Något snabbare avslut idag, milt uttryckt.
Det kan vinnaren i serien ha nytta av på lång sikt.
Vad den vinnaren heter är , kanske det kan vara nyttigt påpeka , långt ifrån klart ännu.
Blues hade 2-0 efter två hemmamatcher mot LA Kings ifjol också och fick sedan pisk i fyra raka – och Chicago låg under med 3-1 mot Red Wings men vände och vann hela serien och blev sedan Stanley Cup-slutspelet.
Den här holmgången är för all del ett helt annat monster än de serierna, men i alla fall.
Allt kan fortfarande hända.
* * *
Barret Jackman – det är en lika osannolik matchhjälte som Stephane Matteau 1994.
* * *
Nu laddar vi om för fest i P-burgh.
Är du laddad, Brandhen?

Om jag inte minns fel påstod jag redan igår att serien mellan Blues och Blackhawks känns som en omedelbar klassiker.
Den känslan har vi fått bekräftad nu.
För – ojvoj!
Regerande mästarna, som vet hur man vinner även när man inte spelar på topp och därför aldrig kan räknas bort, kommer tillbaka och vänder och så blir det härlig kaostryck på slutet och när det är sekunder kvar kvitterar Tarasenko.
Så det blir sudden-thriller – igen.
* * *
Så mycket som punggreppet brukar vråla och gapa när hans spelare blir knockade – Torres på Hossa och Kronwall på Havlat comes to mind – är det lite stötande att se hur just han fnyser och bär sig åt när Seabrook helt korrekt får lämna isen efter den hemska tacklingen på Backes.
* * *
Yellbears spel i de där numerära underlägena är en påminnelse om att världens envisaste och mest segslitna människor kommer från småländska höglandet.
Vilken hjälte.
* * *
Det blir garanterat ett par matchers avstängning för Seabrook.
Men en mer angelägen fråga är ju hur länge Backes blir borta.
Det såg ut som en scen i ”Rocky” när han ställde sig upp och helt vimmelkantig skulle försöka ge igen.
* * *
En tripp till St. Louis framöver börjar kännas som en idé, och sen kan man ju köra till Chicago…
* * *
Det kom några osande ”fuck” ur Alex Steens väna trut under kalabaliken efter tacklingen…
* * *
Förslag på hjältar?
Steen är min man igen…

Inga pungar i kläm i Missouri, vad jag upptäckt.
Men Hawks-spelarna böjer sig framåt i smärta ändå, gissar jag.
Dels har ju Blues 2-0, efter mål av Shattenkirk i sista sekunden och är på väg att ränna iväg med serien – och dels sätter blytunga Blues in allt dom har i varje närkamp.
Coach Q får beordra Lucic-takter nu, tror jag…
* * *
Efter att ha läst rapporterna från SM-finalen önskar man att de som bara ser SHL-hockey till vardags kollade på den här showen.
Det är så här riktigt högklassig hockey ser ut.
* * *
Skoj att höra ifrån ett riktigt Blues-fan, Kuleman.
Välkommen – fortsätt gärna dela med dig av dina synpunkter.
* * *
Devils Army-förslaget om att vi ska kalla Kryckan för Krigar-Krüger är mycket bra, särskilt såna här eftermiddagar.
Det är bara det att Kryckan redan är ett så grymt smeknamn…
* * *
Alex Steen kommer göra mål idag också.
* * *
Rob4 och Granvista, fint att se er med slipade grillor och utrustningen på.
Ge er in i närkamperna nu.

Årets Stanley Cup- slutspel har artat sig till ett pungarnas slag.
Med betoning på slag kanske.
Först greppade Blackhawks-coachen Joel Quenneville tag i klockspelet i båset – och blev bötfälld av ligan.
Sedan försökte Milan Lucic, som vi sett på skräckinjagande bilder under natten, kastrera Danne DeKeyser med en bestialisks spearing i skrevet.
Det säger något om moralen i NHL att Quenneville får pröjsa 25 000 dollar för sitt oanständiga tilltag och Lucic bara 5000.
Kanske man rent av säga att ligans makthavare inte har några – förlåt – balls…
Man ska dock inte vara naiv.
Det är så där det går till när våren kommer till de nordamerikanska hockeyrinkarna.
