Då reser vi oss för sista gången den här säsongen från pressläktaren i Garden och går.
Slut, Penguins vinner med 4-2.
Mer om detta kommer sen….

NY Rangers – Pittsburgh 1-2 (Period 2)
* * *
Nu blommar löken – eller om det är blomman som lökar:
Rangers gör mål.
Och det är geparden från Södertälje – Bork Bork Hagelin – som plötsligt sätter på jetmotorn och skjuter fart längs en autostrada som öppnar sig i det Orpik-fria Pens-försvaret och ögonblicket senare är drygt sju perioders torka bruten.
Sen är det rätt bra och jämn och intressant hockeykamp ett tag, men i slutet lägger Rangers en, eh, präktig lök och släpper in ett mål i numerärt överläge.
Rick Nash – sämre på slutspelshockey än själve Joe Thornton – fäpplar bort pucken i mittzon, Gibbons kommer i nytt friläge, Lundqvist räddar i första läget men Girardi åker förbi returen och istället kan Sutter slå in den.
Så känslan är fortfarande att Garden goes dark efter ikväll.
* * *
Orpik kommer aldrig ut till andra perioden och röken formligen pyser ur öronen på kollegorna från västra Pennsylvania.
För nu är ju Pens nere på fem backar och de kan inte förstå varför Bylsma, i det här läget, chansade med en tydligen inte helt återställd Orpan och petade en fräsch Bortuzzo.
Nej, det verkar lite lugubert.
* * *
Malkin har bara otur – och Rangers samtidigt en jävla tur – som inte gör 3-1 i öppen kasse direkt efter Sutters ledningsmål.
* * *
Det gjorde du väl inte, Maange – var och hur då? Dom har väl finare saker att visa i reklampauserna än korpulenta pressläktarinventarier…
* * *
Malkin kommer instörtande på isen sist av alla efter pausen, så de får öppna zamboni-entrén speciellt åt honom sekunderna innan första nedsläpp.
Man kan lätt få för sig att han varit tvungen att slå sjua och hur stressigt ska inte det i så fall ha varit…
* * *
Plötsligt lägger Gardens jumbotron av.
Någon i hallen har likadana funderingar som jag om att det blir sommarlov här snart.
* * *
Ett tag är Letang inne i omklädningsrummet också – men det handlar dessbättre om problem med utrustningen.
Om även han tvingats utgå hade Bylsma varit nere på fyra försvarare och nästan fått ringa assisterande Rangers-coachens grabb.
* * *
Gris-Olle satt tyst och surade i 30 minuter, men nu har han plötsligt vaknat och gallskriker oavbrutet ”hit a penguin, hit a penguin”.
Sicken lallare.
* * *
När jumbon börjar fungera igen blir självaste Eli Manning, Giants quarterback, inzoomad och han föräras nästan lika mäktigt jubel som Hagges kvittering.
* * *
Jag säger som John J:
Rick Äsch.
Ja, pucken reser sig på högkant när han i 24-karatigt läge skjuter över som en hel Baresi i VM-finalen 94 (Mmm, har man börjat hämta liknelser från SVT:s klassiska VM-krönika är det svårt att sluta), men det är ju så karaktäristiskt.
Mannen har bara lösa skott i slutspelsbössan.
* * *
För några ögonblick tror jag att Henke bara fått nog och är på väg att åka till omklädningsrummet efter Sutter-målet, men han har bara slagit sönder klubban mot ribban och behöver en ny.
Ojvoj…
* * *
Nu börjar jag känna smaken av en stor, kall Stella.
Fast visst, lite upplagt för OT är det ju.
* * *
Garden har börjat bua åt både Äsch och Girardi.
Det var alltså så Marek Maliks spöke kom att påverka den här matchen….
* * *
Hej, sista (?) perioden i Garden för i år.
Var lite kul nu.

NY Rangers – Pittsburgh 0-1 (Period 1)
* * *
Inledningsvis känns det helt klart att Penguins släcker lyset på Madison Square Garden för säsongen i afton.
