•NY Rangers – Philadelphia 2-1 (Slut)
•Colorado – Minnesota 4-5 (Slut, OT)
•San Jose – LA Kings 1-5 (Slut)
* * *
Den nordamerikanska valborgsnattens Game 7-brasor har brunnit ut…
Och som de flammade i mörkret.
Jag sitter här, medan röken börjar lägga sig över slagfälten, och tycker det känns som jag blivit nersprungen av en skenande buffelhjord.
Det blev precis så galet, så sensationellt, så hjärtskärande och så lyckorusigt som vi trodde att det skulle bli när allting drevs till sin absoluta slutpunkt.
Ojvoj.
* * *
Nu måste vi ta oss en titt på hur bloggbiffen tippade inför inledningsrundan. Låt oss se här:
Boston-Detroit 4-2 (Facit: 4-1).
– Tämligen rätt, jag trodde Wings skulle ta åtminstone en match hemma i The Joe, men Bruins var exakt såpass mycket bättre som jag hade trott.
Tampa-Montreal 4-3 (Facit: 0-4).
– Så fel som det kunde bli. Förlåt..
Pittsburgh-Columbus 4-2 (Facit: 4-2).
– Bingo! Fast serien var mycket jämnare än förväntat.
NY Rangers-Philadelphia 4-3 (Facit: 4-3).
– Jodå, den satt.
Anaheim-Dallas 4-1 (Facit: 4-2).
– Rätt, sånär som på en match.
San Jose-LA Kings 3-4 (Facit 3-4).
– Jahapp. Fast jag ska ju inte komma och påstå att jag hade trott att den skulle följa detta manus….
Colorado-Minnesota 4-2 (Facit: 3-4)
– Fel vinnare, fel resultat.
St. Louis-Chicago 4-3 (Facit: 2-4)
– Fel.
* * *
Nu tror jag, kort sammanfattat, att det går så här:
•Boston – Montreal 4-2.
– Jag tycker fortfarande inte det är helt klarlagt om Habs verkligen var så bra, eller om det var Bolts som var dåliga. Däremot står det helt klart att Bruins är samma obönhörliga maskin som vanligt. Så även om Montreal har bra statistik på ärkerivalen och dessutom brukar kan reta björnarna till vansinne måste utgångstipset vara att festen rullar vidare i Gaaaden.
•Pittsburgh – NY Rangers 4-2.
– Det finns frågetecken kring Fleury och försvaret framför honom, men om Penguins når full offensiv kapacitet tror jag inte det finns mycket Rangers kan göra. Och de har för vana att nå den kapaciteten just mot divisionsrivalen från Manhattan.
•Anaheim – LA Kings 3-4.
– Kings klättrade inte upp för berget i San Jose bara för att sluta nu. De utgör en av de ultimata playoff-maskinerna och så har man aldrig kunnat beskriva Bruce Boudreaus lagbyggen. Likafullt, Ducks är väldigt bra och ska kunna bjuda upp till dans. Och oavsett blir det verkligen kul med ett renodlat LA-derby för första gången i Stanley Cup-historien.
•Chicago – Minnesota 4-2 .
– Mästarna är på gång och kommer att ta det här, vad än MN Johan har att säga om facit från grundserien i år..
Går alla de tråkiga tipsen – jag erkänner, det är så jag somnar själv – in har vi exakt samma konferensfinaler som ifjol.
Då kan Gary Bettman sitta där och babbla om hur mycket mer ”parity” det finns i NHL nuförtiden.
Morsning korsning.
* * *
Jaha, Tårtan får sparken idag.
Inte konstigt alls.
Han lyckades förstöra Canucks på ett år
Nu blir det nog inga fler NHL-jobb, men det finns en liga i Ryssland också…
* * *
Nu har det gått över arton timmar sedan Eken hojtade ”Bjuppie, dags att gå upp” på Pat Leonard-hotellet i Philly.
Så jag ber om nåd och förståelse för att jag åtkommer med övriga synpunkter och iakttagelser från natten under introt i korresoffan innan premiärfajten mellan Bruins och Habs.

