Montreal – Ottawa 1-2 (Period 2)
* * *
Det verkar bestämt som att valrossen, coach Maclean, ställer till med en egen Elvis-konsert i gästernas omklädningsrum i första pausen, för Sens kommer ju ut med en helt annan spirit och ett helt annat sväng och vänder matchen.
På en högmässa kan vad som helst hända
* * *
Nu har jag hört dem vråla, skandera, jubla och dra efter andan, men i den fulländade Bell Center-upplevelse ingår väl också att få höra Habs-fansen sjunga.
Det kanske kommer med ett par snabba Vanek-kassar i tredje
* * *
Till slut lyckas Senators stånga in ett ledningsmål – strax efter att de, korrekt efter vad jag kan bedöma, fått ett bortdömt – och det är inte orättvist.
Men får de fler powerplay kan det vara en idé att försöka avsluta någon gång.
Två minuter av passningar på bladen är snyggt, men…ja.
* * *
Det är inte svårt att förstå om domarna, som myten säger, faller lätt för pressen i Centre Bell.
Den kommer som en veritabel tryckvåg från de stupande läktarsektionerna,
* * *
Say what, Kometen?
Jag kan inte minnas en enda One Direction-referens i något tidigare blogginlägg, du bara hittar på.
* * *
Men att Furuhatten, som står alldeles intill, köper Price svanhopp när Spezza knappt kommer åt honom är lite…komiskt.
* * *
The EK65 Show – den borde vara aktuell för flertaliga priser när Broadway arrangerar sin Tony-galan.
Passningen…
* * *
Lars Eller är bra.
Eller?
Förlåt, jag fick lite Wennerholm-abstinens helt plötsligt.
* * *
Finalresa med destination Montreal…blotta tanken är helt upphetsande.
Då skulle det ju vara varmt ute på stan också.
kan vi inte ordna det – det är väl liksom dags att gå efter den 25:e titeln nu?
* * *
Johan Sundström var en av de AHL-spelare jag skrev om hela tiden under lockouten förra säsongen, han gjorde poäng varje gång Bridgeport spelade kändes det som, så han har förtjänat ett framträdande på den stora scenen.
Där finns dessutom en John Persson som också spelat ihop till en NHL-match eller två.
* * *
Ni behöver inte fråga:
Det blir bildfestival i nattens slutrapport
* * *
Vårt väckelsemöte borde, på traditionell sätt, kunna sluta med 20 minuters ren eufori nu.
Så följ nu bloggens exempel och ta en till kopp kaffe och åka med ända in i himlen.
Amen.

Montreal – Ottawa 1-1 (Period 1)
* * *
Well, om Bell Centre är hockeyns Graceland, då sitter vi i Jungle RRoom nu, och Elvis framför en andlöst innerlig version av ”I’ll Hold You In My Heart (Til’ I Can Hold You in My Arms)” bara för oss.
Det här är en helt fantastisk upplevelse, olik allt annat jag varit med om sedan jag började följa den här ligan på plats,
Stämningen är just väckelseartad, ljudnivån helt öronbedövande och själva ljuset i hallen liksom elektriskt. Overkligt. Skimrande.
Dessutom är det en match med rena rama slutspelsfeelingen som avgörs på isen.
Redan nu en tiotopp-notering på listan över Biffens bästa kvällar 2014, lätt.
* * *
Det börjar inte så roligt för Lehner ikväll heller, men han tar snabbt revansch på Brie-osten med omöjlig benparad i powerplay – och när samma mjölkprodukt i momentet efter får nytt drömläge är han så psykad av göteborgaren att han bara fumlar bort pucken.
* * *
Det är först när dom börjar spela det verkligen framgår hur högt upp galleriet är beläget – och hur hisnande brant vinkel vi har att hantera.
Om jag föll rakt ner från min plats skulle jag landa i ena tekningscirkeln hos Carey Price.
