Ja du, Lille Fridolf Boudreau.
Du kommer nog aldrig längre än till andra rundan.
För om det här nu är en freeway-serie känns det som att Kings hämtat Ferrarin i garaget, lagt sig i vänsterfilen och är på väg att blåsa iväg mot Chicago.
Efter två raka förluster hemma i Honda Center undrar jag faktiskt om Ducks tar en enda match i den här serien.
Jo, det kan bli sweep.
Efter de där tre gåtfulla flopparna mot Sharks ser LA-kungarna ut precis som 2012, i synnerhet defensivt, och då är de näst intill oslagbara.
Kvack, Lille Fridolf, kvack.
* * *
Okej, vänner, tack för i natt.
Bra jobb av alla.
Imorgon blir det – förhoppningsvis– sovmorgon och en välbehövlig långpromenad på stan och sen kör vi igen.
Habs, med Dogge på isen, mot Bruins i Bell Center.
Det går faktiskt inte att missa.

Uh-huh.
Nu kommer det.
Vigneault låter frustrationen pysa ut och klagar över ”det korkade spelschemat”.
Jag är en enkel man, jag vet inte så särskilt mycket om nånting, men ett har jag lärt mig under nio Stanley Cup-slutspel:
De lag och de coacher som börjar prata om, och fokusera, på saker det inte går att göra något åt…för dem är det alltid kört.
Som han själv sa bara några timmar tidigare:
De är med och fajtas om det ultimata priset, varför ödsla energi och fokus på såna distraktioner?
* * *
Det känns som att The battle of Santa Ana Freeway är aningen mer explosivt än laget vi just såg på Manhattan.
Eller så här:
Här såg vi en jönsig Broadway-musikal, där pågår en påkostad Hollywood-thriller med massor av special effects.
* * *
Penguins slutspel i år påminner so far rätt mycket om fjolårets.
Först var det lite frustrerat i några matcher mot ett New York Islanders som inte hade något alls att förlora – och sedan hade de inga större problem att avfärda Ottawa med 4-1 i omgången därpå.
Fast det är klart, Ottawa gjorde i alla fall något mål då och då…
* * *
Corey Perry åker, ser jag på roliga bilder på nätet, fram och häller vatten i OS-kollegan Jeff Carters handske.
Det är den mest absurda fulgrej jag sett sedan Vancouvers Burrows bet (!) en Boston-björn i finalen 2011.
Jag menar, vad vill karln åstadkomma? Är han kanske rabiessmittad och vill smitta Carter-kungen?
* * *
Angående debatten mellan NYR, Fundersam och Tobias Pettersson – jag har inget sagt om Rangers säsong som helhet. Den var helt okej, det är i de senaste två matcherna jag menar att byxorna Vigneault pratade om tidigare i afton varit för små – och i Nash-fallet i hela slutspelet.
* * *
Åh, är Julia uppe i gryningen och kollar Freeway-batalj?
Vad trevligt.
* * *
Min förhoppning är att Hampus Lindholm dundrar in en pärla i tredjeperren och sedan avhör på övertid.
Han är den ende i den där serien jag har fungerande telefonnummer till, nämligen…
* * *

Hemma!
Ska bara skriva ett referat från Garden – sedan kommer det inlägg här i andra pausen i Ankdammen.

Slut, Penguins nollar Rangers för andra matchen i rad.
Mer kommer senare – men först sedan jag kommit hem för the freeway ride i korresoffan.

NY Rangers – Pittsburgh 0-2 (Period 2)
* * *
Det var det där med stora grabbar i stora-grabbar-brallor…
Penguins big boys har dom med sig till New York också.
Rangers diton åker, om nu den metaforen ska fullföljas, omkring i äppelknyckarbyxor i Emil-i-Lönneberga-storlek.
Om det inte blir ändring på det, om inte Rick Nash och Brad Richards och Martin St Louis och Derek Stepan snabbt hittar en klädhytt och byter upp sig, är den här serien över på fredag.