För första tio framstår Rangers inte som mer desperata än Nalle Puh.
Starten är faktiskt den sämsta sedan de första, horribla grundseriematcherna i oktober.
De slår felpassningar, förlorar närkamper, hamnar fel i positioner, missar returer, blir frånåkta och rundade och förvandlade till mats nyströmska Stoichkov-statyer av kvicka, distinkta pingviner sprudlande av självförtroende.
Ojvoj
Om inte Henke varit med och rånat Bennett strax efter Malkins ledningsmål hade det varit över.
Men då är det som att hemmaspelarna kommer på vad coach Vigneault sa så sent som i morse:
Det här är en must-win-match.
Så sen blir det i alla fall såpass mycket balls i agerandet att vaktmästarna tills vidare kan avbryta sommarplaneringen.
* * *
Malkin verkar ha blivit uppiggad av mötet med den där gatukonstnären på Times Square.
Han är en naturkraft där ute – och sveper in matchens första skott med en backhand bakom ryggen.
Two-headed Monster blottar gaddarna.
* * *
Kreider får en halv standing ovation när han kommer ut för första bytet.
Det hade man inte trott för en månad sedan.
* * *
– Kan Rangers inte göra första målet nån gång, sms:ar en frustrerad Rangers-supporter i bekantskapskretsen.
Första målet?
Hur vore det om de gjorde mål någon gång överhuvudtaget.
Fleury – just nu den mest okuvliga blomman sedan den köttätande i ”Little Shop of Horrors” – har hållit nollan i sju perioder i rad..
And counting.
* * *
Krockar med Don Emrick, herr kommentatorn, i entrén till mediatoan efter värmningen.
Han ser lätt uppjagad ut, nära sändning som det är och allt, men nickar vänligt.
Fina Doc ändå.
* * *
Brooks Orpik kliver indeed in i Bylsmas uppställning – och har verkligen inte samma vänliga framtoning som i hissen i förrgår.
Redan i sitt första – eller om det är andra – byte smackar han in Brad Richards i sargen så det skvätter om det
* * *
McGuire nickar aldrig, vare sig vänligt eller något annat.
Surkuk.
* * *
Det viftas ändå rätt ivrigt med handdukar under Amirantes knarrande, så jag antar att de delades ut vid entrén.
Men vaktmästarna har definitivt fått nog.
* * *
Dårsett verkar ha gjort sitt på ett tag.
Jag kan inte annat än tycka att det är rätt bra.
* * *
Vi väntar fortfarande på att John J ska ge Fleury ett erkännande i kommentatorsspåret.
Då, men först då, har alla gamla slutspelsdemoner dött…
* * *
Nu tar jag en kaffe och försöker leta på nån som eventuellt kan svara på vad Rangers gjorde de första tio minuterna.

Hälsar extra hjärtligt på vakterna när jag kliver in genom mediaentrén vid åttonde avenyn och 33:e gatan idag.
Trycker med andakt på knapp 6 i stans långsammaste hiss.
Sätter mig vördnadsfullt ner i ”min” stol i pressrummet och tar noggrant in alla detaljer.
På samma grundliga sätt kommer jag att försöka absorbera varje välbekant detalj och ritual under aftonen
Brooksies hälsningsnickning, det aningen för starka kaffet i loungen en trappa ner, pingvinernas fotbollsvärmning bortanför zambonientrén när jag promenerar förbi mot pressläktarhissen, utsikten över den blänkande isen från vår balkong, speakerns ”ladies and gentlemen, welcome to Madison Square Garden – the woooorld’s most famous arena”, Amirantes knarriga nationalsång, kändisarna i jumbotronen, Gris-Olles dumma kommentarer, mumlet och kollegornas tilltagande deadline-panik i hissen ner till event level, de klassiska bilderna från Elvis och Sinatras och Påvens framträdanden på Garden på väggarna i korridoren där vi får stå och vänta på att bli insläppta i omklädningsrummet, ljudet när Henrik Lundqvist river av sig tejpen kring vaderna och slutligen taxikön på åttonde avenyn i den sena kvällen.