Det ska vi försöka undvika…
* * *
Jag har ju aldrig sett dem annat än när de kvävt matcher med ligans mest tillknäppta bortaspel och blir följaktligen lite chockad över frenesin och aggressiviteten och kreativiteten i Habs offensiv.
Tidvis känns det nästan som när Bruins etablerar sin monsterpress – fast med mer artilleribeskjutning från blålinjen.
Så leder de också skotten med 16-4.
Efter 20 minuter.
* * *
En raritet:
Endast den kanadensiska nationalsången före första nedsläpp.
Det har jag bara varit med om en gång tidigare, i Ottawa när Sens mötte…eh, Canadiens var det.
Men det är ju inte som att man saknas Star-spangled Banner, inte när 21 000 kanadicker bara tar över och sjunger hela hymnen a capella.
Sicken rysare.
* * *
Däremot står det bara 1-1 i mål och om Senators bara slutar ta så mycket utvisningar har de fortfarande en chans, för det finns energi och speed och huggtänder även i deras spel.
* * *
PK Subban är och förblir en av de här ligans största attraktioner.
* * *
Den enda smolken i Bell Center-bägaren är tanken på att jag inte varit här tidigare.
Hur har jag kunnat beröva mig själv den upplevelsen?
Man ska alltid lyssna på er.
* * *
Det är kanske inte i första hand Spezza han söker, men det är ändå sån skönhetsupplevelse att se Erik Karlsson segla upp i anfallszonen och slå den där passningen snett-bakåt som till slut hamnar hos Alfies gamla radarpartner, så att han kan smälla in sitt tjong-i-medaljongen-mål.
* * *
Direkt efter värmningen störtar det ut två minizambonis på isen och på flaken på står frejdiga typer med något slags kanoner och skjuter T-shirts upp mot takåsarna.
Det ser väldigt kul ut.
Om inget annat funkar i framtiden kan det definitivt vara ett jobb för Biffen…
* * *
Mycket riktigt:
Så fort speakern nämner första stavelsen i Careys namn vid lineup utbryter jubel motsvarande det under extranumren på en One Direction-konsert.
* * *
Snart fortsätter den coolaste högmässa jag varit på.
Så amen igen.

En rock ’n’ roll-fanatiker måste se Graceland och Sun Studios i Memphis, en konstälskare åker till Paris och går på Louvren och en katolik ska helst ha varit i St. Peterskyrkan i Rom
Och på samma sätt:
Den som verkligen gillar hockey – och NHL – måste göra sin pilgrimsresa till Montreal och se Canadiens spela i Centre Bell.
Det är själva dopritualen, frälsningsceremonin, det väckelsemöte den rättrogne måste ha varit med om för att kunna säga sig tillhöra de utvaldas krets.
Jag borde genomfört denna vallfart för länge sen, särskilt som jag lovat bloggens läsare i så många år, men bättre sent än aldrig och något ska man ändå kvar och så vidare, men nu är timmen till sist slagen.
Ikväll bloggar jag direkt från den heliga graal, där Club de Hockey Canadien till på köpet går upp i ett derby mot Ottawa Senators.
Häng med nu.
Vi har väntat länge på detta.
* * *
Första intrycket, från morgonvärmningen:
Wow.
Alla har alltid sagt att Bell Center är ligans häftigaste arena, men det går inte att förbereda sig på hur det känns att kliva in i denna väldiga hockeykatedral.
Den är med sina tre maffiga etage större än alla andra NHL-hallar, läktarna störtar lika brant som Grand Canyons klippväggar mot isen och redan under den öde förmiddagstimmen känns atmosfären gotiskt hotfull, som tagen ur en modern Batman-filmatisering.
Jag sitter mest med öppen mun och stirrar medan senatorerna vevar igång nere på isen.
– Vänta bara tills det blir match. Du kommer att gilla det, det är riktigt jäkla tryck här inne, lovar EK65 efteråt.
Jag kan inte vänta.
