Washington – NY Rangers 0-2 (Period 2)
* * *
Vad är det som händer?
Rangers gör ju en enastående period, ligger på och snurrar som Vigneaults förra lag i anfallszonen och går upp i 2-0-ledning– bland annat efter en gräddtårta till mål när Dirty Harry Callahan först river åt sig pucken i sarghörnet, passar till Richards, störtar mot mål, får tillbaka puckfan och slår in den på volley.
Ojvoj.
Siffrorna hade de facto varit ännu större om inte Holtby stått för säsongens insats.
Det är som att blåskjortorna under de lediga dagarna sedan Blues-matchen varit med om en aha-upplevelse och plötsligt fattat Vigneaults system som vanliga människor som ska ta körkort efter några inledande lektioner förstår hur koppplingen och växelspaken ska användas.
Förbluffande.
* * *
Står och pratar med Brooksie i pausen när Ray Shero plötsligt kommer fram och hälsar.
Ja, inte på mig förstås, men ändå.
Man kan bli starstruck för mindre.
Att en sån potentat är här stärker för övrigt intrycket att big time-affärer kan vara på gång.
Icke inblandade lags general managers ser man i princip aldrig på pressläktarna.
* * *
Capitals verkar å sin sida rätt yrvakna och står tidvis och bara tittar på – som vore de förvånade över att den gamla rivalen från metropolen längre upp längs I-95 fortfarande kan spela hockey.
Den förvåningen är i och för sig förståelig, men riktigt så tamt får det inte se ut.
Oates och Johansson bör höja sina väna stämmor i omklädningsrummet nu.
* * *
Eric J, du brukar ju byta lag emellanåt och får ta och överge Flyers nu.
Ditt lag borde vara…Avalanche!
* * *
Derek Stepan ligger ett step efter alla andra, om man säger så.
Pekuniärt är det inte omöjligt att han tjänade på att bränna hela campen i hopp om bättre kontrakt.
Men hockeymässigt förlorade han inledningen på en säsong då han ska vara i sin absolut prime.
Precis som alla andra som valt att go down that road de senaste åren.
Dumt.
* * *
Spridda skurar Rangers-fans håller igång duktigt på läktarna – och möts av irritation och glåpord från hemmapubliken.
Det är som det ska.
* * *
Min känsla är fortfarande att Zuke kan hänga en kasse ikväll. Han ser hungrig ut. Het. Ivrig.
* * *
Jag kan inte se något speciellt med kollegan intill, men det är ständigt unga damer framme och kråmar sig och drar med händerna i håret och skrattar lyckligt.
Sånt händer aldrig mig, jag får i bästa fall Eken att gnissla lite entusiastiskt på stolen. Det känns orättvist.
* * *
Vad menar twittrande New York-reportrar med att Holtby ”whiffade” med plockhandsken vid Moores 1-0-mål?
Biffen fattar inte.
* * *
Narvalen, i rollerna de har nu är det väl snarare Hagge som i högre grad framstår som avslutare. Jesper får ju mer vara inne och slita och generera energi och så.
Fast vem vet hur det blir längre fram… (usch, jag måste sluta dra hegerforsare på hans bekostnad…)
* * *
Det här kan nog vara en rätt bra kväll i DC.
Politikerna har och deras medarbetare kan efter två veckor av nattmanglingar och pressande förhandlingar äntligen andas ut över en drajja eller sju.
Där har ni en orsak till att slutrapporten lär bli kortfattad inatt, jag vill inte ut och titta på det där.
En annan är att jag jobbat sen åtta i morse och kan behöva en liten racakabajsare även för egen del.
Men nåt kommer ändå under rubriken ”The end”.

Washington – NY Rangers 0-0 (Period 1)
* * *
Jamen, det här känns ju precis som att följa budgetförhandlingarna i kongressen.
Det är dramatiskt, jämnt, ovisst och grinigt – och ingen når några resultat!
Seriously, Rangers har kammat till sig avsevärt och spelar återigen som i den där Kings-matchen vi alla glömde bort efter haverierna mot Sharks och Ducks.
