NY Rangers – Tampa 3-1 (Period 2)
* * *
Det här är inte alls samma happening till period och det är svårt att se det på något annat sätt än att Rangers får för många powerplay-lägen.
Det är helt förnuftsvidrigt, men så fort de hamnar i numerärt överläge förlorar Rangers all explosivitet, all snabbhet i passningsspelet och all desperation som präglar anfallsspelet när båda lagen är fulltaliga.
Nu lyckas Staal, med hjälp av en linjedomare till slut böka in en retur just i ett powerplay så på det så kallade papperet ser det inte fullt lika eländigt ut som det är, men likafullt.
Vad är det där för konstigt mysterium?
* * *
Vigge kommer nästan fri – när Lightning spelar i tre-mot-underläge.
Now, DÄR har ni nåt man inte ser varje dag.
* * *
Cally Callahan skär sig i ena örat och ser för några ögonblick ut som polisen Michael Madsen plågar i ”Reservoir Dogs”.
* * *
Van Bastens knä, du sätter det inte klockrent men nämner i alla fall ärtsoppan och just så beskriver vi alltid torsdagsstämningen på Garden.
Den är ärtsoppsseg.
* * *
Tredje gång gillt för Vigge mot Rick Nash!
I de två tidigare möten har han ju blivit grundligen avväpnad av den mäktige powerforwarden, men när 61 är på väg igenom i ett friläge i den här perren hänger Hedman i ryggen och lyckas störa så mycket att det inte blir nåt.
* * *
Louis CK zoomas in i jumbotronen – och han borde få ihop material till några lakoniska skämt om hur tyst det egentligen kan vara i en idrottsarena under pågående evenemang.
* * *
Nu har vi Panik på isen.
Ja, Tampa-forwarden med 71 på ryggen heter ju så.
Richard Panik.
Rasande roligt.
* * *
Maureen van Zandt skriver på twitter att Costello fullkomligen KILLS nere i källaren just nu.
Fan, då kan han väl som sagt komma upp till oss och dra en trudelutt också.
* * *
Av skottstatistiken att döma gör kung Lehner en bra match i Boston.
Nån som kollar och kan bekräfta detta intryck?
* * *
Småtrött Bjuppie låter härmed meddela att det kan bli en kortfattade slutrapport ikväll och att den beroende på vad som händer i övriga matcher riskerar att bli sen.

NY Rangers – Tampa 2-1 (Period 1)
* * *
Ja, om det är det HÄR är det sanna Rangers , då finns det hopp för hockeyn i Gotham City.
De gör en riktigt suverän förstaperiod
Sen kan man ju tycka att det är bedrövligt att bara leda med 2-1 – ja, att överhuvudtaget släppa in mål – när man vinner skotten i inledningsperiod med 20-3 (det var rentav 19-1 efter femton minuter…), men så är nu en gång för alla Ligthing.
De kan vara helt lost i 20 minuter, men får han bara en millimeter kan den grymme St. Louis dyka upp och styra in en sån beauty.
Nu är det här, mot allt förnuft, ändå match och det får man ju som åskådare vara nöjd med.
* * *
Så fort Nash kommer tillbaka är Hagge Hagelin livsfarlig igen; det har verkligen blivit en bona fide radarpar på ingen tid alls.
Men Bork Bork-målet är en helt egen kreation. Han gör en snabb fint på blålinjen, tar några skär framåt och klipper – hör och häpna – in ett slagskott.
Han kan alltså sånt också, den lille Kurt Cobain-kopian.
* * *
Fan vad kallt det är!
* * *
Gabby Gaborik harvar alltså i tredjekedjan ikväll.
Han har ju egentligen lika mycket att göra där som Charlie Watts har i Thorleifs, men sanningen är ju att slovaken underpresterat å det och min – vanliga – misstanke är att han inte längre tycker det är roligt att spela under Tårtans barska regim.
Där kan vi ha en verklig blockbuster-trejd på g.