Man får ju ta och gratulera mångåriga kommentatorspårstammisen MN Johan.
Han har väntat länge på en stor framgång och här kom den.
Nino Niederreiter avgör alltså i sudden.
Så Wild går vidare och får möta Blackhawks och Avalanches säsong är över.
Lite skräll sett till grundserien, och till hur Av’s lirade i de två första matcherna, men inte sett till hur Minnesota växte i den här serien.
Och i San Jose sätter Kings just fyran i tom kasse.
Sharks superfiasko är alltså ett faktum.
Otroligt.
Mer kommer senare…

Holy hell.
Jag tror allt är över för Minnesota när Yeo plötsligt tvingas ställa in Mister Universe Bryzgalov i kassen, men de ser till att börja till att Avalanche inte får iväg ett enda riktigt skott mot den excentriske ryssen – och så gör Spurgeon det så jävla bra när han fejkar skott och sen sprätter in kvitteringen.
Nu blir det verkligen övertid i Denver.
I en Game 7.
Det blir inte mer helvetiskt – eller underbart.
* * *
I Sharktank är Kings däremot på väg att fullborda sin otroliga vändning.
3-1 nu.
No Show Joe, har han gjort något nu när det behövs?
Nä.
* * *
Burgaren har kommit, men inte kunnat avsmakas ännu. Ett referat randas alltså samtidigt…

Det är makalös målvaktsshow i San Jose, Quick gör ju några räddningar man inte tror är sanna.
Men plötsligt kliver Anze Kopitar – allt som Rick Nash inte är när det temperaturen stiger mot verkliga toppar – fram och gör en fruktansvärt elegant fint på Niemi.
Så:
1-2 i Sharktank efter två.
Nu är det en klump av obehag i många hajmagar..
* * *
Samtidigt fortsätter den galna dramatiken i Denver.
Stastny fixar 3-2-ledning åt Av’s men Nino N kvitterar – och det är som att matchen avgörs inuti i en orkan
Sånt jävla liv, sån besinningslös intensitet, sån fruktansvärd spänning…
* * *
Själv har jag inte fått en tugga mat i mig sen Eken släpade in mig på dinern i morse och inte heller hunnit tänka på att jag är hungrig, men nu ska det bli satan så angenämt med den burger som är på väg genom regnet…
* * *
4-3 till Avalanche nu. Johnson klappar på från blå. Ojvoj

Man ska ju inte inbilla sig att man får en sekund eller två att andas ut en sån här galen kväll.
Jag sitter tillbakatryck i korresoffan och bara gapar åt den vildögda intensiteten i Denver – och när det blir periodpaus där visar det sig vara precis samma vilda västern-show i norra Kalifornien.
Ojvoj.
Oavgjort har vi i båda hallarna också.
En dubbelgiv med övertid…hur skulle det påverka pulsen hos er som är kvar i kommentatorsspåret?
* * *
Det finns en del mer att berätta från Garden också, men vi tar det när hela aftonen sammanfattas.
Jag har, mitt i allting, lite referat att få ihop också…

Det ser ut att vara helt kört i slagregnet på åttonde avenyn, det finns inga lediga bilar men trottoarerna är fulla av desperados som måste HEM, och jag vet fan inte hur jag ska ta mig till östra Midtown med ett skitparaply som fladdrar likt en ung Tampa-back i orkanvindarna.
Men plötsligt stannar det en kabbe JUST där jag står och släpper av tre duktigt påstrukna passagerare som stojar om drinkar på Jimmy’s BBQ och jag kan bara ta över i baksätet.
Det är såna gånger man – nästan – börjar tro på gud.
Nu är jag tillbaka i korresoffan, blöt men exalterad, och kör vidare i natten.
Precis som jag skriver det kvitterar vår gamle vän Dagny – Dany Heatly – på Varlamov.
Vad har mer hänt?

Slut, efter major tredjeperiodsdraa när Flyers tar över helt vinner Rangers ändå med 2-1 och är vidare.