De attackerar – särskilt i inledningen – med fint bett och är tajta i defensiven och Lundqvist ser riktigt skarp ut.
Å andra sidan är det bara tur att Joel Ward inte får upp pucken när han i princip har öppen kasse i ett långt fem-mot-tre-läge; om han lyckats sprätta in 1-0 där hade det kunnat bli skakigt hos gästerna.
Det är grejen med lag som fastnat i uppförsbacke – de är sköra och kan tappa allt vid minsta motgång.
Så ännu ska Blueshirt-fansen inte göra som Joe Thhornton föreslog att man ska göra när det går bra…
* * *
Det är inte direkt fullt i Verizon, men hyggligt yster stämning ändå.
Och det är klart, de flesta i den här stan är statsanställda och spritter väl av lycka över att få återvända till kneget imorrn.
* * *
Caps har den dåliga vanan göra bleka förstaperioder, men ikväll ser det ändå rätt okej ut.
Så fort Bäckis och Ovie och Mojo kommer in blir det till exempel rena karnevalen nere i Rangers-zonen.
Men det är kackigt att, med all denna firepower, inte kunna utnyttja ett så långt fem-mot-tre-läge på bättre sent.
Där hade de verkligen chansen att utnyttja det där sköra hos motståndarna…
* * *
Jesper Fast är kvick och energisk och river och sliter fint.
Snart blir han nog – häpp! – fast anställd.
* * *
Dom har börjat med en fånig maskot i Verizon.
Han ska föreställa en örn och dundrar under preludierna ut på isen i en minitraktor.
Absolut ingen bryr sig.
Hallå.
* * *
Alain Vigneault ska ha extrapoäng för sin outfit.
Han är riktigt stilig i grå kostym och ljus skjorta och sober slips.
Själv kör jag helsvart.
* * *
Ingen sjunger nationalsången som Caleb Green, för att travestera Thåström.
Jag vet inte om han gör det bättre än nån annan, men han gör det snabbare och under en lång säsong värmer såna små detaljer.
* * *
Ha ha, nej, John J, så var det verkligen inte med arga tanten.
Fuzzehs minne är bättre!
Ikväll är hon inte här och ingen annan blänger på mig heller, så allt känns bra.
* * *
Om jag inte minns alldeles fel svarade jag ”Washington” när Eric J i förrgår frågade var dom serverar godast pressläktarkaffe.
Det kan härmed bekräftas.
Nere i pressrummet är det i och för sig samma vanliga automatsörja som överallt annanstans – och jag menar inget negativt med det, jag dricker gärna automatsörja – men uppe på pressläktaren är det en snäll tant som brygger själv och det gör hon med stor kärlek.
Nu ska jag gå och smaka på det igen.

Den amerikanska budgetkrisen är över, the power players i Washington lyckades till slut stånka ur sig en överenskommelse.
Bästa med det?
Tja, statliga inrättningar kan öppna igen, vi slipper ett ekonomiskt haveri lika förödande som Philadelphia Flyers inledning på säsongen och oron i landet släpper – åtminstone tillfälligt.
Men framförallt hinner jag gå på hockey ikväll!
Caps tar emot Rangers i Verizon och när bloggen nu ändå är i stan kan den ju inte missa en sådan happening.
Vad är Ted Cruz och Harry Reid mot Bäckis och Henke Lundqvist, liksom?
Vi får dock se hur mycket jag verkligen hinner blogga.
Den formella slutklämmen av förhandlingarna i kongressen ska också bevakas och händer det nåt dramatiskt måste jag flytta fokus dit.
Så ni vet.
* * *
Kommer till den gamla betongbunkern i huvudstadens Chinatown samtidigt som Rangers kliver ur sin buss och föräras en liten igenkännande nick av Lundqvist.
Mer blir det inte så nära inpå en match.
På samma sätt som blicken efter de verkligt tunga förlusterna säger ”kom för fan inte hit och prata med mig just nu” säger pre game-blicken ”jag är helt försjunken i mig själv och har ingen möjlighet att ta in något som händer runtomkring”.
