Philadelphia – NY Rangers 5-2 (Slut)
* * *
Kommande natt måste vara en av de största i Stanley Cup-historien.
Tre Game 7-rysare i ett enda besinningslöst action-svep.
Ojvoj.
Ojvoj.
Ojvoj.
Tre gånger om.
* * *
Rangers försöker pusha i tredje, de vill åtminstone spräcka Masons nolla inför morgondagen , och till slut lyckas Hagelin också, men dessförinnan har Flyers-keepern rena rama cirkusföreställningen nere i sin kasse.
Psykologiskt övertag, någon?
* * *
639 kepsar slängdes in på Wells Fargo-isen när Simmonds fullbordade sitt hat tick.
Det är många kepsar det.
Och om det nu finns statistik i ämnet – hur lyder rekordet?
* * *
Det är nog riktigt att Dorsett åker för embellishment när han blir crosscheckad in i Mason – men det är ju inte som att inte Mason också överdriver en smula…
* * *
Ännu mer spektakulära är uppgifterna att någon slängde ut en BH (!) på isen när Simmonds satte sitt tredje.
Och en annan drog iväg en sko.
Då är man glad!
* * *
Fundersam, säg det – Eken har redan börjat grymta om att det inte lär serveras någon mat på det spartanska Pat Leonard-hotellet och får han ingen supé lär stämningen sjunka dramatiskt.
* * *
Talbot har inte spelat på några veckor – och går ändå in och är lika säker och trygg och skarp som vanligt.
Hm.
* * *
Jag ser inte vad som händer, men här och där utbryter spontana ”aaaasssshole” i Wells Fargo under tredje och det lär betyda att det är bortafans som följer Dorsetts exempel och beter sig debilt.
* * *
Dan Girardi fyllde tydligen 30 idag.
Så det må vara så att han tjänar en jävla massa mer pengar än jag, och bor bättre och så, men jag hade i alla fall en roligare 30-årsskiva.
* * *
Men Eken har ögonen med sig och kan efteråt berätta att regelrätta rallarslagsmål utbryter på flertal läktarsektioner under sista tio.
Vad sa vi om den elakaste hallen i Nordamerika?
* * *
NHL vilar inte på lagrarna och låter oss inte hämta andan mellan slutspelsomgångarna.
Redan på torsdag – dagen efter tre Game 7 – spelas första matchen mellan Bruins och Canadiens i Gaaaaden.
Hallå.
* * *
Det är snudd på rörande att se hur svårt Mål-Erik har att dölja sin bubblande lycka efteråt.
– Det var många känslor inblandade när den där pucken gick in, säger han och kan bara inte låta bli att spricka upp i världens gladaste leende.
* * *
Jodå, i morgon är Carbomb tillbaka i laguppställningen och han skulle såklart aldrig ha petats, men så går det när coacher ska visa sig handlingskraftiga och börjar ändra för ändringens skull.
* * *
– Mason, Mason, Mason, skanderar Flyers-fansen under slutminuten.
Det gör de rätt i.
Masen tackar med att höja klubban över huvudet.
Och det gör han rätt i också.
Hemmalaget har haft ett makalöst stöd här ikväll.
* * *
Nu är vi tillbaka på Pat Leonard-hotellet och fråga mig inte hur det går till, men The Royal Oak lyckas öppna baren igen.
Jag ljuger inte.
Så nu blir det några snabba avslappningsheineken.
Sen åker vi hem och klipper en Game 7 på Garden.
Magi.

Slut.
5-2 till Flyers.
Mer kommer sen.

Philadelphia – NY Rangers 4-0 (Period 2)
* * *
Jag trodde den store svenske artisten med förnamnet Erik hette Karlsson i efternamn och hade gått på semester.
Men här kommer Gustafsson i friläge direkt efter utvisning och snurrar upp landsmannen och Lundqvist och sätter baljan som definitivt knäcker ryggraden på Rangers.
Å andra sidan vill jag minnas att det stod nåt om en känsla i introt…
* * *
I övrigt kan man konstatera att det nu känns PRECIS som i TD Garden när Canucks var på besök i finalerna 2011.
Flyers kör över Rangers, gör mål på vad dom vill och hemmafansen dansar rusig segerdans till Buster Poindexters ”Hot Hot Hot” på kokande, bubblande läktarsektioner.