Nu ska jag på nåt jävla sätt försöka komma hem så fort det går – sen fortsätter vi

NY Rangers – Philadelphia 2-0 (Period 2)
* * *
Det spelar ingen roll att hans coach plockar in och ut honom ur laguppställningen som Johnny på pizzerian på min gata plockar in och ut calzone ur ugnen:
Carbomb Carcillo har bestämt sig för att det är hans serie i alla fall.
Det är han – Mister Entertainment, raggaren vid korvkiosken i Tranås, Hanson brother – som gör det omhuldade första målet.
Sicket statement.
Sen tar Rangers faktiskt över, radar upp chanser så Mason får ta fram Pekka Lindmark-takterna, dödar utvisningar som Michael Corleone dödar tjallare och långa stunder bara äger
Så kan det gå.
* * *
Men ni behöver inte mig för att veta att det inte är avgjort.
På långa vägar.
Det är Game 7 för satan.
Flyers var på hälarna i den här perioden, det var dom, men det behövs bara ett mål för att de ska få den typ av vittring som kan få lag i såna här draman att bli Super Man.
Giroux är riktigt nära på slutet, när de börjat ta mer chanser, och så kommer det naturligtvis att fortsätta.
Håll i hattarna, om ni har några.
* * *
Zuuuukes dubbla tunnel innan Carbombs mål är den mest bedårande norska grannlåten sedan Edvard Grieg komponerade sina vackraste symfonier och Henrik Ibsen författade sina tyngsta draman.
Ojvoj.
* * *
Kaffe fanns det i periodpausen.
Men inga muggar.
Det är som att Rick Nash skulle skjuta utan puck och nu när jag säger det…
* * *
Den träskalle till Rangers-supporter – ja, en av Gris-Olles kompisar – som skriker ”Let’s go, Sterling” när Wayne Simmonds har pucken blir med all rätt nerstirrad av sina läktarsektionsgrannar.
Han ska vara glad att inga vakter hörde, då hade han garanterat blivit utkastad.
* * *
Nu väckte inte det PP Flyers fick i det läget heller direkt jättestarka associationer till CCCP 1981, men klumpedunsfaktorn i att ta en too many men-utvisning när fajten står och vägar går knappt att räkna ut.
* * *
Vi har inte kommit upp på mer svindlande kändisnivåer än Susan Sarandon.
Staples Center simmar ryggsim i herre-på-täppan-behag.
* * *
Syconaut Strålman går – som ni ju redan påpekat flera gånger om – Yellbear Hjalmarsson on our asses och toppar ett monsterbyte med en assist till Bäng-Pouliots 2-0-kasse.
* * *
Ja, Tobias Pettersson och ni andra som rasar över att forwards åker för goalie interference när de blir inknuffade i keepern – fråga Demolition Man Holmström vad han tyckte.
Men nu är det så, dom gör alltid den bedömningen och det gäller helt enkelt att låta bli försätta sig i situationer när det där händer…
* * *
Anders, såvitt jag vet skänks kepsarna efter hat trick-regn som det igår till välgörande ändamål.
Det är i alla fall sällan spelana vill ta hem 630 kepsar…
* * *
Och Pettersson, det där flygfäet nämner vi inte här. Sex plus i så fall. Plus!
* * *
Kvällens hittills största stjärna är en snubbe som kommer in på isen – i Lundqvist-jersey, mind you – i pausen, drar iväg pucken från mittpunkten, lyckas få in den i ett litet, litet hål i en pappskiva och därmed vinner en helt sprillans Lexus.
Det kallar jag bra onsdagkväll på stan.
* * *
Nu har jag ångest.
Nej, inte för vad som ska hända här – men för att det ska vara en mess att komma hem i regnet efteråt, så jag missar för mycket från Pepsi Center.
Ni håller mig up to date, väl?

NY Rangers – Philadelphia 0-0 (Period 1)
* * *
Jaha, vad säger vi nu då?
Väldigt Game 7.