Fine.
Nu är det dessutom en de viktigaste grundseriematcherna i karriären han ska spela – så tidigt på säsongen det är.
Ni vet alla hur det gått för blåskjortorna där borta på västkusten och blir det inte bättre ens mot gamla välbekanta östrivaler, då är det i praktiken finito för i år.
Så dom måste vinna ikväll, punkt och slut.
* * *
Jag är ju dessvärre i besittning av ett utpräglat radioutseende och har därför stretat mot i det längsta men efter att Daniel Breitholtz vid upprepade tillfällen gjort klart att man inte är modernare än Snoddas om man inte kan delta i tv-sändningar via Skype föll jag till sist föga.
Konsekvenserna gick att se i Sportbladets hockeysändning tidigare ikväll.
Jag kan bara tänka mig.
Men det är faktiskt kul att vara med – och sändningarna i sig känns riktigt grymma.
Front 242-Åke Ros är ju rena Lars Orup som ankare, Garpen håller högsta Ankan-klass och Breitholtz framstår allt tydligare som vår egen Wikegård (fast med ett drag av teknikmobbare…)
Själv tänkte jag mig en roll som en nordamerikansk hockeyversion av Göte i Metropol.
Det är på den nivån jag vill hålla det här!
* * *
Det blir livedebut med Papa Bäckis i kväll.
Jo, jag har sett Bäckis spela hockey förr – fler gånger än Ted Cruz använt ordet ”Obamacare” de senaste veckorna till och med.
Men det blir första gången sedan han – Bäckis alltså, inte Ted Cruz – blev pappa till lilla Haley för halvannan vecka sedan.
Och det kan nog bli nåt.
Valbo-expressen har blixtrat av inspiration sen dottern kom till världen.
– Ja, man är ju otroligt lycklig och bara går omkring och skrattar hela tiden, sa han på telefon i förrgår.
Tänk då vad Haley ska vara glad då, som fått en så förträfflig farsa!
* * *
Är det inte lönetak man skriver om så är det lånetak.
Enough med taken, tack.
* * *
Maxim Lapierres övergrepp på Dan Boyle igår var rent tragiskt att se.
Slik idioti måste försvinna, men jag vet inte om det går att lagstifta bort den.
Det är spelare av Lapierre-typen som behöver få in i sin tjocka skallar att man måste behandla sina fellow spelare med större respekt och aldrig, aldrig, aldrig tackla dem vare sig i ryggen eller i huvudet.
Ska det vara så svårt att fatta?
* * *
Nån sa på CNN idag att Boehner hade utfört ett powerplay i kongressen och jag replikerade högt för mig själv att då borde han ringt Papa Bäckis, för han är väldigt bra på att assistera just i powerplay.
Förlåt mig för det.
* * *
Ojvoj, nu visar de klassiska Tårtan-bilder på pressläktarmonitorerna – från den där slutspelskvällen när han höll på att hamna i slagsmål med en dyngrak Capitals-supporter bakom Rangers bås.
Det är ett av de verkligt minnesvärda ögonblicken från alla möten mellan de här två lagen.
För det har ju blivit några. De har de facto mötts i fyra slutspelsserier de senaste åtta åren och det slår mig att detta därmed förmodligen är den match-up jag sett flest gånger här borta.
Riktigt vad ni ska göra med den informationen kan man fråga sig, men det betyder att sann rivalitet kokar ute på isen.
* * *
Urbom bildar, som jag förstår saken, backpar med John Carlson ikväll.
Kul, honom har man fått se för lite av.
* * *
Sitter på exakt den plats där en arg tant förra säsongen brukade titta upp och blänga på mig varje gång jag var här.
Kommer inte riktigt ihåg vad vi hade för beef, men ni brukar ha bra minne när det gäller dylikt.
Vad var det?
* * *
Det är inte bara Rangers som varit ute on the road i flera veckor.
Det har även de beat-reportrar som följer dem och de har nu en uppsyn som påminner om den Borlänge Tidnings popskribent brukade ha när han återvände från turnéreportage med Sator på 80-talet.