Pittsburgh Penguins är ett bättre hockeylag än New York Rangers under nästan vilka omständigheter som helst – och omätbart mycket bättre när det Rangers har av bra spelare inte håller anständig klass.
* * *
Det blev förr snarare än senare…
Efter att Rangers stått och hackat i sitt powerplay som en gammal PV står och hackar en kall januarimorgon får den verkligt stora grabben, med de verkligt stora byxorna, tag i pucken, skjuter iväg om en missil, kommer fri mot Lundqvist, hittar en lucka mellan benen på svensken och sen är den omhuldade måltorkan över.
Den bäste är med i Stanley Cup nu.
* * *
Att den här JT Miller är med och spelar Stanley Cup-hockey…är inte det lite som att Kiss valts in i Rock ’n’ roll Hall of Fame över det, för att nu knyta an till Lozos musikdiskussion?
* * *
Men visst – i det numerära överläge som inleder perioden och föregår Crosbys solonummer lyckas Rangers i alla fall formera sig i en powerplay-uppställning och faktiskt tillbringa tid nere hos Fleury.
Hemmafansen får vara glada för det lilla….
* * *
Trots att alla tydligt sett på repriserna att guttens skott aldrig gick in, att det träffade insidan av ribban men inte passerade mållinjen, är det några Gris Olle-kompisar som insisterar och vrålar om att det visst var mål.
Bagdad Bob finns i många skepnader.
* * *
Andra målet är inte på Brad Richards – det är på gutten
Han serverar sin kompis en riktig skitsmörgås i det känsliga läget.
** *
Konsertpianisten!
Som vi saknat dig. Fortsätt nu kommentera lite…
* * *
I frilägen har inte Henke haft stora de stora brallorna på sig på hela säsongen.
Det är nästan så man kan tro att han får – häpp! – byxångest när såna virtuoser som Crosby och Jussi Jokinen kommer stormande….
* * *
Har vi några som tänker åka freeway med oss senare i natt då?
Det kommer bli Hollywood-drama mellan Ducks och Kings.
* * *
Jag har rätt stora brallor, nu när jag tänker på det. Jag kanske skulle gå ner och hålla en auktion i hemmalagets omklädningsrum…
* * *
Fleury har nu hållit nollan i fem perioder mot Rangers.
I’m just saying…
* * *
Dan O’Halloran är min favoritdomare i NHL.
* * *
Nu ska jag gå och prata lite norska.

NY Rangers – Pittsburgh 0-0 (Period 1)
* * *
Tendenserna är kanske inte lika tydliga som igår, men bloggen hävdar:
Lite fördel Penguins.
De gör en lugn och säker bortaperiod, håller väldigt tätt bakåt, ser vassa och snabba ut när de går till anfall – och de gånger Rangers, mest i början och precis på slutet, skakar fram lite chanser är Flower omöjlig.
Huruvida Rangers är trötta vet jag inte, dom förnekar ju med emfas, med nåt är i alla fall off.
Det där distinkta och krispiga från de bra matcherna mot Flyers är borta, istället går det lite sakta och ser oskarpt ut i passningsspelet.
En weekend på vilohem kanske skulle vara något..men just ja, slutspel pågår.
* * *
Att säga att det är nära att lossna för Crosby är som att säga att Big Joe Thornton inte riktigt får till det i skarpa lägen.
Fuck, han lägger ju upp tidernas räkmacka åt Gibbons och momentet därpå är han millimeter från att dra in pucken själv.
Förr eller senare, som Bylsma sa tidigare idag, förr eller senare…
* * *
Aj, Jesper Fast ser ut som att Hannibal Lecter kysst honom efter att han fått tugga på Neals klubblad.
Det blir ett långt besök hos farbror tandläkaren i morgon.
* * *
Fleury är grym och bara ni som inte lyssnar på Biffen är förvånade.
Igen:
Han trivs mot Rangers och han trivs alldeles särskilt bra mot Rangers i den här hallen.
* * *
Oj, Vigneault har ju stuvat om som aldrig förr.