* * *
Den unga tjejen från Garden of Dreams-organisationen sjunger en så långsam nationalsång satt Amirante hade hunnit med både den amerikanska, den kanadensiska och e liten Jokkmokks-Jocke-snutt på samma tid.
* * *
Jag behöver inte ens berätta, ni vet vad det är för stämning på Garden såna här kvällar.
Vem kommer först med det klassiska uttrycket?
* * *
När spelare är så stora och ändå klarar av att genomföra moves av den sort Rick Nash vid ett tillfälle navigerar sig genom Lightning-zonen med, då är hockey en skönhetsupplevelse av samma sort som ett Walt Whitman-poem.
* * *
I detta nu börjar The Who och Elvis Costello lira på Madison Square Garden-teatern nere i källaren.
Elvis borde titta upp och spela ”My Aim is True” till Hagges ära.
* * *
Vigge och Brian Boyle har ett litet gurgel precis efter signalen.
Det är inte första gången.
Vad kan just de två ha emot varandra?
* * *
Nej, nej, John J – Päronmannen, det var TT:s stationäre hockeyskribent här i New York förrförra säsongen.
Sundberg är nyhetsbyrån egen Pierre LeBrun.
Nu ska jag diskutera några Rammstein-licks med honom.

Here we go again.
Ännu en NHL-omgång, ännu en afton i the wooooorld’s most famous arena.
Tampa är här, igen, och jag har en rätt bra feeling. Det brukar bli bra och/eller händelserika matcher.
Är ni med?
* * *
Någon måste någon gång reda ut varför torsdagar är de värsta trafikdagarna på Manhattan – och, enligt en artikel jag nyligen läste i Forbes, överallt annanstans i USA.
Det borde ju vara fredagar, men nope. Det är framåt tidig eftermiddag varje torsdag det blir armageddon på New Yorks gator och avenyer.
Så chanserna att få en taxi idag idag är i klass med Columbus Blue Jackets chans att vinna Stanley Cup efter sexton raka i slutspelet. Jag bökar in på en cosstown-buss vid 34:e istället – och på den blir det slagsmål. Vakter med en attityd som får gamla Securitas-bufflar i Stockholm att framstå som pojkscouterna kommer in för att kolla färdbevis och en yngling som hotas med både böter och förpassning ut i kylan för att han ”tappat bort” sin biljett gör sin bästa Aarron Asham medan han baxas mot utgången.
Det känns som bra uppladdning inför en hockeymatch.
* * *
Rangers verkar få tillbaka både Rick Nash, Ryan McDonagh och Risotto Del Zotto ikväll.
Kan behövas.
Det här kan mycket väl vara matchen som kommer att definiera Rangers säsong. Antigen är de den contender alla föreställde sig före säsongen – eller så är de fjolårets Buffalo och får ägna en säsong åt att hitta sin identitet.
* * *
Dörrvakten Simon börjar närma sig ett sammanbrott och svär när jag passerar lobbyn på väg till kvälles aktiviteter att Tortorella borde sparkas, alla utom Henke och Gaborik säljas och klubben rentav läggas ner.
De mer pardonlösa Rangers-fansen, de som FÖRVÄNTAR sig en titel i år, har det inte så lätt…
* * *
I en intervju med tv-kanalen News12 tidigare idag meddelade Rick DiPietro, Islanders-målisen, att han flera gånger under de senaste tre åren överväg att begå självmord – på grund av alla skador, förluster och hatfulla reaktioner från fans.
Och om det faktum att Isles nu skickat honom till AHL sa han:
– De slet mitt hjärta ur kroppen, stampade på det, tände eld på det och spolade ner det i toaletten.
Nu har han tydligen insett att det var något färgstarka uttalanden och försöker påstå att han bara ”skojade”.
Verkligen lustigt, Ricky…
* * *
Nej, för tredje gången i rad berövas vi den blågula målvaktskampen i en Rangers-Lightning-matchup.
Lindbäck ska tydligen vila ikväll – också.
