TORONTO – PITTSBURGH 2-2 (Period 2)
• • •
Well, nu när känslorna bedarrat åtminstone en smula kan man ju konstatera att det är en rätt fräsig och underhållande match som pågår i denna förträffliga hall.
Och nu mynnar den ut i en tredjeperiod med viss potential för spänning och drama.
• • •
Jösses, Zuckers mål – jag har inte sett någon så ensam sedan Tom Hanks i ”Cast Away”.
Och vad gör karln när Malkin med en rent genial passning bakom ryggen ställt honom i den förtjusande situationen? Dribblar han bort Källgren? Nä, som en annan Fredrik Pettersson smäller han på tidernas slagskott.
Bland det mest spektakulära jag sett den här säsongen.
• • •
Om han orkar och vill är det alltså så att Börje ska hyllas på nytt inför matchen i morgon – och då kommer han vara ensam på isen med familjen.
Ikväll är det Hall of Fame-organisationen som står för arrangemanget, men i morgon vill Maple Leafs ta farväl själva.
Jag har en bestämd känsla av att det kommer bli ÄNNU mer känslosamt.
• • •
Det känns som att Leafs under några sekvenser radar upp otroligt feta chanser, men på något förunderligt vis fäpplar till det i avslutningarna,
• • •
Man vet inget om språkförbistring förrän man varit med när Lönta Lindquist försöker förklara hur man uttalar ordet ”Växjö” för en tv-kommentator från Pittsburgh.
• • •
Just när jag hade skrivit det där om att Leafs ”fäpplar till det” i avslutningarna lyckas Lill-Nyllet sätta pucken i stolpen när han har öppen kasse.
Ojvoj, faktiskt.
Men – han revanscherar sig med en slägga rakt i kakburken några minuter senare.
• • •
Ja, Chall – häng i nu. Kvällar i Toronto vill vi inte uppleva utan dig.
• • •
Jag har ett par influgna vänner från Modo som bänkgrannar på pressläktaren och de vill ha det till att det var ”modoiten Nylander” som gjorde mål.
Så vi säger väl så då.
• • •
Ok, nu laddar vi om för de avslutande 20 minuterna.
Och vi säger det igen:
Börje, we love you.

TORONTO – PITTSBURGH 1-1 (Period 1)
• • •
Ni får ursäkta, men det är lite svårt att blogga som vanligt efter den oerhört emotionella inledningen.
Det var så skakande att se Börje i det skicket – och samtidigt så makalöst vackert med kärleken som strömmade emot honom – att jag helt enkelt inte kan ta mig samman och skriva om hockey.
Dessutom har jag under stora delar av perioden varit ute och sprungit och gjort intervjuer – se sportbladet.se
Sorry, men så blir det såna här kvällar.
Det står hur som helst 1-1 och resten av matchen tror jag att jag kan se lite mer av.

Ja, ni såg kanske. Börje hyllades med enorm kärlek från sin hemstad. Mer kommer imorrn. Jag berättar mer när jag hämtat mig.

Det var tredje september 1976 Börje Salming – och resten av världen – en gång för alla fick klart för sig hur älskad och avgudad han var i Kanadas största metropol.
Ni vet vad som hände.
Tre Kronor skulle spela sin första match i Canada Cup, mot USA, i gamla Maple Leaf Garden och när nummer fem i det blågula laget presenterades under line-up ställde sig hela hallen upp och jublade.
Och jublade.
Och jublade.
Och jublade.
I minut efter minut efter minut stod Toronto upp och tjöt för sin hjälte från andra sidan Atlanten – och ett av den svenska idrottshistoriens mest klassiska ögonblick var ett faktum.
Nu, en regnig novemberkväll drygt 46 år senare, kan en repris mycket väl vänta.
Börje Salming har ju i dagarna återvänt till sin gamla hemstad för ett sista farväl och om det går kommer han hyllas under nattens Hall of Fame-match mellan Leafs och Pittsburgh Penguins – och/eller i Leafs hemmamatch mot Vancouver Canucks i morgon kväll.
Den här gången är inramningen betydligt mörkare än hösten 1976. Den är rentav heartbreaking. Ja, förkrossande hemsk.
Den 71-årige ikonen är ju svårt sjuk i vidriga helvetessjukdomen ALS och är här för att ta avsked.
Men på en punkt är tilldragelserna ändå snarlika.
Toronto kommer uttrycka sin kärlek, sin tacksamhet och sitt stöd med precis lika mycket larmande eftertryck som för ett halvsekel sedan – om inte mer.
Exakt vad som händer – och om det sker ikväll eller imorrn eller både och – vet vi inte ännu, men det blir utan minsta tvekan oerhört emotionellt och följer du den här bloggen under natten missar du ingenting.
• • •
Det är som sagt Hall of Fame-match ikväll, och det innebär att ytterligare tre svenskar kommer hyllas på isen:
Daniel Alfredsson, Daniel Sedin och Henrik Sedin. Ja, om den senare hinner hit är i och för sig oklart. Han har just tragglat sig genom en Covid-infektion och flyger in först under kvällen och huruvida han hinner till puckdrop vet ingen.
Men hur som helst:

Det är en mäktig, historisk stund för svensk idrott. I ett slag nästan fördubblas vårt antal medlemmar i denna hockeyns heligaste församling.
• • •
Själv flög jag in i går kväll och efter sedvanligt wojne wojne i den digitaliserade immigrationsprocessen – det är förbluffande krångligt att ta sig in i detta fredliga land – hände det som alltid händer.
Den kanadensiske passkontrollanten lyste upp när han fick klart för sig att jag är svensk hockeyskribent, influgen för att bevaka Hall of Fame-ceremoni och matcher i Scotiabank Arena.
– Vet du vem min favoritsvensk är, frågade han medan han slog en stämpel i passet.
– Det lär väl vara Mats Sundin, svarade jag.
– Nä. Alfie. Jag är från Toronto men jag älskade verkligen Alfie.
Bara i Kanada, barn, bara i Kanada.
• • •
Redan tidigare idag höll flertalet av de nya Hall of Fame-medlemmarna presskonferens i The Grand Hall på själva museet – och fick sina ringar.
Några små bilder från det evenemanget.



• • •
Trafiken in till stan från Pearson International igår höll rena Long Island-klassen och det finns verkligen få saker i vardagen jag avskyr mer än trafikstockningar; det börjar krypa i hela mig, jag börjar stånka och fnysa – och det är så dumt för det hjälper inte det minsta.
Men Så fort Uber-chauffören rattade in på gatorna i den täta djungeln av skyskrapor i downtown blev allt bra igen. Det är verkligen en riktig stad, Big Smoke, och jag har vad jag kan minnas inte besökt den sedan World Cup för sex år sedan.
Lycka.
• • •
Mer bilder – på de två blågula statyerna utanför Scotiabank.


