semestern eller det största kärleksäventyret tar slut.
Multiplicera sedan med hundra.
Så är det för dem när de sitter i omklädningsrummet efter den avslutande playoff-knocken.
They
Do
Not
Want
To
Go
Home.
Således, längst in i hjärtat:
Ångest.
Penguins försöker å sin sida dölja upphetsningen och euforin och den exalterande hoppfullheten lika noggrant.
– Att leda med 3-1 låter kanske angenämt, men det är det aldrig. Vi är väldigt nervösa för att ge dem minsta utrymme så de får andrum igen, varnar coach Bylsma under förmiddagens presskonferens och spelarna inne i det ombonade omklädningsrummet, ett av ligans allra finaste, talar i samma termer.
Men alla vet ju i det fallet också.
Nånstans i bakhuvudet har de insikten att det här är den stora chansen, att det räcker med en enda seger till mot det här just nu rätt mediokra motståndet, att de kan vara klara för ny konferensfinal framåt natten – och att förlust samtidigt inte innebär katastrof.
Således, längst in i hjärtat:
Eufori.
De två ingredienserna – ångest och eufori – garanterar inte stor hockey, för mycket av det ena eller andra kan få degen att att skära sig som en för hårt saltad gräddsås.
Men rätt balanserat kan den – degen – å andra sidan bli regelrätt dynamit.
Så häng med nu.
* * *
Tråkiga saker har hänt i Rangers-lägret sedan senast.
Martin St. Louis mamma Frances avled i en hjärtinfarkt igår, bara 63 år gammal.
Hon hade varit sjuk en längre tid och befann sig på sjukhus, men dödsfallet kom ändå helt oväntat.
Den 38-årige veteranen åkte omedelbart hem till Montreal efter det förfärliga beskedet och alla tog för givet att han inte skulle spela den här matchen; en förälders plötsliga bortgång får förstås aldrig så viktiga hockeymatcher att förvandlas till ingenting.
Men under den presskonferens Alain Vigneault håller i Consols inre två timmar före matchstart meddelar han att ”Marty” återvänt och ska försöka hjälpa New York-laget att tvinga fram en sjätte match.
AV:
– Jag talade med honom flera gånger i går kväll och nu på morgonen och har hela tiden sagt att han måste göra vad som känns rätt för honom och ta hand om sin pappa, det finns saker som är väldigt mycket viktigare ishockey. Men han hade talat med länge sin pappa och de hade kommit fram till att mamman hade velat att han skulle vara här ikväll, så han har flugit tillbaka hit och ska spela. Jag tycker det säger oerhört mycket både om honom och om vår grupp.
Wow.
Snacka om att detta kan bli en emotionell kväll för Rangers.
* * *
När jag lämnade New York igår var det grått och dimmigt och smårått.
45 minuter senare landade Deltas lilla shuttle-maskin i sprakande sommar.
Jo, helt oväntat är det uppemot 30 grader varmt i västra Pennsylvania, fuktigt som i en hockeytrunk och girls walking by in their summer clothes, för att citera en sångare från grannstaten i nordost.
SÅ ska det vara när Stanley Cup avgörs.
* * *
Det är, apropå St. Louis familjetragedi, vackert att se hur hela hockeyvärlden, som egentligen är ganska liten, riktar omtanke och deltagande visavi den omtyckte veteranen.
Bylsma säger på sin presskonferens att han känner djupt för St. Louis och hans familj och försökte nå honom med kondoleanser igår kväll och spelare som Crosby och Paul Martin poängterar båda att de har sina tankar hos motståndaren.
Det finns som sagt saker som är väldigt mycket viktigare än ishockey och ibland – särskilt den här tiden på året – kan det vara bra att påminna sig själv om det.
* * *
Jag upphör aldrig att förvånas över hur snabbt de som jobbar i de här arenorna bygger om och färdigställer dem för nya evenemang.
När Penguins inleder sin morgonvärmning, mindre än tolv timmar efter att Lady Gaga klev av scenen, finns inte spår av det hölls påkostad popshow i Consol igår kväll.
Ja okej, John Gibson ser ut som en popstjärna när han efter sitter och torkar sig ansiktet med en handduk, men mer är det inte…
* * *
Det var lite frustrerande igår, men idag är jag bara glad och tacksam över att det inte blev någon barblogg.
