Herrejävlar vilket drama.
Och USA vinner alltså – efter att TJ Oshie satt, ja, vad? fem straffar?
Otroligt. Nu rusar vi mot den andra arenan – för Tre Kronor.

Ryssland – USA 1-1 (Period 2)
* * *
Ja, herregud vilken match.
Det är ju som i en Game 7 i United Center eller Sharktank i maj.
Jag håller helt med er i kommentatorsspåret:
Hur ska det Sverige som uppträdde mot Schweiz igår ha en sportkepa mot något av de här lagen.
– Fast så tänker man ju alltid, säger kamrat Abris.
Kanske det, men så HÄR bra hockey har inte spelats i någon turnering Tre Kronor sett på fyra år.
* * *
– Nu osar det katt, säger Big Papa Wennerholm.
Ögonblicket senare tar Poeten från Jekaterinburg emot pucken på blå, störtar mot mål och sen säger det, för att uttrycka det på Holmgren-lingo, tjong i medaljongen.
Då börjar lördagkvällen i Ryska republiken.!
* * *
Undrar om Bylsma, USA:s befälhavare, tipsat sina killar om hur man bäst spelar mot Malkin.
Det blir ju lite speciellt, eftersom de då vet till nästa gång de möter Pittsburgh– där Bylsma alltså coachar den ryske superstjärnan till vardags – hemma i NHL.
Hm.
* * *
Amerikanerna är tidvis grundligt tillbakatryckta i den här perren, men fortsätter strida med Alamo-inspirerad tapperhet framför Quick och efter ryska ledningen börjar de kliva fram mer också och precis här i slutet kommer kvittering.
Cam Fowler från Disneyland föser in den med skridskon och vi har därmed det perfekta upplägget inför tredje..
* * *
Jag börjar bli småförkyld, kan jag meddela, men det är alla andra också och ingen hinner ens tänka på det så jag lovar härmed att försöka hålla mig för god för den ynklighet dylika åkommor brukar utlösa.
* * *
Att Ryssland har offensiva artister vet vi ju sen förut.
Det imponerande här är att de uppträder så disciplinerat och välorganiserat i försvarsspelet.
Guldpotential finns, det är helt klart.
* * *
De hörs inte så mycket under det infernaliska RA-SI-A-muller som pågår oavbrutet, men när Fowler fixar kvitteringen visar det sig att det är ganska gott om amerikaner på läktarna också.
* * *
Abris – inte DEN Abris, bör jag påpeka igen, det handlar om vår demonreporter Hans Abrahamsson – påstår att Vinnerborg fick en puck i klockspelet i förstaperren.
Det missade jag, men dessbättre har även domarna susp under brallorna.
* * *
Jag tror man kan säga att jag älskar Pavel Datsyuk.
* * *
Nu blir det jäktigt efteråt.
Sverige spelar nämligen i andrahallen ikväll, den mitt emot Bolshoy, så när detta drama är avgjort får vi alla hasta över dit för att säkra platser på en betydligt mindre pressläktare.
Räkna inte med några nya inlägg förrän jag är där.