Alltså lite försiktigare än exempelvis igår, lite tydligare nervdaller på sina håll.
Men jag tycker framförallt Flyers gör en bra period, kanske sin stabilaste i the woooorld’s most famous under hela serien.
De skapar inte så jättemycket, men spelar tajtare och säkrare i defensiven, bortser man från läget på slutet när Coburn ger Nash pucken, begår backarna inte ett enda misstag.
Och de gånger Rangers ändå kramar fram chanser är Mason – återigen – het som stenplattorna runt en pool i Arizona i juli.
Igen:
Vad som helst kan hända ikväll.
* * *
Jag har inte ens hunnit reflektera över det ännu, men för fan:
Det kan kan ju bli övertid också.
Då får vi hjärnblödning av rafflet.
* * *
Hemmaspelarna begår inga iögonenfallande misstag de heller, men det ser något spänt ut här och där.
Det finns dock de ser ut att gilla att spela Game 7 också – främst Hagelin, Brad Richards och St. Louis.
Vad som helst….ja, ni vet.
* * *
Eken kommer förstås och ska kolla vad det är för plats jag mot allt förnuft får sitta på, men jag får ju säga som det är:
– Ni ekonomiklasspassagerare ska hålla er per sida skynket…
* * *
Första målet kan vara viktigare än någonsin tidigare.
Säger jag härmed.
* * *
Jag vet inte om Rangers-fansen fick så mycket stryk under tumultet i slutminuterna i Wells Fargo igår att de inte vågar gå på någon mer hockey, men fem minuter efter officiell starttid är det fortfarande bara halvbesatt i den gamla hallen.
Och några hemmaramsor ekar inte under takåsarna förrän Ron Dugay – New Yorks Ben Marlene, bara tio år äldre –kommer ut på isen i en hiskelig skjorta och försöker jaga igång församlingen.
Åker Rangers behöver man verkligen inte sörja stämningen.
* * *
Det är nog som Hento skriver, att domarna tillåter mer än vanligt ikväll – men samtidigt kan man lugnt konstatera att bägge lagen är extremt angelägna om att undvika utvisningar.
Och givetvis hinner jag inte mer än sätta punkt efter den meningen förrän Rinaldo brakar in Richards i sargen med en alldeles för sen monstertackling och åker just ut
Glömde att han var med…
* * *
John Amirante gör sitt bästa där han står och knarrar genom nationalsången i sin knallblå Sportspegeln-kavaj från 1978, men efter tre uppvisningar av Lauren Hart i Philadelphia är det inte så man gapar av hänförelse direkt.
* * *
Men Rangers powerplay efter Rinaldos interference är – ännu en gång – så stabbigt och och långsamt och fantasilöst att man inte riktigt förstår vad Flyers oroar sig för.
* * *
Då, Christoffer Ekman, har jag nog bara att erkänna att jag blandade ihop begreppen.
Jag trodde att afasi var glömska i största allmänhet.
Fast så mycket skit som pratas på isen skulle det nog vara nyttigt med lite språkproblem också…
* * *
Ingen Al Pacino i jumbon ännu, än mindre Elvis (och det vore ju rätt frapperande), men väl Knicks-stjärnan Stoudemire och Katharine McPhee.
Inget Staples Center får armsvett av kanske, men vi har ju knappt klivit ur startblocken ännu.
* * *
Efter några minuter fylls ändå läktarna och det blir åtminstone hyggligt tryck i några ”Flyers suck”-ramsor.
* * *
Hur hittar man kaffekannorna när man flyger förstaklass då?
Det ska nu utforskas.

Nu jävlar.
Nu tänder vi en trio bolmande valborgsbrasor i Stanley Cup-slutspelet.
Sista april 2014 – redan ett odödligt datum i NHL:s annaler – rymmer ju tre Game 7.
På en gång
I en enda infernalisk giv.
Tre direkt avgörande matcher.
Tre matcher när allt skruvas till sin yttersta spets.
Tre matcher som slutar med allt – eller inget.
