NEW JERSEY – TORONTO 0-2 (Period 2)
• • •
Nä, nu hänger Devils klubbrekord i en tråd skörare än den i knapparna i min minst rymliga kavaj.
De har helt enkelt inte klippet i steget ikväll. Udden saknas. Giftet i huggtänderna är inte aktiverat.
Samtidigt är det en jävla stuns i Maple Leafs agerande. De får huvudsakligen försvara sig i mittperioden men det gör de med föredömlig ackuratess. Vilket är särskilt imponerande eftersom de saknar sina två mest framstående backar.
• • •
Säg så här: Det är inte Chris Rooney och Justin Kea, kvällens domarduo, Devils-fansen kommer att skåla för över kalkonen och brysselkålen imorrn.

De dömer bort ytterligare ett hemmamål, men sorry Jersey boys – det är helt korrekt. Tomas Tatar kör omkull Matt Murray precis vid sidan av kassen. Det får man inte.
• • •
Springer in i ingen mindre än Josef Boumedienne i pausen. Han är här och scoutar för både Blue Jackets och Tre Kronor, så di blågula på isen får hosta upp sig.
Then again, ingen i de här två lagen tänker vara tillgängliga för VM – väl?
• • •
Mest bekymmersamt för Devils är att de får flera powerplay på raken och uträttar ingenting alls.
• • •
Undras vad landsmännen Rasmus Sandin och Fabian Zetterlund diskuterar efter en stökig situation vid Leafs-kassen efter femton minuter.
De utbyter inte dekoreringstips, antar jag.
• • •
Vi har rätt många ögonbrynshöjare till resultat där ute ikväll.
Man kan nästa misstänka att en och annan stjärna redan har tankarna på morgondagens matorgier.
• • •
Matt Murray gör en bra match också och nej, det förvånar mig inte alls. Han är ju inte oduglig. Han bara brukar kollapsa när det blir skarpt läge framåt våren.
• • •
Sandin håller på och tuggar med Bratten i slutet också. En rackare, det där.
• • •
Mja, om The Bratt Pack kan fixa ett snabbt mål under återstoden av PP:t, då kanske det kan bli lite drama sista 20.
Men jag tvivlar.
• • •
Apropå Seinfeld-referenserna i introt kan jag meddela att de serverar sånt här i pausen i The Rockhhh.

Vad säger Seinfeld-konnässören då? Javisst: These pretzels are making me thirsty!