Några av de influgna kollegor som hade tid att ”göra” Pittsburgh-natten påminner starkt om härsket smör när de inställer sig för tjänstgöring vid morgonvärmningen, medan yours truly biff redan i svinottan skuttar (well..) pigg mellan läktarsektionerna (nja…) som en Kovatljuk i friläge när motståndarna tagit ut målvakten.
* * *
Efter varje träning, varje matchvärmning och varje match…det är alltid, alltid, ALLTID mediahög monumental runt Sidney Crosbys lilla plats längst in i Penguins-rummet.
Jag förstår inte hur den arma människan står ut, men han verkar ha bestämt sig för att det helt enkelt bara är en del av livet och svarar även denna morgon utförligt och vänligt och sitter sen kvar – utan att ens ha fått av sig skridskorna – och pratar lite till med en kvinnlig reporter på det sätt han vanligtvis bara brukar göra med Varpu.
* * *
Frågan?
Eller, ni menar – FRÅGAN?
Don’t mention the war.
Den kommer inte bli rolig att ställa om det nu skulle vara så.
* * *
Det känns alldeles enastående att vara tillbaka i just Consol.
Av alla de nya, moderna arenorna är det tveklöst den bästa, med mest själ och värme – och dessutom en pressläktare så spatiös och rymlig att man skulle kunna ha 50-årsfest i den och få plats med hela bekantskapskretsen.
Plus en Rolling Stones-show som underhållning.
* * *
Rangers håller ingen morgonvärmning – vilket sitter sådär hos de dävna kollegor som släpat sig upp just för den – så ingen vet hur de resonerar just nu, men jag gissar att de skulle sagt att de knutit en kollektiv näve och gett sig fan på att vinna för Marty och hans mamma.
Som sagt:
De kommer inte spela många lika emotionella matcher under karriären.
* * *
Det är dock fortfarande lite vemodigt att se kullen där gamla igloon brukade torna över centrala Pittsburgh förvandlad till parkeringsplats,
Den var gammal och sliten och gisten och obekväm, inte minst för media, men där fanns hockeykultur i varje fiber – och jag upplevde personligen några av de största stunderna i den här bloggens historia där i finalerna 2008 och 2009.
Någon form av kulturminnesmärkning hade Mario kunnat tvinga fram.
* * *
Matt Cooke gör comeback med Wild ikväll.
Det var ju det många av oss sa och tänkte.
Avstängningen borde ha varit längre.
* * *
Jag såg Penguins och Rangers i en game 5 när det stod 3-1 till Penguins i igloon också.
Då, våren 2008, avslutade Marian Hossa hela serien med ett sudden death-mål på Lundqvist 07.10 in i första övertidsperioden.
Så jag har ställt FRÅGAN i den här stan förr…
* * *
Nog för att det, som påtalat, är så varmt att dom på bruket i Borlänge skulle ha beskrivit det som ”Rena Mallis”.
Men det ursäktar att inte att några lokala kollegor kommer till pressläktaren i shorts.
Hallå, it’s the Stanley Cup playoffs!
* * *
Dessutom var igloon, något otippat, platsen för Bob Marleys allra sista framträdande.
Bara en sån sak.
* * *
Det var the two-headed monster som sprakade med allra störst lyskraft på Garden i onsdags, men det är bara Sutter och Juice det talas om under förmiddagen.
Inte utan skäl.
Vad Malkin och Crosby går för vet ju alla redan, men det är när pjäser som Sutter och Jokinen samtidigt steppar upp och höjer sig man vinner mästerskap.
* * *
Äter under dagen en förträfflig lunch med Tony – hardcore Penguins-fan som just nu läser avancerad matematik på Carnegie Mellon i Pittsburgh.
Härmed utgår ett tack för trevligt sällskap.
* * *
Bortuzzo är tillbaka i Penguins uppställning och skadade Orpik sitter åter på läktaren.
* * *
Berättar för Kenny Albert att många av er tycker att han är USA:s bäste hockeykommentator.
Han blir glad och tackar och hälsar.
* * *
Hos gästerna är John Moore och Dorsett – eller Dårsett, om ni hellre vill det och det vill ni väl? – tillbaka.