Och det är ju inte bara det att Flyers vinner – eller att de gör det i mighty övertygande stil.
De har hyggligt momentum inför en Game 7 som börjar om mindre än ett dygn.
* * *
Inte för att vara sån, men något säger mig att Hal Gill inte hade gjort mål på det gustafssonska friläget…
* * *
Framförallt är det Wayne Simmonds show i Wells Fargo.
Han fullbordar alltså ett hat trick – på två perioder – och kepsarna singlar vackert över isen.
Ojvoj.
* * *
Rangers har inte vad som behövs den här gången heller.
Och jag tror ju att det McDonagh fantiserade om före matchen, om att lura sig själv till samma all or nothing-investering laget med kniven mot halspulsådern har automatiskt, är en omöjlighet
Nånstans längst inne i bakhuvudet finns vetskapen om att det finns en chans till och den tryggheten tar tillräckligt mycket udd av desperationen för att det ska bli utlagsgivande, i alla fall mellan lag som är så jämna som de här två (eller har varit, fram till nu…)
Eller också är det bara så att kärnan i den här generationen blåskjortor helt enkelt saknar mental hårdhet.
* * *
Lundqvist lämnar kassen när det är två sekunder kvar av andra perioden och Rangers har tekning nere hos Mason.
Det ser man inte ofta – jag tror rentav att jag aldrig sett det.
Men förmodligen borde han stanna där, lämna över spaden till Talbot och vila inför morgondagen.
* * *
Big Kjell ser mer nöjd ut nu.
* * *
Värst för Rangers är kanske att Flyers för första gången under hela den här serien ser ut som Flyers när Flyers är som bäst, åtminstone offensivt, och då är det ett av NHL:s mest explosiva och svårstoppade lag.
* * *
Plötsligt böjer sig bänkgrannen fram och frågar om Lundqvists stats i elimination-matcher.
Om det vet jag ingenting…
* * *
Det är när Flyers befinner sig i underlägen som det som Rangers lever med nu man brukar förvänta sig att det ska spåra ur fullständigt.
Men av tendenserna här i slutet av mittperioden att döma kan ett tillplattat NYR också leverera på den punkten.
Så även om det är avgjort kan det bli lite intressant att titta på den här tredjeperioden.

Philadelphia – NY Rangers 1-0 (Period 1)
* * *
Det är nog dags vaktmästarna i den stora hallen femton mil norröver börjar spola isen redan nu.
Jag ska inte påstå att det känns lika avgjort som när Canucks kom till Boston för att spela Game 6 i finalen 2011, och vi redan i första pausen satt och bokade nya flygbiljetter till Vancouver, men nog luktar det Game 7.
Rangers har visserligen mer puck och skapar mer, framförallt för att Flyers-backarna emellanåt är mer än lovligt virriga och har lika svårt att få ur pucken ur egen zon som Tony Soprano har att vara trogen, men när hemmapelarna väl får sina tillfällen är det betydligt mer desperation och beslutsamhet i agerandet – och dessutom verkar Mason vara på riktigt, riktigt bra humör.
Så:
Mot Garden.
* * *
Ingen sjunger blues som Jeffrey Lee Pierce, påstod Thåström.
Jag vill kontra med att ingen sjunger ”God bless America” i NHL som Lauren Hart.
Best in the business.
* * *
Pouliot framstår, återigen, som att han har begränsat med studieskulder när han tar nacksving på Giroux och ger Flyers det andrum de inte haft något alls av under de inledande minuterna.
* * *
Det är ju inte som att Wells Fargo-publiken direkt har tråkigt just nu.
* * *
Lunkan gör sin bästa playoff-räddning för säsongen när han rånar Simmonds strax innan målet.
Men Simmonds ger sig inte, han kommer igen och trycker in Flyers femte PP-mål i serien på en retur momentet därpå.
* * *
Big Kjell är här ikväll också.
Han ser ut som att han tycker att Flyers fan får ta och visa lite av den järnvilja han själv använde för att häva sig in i världens bästa hockeyliga.
* * *
Om jag inte ser fel på bilderna i monitorn här intill gör den ene av Schenn-bröderna korstecknet i spelargången in mot isen.