Den på översta bilden är det numer omöjligt att se och nudda utan att svälja hårt.
Det är ju för jävligt – för jävligt! – att det här ska hänt finaste, finaste Börje.
• • •
Rasmus Sandin är verkligen en ljuvlig liten juvel.
Under en presskonferens på podiet efter värmningen i morse berättade han om hur Börje för några år sedan bjöd honom på lunch i Stockholm, som den Godfather han varit för alla svenskar som följt i hans spår i Leafs, och Toronto-media undrade om han mindes något särskilt råd.
Då log Rasmus snett och svarade:
– Nja, enda rådet var att jag skulle passa mig för Toronto-media…
Det uttalandet möttes med en rätt så rungande skrattsalva.
• • •
Själv var jag nio år den där septembernatten 1976 och egentligen fick jag inte vara uppe mitt i nätterna i den åldern, men Canada Cup var en så omvälvande happening – vi hade aldrig sett de bästa i NHL spela överhuvudtaget – att pappa väckte mig mitt i natten och lät mig sitta med i soffan långt in på småtimmarna.
Så jag såg tidernas Standing Ovation på en svart-vit tv i vardagsrummet i radhuset på Slingergatan i Borlänge och har aldrig glömt det.
• • •
Ja, Filip Wiklund, man blir beklämd av NHL:s – och spelarfackets – ovilja att göra the right thing i frågan om World Cup.
• • •
Jag har varit på monstruösa sportbarer förr, men ingen som Real Sports vägg i vägg med Scotiabank. Det unika? Hockey – och bara hockey – på hundratals tv-skärmar i alla möjliga och omöjliga storlekar.
Jag såg gårdagskvällens NHL-omgång där, med kompisen Kevin från Toronto Star, och det kändes fantamme som att jag dött och kommit till hockey heaven.
Se det som ett tips.
• • •
När man frågar äldre Toronto-journalister vad de främst minns från Börjes karriär med Maple Leafs återkommer samtliga till ett och samma tema:
Slutspelsserien mot Philadelphia Flyers 1976 – några månader innan den stående ovationen i Maple Leaf Garden.
– Flyers misshandlade honom oavbrutet, de gjorde fruktansvärda saker hela tiden, men Börje vägrade vika ner sig. Han stod upp för sig själv och sitt lag byte efter byte. Det var där och då han blev ikon, säger Lance på Sun.
Tänk om man varit här, och haft en blogg, den våren…
• • •
Pingvinerna lyckades till sist bryta sin långa förlustsvit mot Washington i onsdags och det var tur det, för nu går det att prata med dem i omklädningsrummet efter morning skate.
Rocket Ricky Rakell till och med ler snett när jag tar upp den tunga svackan.
– Efter några omgångar kändes det som att vi var oslagbara. Sedan blev det på det viset…så är det i hockey ibland. Men det handlade, tycker jag, mer om oss och hur vi spelade än att alla motståndare var så mycket bättre.
Det var min känsla också, ja. Penguins kommer sega sig över strecket innan allt är sagt och gjort i vår – jag är helt övertygad.
• • •
Ibland är det svårt att inte tycka att fans beter sig lite enfaldigt. Om de i Buffalo bara ignorerat Jack Eichel igår hade han antagligen blivit störd på riktigt och verkligen undrat vad som pågick. Men med det ständiga buandet inspirerade de sin gamle stjärna till ett hattrick.
Morsning korsning.
• • •
Just ikväll tror jag dock att Pens får tugga i sig en förlust till. Maple Leafs kan omöjligen förlora en Hall of Fame-drabbning – med Börje Salming som vittne.
Så min tipsrad börjar ikväll med en etta. Så här ser den ut i sin helhet.

•Toronto – Pittsburgh 1
•Washington – Tampa 2
•Dallas – San Jose 1
•Seattle – Minnesota 1

• • •
Mitt i allt annat stort som händer den här helgen i Toronto fyller Mike Zeisberger – legendarisk hockeypenna och odödlig karaktär som tidigare skrev för Toronto Sun och nu återfinns på nhl.com – 60 år.
Riktigt hur det ska hinnas med förstår jag inte i skrivande stund, men var så säker – även det är en högtid som kommer firas grundligt.
• • •
Riktigt hur det blev här vet jag inte…

AP? Radio? Really?
Hm.
• • •
Det är som sagt ett tag sedan jag var i Toronto och jag har hunnit glömma vilken suverän hall Scotiabank – eller Air Canada Center, som den hette senast – är.

Stor som fan, men ändå tajt och intim – och att sitta på pressläktaren känns som att sitta på själva kanten i en stor kastrull.
Två matcher här en sån här helg och all novemberblues bara evaporerar.
• • •
Hälsar för första gången på Filip Hållander i Penguins omklädningsrum. Han visar sig vara en mycket välartad och trevlig ung – som de flesta från Sundsvall.
• • •
Svenska målskyttar ikväll: William Nylander, Calle Järnkrok, Victor Hedman, Erik Karlsson och Alex Wennberg.
• • •
Om isen verkar knackig i den här matchen kan ni skylla på Marc Anthony. Han höll en utsåld show i Scotiabank igår och då brukar isen ett dygn senare hålla ungefär samma klass som den du har i grogglaset så här på fredagskvällen.
• • •
Jag stod alldeles intill Lanny McDonald under en presskonferensen på Hockey Hall of Fame i eftermiddags och jag ville så oerhört gärna rycka honom i mustaschen, men dessbättre – jag lyckades hålla mig.
• • •
OK, jag ber härmed att få hälsa välkommen till Big Smoke.
Vi kommer, troligen, att få vara med om något helt oförglömligt här ikväll.
Och jag säger det redan nu:
We love you, Börje.