Först har vi Rangers mot Flyers, med bloggen som live-vittne, på ett Garden som redan fyra timmar före första nedsläpp skälver av anspänning och fladdrande nervositet.
Sedan Avalanche och Wild i det slutgiltiga avgörandet av första omgångens mest spektakulära serie.
Och till sist Los Angeles Kings försök att fullborda den historiska vändningen mot San Jose.
Det är rena rama hockeyporren, en Rio-karneval för NHL-frälsta, vår motsvarighet till Samuel L Jacksons Big Kahuna-burgare.
Så fram med tändvätskan, dra eld på en sticka och fjutta på.
Här kommer en kväll, och en natt, vi aldrig glömmer.
* * *
Ni hörde om det kalla och hårda regnet i Philadelphia igår.
Well, det tilltog ytterligare under natten och följde oss under en påfrestande, vattenplaningstät resa upp längs Jersey Turnpike under förmiddagen och nu är det som syndafloden på Manhattan.
Och om några timmar kommer detta bibliska regn att blandas med förlorarnas tårar.
Det är något poetiskt med det.
* * *
Jag försöker minnas hur många Game 7-rysare jag avnjutit live här borta och kommer fram till att detta måste vara nummer tolv i ordningen:
Här är hela meritlistan:
Washington-Philadelphia 2008 (första omgången), Washington-NY Rangers 2009 (första omgången), Washington-Pittsburgh 2009 (andra omgången), Detroit-Anaheim 2009 (andra omgången), Detroit-Pittsburgh 2009 (final), Washington-Montreal 2010 ( första omgången), Vancouver-Boston 2011 (final), NY Rangers-Ottawa 2012 (första omgången), NY Rangers-Washington 2012 (andra omgången), NY Rangers-Washington 2013 (första omgången), Chicago-Detroit 2013 (andra omgången).
Ser ni ett mönster?
Jo, ett lag som heter New York Rangers har – liksom Washington, ojvoj – en sällsam förmåga att hamna i den här sortens trauman.
Eller rättare sagt:
De kommer aldrig någonstans utan att först behöva pressa sig till det allra yttersta i en eller ett par galna do-or-die-rysare.
Nu är dom där igen och hur kittlande det än är att få vara med om såna här kvällar om och om igen håller jag med de kritiker som beskriver denna eviga oförmåga som ett karaktärsfel
Något saknas hos kärntruppen i den här generationen blåskjortor.
En instinkt. En mental hårdhet. En viljekraft.
Något.
* * *
Jo, vi stannade på samma diner idag igen – Eken hade ju inte hunnit få någon frukost och var aggressiv som en hel Dorsett efter en kvart i bilen.
Men inte mig emot, jag fick vidimerat att Club Diner på North Black Horse Pike – också känd som Route 63 – har östkustens mest makalöst vattniga, blaskiga diner-kaffe, helt i paritet med det man får på Louisianas landsbygd och i Charleston, West Virginia.
Det kommer vara självklart stopp under framtida alla resor söderöver.
* * *
Man vet att det är något väldigt speciellt på gång när det är fullt i Gardens pressrum tre timmar före matchstart.
Då brukar herr bloggbiff sitta här själv och vissa lite i allsköns ro.
Inte nu.
* * *
Gissa vem lycklige målskytten Erik Gustafsson tackade för sin framgång igår kväll?
Hal Gill.
Och nej, han menade inte att han var tacksam över att turistbussen från Concord var så bedrövlig i femte matchen att han äntligen fick chansen.
– Jag och Hal har suttit tillsammans på pressläktaren under många matcher den här säsongen och han har lärt mig oerhört mycket både om hockey och hur man uppför sig som proffs, berättade han.
Lite vacker upprättelse för den gamle där.
* * *
Försökte spela Lundells ”Trunk” – hans bästa album på många år, om ni frågar mig – för Eken under hemresan idag.
Han tittade mycket skeptiskt på mig.