Fullt lika iögonenfallande brutalt som i Lucic-fallet brukar det kanske inte vara, och framförallt fastnar ful-grejorna sällan på bild, men jag påminner om hur det var när en Jonathan Ericsson som precis hade tvingats operera blindtarmen klev in i finalen mot Pittsburgh 2009.
Motståndarna var, berättade han efteråt, hela tiden och högg med klubborna i höger ljumsktrakt.
Men Big E föreföll inte särskilt upprörd för det.
Han visste.
I stora slutspelspelsmatcher gör alla allt – även sådant den civila världen knappt ens kan föreställa sig – för att få minsta fördel.
Så blir inte förvånad om fler pungar hamnar i blickfånget – bildligt talat, får vi dock hoppas – framöver.
* * *
Ja, bloggen stämplar härmed in för ännu ett Stanley Cup-skift, centrerat först kring tidiga returen mellan powerhouse-duon St. Louis och Chicago och sedan kvällsmatcherna.
Det blir dock mest finlir i korresoffan idag, tror jag. Lite soft sådär. Inte fullt lika ambitiöst som de tre föregående dygnen.
Dels har det inte hunnit hända så mycket sedan vi sist hördes – jag har i princip bara vaknat i Boston och skumpat hem på shutteln till LaGuardia i en elak northeast-vind – och dels behöver jag ladda lite batteri efter den inledande tjurrusningen.
Men jag finns här, jag skriver lite då och då och jag har gärna kontinuerlig kontakt med er i kommentatorsspåret.
* * *
Bad news för Avalanche-fans: Matt Duchene har inte ens börjat skridskor ännu och kommer inte spela i serien mot Minnesota.
Bad news för Flyers-fans: Steve Mason är fortfarande inte återställd och spelar inte Game 2 mot Rangers imorrn.
Good news för Jackets-fans: Umberger gör comeback ikväll,
* * *
Ny maraton-OT i Scottrade Center nu på eftermiddagen?
Skulle inte alls förvåna.

Boston – Detroit 0-1 (Slut)
* * *
Jag såg aldrig Elvis på scen, jag var inte med när Monet målade sin trädgård och jag upplevde inte Ingmar Bergman in action under inspelningen av ”Sjunde inseglet”.
Men vid min gud:
Jag var med när Pavel Datsyuk avgjorde det första slutspelsmötet mellan Detroit och Boston i TD Garden långfredagen 2014.
Det var ett shownummer, ett konstverk och en klassiker av samma valör.
Som han sveper till sig pucken bakom ryggen precis utanför egen blå, för den mellan benen, tar fart, seglar genom Boston-zonen och piskar in matchens enda mål bakom Tuukka…
Hockey blir inte vackrare.
* * *
Pavels lagkamrater hade på känn att det skulle kunna bli åka av så fort han fick med sig pucken på det där sättet.
– Ja, vi reste oss i båset i det läget. Det brukar kunna hända saker såna där gånger, säger Hästpolo-Gustav och ser just så lycklig ut som man bara kan göra när man vet att man har genier på sin sida.
* * *
Peppen i Gaaaden alltså…
Jag sitter ju mellan varven med blicken riktad mot tangenterna och rycker till i ”oj-vad-missade-jag-nu”- chock när hela hallen börjar gallskrika, men det är sällan något mer dramatiskt än att hemmalaget fått tag i pucken och är på väg norrut över isen.
* * *
Både Rask och Howard gör ju overkligt grandiosa räddningar under första halvan av tredje.
Sen har den bästa Howard sen han i ”Spanarna på Hill Street” rätt så mycket tur i ett skede precis innan Pavel störtar iväg i årets påskdans.
Om pucken tagit en bana två centimeter i fel – eller rätt, beroende på hur man ser det – riktning i det skedet hade vi förmodligen suttit här och diskuterat Bostons 1-0-ledning i stället.
* * *
Jag hinner förstås inte mer än posta inlägget med det orimliga påståendet om att Smith inte begått några misstag förrän han bjuder Brad Marchand på en juicy, juicy frilägeschans.
Han tyckte väl själv att det blev för tråkigt och tryggt…
* * *
Julien har samma känsla om Loui Loui som bananflugan och flyttar några gånger upp honom i förstalinan med Marchand och den gudabenådade Bergeron.