Hej på’re, eh.
Det där ”eh” lägger jag till för att jag nu sitter på LaGuardia och är på väg mot Kanada.
De säger ju så hela tiden.
Eh?
Nå, där blir det åka av i helgen, tro mig, men ikväll ägnar jag mig åt planering, så innan vi drar igång det rödvita bloggrallyt har jag inget mer än en tipsrad att komma med.
Den ser ut som följer:

•Boston – Calgary 1
•Carolina – Edmonton 1 (OT)
•New Jersey – Ottawa 1
•Columbus – Philadelphia 2
•Buffalo – Vegas 2 (OT)
•Detroit – NY Rangers 2
•NY Islanders – Arizona 1
•St Louis – San Jose 2
•Colorado – Nashville 2
(Lagen som kommer tillbaka från Europa-tripper är ofta bedrövliga i första matchen på nordamerikansk mark…)
•LA – Chicago 1

Oj, vilka långa, fina poster i spåret. Tack framförallt till Mannen.
Mer sådant, scenen är er.
Idag andas jag ut och har bara dessa små tips att komma med.

•Florida – Carolina 2
•Washington – Pittsburgh 2 (OT)
•Montreal – Vancouver 1
•Anaheim – Minnesota 2

NY RANGERS – NY ISLANDERS 3-4 (slut)
• • •
Vilket dygn i Islander Nation.
Två gånger om inleder de tredjeperioden i 1-3-underläge och vänder och vinner med 4-3 – vid andra tillfället mot sin värsta rival, utan att ens tvingas till förlängning.
Vågen går över hela ön i den sena novemberkvällen, jag lovar.
• • •
På papperet må Rangers ha bästa laget i stan, men just nu är de likafullt sämst av de tre Metropolis-lagen.
Både Islanders och otroliga Devils spelar bättre och har mer framgång.
Detta – styrkeförhållandena på den lokala hockeymarknaden – utgjuter jag mig om i en krönika man kan läsa om man går och köper papperstidningen imorrn.
Gör det.
• • •
Islanders är alltså bäst i ligan i tredjeperioder.
Med andra ord:
De har mer karaktär än de flesta andra.
• • •
Storken i år…I don’t know. Han är inte dålig, men heller inte lika overklig som ifjol.
Det är ett av många små men, antar jag, frustrerande bekymmer på Manhattan.
• • •
Extra salt i Blueshirt-såren:
De avslutande minuterna efter Lees 4-3-mål ekar ramsan ”Let’s go, Islanders” i Broadway-ladan.
• • •
– Vi förtjänade att vinna ikväll, grymtar Gallant på sin presskonferens.
Nåja.
• • •
Hopppas det gick bra för Evander Kane. Det såg mycket obehagligt ut när han, av misstag, fick handleden uppskuren av Pat Maroons ena skridskoskena.
• • •
HEK, om du ska kolla på LAGET är det TNT som sänder. TNT borde ni ha i basutbudet även i Bristol.
• • •
OK, Bofinken flaxar hemåt och tar nu och ägnar ett par dygn åt recovery.
Tipsrader kommer, men räkna inte med liveshow förrän på fredag kväll.
Tills dess:
Peace!

Sa ju det! Islanders gör det igen. De vänder och vinner med 4-3.
Liten slutskvätt kommer senare.