NEW JERSEY – TORONTO 0-2 (Period 1)
• • •
För att fortsätta på etablerat tema:
Jag är tacksam över att jag är på plats i The Rockhhh och får se den här matchen.
Den är väldigt bra.
Devils har visserligen bara ögonblicksvis fått upp samma galna klapp-klapp-tempo som mot Oilers, men när det väl sker sitter man här med uppspärrade ögon – och dessutom har Leafs kommit för att spela ikväll. De vill väldigt gärna klippa av de röda jävlarnas omhuldade segersvit.
Så aggressiva, så kvicka, så skarpa.
Ah, bofinken njuter.
• • •
Glömde att lista ”Svenska målskyttar i natt” i introt, men nej – Pontus Holmberg skulle garanterat inte ha återfunnits på den listan.
Han befinner sig dock på precis rätt plats när Devils fuckar upp big time i egen zon – och så är första NHL-målet säkrat.
Det är bara att ta fram tejpen i båset.
• • •
Det låter helt lugubert som att en helikopter hovrar precis ovanför The Rock-taket under delar av inledningsperioden.
Störta inte, tack.
• • •
Som någon här påpekar: Leafs har neutraliserat Devils öst-väst-spel och saktat ner dem avsevärt i mittzonen.
Men det förklarar inte de flagranta misstagen i egen zon. Det var ju sånt de slutat med, eller?
• • •
Lill-Nyllet måste alla i Maple Leaf Nation vara extremt nöjda med i år.
Förr hände det att han försvann i matcherna, men nu är det precis tvärtom.
Han har aldrig en off night utan märks precis hela tiden, gör skillnad i varje byte, är farlig och skapar chanser.
• • •
Lindys beslut att att ta en challenge för det bortdömda målet känns inte så vidare smart.
Nej, jag tycker inte heller det var mycket till interference, men det enda man kan vara säker på i de situationerna är att domarna har en mycket godtycklig syn på hur de ska värderas och bedömas.
Det kostar en utvisning och såna har man inte råd med mot Maple Leafs.
• • •
Man kan inte säga annat än att Magnus Hellberg får se sig om…
Allvarligt talat: Det vore rätt schysst om ligan begränsade antalet gånger en enskild spelare kan bli plockad på waiver per säsong. Jag vet inte om de hört, men det är människor de skickar fram och tillbaka – inte potatissäckar.
• • •
Minus till de töntar på ena kortsidan som i frustration försöker få igång en ”U-S-A”-ramsa.
Hallå.
• • •
Jag är fortfarande lite tagen av scenerna på NJ Transit-tåget. Alla vet att denna onsdag är en omöjlig dag att resa på – och ändå är alltså så jävla många ute och stressar i sista stund, med packning de egentligen borde ha ringt en flyttfirma för att få hjälp med.
Många har kanske inget val, men ändå: Jag blir stressad och ångestriden å deras vägnar – och är väldigt glad att jag inte behövde fortsätta till nästa station, Newark International. Kaoset och köerna där vill jag inte ens tänka på.
• • •
Apropå det: Jag blir lika stressad å vaktmästarnas vägnar när de, som efter halva förstaperioden i The Rock ikväll, måste byta en plexiglasskiva.
• • •
Min Thanksgiving-tradition är enkelt. Jag tar en promenad i Midtown och förundras över att mitt monster till hemstad ligger helt öde. Sedan går jag hem och ser Woody Allens ”Hannah & Her Sisters” och ”He is Risen” – Sopranos-avsnittet där de firar Thanksgiving och Ralphie inte får komma hem till Tony.
Och så till kvällen: Middag med nära amerikanska vänner.
• • •
Well, nu får vi se. De få gånger de gjort sig skyldiga till så här mediokra sekvenser tidigare i höst har Devils haft en föredömlig förmåga att hetsa varandra till monumentala uppryckningar – och kommit tillbaka gång på gång.
Den förmågan kommer behövas nu.