Det är väl fan.
* * *
Swedish House Mafia är i stan – och till deras ära tänds toppen av Empire State Building i blått och gult ikväll.
Rätt stort, det.
* * *
Nu jävlar – den nordiska pressdelegationen har flyttats ner till the prime stolsrad på nya pressläktaren.
Det känns lite som när man helt oförhappandes blir uppgraderad på flyget.
Synd bara att Varpu är tvungen att stanna hemma och ta hand om en sprucket avloppsrör hemma i Brooklyn.
* * *
Sami Salo är skadad.
Tänka sig…
* * *
Å andra sidan ska Göran Sundberg på TT enligt sittplatsschemat vara på plats ikväll.
Fram med Rammstein-tolvorna!
* * *
Steven Stamkos ohyggliga direktskott är en av den samtida hockeyvärldens mest sevärda och hisnande attraktioner – och allra bäst är det de gånger han liksom går ner på ett knä och prickskjuter.
Här vill vi aldrig Kung Lundqvist något ont, men oj vad jag ser fram emot att få vara med om den upplevelsen några gånger i kväll.
* * *
Det är plötsligt chockerande kallt i the woooorld’s most famous. Om jag vetat detta hade jag tagit med några fina tenderloin-stekar för grundlig infrysning.
* * *
Stiligt av Foppas gamle polare Gagne att gå in och näta direkt med Flyers.
* * *
Det är knökat med scouter i pressboxen, från alla håll och kanter, och man börjar ju förstå varför. Det händer grejor nästan varje dag. Volpatti hamnade i Caps idag, och McGrattan i Calgary – och samma Calgary gav Ryan O’Reilly ett bud a tio miljoner för två säsonger som Colorado måste matcha om de ska kunna behålla honom.
Själv hoppas jag att vi inom några timmar får höra att någon – varför inte Islanders? – plockat Tom Wandell från waivers av Dallas.
* * *
TT-Sundberg kommer med en rolig historia från Rangers träning i Tarrytown igår.
Någon stackars fotograf hade glömt mobilen på under Tårtans presskonferens och när den ringd fick coachen et utbrott och gick.
– Den där telefonen, fräste han på vägen ut, har just kostat er tre presskonferenser.
Det finns bara en tårta.
* * *
Rangers skulle också kunna claima Wandell, para ihop honom Hagelin och vips ha något så kittlande som ett radarpar med SSK-rötter i uppställningen.
* * *
För Bolts-spelarna som i skrivande som i skrivande stund värmer nedanför vår fina pressläktarrad måste det i den här temperaturen vara som att spela på en annan planet.
Får det ens vara så här, finns det inga regler om att en NHL-bloggare inte ska behöva riskera köldskador under sina arbetspass?
* * *
B(r)ad Richards har mycket att bevisa just nu och jag önskar jag kunde säga att det under värmningen ser ut som att har något riktigt stort på gång, men det gör det inte alls.
* * *
Vigge Hedman, däremot, har en air av ”tonight’s the the night” över sitt uppvärmingsframträdande.
* * *
Kul uppgifter:
Mats Zuccarello har representanter på plats i New York för förhandlingar om ett nytt kontrakt när KHL-säsongen är över för den lille norrmannen.
Hoppas verkligen det löser sig, Zuke är lika saknad i New York som gamla Tower Records på Broadway.
* * *
Nej, en kaffe på det här – sen kan showen börja.

NY Rangers – Winnipeg 3-4 (Slut)
* * *
När Pyatt styr in Strålles skott till 3-2 känns det som att Rangers är på väg tillbaka.
Men redan bytet därpå gör Evander Kane ett av de simplare mål Lundqvist släppt in som Rangers-målvakt – i synnerhet i ett så avgörande läge – och som han själv säger:
– Det målet kommer jag att tänka på i 24 timmar. Det ska jag bara ta.