* * *
Vad fint att Bäckis fick sin upprättelse – och sin silvermedalj – till sist.
Det var en skitgrej som hände i Sotji, det har jag tyckt hela tiden – och att den fick så vådliga proportioner beror på att hela världen suggererat sig till hysteri i den sortens frågor.
Herregud, det finns nyanser och schatteringar och olika grader av allvar också när det gäller doping.
* * *
Det ser ett tag ut som att det inte ska bli någon morgonvärmning alls för bloggens del.
Now, jag vet inte vad fransk-kanadensare rent generellt står i för slags förhållande till parisare, men den vaktmästare som tar emot i pressentrén på St. Antoine Street påminner starkt om en servitör som jobbar på bättre bistro i Montparnasse och har sett för många amerikanska gäster be om ketchup till ostronen.
När jag förklarar att jag ska hämta upp min ackreditering först till kvällen men vill komma in även på värmningen svarar han bara med ett hårt, snorkigt:
– No!
När jag insisterar kommer det – trots att han hör att jag bara pratar engelska och bevisligen förstår vad jag säger – en snabb, irriterad ramsa på franska.
Jag suckar och säger att det aldrig är problem i någon annan hall i ligan.
Han förstår det också, himlar med ögonen och säger, tror jag, nåt om att det må vara hänt ”men nu är du, merde, i Montreal”.
Sedan ruskar han på huvudet ytterligare några gånger, himlar ännu mer med ögonen och skriver till slut ut ett dagpass i alla fall.
Det är nog tur att jag varit i Paris och lärt mig att det där hör till och mest ska ses som pittoresk folklore.
* * *
Jo, jag vet att det var i gamla Forum Canadiens skrev det mesta av sin gloriösa historia, men det hindrar inte man också här känner vingslag vådliga som luftdraget från en hårtork.
24 mästarskapsflaggor och 17 pensionerade tröjor i taket gör därvidlag sitt till.
It ain’t Bridgestone Arena i Nashville, liksom…
* * *
Det borde jag kanske haft koll på, men det hade jag inte och blir därför lätt besviken när det visar sig att Habs, som ett annat Rangers förr om åren, håller morgonvärmningen i sin träningshall.
Det innebär att jag aldrig får någon pratstund med Dogge Murray och gyllene material till detta intro går därmed om intet.
Men framförallt:
Jag kommer aldrig in i det heligaste. Montreals omklädningsrum. Det Habs-fansen ser på som kristna ser på födelsekyrkan i Betlehem.
De öppnar ju emellertid dörrarna efter matchen, så jag får väl gå in och avnjuta de heliga stämningarna då istället.
Och Dogge.
* * *
Noterar era what-to-do-in-Montreal-tips i kommentatorsspår och på twitter och uppskattar dem mycket, men tyvärr hinner jag inte ta del av the local flavor i någon högre utsträckning.
Jag kom in rätt sent igår kväll och hade saker att skriva och fick inskränka rekreationen till en snabb promenad genom centrum vid halv tio-tiden.
Under den noterade jag att det är slaskigt på trottoarerna, att fredagkväll är fredagkväll även här och att det finns gott etablissemang som kallas caféer men serverar starkare saker än kaffe.
* * *
Erik K och Ales Hemsky ser ut att trivas under morgonvärmningen; de står båda lutade på ett knä på isen och skrockar gott.
Ja, hur lyder ordstävet?
A fisherman knows another fisherman from afar.
* * *
Men går det fort efter slutsignalen i afton kanske det kan bli läge för en liten, liten sittning nånstans.
Var skulle ni i så fall rekommendera en solist at gå? En sån som vill sitta själv och äta?
* * *
En norrman jag känner, vi kan kalla honom Eirik, kom efter ett Mats Zuccarello-reportage förra säsongen tillbaka från just Montreal och talade livligt om att pressläktaren i Bell Center var direkt obehaglig att sitta på.