USA – Ryssland 0-0 (Period 1)
* * *
Ja, nu tittar vi på kvalitetshockey, spelad av människor som hör till planetens bästa inom sitt fält.
Det går snabbt, det smäller, det är intensivt och börjar man tänka på den svenska matchen mot Schweiz i går får man samma känslor som när man sett de bästa lagen i NHL:s västra konferens drabba samman i slutspelsclasher och sen kommer tillbaka och ser Rangers mot Carolina i öst:
Är det här verkligen lag i samma serie?
Ryssarna har mest puck och skapar understundom brutalt tryck, men amerikanerna spelar fantastiskt tajt i egen zon och ser ändå till att de inte får skapa särskilt många, eller heta, chanser.
Kraftmätning monumentale blir det under de återstående perioderna.
* * *
Captain Callahan röjer som en trimmad jordfräs runt Bobrovskys kasse och har redan varit i ett par gurgel med irriterade ryssar.
Det är väl så Pittsburgh-fansen ska bli förtjusta innan han kommer som rental om några veckor…
* * *
Alla på isen håller sig nogsamt undan Vinnerborg, noterar vi. Ingen vill bli open ice-proppad av domarnas svar på Niklas Kronwall…
* * *
Inte för att jag var här på den tiden, men man hängde ju med via den svartvita burken i gillestugan på Slingergatan i Borlänge hela 70-talet och kan inte bli att småhäpna över kontrasten mellan nu och gamla CCCP-tiden.
Spelare som Petrov och Maltsev och Charlamov och Jakusjev (jävlar vad bra!) och Helmut Balderis knappt ens log, hur stor hockeykonst de än kreerade, och på läktarna satt en grå, uttryckslös massa i nåt konstigt halvdunkel och på sin höjd applåderade lite artigt.
Nu är spelarna showmän och Bolshoy-arenan enda enda färgsprakande, dånande festival befolkad av lyckliga galningar med flaggor målade i ansiktet och tutor i händerna.
Härligt är det.
* * *
Varför är det så många i Team USA som heter Ryan?
Dom slår ju till och med det svenska Henrik.
* * *
Det känns som att en och annan på plats idag druckit betydligt mer än dva vodka, om man säger så.
* * *
Absolut fullt på pressläktaren också – för första gången.
Det är verkligen vanlig gruppspelsbatalj det här.
* * *
Jag tror vi kommer få se Big Papa i Texas framöver.
Han febrar oavbrutet om hur bra han tycker underbarnet Nichushkin, Dallas Stars stora framtidshopp, är.

* * *
Dåliga finska nyheter igen:
Barkov kan inte spela mer.
Jarkko, om du läser, mitt hjärta goes out for you.
* * *
Såg ni Kane under USA:s powerplay här i slutet?
En konstnär.
* * *
Nu tycker Big Papa att Bolshoys zamboni-maskiner går för sakta.
* * *
Presjdent har inte zoomats in i jumbon ännu, men han lär verkligen vara in the house.
Och u är han förmodligen nere i omklädningsrummet och vill styra upp powerplay.
* * *
Period två kommer snart.