John Moore, Carbomb och köttskallen Dorsett är alla petade – och både Jesper Fast, JT Miller och Raphael Diaz kliver in i laget.
Framförallt Diaz är ju en liten skräll, men förmodligen är det meningen att han ska fungera som viagra på ett PP slakare än mjukost.
Han var rätt vass i den rollen – som potenshöjare – när han kom till Manhattan i samband med trading deadline.
* * *
Det är inte helt godkänt, det Goc gör mot Moore efter drygt fem minuter.
Eller – gockänt.
Nej, fy fan, förlåt.
* * *
Eller också tyckte Rangers-coachen bara att det passade bra med en Diaz i laget när det är cinco de mayo.
Det ska jag i alla fall fira lite senare.
* * *
Efter Rangers första PP måste jag be Michael Bolton om ursäkt för att jag drog in honom i en så förnedrande liknelse.
Han spelade i alla fall inte sina låtar baklänges – men det gör Rangers och det enda som händer är att Kung Henrik tvingas göra en drömräddning på Kunitz friläge.
Saturday Night Live-kreatörerna kan börja jobba.
* * *
De här säckpipsnissarna Rangers släpar in i MSG vid starten av varje ny slutspelsserie borde kunna höja stämningen rätt bra.
Men ingen bryr sig om dem.
New York…
* * *
Väldigt chatty på den här delen av pressläktaren ikväll – och det är precis lika irriterande som när man ser stora matcher på tv och har gäster som bara sitter och pladdrar.
* * *
Johnny Mac är här, förstås – men ett mer oväntat ansikte i jumbotronen tillhör Adrian Grenier, mer känd som Vince Chase i Entourage.
Då vill man ju se Johnny Drama också.
* * *
När Malkin håller på och smågruglar med Staal är det en osedvanligt allmänbildad Gris Olle-kompis som skriker:
– Ryssland ut ur Ukraina!
Lite skojigt.
* * *
Eftersom Rangers ska spela ett långt PP nu skulle man väl egentligen behöva en drink, såna hemskheter bör inte upplevas i nyktert tillstånd, men vi få väl nöja oss med vanligt kaffe.

Det var förstås inget man pratade om, men det mest fascinerande med att vara musikskribent och följa den så kallade rockscenen på nära håll bestod ju i att komma något man älskade så nära och verkligen uppleva rock ’n’ roll – eller vad det nu skulle kallas – med alla sinnen.
Att känna doften av Sators inpyrda turnébuss och rökmaskinernas kolsyreis, att höra ljudteknikern hojta kommandon under soundcheck och Sahara Hotningts-Jossan värma med några virvlar på byxlåren strax innan showtime, att se kablar, Dregens gitarrfodral, blinkande mixerbord, repade scengolv, mascaran i sminklogerna och feta ficklampor dinglande i råddarnas bälten.
För mig är det ju precis lika med det här. Med hockeyn. Med NHL. Med Stanley Cup-slutspel.
Det är kul att låtsas kunna något emellanåt, komma med synpunkter på spelsystem och powerplay-kvalitet, debattera om Ovetjkins arbetsmoral (hej Tadd!) och Matt Cookes bentacklingar.
Men grundsubstansen i min kärlek till showen, anledningen till att jag just nu ägnar all vaken och en hel del icke-vaken tid åt Stanley Cup, stammar ur något annat.
Det är själva miljön som får pulsen att stiga, pupillerna att vidgas och euforin att fullkomligen skumma i bröstkorgen.
Atmosfären.
Hur det känns att redan på morgonen kliva in en maffig arena som håller andan inför en playoff-föreställning.
Hur det är när en visslande materialförvaltare under eftermiddagen står vid arbetsbänken utanför omklädningsrummet och slipar Kris Letangs skridskor medan en gammal Thin Lizzy-dänga skräller från en liten transistorradio på en pall intill.
Hur den nyspolade isen blänker i det gnistrande, glamorösa, nästan overkliga strålkastarskenet när publiken släpps in och börjar fylla läktarsektionerna.
