I natt ställde vi fram klockan i USA och har plötsligt sommartid.
Det betyder att tidsskillnaden mellan Sverige och östra USA i tre veckor framåt bara är fem timmar – och att exempelvis söndagens matiné mellan Rangers och Red Wings börjar redan 17.30, svensk tid.
Kom ihåg detta.

Detroit – New Jersey 7-4 (Slut)
* * *
Det är knappt så jag sett elva mål om jag räknar ihop samtliga bortaresor jag varit på den här säsongen.
Så tack för showen, Devils och – framförallt då – Red Wings.
En dylik urladdning var precis vad som behövdes för att lysa upp min dystra själ.
* * *
Hästpolo-Gustav spelar så bra också med andra kedjekamrater att man nästan kan börja misstänka att hans framgångar tidigare under säsongen inte bara hade med Zäta att göra.
Men den teorin vill han själv inte ens
– Nänä, protesterar han , jag vill inte säga så. Då får jag bara igen det…
Ha ha, man kanske borde ringa ut till Birmingham och dra en liten vals om att den unge skåningen (eller hallänningen, det är ett dividerande om vad han ska kallas) sagt att han klarar sig bra utan sin fallne kapten och se vad det väcker för reaktioner…
* * *
Det kan inte vara många i historien som suttit intill Old School Lou Lamoriello när Devils släppt in sju mål.
Men han rör inte en min under sammanbrottet i tredje perioden
Min Feech Lamanna!
* * *
Hästpolo-Gustavs nuvarande kedjekamrater låter honom emellertid slippa tråkningarna helt, de heller.
När jag och professor Hugosson frågar The Mule om den nya, lyckade förstakedjan svarar han högt, så att ”Gus” ska höra.
– Ja, det är skönt att Legwand kommit hit så man får en riktig hockeyspelare att lira med….
Ynglingen bara ruskar på huvudet.
Frallan säger sig dock vara nöjd med att kedjekamraten sköt honom på handsken så han fick ett till mål.
– Jaja, han säger att han den tog på handskens, fnyser Nyquist.
The Mule skrockar glatt:
– Jag har ju ett stort märke på tummen. Tänk, här ger jag dig beröm och ändå ska du vara så dryg….
Det är roligt i Wings-kabyssen när de vinner.
* * *
Schneider har alltså aldrig tidigare släppt in mer än fem mål i en NHL-match.
Men som Hällegård konstaterar i en av årets kommentarer i spåret:
Han har aldrig behövt spela med Bryce Salvador framför sig heller….
* * *
The Mule blir förresten förvånad när han ser bloggen.
– Jag trodde du hade åkt hem. Fan också. Nu ska du tjata igen…
Underförstått:
Om han bara vetat att svensk media, i form av yours truly, funnits på läktaren hade han aldrig gjort två mål och återigen tvingats prata om hur, hm, förlåt, streaky, han är.
Wings-fansen kan alltså tacka mig för den här segern.
* * *
Roberto Luongo.
Vi behöver inte säga mer än då.
* * *
Äkta lycka består i att komma in på hotellrummet två minuter innan room service stänger och hinna beställa en biff (no pun intended).
Den ska jag nu avnjuta medan tungviktsmatchen mellan Anaheim och Pittsburgh avgörs här på datorn.
Vi hörs på söndag eftermiddag igen.
Då spelar Rangers mot…ja, få se, vilka var det…just det:
Detroit Red Wings.

En dryg minut kvar och Red Wings leder med 7-4 – Devils reducerade just – och jag tror jag jag kan slå igen här nu.
Liten slutrapport senare.

Detroit – New Jersey 5-3 (Period 2)
* * *
Det är mycket passande DJ:n plötsligt slänger på Neil Youngs ”Keep on Rockin’ In the Free World”.
För nu är det vilda västern i Motown.
Red Wings håller på att tappa bort spelkulorna igen; de går först upp i 2-0-ledning, får ett powerplay och ser ut att ha matchen i den så kallade säcken.
Istället snor Patrik Elias pucken av en fumlande Tatar och åker upp och smäller in en reducering.
Då faller hemmaspelet ihop som en JFK-konspiration och Devils både jämnar ut och vänder och vi börjar alla fila på texter om Babcocks kris.
Men Wings kommer alltså tillbaka, gör tre raka och jisses – såna här matcher får man sällan se i det moderna NHL.
