Boston – NY Rangers 3-1 (slut)
* * *
It’s over här, Boston vinner rättvist.
Slutrapport kommer dröja, jag har hur mycket som helst att göra nu, så förlora ingen sömn på det – läs imorrn istället.
Boston – NY Rangers 2-1 (Period 2)
* * *
Bruins är fortfarande bäst, eller ska vi säga minst rostiga – och när Paille styr in ett skott från Gregory Campbell, efter att Stu Bickel fäpplat, tror jag det är avgjort.
Men när lite mer än sju minuter återstår av perren vispar Brad Richards in en puck bakom Rasken och nu kan det i alla fall bli en avslutning med nerv.
Men ska de ha poäng måste Rangers lyfte spelet ytterligare flera klasser. De är bra under korta glimtar, men ger för det mesta alltjämnt ett virrigt och nervöst intryck och får förlita sig helt på en storspelande Lundqvist
* * *
Ja, du som frågade – det stämmer att de dukar upp med smaskigast tänkbara bakelser på den här pressläktaren och det stämmer också att jag frossade som en hungrig Bobby Baccala under finalen 2011.
Men jag försöker låta bli sånt där nuförtiden och nöjer mig med kaffe,
Men det krävdes våldsam självbehärskning när jag passerade läckerheterna här i pausen…
* * *
Jag tyckte Lundqvist pratade om att han var rostig och skulle behöva några matcher för att komma in i det, men har ju varit lika lysande här som i uppvisningsmatchen i Atlantic City.
Tur för Blueshirts det, eljest hade det kört för länge sen.
* * *
Det är inte som att man sitter och drar efter andan över Rick Nashs spel.
Men före Broadway Brads mål är han fin.
* * *
TD Garden-publikens ”Let’s go, Bruins” har en alldeles särskild sorts metallisk, tung klang som borde vara svår att leva med för bortafansen.
Jag har, inser jag, inte hört den live sedan de där finalerna 2011 – när Canucks inte hade så lyckade matcher här – och faktum är att de är nästan samma eftertryck i ramsan idag.
Så mycket har Boston saknat sin hockey.
* * *
Jo, Tårtan Tortorella är verkligen ensam i världen om se Stu Bickels storhet som back. Ja, som hockeyspelare överhuvudtaget.
* * *
Zoran, ja, Hagge är definitivt en av de snabbaste svenskarna i modern tid – och någonsin.
* * *
Bruins-fansen har också en väl inarbetad ”Tuuuuuuukkka” när Rask gör något bra.
Och det gör han mest hela tiden.
* * *
Hur går det för dear old Holmgren i sändningen då?
Att han är tillbaka på Viasat betraktar jag som den bästa nyheten sedan Tomas Forslund kom hem till Leksand igen.
* * *
Rupp och Shawn Thornton går en svängom – och direkt efter smäller det mellan Bickel och Campbell.
Och nyss var de här killarna skuldra vid skuldra som fackkämpar, obrottsligt lojala mot varandra.
* * *
Och vad Panthers kör då…4-0 efter en perre mot Hurricanes. Skulle inte Florida få en reaktion i år? Och skulle inte Carolina få ett lyft? Jag tror det var jag som skrev det…
* * *
Det är sant att Rangers började dassigt förra säsongen också – ingen som såg dem i Globen trodde på mycket till säsong – men den här gången är ju alla förluster dubbelt så dyrbara och om de nu står med noll poäng efter helgen blir det väldigt stressat och pressat på en gång.
* * *
Lightning-Capitals verkar vara kvällens mest sevärda match.
* * *
Tyst från Shoestring och Sälen i Göteborg nu.
Dom har däckat, om jag känner duon rätt.
* * *
Ha ha, efter Ruppers och Bickels insatser som slagskämpar kommer frågan direkt från Rangers-fan på twitter:
När är Asham tillbaka?
Imorrn, mot sitt gamla lag från Pennsylvania.
* * *
AC/DC-låten Lucic känns i mina ögon som isens kung så här långt.
* * *
Och unge Tarasenko inleder NHL-karriären med ett mål.
Snyggt.
* * *
Har ni kul?
Det har jag – så in i bomben.
Nu – mer kaffe.
Boston – NY Rangers 1-0 (Period 1)
* * *
Ja, Bruins leder premiären sedan Milan Lucic – den levande AC/DC-låten – prickat in en otagbar retur på Lunkan.
Det är fullständigt rättvist.
Hemmalaget har dominerat ett stirrigt, nervöst och osäkert Rangers fullständigt – och hade haft ännu större ledning om inte Lundqvist varit på tårna, särskilt under några långa powerplay.
Låt oss gissa att Tortorella river ner tapeterna nu i pausen…
* * *
Hagge är så ivrig att han drar på sig en utvisning redan i matchens första byte.
Men det är väl bara bra att få träna penalty kill direkt…
* * *
Det är ju ändå inte så att Bruins ens varit i närheten av att spela sin allra bästa hockey.
Det märks även på dem att det varit ett långt uppehåll.
Men de har lite mer linjer, lite mer struktur och lite mer lugn än sina gäster.
Och vid några tillfällen får de till det där blytunga trycket i anfallszonen som är så ohyggligt svårt att freda sig mot.
* * *
De kör intro med kiltklädda säckpipsblåsare i TD Garden.
Jag trodde det irländska arvet var Boston grej, inte det skotska. Men inte mig emot, jag har en hemlig fäbläss för det tårdrypande i en säckpipsserenad.
* * *
Rätta mig om jag har fel, men Torts har redan stuvat om right? Det är Gabby med Richards och Nash.
Det krävs inte mer än en utvisning för att tålamodet ska brista i det här bortalagets bås.
* * *
Holy hell vilken präktiga superindian Marc Staal gör sig skyldig till i spel fyra mot fyra i mitten av perren.
Bruins bjuds på två riktigt gräddiga lägen där– och Kung Lundqvist får visa varför han har en Vezina Trophy hemma i hyllan.
* * *
Tårtan Tortorellas leende precis innan nationalsången…DÄR har vi en som längtat efter sitt jobb..
* * *
Det är Staal som inte får bort returen på 1-0-målet också.
Ingen helt lyckad start på säsongen, nej.
* * *
För varmt kan då ingen skylla på att det är i hallen.
Jag gör åkarbrasor och blåser värme på händerna vid varje spelavbrott.
Nej, det gör jag inte – men jag vill.
* * *
Varken Eken eller Varpu är här, men jag har sms-kontakt med Fast Freddy Shoestring.
Det borde väcka ljuvt nostalgiska känslor hos läsare som varit med länge.
* * *
Stort att det redan är nya u-båtar som stigit upp till ytan i kommentatorsspåret.
* * *
– Undrar om Rene Rancourt kommer fistpumpa när han är klar…, skriver Shoey bland annat.
Jo, något annat vore som att se Kapten Haddock bli arg utan att säga ”anfäkta och anamma”.
* * *
Och Tuukka rasar över isen.
Det finns verkligen anledning att klaga på honom.
* * *
Eftersom signaturen Erik tar upp det på twitter:
Ja, jag vet. Ibland slutar meningarna i de här inläggen helt abrupt – och har alltid gjort.
Det beror på att jag lämnar dem för senare bearbetning när jag inte kommer på nåt bra slut och fortsätter skriva på resten – och sen glömmer jag dem.
Det är ett otyg, jag ber om ursäkt – och lovar jobba på det, men det är lätt hänt när det går undan på det här viset.
* * *
Jag hinner inte få något riktigt intryck av unge favoriten Dougie Hamilton, men han gör i alla fall inte bort sig.
Eller har någon sett något annat?
* * *
Hans Brother Aarron Asham spelar inte för Rangers ikväll, han är fortfarande avstängd sedan förra säsongen.
Men den här nye Brandon Segal som ersätter honom har gjort det bra, tycker jag.
* * *
Tårtans favorit uttryck är ”go about our business”.
Han säger det jämnt.
Och det ligger onekligen bra i munnen.
Så nu ska jag go about my business och hämta kaffe.
Ny rapport i nästa paus.
Ojvoj.
Det är förstås bara med den signaturen, hämtad från den svenska översättningen av John Kennedy O’Tooles’ ”Dumskallarnas sammansvärjning” och använd som allmänt stridsrop här sedan hösten 2007, vi kan inleda livebloggen 19 januari 2013.
Den första för säsongen .
Den första efter den vedervärdiga lockouten.
Den första sedan 11 juni förra året.
Att säga att jag längtat efter att få sitta så här på en pressläktare och fila på den är som att säga att Zdeno Charas klubba är längre än Mats Zuccarello.
Man ska inte överdriva, det finns människor med verkliga problem, men den har varit en riktigt deprimerande och tungsint höst och vinter utan NHL-hockey – och så sent som för tre veckor sedan hade jag gett upp hoppet om att vi skulle få se den här dagen.
Men nu är känslan desto mer…ja, vet inte Det känns overkligt, euforiskt, nervöst, högtidligt och sanslöst roligt i en enda omtumlande röra.
NHL är här igen.
Hockey är här igen.
Och bloggen ska brinna som aldrig förr.
Så igen:
Ojvoj!
* * *
Jag är alltså i Boston och ska se det dundrande tungviktsmötet mellan Bruins och Rangers i TD Garden,
Kan bli nåt.
Det är två likartade lag , kanske inte så underhållande längre, men tunga och fullständigt omutliga i ambitionen att kriga till sista blodsdroppe.
Men framförallt:
Vi får ett delsvar på om Rangers verkligen har så mycket mästarpotential som många tror – och om Claude Juliens lagmaskin är lika välsmord som vanligt.
* * *
Patrick Kane gör alltså första målet den rumphuggna säsongen 2012-2013.
Det är en händelse som ser ut som en tanke.
Jag tror det här kan bli Sugar Kanes stora år.
* * *
Reste upp hit redan igår kväll, tog en väldigt lugn room service-kväll på hotellet och hade sedan, förstås, ohyggligt svårt att somna.
Är det kvällen för julafton så är det….
Medan jag låg där och vred mig de alldeles för krispiga Liberty-lakanen var det svårt att inte tänka på att det över hela kontinenten låg NHL-spelare, antigen hemma eller i just hotellsängar, on the eve of den mest efterlängtade säsongspremiären de varit med om.
Fast de flesta av dem kunde garanterat sova. Det är en av många skillnader mellan mig och såna som blir professionella idrottsmän. De kan slappna av trots press och upphetsning. Det kan inte herr Biff.