NY RANGERS – NY ISLANDERS 3-1 (Period 2)
• • •
Jaha, efter en mycket lyckad period av Rangers är skägget i derbyt nu något mer ojämnt.
Men jag ber att få påminna om en sak:
Islanders låg under med 3-1 efter två perioder även igår och sedan kom The Push monumentale.
Slaget om Det Stora Äpplet är ingalunda över.
• • •
Min teori om att powerplay i början av perioderna aldrig mynnar ut i nånting grusas efter 22 sekunder i mittperioden effektivt sönder av Kreider-Greider.
Ja, vad vet jag om nånting?
• • •
Yes, Andreas Wahl – Ondskan och jag ska diskutera Rutherford-affären när vi spelar in podd imorrn.
Hoppla indeed.
• • •
Brödmannen blir så glad när Kreider gör mål att han kastar sig i famnen på kamraten – som en soldathustru som återser sin make efter ett år på slagfältet.
• • •
Aho frestar med ett par fina skott ikväll med.
Säger ju det, han borde ta fler offensiva initiativ. Han är en John Klingberg in disguise.
• • •
Det är alltid lite sorgligt när någon försöker dra igång en ramsa och får sitta själv och gapa utan att någon hänger på.
Till slut tystnar den överentusiastiske och försöker låtsas som ingenting.
• • •
Susan Sarandon zoomas in i jumbon och möts, som känd vänsteraktivist, av både jubel och burop.
Själv är jag bara förvånad över att hon en kväll som den här inte är ute och klättrar på barrikaderna.
• • •
Hela pucken ska vara inne och även om Gris-Olle tyckte att den var det i situationen det tog en halv mansålder att videogranska saknades det några millimeter.
Men det är förstås inte lätt att se efter arton Bud Light, så Olle är ursäktad.
• • •
Det var väl taskigt att Mayfield att slå pucken ur Varlamovs plockhandske vid 3-1-målet.
• • •
Björn Falk, är du där?
• • •
Den stora Liljegren-kvällen i Big Smoke! Man visste ju ändå att den väntade.
• • •
Kreider har verkligen reagerat som man ska när man blir utmanad av chefen.
Det här är hans bästa match i år.
• • •
Herregud, vilken jäkla tågkrasch St. Louis Blues är denna höst,
Armstrong får nog ta och revidera sin lojalitet visavi Berube snart.
• • •
Ojvoj, en snubbe kommer i denna andra paus ut och vinner en sprillans ny bil för att han sätter en puck i ett litet, litet hål – från mittpunkten.
Kvällens jubel utbryter.
• • •
Nu väntar den sista Garden-perioden för min del på nästan tre veckor.
I helgen är jag borta och sen spelar Rangers inga hemmamatcher förrän 26:e november, mot Oilers.
Lite skönt, ska jag erkänna att det känns. Man ska längta lite ibland också.

NY RANGERS – NY ISLANDERS 1-1 (Period 1)
• • •
Ja, tänk om politiken var som spelet i första perioden i det här exalterande derbyt.
Flyfotad, smart, kreativ, målmedveten och aggressiv på ett hederligt och respektfullt sätt.
Då skulle världen vara en väldigt mycket bättre plats.
Nu får vi nöja oss med att vi åtminstone får ta del av detta innanför Gardens väggar.
• • •
Man kan lugnt konstatera att Islanders inleder med mer spirit och glöd ikväll.
Det var nog som vi tänkte igår, att de innan de tände till i tredje åkte och tänkte på den här matchen.
Emellertid:
I tolv av de första 20 minuterna spelar även Rangers inspirerat och ”jämnt skägg” är en sur gammal liknelse som comes to mind.
• • •
Sedan februari 2021 har Semyon Varlamov hållit fyra raka nollor på Garden.
Den sviten spricker när Filip Chytil vispar in 1-1 i mitten av denna förstaperiod, men ändå.
Rätt enastående.
• • •
Han har skakat om formationerna rejält, Turk – nästan som jag skakar om drajjan innan den serveras.
Mika och Kaapo spelar nu med Breadman, Trochek har Vesey och Laffe på kanterna i andrakedjan och Kreider-Greider får dväljas i lina 3 med Chytil och Kravtsov.
Hm.
• • •
När gästerna gör mål låter det inte som i UBS Arena, men – nästan.
Isles-fansen älskar att komma in till Manhattan och ta över och just nu känner de har Rangers nummer.
• • •
Emellanåt kladdar Rangers nåt alldeles otroligt med pucken i mittzonen.
Man kan tycka att proffs borde vara lite…proffsigare.
• • •
Undras om en sån som Barry Trotz sitter och tittar på en match som den här och surar över att hans gamla lag inte spelar som han anser att man ska spela.
• • •
Det är ingen tillfällighet att den nykomponerade Kreider-kedjan står för hemmalagets hittills enda mål.
Den har varit bäst på isen, helt otippat.
• • •
Så här när det är lagom tryck på pressläktaren säljer Rangers flankerna på ”vår” balkong till reguljära åskådare och ikväll har vi ett riktigt gapigt, ölslurkande gäng Gris-Ollar i närheten av mig.
Det är nästan som förr, innan den stora renoveringen, när vi satt mitt i smeten och ibland fick finna oss i att biran och ilskans saliv regnade över oss.
Lite roligt.
• • •
Så kan det nog vara, Chall – men jag har aldrig besökt Calgary och jag listar bara The Bofink Facts.
• • •
Nu röstar jag för en kaffe.