* * *
Frallan från Landsbro strikes igen – och igen.
Först styr han in ett fint skott från Hästpolo-Gustav, sedan står han sin vana trogen själv mitt i slottet och prickar in en puck på
Det är nästan så man skulle kunna säga att han är lite…hm, streaky.
* * *
Elias mål hoppas jag verkligen att Tatar – häpp häpp Wennerholm – tatar på sig…
* * *
Hästpolo-Gustavs kväll är inte helt misslyckad den heller.
Ett mål och tre assist so far.
Håller det här får han plocka fram den dyrbaraste champagnen hemma i Birmingham.
* * *
Det är lite hetsigt strax till höger nu. Jag vet inte om Feech himself visar så mycket känslorna, men han flankeras av två likaledes grå biffar som till ackompanjemang av mustiga svordomar slår nävarna i skrivbordet mest hela tiden.
Uttryck som ”son of a bitch” förekommer flitigt.
Hm.
* * *
Jagr är ingenting annat än enorm när han helt på egen hand, utan att någon ens är i närheten av att lyckas ta pucken av honom, manövrerar ut hela Wings-femman och trycker in kvitteringen.
Tröjan måste upp NÅNSTANS.
* * *
Somliga trodde att Rangers skulle, som det hette, ”take off” efter OS-uppehållet, men nu är dom, och Henke, alltså på väg mot fjärde raka nederlaget.
Sicken missräkning.
* * *
Något i mig skriker plötsligt efter en sportbar, några riktigt goda vänner, en hink saftiga wings, iskall Stella by the pitcher och en match eller två på storbildskärm.
Jag vet inte riktigt var den visionen kommer från, mitt under en live-match, och alldeles oavsett får det vänta.
* * *
Jag tror inte han går att jinxa när han är på det här humöret, så jag säger:
Hat trick för The Mule-Frallan.
Det blir det.
* * *
Hugosson strikes igen han också.
Ny kopp färskt kaffe mitt i den här perioden.
Fem plus.
* * *
Efter alla sega och målsnåla skitmatcher jag suttit genom den här säsongen – och dom har verkligen varit rekordmånga – är jag värd den här showen.
Och nu ska jag bara sitta och njuta av slutperioden.

Detroit – New Jersey 1-0 (Period 1)
* * *
Ruutu håller på att få en riktig succéstart som djävul.
Han står helt ren framför Monstret när Ryder mycket starkt jobbar fram pucken, men trots att han har så god tid på sig att han skulle hinna bygga en friggebod i målgården blir han stressad och drar iväg ett skott direkt och Monstret hugger.
Synd på en bra storyline för Gulitti & co.
* * *
Det enda målet i den här rätt långsamma och avvaktande perioden dammar istället Brendan Smith – av alla – in med en slägga jag verkligen inte trodde att han var i besittning av.
Det är enda gången hemmalagets står för en riktigt spetsig och beslut avslutning.
Därutöver ser det hela tiden ut som att något är lite off i själva finishen, som att det saknas någon millimeter, som att alla inblandade tvekar en halv sekund för mycket.
Den detaljen bör korrigeras, annars kommer dom att tappa det här också – trots att gästerna ägnar sig åt utpräglad bortamatch-hockey och mest drar ner tempot och väntar på eventuella misstag.
* * *
Ja, jag glömde – som flera påpekat – den mest givna av alla helgon.
Martin Brodeur.
Att hans tröja om några år åker upp i taket i The Rock är lika givet som att solen går upp imorrn.
* * *
Jag är egentligen genuint ointresserad av sportsouvenirer, men när jag ser att de har Lidström-memorobilia i den lilla shopen man passerar på vägen till pressboxen slår jag till och köper en keps.
Det är ändå skillnad på souvenirer och souvenirer.
* * *
Inte helt oväntat är det glesare i bänkraderna idag – precis som det skulle vara om en Jay Z-show följdes av ett Sean Banan-framträdande.
Streckdrama eller inte, en sån här match-uup fyller inga hallar vintern 2014.
* * *
Den enda gång jag bett om en autograf sedan jag började som journalist på cro magnon-åldern var när jag träffade Springsteen på Grand i Stockholm; han fick sätta en liten kråka på omslaget till ”Born to Run”.
Det ska helt enkelt till riktiga giganter för att jag ska vara intresserad – och det betyder att jag om tillfälle ges ska be Lidas signera den här kepsen också.