Stämningen tätnar i den väldiga värdnationen igen, all verksamhet stannar av och själva luften laddas med sprakande elektricitet – från St. Petersburg till Stillahavskusten.
Hockeypojkarna, de som förväntas förlösa hela det förödmjukande landet, ska ju upp mot store satan själv här i Bolshoy Ice Dome.
Alltså:
Ryssland mot USA.
Det är en match laddad med kittlande dimensioner.
För det första är det är hela OS-turneringen första riktiga tungviktsmöte, utkämpad av två högklassiga och jämbördiga lag.
För det andra finns det, milt uttryckt, historiska motsättningar mellan de inblandade nationerna.
Och för det tredje är det repris av Miracle on Ice-klassikern i Lake Placid 1980 och gyllene chans till rysk revansch 34 år senare.
Man kan invända att det är helt andra förutsättningar idag och att hemmaseger i en regelrätt proffsmatch ingalunda suddar ut minnet av tidernas OS-skräll, iscensatt av ett gäng frejdiga college-spolingar.
Men det är så uppgörelsen säljs och det är så den uppfattas i Ryssland.
Därför kan vi mycket väl få vara med om en oförglömlig eftermiddag i Sotji nu.
* * *
Jodå, det blev en historisk första holmgång i den ryska natten igår.
Vi gick till Russian Cuisine, en provisorisk lantkrog på innergården bakom hus nummer 11 i Hammarby Sjöstad-komplexet – också känt som The Tomas Ros Building.
Den påminner starkt om artificiella barer i svenska 90-talssåpor som ”Rederiet” och ”Storstad”, såna där som var demonstrativt och drivs en klotrund Boris med skeptisk blick, noll kunskaper i engelska och en kamphund inlåst i en garderob ifall gästerna blir för stökiga.
Man får själv hämta öl i ett stor kylskåp och vill man ha mat pekar man på bilder i inplastade blad i en tummad meny. Jag tog järpar, för vi är ändå i Ryssland och härifrån kom Majakovskij – den magnifike poeten bakom en rad jag ständigt skanderade under min röda ungdom:
– Ananas järpe, frossa och njut, borgare snart är din saga slut!
Det blev en vodka också, som sig bör. Det kändes som att dricka en liten droppe av Ryssland.
* * *
Att det här är OS-turneringens hittills största match bevisas också av det faktum att man för första gången behöver biljetter till pressläktaren.
Det har vi, men det gäller att vara på plats i tid för att paxa platser och eftersom de andra är och kollar när de heroiska damkronorna säkrar en semifinalplats faller det på min lott.
Dessvärre sitter en stressad slovak och kämpar med en krönika – det kan man utläsa av minspelet, bara krönikörer som inte hittar tillräckligt slagkraftiga formuleringar ser så plågade ut – på ”min” plats, varmed jag får reservera stolar två meter längre ner på samma rad.
Då blir Big Papa Wennerholm, sån inpiskad vanemänniska under turneringar att genomsnittliga mjölkbönder framstår som rebelliska rockmusiker, inte glad…
* * *
Alla dagar när man får se Patrick Kane spela hockey är bra dagar och det får vi idag.
Eventuella läsare som inte ser så mycket NHL till vardags och inte haft nöjet tidigare ska definitivt hålla särskild koll på nummer 88 i amerikanska laget,
Han är en av samtidens allra största hockeyartister, en egen liten show på två ben, lika förälskad i det han håller på med som Erik Karlsson.
Och ju mer som står på spel, desto bättre blir som.
Som Yellbear Hjalmarsson, lagkamrat till Sugar Kane i Chicago, berättat i samband med Stanley Cup-slutspelen.
– Man vet alltid när det börjar bli skarpa lägen i matcherna, får då skriker Kane hela tiden efter pucken. Han vill vara den som avgör.
Som jag älskar den egenskapen.
* * *
Det här är också att vara på plats under ett OS: Man har betydligt mindre koll på det som händer under tävlingarna än om man är hemma i tv-soffan.
Att Kalla sätter hela hemlandet i brand med sin bragd är nåt jag bara hör om i efterhand, jag visste inte ens att loppet gick.
Men grattis, nu kan ni hälla upp ett järn och fira med att kolla på lite kvalitetshockey i bloggens sällskap.
* * *
– Dva vodka, sa jag till Boris på Russian Cuisine igår och höll upp två fingrar.
Det kändes ungefär som att komma till New York och hoppa in i en gul taxi och väsa ”follow that car”.
Otroligt cool.
* * *
Södertälje, förlåt Slovenien, skrällde med en 3-1-seger mot Slovakien här i Bolshoy tidigare i eftermiddag och vi kan nu nu slå fast att slovakerna är en grym besvikelse.
Men som Big Papa konstaterar:
– Det kanske Tatar sig..
* * *
Enastående av damkronorna att vända och vinna mot Finland.
Nu är de sannolikt helt chanslösa mot USA i semin, men bronsmatchen mot Ryssland kan bli en klassiker när det finns så mycket hjärta och glöd i laget.
Kör så det ryker!
* * *
– Avtjekin, säger ryssarna andlöst när The Great Eight glider ut på isen för värmning.
Jo, med A.
Nu ska han frälsa 142 miljoner landsmän igen, det bara är så.
* * *
Majakovskijs järpar igår var helt okej, men likafullt:
Efter en vecka här borta börjar tanken på en juicy biff på Smith & Wollensky nästa tisdag, när det är meningen att jag ska vara hemma i New York igen, kännas…underbar.
* * *
Nu kommer det meddelande om att mobilnätet stängs av i Bolshoy under den här matchen (som om det nånsin varit på…jag har svårare att skicka sms och ringa än i hissen hemma i Midtown).
För jodå, idag är han här och sprider Berlin 36-känsla.
Putin.
The prejsident, som dom säger – också det så där andlöst imponerat.
* * *
– David Backes gör första målet, säger Big Papa.
Jag säger Kane.
* * *
Nej, nu kör vi.
Man får inte se många hockeymatcher med den här potentialen under en livstid, så häng på.

Kanada vinner till slut med 6-0 – utan att precis överanstränga sig.
Det var inte mycket till hockeydrama att titta på, men vi hade det förbannat mysigt hi Bolshoy-hallen i alla fall.
Nu, som sagt:
Den första ryska utekvällen i Biffens 46-åriga liv.
Rapport följer imorrn, innan den laddade uppgörelsen mellan Ra-si-a och Team USA.
Vi hörs då, hoppas jag – och fan så roligt det vore om det blev lite mer aktivitet och ramalama i kommentatorsspåret.