För det har ju – ännu en gång – blivit late early för New York Rangers och det här kan mycket väl vara säsongens sista besök i detta andra hem.
Blåskjortorna behöver inte packa trunken för gott om de torskar även denna fjärde match mot mäktiga Pittsburgh, men dom måste i så fall vinna i Consol Energy Center på fredag och chanserna att det ska lyckas framstår som väldigt små.
Så jag tittar, lyssnar och känner.
Vi kanske inte sitter under det här vackert välvda cirkustaket förrän i slutet av september igen.
* * *
Samtalsämnet of the hour i den här serien:
Chris Kreider tränade med Blueshirts, för fullt och i vanlig jersey, under förmiddagen och kan komma att göra comeback redan ikväll.
Från Rangers sida heter det i och för sig att han fortfarande är ”day to day” och själv mumlar han svävande om att han mår bra men att vi får se.
Erfarenheten säger dock att spelare på gränsen alltid kliver – eller mer eller mindre tvingas kliva – över gränsen hos lag i slutpelsnöd.
Räkna således med ett nygammalt ansikte i hemmauppställningen i kväll.
* * *
Mitt i vardagen stannar man sällan upp och reflekterar över vad det egentligen är man är med om, men att den här hallen blivit ett vardagsrum jag frekventerar nästan lika ofta som min egen säng (särskilt nu när nya korresoffan är så skön att jag emellanåt sover i den…) är vid närmare eftertanke helt absurt.
Det är Madison Square Garden, för fan – en New York-ikon av samma dignitet som Empire State Building och gula taxibilar, drömmarnas mål för såväl idrottsstjärnor som rockslynglar typ den Niels Jensen spelar i ”G” (ja, jag häpnar själv över att en Staffan Hildebrand-film plötsligt nämns i den här bloggen, men ibland tar den verkligen sina egna vägar,…)
– När jag slagit genom, fantiserar den Jeppe en snabb googling visar att karaktären Jensen spelar heter, då ska jag komma ut i strålkastarskenet på Madison Square Garden. Precis som David Bowie….
Själv var jag väldigt lite Bowie första gången jag satt under det välvda taket. Det var nån gång i mitten av 90-talet, Rangers spelade mot Leafs och jag minns inte mycket mer än att Sudden fanns på isen, att det utbröt ett slagmål i första bytet och att Virtanen och Håkan Steen på sätena intill var lätt uttråkade av hockeyn men gillade att man kunde köpa grogg i korvstånden.
Jo, jag minns också att jag tyckte arenan var helt fantastisk, att det kändes overkligt att befinna sig i en så klassisk miljö – och om någon då sagt att jo, här kommer du i framtiden vara flera gånger i veckan och röra dig så mycket i backstage-korridorer och omklädningsrum att du blir blasé…det hade inte låtit sannolikare än om samma någon påstått att jag skulle vinna Vasaloppet, åka till månen och gifta mig med Bo Derek.
Men så blev det; med Garden alltså – inte med Vasaloppet och Bo Derek.
Det berättar jag inte för att skryta – i alla fall inte bara … – utan för att understryka hur magiskt det faktiskt är att sitta här och påminna mig själv om att aldrig, aldrig bli just blasé.
* * *
Coach Bylsma vill inget säga om sin laguppställning, den är föremål gametime-beslut – utom på en punkt.
– Marc-Andre Fleury kommer att starta, säger han med ett snett litet leende.
Ja, det är ju ungefär lika överraskande som att de ska ha skridskor på fötterna.
Pens-keepern gör sitt bästa slutspel sedan 2009 och efter back-to-back-nollor i den här serien kanske till och med hängivna smädare som John J i kommentatorsspåret är beredda att ge honom ett litet erkännande?
* * *
Plötsligt ringer det, för första gången någonsin, på en väggfast telefon i Gardens pressrum.