Så det är med andan i halsen jag, den harigaste i den samlade korrespondentkåren på Manhattan, kliver ut på på den balkong vi är hänvisade till och….tja, för all del:
Det är högt och brant och det svajar betänkligt emellanåt.
Men om man bara bortser från balken gästande press får titta genom (”ta det inte personligt, vi får alltid sitta så här”, säger luttrade kollegor från Ottawa) är utsikten bländande, tv-monitorerna perfekt placerade och stämningen på de vanliga läktarsektionerna ändå nära inpå.
Norrmän alltså…så mesiga.
* * *
Det verkar som att Carey Price gör comeback i afton och således spelar sin första match sedan han bärgade OS-guldet i Sotji.
Något säger mig att det är en begivenhet som renderar lite mer än artiga applåder.
* * *
För övrigt heter det inte pressbox i dessa trakter.
Det heter pressgalleri.
Jag gillar det.
Att sitta i ett pressgalleri…det är ju rentav lite poetiskt.
* * *
Apropå målvakter startar Robin Lehner för Senators.
Han hade det lite jobbigt i senaste match, men sånt går en Lehner inte och grubblar på i onödan.
– Det är bara att gå tillbaka till basic och försöka göra det bättre ikväll, säger han med en axelryckning.
* * *
Det finns dom som säger att kanadensiskt kaffe är ännu blaskigare än amerikanskt.
Förmodligen är det därför en kopp Tim Hortons alltid sitter så fint i gamle Biffens strupe.
* * *
Som Erik K påpekar är det fem lag som slåss om en plats i den östra tabellen.
– Och av de fem är vi sist, tillägger han med en suck.
Ja, det blir ingen lätt resa för Senators denna sista grundseriemånad, men om de bara vinner sådär 80-90 procent av de återstående matcherna ska det gå.
Det vore förmodligen bra att inleda den sviten i afton.
* * *
Däremot sitter Tim Horton-kaffet inte så fint i gamle Biffens gren när det i trapporna upp från skvalpar ur koppen, för jag har ljusa byxor och får gå omkring och se ut som en sängvätare – eller snarare en pressgallerivätare.
Varför måste sånt alltid hända mig?
* * *
Kvar efter denna utflykt:
Calgary, Edmonton och Winnipeg – samt, halvt om halvt, St. Paul i Minnesota eftersom jag bara varit där på republikanskt partikonvent.
Det känns som den fyrklövern ska gå att klippa under en och samma resa nästa säsong.
* * *
Inte ens en tiondel av åskådarna är på plats när värmningen börjar, men det låter ändå mer under Habs entré än det gör i andra hallar i slutminuterna av knalljämna draman.
Ojvoj.
* * *
Senators har de snygga, gräddfärgade utomhusställen ikväll. I like.
* * *
Men nog är det lite konstigt att pressgalleriet svajar…
* * *
Dogge ser ut som att han tänker märkas i den här fajten.
Kom ihåg var ni läste det först.
* * *
Det är lördagkväll och Hockey Night in Canada och ni vet vad det innebär – pucken kommer inte direkt att släppas på utsatt tid.
Men snart, mina vänner, snart börjar en högmässa vi väntat på sedan den här bloggen föddes.
Amen.

Det var för väl att Canucks lyckades vinna Henrik Sedins 1000:e match.
Allt annat hade känts…ovärdigt.
Dessvärre lär det inte hjälpa på längre sikt. De är för dåliga och för bräckliga,och kommer att missa playoff för första gången sedan 2008.
Sedan tvingas Vancouver förmodligen till samma slags rebuild som grannarna Edmonton och Calgary och enda chansen att den inte blir lika lång och plågsam som för Oilers är att coach Tortorella och general manager Gillis får kliva åt sidan.
Jag är inte odelat negativ till Tårtan, det vet de som följt den här bloggen närmare under åren. Han har en bultande passion i bröstkorgen, han sätter på gott och ont färg på ligan och han fick trots allt ordning på Rangers – underhållningsvärdet må ha sjunkit dramatiskt under hans stint på Broadway, men laget fick karaktär.