Sen gör ju Strålle – lika het som han var i EA Sports under slutspelet förra året – ett mål helt på egen hand också och det blir till slut så mycket nerv där ute att jag i åtminstone kan hoppas att mina vänner förstagångsbesökarna förstår något av varför jag tycker det är så rasande skoj med NHL.
* * *
Och jag har bara regn hos mej – i alla fall denna egenartat mörka februariafton.
Men jag lyckas blåsa den långa taxikön på åttonde avenyn när en ledig bil mot alla odds kommer susande längs 33:e gatan i exakt rätt ögonblick, hittar ett färskt nummer av The Hockey News i brevlådan när jag kommer hem till softa east side och ska ägna en ledig onsdag åt att promenera, se nån film och äta en bättre middag.
Så allt är okej ändå.
Vi, du och jag, vi hörs närmare helgen.

Winnipeg takes Manhattan indeed . och vinner med 4-3.
Och det blev ju en helt ok match att se till sist, med lite nerv om inte annat.
Men Brad Richards – han får snart to bort r:et i sitt förnamn.
Hörs senare, hörrni.

NY Rangers – Winnipeg 1-3 (Period 2)
* * *
Jamen, plötsligt tänder det till lite.
Kapten Callahan verkar bara få nog av allt ängsligt hattande och krigar in både ett mål och rensar ensam rent i egen zon – på ren jävla vrede.
Inställningen smittar dock inte av sig på hösäckarna han spelar med och så fort Dirty Harry sitter i båset spelar Jets i praktiken ut hemmalaget – och kan helt rättvist gå upp i tvåmålsledning.
Det är en rätt beklämmande syn, i synnerhet om man betänker vad Rangers skulle vara för lag i år.
Men jag klagar inte, det katastrofala dödläget i första är brutet.
* * *
Mest jubel föräras kaptenen när han, utan klubba, slänger sig och täcker några skott med dödsföraktet hos en stuntman i Hollywood.
Och visst, fint, men två saker:
1. Det ser i den sekvensen ut som att Jets har fem-mot-tre-läge i två minuter – fast båda lagen är fulltaliga. Inte så fint.
2. Så fort Cally åker och byter gör Olli Jokinen 1-0. Ännu mindre fint.
* * *
Vissa hemmaspelarna TÖRS ju för fan inte ens avsluta.
Som drottning Varpu säger när Stepan kommer igenom och har världens finaste skottläge men istället åker ner och såsar bakom kassen:
– Vad väntar han på? Tunnelbanan?
* * *
Nu händer det ändå nåt riktigt upphetsande;
Brooksie kommer över med de nya medlemskorten i PHWA åt mig och Varpu.
Då utför man ju en liten stepp på parketten.
* * *
Olli Jokinen på väg mot hat trick – och en mig närstående bänkgranne njuter av att ha vinkel till nattens texter klar.
Själv konstaterar jag att finländaren håller på att bli en av de stora Rangers-dödarna.
Det var ju han som hindrade dem från att gå till playoff 2010 också.
Enda problemet, förstås, var att han spelade med Rangers då…
* * *
Basshunter smaskar ändå på ett mäktigt slagskott då och då. Håller dom på och uppmuntrar sånt i Hartford?
* * *
Kung Lundqvist tabbar sig inte direkt på något av de här målen, men känslan är densamma som tidigare under säsongen.
Han gör inga omöjliga räddningar heller.
Nåt är off.
* * *
Winnipeg Suns utsände heter Tall i efternamn.
Lite kul när han skriver om Little.
* * *
Clitsome har en assist. En till och han har en intervju bokad med bloggen.
* * *
På torsdag kan man gå och se The Who och Elvis Costello istället för NY Rangers och Tampa, om man vill.
Det känns just nu som ett ganska aptitligt alternativ.
* * *
Nu känns det så här:
Antigen gör Rangers en jävligt bra tredjeperiod och vänder – annars börjar Tårtan sitta löst.

NY Rangers – Winnipeg 0-0 (Period 1)
* * *
Ja, det är ju inte direkt så man sitter här och har…ja, Bjurmania.