Det går ett förvånat sus genom det fullpackade kyffet, sen säger någon ”well, answer the fucking thing” och så lyfter Denis från Metro på luren.
Det visar sig vara någon som ringt fel.
Vad är oddsen?
* * *
Förhoppningen i Rangers-land är att Kreiders eventuella comeback ska hjälpa Big Rick Nash att få igång sin mojo.
Och inte sedan Spiderman förlorade sina superkrafter har någon i den här stan varit i större behov av att få den sortens hjälp, så att Vigneault håller sina kanadensiska tummar är förståeligt.
Just nu har Nash lika många slutspelsmål under sin gloriösa karriär som Henke Lundqvist…
* * *
Dogge-mobbingen klingade av rätt snabbt efter de första , rostiga bytena i Bell Centre igår och efteråt hyllades han av coach Therrien.
– Jag gillade hur han tog för sig fysiskt och hur enkelt han spelade. Douglas är en man som hyser stor respekt från sina lagkamrater och vi kunde verkligen känna hans närvaro i laguppställningen ikväll, hette det.
Ja, det kunde Patrice Bergeron också…
* * *
Kolla, nu har Predators signat Pontus Åberg också.
Jag säger ju det, bloggen får ta och flytta till Nashville nästa säsong.
Hyran för en lägenhet något kvarter från Bridgestone Arena kan inte vara så fasligt hög.
* * *
Dogge själv skrockade karaktäristiskt på telefon när Bergeron-proppen kom upp.
– Jo, tacklingarna sitter där. Dom kan jag utföra i sömnen.
Ingen tvivlar..
* * *
Det här är den enda matchen som spelas ikväll och visserligen ska jag ut och flyga imorrn, men först på eftermiddagen, så fatta:
Inatt går Biffen ut och äter biff.
* * *
Dogge är inte den som brukar slösa bort tid på mer hockey de få gånger han är ledig, mannen har andra intressen också, men han berättade igår att han såg de gamla Sharks-kompisarnas Game 7-trauma mot Kings.
– Det är den enda hela match jag sett på tv under hela slutspelet och jag mådde verkligen dåligt. Jag har många vänner kvar både i laget och organisationen, så det var inte kul att se. Jag hävdar ju fortfarande att det där laget kan vinna, men efter det här är det inte så lätt att bemöta den vanliga kritiken…
Well, han får se till att hämnas å de gamla polarnas vägnar i den kommande reprisen av 1993 års Stanley Cup-final…
* * *
Fast det kan förstås bli övertid också.
Live har jag inte fått uppleva en enda sådan under årets playoff, så givetvis är det dags nu när det finns lite marginal för en biff och en rackare…
* * *
Tips till alla som deltar i aftonens begivenheter på Garden-isen:
Håll lite koll när utvisade spelare är på väg in i the action.
Det har blivit ett och annat mål i de situationerna i årets slutspel…
* * *
Den nya Stanley Cup-slipsen, en elegant svart sak från Hugo upplockad på Bloomingdale’s igår, sitter som ett Shea Weber-slagskott mot ljusblå skjorta.
Jag tror den har stor hockey i sig.
* * *
Stora nyheter från Tjeckien:
Marek Malik, självmålskungen i Rangers under några muntra år i mitten av 00-talet, har just idag meddelat att han lägger av.
Inte för att tillskriva hokus pokus-jinxar alltför stor betydelse, men herregud – det måste ju vara ett lyckans omen för Henke!
* * *
Ser jag rätt på min fina, coola kompis Elinas twitterflöde har Malkin under de lediga dygnen här i stan varit ute på Manhattan och blivit porträtterad av sån bondfångare som sitter och lurar turister med pensel och block lite varstans.
Mycket roligt.
* * *
Kanske är det Brooks Orpik Bylsma håller på och är hemlig om.
Han är här, det jag vet jag bestämt eftersom jag åkte hiss med honom i måndags och slogs av att han som kan vara så elak på isen såg väldigt vänlig och trevlig ut i civil skepnad.