* * *
Maestro Erik Karlsson.
Vilken snubbe.
Mål och assist direkt alltså.
Det är en ny Norris Trophy-säsong på lut här.
* * *
Det gläder mig att Wade Redden får tillbaka sin karriär, hur det än såg ut på isen under åren med Rangers var han
Särskilt kul är det att han hamnar i St. Louis, så mycket blues som han lär ha haft de senaste säsongerna.
* * *
Bara att komma till TD Garden under tidiga förmiddagen, krångla sig förbi de alltid barska vakterna vid pressentrén under en viadukt på ena långsidan, ta den robusta presshissen upp till ”even floor”, klättra upp på de svart-gula läktarna och sätta sig och titta på morgonvärmningen är en religiös upplevelse en sån här efter
Ljuden, dofterna, lystern i den nyspolade isen, rycket när en puck träffar plexit just där man står och glor, det kollektiva skrattet där ute när Chara lyckas göra en tunnel på Seguin, det nybryggda blaskkaffet inne i pressrummet, bildtesterna på jumbotronen, ekot mellan läktarsektionerna när Claude Julien skriker ut sina instruktioner, zambonins brummande…allt det är för mig vad vin och oblater är för katoliker.
* * *
Scott Gomez ser ut att få nytt liv han också.
Sharks är hetaste tipset.
Tja, varför inte – där lär han få SPELA mer hockey än i New York och Montreal i alla fall och det borde väl passa.
* * *
Bruins har ett väldigt fint, trivsamt omklädningsrum.
Men jag saknar alltid Pebben när jag kliver in där.
Det var ett av det här jobbets stora privilegium att se honom, med en prilla stor som en handboll under läppen, hålla hov i det rummet.
* * *
Väldigt kul att youngblood Rakell får chansen direkt i Anaheim. Men Lille Fridolf Boudreau har aldrig varit rädd för spela oprövade kort och ska ha cred för det.
* * *
Fattar omedelbart tycke för Bruins nya wonderkid, Dougie Hamilton.
Han ser så ung, snäll och försynt ut där han sitter intill Chara efter morgonvärmningen och väntar på sin NHL-debut.
– Han har allt utom erfarenhet, säger Julien på en presskonferens lite senare.
Ska bli kul att se.
* * *
På Henke Lundqvists nya mask finns alltså bilder av Greta Garbo, Ingrid Bergman och – Ingmar Bergman.
Jag kan inte låta bli att fråga vilka Bergman-filmer han gillar bäst och får nåt mummel till svar.
Låt oss enas om ”Viskningar och rop”…det är ju vad han bjuder på efter matcherna, beroende på om Blueshirts förlorat eller vunnit.
Eller har ni andra förslag?
* * *
Efter första perren i Philadelphia säger jag det, högt och tydligt, i pressrummet:
– In med Backlund.
* * *
Vi har förstås ingen aning om hur de passar ihop, men på papperet ser Rangers två förstalinor väldigt starka ut.
Först har vi Rick Nash-Brad Richards-Calle Hagelin, sedan Marian Gaborik-Derek Stepan-Ryan Callahan.
Det blir inte lätt för motståndarcoacherna att matcha mot de uppställningarna.
Så länge de nu är intakta. Ett av Tortorella-tårtans mest besynnerliga drag är ju en nästan patologisk otålighet och ovilja att ge formationer fler än några byten att utveckla kemi.
* * *
Hej, det är Peter här.
Det står så på min ackrediteringsbricka.
Peter Bjurman.
Hm.
* * *
Ingen som följt Rangers camp på närmare håll är förvånad över att Hagge Hagelin får starta i förstakedjan. Han har varit lagets piggaste pjäs.
”Och nu är han ännu roligare att spela med. Han har alltid varit besinningslöst snabb, men nu har han lugnat ner sig och gör mer saker med pucken”, sa Richard till Post härom dagen.
– Ja, jo, det är något jag tänkt på och jobbat med. Jag vill utföra mer plays, säger han när bloggens utsände tränger sig fram i röran i omklädningsrummet efter värmningen.
* * *
Det är inte särskilt förvånande att Hawks nyper Kings i premiären. Regerande mästarna förlorar nästan alltid de så kallade banér-matcherna. Det blir för mycket distraktioner och för lite fokus på rätt saker.
Kings kommer tillbaka, det kan man vara säker på.
* * *
Strålle Strålman, inträngd mellan Stu Bickel och Dan Girardi, ser riktigt laddad ut under förmiddagen.
– Jo, men framförallt känns det nervöst. Man har ingen aning om var man själv, eller laget, står, säger han och kränger av sig axelskyddet.
Bra sak, dock:
Strålle, som har en nyfödd hemma i kåken i Westchester och således inte åtnjuter särskilt utdragen skönhetssömn till vardags, fick slagga på hotell i natt.
– Och eget rum har jag. Alla får ju det i år, det är det allra bäst i det nya kollektivavtalet, flinar han och fortsätter:
– Jag lyckades somna, men hade lite konstiga mardrömmer.
Det hade jag också – jag satt plötsligt på den här premiären utan slips.
Så kan man ju bara inte göra.
* * *
Jeremy Jacobs håller presskonferens i TD Garden inre under eftermiddagen, men det får han göra utan min närvaro.
Honom vill jag, som jag tidigare påpekat, aldrig mer tänka på.
* * *
Toby Orr var den som stod för säsongens första svenskpoäng, med en assist hemma. Sedan följde Krüger upp med en likadan – och så klev Karlsson ut på scenen.
* * *
I verkligheten, när jag inte drömmer (om jag nu inte gör det…känns nästan så!):
Svart kostym, mörklila skjorta, svart slips med diskret grått zickzack-mönster.
Biffen is dressed to kill.
* * *
Att döma av hur lugnt och coolt och avslappnat Tuukka Rask uppträder timmarna innan han ska göra sin debut som Bruins givne förstemålis ska saknaden efter Tim Thomas inte behöva bli särskilt stor i den här hallen.
Och aldrig har jag hört en finländsk spelare prata bättre engelska.
* * *
Redan en timme före första nedsläpp börjar det bli elektriskt inne i TD Garden.
Det är det, har man förstått, överallt och jag tror vi kan glömma det där med att fansen aldrig skulle komma att förlåta NHL och spelarfacket för lockouten.
Entusiasmen är större än någonsin – och det var nog ganska precis vad de bråkande parterna hade räknat med.
* * *
Ni vet upplägget här, va?
Jag lämnar långa rapporter i pauserna – och under tiden kör ni hårt i kommentatorsspåret.
* * *
Matchvärmning avslutas, medan jag babblar med Notan, den store, och Anders Heberg i Viasat-studion.
Men jag tror jag hinner se att Gaborik vill göra kvällens första mål.
* * *
Nu, nu, nu….nu är all väntan slut.
Nu åker vi.
Ojvoj.
On the eve of den besinningslöst efterlängtade NHL-premiären 2013…då ger jag er den här lilla Spotify-listan, skjuten från höften, med låtar som i en eller mening påminner om hockey i Nordamerika.
17 låtar ska det vara – men eftersom jag har amerikanskt Spotify-konto är det inte hundra att alla ingår för den som använder svenskt – låt mig i så fall veta.
Mycket nöje.
Vi hörs från Boston…
Det är drygt fyra månader för sent, men den som väntar på något gott och så vidare:
Här är det stora NHL-tipset för säsongen 2012-2013.
Jag vill understryka att det en sån här underlig säsong är svårare än någonsin att förutse vad som ska hända – alla bets är liksom off när man börjar i mitten av januari och sedan rusar igenom 48 omgångar, praktiskt taget vad som helst kan hända.
Men något måste man ju säga, så här kommer mitt försöka förklara hur det går i år – och varför.
ÖST
1. New York Rangers
2. Washington Capitals
3. Buffalo Sabres
4. Pittsburgh Penguins
5. Boston Bruins
6. Carolina Hurricanes
7. Ottawa Senators
8. Tampa Bay Lightning
9. New Jersey Devils
10. Philadelphia Flyers
11. Florida Panthers
12. New York Islanders
13. Toronto Maple Leafs
14. Montreal Canadiens
15. Winnipeg Jets
VÄST
1. Vancouver Canucks
2. St. Louis Blues
3. Los Angeles Kings
4. Chicago Blackhawks
5. San Jose Sharks
6. Minnesota Wild
7. Nashville Predators
8. Detroit Red Wings
9. Colorado Avalanche
10. Phoenix Coyotes
11. Dallas Stars
12. Anaheim Ducks
13. Edmonton Oilers
14. Calgary Flames
15. Columbus Blue Jackets
•Stanley Cup-final: NY Rangers-Vancouver. Rangers vinner med 4-2.
Förste utmanare i öst: Pittsburgh.
Dark horse i öst: Carolina.
Förste utmanare i väst: LA Kings.
Dark horse i väst: Minnesota
Hart Trophy: Sidney Crosby, Pittsburgh Penguins.
Förste utmanare: Steven Stamkos, Tampa Bay Lightning.
Dark horse: Brad Richards, New York Rangers.
Art Ross: Sidney Crosby, Pittsburgh Penguins.
Första utmanare: Evgeni Malkin, Pittsburgh Penguins.
Dark horse: Daniel Sedin, Vancouver Canucks.
Maurice Rocket: Steven Stamkos, Tampa Bay Lightning.
Förste utmanare: Sidney Crosby, Pittsburgh Penguins.
Dark horse: Rick Nash, New York Rangers.
Vezina Trophy: Henrik Lundqvist, New York Rangers.
Förste utmanare: Jonathan Quick, LA Kings.
Dark horse: Ryan Miller, Buffalo Sabres.
Norris Trophy: Shea Weber, Nashville Predators.
Förste utmanare: Erik Karlsson, Ottawa Senators.
Dark horse: Jason Garrison, Vancouver Canucks.
Calder Trophy: Chris Kreider, New York Rangers.
Förste utmanare: Mikael Granlund, Minnesota Wild.
Dark horse: Jakob Silfverberg, Ottawa Senators.
Och så sätter vi luppen på varje enskilt lag.