Nu är det, alldeles snart, Thanksgiving i The United States of America och meningen är att vi denna förnämliga högtid – som alla firar, oavsett religiös hemvist – ska reflektera över det vi är tacksamma för.
Så jag tänkte att jag skulle ägna detta intro, inför den kittlande matchen mellan Devils och Maple Leafs i The Rock i Newark, åt att lista just sådant. De bra sakerna i livet. De som gör det värt att leva.
Så here we go:
Jag är tacksam för min mamma, min bror och mina vänner – en brokig samling karaktärer som skiljer sig åt på en oerhörd massa sätt men har värmen, humorn och lojaliteten gemensam.
Jag är tacksam för att jag fått jobba som skribent i snart 40 år – jo, jag började på Borlänge Tidning redan 1983, som femtonårig parvel, and never looked back – och att det bara blir mer och mer givande hela tiden.
Jag är tacksam för att drömmen om New York, som brunnit i hjärtat sedan jag såg de första ”Kojak”-avsnitten i knatteåldern, slagit in – och att den till och med är ljuvligare än jag fantiserade om; jag trodde ju inte att det efter nära två decennier fortfarande skulle vara en kick att gå ut genom dörren varje dag – men det är det.
Jag är tacksam för den saftiga sirloin-biffen på Wollensky Grill på 49:e gatan.
Jag är tacksam för att jag får ägna så stor del av mitt liv åt det oerhörda skådespelet i världens bästa hockeyliga; även det fortsätter vara en rungande kick.
Jag är tacksam för hur det känns bakom ratten i en hyr-Cadillac på en oändlig raksträcka genom Nevada-öknen, där den stekheta luften formligen dallrar över sanden och vägbanans skarvar sjunger i däcken.
Jag är tacksam för att jag får fläka ut mina tankar och reflektioner i den här bloggen; inget jag gjort i det här yrket har varit roligare eller mer tillfredsställande.
Jag är tacksam för euforin som väller upp i bröstkorgen när jag hör svänget i New Orleans-guden Lloyd Prices ”Oh, oh, oh”.
Jag är tacksam för att bloggen har så fantastiska läsare. Ni har gjort detta till mediasveriges trevligaste, roligaste och mest civiliserade forum; man får förnyat hopp om mänskligheten
Jag är tacksam för att det fortfarande går att bota vardagsdepp, till och med i november, med gamla Seinfeld-avsnitt – och särskilt då ”The Jimmy”, ”The Contest”, ”The Stand In”, ”The Hamptons”, ”The Cheever Letters”, ”The Fusilli Jerry” och ”The Outing”.
Jag är tacksam för att jag fick en klubba av vår egen Notarius Publicus Filip Wiklund idag.
Jag är tacksam för bettet i dry martinin i den storslagna, eleganta lobbyn på The Peabody i Memphis.
Jag är tacksam för att jag får podda med Jonathan Ekeliw – en nörd så charmerande att han i enlighet med tesen om kära barn och namn har ett oändligt antal smeknamn; Ondskan, Ekan, Jonte, Jonis, Bambi, Bamse, Nuddy, Broccoli-pajen och Youngblood.
Jag är tacksam för den stilistiska genialiteten i Cormac McCarthys ”The Passenger” – en färsk roman som ”fångar” den amerikanska södern på ett sätt inget jag läst sedan William Faulkner gjort.
Jag är tacksam för att svenska NHL-spelare med nästan inga undantag alls är så vänliga, anspråkslösa och lätta att ha att göra med; det bidrar i högsta grad till att det jag sysslar med är en fest snarare än ett jobb.
Jag är tacksam för det som brusar i mellangärdet när tärningarna studsar i craps-baljan på Bellagio och både jag och Scott Burnside har hundra dollar på Hard Eight.
Jag är tacksam för att jag just ikväll åkt ut till Newark för att följa Devils jakt på fjortonde raka segern, ty just nu är det in i helskotta roligt att se Devils spela ishockey
Jag är samtidigt tacksam för att jag inte ska resa längre just idag; onsdagen före Thanksgiving är alltid årets mest hektiska resdag i USA och det märks till och med på NJ Transit-tåget, så fullpackat att en stackars bofink får stå hela vägen och ständigt blir trampad på tårna av lallare med ryggsäckar, barnvagnar, hundar, cyklar och fan vet allt.
Jag är tacksam för att Devils-trion Jesper Bratt, Nico Hischier och Jack Hughes nu kallas The Bratt Pack; det är ju femplus,
Jag är tacksam för att jag har en bartender jag betraktar som ”min”. Han heter Duffy, jobbar på Neary’s och vet precis hur och och när och varför jag jag vill ha mina drinkar. Får jag som jag vill kommer vi, likt Frank Sinatra och hans Jilly, ligga i gravarna intill varann när allt är sagt och gjort.
Jag är tacksam för att det alltjämt sjunger till varje gång en trejd äger rum i NHL. Som idag, när Rangers skickade Ryan Reaves till Minnesota i utbyte mot ett femteval i draften och därmed säkrade lite cap space.
Jag är tacksam för det gränslöst vackra i ett John Coltrane-solo.
Jag är tacksam för att Toronto-media är här i The Rockhhh idag och livar upp pressläktaren med sitt ivriga tjatter (fast de är nedbrutna över Kanadas bittra förlust mot Belgien i Qatar).
Jag är tacksam för de rökta Rockefeller-ostronen på Dock’s på tredje avenyn.
Jag är tacksam för att EK65 återuppstått och återigen utför soloshower värda special effects-priser på Oscar-galan.
Jag är tacksam för en ljusblå Ralph Lauren-kavaj som plötsligt passar igen.
Jag är tacksam för att man efter alla år av seg snooze-stämning kan förvänta sig riktigt hett, brakande drag på The Rock-läktarna en kväll som den här.
Jag är tacksam för att Kaliforniens sol väntar på Papa Biff under julhelgen.
Jag är tacksam för säsongsackrediteringar till både Garden, The Rock och UBS Arena; de påminner oavbrutet om hur privilegierad jag är.
Jag är tacksam för att jag inte behöver äta kalkon i morgon. Familjen i New Jersey det var meningen att jag skulle åka till har bestämt att vi ska ut istället och på krogen kan man gudskelov beställa vad man vill.
Jag är tacksam för att tabellen nu vid Thanksgiving ”satt sig” – och att Broccoli-pajen och jag kan grotta ner oss i detta faktum när vi spelar in nytt avsnitt imorrn.
Jag är tacksam för att amerikanskt kaffe är så svagt och härligt.
Jag är tacksam för att Toronto med alla sina backskador förmodligen kommer trejda till sig John Klingberg inom kort.
Jag är tacksam för en ny laddning Ljunglöfs Ettan just anlände från Sverige.
Jag är tacksam för att det spelas hela femton matcher ikväll och att jag därför kan knyta ihop detta intro med en riktigt lång och fin tipsrad.