* * *
Sitter lite rakare i ryggen än vanligt ikväll, för tre stolar till höger om mig har jag självaste Old School Lou Lamoriello.
Han kräver stil och etikett, känns det som.
Några hälsningar, Hällegerd?
* * *
Hugosson sätter en helt ny standard och går plötsligt – utan att jag frågat – och hämtar kaffe mitt under pågående match.
Hör du det, Eken?
* * *
På så här nära håll slår det mig att Lou, både till utseende och attityd, påminner en del om en annan respektingivande grå panter från New Jersey:
Feech LaManna från Sopranos.
Så instinkten att sitta rak i ryggen är nog väldigt korrekt.
* * *
Nickar i samförstånd med Babs när jag ser att Brian Lashoff är petad idag, men slutar när jag ser att det är Jakub Kindl som ersatt.
Det finns för all del färre alternativ än på den tiden när Lidas och Rafalski utgjorde första backpar och Kronwall och Stuart det andra, men Kindl?
Kalla ner Adam Almquist från Grand Rapids, gubbe.
* * *
Fast när Ken Holland dansar förbi Lou på väg till sin svit utbryter glatt litet kramkalas.
Så skulle Feech aldrig ha agerat med en fiende.
* * *
Det är alltid underhållande att se Monstret i kassen. Han spelar, how to put it…okonventionellt. Men han stoppar fan puckarna.
Samtidens Ville Löfqvist!
* * *
Knack knack i träkolan, men hittills verkar det faktiskt som att nätet håller ikväll.
En nåd att stilla be om.

Har ni någonsin upplevt den lätt overkliga känsla dagen efter en omvälvande konsert en lyckad bröllopsfest eller, som barn, en hisnande cirkusföreställning?
Well, just den känslan håller Detroit i ett grepp lika fast som en gammal Ulf Samuelsson-kram framför kassen idag.
Minnesbilderna från gårdagskvällen, när Lidas dubbades till Red Wings-helgon för evigt, har ett slags sagoartat skimmer, en nästan drömlik ljusglans, en air av chimär.
Man kan inte riktigt fatta att man var med om den glittrande galakvällen – och det alldeles nyss.
Det är ett både exalterande och vemodigt sinnestillstånd, man får liksom lite blues mitt i euforin – och det tar ett litet tag att återanpassa sig till verkligheten igen.
Men i The Joe finns inget utrymme för eftertanke och resor ner längs memory lane– här blir det snabbt och brutalt vardag direkt.
Red Wings ska redan ikväll spela en betydligt mindre glamorös match mot New Jersey och spelarna måste snabbt skaka av sig alla kvardröjande känslor; båda lagen klöser med naglarna längs tabellens klippväggar och bägge strävar efter att nå samma lilla platå.
Det borde jag också – skaka av mig kvardröjande känslor alltså – men vi får väl se hur det går, jag rätt bra på att förlora mig i såna här stämningar
Men jag är i alla fall här och ska göra mitt bästa för sätta lite sprutt även på denna fredagsafton.
* * *
Det är, av lättförklarliga skäl mindre trängsel i pressboxen ikväll och hur osannolikt det än kan låta för de som känner mig och vet hur begränsade mina tekniska färdigheter är har jag fixat lite med datorn under dagen.
Så det finns åtminstone ett litet hopp om mer nåd på uppkopplingsfronten under denna tillställning.
Men var förvarnade, vi är fortfarande i NHL:s skruttigaste hall och allt kan gå åt helvete igen.
* * *
Red Wings och Devils gick ju, som de som hänger med i den här bloggen minns tydligt, i clinch i Newark så sent som i tisdags.
Då borde Wings ha avgjort redan under de första två perioderna, men slarvade sin vana trogen bort segern i slutet.
Revanschbegäret borde vara glupande och potentialen för en hygglig match därmed ändå god.
* * *
Glömde det i slutrapporten, men när jag kom ut till pressparkeringen efter matchen igår kväll visade det sig att jag hade glömt att låsa hyrbilen.
Så den hade stått olåst i sju timmar.
I downtown Detroit.
Det är likvärdigt med att gå och smacka hundradollarsbuntar i handflatorna i South Bronx om nätterna och att bilfan stod kvar betyder att jag nu förbrukat en årsranson av bonnröta.