Carbomb Carcillo och Diaz utgår.
* * *
Motörheads ”Ace of Spades” brakar i Consol-högtalarna under värmningen.
En applåd från pressläktaren.
Så låter sånger man kommer upp i varv av.
* * *
Det är ju många här som hoppas att Martin St. Louis avgör denna match.
Då finns det minst sagt en mediavänlig storyline.
* * *
OK, showtime.
Ångesten och euforin är nu blandad.
Snart vet vi om degen exploderar.

Nej, inte så mycket till maratonvals…
Efter en dryg minut är Loui Loui och Carl Carl framme och ställer till det för Carey – och för Dogge… – och sen kan färske björnen Fraser framme och stöter in sudden-pucken.
Så kan det gå.
Nu är det här en serie igen – och Boston har övertaget.
Själv slår jag igen för natten, jag är för seg och trött och laddar om skrivnerven inför morgondagen istället.
Ses då, hoppas jag.

Jävlar, jävlar, jävlar vad mycket som står på spel nu.
Det är ju inte bara det att Canadiens rycker och plötsligt står med ena tåspetsen i en konferensfinal om de vinner – eller att Boston utjämnar
Den psykologiska tyngden i det sudden-mål som förr eller senare sitter efter den här utmattande kraftmätningen, där ingen gett upp en millimeter, kommer att mätas i ton.
* * *
Ni är då så noga också…
Ja, nej, jag vet inte riktigt vad som hände med del 3 – eller med min hjärna.
Jag sa ju att jag var seg.
Räkna med en rungande bounceback i Consol i morgon.
* * *
Lille Fridolf Bodudreau har bytt keepern och kör alltså med dansken i Staples, Fredrik Andersen.
Sånt dribblande med målisarna så långt in i slutspelet bådar aldrig gott, är jag rädd.
* * *
Det här kan bli en riktigt maratonvals det, till långt in på småtimmarna.
Jag står fast vid mina målskyttar:
Gionta eller Boychuck.
Bubblare: Lars Eller och Loui Eriksson.

Ja, det finns inte mycket att säga.
Ställningskrig pågår.
Och det kommer det fortsätta göra tills någon får in en puck.
Först när – eller snarare om – det sker blir det åka av i ett Bell Center dämpat ganska ordentligt ikväll.
* * *
Vad förbannat bra han är, Carl Carl Söderberg.
Om det nu bara kunde lossna med målskyttet också…
* * *
Det är bra ljudisolering i Consol, för fanimig – det hörs inte ett pip av Gaga-showen.
Jag kan inte säga att jag direkt är ledsen.
* * *
Vad menar du, Ångestpåsen? Brukar jag ha något emot ankorna? Näää, det har jag inte alls.
* * *
Gionta kommer spräcka Raskens nolla – för eller senare.
* * *
Är du städtagen, Julia? Det här är ju direkt gastkramande. En vinst i natt och det börjar lukta konferensfinal mot Pittsburgh…
* * *
Och Johnny Boychuck spräcker Careys.
* * *
Har en liten kaffeautomat här på rummet. Den ska jag pillra lite med nu och se om jag blir lite piggare.

Nja, det är inte lika mycket show ikväll.
Inte lika mycket Subban-dans.
Och det beror ju på att björnarna uppträder mycket mer samlat i den här matchen, spelar säkert och tajt och minimerar sina misstag.
Egentligen ska de vara i ledningen också.
Carl Carl Söderbergs miss här i slutet är ju…overklig
Riktigt surt.
Bruins skulle behöva första målet, det är då de verkligen kan spela som de vill och stänga ner den här sortens matcher.
* * *
The Mighty Douglas Crankshaft!
Han manglar själve Thornton så brutalt att han får en standing ovation av Bell Center.
Inte så många skämt på hans bekostnad i kanadensiska tv ikväll, eh?
* * *
Som någon säger, Söderberg tog Juliens uppmaningar om att alltid skjuta högt på Price lite för långt…
* * *
Nej, som Storbjörn och fler andra redan påpekat – Charas tyske lekkamrat Seidenberg är inte på isen.
Men snart kommer han vara.
För faktum är det började twitter-surra om comeback redan ikväll efter morgonvärmningen.