* * *
I morgon, förresten, är det inte omöjligt att jag testar idén med barblogg. Det skulle vara lite festligt att se fjärde matchen mellan Habs och Bruins till ackompanjemang av några Yungling – såna man med fördel dricker i Pennsylvania.
Tror ni fortfarande på det?
* * *
Ikväll får Garden Faithful tydligen klara sig utan handdukar och T-shirts.
Vaktmästarna har inte orkat placera ut några såna attiraljer inför den här matchen – antagligen less över att ingen använder dem i alla fall.
Eller så är det Rangers som vill spara pengarna till Strålle Strålmans nästa kontrakt…
* * *
Kvällar när inte P.K Subban spelar hockey känns numer som ofullbordade kvällar.
* * *
Värmningen börjar och jodå – Kreider är med.
Big Rick kan ställa undan Sobril-burken – tills vidare.
* * *
När Rangers nu känner knivens egg pressas mot halspulsådern kanske man kan hoppas på riktig jävla desperado-hockey i den här duellen.
Snart vet vi.
Kanske för allra sista gången från Garden den här säsongen:
Nu åker vi

Jarkko mailar från Stockholm:
Finnomenalt, skriver han.
Den termen snor jag såklart omedelbart till referatet om Minnesotas otippade 4-0-seger.
För det är ju finländarna Erik Haula och Mikael Granlund – denne Granlund, en av de verkligt stora i rets slutspel – som anför wildarna under eruptionen i slutperioden.
– Tänk om Koivu kunde smacka in en också, fortsätter Jarkko.
Men riktigt så kul ska vi inte ha.
* * *
Nu är det serie där också och får Wild bara ledningen på hemmaplan, då är de uppenbarligen ohyggligt svåra att komma åt.
Intressant, för att nu vara extremt torr.
* * *
Vad gäller Yellbears insats är jag – just det – stum av beundran…
* * *
MN Johan goes bananas i kommentatorsspåret. Vi får väl bjussa på det.
* * *
Taggen, du är som bara du är du. Vad pågår i din hjärna? Är det Alvesta som spökar igen?
* * *
Nä, too late for vin.
Jag ska undersöka om Rick Nash kan göra mål åtminstone på EA Sports; kanske funkar det om han inte fattar att det är slutspel.
Sedan väntar morgonvärmning i Garden – och därefter match.
Vi hörs då va, stammisar och U-båtar?

Jag är fortfarande aningen uppjagad efter hockeyhögmässan i Katedralen och har därför inte riktigt kommit in i tredje, ännu mållösa kampen mellan Hawks och Wild.
Men det känns som att tempen efter en rätt tam inledning på perren börjar stiga även i X:et och lite gnistor ska det kunna slå om de avslutande 20.
Om inte annat borde Patrick Kane tycka att det är dags för lite showtime igen, no?
* * *
Det är möjligt att han inte kan prata, men goddammit – täcka skott kan Yellbear Hjalmarsson fortfarande göra.
– He’s like another Corey Crawford out there, jublar Brian Engblom.
Indeed.
Russnäs rules.
* * *
Ryan Suter tvingas lämna isen med en arm som hänger slak som en let’s not go there och oh boy, om han inte kan spela mer är Wild in trouble.
Han är lika viktig för Minnesota som vingarna är för planet som flyger dem till bortamatcherna.
* * *
Å enda sidan vore det stort om Yellbear smaskade in ett mål nu, å andra vore det lite besvärligt också.
Jag menar, det lär inte bli lätt att ringa och göra segerintervju…
* * *
Tuukka från Montreal:
– Vi spelade inte dåligt, vi gjorde bara en massa korkade misstag.
Nåja.
Dom städar upp på torsdag och blir det sju matcher.
DEN game 7….
* * *
Ser bilder på Subban när han kommer till Bell och han är i sanning en superstar utanför isen också, i knivskarp kostym och med en helt grym hatt på huvudet.