Gabba gabba hey, liksom.
* * *
Femton lag har skickat scouter till Verizon ikväll.
Nu är det i och för sig att alla ska ska möta alla i år, två gånger dessutom, så spioneri är alltid befogat, men mängden spejare indikerar att trejder kan vara i görningen.
Vore ju inte alldeles omotiverat efter de här lagens respektive inledningar…
* * *
John J, du är för rolig.
Fast i den här bloggen kör vi bara med fasta skribenter…
* * *
Zuke.
Det finns anledning att hålla koll på honom nu.
Han kommer göra mål.
Och det kommer Mojo Johansson också.
Nu hoppas vi dom håller sig på mattan i Capitolium några kvarter härifrån, så vi får en fin hockeyafton tillsammans.

Jodå, jag är i Verizon.
För Capitals-Rangers.
Såvida inget jättedramatiskt händer på den politiska scenen blir det blogg också.
Fast med kortare intro än vanligt.
Vi hörs vid 02.00

Vi har en riktigt blytung duell i natt:
Blues mot Sharks.
Ah, snacka om giganternas kamp.
Det annat smaskigt att hålla ögonen på också.
Jag håller dock på med budgetkrisen i Washington, så jag kan inte blogga (låt oss hoppas att det är över imorrn kväll, så jag kan gå på Verizon och se Caps spela mot Rangers…).
Men:
Jag ska se till att uppdatera kommentatorsspåret kvällen igenom, så gå gärna loss där, pojkar och flickor.

Boston – Detroit 2-3 (Slut)
* * *
Jag håller med er.
Det vi fick se här i Gaaaaden idag fick gärna vara en försmak av den östra konferensfinalen nån gång i juni.
Men räkna med att Pittsburgh Penguins har en del att erinra om i det ämnet.
I Vilket fall:
Wings visade på allvar att de kan hävda sig mot den verkliga eliten i sin nya konferens.
Ja, Bruins etablerade det där infernaliska högtrycket i Red Wings zon vid åtskilliga tillfällen och borde med alla skott och nästan-chanser gjort några mål till, men det är som bekant en styrka även att vinna den sortens matcher.
* * *
Zäta själv går det inte att få att säga så mycket mer än att det är kul att puckarna trillar in, han är Bäckis-artat ovillig att hemfalla åt självhävdelse.
Men man kan ju lyssna på lagkamraten Kron Wall of Pain istället.
– Han och Pavel är otroligt bra just nu. Till och med som lagkamrat händer det att man bara tittar och tänker…”wow”.
Ja, Hart Trophy, man, Hart Trophy!
* * *
New rules, som det heter hos Bill Maher.
Man får inte längre ha med sig dataväska in i Bruins omklädningsrum.
– Den får du gå och lämna i pressrummet, förklarar en barsk vakt i typisk TD Garden-uniform.
Jaha. Ja, jag gör ju alltid som jag blir tillsagd, men – varför då?
* * *
Rangers har inte kontaktat Hedbä, hävdar folk med känningar i organisationen.
Ännu.
Men om Cam Talbot, som plockats upp från AHL, inte pallar trycket kommer det ganska garanterat att ringa ute i villan i Jersey snart.
* * *
Frågar The Mule om han inte börjar bli bra sugen på att hänga en kasse snart.
– Nej, svarar han med fin men tydlig sarkasm, jag tänker ha en helt målfri säsong i år.
Well, fortsätter han slå räkmackor som den till Weiss idag skulle det inte göra så förfärligt mycket.
* * *
Så Yakupov tycker inte det är så roligt att hålla på och åka skridskor och forechecka och jävlas i varje byte?
Ha ha, Oilers kanske skulle ta och trejda honom till Tårtans Vancouver istället.
Där skulle den sortens invändningar väcka intressanta reaktioner.
* * *
Mårts dök aldrig upp i Baaastan, vad jag kunde se.
Det är ett vågspel det där med anslutningsflyg i Nordamerika, i synnerhet om det är tajt och man ska vara på plats tidigt på dagen.