Jag vet inte varför, förmodligen har det något att göra med överkonsumtion av maffia-familjer, men jag har min ateism till trots alltid tyckt att det ser så coolt ut.
* * *
Dorsett gör ett halvt byte utan hjälm.
Bloggen gillar.
* * *
Bengt Pouliot, John J – den tar jag direkt. Fast fortsätter han begå lika obegåvade misstag vrider jag om det till Bäng istället.
* * *
Det är tydligen regnuppehåll på Citizen Bank Park, baseboll-arenan vägg i vägg, och i väntan på att Phillies ska kunna starta visar de Flyers-matchen på jumbotronen .
När Simmonds tryckte in ettan gick hela stadion bananas, rapporteras det, och nu sitter baseboll-fansen och skanderar ”Let’s go, Flyers” ute i ovädret.
* * *
Strålle får sitt bästa läge i hela serien – och Mason blåser honom hårt.
Det är bara att plocka fram lurarna och plugga mer Syconaut i pausen, då sitter den nästa gång.
* * *
Och vad skådar vi nu strax till vänster.
En mig närstående gormand från Gävle-trakten har klämt ner sig mellan två kraftiga bitar och sitter och ser nöjd ut.
Undras vem som fick plikta med en bruten käke för det…

Det faller ett hårt och kallt regn i Philadelphia i den sena aprileftermiddagen.
Kanske vill gud, om ni nu tror på en sån, accentuera det ödesmättade i den match som spelas i huset han glömde i afton.
Vi är ju framme vid Game 6 mellan Flyers och Rangers och det betyder obönhörligen skarpt läge.
Sjätte matchen är ju alltid Elimination Game, det kan bara står 3-2 i en matchserie som når den punkten och ett lag kan slå in matchbollen – och det andra följaktligen åka ur.
Insatsen är såna gånger inte lika oerhört hög som i en Game 7, då dras allt verkligen till sin yttersta spets, men nästan.
Så mycket mer står plötsligt på spel, utgången får så mycket större konsekvenser, varje misstag och varje oturligt studsande puck kan bli så fruktansvärt förödande.
Så det känns bara lämpligt att vi får huka i det bistra regnet under den hastiga språngmarschen (nåja…) från pressparkeringen till entrén
Vi ska vara med om något gastkramande nu.
* * *
Upplägget är lite annorlunda idag.
Jag var uppe så sent och randade artiklar i natt att jag helt enkelt tvingas ta beslutet att skippa morgonvärmningen i Wells Fargo och sova några timmar till.
Sen drar jag vid lunch – och Eken is riding bitch, som dom något oborstat säger i Amerika om den som sitter på passagerarsätet.
Jovisst, bloggens mest omsusade sidekick åker med på en lite roadtrip dag, bara för att han kan.
Och ni bara vet att vi inte hinner mer än ut ur Holland Tunnel förrän han frågar:
– När ska vi stanna och äta?
* * *
Tänka sig – Hal Gill spelar inte ikväll.
Det är rimligen en väldig lättnad för Flyers-fansen, tråkigt för cyniker med fäbless för ofrivillig komik – men framförallt var det alldeles säkert ett av de lättare beslut coach Berube tagit i det här slutspelet.
Nu får Erik Gustafsson sin första playoff-chans för säsongen istället.
Det skulle han förstås ha fått redan på Garden i söndags, Berube kan ha gett bort hela serien när han valde att parkera turistbussen från Maine på Manhattan-isen, men bättre sent än aldrig och medelpadingen själv är taggad.
– Jag ska bara gå ut och njuta. Jag spelade ju några slutspelsmatcher för två år sedan och minns dem som det var igår. Det är för det här man spelar hockey, säger han till Inquirer
Det minns även jag, för när Flyers åkte ur var jag tvungen att fråga hur han ställde sig till VM – detta jävla VM hela tiden… – och Erik gav ett av de coolaste svaren nånsin.
– Vill dom ha mig sätter jag mig på planet i natt!
Krigare med den inställningen borde ha wild card i varje VM-trupp.