Att anställa den koleriske Kapten Ahab-karaktären i Vancouver var dock, precis som många av oss misstänkte redan från början, ett grovt misstag.
Hans management-by-fear-stil passar helt enkelt inte på en tajt, ålderstigen grupp med en identitet färdigknådad sedan länge – och ännu sämre fungerar den hockeyfilosofi han envisas med att tvinga på alla han coachar, no matter what.
Det handlar om ett lag byggt för offensiv, kvick och vågad puck possession-hockey, men Tårtan vägrar anpassa sig . Det är spelarna som ska anpassa sig till hans strikta, snåla, försvarsinriktade security-first-stil, punkt och slut.
Resultatet:
Det vi ser på isen i Rogers Arena nu – ett hämmat lag berövat sin kreativitet, utan offensiv udd och utan självförtroende och, kanske viktigast av allt, utan spelglädje.
Ansvaret är i förlängningen Gillis, förstås,
Det var han som anlitade Tårtan, det är han som underlåtit att förnya och föryngra laget och det är han som fumlat bort det som alldeles nyss var NHL:s bästa målvaktstandem utan att få tillbaka ens en tiondel av vad Luongo och Schneider borde ha genererat.
Så:
Bort med Tårtan och bort med Gillis.
Bara så kan det stålbad som väntar Canucks och deras hårt prövade fans bli någotsånär kortvarigt.
* * *
He he, jag var nog lite för luddig när jag avslutade sista inlägget i söndags med ett hurtigt ”vi ses – nånstans ifrån”.
Jag menade inte riktigt så och har inte varit nån annanstans än hemma på Manhattan och njutit över att det, åtminstone i några dagar, blev vår.
Men:
En resa är bokad över helgen och vore jag ni skulle jag hålla mig med här på lördag kväll..
Ett löfte bloggen gick ut med för flera år sedan kommer äntligen att infrias…
* * *
Om ingenting förändrades under den månad som återstår av grundserien – på dagen, denna torsdag, faktiskt – skulle jag säga som youngblood Ekeliw sa redan före säsongen:
Det blir Boston mot LA Kings i final.
Kings har innan nattens duell med Leafs åtta raka och verkar vara inne i samma slags obönhörliga stim som under playoff-resan 2012 – måhända för att såna som Drew Doughty och Jeff Carter fick en rungande nytändning under OS – och när dom är det säger erfarenheten att dom knappt går att slå överhuvudtaget.,
Bruins, å sin sida, har återigen antagit skepnaden av manglande maskin och tar plötsligt inga fångar alls. Erfarenheten säger en del om det också. Till exempel just att det brukar bli final.
Men, som sagt, det är en månad kvar och såna som Penguins, Blues, Blackhawks, Sharks och – kanske – Ducks hinner säkert skriva om prognosen åt oss.
* * *
Genomklappningen i Rogers Arena i måndags, när Islanders fick göra sju mål i tredje perioden hör till det mest psykedeliska jag sett i sportväg – alla kategorier.
Och efteråt var Tårtan inte ens arg.
Han såg bara nedbruten ut.
Det är ytterligare ett skäl att befria mannen från uppdraget.
* * *
Förmodligen är ett par år för tidigt, men jag skulle bra gärna se att Dallas Stars gjorde ett rejält avtryck i slutspelet också.
Sällan har ett lag så helt renons på blågula inslag kittlat mig så mycket – och det beror inte bara på att de ser ut som Brage i sina nya tröjor.
* * *
Men Ducks alltså….vad händer? Ser vi en typisk Boudreau-dipp så här lagom till playoff?
Det vore förskräckligt – men inte alldeles oväntat.
* * *
Ni hänger väl med i min Youngbloods podcast?