•Minnesota – Winnipeg 2
•Carolina – Arizona 1
•Florida – Boston 2 (OT)
•Pittsburgh – Calgary 1
•Columbus – Montreal 1
•Buffalo – St Louis 2
•New Jersey – Toronto 1
•Detroit – Nashville 2 (OT)
•NY Islanders – Edmonton 2
•Washington – Philadelphia 1
•Dallas – Chicago 1
•Anaheim – NY Rangers 2
•Vegas – Ottawa 1
•Seattle – San Jose 1
•Colorado – Vancouver 1

God afton!
Idag spelas det bara två matcher, fast det är vanligtvis späckad tisdagskväll, så bloggen har ledigt.
Men två säkerligen kassa profetior ska ju fram.
Kommer här:

•Montreal – Buffalo 1
•LA – NY Rangers 1

NEW JERSEY – EDMONTON 5-2 (Slut)
• • •
Bloggen is back home.
Det har jag förstås varit ett tag, men det tog sin lilla tid. När jag efter en mycket rask promenad längs övergivna Market Street – där är man inte så kaxig helt ensam sent om kvällen, tro mig… – kom till Penn Newark hade ett tåg till New York just lämnat perronghelvetet och nästa skulle inte gå förrän trekvart senare.
Det vägrade jag vara med om i den svinkalla blåsten, så Uber tillkallades och en snubbe kom i en smårostig Toyota och han hittade inget vidare men körde lugnt och fint i nattrafiken på the turnpike och lotsade mig genom Lincoln Tunnel och över Manhattan och till slut landade jag ändå i holken.
Mycket krångel, men det är Devils faktiskt värda just nu. Det är otroligt roligt att se dem spela hockey.
Så:
På onsdag, när Maple Leafs kommer till The Rock, gör vi om det här.
Tills dess: Peace in the valley!

Kompisar, bofinken är färdigskriven i The Rockhhh och ska nu flaxa tillbaka till Manhattan.
Vid hörs när jag är där.

Två kvar, Devils leder med 5-2 och jag drar mig mot environgerna.
Mer sen.

NEW JERSEY – EDMONTON 3-1 (Period 2)
• • •
Heliga guds faster!
New Jersey Devils, laget som en gång hade mindre underhållande image än ett sammanträde i skolnämnden i Skinnskatteberg, har blivit lika festliga att titta på som en påkostad Las Vegas-show.
Klapp-klapp-godiset vid 3-1-målet, med Bratten i rollen som dirigent-maestro a la Sixten Ehrling, är så satans läckert att jag kan lova att till och med Connor McDavid drar efter andan.
• • •
Nu sjunger dom i The Rockhhh.
Jag förstår dem.
• • •
Nämen, Stuart Skinner…nämen, Stuart Skinner…vad gör du?
Oilers-keepern står för en riktigt Pat Bonner-tavla när Dawson Mercer skyfflar in 2-1.
Well, shit happens.
• • •
Det blir humoristiska reaktioner när min pressläktargranne Wysh slänger åt sina 227 000 Twitter-följare mitt köttben om att Tampa borde trejda till sig EK65….
• • •
Att McDavid drar på sig en tvåa för slashing, i helt fel läge, är lätt att tolka som att han känner lite frustration över det uppkomna läget.
• • •
Vasst av bloggen att sätta Rasmus Andersson som målskytt, om jag får säga det själv – och det får jag ju.
• • •
Vanecek har fått sin egen ramsa i The Rock.
– Vitek, Vitek, Vitek, skriker dom.
Rätt bra schvung i det namnet.
• • •
Ja, grattis till Bergeron och hans 1000:e poäng.
Tänk att han lekte med tanken på att lägga av i somras. Han är ju as good as ever.
• • •
Mja, är det något vi lärt oss i höst är det att inga ledningar är säkra i NHL och Oilers lär komma i en ruskig push under den period som återstår.
Så nu håller vi i oss i The Rockhhh