Just som jag kramat ur mig en krönika om de onådiga hockeygudarna tittar jag upp från pressläktarbordet och får för mig att jag är på All Star-match i Nordamerika.
Det är så det ser ut när Jeff Carter med benägen assistans av Patrick Marleau och en uppsluppen Sidney Crosby leker in två snabba mål.
Det är inte blott klasskillnad mellan Kanada och Österrike.
Det är som skillnaden mellan en encellad organism och en rymdfärja.
Oh boy.
* * *
Nu är det verkligen OS på riktigt.
Bjurre Biff och Big Papa sitter ensamma kvar på pressläktaren och knattrar på texter medan en ojämn och tämligen ointressant match avgörs nere på isen.
Ena stunden tittar Big Papa upp och drar en dålig ordvits, nästa rafsar jag upp en hundrarubelsedel för att köpa starkt amerikanskt kaffe – och ibland bara lutar vi oss tillbaka och kollar lite på kanadickernas föreställning.
Det är så trivsamt som en homo sapiens kan ha.
* * *
Jag brukar ju träffa spelarna först sedan de fått av sig uniformerna, i omklädningsrummen, och då är de i allmänhet lika väldoftande som nybakade bullar men ska man snacka med OS-deltagare får man ta dem i full mundering och här ber bloggen att få komma med ett avslöjande:
Såna gånger luktar hockeyspelare rätt illa!
* * *
Brynäs-Starkbaum har det inte så skoj i Österrikes kasse, men hey – han nyper en Corey Perry-straff med plocken.
Det blir nåt att berätta för Honken om hemma i Läkerol-arenan om någon vecka.
* * *
Budskapet från Tre Kronor är glasklart:
Det är för jävligt, det som hänt Zäta, men de måste låta bli att tänka på det.
– Vi kan inte tycka synd om oss själva, då går det åt skogen, säger till exempel kapten Kronwall.
Det är såklart en helt korrekt inställning.
* * *
Jeff Carter gör alltså ett äkta hat trick här – tre mål i obruten följd i en och samma period.
Tänk vad man får se.
* * *
Man skulle behöva Jonte Ericssons Mensa-hjärna för att hänga med när Big Papa försöker reda ut vilka Tre Kronor – klar som etta i gruppen – får möta i kvartsfinalen.
Han har berättat, men det enda jag fattar är att de efter morgondagens möte med Lettland inte spelar förrän på onsdag och det låter inte alldeles lyckat.
* * *
Jag kan inte låta bli att tycka att det är rörande när Hjalmarsson – till vardags bitter rival till alla som har med Detroit Red Wings att göra – lider med Zäta och inget hellre vill än att hans rygg läker fort.
– Det är inte hockey man tänker på såna här gånger, bara att en väldigt bra kille blir hel och frisk så fort som möjligt, säger han.
* * *
Det är alltså Kanadas tredjeställ vi ser ikväll.
Har Tre Kronor ett sånt också – och vad är det i så fall för färg på det?
* * *
Gustav Nyquists blick när vi pratar om Zäta – som han till vardags har en ständig, rå och djupt underhållande låtsasbeef med – är också rörande.
De använder inte sådan terminologi och skulle aldrig säga så, men bortom all jargong och all attityd hyser de här människorna en djup kärlek för varandra.
* * *
Jamen, då avnjuter vi väl tredjeperren här också.
Sen, jävlaranamma, sen ska Biffen ta sin första ryska utekväll någonsin!

Nu ska Kanada – i hotfullt svarta ställ – alldeles strax gå upp mot Österrike.
Men jag sitter fortfarande och filar på en krönika, så ni får klara er utan liveblogg i alla fall inledningen.
Om jag bara kan få bokstäverna att gruppera sig som jag vill planerar jag dock tt glida in i handlingen när den förmodade slakten pågår.
Som en chef som just presenterat önskad vinkel skulle frågat:
Funkar det?

Ingen stor match, i sanning.
Men Sverige vinner med 1-0 och räddar fredagen åt oss.
Mer kommer här senare.