ÖSTRA KONFERENSEN
1. New York Rangers
– Där Pittsburgh befann sig 2009 och Chicago 2010. Det är precis där det känns som att New York Rangers står inför den här säsongen. De har kompletterat en till synes perfekt blandning av kvalitetsveteraner som suktar efter en första eller sista framgång i karriären och unga talanger på väg att ta det avgörande steget med idealiska nyförvärv, främst i form av Rick Nash. De har också en väldigt bra balans mellan stjärnor och rätt sorts hårda komplement i tredje- och fjärdekedjan. De kan luta sig mot en världsmålvakt i sin ”prime” – ja, faktisk bättre än de Penguins och Hawks hade när de gick hela vägen. De anförs av en coach som i all sin koleriska gapighet vet hur man får bra lag att göra det som behövs. De tog sig fram till tröskeln ifjol och har nu handfast, ofta helt nödvändig insikt om vad som krävs. Och de vet att det förmodligen är nu eller aldrig – redan nästa säsong kan avgörande komponenter i mästarekvationen av lönetakstekniska skäl gå förlorade. Så mot Rangers talar bara skador, osäkerhet kring hur Rick Nash efter tio år på liten scen med mediokra medspelare reagerar på strålkastarskenet på Broadway och det faktum att allt kan bli konstigt en sån här komprimerad minisäsong.
Viktiga nyförvärv: Rick Nash, Jeff Halpern, Taylor Pyatt och Arron Asham.
Viktiga förluster: Brandon Dubinsky, Artem Anisimov, Brandon Prust, Tim Erixon och John Scott.
Nyckel: Att Rick Nash trivs med Brad Richards och/eller Marian Gaborik.
Hemlig Biffen-favorit: Arron Asham.
– Att få se an av Flyers original-Hanson brothers känns som en ynnest. Kan bli en ny Avery här.
2. Washington Capitals
– Is this the year? Den frågan har många av oss ställt i fallet Capitals i ett halvt decennium nu. Och jag fortsätter, måhända fåraktigt, tro att svaret kan vara ”ja”. Det hänger på om nya coachen Adam Oates, med benägen assistens av hjälptränaren Calle Johansson, kan hitta en balans mellan Dale Hunters extrema defensiv från ifjol och Bruce Boudreaus rock ’n’ roll-hockey från eran dessförinnan, om Alex Ovetjkin kan få den nytändning vi nu väntar på för tredje säsongen i rad och om de kan bända loss de mentala spärrarna i verkligt avgörande lägen. Grundserien blir förmodligen en fest. Sedan får vi se.
Viktiga nyförvärv: Mike Ribero, Wojtek Wolski, Joey Crabb, Jack Hillen och Eric Fehr.
Viktiga förluster: Alexander Semin, Tomas Vokoun, Dennis Wideman, Mike Knuble, Jeff Halpern och Cody Eakin.
Nyckel: The Great Eight.
Hemlig Biffen-favorit: John Carlson.
– Jag tycker han ser så cool ut.
3. Buffalo Sabres
– Nye ägaren Terry Pegula spenderade som bekant som en drucken sjöman inför förra säsongen och fick på papperet ihop ett riktigt slagkraftigt lag. Men ”nya” Sabres hade svårt att hitta sin identitet och underpresterade. Så blir det ibland. Men nu har alla nya beståndsdelar haft ytterligare ett år på sig att smälta samman och jag tror vi kan ha en av säsongens verkliga smash hits här, särskilt som Ryan Miller knappast har två mellansäsonger i rad. Att Steve Ott hämtats från Dallas ger dessutom mer attityd och det skadar inte. Trejden kostade dock; Derek Roy gick åt andra hållet, varmed en ny förstecenter måste blomma ut. Är Tyler Ennis redo?
Viktiga nyförvärv: Steve Ott, Adam Pardy och John Scott.
Viktiga förluster: Derek Roy och Brad Boyes.
Nyckel: Att Lindy Ruff hittar en ny förstecenter.
Hemlig Biffen-favorit: Ville Leino.
– Den ende idrottsman jag känner som älskar Velvet Underground.
4. Pittsburgh Penguins
– Rapporterna från västra Pennsylvania injagar fruktan i alla. En frisk, hel och extremt spelsugen Sidney Crosby har under lockouten tränat sig till aldrig tidigare skådad form och får lagkamraterna att kippa efter andan på rinken. Bara det borgar för att Penguins blir en extremt seriös contender. Men det finns mer. Poängkung Malkin, till exempel. Underskattade snipern James Neal. Backduon Letang och Orpik. Att Jordan Staal förenats med sin bror i Carolina är ett litet avbräck, absolut, men de har fått Brandon Sutter i utbyte och han är nästan lika bra. Ray Sheros viktigaste drag under sommaren kan dock ha varit avlastningen han såg till att säkra åt Marc-Andre Fleury. Den mångårige keepern klappade ju ihop fullständigt under slutspelet i våras och i Pittsburgh-trakten har man bestämt att det berodde på att han fick dra ett för tungt lass under grundserien och helt enkelt inte hade något bränsle kvar. Men med Thomas Vokoun som backup lättar arbetsbördan.
Viktiga nyförvärv: Brandon Sutter, Tomas Vokoun och Tanner Glass.
Viktiga förluster: Jordan Staal, Steve Sullivan och Arron Asham.
Nyckel: Att Sidney Crosby är hel och konserverar den påstådda monsterformen från lockout-månaderna.
Hemlig Biffen-favorit: Tyler Kennedy.
– Pittsburgh svar på min hjälte och vän Niklas ”Larionov” Eriksson, har jag alltid tyckt.
5. Boston Bruins
– Tim Thomas har tagit sabbatsår och Tuukka Rask får överta huvudansvaret i kassen. Det är förstås en dramatisk nyhet vars fulla konsekvenser inte går att överblicka. Men i övrigt är The Machine i det närmaste helt intakt. Omsättningen på spelare är ju enastående låg i Beantown. Och nu har Stanley Cup-baksmällan från ifjol rimligen ersatts av revanschbegär. Så om Rask bara kan axla TT:s mantel – och det borde ändå inte vara omöjligt, finländaren har länge betraktats som en av ligans bäste andremålvakter – blir Bruins ett helvete att möta. För alla.
Viktiga nyförvärv: Dougie Hamilton, Aaron Johnson och Garnet Exelby.
Viktiga förluster: Tim Thomas, Joe Corvo, Greg Zanon, Benoit Pouliot, Brian Rolston och Marty Turco.
Nyckel: Huruvida Tuukka Rask kan fylla ut Tim Thomas kostym eller inte.
Hemlig Biffen-favorit: Milan Lucic.
– En AC/DC-låt på skridskor.
6. Carolina Hurricanes
– Skrällvarning. Rookie-coachen Kirk Muller fick bra styrsel på det besynnerligt schizofrena laget redan ifjol och nu har GM Rutherford spetsat truppen med mer rå talang. Raleigh kan bli nya City of brotherly love när Jordan Staals förenas med storebror Eric, och ryska smällare kan explodera om egensinnige artisten Alexander Semin får en nytändning efter flytten från Washington. Och kanske höjer sig Cam Warden ytterligare ett snäpp när han utmanas av en målvakt med så mycket outnyttjad potential som Dan Ellis. Backbesättningen ser dock något tunn ut. Det krävs nog att Joni Pitkänen blir den gigant alla en trodde att han redan var.
Viktiga nyförvärv: Jordan Staal, Alexander Semin, Dan Ellis och Joe Corvo.
Viktiga förluster: Brandon Sutter, Bryan Allen, Brian Boucher och Jaroslav Spacek.
Nyckel: Lillebror Staals och Alex Semins acklimatisering.
Hemlig Biffen-favorit: Jussi Jokinen.
– Det är något särskilt med en finländare som är så mycket captain clutch att han får amerikaner att ändra i sin nationalsång och istället för ”Oh, can you see” skrika ”JUSSI”.
7. Ottawa Senators
– Jag ser inga skäl till att det här föredömligt offensiva, roliga upplagan av Sens inte ska kunna spinna vidare på de oväntade framgångarna från ifjol. De viktigaste aktörerna är kvar, flera av dem borde vara mogna att flytta fram positionerna ytterligare – och de kompletteras nu av spännande löften som Jakob Silfverberg och Mika Zibanejad. Ett litet aber är kanske att truppen ser lite småväxt och snäll ut efter Carkners och Konopkas sorti, vilket inte känns helt lyckat för ett lag som delar division med Boston Bruins, men Chris Neil får väl lägga några extra vikter på skivstången.
Viktiga nyförvärv: Jakob Silfverberg, Marc Methot, Guillame Latendresse och Mike Lundin.
Viktiga förluster: Filip Kuba, Nick Foligno, Matt Carkner, Mtt Gilroy, Zenon Konopka och Bobby Butler.
Nyckel: Ungblodens utvecklingskurva.
Hemlig Biffen-favorit: Kyle Turris.
– Alltid lysande när jag ”är” Senators på PS3:an.
8. Tampa Bay Lightning.
– Till slut lärde sig motståndarna hur man parerar Guy Bouchers originella trap, den som rymde snabba spelvändningar och därför ändå genererade underhållande hockey. Därför blev det inget slutspel ifjol. Men nu har det unga coachsnillet haft gott om tid på sig att utveckla och förfina systemet – eller rent av komma på en helt nya strategier. Och alldeles oavsett har han ju Steven Stamkos och har man Steven Stamkos, hockeyvärldens bäste målskytt, SKA man gå till slutspel, i synnerhet när han backas upp av en radarpartner som Martin St. Louis. Positivt är också att skvadronen av backar fått mer djup med utmärkta förvärven av Sami Salo och Matt Carle. Funderingar finns förstås om svenske doldisen Anders Lindbäck, hämtad från Nashville, är mogen uppgiften som förstemålvakt, men Steve Yzerman har blick för sånt. Det kommer gå utmärkt.
Viktiga nyförvärv: Sami Salo, Matt Carle, Anders Lindbäck, Benoit Pouliot och Matt Taormina.
Viktiga förluster: Dwayne Roloson, Bruno Gervais, Mike Commodore och Brett Clarke.
Nyckel: Hur torrt Steven Stamkos krut är.
Hemlig Biffen-favorit: Ryan Malone
– Har ligans tuffaste tatueringar under tröjan.
9. New Jersey Devils
– Från final till missat slutspel…que? Jo, men 1. Lamoriello har inte ens försökt ersätta Zach Parise och tomrummet efter honom, själva lagkaptenen, kommer bli kännbart. 2. Martin Brodeur är numer notoriskt trögstartad och en sån här minisäsong kan det redan vara kört när han börjar spinna på alla cylindrar. 3. De får säga vad de vill, men när en superstar som Kovaltjuk inte vill inställa sig för camp i tid uppstår friktion och oro i truppen. Mot min dystra prognos talar ett solitt självförtroende efter vårens resa och Peter DeBoers eminenta coachning.