Den går att hitta här.
http://www.aftonbladet.se/podcast/sport/nhlpodden/article18535065.ab
* * *
Jag har annat jag måste ägna mig åt ikväll, men kommentatorsspåret är öppet, så shoot away.
Sedan hörs vi – och nu menar jag det verkligen! – när löftet infrias på lördag…

NY Rangers – Detroit 3-0 (Slut)
* * *
Som Professor Hugosson rapporterar på twitter hörs en ensam svensk skandera ”Vi vill se Henke vinka” under Gardens välvda tak i slutminuten.
Då svarar ”Numerärt Övertag”, också det på twitter:
– Typiskt Bjurman…
Ha ha, sån humor gillar vi här.
Men jag hade mycket väl kunnat skrika det jag också, för det var alltså kungens 300:e seger och 49:e nolla.
Det betyder att han tangerat Eddie Giacomins i antal nollor – och är en vinst från att tangera Mike Richters dito i antal segrar.
– Jag känner stolthet, säger han när han efteråt sitter och poserar i Broadway-hatten.
Med all rungande rätt.
* * *
Mike Babcock beskriver matchen som Red Wings sämsta sedan första januari – alltså årets sämsta.
Utan att ha sett precis alla tar jag mig rätten att hålla med.
Det var i alla fall den klart sämsta av de fyra jag och professorn betat av den här veckan och vi förstår inte riktigt hur laget som exploderade i showen mot Devils i fredags två dagar senare kan uppträda så här.
Men det var väl det där med pastan i morse. Den skulle ha kompletterats med mer kaffe.
* * *
Jag ber att få upprepa att de som inte ser så mycket av till vardags men ägnade söndagskvällen åt den här sömtabletten inte ska dra för stora slutsatser.
Det brukar inte bara vara bättre.
Det brukar vara så fruktansvärt mycket bättre att det inte ens går att beskriva.
* * *
Nu ska jag packa ihop och göra mig i ordning för kvällens begivenheter hos Thomas Keller vid Columbus Circle.
Vi återkommer i veckan – nånstans ifrån.

Matinén är slut, Henke håller nollan och Rangers vinner med 3-0.
Lite mer kommer sen.

NY Rangers – Detroit 1-0 (Period 2)
* * *
– Nu får du gräva djupt om du ska ha något att blogga om, säger professor Hugosson en bit in i den här perioden.
Sannerligen
Jag kan i och för sig berätta att jag och en god gammal borlängevän som flugit in från Australien har bord på självaste Per Se ikväll, att jag inte sedan Sopranos fortfarande sändes sett fram emot ett tv-program så mycket som True Detective-finalen, att det alltid är angenämt att se Johnny Mac inzoomad i Garden-jumbotronen, att Eken i vanlig ordning klagar över kylan, att till och med Gris-Olle sitter tyst, att jag funderar på en liten roadtrip i veckan, att det kliar lite i höger knäveck och att det ändå känns fantastiskt med sommartid.
Men om hockeymatchen vi sitter och gäspar till finns det
Jag noterar att Martin St Louis dyker med teatralisk pregnans när lökige Quincy trycker till honom i ryggen, att Henke gör en ypperlig räddning när Bertuzzi skjuter från nära håll i ett powerplay och att det i alla fall börjar bli lite grinigt – som det tenderar bli när morgontrötta måste börja jobba
Sen är det lite kul när buren ramlar över Henke, så han sitter fast som en signalkräfta i augusti
Men that’s it.
Så jag sätter punkt för inlägg nummer två redan här.

NY Rangers – Detroit 1-0 (Period 1)
* * *
Jämfört med Red Wings spel i den här inledningsperioden har professor Hugosson en pigg och alert uppsyn, även med three o’ clock shadow i ansiktet.
Jag har aldrig sett dem så tröga och långsamma och utan energi, till och med specialgrenen powerplay låg kvar i sängen och sov.
Det kanske borde serverats några koppar kaffe till den där frukostpastan.