Det kan det nog finnas anledning att göra fler gånger framöver.
Snipern från Hemsjö har på senare år vuxit ut till de stora ögonblicken man.
* * *
Det allra tråkigaste med att Montreal drar ifrån direkt är, som sagt, att jag lär få ett psykfall att hantera under nästa podcast-inspelning.
Det näst tråkigaste är att det förmodligen är rätt stökigt hemma hos Julia.
För du kan inte ha känt dig så nervös att du behövt börja städa en enda gång under de här matcherna, eller hur?
* * *
Hästpolo-Gustavs rubin är verkligen udda. Den ser ut som en helt vanlig plasttand, faktiskt.
* * *
Montreal-Detroit….det låter som en duell också,komplett med helhelg i Bell Centre för Biffen.
Men nu ska vi keep our shirts on här.
Det var väldigt jämnt i Gaaaden och precis som alla påpekar är det troliga fortfarande att detta blir en lång serie.
* * *
Bananflugan virvlar iväg ut i stratosfären när Detroit tar ledningen.
Jag vet inte om det beror på att jag blåser bort den när jag andas ut lite häftigt efter att ha bevittnat Pavels konstnummer – eller om flugan var hardcore Wings-fan.
Nu lär vi hur som helst aldrig mer ses.
Så vemodigt.
* * *
Nu ska jag åka till hotellet vid Copley Square och se de sista perioderna mellan Ducks och Stars.
Imorrn återvänder vi till New York och framåt kvällen hörs vi från korresoffan.

Just när det känns som att Bruins är på väg att ta över och börjat pumpa obönhörligt i offensiv zon, då sticker poeten Pavel som en påskkärring till Blåkulla och prickar in ett mål som inte kan beskrivas som något annat än just ett stycke poesi.
Sen är det slut.
Men det kommer mer här .

Boston – Detroit 0-0 (Period 2)
* * *
Det här ser ut att kunna bli en lång fredag också i bokstavlig mening.
För det är fortfarande mållöst, fortfarande jämnt och fortfarande oklart vem som egentligen har övertaget.
Wings har en lång sekvens när de trycker på duktigt och skapar ett par hyggliga chanser, men Tuukka är mer omutlig än en dörrvakt på Manhattans hetaste nattklubbar – och även om hemmalaget nu inte får till så långa, mördande anfall som de hoppas är det farligt när de emellanåt hittar upp till Jimmy Howard.
Overtime, baby, det luktar så
* * *
Att Bruins kan försvara sig är inte mer nyhet än att gräs är grönt, men jag blir lite överraskad över att rödvingarna spelar så här tajt och säkert i egen zon.
Inte ett misstag så här långt och det vet jag inte om jag nånsin kunnat säga kvällar när Smith och Quincy haft skridskor på fötterna.
* * *
En liten Wennerholmare så är till påsk:
Hur ofta tror ni Torey går på krugen?
* * *
Bruins håller noggrann koll på Hästpolo-Gustav.
Dom, om några, vet vad han kan ställa till med om han får svängrum och Långfredag vill under inga omständigheter bli förvandlad till Hal Gill igen.
* * *
Herr Hof, jag sportar svart kostym, svart skjorta – och till detta en färgglad slips i lila och gräddvitt.
Very Stanley Cup.
* * *
Segraren i den här serien kommer att möta Montreal – och Youngblood Ekeliw kommer var glad som synopsisen i en Lars von Trier-film när vi ska spela in nästa podcast.
* * *
Från AC/DC till REO Speedwagon på en period.
Gaaaadens DJ har spännvidd…
* * *
Wings har vanligen ett av ligans största bortaföljen, men vad jag kan se uppifrån pressholken är det mycket sparsamt med bortafans på plats i afton.
Det kanske inte är till Boston de som lämnar Michigan för att hitta jobb – lejonparten av den bortaskaran består av såna – flyttar.
* * *
Det är konstiga tider när man är Rangers powerplay imponerar mer än Red Wings.
För det kan vi väl vara överens om:
I numerära underlägen har det inte varit CCCP-klass direkt.
* * *
Bananflugan viskar – rentav surrar – om att antigen Loui eller Kron Wall of Pain – som ju spelar hela tiden – avgör det här.
Men hen säger inte när….