Förbundskaptenen kan dock vara förvissad om att allt han redan anar om svenskarna som uppträdde i den här föreställningen bekräftades.
I princip ska allesamman till Sotji, punkt och slut.
* * *
Claude Julien skrynklar ihop hela ansiktet till ett russin när Iginlas oförmåga i avslutningarna kommer på tal.
– Han gör helt enkelt inte som han ska nu, heter det.
Nej, kan man säga.
Jag som hade bespetsat mig på att få skriva nåt i stil med att ingen som kallas Iggy varit vassare sedan albumet ”Lust For Life” släpptes 1977.
Istället börjar jag osökt tänka på ”The Idiot” från samma år, men så elaka ska vi verkligen inte vara – och dessutom är även det, titeln till trots, ett mästerverk…
* * *
Jimmy Howard skadade sig alltså på värmningen och så sent som fem minuter före första nedsläpp fick Monstret veta att han skulle stå.
60 effektiva minuter senare var han utsedd till matchens första stjärna.
Coolt.
När jag lite försiktigt nämner något om oortodox stil rycker han på axlarna.
– Så länge man stoppar puckarna.
Wille Löfqvist, jag sa ju det!
* * *
Det var kul med all aktivitet i spåret idag.
Matinéer på vardagar borde bli en tradition, men vi får väl vara nöjda med det lilla.
Nu ska jag gå ut och se hur en Columbus Day kan tänkas arta sig i Boston after dark

Red Wings håller undan under inferalisk Bruins-forcering i slutet och vinner med 3-2.
Mer kommer sen.
Men det dröjer ett tag.

Boston – Detroit 1-3 (Period 2)
* * *
En säregen liten period.
Bruins lyckas under flera långa sekvenser etablera det där karaktäristiskt skrämmande trycket i anfallszonen, det som känns som ett förkroppsligande av basgången i en Meshuggah-låt, men Wings är tajta bakåt, Monstret briljerar – och plötsligt kilar gästerna istället upp och gör två utsökt vackra mål.
Så kan det gå.
* * *
The Mules passning till Stephen Weiss 2-1mål är inte blott en macka. Det är en äkta smålandsrulle, delikatssen som alltid satte extra guldkant på Hultsfredsfestivalen.
Och ska man spinna vidare på det temat så är ju Alfies framspelning till Cleary vid 3-1 en göteborgsk halv special också.
* * *
Det här med Chara ser så seg ut…jag vet inte jag. Visst, han börjar bli till åren men min gissning är att det framförallt betyder att han, nu när han varit uppe i två finaler och allt, har svårt att tända på alla nödvändiga cylindrar i så här tidiga matcher.
Men min gissning kan vara åt helvete, det är långtifrån otänkbart.
Kanske är slovaken slut.
* * *
Nä, jag hittar inte college-professor Mårts i periodpausen.
Kanske missade han anslutningsflyg under resan från Winnipeg, där jag tror han satt och kollade Toby Enström igår.
Well, behöver han hjälp med insidertips kan jag säga att Zäta nog bör få en plats i OS-truppen…
* * *
Bra fråga, Eric J, om var man hittar bästa presskaffet i NHL.
Det är nog i Washington, faktiskt.
Där brygger dom den tunna soppan med en särskild kärlek.
* * *
Micke Samuelsson är alltså healthy scratch.
Undras om han i ett sånt läge tycker att Babs ska gå och ja-ni-vet-vad himself?
Hoppas det.
Det kändes som sörmlänningen växte två klasser när han blev så där arg på Bengt-Åke.
* * *
Det har du rätt i, Alan Wilder. Christopher Columbus-avsnittet var ett av de verkligt stora i Sopranos-sagan och plötsligt slår det mig att det var just här, på denna pressläktarsektion, jag satt när jag fick höra att James Gandolfini hade gått bort och bara minuter senare började den lysande Garden-DJ:n pumpa ”Woke Up This Morning”.
Ett omskakande ögonblick – särskilt som jag mitt i ett finalintro beordrades att skriva en minnestext om min hjälte.