NEW JERSEY – EDMONTON 1-1 (Period 1)
• • •
Ojvoj!
Det är vad jag har att säga om Den Röda Faran efter denna inledning.
Goddamned, självförtroendet står som en aura av glöd runt varenda spelare.

De vet att de är bäst, de vet att de kan göra nästan vad som helst, de vet att kommer vinna igen.
NHL-bloggen böjer huvudet i djupaste respekt.
• • 
Som sig bör: Det är ett HELT annat tryck i The Rockhhh än det brukar vara under serielunksmatcher mot västlag måndagkvällar i november.
Framgång föder ramalama, sa vi inte så?
• • •
Men Edmonton Oilers är också väldigt, väldigt bra och att ge dem flertaliga powerplay i rad är inte smartare än att cykla i vänsterfilen på autobahn i Draisaitls hemland med förbundna ögon.
Det är liksom självskrivet att det kommer gå åt helvete – och mycket riktigt.
• • •
Well, M.R och Idsint och Zydden – jag skulle förstås helst vara Keith Richards, men har en ganska stark misstanke om att ingen förväxlar mig med honom…
• • •
Brattens tidiga PP-mål är som klippt ur ett videospel.
Jo, så jävla snabbt går det när Hischier, Hughes och Trångsunds finest brer klapp-klapp-mackor åt varann.
• • •
Keith Moon är en annan hjälte jag dessvärre inte alls delar uppsyn med med.
• • •
Även Devils tredjekedja, den med Boqvist i mitten, är snuskigt kvick i vändningarna.
Det är ju det otäcka; De har unheard of bredd i speeden!
• • •
Det är effektfullt och vackert när 19 500 åskådare håller upp rosa skyltar med budskap om vilka de kämpar för i kriget mot cancern och jag säger det igen:
Kämpa, bäste Halvar!
• • •
Den här matchen kan överhuvudtaget rubriceras som exceptionellt underhållande.
Det är, arguably, ligans två kvickaste, tekniskt mest drivna lag som möts – och de trycker på gasen precis hela tiden.
• • •
Fabian Zetterlund står för en monstertäckning som The Rockhhh bara älskar.
Ja, det modet alltså…
• • •
Keith Hernandez, NY Mets-hjälten som gjorde ett oförglömligt framträdande även i Seinfeld, är jag minst lik av alla, men ändå – han ska också nämnas.
• • •
Ta i trä, men hittills funkar 3event$Th@+R0ck-nätet alldeles utmärkt.
Sorry Lindy, höll jag på att utbrista.
• • •
OK, mer av detta vill ha, pronto – så skynda på med paussaften nu, pojkar.