Lundqvist har fått allvarlig konkurrens om titeln ”NHL:s bäst klädde”!
* * *
Är det bara jag som tycker att bloggen förtjänar ett glas vin när den här matchen är klar?

Som Storbjörn säger:
Det är aldrig slut förrän det är slut när Bruins spelar hockey.
Dom kommer riktigt nära igen, nån snedstuds till och vi hade suttit och väntat på en ohygglig övertid – men Habs håller emot och nu blir det en lång natt på Crescent Street, ojvoj.
I korresoffan flyttar vi nu fokus till X:et i St. Paul, där andraperren precis börjat.
Jag har fått rapporter om att Yellbears spel är helt förstummande…

Årets match som inte är Game 7 (inte den klatschigaste vinjetten, kanske…) lever fortfarande.
Det ser visserligen ute som att Arne Weise – också känd som Dale – sätter en dagger i björnhjärtat när han kontrar in 3-0 efter att Bruins precis som väntat iscensatt en mäktig pushback, men inte fått utdelning.
Men någon minut innan slutet får Bergeon till sist in ett skitmål – som inte är något riktigt skitmål, den styrningen klarar i alla falla inga skitspelare av – och nu är det nog lite oroligt på Avenue des Canadiens-de-Montreal.
Alla vet vilka svetslåga Boston kan sätta i pannan på motståndarna när de börjar forcera i tredjeperrarna…
* * *
Någon gång måste det fan ringa för Bostons blågula radarpar.
Loui Loui och Carl Carl är ju SÅ nära nästan varenda byte
* * *
Jaja, det var Vanek som slog passningen som hade orsakat kittlingar i Tichonov ryska pung.
Ni får väl ha överseende om en stackars bloggare får för hög Subban-feber…
* * *
Jo, Storbjörn, jag börjar förstå dynamiken i björnland.
Lillbjörn beskrev det själv som att du är Bergeron och han Brad Marchand…
* * *
Jag trodde det var en svensk specialitet den här våren, men Tuukka har tydligen fått sitt första barn mellan andra och tredje matchen.
Bloggen gratulerar och önskar honom hörnqvistsk och kronwallsk papa-effekt under återstoden av matchen.
* * *
Jag tror fortfarande inte att jag ska behöva streaka på Garden imorrn…
* * *
Carey har inte fått några barn sedan i lördags – istället utbröt stort drama när hans två hundar försvann.
Dessbättre kom de tydligen tillbaka igår och som han spelar i den här perioden kan man kanske tala om en hundeffekt också.
* * *
Jag tycker det är fantastiskt att Boston fått fram två såna klassbackar som Torey Krug och Dougie Hamilton.
Det finns mycket lite som är svårare än att spela back i NHL och ytterligt få lyckas etablera sig bland de främsta redan som kids, men här har vi en 20-åring och en 23-åring som skulle ingå i första backpar i praktiskt taget alla lag.
* * *
Eder bloggare hittade under sin långa Manhattan-promenad idag – en av de mest välbehövliga han tagit – en slips som gick rakt in på listan över kandidater till Stanley Cup-finalen.
Om några veckor ska jag visa de tolv som ingår i den slutgiltiga truppen…
* * *
Nu kör dom i St. Paul också – och jag ska sätta på lite kaffe.

Pernell Karl ”PK” Subban!
Det är hans Stanley Cup.
Vilken jävla show backstjärnan ställer till med – igen.
Först slår han en passning till Plekanec som skulle fått själve Tichonov att göra en Quenneville och ta sig i klockspelet.
Sen sänker han både Smith och lagkamraten Vanek (det var väl kanske inte så lyckat…) med en, ehum, vass armbåge.
Och så kommer han ut från utvisningsbåset, får pucken och gör ett magnifikt frilägesmål.
Om det fanns en Conn Smythe för de två första omgångarna…
* * *
Som jag höll på och hånade Hal Gill kan jag väl inte säga nåt om alla elakheter visavi Dogge – jag ser på dom från kanadensiska twittrare också … – men han kommer få sin revansch.