Sverige – Schweiz 0-0 (Period 2)
* * *
Slipsen, en svart med mörkblått Paisley-mönster, sitter där den ska nu.
Så givetvis blir det bättre.
Det går fortfarande lite för långsamt i anfallen och det känns fortfarande lite uddlöst, men spelet är i alla fall i huvudsak förlagt nere hos Berra och Henke slipper städa upp efter en massa misstag i egen zon.
Så:
Jag ber verkligen om ursäkt för denna skandalös blunder.
* * *
Istället är det Berra som räddar joddlarna några gånger och som Big Papa konstaterar:
– Schweiz har bestämt sig för att det får Berra eller brista.
Dagens bästa!
* * *
Fjärdekedjan är bäst och borde få mer speltid
Det händer ju lite saker när Kryckan, Jimmie och framförallt en furiös Hagge är ute och stökar på isen.
* * *
Linjedomaren Greg Devorski försöker göra en Vinnerborg och sänker Alex Steen med en tackling.
Den olympiska domartaktiken är intressant.
* * *
Pudding får armera klubborna, tror jag.
De går ju av som okokta spagettistänger hela tiden.
* * *
Vad sur Suri Reto måste blivit när han åkte ut för delay of game. Pucken tog ju i sargen först.
* * *
Kisscam innebär riktigt skabrös show i Bolshoy-domen. Vissa par de zoomar in på läktarna börjar hångla så grovt att de blivit arresterade i om det varit amerikanska södern.
Men jag klagar inte, när det inte händer mer på isen får man väl glad åt någon form av underhållning.
* * *
Yellbear Hjalmarsson framstår i mina ögon som Sveriges bäste back – men Mark Streit är isens kung.
* * *
Jag gillar inte de korta pauserna. En periodvila ska pågå i arton minuter, inte femton– då hinner en bloggare inte ens tänka på kaffe.
* * *
Nu då, pojkar. Låt den där draken lyfta. Vi behöver alla något att vara glada åt efter den här hemska dagen.

Sverige – Schweiz 0-0 (Period 1)
* * *
Hej Schweiz asså…
Det här fortsätter vara den svarta fredagen.
Vilken hemsk svensk period.
En korpulent bloggare på pressläktaren kan ju inte veta säkert, men det är lätt att få för sig att Tre Kronor är grundligt skakade av morgonens nyhet, för de uppträder frapperande stirrigt och förvirrat och osäkert – i synnerhet de tio första minuterna.
Om det inte varit för att åtminstone Kung Henrik är vaken från början hade joddlarna från Alperna garanterat varit i ledning.
Hu.
* * *
Stämningen?
Ja, det är som på en träningsmatch på Long Island i september ungefär.
Kanske är det därför Tre Kronor spelar så här – de tror inte matchen börjat eftersom inramningen omöjligen kan vara så torftig under turneringen som kallas världens bästa.
* * *
Schweiz spelar frejdigt, aggressivt och med ett jävla självförtroende – och varför inte.
Dom har absolut inget att förlora i den här tillställningen.
* * *
Erik Karlsson tacklas inte oftare än Douglas Murray åker i åttor runt sina motståndare, men han kliver faktiskt upp och åtminstone försöker proppa Bieber.
Han är nog One Direction-fan, EK65.
* * *
Är det inte extremt få avblåsningar? Jo, det är det. Det bekräftas av Big Papa.
* * *
Mårts får nog ta och leka lite Tortorella i den här pausen också. Det kan ju inte fortsätta likadant.
* * *
Dagens tv-ögonblick, har jag förstått:
Erik Karlsson får i Viasat-sändningen frågan varför inte Henrik Lundqvist har någon cykel i Sotji.
– Vi hittade ingen med stödhjul, svarar Ottawa-backen.
Han är artist på både på och utanför isen.
* * *
Om ni ursäktar – jag har fan varit ute i snart en vecka nu – fortsätter jag klucka glatt åt schweiziska namn.
Det är ju till exempel lite underhållande att en back heter Blindenbacher.
Och så är jag glad att vi inte behöver sätta plus på Martin Pluss!
* * *
Alex Steen tycker jag ändå såg rätt okej ut – och Hagelin hade några fina byten.
* * *
Sean Simpson, Schweiz coach, har följande att säga om motståndet här i eftermiddag:
– Der besten Gegner, gegen den die Schweiz je gespielt hat.
Enligt Big Papa, som hade stort A i tyska i folkskolan, betyder det att detta Tre Kronor är det bästa lag Schweiz nånsin spelat mot.
I så fall måste han tro att det är ett helt annat land som kommit ut de första tio minuterna.
* * *
Nu fattar jag.
Jag har glömt att knyta på mig slipsen.
Klart det blir dåliga perioder då.
Detta ska korrigeras nu.