Hur det låter och luktar och smakar.
Ja, jag vet att jag varit inne på det här förut, rentav tjatat om det, men när vi trängt så långt in i sagan om Stanley Cup 2014 och Rangers och Penguins ska gå upp i en tredje svängom i ett Garden som vibrerar av förväntningar blir just den aspekten ännu en gång så påtaglig att jag måste ta upp den igen.
Alldeles snart dämpar dom belysningen i the wooorld’s most famous arena, jublet stiger och sen kliver New York Rangers och Pittsburgh Penguins in på scenen.
Men det skulle lika gärna kunnat vara Mick och Keith.
Olika saker men ändå samma – i lika fängslande miljö, behäftad med lika mycket berusande myt och historia och stämning.
Let the show begin.
* * *
Det är en vacker majmåndag i New York idag, men det är förstås något en annan bara noterar i förbifarten, på väg i en taxi västerut längs 34:e gatan.
Matchen i Consol igår må ha slutat i anständig tid, men då skulle materialet till den där mania-sidan färdigställas till tisdagstidningen och när det var gjort var varvtalen för många för att en gammal biff skulle kunna somna , så jag såg något gammalt Mad Men-avsnitt och spelade ett par EA Sports-matcher och det blev till slut väldigt sent och när jag vaknade idag vara det bara att ta på kostymen, spela in ett podcast-avsnitt med Örby-Sinatra och åka hit.
Men det är naturligtvis precis så det ska vara i maj.
Inget annat än hockey.
* * *
En avgörande skillnad mellan att bevaka musik och hockey var dock att man fick åka med rockbanden på turnéreportage.
Det har det blivit intet av med under nio NHL-år..
Nu tror jag i och för sig att det är långtifrån lika roligt på Detroit Red Wings omtalade Red Bird III-plan som på Sators turnébuss – dom har definitivt ingen Kent Norberg som sköter stereon och snålar antagligen mycket mer med groggarna – men vad fan.
Jag måste ju snart få hänga på och se hur det är när The Mule äter upp mackorna för alla andra.
* * *
Rangers har spelat väldigt mycket hockey senaste veckan, det här är ingenting mindre än femte matchen sedan i tisdags och andra back-to-back-snytingen på sju dygn, och många tyckte att det började synas i Consol igår.
Men coach Vigneault ger inget alls för de teorierna.
– Tyckte ni min målvakt såg trött ut? Han är den som spelat mest av alla i slutspelet och han gjorde sin bästa match sedan jag tog över som tränare här. Vi slåss om Stanley Cup nu, ingen är trött, så sluta fokusera på det.
Word, Alain.
Den här tiden på året ska ju begreppet ”trött” inte ens existera.
* * *
Beträffande den kanske något högtravande inledningen – här är listan över de hockeyljud jag finner allra mest förförande.
1. Ljudet av puck som träffar metallen i bakre delen av målburen – som i Radiosportens måljinglar förr i tiden (och kanske fortfarande, vad vet jag).
2. Ljudet av skridskoskena som skär i nyspolad is – fast helst på långt håll, kommer man för nära låter det mycket ”skrapigare” än man föreställer sig.
3. Ljudet av zamboni som parkerar, brummar till och släpper ur all snö som just skrapats av isen.
4. Ljudet av båsdörr som öppnas och stängs – snabbt och hårt.
5. Ljudet av skridsko som slipsas – kan först uppfattas som lika obehagligt som en tandläkarborr men har i själva verket en mycket varmare ton.
Bubblare: Ljudet av sarger som bågnar efter monstruösa Kronwall-tacklingar, ljudet av orgeltrudelutt, ljudet av slagskott i plexit, ljudet av publik som skriker ”We want the cup” och ljudet av ”Don’t stop believin’” i Joe Louis Arena.
Era förslag?
Vi ska givetvis återkomma med dofter och smaker och syner och what not.
* * *
Igår spelade Pens, som vi konstaterade redan i sista söndagsinlägget, Pens-hockey i 60 minuter för första gången i årets playoff.