* * *
Tuomo Ruutu begår sin debut som Jersey-djävul ikväll och verkar väldigt glad över att få göra det.
– Det är roligt att byta lag, plötsligt får man 20 nya kompisar på en gång, säger han till Gulitti på The Record.
Återstår om han får nya vänner i supporterleden också.
Jag utgår från att exempelvis vår kommentatorsspårsagitator Hällegerd håller ett vakande – och sedvanligt kritiskt – öga på den dyre finländaren.
* * *
I tidvis stökiga Renaissance-skrapan, bloggens lite bedagade home away from home i Motown, var det befriande lugnt och stilla igår, jag hörde inte en endast fyllvrål ute i korridoren innan jag skulle sova.
Men nu är det helg och redan under eftermiddagen förändras stämningen drastiskt. Det ena förväntansfulla grabbgänget efter det andra ramlar in i lobbyn och några hinner till och med med ett par snabba rusningar till baren.
Så det är bara att stålsätta sig, skrapan kommer svaja som Chara efter en Kron Wall of Pain-propp framåt natten.
* * *
Red Wings enda nytillskott sedan trading deadline är David Legwand och han spelade redan igår.
Den debuten kom milt uttryckt i skymundan – och vad absurt det ska ha känts att som Predators-pjäs plötsligt kastas rakt in i den ceremonin – men jag tyckte han såg okej ut mellan Hästpolo-Gustav och The Mule.
Fullvärdigt substitut för Pavel och Zäta är han såklart inte, by a countrymile,fast det blev omedelbart lite mer stabilt i mitten.
* * *
Får trängas lite med Chico, Devils expertkommentator, vid kaffekannorna i presskyffet i The Joe ett par timmar före match.
Han ser ut att undra var han är någonstans…
* * *
Zuke Zuccarello gör tydligen comeback efter handskadan nere i Raleigh i kväll och jag ser med iver fram emot era rapporter om hur han och fellow knatten St. Louis fungerar ihop.
* * *
Ken Daneyko är också här, för samma tv-team, men han är inte det minsta förvirrad.
Han vet att han befinner sig på gammal fiendemark, särskilt från finalerna 1995, och verkar trivas väldigt bra med det.
* * *
Läser att även Dallas Stars ska ha en tröjhissningsceremoni, för Mike Modano, och börjar fundera på vilka nu aktiva spelare som kommer att blir föremål för samma hedersbetygelser när krutröken i deras karriärer lagt sig.
Här är några förslag – och man ska ju komma ihåg att det bara är väldigt speciella karaktärer som är aktuella, det räcker inte blott med att vara bra:
Teemu Selänne, troligen både i Anaheim och Winnipeg – om det inte, som Hugosson flikar in från andra sidan presslounge-bordet blir i Phoenix, eftersom det var den organisationen han representerade när han spelade för Jets och hur absurt vore inte det. Alfie nämnde vi redan igår, det tror jag är en no-brainer i Ottawa. Crosby i Pittsburgh såsmåningom, utan tvekan. Iginla i Calgary? Borde bli så. Ovtejkin i Washington – bara han stannar hela karriären. Zäta här, möjligen. Lundqvist? Bara om han bärgar en titel åt Rangers, det är ett måste där.
Sen ska Jagr såklart vara kandidat, men var? I teknisk mening borde det vara Penguins som hissar upp nummer 68 i taket, men dom gillar ju inte honom där – så var?
Fler förslag mottages tacksamt.
* * *
Apropå Hugosson, Pro Hockey-professorn, är han helt tagen när han sitter och tittar ut över pressloungen.
– Det är otroligt för mig att befinna mig i den här miljön och se människor jag känner igen från tv och följt på håll sedan jag var liten. Jag får sån lust att bryta upp och ta med mig familjen och flytta hit, flämtar han.
Sånt är bra att höra, så jag inte sitter och blir bortskämd över det som blivit vardag.
* * *
Ja, jag tycker förstås att Lilja ska hyllas med tröjhyllning också, men det får nog bli hemma i mitt vardagsrum i så fall.
* * *
Det är ikväll The Mule skjuter skarpt, bestämmer jag härmed.
* * *
Hugosson – som jag sett mer av den här veckan än min egen spegelbild – blir inte direkt mindre andlös när Jim Devellano plötsligt slår sig ner för att prata lite.
– I’m from a town called Örebro, hör jag honom plötsligt säga.