* * *
Jag är i vanlig ordning lätt stressad och vill egentligen inte stanna för krubb, jag vill komma fram och börja med det här introt, men med det alternativet är uteslutet med en så historiskt glupsk passagerare – och det duger givetvis inte med en snabb whopper på någon av de sunkiga rastplatserna längs Jersey turnpike.
Eken ska ha riktig mat,
Så till slut krånglar vi oss in på en diner på route 63, den besynnerliga vägstump man måste ta från 95:an om man vill nå centrala Philly, och sen kan jag sitta där och vara hur stressad jag vill.
Det är lunch och sådan avnjuter The Oak Man under andakt, belåtet smackande över det blaskiga kaffet och den skinkspäckade omeletten.
Men det är kul att han är med…
* * *
Vigneault håller på laguppställningen tills framåt matchstart, men det verkar klart att han luftar samma manskap som i söndags.
Således:
Ingen Carcillo Show i ett hatiskt Wells Fargo i afton.
Borde inte NHL kunna gå in och förbjuda en coach att fucka med underhållningsvärdet på det sättet?
* * *
Kommer på en gammal historia jag givetvis borde ha dragit för Ekeliw i senaste podcasten.
En liten pojke får vittna i en vårdnadstvist och domaren frågar om va han helst vill bo, föredrar han kanske pappa?
– Nej, svarar pojken, han bara slår mig.
Jaha, fortsätter domaren, så du vill bo hos mamma?
– Nej, hon slår mig hon med.
Så var vill du bo då, suckar domaren till slut uppgivet.
– Jag vill bo hos Tampa Bay Lightning för dom slår aldrig någon!
* * *
Eken är ju en cool och avslappnad katt, så det där med att ackrediteringar sköter han liksom på en höft, när det passar.
Då går det som det går i huset gud glömde.
Inte nog med att han inte har någon plats – det sitter en bläffig sticker på ackrediteringsbrickan och på den stickern står ”no pressbox access”.
– Vad fan, säger han och låter ungefär som om någon ätit upp frukosten för honom.
Men vid ett obevakat tillfälle tar han förstås ändå hissen upp hit och går sen och smyger i environgerna i vetskapen att det alltid är nån jävel som inte kommer.
Det är bara ett problem:
Mister Oak Man behöver, med sin skrymmande sticker, hålla sig borta från petiga vakter och kan således inte närma sig kaffekannorna.
Det var ju hela idén med sällskap på den här resan…
* * *
– Rick Nash är mogen för ett mål i den här slutspelsserien nu, säger coach Vigneault.
Jo, det kan man säga.
Precis som hela amerikanska östkusten är mogen för riktig vår, men..ja, det verkar ju inte bli något med det heller.
* * *
Samtalsämnet i USA för dagen är Donald Sterling – pappskallen som verkade tro att han drev en bomullsplantage snarare än ett NBA-lag.
Alla är nöjda med att han får böta 2.5 miljoner dollar och sannolikt tvingas sälja Clippers, men avsmaken efter skitgubbens rasistiska uttalanden dröjer kvar – också i systerligan NHL.
Både Wayne Simmonds och Ray Emery, Flyers afroamerikanska stjärnor, kokar av ilska över att dylik dynga fortfarande förekommer inom nordamerikansk proffsidrott.
Samtidigt påpekar Simmonds att han befinner sig i en helt annan situation än kollegerna i NBA.
– Jag är som en fluga i ett glas mjölk i den här ligan, flinar han.
Ja, det fick gärna bli ändring på det – tänk hur mycket potential och talang som går till spill för att hockey är så iskallt i så stora etniska grupperingar i USA.
* * *
Ikväll spelas inga fler matcher än den här, så om den inte går till övertid finns det i alla fall teoretiskt utrymme för lite avslappnat rajtantajtan efteråt.
Men då visar det sig förstås att baren på hotellet vi bor på – ett inte alltför flådigt etablissemang här ute vid Phillys arena-kluster – stänger klockan tio.
Tio?
Är vi i Tranås?
* * *
Rangers har i flera år haft extremt svårt att plocka fram tillbörlig killerinstinkt i den här sortens matcher och ständigt schabblat bort chansen att döda slutspelsserier, men Ryan McDonagh påstår att han vet vad som krävs nu.
– Det är som att man nästan måste föreställa sig att man är i Flyers skor, verkligen få in deras ”mindset” i hjärnan och sen tränga sig bortom det, säger han.