* * *
Det stämmer Julia, jag och Eken satt i källarbaren på Hyatt i Washington och såg några matcher en off-kväll under en serie mellan Capitals och Rangers för några år sedan – och det var nog så att jag bloggade lite Stella Artios-tankad då.
Blev sådär, vill jag minnas, så det här är nog ändå bäst för alla inblandade.
* * *
Båda lagen är sannerligen angelägna om att undvika utvisningar.
Det var bara två under hela kvällen i förrgår – och ingen hittills idag.
Så hade man inte riktigt tänkt sig att detta hatiska möte skulle arta sig, Habs och Bruins brukar ju försöka äta varann till lunch.
* * *
Effe, de flesta journalister delar Leafs-fansens chock över att Carl Gustaf Lindstedt-kopian får fortsätta som befälhavare i Big Smoke.
Det är som att Olle Nordin skulle ha fortsatt med fotbollslandslaget efter Italien-VM 90.
* * *
Pittsburgharen, komplett med ett stekt ägg, får fyra plus.
* * *
Det vore, lyder den här bloggens officiella ståndpunkt, roligt om Anaheim kunde tvinga sig in i serien mot Kings ikväll
* * *
Hör inget av Gaga ännu.
Hon brukar hjälpa dom som har det svårt, så vem vet, hon kanske sitter kvar bakom scenen och har terapisamtal med Rick Nash, en annan stjärna som ju tillbringar kvällen i Pittsburgh…
* * *
Det är inte bara matchen i Bell Center som har mindre nerv än vanligt.
Jag är lite seg jag också.
Det kommer alltid några svackor under ett långt slutspel och här är en.
Ni får lov att ha lite överseende.

Skyll på Lady Gaga.
Det är hennes fel att jag inte kan uppfylla era önskningar om en frejdig barblogg i afton.
För när jag till slut, efter förseningar på LaGuardia och helvetiska trafikstockningar på väg in från den flygplats som på hopplöst Skellefteå-artat sätt ligger mitt ute i skogen, kommer intill centrala Pittsburgh visar det sig att hon spelar i Consol Energy Center i afton.
Det betyder att den bar jag hade tänkt slå ner ändalykten i – på hotellet vägg i vägg med den förtjusande arena – är fullsmockad med unga popfans och ursäkta mig, men så kan vi bara inte ha det.
Inte finns det heller tid att leta rätt på en riktig sportbar i en stad jag ärligt talat bara kan.
Så tyvärr:
Det blir en mer städad hotellrumsblogg från fjärde mötet mellan Canadiens och Bruins.
* * *
Till yttermera visso blir det förmodligen en PK-blogg.
Men eventuella Jimmie Åkeson-anhängare behöver inte vara oroliga – PK på DET sättet är vi bara när andan faller på i detta forum.
PK just ikväll står för Pernell Karl ”P.K” Subban – Montreal-backen som tagit över årets Stanley Cup-slutspel och gjort det till en blixtrande soloshow
Det ska bli fruktansvärt kul att se honom igen, varken mer eller mindre
* * *
Marriott City Center, som detta home away from home i Pittsburgh heter, är det bästa NHL-hotellet i ligan – med tre minuters promenad mellan lobby och pressentré.
Det fanns ett Omni i Atlanta som låg på nästan lika bekvämt avstånd , och från Hilton i Nashville är det nog ännu närmare men betydligt omysigare, så jag står vid badrumsspegeln och gör high five med mig själv
Frågan är väl bara hur roligt det är att försöka sitta här och titta på tv, med fönster ut mot Consols huvudentré, när Gaga drar igång ”Born This Way”…
* * *
Goda nyheter för Boston:
Det låter som att Dennis Seidenberg gör comeback ikväll.
Därmed återförenas ett av världens allra bästa backpar.
* * *
Det var garanterat inte roligare för Rick Nash och Martin. St Louis att läsa tidningen idag än det var att spela tredjeperioden igår.
Ojvoj.
* * *
Dogge får, av rapporterna från Quebec att döma, köra vidare i Game 4
Watch out.
Nu är han uppe i varv och gör det oväntade målet…
* * *
Den förste jag ser när jag checkar in är för övrigt Zippy från Newsday. De andra New York-murvlarna lär också bo här. Så lite senare, när Gaga-fansen åkt hem, kan det nog kanske ändå bli lite ställ i baren…
* * *
McGuire under värmningen: – PK, you know they’re gonna come hard at you. How do you prepare for that?