Boston – Detroit 0-0 (Period 1)
* * *
Jämnt och hårt och lovande.
Så ber jag att få beskriva det som händer i första ronden i den här heavyweight-fajten.
Bruins kommer i sin patenterade mangelanfall – och Detroit svarar med kvicka, ettriga kontringar och, tidvis, fint snurr runt Tuukka.
Ingen är direkt nära att ta ledningen, men så fort det kommer ett mål – åt endera hållet – blir det här väldigt kul.
* * *
Mycket riktigt:
Gaaaaden rockar och skakar indeed.
Det finns ingenstans där anfallsförsöken ackompanjeras av lika tungt bifall.
Så fort hemmaspelarna passerat rödlinjen förenas hela hallen i ett enda mullrande vrål – och ibland känns det som att det skänker extra tyngd åt forceringarna.
* * *
Rene Rancourt blir bara darrigare och darrigare i stämbanden, men det skulle inte vara Gaaaaden om inte han stod och sjöng nationalsången så det fladdrade i den rödlätta mustaschen.
* * *
Alfie verkar trivas. Och är det någon nu aktiv NHL-stjärna som gästat Boston genom åren är det Ottawa-guden – han måste leda den något obskyra statistiken oerhört överlägset.
Det kan inte vara en nackdel.
* * *
Det verkar som det ska en del till innan gamle Devorski blåser för utvisningar i den här tillställningen.
Skriver jag – och just då brakar Långfredag himself in Smith i sargen och får två för boarding.
* **
Kelly och Paille saknas definitivt.
Nej, de är inga superstars men hör till de främsta symbolerna för Bruins beramade djup och lämnar som sådana klart kännbara luckor i uppställningen.
* * *
När hockey är religion förfaller det något vågat att använda R.E.M:s ”Losing My Religion” som soundtrack till värmningen.
Men Garde-DJ:n räddar kvällen med AC/DC:s ”Back in Black” på besinningslös volym under playoff-introt.
Oh, yes.
* *
Fast snacka om tomrum – man tänker ju nästan inte längre på att Detroit tvingas klara sig utan både Zäta och Big E.
Bruins skulle definitivt ha större stycken motstånd att tugga på om de fanns på isen.
* * *
Påskmust får man inte nämna i det här kommentatorsspåret. Det leder till åtal.
* * *
Brad Marchand, Bruins elake lille enfant terrible, är sig lik och kommer inom kort att vara ungefär lika populär i Detroit som politiker som förstör för fordonsindustrin.
* * *
Varje gång jag läser, och framförallt hör, namnet Glendening får jag osökt associationer till Kapten Klänning.
Så nu vet ni vad vi kallar nummer 41 i Wings i fortsättningen.
* * *
Shit, jag hade glömt utbudet av bakelser och godis och snacks i den här pressboxen.
Helt oemotståndligt – och fullständigt förödande för en som redan har alla de där X:en på lappen i T-shirtnacken.
* * *
Bolts kan inte förlora ikväll, så är det bara. Man åker inte upp till Bell Centre med 2-0 i baken om man vill ha en chans att överleva.
* * *
För första gången sedan året innan den inledande renoveringen av Garden hemma i New York har jag sällskap av en bananfluga på den här matchen.
Trivsamt.
Hen verkar intresserad av vad jag skriver och surrar ständigt framför bildskärmen, särskilt nöjd, verkar det, med Kapten Klänning-stänkaren.
* * *
Det kan bli just Alfie som spräcker nollan i den här andraperioden, faktiskt.
* * *
Nu föreslår bananflugan att jag ska gå och hämta lite mer kaffe.
Och – visst.

Jamen, ah!
Det är så här playoff-livet ska vara.
Först en showdown live hemma i New York, sedan multipla övertidsthrillers i korresoffan till långt in på småtimmarna – och så direkt ut till LaGuardia efter några få timmars sömn för en shuttle-flight till Boston.
I den stilen ska det rulla vidare – särskilt under den den inledande Vilda västern-rundan.
Ja, jag är ständigt trött, hinner aldrig äta riktig mat och mår efter några dygn illa av floderna av kaffe, men hjärtat slår ändå i extas, leende är brett och svikten i steget så spänstig som den kan vara hos en 46-åring med talrika X på storlekslapparna i nacken.