Det var en massa tjattrande när han lirade med Penguins under slutspelet ifjol också – då slutade det med att han klappade in ett mål på Long Island.
* * *
2-0 efter första och Habs dominerar kraftigt.
Men nej.
Givetvis är det inte ens i närheten av avgjort.
Plötsligt börjar Bruins spela Bruins-hockey och då vet alla precis vad som kan hända.
* * *
Men vad är grejen med att komma in från utvisningsbåset och göra mål direkt i det här slutspelet?
Det händer ju lika ofta som de sjunger nationalsången.
* * *
Nej, Taggen , det kan jag lova dig:
Jag har sett Herr Murray i bar överkropp och han ser ut som en Belgian Blue, det finns inte ens tillstymelse till någon trivselvikt.
Skridskoåkningen och klubbtekniken..visst, men det har ju aldrig varit Kovalev-klass, liksom. Det är bara det att kanadensarna inte brytt sig förut eftersom han spelat south of the border och de vägrar tydligen se att han ändå gör nytta, eljest skulle ju Therrien näppeligen använda karln.
* * *
Ha ha, det är som en hel OS-invigning varje gång Canadiens ska spela slutspelsmatch i Bell Centre
Häpnadsväckande.
* * *
Han får in en fin tryckare på Bergeron också, Crankshaft.
Kanske som en uppmaning till Boston-centern om att sluta snurra så mycket…
* * *
Fem plus till NBC som uppenbarligen insett att Kenny Albert är kanalens verkliga hockeyess och skickar honom till Montreal.
Det är nästan så jag glömmer att jag inte får höra Jim Hughson på kanadensiska sändningen…
* * *
We treat you like you’d treat you, påstår det obskyra kortföretaget i en av reklamfilmerna de plågar oss med om och om och om igen.
Då ber jag att får fortsätta med American Express och bli behandlad mycket bättre än så..
Jag behöver ingen ytterligare assistans med den här livsföringen…
* * *
Oroande för Björnarna när Chara, men när han tar av sig handsken och tittar på handen ser det inte värre ut än att han fått en sticka i fingret.
Fast förmodligen var det lite värre än så…
* * *
Desharnais ser med slutspelsskägg ut precis som min kompis Ralph Tjärnlund – trummis i utmärkta popbandet This Perfect Day och senare bartender i världsklass på Hannas Källare och Storstad.
Så nu håller jag lite på honom också.
* * *
Storbjörn, det är en ära att ha dig med i natten. Hälsa Lillditon i Norge att disciplinnämnden nöjer sig med en matchs avstängning den här gången…
* * *
OK Julia, jag har ändå för mig att det var till dig jag köpte den här Habs-jerseyn.
Men jag får väl skicka den till John J istället då.

Det finns , sa den mästerlige Michael Farber på Sports Illustrated i ett reportage på NHL Network igår, bara tre saker man kan vara helt säker på:
Döden, skatter – och Montreal-Boston om våren.
Och ikväll fortsätter denna vårklassiker – en institution av samma kaliber som själva döden alltså – i hockeyvärldens egen St. Peterskyrka.
Dess Ground Zero.
Epicentret.
Centre Bell på Avenue des Canadiens-de-Montreal.
Ojvoj.
Det känns redan på förhand som en av de mest omistliga ögonblicken i årets playoff – särskilt som de två första matcherna i TD Garden dessutom artade sig till intermezzon i samma klass som shootout-scenen i ”Heat” med De Niro och Pacino.
Jag hoppas på mycket sällskap här i korresoffan – och sjögång så vådlig i kommentatorsspåret att flertalet U-båtar måste sticka upp periskopet.
* * *
Det är i skrivande stund inte bekräftat men allt tyder på att Douglas Murray kliver in i slutspelet i den här monstermatchen.