Ingen annan mania heller.
Uppriktigt sagt –den här perioden är inte mycket roligare än lockouten.
Det händer ingenting, det är alldeles dött på läktarna och det finns mycket lite att blogga om.
När går flyget tillbaka till Detroit?
* * *
Man borde kanske fattat när Tårtan på presskonferensen före matchen underströk att alla forwards i McDonaghs och Del Zottos frånvaro skulle tvingas ta större defensivt ansvar.
Men vem kunde tro att det innebar att alla de var tvungna att förvandlas till norska fotbollslandslaget 1994?
* * *
Här är faktiskt inte mer folk än under en försäsongsmatch – och inte högre stämning heller.
Så går det när man inte spelar bättre än Rangers gjort och möter förhållandevis profillösa motståndarlag.
Trist, bara, för de vänner jag har här som ser sin första NHL-match någonsin och får åka hem med ett så blekt intryck av NHL, Rangers och the woooorld’s most famous arena.
* * *
När man talar om trollen…vem sitter på läktarn och blir inzoomad, till sedvanligt jubel, om inte Lill-pröjsarn.
* * *
Brandon Mashinter, heter alltså Rangers senaste tillskott från Hartford.
Det låter inte som namnet på en hockeyspelare. Mer, typ, en OS-fäktare från Bulgarien.
Eller ett svenskt eruotechno-band. Och när jag nu kom på det får han heta Basshunter i fortsättningen.
* * *
Ser redan fram emot söndag.
Då ska vi försöka oss på det festliga experimentet att först se Ottawa mot Islanders ute på Long Island på eftermiddagen – och sen direkt dundra in hit för Rangers möte med Buffalo på kvällen.
Chansen till den typen av hockeyorgier får man inte missa.
* * *
Troy Brouwer borde kanske ha hållit in med sina åsikter om Semin och hur bevärlig han var som lagkamrat.
Jag tvivlar inte sekund på att synpunkterna äger sin riktighet, men varför koka upp tändvätskan åt snubben och resten av motståndarlaget.
Å andra sidan:
Vi klagar ju jämnt över att spelarna aldrig säger nåt, så när någon till slut vågar ha en uppfattning ska man kanske inte klaga.
* * *
Det är inte direktslutspelshetta i kommentatorsspåret heller, noterar jag.
Ni är ursäktade.
Detta verkar bli en av de där kvällarna man bara vill glömma.
* * *
Willy Lindström hade inte gjort bort sig i den här matchen – ens nu, som fiftysomething.
* * *
Kvällens starkaste publikreaktion – när det kommer ut en tjomme på isen i pausen och försöker sätta en straff och därigenom få en bil.
Det går åt helvete, men är ändå mer spännande än nåt som hände under själva matchen.
* * *
Verkar vara nåt knas med sur-Disqus ikväll också. Sorry.
* * *
Byfuglien är hockeyns Ebbot – ett angenämt bevis för att man inte MÅSTE vara i, eh, form för att bli stjärna på de coolaste scenerna.
Det gläder såna som mig.
* * *
Nu ska jag gå och se om det inte går att jabba upp åtminstone lite pentrymania.

Idag ska jag berätta en liten historia.
I baren på Elaine’s, mitt gamla vardagsrum på Upper East Side, hängde sedan några decennier en bild på Elaine själv – allas vår surrogatmamma och bästa vän i Manhattan-natten – när hon drack champagne ur Stanley Cup-bucklan.
Den togs sommarnatten 1994 när Rangers vann titeln för första gången på 54 år. Några av spelarna, med Messier i spetsen, var hängivna Elaine’s-stammisar och såg just den kvällen till att svänga förbi på andra och 88:e så att Big Mama fick ta sig några slurkar ur den mytomspunna trofén. Någon passade på att knäppa ett foto och det hängde sedan på prominent plats intill den gamla kassaapparaten .