Viktiga nyförvärv: Stefan Matteau, om han till slut får kontrakt.
Viktiga förluster: Zach Parise och Alexi Ponikarovsky.
Nyckel: Längden på Martys startsträcka och truppens känslor för Kovy.
Hemlig Biffen-favorit: Johan Hedberg.
– Äh, det är ju inte hemligt alls. Men man jag måste ju nämna min homeboy.
10. Philadelphia Flyers
– Jo, det här är ett något vågat tips – dels för att det finns obestridliga kvaliteter i laget, dels för att hetlevrade Flyers-fans i läsekretsen lär bli förgrymmande. Men kvaliteterna i fråga är ju nästan hela begränsade till de offensiva linjerna, för all del bland de mest explosiva i hela NHL. Bakåt ser det påfallande stabbigt och trögt och klent ut, framförallt som Chris Prongers karriär av allt att döma är över. Och som vanligt är målvaktsfrågan en källa till ångest i Philly. Tänker Mister Universe Bryzgalov uppträda likadant som ifjol? Då är Flyers definitivt lost in space. In med Backlund!
Viktiga nyförvärv: Luke Schenn, Bruno Gervais, Ruslan Fedotenko och Kurtis Foster.
Viktiga förluster: Chris Pronger, Jaromir Jagr, Matt Carle, James van Riemsdyk, Sergej Bobrovsky och Blair Betts.
Nyckel: Paul Holmgrens trejder.
Hemlig Biffen-favorit: Scott Hartnell.
– En sång-och-dansman, trots allt.
11. Florida Panthers
– Kevin Dineen lyckades ifjol kreera ett swinging dick-kollektiv av vad som på papperet såg ut som ett hopskrap överbliva has-beens och plötsligt hävde sig pantrarna upp ur mångårig slummer. Såna gånger kommer det ofta en reaktion året därpå, fråga bara St. Louis. Förlusterna av Micke Samuelsson och underskattade Jason Garrison, en veritabel quarterback på blålinjen, kan dessutom bli påfrestande.
Viktiga nyförvärv: Filip Kuba, Peter Mueller, George Parros och Jonathan Huberdeau.
Viktiga förluster: Jason Garrison, Mikael Samuelsson, Wojtek Wolski och John Madden.
Nyckel: Exakt hur svårt det andra svåra året blir för ”nya” Panthers.
Hemlig Biffen-favorit: George Parros.
– Ligans mest spektakulära mustasch är hjärtligt välkommen till östra konferensen.
12. New York Islanders
– Be young, be foolish, be happy, som soulgruppen The Tams sjöng en gång. Är det någon gång de talangfulla men ojämna kidsen på Long Island ska kunna lämna källaren är det under ett sånt här kortdistanslopp, när ungdomlig energi kan bli ett verkligt vapen, tvivel på den egna förmågan kanske inte hinner bita sig fast och de konventionella kraven på långsiktig kontinuitet inte har samma betydelse. Men det hade ju inte gjort något om de haft några backar också. Lubomir Visnovsky skulle ge stadga i de leden, men han vill inte spela med Islanders och har hotat stanna i Slovakien – och om han till slut ändå inställer sig för tjänstgöring lär ju motivationen vara limiterad. Och så finns förstås alltid risken att DiPietro blir skadad…
Viktiga nyförvärv: Brad Boyes, Lubomir Visnovsky (om han nu kommer), Radek Martinek och Matt Carkner.
Viktiga förluster: PA Parentau, Milan Jurcina, Jay Pandolfo, Al Montoya och Mark Eaton.
Nyckel: The power of youth…
Hemlig Biffen-favorit: Frans Nielsen.
– Ända sedan Heinz Ehlers och Jens Nielsen kom till Leksand har jag gillat danska hockeyspelare.
13. Toronto Maple Leafs
– För en klubb som sparkar sin general manager åtta dagar innan säsongen börjar går det ovillkorligen åt helvitte. Det hjälper inte med bra nyförvärv som van Riemsdyk, en trupp pepprad med utvecklingsbar talang eller en sannolik Roberto Luongo-trejd (som för övrigt riskerar att bli en generalflopp; hans psyke är inte gjort för Toronto…). Det blir för mycket ovisshet, för mycket halsbrytande förändringar, för mycket kaos. Så sorry, alla Leafs-fans – här kommer ett hundår till.
Viktiga nyförvärv: James van Riemsdyk, James McClement och Leo Komarov.
Viktiga förluster: Luke Schenn, Colby Armstrong, Joe Crabb och Jonas Gustavsson.
Nyckel: Klubbledningens avsaknad av sans, vett och verklighetsförankring.
Hemlig Biffen-favorit: Colton Orr.
– Slagskämpe och from vardagsfilosof i en underlig mix. Och i år måste han få spela mer.
14. Montreal Canadiens
– Att GM Bergevin köper ut Scott Gomez är ett steg i rätt riktning. ”Gomer” var det mest iögonenfallande exemplet på Habs-spelare som underpresterat monumentale senaste året. Men det finns fler som inte pallar trycket på hockeyns tuffaste marknad och jag har väldigt svårt att se att den buttre, ständigt missnöjde, genuint ocharmige Michel Therrien är mannen att få dem börja dansa i takt igen. Allra mest alarmerande är dock att PK Subban – restricted free agent – i skrivande stund, tre dagar före säsongsstarten, inte skrivit på nytt kontrakt. Det måste Bergevin ordna, Subban är Habs överlägset bäste back . Utan honom kan de lika gärna spela i AHL den här säsongen.
Viktiga nyförvärv: Brandon Prust, Francis Boullion och Colby Armstrong.
Viktiga förluster: Scott Gomez (viktig på fel sätt…) och Brad Staubitz.
Nyckel: Signingen av PK Subban.
Hemlig Biffen-favorit: Brandon Prust.
– Har kanske det största hjärtat i hockeyvärlden.
15. Winnipeg Jets
– Smekmånaden är över och allt feelgood-mys Jets levde på under combeback-säsongen på Manitoba-prärien ersatt av hård realitet. Nu kommer det omöjliga resschemat och bristerna i truppen, i synnerhet bland backarna – accentuerade med fotskadan på Zach Bogosian –bli kostsamma. Olli Jokinen är förstås ett bra tillskott, men…nä, det räcker inte.
Viktiga nyförvärv: Olli Jokinen, Alexei Ponikarovsky och Al Montoya.
Viktiga förluster: Randy Jones, Eric Fehr, Tanner Glass och Chris Mason
Nyckel: Att de har bra förströelse under flygresorna….
Hemlig Biffen-favorit: Grant Clitsome.
– Det låter ju som att man drar en fräckis varje gång man nämner honom.
VÄSTRA KONFERENSEN
1. Vancouver Canucks
– Jag har de senaste dygnen börjat darra på den imaginära manschetten vad gäller min top dog i väst. Inte för att några iögonenfallande minus plötsligt utkristalliserats i Canucks- truppen, men den börjar på grund av olyckliga skador bli rätt brandskattad. Redan sedan tidigare är det känt att Ryan Kesler, som opererade både en axel och en vrist under sommaren, inte kommer att kunna spela på månader – och första dagen på campen gick David Booth sönder också. Prognos: Borta sex till åtta veckor. Det är avbräck som kan bli väldigt dyra en säsong när det är extremt viktigt att inte halka efter från början. Men grundbultarna i Alain Vigneaults lagbygge känns, har jag bestämt mig för, ändå så robusta att det inte ska behöva rasa samman. I princip är ju det här samma perfekta lag som gick till final 2011, med några viktiga skillnader: Bröderna Sedin har fått träna ytterligare fyra månader och när de träningsexperterna får förbereda sig så grundligt har motståndarna en del åkturer att se fram emot. Jason Garrison kommer patrullera blålinjen, inte minst i powerplay, och han är i min ögon en av världens bästa qurterbacks. De har för första gången på länge en målvakt med stabilt psyke. Oavsett om Bobby Lou stannar eller flyttar blir det Corey Schneider, länge ansedd som bäste backup-keepern i ligan, som får hålla i förstaspaden. Ja, det är dags för en ny finaldans i Rogers Arena.
Viktiga nyförvärv: Jason Garrison, Cam Barker och Jim Vandermeer.
Viktiga förluster: Roberto Luongo (kanske), Sami Salo, Aaron Rome och Samuel Påhlsson.
Nyckel: Att inga fler blir skadade innan säsongen börjar.
Hemlig Biffen-favorit: Jason Garrison.
– En Peyton Manning på is.
2. St. Louis Blues.
– Ken Hitchcock, den gamle keruben, får en hel – så hel man nu kan betrakta den – säsong på sig att knåda degen i Missouri. Det innebär sannolikt att Laget, med stort L, blir ännu tätare, tyngre, mer svårforcerat och troget det enkla, raka systemet. Om en nästan garanterat lyckad grundserie sedan för en gångs skull kan följas av framgång i slutspelet beror på om han också kan lösa upp de psykologiska knutar som alltid fällt Blues i avgörande lägen; oförmågan att vara bäst när det gäller förefaller ju ibland inbyggd i klubbens DNA.
Viktiga nyförvärv: Vladimir Tarasenko.
Viktiga förluster: Jason Arnott, Carlo Colaiacovo och Kent Huskins.
Nyckel: Det kollektiva psyket.
Hemlig Biffen-favorit: Vladimir Sobotka.
– Alla som kan tv-serien ”The Wire” vet varför.
3. Los Angeles Kings
– Om samma Kings som vann finalen inställer sig igen råder det inga tvivel om att de kan ta en dubbel – i så fall för första gången sedan Red Wings gjorde det 97-98. Det är ju ett av de starkaste, snabbaste, hårdaste, effektivaste och mest mentalt stabila hockeylag världen nånsin sett. Och för all del, det är i det närmaste samma personalstyrka som mönstrar på i Staples Center igen. Men nu råkar ju begreppet ”Stanley Cup hangover” existera av en anledning. Somliga menar att Kings inte kommer att lida lika svårt av den åkomman som tidigare mästare eftersom de gått så lång tid sedan Dustin Brown tog emot bucklan och det är ju sant i så mån att sviterna efter sommarens firande inte sitter i längre. Men det handlar om motivation också, och i den knivskarpa konkurrens som råder i dagens NHL räcker det att några få pjäser är lite mindre hungriga för att det ska få påtagliga följder,
Viktiga nyförvärv: Anthony Stewart.