Nå, den här matchen skulle behöva lite av hettan Sil visar i Columbus-episoden.
Det är först nu på slutet det blir lite, lite gurgel – men Wings har alltså inte haft ett endast powerplay.
* * *
Monstret påminner lite om Wille Löfqvist.
Nåt finare kan jag nästan inte säga.
Skulle vara Christer Abrahamsson då.
Men så långt ska vi inte sträcka oss.
* * *
Apropå Chara får jag en bestämd känsla av att han och fellow bjässen Todd Bertuzzi inte kommer äta Thanksgiving-middag ihop om en dryg månad.
Den relationen verkar något infekterad.
* * *
Vad säger Lidas i Viasat-studion då? Han kan inte vara helt missnöjd med det här.
* * *
Det här är såklart inte avgjort.
Det är, som sagt, Bruins som spelar.
Får de bara en reducering kommer det där Meshuggah-trycket intensifieras ytterligare och då kan vad som helst hända.

Boston – Detroit 1-1 (Period 1)
* * *
Ojvoj, Pavel Poet backcheckar åt sig pucken av Bergeron som bara Pavel Poet kan backchecka åt sig pucken, dribblar bort Chara, får över en backhand till Zäta och han väntar – från halvdan vinkel – ut Rask tills liten lucka öppnas och prickar in 1-0.
Ingen tillfällighet.
Just dom två artisterna har varit bäst på rinken i förstaperren.
* * *
Det där med att Loui Loui bara gör snygga mål var kanske…inte helt korrekt.
När han kvitterar Wings 1-0-ledning är det ju den store Johnny Boychuk – som även utan slutspelsskägg ser ut som medlen i Sons of Anarchy – som skjuter honom på honom och sen fladdrar pucken förbi en ställd Gustafsson.
Men en sann måltjuv gör såna också
* * *
Rätt bra period som helhet, får man väl säga.
Det är mycket Bruins i början, men sen ringer väckarklockan även hos gästerna och bortsett från några gånger när hemmalaget får igång sin patenterade heavy metal-forcering känns det ganska jämnt.
Däremot är stämningen lite helgdagssömnig.
Tidvis hör man vad spelarna hojtar åt varann nere på isen – mest ”watch out”… – och det har jag aldrig varit med om i Gaaaaden tidigare.
* * *
Det är klart spännande att Zäta är så här het redan nu.
Han brukar vara lika notoriskt trögstartad som våren hemma i Medelpad, men det här var de facto hans femte mål i årets grundserie.
Vad sa jag, Hart Trophy-nominering i sommar!
* * *
Kollegorna från Detroit på stolarna intill bloggen höjer på ögonbrynen när det meddelas att Monstret får starta i kassen för första gången i år.
Har vi redan gett upp den här matchen, är det till och med en som helt elakt utbrister.
Äh, vadå. Ni ser ju. Dom kommer tvingas skriva hyllningsartiklar om stockholmaren och förklara för sina läsare varför han har det smeknamn han har.
Målet SER lite lökigt ut, men som sagt – puckfan ändrar ju riktning på Loui Louis brallor.
* * *
Dagens stora jubel:
När de, på jumbotronen, visar en vacker touchdown New England Patriots lyckades med igår.
* * *
Söderberg hade, meddelar Boston-kollegor, en finfin camp, men skadade sig i en ankel precis när grundserien skulle börja.
Så där har ni anledningen till att han inte spelar ikväll.
Skada.
* * *
Plötsligt kommer den rödlätte ex-wingen Kris Draper knallande på pressläktaren – med en lika rödlätt liten son.
Det är lite gulligt.
* * *
Jakub Kindl är ingen Usain Bolt direkt behöver vara rädd för.
* * *
Rene Rancourt blir bara skrovligare och skrovligare i rören och låter snart som Rod Stewart utan soul, men ändå.
Det är han som ska sjunga här, allt annat vore…fel.
* * *
Hybrid icing är lika svårt att vänja sig vid som rökförbud på krogen när det infördes.