Låter bra.
Men det ska omsättas i praktik också.
* * *
Nu reser sig Eken och år:
– Jag kommer tillbaka i första pausen, säger han utan vidare förklaring men tonläget i rösten indikerar att han tills dess har rånat någon med gilitig ackreditering.
* * *
Sharks…
Ojvoj.
Dom har chokat på de mest spektakulära sätt genom åren, men skulle ju slå alla tiders magplaskrekord om de torskar Game 7 i morgon.
Som det såg ut i Staples Center igår kväll – och med trasslet kring målvakterna – lutar jag dock åt att det är precis vad som kommer att hända.
* * *
Första låten i Wells Fargo-PA:t för aftonen, när bloggen i praktiken är ensam i hela hallen:
Springsteens ”Tenth Avenue Freeze-Out”.
Viberg på Svenska Fans hade blivit stolt.
* * *
Nu kom den tråkiga nyheten om Grosse:
Han har just opererat en hälsena – alltså inte knät – och blir borta åtta till tio veckor.
Hjärtat blöder för den mäktige krigaren.
* * *
Jag börjar undra om inte Wild kan komma att ställa till det för Avalanche i Pepsi Center också.
Dom såg väldigt bra ut igår och nån gång måste det väl bli bortaseger även i den serien.
Alldeles oavsett blir den matchen förmodligen ett helt omistligt inferno och enda verkliga anledningen att hoppas på att det här avgörs redan ikväll, och alltså inte fortsätter med en egen Game 7 på Garden i morgon, är att jag verkligen vill följa den hemma i korresoffan.
* * *
Dagens pressläktarmuta består av en haklapp med Flyers-tema.
Så nu är det både t-shirt, handduk och – well, skyll inte på mig – haklapp på väg till en Philly-fanatiker i Småland.
* * *
Han som dansar på ena kortsidan under Flyers-matcherna, och i all sin trivsamma mullighet har moves som får Larry på Garden att framstå som en stelkrampsopererad vandrande pinne, går plötsligt förbi på pressläktaren och häller lite förstrött upp en kopp kaffe.
Det var oväntat – är han liksom anställd och utför sin show på uppdrag av klubben?
* * *
Under de två första matcherna såg jag inga alls, men ikväll går det faktiskt att urskilja ett och annat Rangers-fan i i Wells Fargo.
Framförallt står det, på klassiskt nordamerikanskt supportervis, en hyggligt månghövdad skara runt gången där bortalaget gör entré.
Hoppas de har egna hjälmar och visir med sig. Som vi varit inne på tidigare är det inte lättare att vara bortafan i den här hallen än det är att vara Lars Ohly på MUF-fest på Östermalm.
* * *
En herre som några stolar bort håller ett högljutt anförande om att det är i matcher av den här typen Claude Giroux bara exploderar och tar över.
Precis som i fallet Rick Nash skulle det, helt paradoxalt, känns både logiskt och fullkomligt överraskande.
Eller hur?
* * *
Efter sista valsen i kanonelden i Nationwide Arena igår kväll – när Blue Jackets återigen visade hjärta och glöd som garanterat vunnit dem många nya fans under den här resan – står det klart att Pittsburgh Penguins väntar vinnaren i den här serien.
Det motståndet klarar, törs jag redan slå fast, ingen av dem.
* * *
Det var Pat Leonard som tipsade om hotellet med baren som stänger klockan tio, så när jag hittar honom ska det bli ett nöje dra den givna Tortorella-parafrasen:
Stop recommending hotels, Pat.
* * *
Jag får en bestämd känsla av att Erik Gustafsson kommer att skrälla med ett mål.
Slut på meddelandet.
* * *
Okej, folks.
Det kalla regnet lär ha tätnat ytterligare och Philadelphia håller andan.
Nu gäller det.
Big drama i huset Gud glömde.

God afton, hockeynördar.
Ikväll blir det, för en gångs skull, lite sändningsuppehåll i den här bloggen.
Dels har jag precis spelat in ett nytt podcast-avsnitt med Youngblood Ekeliw och således inte hunnit knattra ihop något intro, dels har jag ett par texter jag skulle ha gjort under dagen, men det har varit lite uppförsbacke efter nattens glada äventyr ute på byn, så de måste förfärdigas nu.