* * *
Ingen ska komma och påstå att det slår några gnistor om hemmaspelarna heller, men de har i alla fall lyft huvudet från kudden och insett att det är match och leder rättvist.
Dock:
Så typiskt att det är fyllnadsmaterial som Brian Boyle som gör mål i en så här lam match.
* * *
Well Steffo, Eken satt såklart kvar i pressloungen och brunch-frossade så länge att han missade nationalsången och han meddelar att han tyckte att de hade god kalkon-bacon idag.
Bara han kan ha en sådan åsikt.
Lakritsdrottning är för övrigt på ingång från Helsinki imorrn, så snart kommer det Varpu-rapporter också.
* * *
Gillar inte riktigt att Zuke är nerstoppad i tredjekedjan. Han trivs för all del med Brassard, men han har varit lagets bäst forward säsongen igenom och borde få mer istid, helst ihop med i St. Louis.
När Vigneault inser det blir det show på Broadway,
* * *
Själv drar jag en grillad vurre till frukost efter att introt är clear, som Charlotte Perelli skulle sagt.
Det var sånt jag drömde om att göra när jag var liten och nu bestämmer jag själv…
* * *
Varför åker Stepan ut?
Det är väl en klockren arseltackling han sätter in.
* * *
Det sitter några tjommar i blågula vikingahjälmar högst upp i läktarhörnet bakom pressbalkongen.
Ah, landsmän…
* * *
Å andra sidan åker The Mule strax därefter ut för att han, av förklarliga skäl, inte ser St. Louis i mittzonen och kör på honom.
* * *
Red Wings har verkligen bara ett riktigt backpar.
Lashoff-Smith.
Nääää, jag menar förstås Kronwall-Ericsson.
Ska det kunna bli kul för det här ärevördiga laget igen måste Ken Holland på något vis uppgradera den lagdelen dramatiskt de kommande åren
* * *
Det, Tobias Pettersson, är en fråga världen ställt sig länge – och aldrig fått något tillfredsställande svar på.
* * *
Ni som inte ser så mycket NHL till vardags – ge inte upp nu och börja, framförallt, inte författa några mail till mig om att världens bästa liga är grovt överskattad.
Det här var en skitperiod, men det beror enkom på att det är morgon.
Klassen brukar vara oerhört mycket högre och även den här matchen kommer att stegra såsmåningom, jag törs nästan lova.

Morgonstund har gul….nej, det vetifan om den här morgonen har något guld i käften.
Mest bara dålig andedräkt efter en kort natt.
Det är ju inte nog med att söndagsmatinén mellan Rangers och Red Wings börjar redan halv ett, en okristlig tid för hockey även i normala fall. Vi ställde dessutom fram klockan i natt och förlorade en timmes sömn och har alla den där känslan av att vi alldeles nyss låg i våra sängar och helst skulle vill vara där fortfarande, varma och mysiga.
Såna gånger är det svårt att få upp temperaturen, bli taggad och tänka att ”yeah, nu blir det hockeyfest”.
Men vi får väl göra ett försök.
Det är ändå självaste Detroit som kommit till Manhattan, viktiga poäng i slutspelsracet står på spel och vi har rimligen en hygglig publiksiffra hemma i de blågula tv-sofforna med en så Sverige-vänlig starttid.
Så:
Yeah, nu blir det hockeyfest…
* * *
Det var internationella kvinnodagen igår och med anledning av den vill jag passa på att slå ett slag för de kvinnliga NHL-skribenterna.
Så många är de dessvärre inte, detta är av gammal vana och trista traditioner en svårt mansdominerad bransch, men det finns ändå några riktigt förträffliga skribenter som slagit sig in i the boys club och det gör den nordamerikanska hockeyvärlden betydligt intressantare och roligare och mindre unken.