* * *
August, Loui fick den där turen när du gick fram på Riche och önska lycka till, såklart.
* * *
Nu ska Herr Biff stänka i sig lite härligt blaskigt kaffe.

Det är Columbus Day i den nya världen – då vi firar första gången en snubbe på fånigt manligt sätt var för stolt för att stanna och fråga efter vägen.
Därför:
Matinéblogg i TD Gaaaden i ett soligt, krispigt och friskt Boston.
I ena ringhörnan har vi, förstås, Boston Bruins – och i den andra Detroit Red Wings.
Borde kunna bli riktigt intressant och skoj att se.
Och när vi bjuder upp på så Sverige-vänlig tid, en vardag och allt, räknar jag med duktigt ställ i kommentatorsspåret fajten igenom.
* * *
Det känns lite speciellt att ta den skrangliga industrihissen upp till Gaaadens utomordentligt rymliga och fina pressläktare igen.
Förra gången jag satt här, 24 juni, hade Dave Bolland just fullbordat en overklig sista-minuten-vändning, Chicago Blackhawks var plötsligt Stanley Cup-mästare och redan färdiga alster om det väntade Game 7-dramat i Chicago skulle på sådär tre och en halv minut fimpas och ersättas av den första version om ”svenskarnas mästarjubel i natt” som redaktör Peo Larsson gjort klar att Stockholm skulle ”ha på slutsignal” i händelse av Hawks-vinst.
Färska men likafullt hisnande minnen.
Nu är det vardag igen.
Inga finalloggor på isen, inga flashiga provisoriska pressutrymmen i korridorerna innanför zamboni-entrén, inga larger-than-life-stämningar i luften.
Men vardagen i NHL har sin kittlande charm den också.
* * *
De nya divisionsrivalerna Bruins och Red Wings har redan hunnit avverka ett grundseriemöte här i Gaaaden – förra lördagen.
Då var Bruins rätt överlägsna och vann med 4-1.
Men Red Wings hade spelat kvällen innan, i North Carolina, och att döma av hur Zäta lät på rösten när jag hade honom i luren i förrgår blir det annan ordning nu.
– Det ska bli kul att få spela mot dem utan att ha en match i benen, sa han med med en omisskännlig håll-i-hatten-ton.
Well, well..vi får se.
Det är The Mighty Lagmaskin Boston som står för motståndet.
* * *
Självaste Pär Mårts – just nu ute på säsongens första spionresa – är in the house, noterar jag efter en granskning av sittplatsschemat på pressläktaren.
Och här har han onekligen en diger samling potentiella olympier att granska.
Loui ”Loui Loui” Eriksson och Carl Söderberg (om nu han spelar) i Boston och ett halvt SHL-lag i Detroit: Zäta, Alfie, Kronwall, The Mule Franzén, Jonte Ericsson, Micke Samuelsson och Jocke Andersson.
Jag ska se om jag inte kan få Helene på Detroit Free Press att skriva en lika fin artikel som den Chris Kuc – gemenligen kallad Kucen i den här bloggen ibland; ja, jag är otroligt barnslig – publicerade i Chicago Tribune när förbundskaptenen besökte United Center häromdagen.
”Slightly balding, with glasses perched on his nose, the man resembled a collge professor than an influential hockey coach. But Par Marts had traveled a great distance to watch, among others, Blackhawks defensemen and countrymen Johnny Oduya and Niklas Hjalmarsson”, inleddes aktstycket.
Hm.
Jag hoppas jag hittar the slightly balding college professor från Västerås här uppe och kan rapportera vad han tycker om den blågula insatsen idag.
* * *
Om nytillkomna läsare undrar varför jag envisas med att kalla TD Garden för Gaaaaden är svaret att de talar så i den här stan.
De bor i Baaaaston och går på Gaaaaden och tycker det är Laaaavely att man är här och hälsar på.
* * *
Man får hoppas att Red Wings kan byta om utan att bli yra idag.