Alltihop är ju en så grandios kick att själva livskänslan intensifieras och förhöjs – som crescendot i ett Clarence Clemons-solo i tredje extranumret under en Springsteen-konsert.
Som kommentatorn sa i fjolårets magnifika CBC-preview:
I wish. This could. Go on. Forever.
* * *
Hann inte blogga under de sena tv-matcherna igår, för referat skulle smackas ihop och intervjuer ringas in, men jag såg samtliga och – ojvoj!
Maratondramat mellan Blues och Blackhawks var så lysande att vi nog redan nu kan slå fast att den serien blir en klassiker och Colorados upphämtning mot Minnesota bekräftar misstanken att Patrick Roy – i sanning – kan coacha även i slutspelet.
* * *
Här, i för dagen grådaskiga och småbistra Beantown, går Bruins och Red Wings i clinch för första gången i afton.
Det bör kunna bli en show för årskrönikorna det också.
De mäktiga björnarna är efter sin President’s Trophy-säsong blytunga favoriter, men rikligt dekorerade Detroit Red Wings har varit på rodeo förr och vet hur man fäller givna vinnare i playoff.
Bra, snabb, artistiskt högtstående hockey kan bägge lagen spela också.
Jag räknar med att få dra efter andan vid dussintals tillfällen redan ikväll.
* * *
Det höll ju på att bli spännande i Sharktank i tredjeperren i natt också – trots att Sharks hade 5-0-överläge efter 40 minuter.
Men så är Kings i playoff och, kanske more to the point – så är Sharks i playoff.
* * *
Min tidiga flight från LaGuardia är inställd, så jag får flyga två timmar senare och missar därmed morgonvärmningen i TD Gaaaaden.
Tråkigt när så många som brukar förse bloggen med användbart råmaterialet byter om i bägge omklädningsrummen.
Men det hindrar förstås inte att jag hinner verifiera uppgifterna om att en Järfälla-bördig Detroit-back med fäbless för open ice-tacklingar har demolerat en bil som tillhör en småländsk lagkamrats hustru.
De som vill ge honom presenter när han blir pappa nästa veckan kan med fördel inkludera en uppföljningskurs hos lokala bilskolan i Birmingham…
* * *
Jag kan väldigt lite om golf och förstår egentligen vad det betyder, men det låter skoj när Blues-coachen Hitchcock säger att Alex Steen – givetvis den som i början av tredje övertidsperioden i Scottrade Center klev fram och avgjorde – såklart inte missar från ”the ladies tee”.
* * *
Självaste Pierre McGuire är med på den försenade shuttlen från New York under förmiddagen.
Han läser New York Times och ser avslappnad och ledig ut, förmodligen trygg i vetskapen att han har koll på var ALLA som spelar matchen han ska upp till Massachusetts för att referera studerade som tonåringar…
* * *
I händelse att någon undrar varför jag envisas med att skriva Gaaaden när jag är i Boston är svaret enkelt:
Dom pratar så i de här trakterna.
Det påminde en Magnus Backman om med den här muntra länken på twitter idag:
http://www.thethingswesay.com/i-lost-my-khakis—what-it-means-in-boston/.
För er som inte orkar kolla:
Tappar man bort sin khakis-brallor i Boston kan man inte bara säga ”I lost my khakis, för då tror dom att man tappat bilnycklarna.
Väldigt roligt!
* * *
Hästpolo-Gustav instämmer med de som deltog i bloggomröstningen om hur han ska hantera luckan i sin främre tandrad.
– Just nu lutar det mot en väldigt ovanlig rubin, säger han och tillägger:
– Men alla alternativ måste först flygas in för observation.
Di rike di kan, som min kompis Alles farmor alltid sa.
* * *
Jag får för mig att jag inte varit i Gaaaaden sedan Blackhawks avgjorde finalen i juni förra året och börjar skrockane skriva om att champagne-ångorna förmodligen fortfarande hänger kvar i det omklädningsrum mästarna den kvällen förvandlade till backstage-området på Hulstfredsfestivalen, men plötsligt känns den ranten märkligt bekant och en snabb koll visar att det inte är så konstigt, för jag VAR ju här på Columbus Day-ramalama i oktober och skrev om just det då.
Motståndare den gången:
Detroit Red Wings.
Hm.
* * *
Det känns osedvanligt lämpligt att se Zdeno Chara spela hockey just idag.