Det ämnar dom fortsätta med idag – tanken är, säger alla inblandade, att återerövra hemmafördelen och ta strypgrepp på Blueshirts.
Men vi får se.
Det är inte fullt lika lätt styra skutan på bortaplan och de har ju haft en tendens att plötsligt sluta ro, både i år och ifjol.
* * *
Vårt brödrafolk i väst har uppenbarligen gått igång på det faktum att en liten gutt är med i andra Stanley Cup-omgången, för vi har en riktigt månghövdad skara från norsk media på plats i afton.
Till och med VG:s Glimmer Twins – Eirik Mosveen och Thomas Nilsson – bevärdigar oss med sin glamorösa närvaro.
Morsomt!
* * *
Jag har bevakat en del tragedier, intervjuat människor i sorg och sett Michael Bolton live.
Men inget har varit lika traumatiskt som att bevittna New York Rangers försök att spela powerplay i det här slutspelet.
Vid min skapare.
Är det lika bedrövligt ikväll förtjänar det en riktigt grov Saturday Night Live-sketch till helgen.
* * *
Hurra, hurra, hurra!
Nej, jublar inte över att slipsknuten blev så bra.
Johan Hedberg – the one and only Hedbä– fyller år idag.
Bloggen höjer ett imaginärt champagneglas för den evige hjälten från Siljans södra strand.
* * *
Bylsma får på en välbesökt Pre game-presser frågan hur Fluery kan ha sån mental styrka att han bara rycker på axlarna och struntar i allt som sägs och tycks.
– Well, säger coachen, han har fått mycket träning…
* * *
Det var väl det jag visste – det var bara ett egenartat misstag att jag fick sitta med de stora grabbarna under Game 7-klassikern i onsdags.
Idag är jag tillbaka ute på kanten igen och, ja det känns lite som att kliva tillbaka till ekonomiklass när man flugit business ett par dagar innan; alltid en downer för den som blir bortskämd snabbt.
Men hey, det är playoff och egentligen är jag glad över att jag överhuvudtaget får sitta i den riktiga boxen.
Det är ett rent privilegium.
* * *
Man skulle lätt kunna tro att det alltid är Flyers som tar fram det mest ohyfsade och elaka hos andra lag, men osämjan i den här serien har snabbt antagit helt andra, underhållande proportioner än den Rangers utkämpade med det andra Pennsylvania-laget.
Jag vet inte om ni missade det, men Malkin var till och med och viftade med en klubba i närheten av Rangers bås igår – efter slutsignalen.
Some nasty shit kan komma att utbryta ikväll och det är ju alldeles underbart.
* * *
Herr bloggbiff försöker sig på en aningen mer somrig framtoning i den här drabbningen.
Ja, det är förstås svart i grunden – stick to your style, lyder mottot – men kavajen är ljust beige och slipsen likaså.
Det är nästan så jag skulle passera på en midsommardans på en skärgårdsbrygga.
* * *
När de andra tjurarna är ute och stångas – ja, spelar fotboll alltså – sitter Sidney Crosby inte under en korkek och luktar på de små blommorna, men han står för sig själv och stretchar mot en ambulans vid zamboni-entrén.
Se där, kvällens iakttagelse under bloggens promenad från pressrummet till pressläktarhissen.
* * *
Kittlande nyheter från Montreal:
Det verkar de facto som att Dogge Murray kliver in i serien mot Boston i morgon.
Ojvoj!
* * *
De har laddat varje säte i the wooorld’s most famous med vita handdukar ikväll också – men bytt de vita tischorna mot blå.
Synd bara att New York-publiken, till skillnad från den i Pittsburgh, bara i undantagsfall drar på sig gratiskläderna.
Dom ska ju vara så coola här så.
* * *
Kung Lundqvist tangerade alltså Mike Richters klubbrekord med sin 76:e slutspelsstart igår.
Igår slår han det med sin 77:e.
Om det betyder att han tänker vara ännu bättre än i Game 2 blir det riktigt svettigt för gästerna.