Kommentatorsspåret är dock öppet under samtliga tre matcher, så shoot away.
Och vem vet, kanske kan jag som ”Fundersam” konstaterar inte hålla mig från bloggen i alla fall…

Nu är det verkligen blues i St. Louis.
Blues som i Sonny Boy Williamsons mest klagande munspel, blues som i en Kafka-roman, blues som i Harry Dean Stantons ögon i ”Paris, Texas”, blues som den A.J Soprano har när vackra Blanca dumpat honom.
Det slutar ju lika igen.
Efter två inledande slutspelssegrar torskar de fyra raka – precis som Kings ifjol.
Men det är ännu jobbigare i år.
Steen & co har ju gjort en av de bästa grundserieframträdandena någonsin och var verkligen ”due” för en riktig cup-run.
Men det börjar kännas som att myten stämmer:
Det finns helt ingen vinnarkultur i klubbens själva DNA – och därför kommer det kanske aldrig att hjälpa vilka spelare som drar på sig tröjan med den blågula tonen på bröstet.
Nästa år kan det i alla fall redan vara försent för den här finfina upplagan.
* * *
Samtidigt är ju mästarna för mäktiga.
De har varit med om sånt här förr och inte ens blinkade när de hamnade i 2-0-underläge i serien.
De befann sig i samma situation i andra omgången förra året – mot Detroit, om ni minns – kom tillbaka då också och gjorde liksom bara om det nu.
Jag börjar misstänka att vi om en månad sitter med en repris av 2013 års final och att Yellbear Hjalmarsson kan bli den blott femte svensken i historien att få en tredje inristning i Stanley Cup-bucklan.
* * *
Ryan Miller?
Tyvärr, han visade sig inte vara mycket mer playoff-keeper än Marc-Andre Fleury när det väl gällde.
* * *
Nu får ni som ska se Ducks och Stars ha så trevligt, jag drar ner ridån och unnar mig en jävel eller två.

NY Rangers – Philadelphia 4-2 (Slut)
* * *
Berube meddelar att det tyvärr inte finns minsta chans att Grosse Grossman spelar Game 6 heller.
– Men det är tveksamt om jag använder Hal Gill igen, säger han.
Stackars turistbussen från Maine.
Fast man kan inte direkt klandra Flyers-coachen…
* * *
Det är ett liv och ett kiv i kvarteren runt Garden och därmed svårt som attan att få en taxi, så jag kommer hem först i mitten av andraperren i The Madhouse on Madison.
Sorry, men nu klämmer vi de avslutande (?) 20 ihop.
* * *
Vigneault tvekar en sekund när han får frågan om hans lag försökta sätta extra press på Inga Gill.
Sen säger han:
– Gill är ett fullblodsproffs och har varit i den här ligan väldigt länge. Det finns en anledning till det. Flyers har sex backar och vi försöker sätta press på allihop.
Det var hyggligt.
* * *
Hörrdu Ytterbyflyer, nu ska vi ta oss i akt här…jag har fan inga randiga skjortor!
* * *
I hemmarummet pratas det förstås om att de ska döda serien på tisdag, att de absolut inte vill komma hemma för en Game 7 igen och visst, så ska det ju låta.
Men jag känner mitt New York Rangers och är mer eller mindre förvissad om att vi sitter i det jättelika kylskåpet på åttonde avenyn på onsdag också.
* * *
Efter närapå fem hela matcher blir vi påminda att om att Claude Giroux, en av NHL:s största fixstjärnor, faktiskt är med i den här serien.
Flyers-fansen får hoppas att det där målet var vad han behövde för att få upp pulsen.
* * *
Jag frågar både Henke och Strålle om hur man förbereder sig när matcherna börjar redan vid lunchtid och kvällstidningsmurveln i Eken hugger direkt:
– Jaså, du ska göra ett knäck om vanorna vid tidiga matcher!
Nej, det ska jag inte, riktigt så nördiga blänkare får man inte in i Sportbladet. Jag är bara nyfiken och nickar hummande när bägge herrarna berättar att de vaknat mellan sju och åtta och sedan legat kvar och finsovit lite innan de gått upp och ätit frukost och sen tagit sig till hallen.