Viktiga förluster: Kevin Westgarth.
Nyckel: Motivationen.
Hemlig Biffen-favorit: Simon Gagne.
– För att han är så genuint trevlig; man förstår varför han och Foppa blev polare.
4. Chicago Blackhawks
– Det kan te sig besynnerligt att Hawks haft så svårt att följa upp titeln från 2010 med den typ av ”run” i playoff som hela Windy City förväntat sig. Truppen rymmer ju fortfarande några av de bästa hockeyspelare som går att uppbringa på den här planeten: Patrick Kane, Jonathan Toews, Marian Hossa, Duncan Keith, Brent Seabrook och Patrick Sharp. Men för att gå långt och vinna krävs inte bara superstars. Man måste ha rätt sorts birollsinnehavare också – och det har Chicago helt enkelt inte haft sedan såna som Dustin Byfuglien, John Madden, Andrew Ladd, Adam Burish, Ben Eager och Colin Fraser försvann. Men nu börjar det se lite ljusare ut på den punkten, Chicago liknar ett lag igen. Ett frågetecken består dock – i kassen. Corey Crawford har inte uppträtt som den typ av målvakt som bär sitt lag till final. Det här blir garanterat sista chansen att tysta tvivlarna.
Viktiga nyförvärv: Sheldon Brookband.
Viktiga förluster: Andrew Brunette och Brendan Morrison.
Nyckel: Hur bra andra-och fjärdeformationerna spelar.
Hemlig Biffen-favorit: Marian Hossa.
– Det finns få jag njuter mer av att se spela ishockey.
5. San Jose Sharks.
– Sorgebarnet från Silicon Valley får en andra chans att segla under radarn. Få tror längre att Joe Thornton-eran kommer sluta med Stanley Cup-seger. Det mår hajarna förmodligen bara bra av, det är förväntningarna och pressen som sänkt dem tidigare. Men chansen att de ska åstadkomma något mer än ännu en imponerande grundserieshow känns ändå ganska liten. Det är inte som att Thornton, Patrick Marleau och Dan Boyle – de tre stora i Sharktank – blir yngre. GM Doug Wilson hade nog behövt vara lite mer aktiv på marknaden i somras.
Viktiga nyförvärv: Brad Stuart och Adam Burish.
Viktiga förluster: Torrey Mitchell, Daniel Winnik, Colin White, Jim Vandermeer, Dominic Moore och Brad Winchester.
Nyckel: Rosten hos The Big Three.
Hemlig Biffen-favorit: Douglas Murray.
– Vem älskar inte Crankshaft?
6. Minnesota Wild
– Lätt det lag som rustat upp mest och bäst sedan förra säsongen. På papperet. Men att man plockar in superstars som Zach Parise och Ryan Suter innebär inte nödvändigtvis att ett vinnande lag omedelbart tar form. Det kan, som Sabres lärde sig förra säsongen, ta tid att få nya komponenter att smälta samman till ett välsmort kollektiv. Slutspel måste det bli, såklart, men mer än en omgång vinner de inte. I år. Om ett par säsonger dock…då tar Wild bucklan.
Viktiga nyförvärv: Zach Parise, Ryan Suter och Jonas Brodin.
Viktiga förluster: Guillaume Latendresse, Kurtis Foster och Jed Ortmeyer.
Nyckel: Hur bra Parise och Suter passar in.
Hemlig Biffen-favorit: Cal Clutterbuck.
– NHL:s tuffaste namn.
7. Nashville Predators.
– Barry Trotz, den enda coach Preds haft, besitter en osannolik förmåga att få sina lag att anta samma identitet, och fortsätta i precis samma alla-för-en-stil som tidigare, vad som än händer med spelartruppen. Han bara danar nya spelare efter samma gjutform som gamla och sedan ser det ut som ingenting alls hänt. Det är djupt imponerande. Men förlusten av Ryan Suter kan omöjligen passera lika obemärkt. Han är inte bara en av ligans bästa backar, han var franchise-spelaren Shea Webers radarpartner under flera år. Så där blir det utan tvekan ett hål. Min gissning är att krigarna från Music City tar sig till slutspel igen , främst tack vare den lysande Pekka Rinne och en alltjämt vass offensiv, men till skillnad från de senaste två säsongerna kommer de inte utmana om titeln.
Viktiga nyförvärv: Scott Hannan och Chris Mason.
Viktiga förluster: Ryan Suter, Alexander Radulov, Andrej Kostitsyn, Anders Lindbäck, Jack Hillen och Francis Bouillion.
Nyckel: Hålet efter Ryan Suter.
Hemlig Biffen-favorit: Mike Fisher.
– Jag delar Carrie Underwoods förtjusning.
8. Detroit Red Wings
– Finns det ett liv efter Lidas? Det är frågan som kommer att följa Wings genom säsongen – och svaret kan komma att förskräcka. Det är världens bäste back, kanske genom tiderna, som försvunnit och han går inte att ersätta. I första hand är det Niklas Kronwall som måste kliva fram och försöka fylla luckan , men han behöver hjälp – av alla . Att även Brad Stuart försvunnit gör inte uppgiften lättare. Det blir en utmaning det här, för första gången på två decennium kommer Detroit att få slita väldigt ont för att säkra en playoff-plats.
Viktiga nyförvärv: Carlo Colaiacovo, Mikael Samuelsson, Jonas Gustavsson, Jordin Tootoo och Damien Brunner.
Viktiga förluster: Nicklas Lidström, Tomas Holmström, Brad Stuart och Jiri Hudler.
Nyckel: Hur alla i laget och organisationen hanterar Lidas pensionering.
Hemlig Biffen-favorit: Pavel Datsyuk.
– Hockeyns egen poet.
9. Colorado Avalanche
– Att Avs tror på ungdomen bekräftades om inte annat när Gabriel Landeskog, 20 år gammal, i somras utsåg till ny lagkapten. Och det är just den ungdomliga energi ”Gabbe” förkroppsligar som borgar för en bra säsong i Klippiga bergen den här korta säsongen. De kan komma att knäcka äldre, trögare konkurrenter på ren spirit, kondition och svikt i steget. Jag tror dock det dröjer ytterligare något år innan det löftesrika manskapet är moget att göra Avs till ett storlag av samma rang som på Foppas tid igen.
Viktiga nyförvärv: PA Parenteau och Greg Zanon.
Viktiga förluster: Peter Mueller och Jay McClement.
Nyckel: Energin.
Hemlig Biffen-favorit: Milan Hejduk.
– Det handlar om ren Foppa-nostalgi.
10. Phoenix Coyotes
– Underskattningen upphör aldrig. För logiken säger ju att det någon gång måste komma en reaktion på allt strul kring ägare och flyttrykten i öknen – och trots att de till slut fick behålla Shane Doan, trots att Oliver Ekman-Larsson står i begrepp att slå igenom så det brakar och trots att Dave Tippett fortfarande är en av de smartaste coacherna i väst tror jag att det blir nu. Fast något säger mig samtidigt att jag har väldigt fel. Igen…
Viktiga nyförvärv: Zbynek Michalek, Steve Sullivan och David Moss.
Viktiga förluster: Ray Whitney, Adrian Aucoin och Michal Rozsival.
Nyckel: Att de bara fortsätter som vanligt och struntar i vad omvärlden tycker och tror.
Hemlig Biffen-favorit: Shane Doan.
– Där finns det glimt i ögat som vittnar om att han å ena sidan älskar hockey men inte nödvändigtvis tycker att den måste tas på blodigt allvar dygnets alla timmar.
11. Dallas Stars
– Omsättningen på spelare i The Big D är skakande hög. Stars har de senaste åren bytt ut så många spelare att Loui Eriksson plötsligt framstår som en av veteranerna. Slikt är aldrig bra. Nu har de fått in några kul namn på forwardssidan, men backuppsättningen ger ett väldigt blekt intryck. Det är också ett stort bryderi att Jamie Benn, restricted free agent, inte skrivit på ännu.
Viktiga nyförvärv: Jaromir Jagr, Ray Whitney, Derek Roy, Aaron Rome och Cody Eakin.
Viktiga förluster: Mike Ribero, Steve Ott, Sheldon Souray, Adam Pardy, Adam Burish och Mark Fistric.
Nyckel: Några av de unga backarna måste ta ett par rejäla kliv i utvecklingen.
Hemlig Biffen-favorit: Jaromir Jagr.
– En av mina allra största idoler, alla kategorier.
12. Edmonton Oilers.
– Snacka om att kunna sätta tilltro till ungdomen. Ingenstans är spelarna med fjunmustascher fler – eller mer talangfulla. Så det är inte omöjligt att oljebytet fullbordas nu, något tidigare än om de varit tvungna att gnugga sig igenom en hel säsong. Som vanligt undrar man dock om backarna håller. Justin Schultz är ett förträffligt tillskott, han har tydligen varit sensationell i AHL, men därutöver får man leta med förstoringsglas för att hitta kvalitet.
Viktiga nyförvärv: Nail Yakupov, Justin Schultz och Mark Fistric.
Viktiga förluster: Cam Barker.
Nyckel: Hur mycket hårdare kidsen orkar köra än äldre konkurrenter.
Hemlig Biffen-favorit: Nikolai Khabibulin.
– Ett väldigt mäktigt namn, särskilt när man säger det med sch-ljud i början.
13. Anaheim Ducks.
– Allt är som vanligt i Disneyland. Ducks har två grymma kedjor befolkade av stjärnor som Ryan Getzlaf, Corey Perry, Teemu Selänne, Bobby Ryan och Saku Koivo– men inte så mycket mer. Det räcker inte.
Viktiga nyförvärv: Sheldon Souray, Daniel Winnik och Bryan Allen.
Viktiga förluster: Lubomir Visnovsky och Jason Blake.
Nyckel: Det viktigaste är att Teemu Selänne får en någorlunda värdig avslutning på karriären.
Hemlig Biffen-favorit: Bryan Allen.
– Det är han som heter ”B.Allen” under tv-matcherna, ju.
14. Calgary Flames.
– Bob Hartley är en bra coach som bör kunna få bättre ordning på den dysfunktionella gruppen , och förvärven av Jiri Hudler och Roman Cervenka vässar offensiven. Likafullt: Flames är fortfarande på tok för beroende av en enda spelare– Jarome Iginla – och kommer utan ett par stora trejder att få genomleva en dyster säsong.