* * *
Vissa journalister som bevakar den här serien – vi kan kalla honom Lozo – har en debatt om de mest överskattade rockbanden i historien och det är samma namn som vanligt som kommer upp:
U2, Kiss, Doors, Dave Matthews Band och Grateful Dead.
Men när jag försöker vara lite originell och nämner Led Zeppelin sjunker stämningen dramatiskt.
Så får man inte tycka.
Men det är ju jag som har rätt.
* * *
Festligt Vigneault-citat från eftermiddagens presskonferens:
– Last night in Pittsburgh, their big boys put on their big boys pants. I need mine to do that tonight.
En som heter Rick, en som heter Martin och en som heter Brad ska lyssna, är det nog tänkt.
* * *
Japp, nu är vi där.
Nu är det precis så där laddat och euforiskt och högtidligt som när man är på rockshow och ser att ljud- och ljustekniker intagit sina platser och alldeles snart släcks lokalen ner och så blänker det till på scenen för där i mörkret står gitarrhjälten med sin Fender Telecaster och väntar på att fyra av sitt första riff.
Jag säger det igen:
Let the show begin.

Ja, där kom det ju, för första gången i årets slutspel:
60 minuter Penguins-hockey.
Eller ja, 40 då – i första hackades allting sönder av utvisningar, men redan under de 40 sekunder som hann gå innan Kunitz första vända till utvisningsbåset såg man att pingvinerna hade huggtänderna blottade denna söndagseftermiddag, och att snålvattnet sköljde över de huggtänderna. När matchen sedan, efter de inledande 20, fick en mer konventionell karaktär bet de Rangers i halsen och ruskade – och om inte Kung Lundqvist varit så lysande är risken att det blivit ett riktigt blodbad.
Nu har Vigneault en del att tänka på till i morgon.
* * *
Gamla Korresoffan, Kometen och PlayoffWill, var till slut lika sliten som Chris Chelios när han gick i pension.
Den nya är rena PK Subban i jämförelse – alltså så överlägsen att jag inte ens reflekterar över det.
Hela laget (ja, lägenheten…) har lyft som Colorado under Patrick Roy.
* * *
Samtidigt:
Fram till bara fem minuter återstod hade Rangers, tack vare Lundqvist, fortfarande chansen att tvinga fram OT och, kanske, stjäla en helt orättfärdig seger.
Men då klev köttskallen Dorsett in och skulle bevisa sin manlighet och sen var den sista potatisen satt i Blueshirt-land.
* * *
Fleury höll nollan.
Och inte för att han sattes på några våldsamma prov, men han gjorde inte heller ett enda misstag och jag sa ju det:
Han trivs mot Rangers.
* * *
Nu baxar sig båda lagen ut till flygplatsen – belägen alldeles för långt utanför downtown Pittsburgh, om ni frågar mig – och flyger hit.
Välkomna, det blåser friskt och blir säkert guppigt och härligt.
I morgon – Garden.
Då hörs vi därifrån.

Kung Lundqvist har playoff-show.
Penguins brakar ju under den här mer normala perioden på riktigt ordentligt och hade haft åtminstone tremålsledning om det inte varit för att målvaktsvirtuosen från Hell’s Kitchen bestämt sig för att sin bästa match på hela slutspelet.
Han rånar till och med Kunitz i ett friläge.
Men 1-0 står det ändå – mot en sådan Crosby-regisserad klapp-klapp-variant finns det inget motgift – och ska Rangers kunna stjäla den här matchen krävs det inte bara att Lunkan fortsätter glänsa.
Hans lagkamrater måste dra åt slipsen och tajta till framförandet.
* * *
Ojdå, NBC, nu får ni skruva ner volymen på de mikrofoner som ska ge stämning och närvaro.
Vi hörde några tydliga ”fuck” och till och med ett ”twat” när Carbomb och Neal hade en liten debatt bakom Lundqvist här på slutet.
* * *
Crosbys bästa match i årets slutspel, säger Roenick i studion i pausen.
Bloggen kan bara instämma.
Han är verkligen på gång nu.