Åh, The Red Scare…
Den var det länge sedan man reflekterade över.
Nej, jag tänker inte på det röda hotet från Warszawa-pakten – även om det dessbättre är länge sedan man behövde tänka även på det.
Det är The Red Scare out of The Garden State det handlar om i denna första liveblogg på en dryg vecka.
Alltså: New Jersey Devils.
Under ett gloriöst decennium, från mitten av 90-talet fram till den stora lockouten 05-06, var de en av NHL:s verkliga stormakter och skrämde alla med sin stenhårda, kompakta, defensivt orienterade Jaques Lemaire-hockey.
Sedan kom jag hit och inte för att kopplingen är uppenbar, men därefter har det lokala laget på västra sidan om Hudson River varit en mediokert mitt-i-klungan-skvadron – eller ett regelrätt bottenlag.
De gick till final 2012, det är sant, men det var en fluke på nästan samma sätt som Montreals resa till Den Stora Balen nio år senare. Underliga tillfälligheter tog dem dit – inte power av den typ trupperna anförda av Scott Stevens, Bobby Holik, Scott Niedermayer, John MacLean, Tommy Albelin, Patrik Elias, Jason Arnott, Scott Gomez, Ken Daneyko och Martin Brodeur förfogade över.
Nu, emellertid…den bistra hösten innan första krigsvintern i väst sedan 1940-talet…nu sprider laget som huserar i downtown Newark verklig fruktan igen.
De är inte bara bättre än på två decennier, straffade i sammanlagda tabellen enkom av mäktiga Boston Bruins: De är mer eller mindre oslagbara och kan tangera klubbrekordet med trettonde raka segern hemma i The Rock ikväll.
Därmed har känslan inför matcherna i The Rock helt plötsligt fått ny karaktär. För första gången under mina arton år i New York är det med pirrig förväntan pumpande i bröstkorgen jag stävar ut i spenaten med NJ Transit-tåget för att se en grundseriematch. De gånger det varit kittlande tidigare har det nästan uteslutande rört sig om att de gått upp mot en spännande motståndare – och om hemmalaget råkat vara bra: En bonus.
Nu är det Bratten, Jack Hughes, Nico Hischier, Dougie Hamilton, Fabian Zetterlund, Miles Wood och John Marino själva som lockar.
Eller snarare skrämmer.
För som sagt:
The Red Scare hänger in the air.
Haka på i bloggen så är vi rädda för den ihop…
• • •
Har ni lite snö där hemma, eller?
Hoho!
Det har vi inte i The Metropolitan Area, men däremot är det kallt och blåser så när jag under tidiga eftermiddagen stövlar ut på plattan utanför The Rock ser jag ut så här.

Notera mössan från Sun Records i Chall-Åsas hemstad.
• • •
Now, just ikväll bidrar även motståndet – på traditionellt nu-åker-vi-till-Newark-vis – till den upphetsade känslan.

Det är ju självaste Edmonton Oilers som landat i Gotham för en nästan veckolång residence – de spelar på Long Island på onsdag och på Garden på lördag – och som ni vet: I Edmonton Oilers-truppen ingår hockeyvärldens två största enskilda tivoliattraktioner.
Det har jag tjatat om förr, men det tål verkligen att upprepas: Att se Connor McDavid och Neon Leon Draisaitl spela hockey är för oss som älskar den här sporten som det är för en jazzälskare att höra John Coltrane förlora sig i ett solo, som för en konstkonnässör att se Monets trädgård på Museum of Modern Art och som för en cineast att ta del av Fellinis mest innovativa filmscener.
Lycka, man.
• • •
Egentligen hade jag tänkt vara här redan i morse, på skejten, men jag kom i säng för sent igår och hade sedan en mycket dålig natt hos John Blund.
Det kan inte fortsätta så hår, nu råder verkligen kaffeförbud efter 21.00 – och nya doser Melatonin ska införskaffas, ihop med bettskena mot snarkningar…
• • •
– Varför är Devils så bra helt plötsligt från en säsong till en annan, frågade fotograf Höken när han i förmiddags hörde att jag var på väg hit.
Det är en bra fråga – med fler än ett svar. Här är några.
1. Flera snabba, skickliga youngsters befinner sig vid exakt rätt punkt i utvecklingen, framförallt Hischier och Bratten och Hughes, och har alla, på samma gång, fått sitt slutgiltiga genombrott och stångat sig upp på en högre nivå.
2. De har, tillsammans, utvecklat en helt ny kultur och en helt ny inställning och tvingar varandra att jobba hårdare än alla andra, särskilt de få gånger de hamnar i underlägen och får det lite motigt.
3. Noggrannhet. Det talade general managern Fitz om i en intervju jag läste nyligen. Hur de varit nere och grottat i detaljer som att de ifjol åkte offside för ofta – och tog för många too-many-men-utvisningar. Är man ambitiöst med slikt brukar mycket komma av sig självt.
Sedan är ju klyschan sann: Framgång föder framgång. Lyckas man navigera upp surfingbrädan på en vågtopp som den Devils seglat på i en månad blir man lätt kvar där.
• • •
Personligen tycker jag USA borde ha fått vinna mot Wales idag. Det är mitt lag nu när Sverige inte kvalificerat sig, jag känner mig pretty much som amerikan.
På fredag, när ”vi” går upp mot lortgrisarna från den där ön i Nordsjön, kommer ramsan eka i holken:
– U-S-A, U-S-A, U-S-A!
• • •
Det allra mest imponerande är att Devils initierat denna Red Scare utan nyförvärvet som verkligen skulle lyfta klubben i år – och utan sin förstemålvakt.
Både Ondrej Palat och MacKenzie Blackwood är ju bägge långtidsskadade och jag kan inte låta bli att undra: Vad fan händer när Lindy kan mobilisera även den duon?
Ojvoj.
• • •
Ett par timmar innan puckdrop möter jag en tjomme i korridoren bakom pressläktaren och han utbrister glatt:
– Hi there, Keith! How are you doing?
Keith?
Hm.
• • •
Mattias Janmark är ursäktad om han känner sig lite förvirrad.
Nyss var oönskad och nedskickad till farmarlaget i ruffiga Bakersfield i Kalifornien. Nu spelar han i förstakedjan med Connor McDavid och Zach Hyman.
Hyggligt bjärta kontraster, det.
Men jag är glad att jag får se honom live idag, Jana är en klippa.
• • •
Vi tippa:

•Tampa – Boston 2 (OT)
•Philadelphia – Calgary 2
•New Jersey – Edmonton 1 (OT)
•Winnipeg – Carolina 2
•Toronto – NY Islanders 1
•St Louis – Anaheim 1
•Nashville – Arizona 1
•Dallas – Colorado 1 (OT)
•San Jose – Ottawa 1
•Vancouver – Vegas 2

• • •
Vad som möjligen kan tala emot Devils ikväll, förutom att Oilers är skitbra när de vill, är att detta är första hemmamatchen efter en vecka i Kanada, men förra gången de kom från en längre roadtrip var det inga problem. Då slog de Calgary direkt.
Förlorat har den inte gjort sedan 24 oktober…
• • •
Kan ni förklara varför lösenordet till wifin på pressläktaren måste vara det här – och jag skojar inte nu: 3event$Th@+R0ck
Vadfan, det är inte för kärnvapenkoderna vi kopplar upp oss för att få tillgång till.
• • •
Svenska målskyttar i afton: Hampus Lindholm, Mickis Backlund, Rasmus Andersson, Bratten, Fabian Zetterlund, Lill-Nyllet, Filip Forsberg, Erik K (hattrick blir det, eftersom Sharks möter Ottawa), Elias Pettersson, Nils Höglander.
Ja, ikväll ska korren få jobba.
• • •
Holtz? Mja, han får ju inte spela just nu, men han är kvar uppe hos Devils och kan när som helst få chansen ifall någon blir skadad. För petar någon någon i denna vinstmaskin till lag, det gör han inte för närvarande.
• • •
Scenerna i Chicago i går, när Malkin junior kom in i Penguins omklädningsrum och läste upp namnen på spelarna i startande femma innan pappas 1000:e match, var rent rörande.

Is it getting dusty in the Penguins locker room? 😭 pic.twitter.com/m2WAfLyrCB

— Pittsburgh Penguins (@penguins) November 21, 2022

• • •
Inte nog med att journalistvänner från Edmonton flugit in. Imorrn kommer de från Toronto också, eftersom Maple Leafs spelar här i The Rockhhh på onsdags.
Det kan bli lite rajtantajtan på stan, har jag en känsla av.
• • •
Vi har sån Hockey Fight Cancer-kväll även i Newark och det är ändå värmande att se att det finns en fråga som alla kan enas kring även i dessa vansinniga tider.
Jag tänker för övrigt på min älskade vän, mentor och broder Halvar hemma i Borlänge.
• • •
Som vanligt måste jag förvarna om att wifin i den här hallen lätt börjar svaja – trots alla komplicerade lösenord.
Det går bra nu en dryg timme innan första nedsläpp, när inte kollegorna inte hunnit installera sig på pressläktaren ännu, men sedan finns risk för sändningsuppehåll.
Det är också just därför jag avlossar intro redan nu, så vi i alla fall har det säkrat.
• • •
Så – let’s do this.
Ligans hetaste lag jagar efter trettonde raka segern – mot den mest sevärda motståndare som går att uppbringa.
Det blir nåt!