Ja, Hugosson alltså.
Inte Devellano.
* * *
Nu tar jag det säkra före det osäkra och avfyrar det här introt medan jag fortfarande är i loungen och har bra uppkoppling.
Om teknikgudarna vill återkommer jag i första paus – om inte kommer det sammanfattning efteråt.

Detroit – Colorado 2-3 (Slut, övertid)
* * *
I andra periodpausen står han plötsligt hos oss på den blågula lilla pressläktarsektionen, The Man of The Hour.
Han ser både nöjd och rörd ut.
– Ja, det var känslosamt. Men jag klarade mig i alla från att gråta, påpekar han innan han hastar vidare till de 30 (!) släktingar som sitter på en hederssektion i närheten.
Jag kan inte riktigt säga detsamma…
* * *
Wings var bra ikväll igen, men trots att de fick med sig en poäng den här gången blev det lite som mot Devils i tisdags ännu en gång:
De gav bort segern – om än på övertid.
Ytterligare några puckar borde ha suttit innan det överhuvudtaget kom så långt som till sudden death.
* * *
Jag vet inte om ni fick se det på tv, men det regnade ytterligare några Lidas-hälsningar på jumbotronen under kvällen.
Bland annat sa självaste Teemu Selänne, always the gentleman, några vänliga ord i en reklampaus.
Det kommer han gissningsvis inte att göra när Kron Wall of Pain går i pension…
* * *
Hugosson har förstås haft koll hela kvällen, men jag ser det först sedan Lidas varit framme och hälsat.
Joe Sakic sitter bara några meter ifrån oss.
Ojvoj så stort.
* * *
Det var ju tur att det inte fanns någon bookmaker inom räckhåll då, för The Mule gör ju alls inga mål – och han ville inte göra några heller.
– Nej, flinar han, jag avstår hellre en kväll att såna som du ska komma och prata om att jag är ”streaky”…
För säkerhets skull är det nog bäst att påpeka att smålänningen skojar.
* * *
Det verkar rörigt på flera håll efter de se senaste dygnens trejdturbulens.
Tampa förlorar första matchen utan St. Louis hemma mot Buffalo – och Vancouver…ouch.
* * *
Red Wings spelar som sagt helt okej i denna matchen, men samtidigt – som det måste svida längst in i Lidas hockeysjäl att se backar som Quincey, Lashoff, Smith och sophmore-slumpande DeKeyser lalla runt med pucken i egen zon.
* * *
Luongo är i sanning släppt ur Tårtans fängelse och kan mitt under sammanbrottet i Dallas inte låta bli att avfyra följande tweet:
”Pray for Eddie”…
* * *
Ytterligare en samtida svensk NHL-stjärna kommer att föräras en kväll av den här förtrollade sorten innan allt är sagt och gjort – och han fanns på isen ikväll.
Jodå, förr eller senare kommer Ottawa, trots den här utflykten till Detroit, att hissa Alfies nummer 11 i Canadien Tire Center.
* * *
Fast jag börjar undra om det inte är Tårtan som behöver omvärldens böner snart.
Så här kan det ju bara inte fortsätta, Canucks befinner sig i fritt fall och kommer att gå till slutspel lika mycket som Brage – mitt och Lidas gemensamma favoritlag! – kommer att vinna Champions League.
* * *
Upplevelsen grumlades för min personliga den något av uppkopplingstrauma på pressläktaren, men struntsamma.
Det var en ära och ynnest att få vara med när Nicklas Lidström, en regelrätt idol, skrevs in i historieböckerna och blev ett helgon på riktigt.
Jag hoppas han och hans gäster har en riktigt sjudundrande fest ute på stan just nu.
Själv ska jag lägga mig och se till att vara i slag för ny holmgång i The Joe I morgon kväll.
Väl mött då, hoppas jag.

Detroit – Colorado 2-1 (Period 2)
* * *
Typiskt nog kommer jag in här just nu, men sorry – det är problem mest hela tiden, så jag får verkligen återkomma efteråt.
Beklagar verkligen
Red Wings leder dock med 2-1 och spelar rätt bra vad mig anbelangar.

Detroit – Colorado 1-0 (Period 1)
* * *
Well, på arvtagare Kronwall tycks de emotionella pre game-övningarna ha haft samma effekt som eld har på krut.