Ljumskar my ass.
* * *
Stopcomplaining, jag minns att Bruins fick lite hjärtstillestånd i varje PP 2011 och visst – det är mycket viktigare med fungerande penatly kill i playoff.
Men det hindrar ju inte att man kan häpna över hur Rangers spel i nämnda lägen bara kollapsat.
* * *
Girardi har ingen stor kväll.
* * *
– We’re as fresh as we can be, kluckar Vigneault när Engblom är inne i båset och intervjuar honom efter 1-0-målet.
Fin lögn.
Men även om det var så gör motståndarna sitt bästa för att banka den fräschören ur dem.
Det är inte ofta man ser Penguins spela så fysiskt och hårt mot någon annan än Flyers…
* * *
Det bästa med att de här möts redan i morgon:
Ingen går på is för morgonvärmning andra dagen under en back-to-back-resa och jag kan sova hur länge jag vill, vilket är precis vad som behövs just nu.
* * *
Yes, delivery-middagen höll samma klass – och var av samma sort – som de Tony och Sil och Paulie Walnuts brukade avnjuta hos Artie Bucco på New Vesuvio.
Dom brukade sedan hjälpa metabolismen med en sambucca eller två, men jag nöjer mig med en härlig old cup of joe.

Jo, nog känns det som att Penguins är på väg att ställa till med en hockeyns motsvarighet till Tet-offensiven.
I 40 sekunder.
Sedan blir Kunitz inknuffad i Henke, åker ut för goalie interference – och sen artar sig resten av inledningsperioden till en kraftmätning i special team-förmåga.
Under den lär vi oss att båda lagen har kunglig penalty kill – men att bara ett av dem kan spela i numerärt överläge.
Snart börjar matchen på riktigt, får man hoppas.
* * *
Att se Rangers powerplay är som att besöka en svårt sjuk bekant på intensivvårdsavdelningen på NYU i läget när man efteråt säger att ”tyvärr, det är nog inte långt kvar nu”.
Att få tre utvisningar med sig under de inledande tio minuterna och göra ingenting av det är riktigt undermåligt.
* * *
Bra, MrTaggen – och jag tycker definitivt att Alvesta är en acceptabel förklaring, he he.
* * *
Man skulle nästan kunna få för sig att Penguins går så hårt fram i inledningen för att de helt enkelt känner att de inte behöver frukta Rangers i numerärt överläge.
Det vore inte ologiskt.
* * *
Det är ingen riktigt poäng att börja spekulera om Conn Smythe-kandidater redan nu, han kommer ändå att finnas i laget som till slut vinner cupen, men det är mycket det inte är någon poäng med i den här bloggen, så här är Biffens kandidater just nu:
Anze Kopitar, Carey Price, Ryan Getzlaf, PK Subban, Patrick Kane, Patrice Bergeon.
Några motförslag?
* * *
Det är lite mäktigt att publiken i Consol bara tar över nationalsången.
Sånt ser, eller snarare hör, man vanligtvis bara i Kanada.
I morrn kommer New York bara stå och vråla sig genom samma nummer.
* * *
Säger ni att Big Rick Nash ändå hade en fin chans i PP nummer två?
Jojo, men det är som att min mormor, 104 när hon gick ur tiden, skulle fått en chans.
Han kan inte göra mål.
* * *
Jag saknar Tyler Kennedy såna här matcher – och när jag nu så att säga har honom på tråden måste jag säga att det var ett brutalt misstag av Sharks-coachen McLellan att sätta en sån playoff-hingst på pressläktaren under matcherna mot Kings.
* * *
Börjar bli grinigt och fint i den här serien nu – och värre kommer det bli med ett så komprimerat spelschema.
* * *
Carl Hagelin – skyttekungen.
Jo, han leder faktiskt svenska poängligan i årets Stanley Cup-slutspel.
* * *
Jag har inte intagit någon föda sedan en tafflig frukost på South Station i Boston i morse, så nu blir det mycket trevligt med de italienska delikatesser som just levererades.