Jag menar, det är ju långfredag.
Häpp!
* * *
Dom är inte rädda för jinxar i Gaaden, för dom har redan byggt om och riggat för mediaanstormning a la finalspel i de utrymmen på ”the event floor” där Eken brukar frossa i hummer och krabba.
* * *
NHL har alltså bötfällt coach Quenneville för att han greppade klockspelet när han stod och skällde på domarna i Scottrade igår.
Det såg i och för sig rätt ekivokt ut, men det kanske bara kliade lite i Q:s, ehum, skrotum.
Då är 25 000 dollar rätt saftigt…
* * *
Att de bygger om Gaaaden som att det redan vore klart att Bruins går åtminstone till konferensfinal är inte direkt okaraktäristiskt.
Övertygelsen om de lokala hockeyhjältarnas överlägsenhet sitter påfallande djupt här – inklusive hos media.
All media överallt är för all del hemmafärgad och även i Chicago, New York, Pittsburgh och Philadelphia ha de en tendens att övervärdera de egna lagens förträfflighet (precis som vissa blågula NHL-bloggare eventuellt skulle kunna anklagas för att hypa sina landsmän..host host ), men ingenstans är de böjelserna mer iögonenfallande än just i Boston.
Det är som att motståndarna egentligen inte finns, eller i vart fall inte räknas; chocken när Blackhawks faktiskt tog titeln ifjol var så monumental att krönikorna i Globe och Herald dagen efter i princip bara bestod av öppna munnar.
Ibland kan man få för sig att den, ja, vad ska vi kalla den…självsäkerheten, fungerar som extra bränsle för de som kommer hit och förväntas bli överkörda.
Å andra sidan:
På senare år har det funnits skäl att tro väldigt mycket på det lag Claude Julien ställt på isen.
* * *
Det är med gränslös glädje, för att inte säga rört hjärta, jag konstaterar att dagens efterlysning fick effekt.
Lillbjörn och Storbjörn tänker vara med oss.
Hurra!
* * *
Loui Eriksson har inte framträtt i ett Stanley Cup-slutspel sedan 2008.
Då spelade han konferensfinal med Dallas – mot Detroit.
Han var bra redan då, men är flera storlekar större som hockeyartist sex år senare och har potential att bli ett monster för Boston nu.
Hungern, begåvningen och det faktum att han helt uppenbart är på väg att varva upp efter en tidvis motig grundserie, som bland annat inkluderat två jävla hjärnskakningar, talar för det.
* * *
Däremot kan jag omöjligen acceptera att mångåriga kommentatorsspårsvännerna Granvista och Rob4 ser sig som U-båtar nuförtiden.
Nu slipar ni rören, tejpar klubborna, hänger på er utrustningen och kommer ut på banan och förgyller även det här slutspelet.
* * *
Babcock och Julien, två av hockeyvärldens bästa coacher, kamperade ihop för Team Canada i Sotji, blev enligt uppgift goda vänner och kommer utkämpa en hjärnornas infernaliska kamp nu.
Det skänker den här serien en extra kittlande dimension.
* * *
När Wings kommer ut för värmning tror jag för några ögonblick att dom blåst alla, för det ser ut som att Zäta trängs i det rödvita ledet.
Men så kul ska vi inte ha det.
Han är dock på plats och bloggen gör sig förhoppningar om att hitta honom vid kaffekannorna i någon paus.
* * *
Jag behöver förstås inte säga att jag räknar med ingående rapporter från Tampa under kvällen.
* * *
Fredag kväll i Boston och Bruins går upp i årets första slutspelsduell…
Det här kan ni ta till banken:
Gaaaaden kommer att rocka och skaka.
* * *
Varken Paille, Kelly eller Bartkowski syns till på Bruins-sidan under värmningen.
Det är ändå ett litet slag.
* * *
Okej, nu vevar vi igång den åttonde och sista serien i Stanley Cup-slutspelet 2014.
Det kommer bli rock ’n’ roll-party monumentale.
Glad påsk!

Ja, det här är en efterlysning.
Ikväll, när Boston Bruins går upp mot Detroit Red Wings i TD Gaaaaden, vill vi ha med gamla stammisarna Storbjörn och Lillbjörn i kommentatorsspåret.