Viktiga nyförvärv: Jiri Hudler, Dennis Wideman och Roman Cervenka.
Viktiga förluster: Olli Jokinen, Scott Hannan och David Moss.
Nyckel: Jarome Iginla.
Hemlig Biffen-favorit: Jay Bouwmeester.
– En backtyp jag diggar hårt; förtjänar att spela i bättre lag.
15. Columbus Blue Jackets.
– Aj. Utan Rick Nash framstår Jackets som ett av de sämsta NHL-lagen på flera decennier. De är svagare än samtliga konkurrenter – på samtliga punkter. Säsongen hotar att bli ett fiasko av episka proportioner.
Viktiga nyförvärv: Brandon Dubinsky, Artem Anisimov, Tim Erixon, Nick Foligno och Sergej Bobrovsky.
Viktiga förluster: Rick Nash, Kristian Huselius, Marc Methot, Aaron Johnson, Brett Lebda och Radek Martinek.
Nyckel: Att jorden börjar snurra åt fel håll och allt blir fullständigt kaos.
Hemlig Biffen-favorit: Brandon Dubinsky.
– Duby-Duby Doo!
And they’re off and running…
Camperna, komprimerade till ultraintensiva sprintlopp, har ju inletts denna tjugondaknutsöndag.
Jag tar med mig mästerfotograf Höök ut till Tarrytown i Westchester-skogarna norr om Manhattan för att kolla på Rangers första riktiga träning sedan i maj och medan han tar proffsbilder till tidningen – ja, köp Aftonbladet denna måndag! – fyller jag på med mina amatörkort.
Det upphör aldrig att förvåna att NHL-lagen, som spenderar som berusade sjömän på allt annat, ”bor” i så påvra plåtlådor till vardags; Asplövens B-juniorer har flashigare faciliteter, ju (det vet jag egentligen inte ett skvatt om, men ändå…)
Kedjekamraterna Rick Nash och Calle Hagelin nerböjda efter ännu en intensiv övning. Bägge ser strålande ut under säsongens första ”riktiga” ispass.
Kungen och hans hovmarskalk, målvaktscoachen Benoit Allaire, diskuterar Guns n Roses-ballader. Eller nåt.
Mediauppbådet i Tarrytown. Det var som första dagen i skolan för hela den här skocken också.
Kapten Ahab himself – för första gången den här säsongen på is med sina undersåtar.
En mästare i arbete.
Det är så här nära sargen man verkligen förstår hur jädra snabbt det går framför en NHL-målvakt – och hur lite han har att göra när egna laget dominerar…
Man vet att det är utdragna träningspass och hård träningscamp när de mitt i alltihop får spela om isen.
En ny superstar i New York. Rick Nash alltså. Han ger ett magnifikt intryck både på och utanför isen.
Henke fortsätter diskutera Axl Rose-kompositioner, här med tv-kommentatorn Sam Rosen.
Presskonferens med Tårtan. Brukar kunna vara omtumlande tillställningar, men till och med han är på bra humör en sån här dag.
Dagen till ära bjuder Rangers tredje statsmakten på pizza. Det gillar fotograferna.
* * *
Risotto Del Zotto hör till de första som glider ut på Tarrytown-isen och därmed är det bekräftat.
Han har under morgonen tagit sitt förstånd till fånga och ritat på Sathers 2-åriga kontraktsförslag.
Bra för Rangers, det.
Även nygamle blåskjortan Matt Gilroy har blivit Rangers på nytt innan campen börjar.
Bra för djupet på backsidan, det.
* * *
För Scott Gomez blir det ingen mer NHL-hockey alls ser det ut som.
Montreals nye GM, Marc Bergevin, har beslutat att i enlighet med nya kollektivavtalet köpa ut hans kontrakt till sommaren.
Men inte nog med det . ”Gomer” blev innan campen öppnade idag beordrad att stanna hemma och är alltså inte ens välkommen till farmen i Hamilton. Enligt de nya reglerna går det nämligen inte att köpa lönetaksutrymme när spelaren man vill bli av med är skadad och då är det säkrare att låta honom ligga hemma på soffan, med full lön, och vänta tills the buyout kan genomföras,
Now, Gomez har i sanning inte rosat marknaden senaste åren, men det känns ändå rätt tragiskt att en så fin karriär ska sluta på det förnedrande sättet.
Wade Redden är för övrigt offer för samma regel från och med nu och vad har han och Gomez gemensamt?
Jo, de spelar bägge på jättekontrakt ursprungligen skrivna av samma man.
Sather.
Men det ska vi kanske tala tyst om…
* * *
Från södra Kalifornien rapporteras att Viktor Fasth gjort starkt intryck på både fans och medspelare under första träningen.
Kul.
* * *
Apropå nya regler och Sather får NHL-lagen signa spelare de har rättigheterna i andra länder när deras respektive ligor är färdigspelade och enligt Larry Brooks i Post överväger Rangers tydligen inte bara att plocka över Mats ”Zuke” Zuccarello framåt våren – något den här bloggen skulle fira med en hel festival på östra Manhattan.
De har ögonen på svenska duon Jesper Fast i HV och Oscar Lindberg i Skellefteå också.
– Jag vet inte om det är en bra regel eller inte, men vi kommer definitivt att utnyttja den om vi anser att de spelarna kan göra oss bättre, säger Sather till Brooksie.
* * *
David Ullström är ende svensken som fått chansen på Islanders camp.
Tills vidare.
Men Ash, en kollega som i brist på annat följt Bridgeport under lockouten, är övertygad om att GM Snow snart kommer ta sig en närmare titt även på John Persson och Johan Sundström.
– De har varit väldigt bra. Framförallt Persson. Han kommer ta en plats, säger Ash.
* * *
Nog tycker jag det ser ut som Rangers kör så det bara ryker under de två timmarna de är på is, men enligt Tårtan är det ingenting mot hur det ser ut första dagen under en traditionell camp.
– Om vi satte igång som vanligt skulle vi inte ha något lag till helgen. Alla skulle vara skadade. Vi får vara smarta nu, det gäller hitta rätt balans under den korta tid vi har på oss. Det är svårt, jag funderar hela tiden på hur vi ska göra, säger han under sin osedvanligt ödmjuka presskonferens.
Ja, alla coacher står inför samma dilemma och det ska bli väldans intressant att se vem som har bäst lösning på de här problemen.
* * *
Att Flames får starta campen utan Jarome Iginla – ljumskadad – är som att Stones skulle få inleda en turné utan Mick Jagger.
* * *
Rick Nash berättar i Post att han omedelbart kände sig välkommen när han anlände till Manhattan i somras – eftersom Henke Lundqvist och hustrun Terese samma kväll bjöd honom på hemlagad middag i penthouse-våningen i Hell’s Kitchen.
– Det är verkligen inget märkvärdigt med det. Jag råkade bara var här, jag visste att han letade bostad och ville att han skulle kännas sig så komfortabel som möjligt under flytten till en ny stad, säger ”Lunkan”.
Fint ändå, är det inte?
* * *
Carolina har trejdat till sig Kevin Westgarth från Kings – i utbyte mot Anthony Stewart.
Ingen blockbuster kanske, men ändå. Jag får en allt starkare känsla av att Canes kan bli nåt i år.
* * *
En kollega, vi kan kalla honom Larry, kommer under morgonen fram och tar i hand och berättar att han för en tid sedan frågade Lundqvist om lilla mig och fick svaret ”he’s going totally crazy without hockey”.
He he, det framgick alltså…
* * *
Varpu?
På väg tillbaka från Finland, där hon tillbringat lockouten.
Kommer vara tillbaka till hemmamatchen mot Bruins nästa onsdag.
Allt håller på att bli som det ska vara.
* * *
Av någon anledning tror jag inte riktigt på Old School Lou Lamoriello när han säger att han inte har några problem med att Kovaltjuk flyger in först på tisdag och alltså missar tre dagar av campen.
Det låter inte som den Lou jag känner.
* * *
I repet i tidningen idag kan man bland mycket annat läsa om hur mycket Calle Hagelin äter nu under campen – och tydligen även annars också.
– Först på morgonen sopar jag i mig någon yoghurt. Sedan åker jag hit till hallen och äter en stor frukost. Efter träningen väntar en ordentlig lunch och när jag kommer hem på eftermiddagen fortsätter jag med en sallad. Sedan blir det en stor middag på kvällen också…
Fan, det är ju rena Eken!
* * *
Det är bra surt att Jonas Brodin fortfarande går skadad. Han hade, tror jag, gått rakt in i Minnesota Wilds trupp – och blivit en stor tillgång direkt.
* * *
Meddelas kan att Strålle Strålman blivit pappa under lockouten – för fjärde gången.
Han har således snart en hel femma hemma i huset i Westchester.
– Ja, men nu får det nog räcka, säger han.
Ah, varför då. Det är väl bara att försöka att jaga ikapp Nyllet. Han har ju sex stycken han.
* * *
Nä, nu ska jag dyka ner i spelschemat igen. Det är ju rena porren.
Ny bloggbössa laddas i veckan, räkna med det.
Ligan hann köra en sista blöt handske i ansiktet på oss, förstås.
Det var ju sagt att spelschemat skulle publiceras så fort spelarna hade ratificerat avtalet vid åttasnåret på lördagsmorgonen, så jag studsade – nåja – upp vid 07.45 och satte mig framför datorn och dreglade.
Det hade jag inte mycket för.
Infon att facket precis som väntat hade godkänt dealen kom visserligen snabbt, men då visade det sig att parterna behövde hamra ihop ett ”Memorendum of Understanding” – MOU – innan lockouten kunde avslutas formellt och det heliga spelschemat föras till torgs.
Det tog inte bara viss tid. Det tog hela lördagen – och bland de som bevakat hela den här hiskeliga processen har MOU nu förts upp den svarta lista över förkortningar och begrepp vi aldrig vill höra talas om igen:
CBA, HRR, Make whole, NHLPA…
Men fanimig, vid halv elva – dryga fjorton timmar efter utsatt tid – var väntan, och hela lockouthelvetet, till sist över.
MOU hade slutligen undertecknats och några minuter senare dunkade NHL ut hela härligheten på sin hemsida.
Här har vi första omgången, kommande helg (med svenska tider inom parentes):
LÖRDAG
•Philadelphia – Pittsburgh (21.00).