Jag var förstås väldigt förtjust i den bilden och såg alltid till att visa den för gäster jag tog med mig upp till vattenhålet, inte minst de av dem som själva spelar, eller spelade, hockey. Lundqvist, Fast Freddy Shoestring, Kron Wall of Pain, Lilja och the mighty Niklas Eriksson har alla suttit under de plirande lyktorna vid långväggen och studerat scenen från en av de största nätterna i New York idrottshistoria. Undantagslöst med stora ögon. Ni vet vad den bucklan har för status hos såna pojkar; som the den heliga graalen för kristna – eller rentav som minnet av kökschefen Barrys osso buco för gamla Elaine’s-stammisar.
2010 gick Elaine dessvärre bort – och livet har inte varit lika roligt sen dess, framförallt inte efter mörkrets inbrott – och våren därpå såg den elaka människan som tog över ruljangsen till att stänga den magiska krogen. En av de sista, hjärtslitande nätterna frågade jag henne om jag möjligen kunde få, eller köpa, just Stanley Cup-bilden – och blev ombedd att go and fuck myself.
Så jag trodde att jag hade sett det sista av min New York-mammas stund med the cup (och nej, den kvällen våren 2011 slutade inte helt lyckat; arvtagerskan blev föremål för några genmälen, om man säger så…)
Men häromdagen ringde Peter Khoury – journalist på New York Times och fellow Elaine’s-stammis monumentale – och berättade att han hade något åt mig.
Igår kväll sågs vi och han frågade:
– If you could have one thing from Elaine’s, Pete asked, what would it be?
Jag behövde inte tänka ett ögonblick:
– The picture of Elaine drinking from the Stanley Cup, of course.
Pete nickade, öppnade sin ryggsäck – och tog fram Bilden. Förstorad. I en snygg ram.
Det visade sig att han träffat gamla bartendern Brian och fått veta att han, mot alla odds, har det försvunna fotografiet i en byrålåda hemma i sin lya. Pete, som suttit med vid otaliga tillfällen då jag svingat grappa-glaset till Stanley Cup-bucklans ära, såg då till att få en kopia, förstorade, satte i ram – och gav den alltså till lilla mig på Neary’s igår.
Nu har jag äntligen det minne av Elaine jag längtat allra mest efter – och jag har också insikten att Peter Khoury är en vän för livet.
God bless his heart.

* * *
Jaha, efter en uppfriskande utflykt till Chicago och Detroit är bloggen alltså tillbaka I New York City och The woooorld’s most famous arena.
På menyn ikväll:
Rangers mot Jets.
Jag gör mig inga illusioner om att det ska bli en klang- och jubelföreställning av samma sort som den vi såg i The Joe i söndags – inte när Toby Orr saknas i Jets och inte när Rangers strugglar för att hitta någon form av identitet.
Men ändå.
Efter en dryg veckas frånvaro är det alltid kittlande att komma tillbaka till Garden. För känslan, för stämningen, för karaktärerna och för att…ja, för att man sitter mitt i världens bästa jävla stad och tittar på NHL-hockey.
* * *
Wow, Simon Gagne trejdad tillbaka till Flyers.
Och Mike Knuble har redan återvänt.
Nu behöver Holmgren bara övertala Foppa att göra en till comeback, så är det som 05-06 och 06-07 i The City of brotherly love igen.
* * *
Dan Girardi kan tydligen spela för Rangers, liksom penalty kill-specialisten Powe. Men Rick Nash, McDonagh, Del Zotto och Hanson Brother Asham är alla skadade.
Ojvoj, faktiskt.
* * *
Jag har oturen att höra honom öva – det gör alla inom fem kilometers radie – så meddelas kan att det är en ohemult gapig Pavarotti-wannabe som sjunger nationalsångerna ikväll.
What, Amirante är under the weather igen?
* * *
För den här bloggen, och några av dess läsare, är det förstås snudd på högtidligt att för en gångs skull få se Grant Clitsome live.