Ni som följt den här bloggen riktigt länge vet vad det ska vara för musik när den shotgun-passageraren är med…
* * *
– We want Pittsburgh, we want Pittsburgh, skanderade Wells Fargo under slutminuterna igår.
Be careful what you wish for, skulle man kunna replikera.
Oavsett vilka de får möta har det här utvecklat sig på ett alldeles förtjusande sätt för Penguins.
Inte nog med att Rangers och Flyers krigar sig ända till en sjundematch – de får avsluta med back-to-back-bataljer. Och tvingas sen kasta sig in i nästa omgång redan på fredag.
Finns det någon logik i det här kommer Crosby & co äta nästa motståndare till frukost i första matchen.
* * *
Förstasidan på Philadelphia Daily News idag var så briljant att man kunde tro att Sportbladets Fredrik Ihse hade redigerat den.
Till en bild på en dyster Kung Henrik i regnet av kepsar (och skor och BH:ar…) hade de i rubriken ändrat uttrycket ”Let it rain” till ”Let it Wayne”.
Genialt.
* * *
Alla hotellrum, eller i alla fall de flesta, i Pittsburgh är redan bokade till helgen och det beror tjommarna runtomkring mig här i pressrummet.
Men hälften kommer släppa bokningarna redan ikväll.
För så funkar det:
Så fort de här beat-reportrarna får minsta susning om var nästa omgång startar, och när, kastar de sig på datorerna och säkrar ett antal rum på de bästa hotellen i aktuell stad.
Om deras lag sedan torskar avbokar de lika snabbt.
Själv kalasar jag på smulorna som blir över…
* * *
När Eken dricker Heineken håller han för de första fyra bokstäverna på etiketten och låtsas att det är han eget märke
Jo, jag såg det igår och har det på bild.
* * *
Brooksie går rätt hårt åt Big Rick Nash efter ännu en poänglös – i dubbel mening – insats igår kväll och konstaterar att superstjärnan som Rangers knöt till sig för att få hjälp med målskyttet i kritiska lägen nu gjort ett mål på arton slutspelsmatcher sedan han kom flygande från Ohio.
Samtidigt steppar såna som Evgeni Malkin, Jonathan Toews, Patrick Kane, Anze Kopitar och Ryan Getzlaf alltid upp när det behövs som bäst och gör de avgörande målen.
Det är skillnad på stjärnor och stjärnor; de riktiga växer i det skarpaste strålkastarskenet – och de som inte är på riktigt krymper.
* * *
Det finns garanterat ett särskilt hörn i helvetet för de som inte kan vara tysta i ett pressrum där kollegor sitter och försöker jobba.
* * *
Hat trick-Wayne berättar för Sam Carchidi på Inquirer att det här är hans första Game 7 någonsin.
I NHL alltså.
Hemma på garageuppfarten hemma i Scarborough som knatte gjorde han inte annat än spelade sjunde, avgörande matcher.
Och hur gick det?
– Jag vann givetvis alltid, säger han med ett flin lika brett som det han fyrade av efter tredje baljan igår.
* * *
Rangers försöker se ett omen i det faktum att Mike Keenan – för evigt ”coach” i New York sedan 1994 – tidigare idag tog Metallurg till första KHL-titeln någonsin.
Well, nåt ska man hänga sitt hopp på…
* * *
Det här kan vara sista matchen Kimmo Timonen – en av de största i den finska hockeyhistorien – spelar.
Allt tyder på att han går i pension efter den här säsongen.
Men det vill han inte prata om just nu.
– Allt mitt fokus är på den här sjundematchen, heter det.
Tror fan det.
* * *
Är det någon gång Garden ska spöa Staples Center i kampen om coolast kändisar på läktarna är det en sån här elektrisk kväll – när ”alla” vill vara på plats.
Jag räknar som allra minst med att få se Al Pacino och helst också Elvis, Sinatra och Marilyn.
* * *
– Dom var bättre på allt. Även målvaktsspelet, sa Henke syrligt när han med en inte alltför road min sammanfattade matchen igår.
Sant, det.
Mason var överlägsen New York-kungen.