– Riktigt samma grej som vid en kvällsmatch är det inte, det tar lite tid att komma in i rätt ”mindset” men när pucken släpps känns ingen skillnad, säger Strålle och Lundy håller med.
– Men, fortsätter Syconaut-diggaren, nu efteråt känns det som att klockan är tio på kvällen. Det är väldigt skönt när man kommer på att den inte alls är det utan att man kan åka hem och sitta i soffan lite.
Jag känner likadant.
* * *
Blues bränner väl många pp-lägen i mittperioden tycker jag det känns som och det låter inte som något bra recept mot regerande mästarna.
Men 1-1 står det och jävlar – nu blir det en gastkramande sistaperiod.

4-2 till Rangers i öppen kasse, game 5 är slut.
Slutrapport, mixad med blues från Chicago, kommer när jag såsmåningom är hemma igen.

NY Rangers – Philadelphia 3-1 (Period 2)
* * *
En humla ska inte kunna flyga och Hal Gill ska inte kunna spela ishockey, säger dom.
Skillnaden är att humlan de facto flyger, men….ja, usch, det är direkt synd om turistbussen från Concod när pucken börjar studsa runt fötterna på honom och Dominic Moore bara tar den och åker upp och gör 3-0.
Inga Gill hade inte haft jobbigare…
* * *
Det är Rangers period, rätt så mycket helt och hållet.
De är hungrigare och kvickare och allt annat också.
Men precis här i slutet reducerar Vinny LeCavalier – via en Klein Henke inte blir så glad på… – och det kan vara precis den kickstart Flyers behöver.
Ledningar betyder, som bekant, mycket lite i det här slutspelet.
* * *
Ja, Carbomb behövs ju inte när Carl Hagge Hagelin fått för sig att han är Sverker Torstensson – Täljes hårdaste någonsin – och fullbordar ett hat trick i utvisningar.
Klockan ringde nog verkligen på fel klockslag nere i Meat Packing District i morse.
* * *
Eken förnekar bestämt att han överhuvudtaget yttrat sig om kylan – jag blir helt enkelt anklagad för att ljuga – och håller istället ett glödande tal om att han inte fokuserar på såna distraktioner.
Det är mycket roligt eftersom det i själva verket inte finns någon, med möjligt undantag för fotograf-Höken, som fokuserar hårdare på just den typen av distraktioner…
* * *
Mason är i sanning Flyers-målis och sjunker hans humör ytterligare några snäpp kan Henke tvingas gå ett par ronder i tredjeperren…
* * *
Det blev plötsligt sånt liv i Bergman-scenen att det inte går att höra ett jota om varför St. Louis pp-mål blir bortdömt, men tydligen har domarna blåst för tidigt för att de trodde att Mason-masen hade pucken fast den ligger helt fri.
NHL-domarna har kort sagt inte haft något vidare halvdygn, men så blir det ibland.
* * *
Ja, Julia – Hal är fan på min lista också!
* * *
Knicks är ju borta, så nu har vi verkligt finbesök i the woooorld’s most famous arena.
Spike Lee sitter, i Rangers-jersey, och flinar med Jim Carrey, får vi se i jumbon i den här perioden.
Om det varit basket hade han varit ute på planet och viftat efter det där bortdömda målet.
Och visst – även domarna ska ju do the right thing…
* * *
Fast Turistbussen håller för fan på att damma in ett skott på Henke.
Det hade varit talk of the town för alltid.
Men sen går det lite snabbt för herrn även när Miller och Hagge och Broadway Brad är och snurrar runt Masens kasse vid 2-0-målet…
* * *
Man ser väldigt tydligt på repriserna hur Wayne Simmonds efter ett gurgel fräser ”fucking bitch” åt Marc Staal.
Hi hi.
* * *
I kommentatorsspåret är det heller ingen Bergmansk stillhet, noterar jag.
Fint, kör på bara.
* * *
Eken tycker att jag ska skriva att Hal Gill är ute på hal is, men så elaka ska vi ju inte vara.
Men det känns som att Berube kanske borde valt Erik Gustafsson ändå.
* * *
Själv väljer jag nu att sitta still och bara titta på zambonin en stund.