Han har kanske inte det tuffaste namnet i ligan – men väl det mest förbluffande.
Det känns ju som man gör sig skyldig till något åtalbart varje gång man säger det.
* * *
Köpte ni Aftonbladet idag fick ni ett helt uppslag med krönika, listor och förment skojfriskt ”plock” från NHL.
Den specialaren, presenterad under vinjetten ”Bjurmania” (redaktörernas idé, inte min, jag lovar…) kommer att återkomma varje vecka under återstoden av säsongen.
Så nu vet ni:
På tisdagar är det bara att hissa lädret och tjacka en blaska (för på nätet blir det materialet betydligt svårare att komma åt).
* * *
Även om det här är en helt ny upplaga, född ur Atlanta Thrashers ruiner , och även om den förträfflige Toby Orr Enström just ikväll är kvar hemma på den vanvettskalla Manitoba-prärien, tycker jag det känns rätt coolt med Winnipeg Jets.
När jag var liten knatte i mitten av 70-talet var det, tillsammans med Toronto Maple Leafs, den nordamerikanska klubb man läste och hörde och fantiserade om.
De hade ju sån enorm mängd kittlande svenskar under de där WHA-åren; Anders Hedberg, Lill-Pröjsarn, Lars-Eric Sjöberg Thommie Bergman, Willy Lindström, Kenta Nilsson, Curre Larsson och Mats Lindh.
Där skulle man varit bloggare, jävlar vad somliga i läsekretsen hade blivit griniga!
* * *
– Powe är old school. Såna gillar jag, säger Tårtan på sin presskonferens.
Det är som att höra Keith Richards säga ”Det här är Jack Daniel’s. Sånt gillar jag”.
Vissa saker goes without saying, liksom .
* * *
Mats Lindh….vad gör han idag, tro?
* * *
Får hjälpa ett par amerikanska kollegor att reda ut när SM-slutspelet hemma i Sverige kan tänkas vara över som allra senast.
Dom vill veta när Jesper Fasth kan komma över, kort sagt.
* * *
Lars-Eric ”Taxen” Sjöbergs svärföräldrar bodde i samma Borlänge-kvarter som min familj, så på somrarna hände det att man såg honom på Krokgatan.
Det var lika oerhört spännande som om Läderlappen himself kommit gående bland radhusen.
Inte nog med det:
Jag hängde med hans son, Magnus, ute i lekparken emellanåt också.
Svärföräldrarna hette, och heter, för övrigt Norén – och har barnbarn som bildat rock ’n’-roll-grupper kända som Mando Diao respektive Sugarplum Fairy.
Hur cool kan en och samma familj bli?
* * *
Jag ser inte vad som händer, men det hettar till i pressrummet. Nån skriker plötsligt:
– Jag försöker fajla en fucking story här, så leave me the fuck alone!
Ha, rena musikredaktionen på Aftonbladet under tisdagskvällar när skivrecensionerna obönhörligen skulle lämnas och man ville babbla för mycket med lo fi-Håkan Steen!
* * *
I den här bloggen, snabbare på de hårda puckarna än Hagge Hagelin, har vi redan rapporterat om den nya konferensindelningen, men nu börjar det bli mer officiellt och här kan den som är intresserad läsa mer:
http://www.nhl.com/ice/news.htm?id=657635&navid=nhl:topheads
* * *
Jag litar inte mer på Stu Bickel än på Stu i ”The Hangover” efter några roofies.
Men här är han, tillbaka på isen.
Rangers-spelarna får kolla så de inte har några tigrar instängd på omklädningsrumstoan.
* * *
Ojvoj, nu händer det grejor:
Erik Cole från Montreal till Dallas – och Mike Ryder andra vägen, från Dallas tillbaka till Montreal.
Grattis Habs, säger jag. Ryder är en favoritspelare i mina kvarter. Cole…not so much.
* * *
Fan tro’t, men gamla Surkålsmannen går och stryker runt pressläktaren.