•Winnipeg – Ottawa (21.00)
•LA Kings – Chicago (21.00)
•Boston – NY Rangers (01.00)
•Montreal – Toronto (01.00)
•NY Islanders – New Jersey (01.00)
•Tampa – Washington (01.00)
•Florida – Carolina (01.30)
•St. Louis – Detroit (02.00)
•Nashville – Columbus (02.00)
•Dallas – Phoenix (02.00)
•Minnesota – Colorado (03.00)
•Vancouver – Anaheim (04.00)
SÖNDAG
•Buffalo – Philadelphia (18.30)
•NY Rangers – Pittsburgh (01.00)
•Calgary – San Jose (01.00)
•Minnesota – Dallas (02.00)
•Vancouver – Edmonton (03.00)
•Phoenix – Chicago (04.00)
Det är ju ungefär i enlighet med vad det ryktats om, men inte helt. Det blir till exempel ingen back-to-back direkt mellan Flyers och Penguins. Men jag tror vi kan stå ut ändå, right?
* * *
667 av spelarna röstade för att ratificera det nya kollektivavtalet, 12 röstade emot och 84 avstod från att rösta alls.
Exakt vilka som sa nej, och alltså vill se fortsatt lockout, är inte känt men twitter-rykten under natten pekade ut bland andra Chris Campoli och Ron Hainsey och det förefaller ju oerhört märkligt.
Just den duon har suttit genom hela förhandlingarna, från september till Den Underbara Natten förra helgen, och har sina fingeravtryck över hela dealen.
Att då rösta nej…är inte det befängt?
Eller så är det bara en protest man kan kosta på sig när man vet att ett förslag ska gå igenom, vad vet jag.
Att Erik Cole återfinns bland nej-sägarna kan man nog också utgå från. Han har uttryckt stor besvikelse över avtalet och hotat lägga av nästa säsong för att det inte är tillräckligt bra.
Go ahead, säger jag.
Sedan kan man ju undra vem som avstår från att rösta en sån här gång. Vad betyder det? Skiter man bara i alltihop? Väldigt märkligt.
* * *
Som väntat:
Ingen spelar några matcher mot lag från den andra konferensen.
Istället möter man övriga lag i sin division fyra eller fem gånger – och övriga konkurrenter i konferensen tre gånger.
Den där obalansen i antigen fyra eller fem möten med divisionskonkurrenterna känns lite tveksam, men å andra sidan är jag glad att det inte, som dom hotade med ett tag, blev åtta divisionsbataljer.
Det hade varit oerhört tjatigt.
* * *
Från och med nu är ligan öppen för business igen också. Trejder får göras, kontrakt kan skrivas. Och räkna med att det blir åka av de närmaste dagarna. Luongo ska nånstans, Rangers behöver signa Del Zotto, Montreal måste knyta upp Subban, Flyers vill ha en till back…
Redan nu under natten har det blivit känt gamle Mike Knuble bjuds in till Detroits camp på try-out.
Ja, det laget kan ju aldrig motstå en veteran…men inte mig emot. Det är en hyvens karl och något måste finnas kvar av kunnandet,
även om förra säsongen i Washington var en grov besvikelse.
* * *
Den kommer senare än normalt, men jodå – vi får en trading deadline i år också.
3 april.
Jag ska inte säga att jag redan längtar dit, för det är oändligt mycket innan dess som också lockar som violbumlingar lockar när man kommer hem till Sverige efter ett års frånvaro, men jäkla skoj ska det bli.
* * *
Grundserien omfattar alltså 48 omgångar och slutar 27 april. Playoff påbörjas tre dagar senare, på valborgsmässoafton – och sista möjliga datumet för en sjunde, avgörande Stanley Cup-final är 28 juni.
Jag kan redan ana stämningen på midsommarfesten i Vancouver…
* * *
Del Zotto lär ha erbjudits 2.3 miljoner dollar för två år – men han vill ha 3 miljoner över betydligt längre tid.
Mycket lite tyder således på att han finns på isen när Rangers inleder sin camp under söndagen.
Det är bekymmersamt, han behövs definitivt om Blueshirts ska kunna leva upp till förväntningarna – men han kan glömma de där tre millarna. Sather kan av lönetakstekniska skäl de kommande åren, inte ge honom mer, och ynglingen ska, tycker jag, vara nöjd med 2.3.
* * *
Och på lördagen befinner sig bloggen i…ja, vi får allt se. Det finns flera alternativ. Boston, St. Louis, Winnipeg – eller korresoffan. En premiärdag av den kalibern, med ett sånt förföriskt pärlband av matcher, kan det vara allra bäst att parkera framför tv.n. Samtidigt är abstinensen efter live-hockey, och livebloggande, lika uppdämt som det hos heroinisten efter en katastroftorka i Afghanistan, så inget är skrivet i sten.
Ska, gnuggande mina valkiga händer, resonera mig fram till ett beslut de kommande dagarna.
* * *
Ni som ömmar för VM på hemmaplan borde vara positivt överraskade avs det här schemat.
Sista grundserieomgången spelas som sagt 27 april – och festen i Globen börjar först 3 maj.
Spelare i lag som inte går till playoff har hinner således hem till premiären – och med tanke på hur kort den här säsongen blir lär åtskilliga vara spelsugna.
* * *
Rangers kunde onekligen fått en lättare start. Back-to-back mot Bruins respektive Penguins…det är ungefär så brutalt som det kan bli i östra konferensen.
Men dom ska ju vinna i år och då är det lika bra att ta den största tjuren vid hornen direkt.
* * *
Nu ska jag, i nån, timme dyka ner i schemat på allvar och drömma om pressläktarkaffet både här och där.
Sen blir det camp-reportage under söndagen.
Tack ska ni ha för att ni stod ut den här vidriga tiden.
Nu är den äntligen över, nu åker vi!
Idag bad Gary hockeyfansen om ursäkt för lockouten och jag kom osökt att tänka på Phil Leotardo, den inte helt älskvärde Sopranos-karaktären.
När Tony kom till ett spänt möte i Little Italy och beklagade sorgen efter mordet på Phils lillebror Billy, utfört av Tony Blundetto på flykt ”off the reservation”, svarade en förgrymmad Phil:
– Take your sorries and stick them up your…
Ja, vi behöver kanske inte fullfölja den meningen, det ska ju vara något slags fred nu.
Men nog lät de ihåliga, kommissionärens försäkringar om att han var ledsen för vad han utsatt fansen för under de senaste fyra månaderna.
Särskilt som han strax efteråt meddelade att han inte har några planer alls på att uppfylla samma fans hetaste önskning och helt enkelt avgå.
– Jag blir kvar i många år till, hette det.
Tack för kaffet.
* * *
Det är bara i Toronto och i Maple Leafs man går igenom en hel sommar och en hel lockout och sedan, när konflikten är löst och bara någon vecka återstår till seriestarten, sparkar sin general manager.
Jag är inget Brian Burke-fan, hans fyrkantiga och buffliga och griniga macho-stil tilltalar mig inte alls, men herregud – sämre tajming har jag inte hört talas om sedan Pete Best slutade i Beatles strax innan genombrottet.
Nu blir det oro och trassel och ovisshet i det lag, och den klubb, som är i större behov av harmoni än någon annan
Och så kommer Bobby Lou till Big Smoke.
Även om ägarna förnekar ivrigt lär orsaken till Burkes plötsliga avsked vara hans ovilja att trejda till sig Luongo från Vancouver. Ägarna lär älska tanken på den omstridde Canucks-keepern i Leafs-tröja, medan principfaste Burke – en av Garys närmast förtrogna – ska ha betydligt mer skeptisk och nu är han utan jobb.
* * *
Det nya spelschemat kommer, blev vi påminda om av Gary idag, inte att torgföras förrän också spelarna ratificerat nya avtalet – och det sker först på lördag.
Frustrerande, visst är det?
Nå, vissa uppgifter har ändå börjat sippra ut. Kings kommer tydligen börja hemma mot Blackhawks den nittonde, Ottawa ska spela borta mot Winnipeg, Flyers och Penguins kör dubbelmöte borta hemma lördag söndag , Red Wings får åka till St. Louis och Rangers till Boston.
Vänta er mer avslöjanden i ämnet inom kort.
* * *
Kaoset kring relationen mellan NHL och KHL och Kovaltjuks eventuella beslut att stanna hemma i Ryssland känns något olustigt, framförallt för att man på rätt många håll hör folk uttala sig om att ryssar är si och ryssar är så.
Jag tror man ska akta sig för att klumpa ihop människor, och ge dem kollektiva särdrag, på det viset – det brukar i förlängningen leda åt synnerligen fel håll.
Vad man kan säga är väl att just Kovy uppträder rätt egoistiskt, men att det också är lätt att sitta här och säga; karln blir erbjuden typ dubbelt så mycket pengar av St Petersburg.
Nu tror ju jag att han till sist ändå kommer tillbaka till Soprano-land; NHL är ändå världens bästa liga, han har ett gällande kontrakt, KHL vill nog trots det sturska pratet inte stöta sig FÖR mycket med Bettman-regimen och allt tyder på att Kovy trivs bra i Devils.
Som Larry Brooks rapporterade igår var det dock förra veckan nära att inte bara Kovy utan också Ovetjkin, Malkin och Datsyuk gemensamt, och tydligen påhejade av självaste Vladimir Putin, gått ut med ett gemensamt pressmeddelande om att de avsåg stanna i KHL oavsett om konflikten i Nordamerika lösts eller inte.
Då hade det blivit världskrig, med IIHF som olyckligt offer mitt i skottlinjen. Om inte redan skrivna kontrakt hedras skulle NHL garanterat ta sin mats ur OS-skolan – och förmodligen riva avtalet som tillåter spelare i VM också.
Ojvoj.
* * *
Nu på onsdagskvällen kommer uppgifter om att Flyers är intresserade av Luongo också.
Jamen, givetvis!
Klubben med de mest notoriska målvaktsproblemen i historien kan förstås inte motstå en stjärna med DET darriga psyket…
* * *
Jag vägrar ännu så länge ta avsked av Homer. Jag lever fortfarande i den desperata förhoppningen att han ändrar sig och spelar en säsong till. Allt annat vore direkt sorgligt.
* * *
Tre svenskar återfinns på den lista över de sexigaste spelarna i NHL som Cosmopolitans ärevördiga läsare röstat fram:
Zäta, Gabriel Landeskog och Patrik Berglund.
Men däremot saknas Henke Lundqvist och det har fått Rangers-fans och andra att reagera så kraftigt att redaktionen tvingats till en underhållande förklaring på sin hemsida.