Han får för sig att han är Erik Karlsson, zickzackar sig in i Colorado-zonen och sprätter upp en backhand i nättaket bakom Giguere.
Såna mål har han inte gjort sedan han var mini-wall of Pain hemma i Järfälla.
* * *
Det är snarast Av’s som ser ut att vara tagna av kvällens högtidliga inramning.
De har några korta sekvenser i mitten av perioden, men därutöver ligger ivriga, energiska hemmaspelare på nästan hela tiden.
De kanske skulle låtit bli att smyga ut i båset innan värmningen.
* * *
En trevlig bieffekt av att de hyllat tidernas bäste Detroit-back är att de faktiskt är knökat i The Joe ikväll.
Det ser man vanligtvis bara framåt våren, när slutspelet börjat och bläckfiskarna plaskar i isen, men – skoj.
* * *
Hugosson visar färska bilder från Tampa där fans tydligen ändrat Martin St. Louis namn till ”Deathtome” på sina gamla jerseys.
Ojovoj.
Det är nog rätt bra att Bolts och Rangers spelat klart för säsongen.
* * *
The Mule agerar med samma rungande självförtroende som i Jersey i fredags och hade jag en bookmaker i närheten skulle jag satsa stora pengar på att han pangar in minst ett mål innan aftonen är över.
* * *
Det var många nordamerikanska twittrare som tidigare under kvällen undrade hur lång tid Lidas skulle behöva för att spela sig till en plats i dagens Wings.
Vad är det för fråga?
Han skulle på sin höjd behöva en kopp kaffe för att peta såna som Kyle Quincey och Brian Lashoff.
* * *
Det finns nästan inget i hela världen som gör mig mer deprimerad och nerslagen än tekniska problem under hockeymatcher.
Allt känns i ett slag meningslöst när det inte går att blogga som vanligt och allt blod försvinner ur formuleringarna…
* * *
Seriöst, om han bara ville är jag hundraprocentigt övertygad om att Lidas fortfarande skulle kunna spela – och vara en av Detroits allra bästa.
* * *
Lite allsång till Journey framåt slutet av tredjperren…ska man våga hoppas på det?
Det finns nästan ingenting som när ett fullsatt The Joe går igång i ”Don’t stop belivin’”.

Jag säger det igen:
Hur ska Red Wings kunna spela match efter den här känsloladdade högtidsmässan?
Det är som att tvingas ha uppkörning direkt efter att man sett sina barn födas.
Men det finns inte mycket till val.
Dom måste spela – och dom måste hedra sin gamle kapten en seger.
Allt annat vore ju ynkligt..
* * *
Nä, jag bölade inte – mest för att jag var upptagen med att vara Kapten Haddock-arg över hur uselt tekniken här uppe fungerar.
Men när baneret med nummer 5 sakta steg mot taket, för att aldrig mer tas ner, och de samtidigt zoomade in en Lidas rörd till verkliga tårar, då var det där hårda tillbaka i halsen, det medges.
* * *
Inget tal av Homer.
Lite skandalöst.
Men som dom sa:
Det fanns två väl här. Att låta Homer hålla i hela arrangemanget och ha kul eller kalla in proffsen.
– Och vi valde tydligheten…
* * *
Jag har inte riktigt hängt med i den svenska idrottsdebatten, men Hugosson på stolen intill hugger direkt när de rullar ut den feta trucken på isen.
– Oj, ger dom honom en bil…hur går det hem i Sverige.
Ja, att Wings inte håller koll på vad de tycker där…
* * *
Vet inte om inte det gick fram i tv, men vi såg tydligt hur tiotalet Avalanche-spelare, med kapten Landeskog i spetsen, kom ut i motståndarbåset under ceremonin.
Match mot rival eller inte – en Lidas-hyllning missar man inte.
* * *
Zäta såg fortfarande ut att ha rätt ont, men det var angenämt bara att se honom på benen igen, tycker jag.
* * *
Som om det inte vore nog med allt annat la batteriet i telefonen av mitt i allting också, så jag har inga bilder från den historiska kvällen.
Men vi ska om vi inte kan muta Hugosson med någon bärs så han kan maila en eller två.
* * *
Ledsen för det här, det verkar bli fiasko av alltihop på grund av The Joe-nätet, svajigare än Edmonton-back just nu, men jag skriver och om inte annat publiceras det jag har att säga efteråt.
Nu tittar vi på hockey.