Så läs veteranen Helene Elliott på LA Times, Lisa Dillman på samma tidning den formidabla Helene St James på Detroit Free Press – här idag förstås – Katie Carrera på Washington Post, Katie Strang på ESPN, Sarah McLellan på Arizona Republic News, Shelly Anderson på Pittsburgh Post-Gazette och coola Tracey Myers på CSN Chicago.
* * *
Är det obekvämt och segt med den här sortens morgonövningar för oss runtomkring kan man bara föreställa sig hur det känns för spelarna.
– Ja, usch, så där tidiga matcher….då får vi äta pasta till frukost vid åtta på morgonen, muttrade Hästpolo-Gustav (Nyquist i Detroit alltså, han kallas så, om nytillkomna läsare undrar, för att han kommer från finare skånska herrgårdmiljöer) så sent
Just han är i och för sig van vid slottsfrukostar och skulle rynkat på näsan åt vilken hotellbuffet som, men ni hajar:
Man ska inte räkna med explosionsartad rivstart idag.
* * *
Att notera på listan över de kvinnliga skribenterna ovan:
Samtliga jobbar på amerikanska mediaföretag.
North of the border är det bara grabbar och gubbar som får skriva och tycka om nationalsporten.
Kanada som ska vara ett så upplyst, liberalt och modernt land.
Pinsamt.
* * *
Martin St. Louis har redan visat vad han kan komma att få för betydelse för New York Rangers.
Det var hockeyns motsvarighet till Verne Troyer som i ett fem-mot-tre-läget nere i Raleigh i fredags slog den helt öppnande passning som Derek Stepan kunde använda för att avgöra matchen.
– That’s what he does, that’s why he’s here, konstaterade gamle polaren Brad Richards efteråt.
Och för att Zuke ska känna sig mer som en i mängden, vill jag också tro…
* * *
Det är väldigt tydligt att Eddie Läck gått i Roberto Luongos skola – också som twittrare.
När matchen mot Calgary igår kväll var slut la han ut en bild på det något snöpliga mål Brian McGrattan, av alla, lyckades strumprulla in från mittzonen och skrev:
– I almost had it…
* * *
En fanfar:
Eken är in the house.
Då vet man att det börjar dra ihop sig till betydelsefulla matcher.
* * *
Henke står, vad jag förstår, och det oroar lite.
Förr var det i alla fall alltid så att han hade svårt att vakna den här tiden på dygnet och alltid gjorde sina minst övertygande matcher när Sverige var uppe och tittade och så fick jag sju tusen mail om att jag bara ljög när jag skrev att han kallades kung i New York.
Nu får han dessutom gå upp mot Franzén-Legwand-Nyquist, en av ligans hetaste kedjor, så…jag har mina dubier.
* * *
Professor Hugosson är också här – såklart, vi har varit ett radapar av samma slag som Smith & Wesson senaste veckan – och han påminner om att det kunde vara ännu värre.
För han flög hit från Detroit först i morse, fick gå upp halv fyra – vilket med tidsomställningen egentligen var halv tre – och ser ut ungefär som han spela fyra övertidsperioder i en Game 7
Och förlorat.
* * * ’
Monstrets ljumskar krånglar igen, så Wings har fått kalla upp Mrazek från Grand Rapids.
Det är väl fan.
* * *
Har glömt vem på twitter det var som satte den morse, men hen hittade en klockren lika-som-bär:
The Mule och Philip Seymour Hoffman.
* * *
Nåt säger mig att Hagge Hagelin tänker snurra duktigt med OS-kompisarna Kronwall och Ericsson idag.
Hoppas de har halsdukarna med sig, för såna gånger går det fort.
* * *
Coolt att Legwand, trots att han är helt ny i klubben, värmer utan hjälm.
Det borde Hästpolo-Gustav också börja göra.
Men det kanske är nåt med herrgårdsetikett som förbjuder det?
* * *
Nä, nu tar vi väl och klämmer den här matchen då.
Låt åsikterna spruta i kommentatorsspåret, det tycker jag vore kul.