”We hear you, straight man with impeccable taste in dudes. But let’s back up for a sec: We asked readers to nominate their favorite hockey players for the list and, unfortunately for Henrik, his sexy teammate Brian Boyle got more votes. To make it fair, we only feature one player from each team. Should Claude Giroux, Zach Parise, Kris Letang, and Nicklas Backstrom be on the list? Absolutely—but their teammates got more votes. But back to Henrik… . Don’t get us wrong—it was really damn close—but Brian came out on top. Not only that, he’s a serious hottie, too, whose ridiculous good looks often get overshadowed by those of his famous teammate. Let’s give credit where it’s due already”.
Ha ha, man kan ju bara föreställa sig hur Boyle ska terrorisera sin målvakt i omklädningsrummet nu.
Här är hela listan över the studs:
Anaheim: Bobby Ryan.
Boston: Tyler Seguin.
Buffalo: Patrick Kaleta.
Carolina: Jordan Staal.
Calgary: Dennis Wideman.
Chicago: Patrick Sharp.
Colorado: Gabriel Landeskog.
Columbus: Jared Boll.
Dallas: Jaromir Jagr.
Detroit: Henrik Zetterberg.
Edmonton: Jordan Eberle.
Florida: Scottie Upshall.
LA Kings: Jeff Carter.
Minnesota: Ryan Suter.
Montreal: Carey Price.
Nashville: Mike Fisher.
New Jersey: Adam Henrique.
New York Islanders: John Tavares.
New York Rangers: Brian Boyle.
Ottawa: Marc Methot.
Phildalphia: Scott Hartnell (!).
Phoenix: Mike Smith.
Pittsburgh: Sidneuy Crosby.
St. Louis: Patrik Berglund.
San Jose: Brent Burns.
Tampa: Vincent Lecavalier.
Toronto: Phil Kessel.
Vancouver: Ryan Kesler.
Washington: Mike Green.
Winnipeg: Evander Kane.
Några synpunkter i ämnet? Let’s hear it!
* * *
Tråkigt, och oroande, att höra att Bäckis har en nackskada som kanske hindrar honom från spel i premiären.
Har inte han haft nog av problem?
* * *
Klart Babcock ringt och frågat Lidas om han inte är sugen på comeback.
Det skulle jag göra i åtminstone ett decennium framöver.
* * *
Det stod i en bladet-rubrik idag att ”Per Bjurman rankar våra största NHL-stjärnor”. Ska kanske inte berätta vad jag först läste…en enda bokstav kan göra sån skillnad.
* * *
Ska man döma av hur han spelat i AHL blir det här säsongen när Jordan Eberle häver sig upp på superstar-nivå.
* * *
Loui Eriksson saknades bland de 20 svenskarna jag rankade – ja, rankade, inget annat – i blaskan.
Det var en grov miss av mig, jag glömde helt enkelt bort snipern i Texas. Vi får skylla det på att även jag är ringrostig efter det här långa uppehållet.
Men att det var just Loui och ingen annan jag glömde vittnar kanske om hur underskattad han är.
* * *
Lördag, folks.
Då har vi spelschemat.
Det är som att vänta på tomten när man är fem.
Finns det inte en gammal klassisk nattmangling i svensk politisk historia som kallas ”den underbara natten”?
Well, nu har vi haft del 2.
I New York.
En lång, lång natts färd slutade tidigt i söndags morse med den ultimata extasen.
Jag var inte med de sanna kämparna i Marriott-skrapan borta vid Times Square, de kollegor som satt och sov på golvet i lobbyn medan de avslutande maraton-förhandlingarna pågick i konferensrummet en våning ovanför.
Istället tillbringade jag natten hemma i korresoffan med gamla Sopranos-avsnitt, obscena mängder kaffe och ständiga twitter-uppdateringar – men upplevelsen var dramatisk och utmattande så det räckte ändå.
Som de flesta andra hade jag positiva känslor efter veckans intensiva förhandlingar, men jag trodde inte ligan och spelarfacket skulle nå en deal redan under natten.
Tvärtom, jag var redo att ansluta till mediahopen under söndagen för att följa resan mot slutet.
Men när klockan passerade både 02 och 03 och 04 och förhandlingarna bara fortsatte började man ju, lätt chockad, inse att den förhatliga lockouten kanske, kanske var på väg att ta slut.
Och strax efter 05.00 – allra först från Denver Post-kungen Adrian Dater på twitter:
”Deal is done!”.
Jag reste mig ur den fula gamla soffa, började ofrivilligt gapa som en idiot och stod sen bara där i en minut, oförmögen att samla en enda redig tanke.
Och jag vet fortfarande inte om jag riktigt fattat vad som hänt.
Lättnaden över att den här mardrömmen till sist tagit slut är så enorm, så overklig, att jag liksom inte ens klarar av att jubla.
Jag bara sitter och ler, fånigt.
Men fan.
Nu glömmer vi procent av intäkter, make whole-koncept, kontraktslängder och lönetaksmatematik– och ägnar oss åt världens bästa sport i världens bästa liga istället.
Ojovoj!
* * *
Så vem vann?
Tja, rent tekniskt var det förstås ligan.
Det var ungefär den här dealen Bettman hade räknat med redan i höstas. Vare sig han eller ägarna var intresserade av att starta säsongen förrän nu, därav den första provokationen till bud och den efterföljande oviljan att förhandla på allvar – och in the end fick de spelarna att ge upp just det de önskade att de skulle ge upp; allt annat tjafs om kullar de skulle dö på har bara varit billig propaganda.
Fast i realiteten finns bara förlorare i den här processen.
Hockeyn i Nordamerika har tagit enormt mycket stryk och NHL kommer få slita enormt för att återerövra det momentum som byggts upp de senaste åren.
Ynkedom, säger jag.
* * *
Jag formligen överöses av frågor om när de första matcherna spelas och hur lång säsongen kommer att bli.
Svar:
Det är inte klart ännu.
Startdatum och antal omgångar bestäms först när det nya kollektivavtalet ratificerats på måndag eller tisdag.
Vad vi vet är att de förmodligen kommer att starta någon gång mellan sjuttonde och nittonde januari, att det blir mellan 48 och 52 omgångar och att det befintliga spelschemat – det ni ser på nhl.com – kommer att göras om; bland annat blir det inga matcher mellan lag från de olika konferenserna, så alla matcher av den sorten kan ni räkna bort.
Vissa av tidigare bokade datum kommer dock att användas, vilket får många att tro att Rangers säsong startar mot Islanders på Long Island 19 januari.
Vi vet snart.
* * *
När första ”veckans lista” ska ställas samman, påminn mig då att Scot Beckenbaugh äger förstaplatsen.
Det var han, den federale medlaren, som under ett 36-timmarspass de sista två dygnen förde samman Bettman och Fehr och såg till att vi fick en NHL-säsong.
MVP, MVP, MVP!
* * *
Så fort avtalet är ratificerats kommer det att hända grejor på transfermarknaden också.
Mest intressant blir att se var Roberto Luongo hamnar.
Han och Canucks har i princip gjort slut och ny adress väntar – frågan är bara var.
Hetaste tipset verkar vara Toronto.
Ja, Bobby Lou trivs ju så bra med press – och många matcher i Boston… – att det blir alldeles perfekt.
Not.
* * *
Jag är imponerad över att de nordamerikanska kollegorna orkat, och gjort det så bra, men ändå:
Det allra bästa med det här kan vara att ni slipper läsa hockeyskribenter som försöker reda ut komplicerade finansiella och juridiska frågor.
* * *
Ämnar återkomma med tips och analyser innan de första matcherna spelas – jag har som sagt inte lyckats samla tankarna helt och hållet ännu – men låt mig redan nu säga att jag räknar med en både spännande och konstig säsong, fullspäckad av skrällar och överraskningar och grejor man inte fattar att de kan hända.
När man börjar i mitten av januari och bara spelar en halv grundserie känns det liksom som att vad som helst kan hända.
Sen vinner Rangers. Eller Penguins. Eller Canucks. Eller Blues. Eller Kings igen. Om nu inte Islanders eller Oilers chockar alla…
* * *
Idag, måndag, har vi sju sidor NHL i printupplagan av Sportbladet.
Så – ut och köp, för tusan.
* * *
Har hunnit prata med Bäckis, Zäta, Kronwall, Hedbä och Henke och de försöker alla låta samlade, men det lyckas inget vidare.
Man hör euforin tränga igenom i stämbanden.
Undra på det.
Deras liv börjar igen nu.
* * *
Ledsen att behöva oroa Flyers-fans i läsekretsen, men jag befarar att det kan bli motigt nere i The City of Brotherly Love.
Ni har en av ligans mest kittlande forwardsuppsättningar, men på back- och målvaktssidan ser det tveksamt ut – särskilt som Chris Pronger tydligen inte blivit bättre.
Motargument välkomnas, det är ju inte otänkbart att någon anser att jag pratar i nattmössan…
* * *
VM på hemmaplan blir inte riktigt som några av er hade drömt om och även om jag nu hoppar jämfota av glädje över att det blir spel här har ni min empati.
Fast riktigt så kört som alla beskrivit det tror jag inte att det är.
Grundserien kommer att sluta ungefär i samma stund som VM börjar och några ivriga ynglingar som missar slutspel är säkert intresserade av att få komma hem och lira – i synnerhet som säsongen varit så kort.
* * *
Från Pittsburgh rapporteras att Sidney Crosby, nu symptomfri i över ett halvår, tränat sig i exempellös form under speluppehållet.
Han kan bli ett monster i år.
* * *
Någon överenskommelse om OS finns inte ännu – det ska man förhandla om separat, utanför kollektivavtalet.
Men jag tror att vi ganska lugnt kan räkna med NHL-spelare i Sochi nästa år. Som Big Papa Wennerholm påpekade i sin blogg är det NBC som har rättigheterna till OS – samma NBC som har rättigheterna till NHL och nu behöver lensmekas tillbaka till livet av Bettman. De kommer få de bästa spelarna i OS, tro inget annat.
* * *
Hoppas att jag aldrig mer, någonsin, behöver tänka på Boston Bruins ägare Jeremy Jacobs.
* * *
Okej, om en dryg vecka, ty.
Då är det dags för säsongens första liveblogg.
Kommer jag att vara övertänd?
Ha ha, är pucken svart?
Men satan i gatan vad roligt, för att inte säga direkt högtidligt, det kommer bli.