För Rangers del hänger väldigt mycket på att den svenske stjärnan replikerar i afton.
Och jag vet inte riktigt hur det är längre, men förr kom han alltid tillbaka with a vengeance efter mindre lyckad insatser– i synnerhet i slutspelet.
Snart vet vi.
* * *
Outfiten är självfallet skarpast tänkbara, med svart i grunden, en mörkblå kavaj och slips med just svart och mörkblått i det sirligaste av paisley-mönster!
Och så kommer jag så tidigt till Penn Station att jag hinner få dojorna putsade.
Skorna ska alltid blänka när det är Game 7, kom ihåg det.
* * *
I serien som avgörs i Denver har hemmalaget vunnit varje match och det talar onekligen för Avalanche, men Wild har sett bättre ut för varje byte de gjort på Pepsi Center-isen och jag tycker det börjar kännas som att en liten skräll kan ligga på lut där.
Å andra sidan kan man inte komma från intrycket att Patrick Roy är gjord för de här ögonblicken….
* * *
Jag vet inte om någon i Rangers mediastab fått för sig att jag fyller år, men plötsligt har jag fått bästa pressläktarplatsen på hela säsongen, på gräddhyllan vid Brooksie & co, i höjd med rödlinjen.
En sån här kväll!
Det känns som att ha blivit uppgraderad till förstaklass på Virgin Atlantic – när Stones gör en exklusiv spelning i flygvärdinnornas pentry.
* * *
I Sharktank törs jag knappt tänka på vad som händer, men vore jag i Vegas skulle jag lägga en peng på Kings.
För McLellan byter keeper igen och Vlasic är fortfarande borta.
Det bådar inte gott.
Och herregud, blir det så, åker Sharks efter att ha varit i 3-0-ledning, då bleknar alla tidigare magplask till ingenting. Då är detta mardrömmen Big Joe och Marleau blir ihågkomna för i alla tider.
* * *
I båset precis bakom den här gräddplatsen sittar Sam Rosen och Joe Micheletti.
Så jag får live-referat kvällen lång också.
Det är nåt lite overkligt med det här…
* * *
Jag har i skrivande stund ingen information om huruvida Carbomb kliver in i laguppställningen ikväll.
Men det måste han göra.
För showen, Vigneault!
* * *
Att FRÅGAN kan behöva ställas såna här kvällar är ett känt faktum också bland roade amerikanska kollegor , de skrockar gott åt stories som hur nära det varit att herr biff fått en klubbhandske nekörd i halsen tidigare år, men så fan:
Jag frågar inte om han åker ur i en sjundematch hemma på Garden.
Då skickar jag fram Eken istället, det är priset för att han fick åka shotgun till Philly…
* * *
En grej bara:
Det gungar betänkigt i pressläktarbalkongen så här på rödlinjelongituder.
Hu.
* * *
Ännu ett Wayne Simmonds-citat om att spela i en Game 7:
– This is what you live for.
I sanning.
* * *
Det största under dagens uppladdning var att jag blev intervjuad av Sportbladet Show om the drama at hand.
Det brukar vara högtidligt så det räcker med Sladjan och Breitholtz i studion, men idag satt Hajsen där också.
Glenn Hysén!
Det slutade ju med att vi pratade lika mycket om Brage, Göran Arnberg och Domnarvsvallen som om hockeythrillers.
* * *
Propgandan är underhållande sån här gånger.
Rangers säger å sin sida man måste ha afasi i slutspelet och att de rdan glömt vad som hände igår.
Flyers, däremot, trycker på exakt det som hände igår och hävdar bestämt att de har momentum med sig in i den här matchen.
Själv tror jag att det är Flyers som har mest rätt, seriens psykologi förändrades igår, men å andra sidan är Game 7 på många sätt alltid ett blankt papper.
Alla måste tämma tanken, alla måste ge precis allt – och vad som helst kan faktiskt hända nu.
* * *
Carbomb är i alla fall med på värmningen,
* * *
Okej, brasan brinner.
Game 7, baby.
Enjoy.