Och ni får säga vad ni vill om att han inte spelar hockey i samma hastighet som Ayrton Senna körde bil:
Mister Crankshaft är en av de coolaste, roligaste och, bortom den tuffa jargongen, vänligaste och mest lojala figurer jag stött på i den här världen, så jag jublar, håller både tummar och tår och hoppas innerligt att jag efteråt kan ringa och få de bästa citaten i svensk sportpress.
* * *
Relationen mellan Therrien och Julien har, inte särskilt oväntat, börjat surna som gammal mjölk nu.
Julien sa under helgen något om att man ska skjuta högt på Price, Therrien – som aldrig missar ett tillfälle att gå i clinch med sina tränarkollegor – replikerade surt att det korkade påstående är gammalt som gatan och Julien går idag vidare och meddelar att Bruins ska göra mål på Habs-keepern på alla möjliga sätt och vis.
Härligt, sånt har vi sett, och hört, för lite av i år.
* * *
Apropå coacher får Vigneault sina fiska varmar – vad nu det ska betyda; det låter bättre att få sina fiskar varma än kalla, tycker jag… – av Brooksie för sitt plötsliga utfall om det ”korkade spelschemat” igår kväll.
NY Post-ikonen menar att det är direkt dumt att ge spelarna en ursäkt för att de inte kan göra mål på Fleury, i all synnerhet som problematiken med spelschemat beror på att MSG planerat in för många evenemang här i månadsskiftet april-maj.
Vad i hela friden skulle, undrar Brooksie, hänt om även Knicks gått till slutspel?
Det är papa Dolan som ska svara på det och också förklara för Vigneault varför Rangers fått spela som galärslavar – inte NHL.
* * *
Yellbear Hjalmarsson kan alltså inte prata efter skottet han, otäckt nog, fick på halsen.
Men han spelar ändå Game 3 i MN Johans hemmahall ikväll,
Ja, vad trodde ni?
Det är Yellbear – gjord av oböjligast tänkbara Russnäs-virke, hård och seg och karaktärsfast som de stoltaste av Vilhelm Mobergs romankaraktärer.
* * *
Jag har alltid varit förtjust i Peter Lavoliette och tror han blir en utmärkt coach för Nashville i allmänhet och svenska ungblod som Mattias Ekholm, Calle Järnkrok och Lill-Foppa Forsberg i synnerhet.
Tar alla de plats, samtidigt som Bengan Hörnqvist och Viktor Stålberg stannar, blir Preds ett av de stora svensklagen och jag tror fan jag flyttar till Music City.
* * *
Eventuell oro för att Yellbear inte ska kunna kommunicera på isen är alldeles obefogad.
Han säger inte så mycket ändå.
Han talar med sin hockey.
Och med backpartnern Johnny O har ju NHL:s hårdaste krigare telepatisk kontakt.
* * *
Om matchen i Bell Centre slutar som när jag spelade den på EA Sports i förmiddags lovar jag att streaka och storma isen i Madison Square Garden i morgon, sno Zuccarellos klubba och dra ett slagskott på Lunkan.
För det blev 12-3 till Habs.
Vanek gjorde hat trick och såväl Gallagher som Markov och Eller hade två baljor i protokollet.
Trivsamt att få ratta ett lag EA Sports gjort så löjligt bra….
* * *
En fördel med halsskadan är att Yellbear slipper prata med media.
Enligt uppgift vill alla Blackhawks-spelare nu ha ett skott på halsen.
– Ja, de står i kö hos läkaren för att få talförbud, skrockade coach Quenneville tidigare idag.
* * *
Nu kom den underbara bekräftelsen:
Dogge spelar – han går in bredvid Weaver istället för Boullion.
Jag är som vanligt neutral, men efter den korrigeringen i laguppställningen funderar på att gräva mig djupt in i garderoben och ta fram den Canadiens-tröja jag en gång köpte åt Julia men fortfarande inte har skickat (jag ska till posten i andra ärenden om några dagar, så om det kommer en aktuell adress i mail så kanske den slutligen far iväg över Atlanten…)
* * *
Nu kör vi.
Direkt från korresoffan:
Årets match som inte är Game 7…