PK: – I love it. Come hard!
Jag vill vara PK…
* * *
Nu beställer jag upp en pittsburghare på room service (jo, de har en sån!), sen börjar Lady Gaga sjunga och så släpper de pucken i Bell Center.
Enjoy.

NY Rangers – Pittsburgh 2-4 (Slut)
* * *
Ger min pressläktarstol en klapp i ryggen och tar hissen ner i ner till rinken.
Vi ses i oktober igen.
För visst:
Penguins släcker lyset i Garden för säsongen.
Inte en chans att Rangers vinner i downtown Pittsburgh på fredag och tvingar fram en Game 6 här på söndag.
Det är nästan – nästan.. – så jag vågar slänga ackrediteringsbrickan här och nu.
Men det fanns å andra sidan aldrig någon anledning att tro på något annat än det här.
Jag vet inte varifrån så många fick idén att Team Vigneault skulle ha en jättechans.
Pittsburgh Penguins är ett mycket bättre hockeylag än New York Rangers och inget annat har hänt än att vi fått det bekräftat.
* * *
Jussi Jokinen är väl – rätta mig inte om jag har fel, som Abris brukade säga – den ende av Sheros blockbuster-trejder från förra säsongen som fortfarande är kvar.
Jackpot, skulle jag vilja kalla det.
De andra hade mer glamorösa namn men ”Juice”, som han helt coolt kallas, är mannen som alltid gör de stora målen.
* * *
Det tar extremt lång tid innan vi blir insläppta i Rangers-kabyssen efter slutsignalen.
Då vet man:
Spelarmöte pågår.
– Ja, bekräftar Strålle, det var några saker som behövde sägas.
Kan tro det, ja.
* * *
Det var elakt av Marek Malik att offentliggöra sin pensionering just idag.
För det innebar sannerligen inte något gott omen för Henke.
Hans gamla Rangers-spöke kom istället hit och såg till att Staal avgjorde med JUST den typ av självmål den gänglige tjecken brukade rada upp.
* * *
Inför tredje hade Rangers gjort sig skyldiga till 19 ”giveaways” och vunnit enbart 31 procent av tekningarna – och sammanlagt fick de alltså iväg 15 skott i den här måste-matchen.
Statistik säger inte allt, men de siffrorna säger definitivt detta:
Man har inte en chans att ta sig förbi en andra omgång i Stanley Cup-slutspelet, allra minst mot Pittsburgh, om man ger bort så mycket puckar, förlorar så många utvisningar och skjuter så lite.
* * *
Enligt Bylsma var det ingen chansning alls att plocka in Orpik i laget. Han var good to go – men åkte på en helt ny skada i första perioden.
Så kan oflyt också se ut.
* * *
Scott Gomez missade igen.
Nej, förlåt jag menade Wade Redden. Eller nej, fan , Chris Drury. Eh..Bobby Holik?
Mister Sather, vad HETER han?
Just ja:
Rick Nash.
Är han Conn Smythe-kandidat, tro?
* * *
Personligen tycker jag jag det där tvåhövdade monstret ser så hungrigt ut att även nästa motståndare – PK:s lag eller Boston – borde vara lite oroliga.
* * *
Det slutar alltså med att Garden buar så fort Girardi, St. Louis och – framförallt – Nash rör pucken.
– Det känns väldigt tufft, men jag förstår varifrån det kommer. Det här är det motigaste jag varit med om i min karriär, säger Nash.
Ja, well. Man kan tycka vad man vill om det där och helt klart är ju att det inte gör saken bättre – i synnerhet inte när det rör ett mjukost-psyke av den här sorten.
Men det här är New York och så går det till i New York. Fansen har brutala krav i den här stan, de betalar dyrt för att gå på hockey och tycker att de välavlönade stjärnor de indirekt avlönar ska prestera, punkt och slut.
* * *
Nå, nu tar jag och steppar ut på byn.
En liten stund i alla fall.
Sen får vi se hur det blir imorrn.
Blogg från bar eller blogg från hotellrum – det blir ett game time-decision…