När vi efter en liten pressbankett i hallens inre gick förbi gästernas omklädningsrum den där gyllene finalnatten i juni hade Blackhawks just avslutat sin inledande segerfest och den såg ut att ha varit ett slag av den sort vars spår inte går att få bort med mindre än att Anticimex, nationella insatsstyrkan och ett par voodoo-präster kallas in.
Jag räknade till tre hundra tömda champagne-flaskor – bara vid Patrick Kanes bås.
* * *
”Eriksson…är han en tuffing”, frågar piccolon som hjälper mig att få en taxi utanför hotellet i den arla morgonstunden.
Nej, det kan man kanske inte säga.
Men han gör mål.
Det första i Bruins-uniform kom mot Columbus i lördags, fler är att vänta – och merparten lär bli väldigt läckra.
Som Tuukka Rask sa efter segern i Nationwide Arena:
– Han gör bara snygga mål, känns det som. Det är likadant på träningarna. Han vill inte göra några andra typer av mål.
Loui Loui forever, jublar bloggen.
* * *
Det är ju inte som under finalerna, när de serverade hummer och min matglade sidekick Eken såg ut som att han vunnit på Mega Millions, varit på date med Brooklyn Decker och fått se Brynäs vinna SM-guld – samma kväll.
Men även en sån här serielunksbrunch i Gaaaadens vanliga presslounge – inkluderande exempelvis scrambled eggs lika välgjorda som Claude Juliens gameplans – hade fått den gode gormanden från Sätra att smacka belåtet.
* * *
För Alfie har det inte blivit några mål i nya klubben ännu.
Men det är en svensk missuppfattning att den 40-årige legendaren haft en trög start som rödvinge och är på väg att gå något slags Börje Salming-öde till mötes.
Han har ändå spelat bra och när coach Babcock i senaste matchen, mot Flyers, äntligen fick lite fjång på powerplay slog han mackor som hade blivit försäljningssuccé om de serverats på Subway.
Mig skulle det inte förvåna om han hänger första kassen ikväll. Alfie har alltid trivs fint i Gaaaden.
* * *
Att det är just Boston och Detroit som går upp i ringen idag är sällsynt passande.
Just dessa två städer slåss för närvarande också om en finalplats i basebolllslutspelet och så sent som igår kväll räddade Red Sox-legendaren Big Papi Ortiz serien med en mäktig homerun i åttonde inningen på Fenway Park, en happening vars betydelse var svår att missa för oss som råkade befinna oss inom ett par mils radie.
Hela stan fullkomligen exploderade.
Det är Red Wings uppgift att återupprätta Motowns ära så här fjorton-femton timmar senare, men de får räkna med extra emfas i ”Detroit sucks”-ramsorna från läktarhåll.
* * *
Jag saknar Eken, förresten. Inte en enda liveblogg har han hedrat med närvaro den här säsongen. Var fan är han?
* * *
Jarome Iginla är ny Boston-björn också.
Det var i och för sig på just den här isplätten jag såg honom senast, men då bar han Penguins-tröja och var med och fullbordade ett av förra slutspelets mest flagranta fiaskon.
Han har sett lite piggare ut nu, men har fortfarande en del att bevisa, har han inte?
* * *
Åh, Joe Jacksons ”Is She Really Going Out With Him?” i högtalarna strax innan värmningen.
Klassisk låt, klassisk fråga man haft anledning att ställa några gånger…
* * *
Ojvoj, breaking news från Rangers-lägret:
Asham och Marin Biron – andremålisen – uppsatta på waivers.
Vad betyder det? Ska dom kalla in Hedbä igen? Och varför förstod inte Sather att han skulle satsat på honom redan från start.
* * *
Värmningen har börjat och både Zäta och Alfie kör utan hjälm.
Snyggt.
Men påminn mig att fråga Kron Wall of Pain varför han inte följer exemplet.
För övrigt ser det ut som att The Mule tänker spräcka sin nolla ikväll.
Och hos hemmalaget ser fruktade Milan Lucic – som under morgonen talat om hur inspirerad han blev av Red Sox igår kväll – ruskigt het ut.
Nu åker vi snart.
Hoppas vi får en riktigt fin matiné ihop.