Det vore en comeback av ren Foppa-dignitet, men han har ingen ackrediteringsbricka så jag vet inte.
* * *
Tänk om det varit Loui Loui Stars skickat till hockeyns mekka istället.
Inte för att jag vill honom något ont, men en svensk av den klassen i Habs hade varit orgiastiskt kul.
* * *
Nu har värmningen börjat på Garden och det ser ut som att Chris Kreider tröttnat på allt tjafs och tänker göra mål ikväll.
Själv ska jag ställa mig borta i pentryt och känna mig småmärkvärdig en stund.

Detroit – Vancouver 8-3 (Slut)
* * *
Ja, det är blev ju en weekend att minnas – för mig såväl som för Detroit Red Wings.
De fick först nolla Nashville och sedan hamra sönder Vancouver med absurda siffrorna 8-3 – och jag fick se den bästa live-underhållningen på hela säsongen och var alltså med när 14 svenskpoäng plitades ner i protokollet i en och samma match.
Vore jag inte en John Candy i nya, stela skor från Chicago skulle jag hjula uppför Jefferson Avenue och samtidigt sjunga nationalsången.
Enda problemet är att jag fortfarande inte har lust att boka någon flight hem till New York i morrn.
Det är så här det ska vara när det är NHL-säsong, jag vill vara kvar i Hockeytown.
* * *
Just som jag kommer hem till ett nästan helt tatuerarfritt Marriott – ja, det är några stackare som dröjer kvar i baren, såna som inte vill acceptera att årets höjdpunkt är över – och slår ner arslet i hotellrumsstolen börjar Oscar-galan.
Det är ju tajming av samma kaliber som Henrik Sedins när han vallade den där Sigfried & Roy-pucken i sargen till Daniel.
* * *
Journeys ”Don’t stop believin’” dyker upp just när den ska ikväll också – men fansen i The Joe hinner aldrig till ”South Detroit” för just när de laddar för den raden passar Jocke Andersson på och dunkar in sitt andra mål för kvällen.
Ett avbrott som går att stå ut med, gissar jag.
* * *
Zäta och den grillade med bröd från Järfälla-grillen skrockar gott åt nya, gemensamma radarparnamnet Zetterwall.
Men det är ju klockrent, de var fan inblandade i allting tillsammans ett tag.
– Men det är inte så svårt, det är bara att ge pucken till Zäta eller Pavel så händer det nånting. Om de inte är ligans två bästa centrar just nu kan man konstatera att konkurrensen är väldigt hård, säger Kron Wall of Pain.
* * *
– Det kändes som en sån där kväll när pucken letade sig in i kassen av sig själv varje gång, suckar Bobby Lou.
Det citatet skulle man kunna göra något riktigt elakt av, men här är vi snälla.
* * *
Det höjs på sina håll i Red Wings-kabyssen på ögonbrynen åt att bloggen bytt kostym sedan igår.
Fan, tror de att jag är som han den korrumperade snuten i första Sopranos-säsongen, han som suveräne John Heard spelade, och reser omkring med en enda, skrynklig uppsättning kläder?
Men till slut får jag i alla fall cred av backen med Vita Hästen-kopplingar.
Det var, egentligen, målet med hela den här resan…
* * *
Jocke Andersson, tvåmålsskytt och allt, har verkligen tagit chansen när han nu fått den
– Ja, det tycker jag också, säger han.
– Förra året var det väldigt stort när man kom upp och gjorde de första matcherna, men man visste inte riktigt vad man skulle förvänta sig. Nu hade jag ett annat självförtroende och de sa åt mig att bara fortsätta spela som i Grand Rapids och det har jag försökt göra.
* * *
Nä, fan, nu får det bli en room service och koncentration på Seth McFarlanes show i Hollywood.
Vi ses i New York inom ett par dygn – om jag nu nånsin åker hem. Annars hörs vi från nån lägenhet i Novi…

And the winner is…Red Wings! Med 8-3!
Oj fucking voj.
Mer sen