Efter en sanslös, sexton timmar lång nattmangling är det över och jag har tills vidare bara följande att säga:
Jaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaa!
Och så vill jag avsluta så här:
Jag älskar att den här lockouten är slut!
Mycket mer kommer här inom de närmaste dagarna, följ uppdateringarna på sportbladet.se tills dess.
Jag hatar januari.
Hatar.
Det är en oändligt lång, mörk, hopplös månad utan löften om någonting annat än kyla, snö, ångest, brutna lårbenshalsar och taskig ekonomi.
Men det brukar finnas en livboj, en polstjärna på det svarta himlavalvet att navigera efter, och det är hockey.
Att sitta på, exempelvis, Garden och se Rangers försöka göra upp räkningen med, exempelvis igen, Devils är rent dopamin för en januarisotad hjärna. Ljuset i natten. Det enda som, om så bara för några timmar, kan få mig att glömma hur långt det är tills vi sitter i varm skogsbackar under slapp söndagseftermiddagar i början av juli och hör svalornas kvirrande.
Utan den handfasta psykofarmakan blir den här tiden på året dock en ren mardröm – jag faller rakt ner i det där mörkret.
Så om jag hatade den pågående lockouten tidigare kan ni ju föreställa er vad jag känner nu.
Den är terror.
Jag skulle ge vad som helst – eller åtminstone ett par fingrar, det– för att få se den där lille advokaten komma ut i nåt syrefattigt litet konferensrum, gå fram till det omsusade NHL-podiet och med blossande kinder meddela:
– Ladies and gentlemen, we have a deal!
Men det får vi vänta på. Efter några intensiva dagars förhandlingar och framsteg och hopp om ett skyndsamt slut på det här vansinnet kom under natten uppgifter om att processen ”went sour” igen.
Parterna är återigen oense om pensioner, längd på nya kollektivavtalet, lönetak för säsongen 2013-2014 och gamla fina flumtermen ”hockey-related revenue” – och stämningen sägs vara argsint.
Suck.
Spel blir det, det är jag nästan övertygad om, men precis som kongressen – en annan djupt dysfunktionell institution här borta – under fiscal cliff-debaclet kommer de att ta oss ända in till sista minuterna innan deadline med den här sortens sega, utdragna, själsdödande hagglande om varenda sketen jävla detalj.
Det är sataniskt.
Fattar dom inte?
Det är januari nu!
* * *
Ja, Mathias A i kommentatorsspåret – alla klubbar har spelschemat uppe från 15 januari och framåt, liksom ligan på stora NHL-sajten.
Men det ska du inte sätta för mycket hopp till, det är bara för syns skull och betyder ingenting.
Blir det spel kommer det schemat att skrotas helt och ersättas av ett annat. Det blir till exempel bara matcher inom konferenserna under de 48 omgångarna – inga möten mellan till exempel Vancouver och några lag i öst.
Men visst, jag förstår. Det är hypnotiskt bara att titta på de där datumen…
* * *
Att de håller på och tjafsar om pensioner – pensioner! – vid det här laget kan ju te sig fullständigt sinnessjukt.
Jag menar, egentligen…vad fan har arbetsgivarna med den detaljen att göra? Man kan ju tycka att spelarna skulle ha råd att köpa en pensionsförsäkring själva – eller rentav lägga undan en liten slant.
Men nu ingår en deal om pensioner sedan tidigare i kollektivavtalen och det var den enda punkt på vilken spelarna kände att de fick bättre villkor än senast, så när ligan nu åter börjat tafsa på de villkoren har det blivit grinigt igen.
Ah, the horror…
* * *
Meddelas kan att jag slutat spela NHL 13.
Helt.
Det är bara delvis en protest mot lockout-vansinnet – i första hand handlar det om att spelet är fullt av buggar, fult och både svårare och tråkigare att spela än tidigare varianter.
Så NHL 12 regerar vidare i östra Midtown – med Duby Duby Doo Dubinsky som anförare för Rangers.
* * *
Tacka gud för småkronorna.
De bidrar till att dämpa åtminstone lite av den här bedövande januariångesten.
Så, ja, det är i sanning inte ofta jag är vaken 08.00 på lördagmorgnar, men nu är bagarväckningen given. Det ska bli rena mardi gras att få duka upp med snus och blaskigt kaffe och sen beställa upp en äggröra med korv från Gemini Diner i andra pausen och slutligen se den magiske Filip Forsberg avgöra finalen.
Go, youngbloods!
* * *
Ulf Lundell vet en del om vad januari är för månad och jag lämnar er härmed med den första meningen från romanen ”Hjärtats ljus”.
Den är lång och underbar och säger allt:
– Ni vet hur det kan vara i stan i slutet av januari när vintern aldrig vill bli till nånting annat än råkyla från Östersjön och slask på gatorna och trottoarerna fulla av gruvligen instängda ryggkrökare som muttrar sina besvärjelser ner i is och sand och salt och allt är så oerhört jävla grått och vitt och svart att självmordet viker runt hörnet som en kåt festivaldeltagare från Trinidad och allt är dimma och hangover och inte ens en ny stereo eller bil eller nån annan skit man kan hetsa upp sej över om man bara är betrodd nog att få det per avbet förtitvå månader, inte ens en sån själslig snaskebakelse kan nå fram till ens planeringsbord, inte ens det, inte ens planeringsbordet uppställt, allt nerlagt, ni vet hur det känns då, i stan, i slutet av den förbannade januari som inte har nånting annat att erbjuda än en ett par dagar kortare februari.
* * *
Jag hatar den här lockouten.
Jamen, titta.
NHL har börjat backa.
Det är bara några veckor sedan Bill Daly stod vid historiens mest omtalade podium och som en annan operettsångare kungjorde att längden på kontrakten var ”the hill we will die on”
Nu, i ännu ett slutgiltigt bud, ger ligan plötsligt upp den kullen och höjer maxlängden från fem till sex år – och låter lönen variera med upp till tio procent från år till år, istället för med fem procent.
Varför dessa eftergifter out of the blue?
Januari börjar närma sig – och i januari vill ägarna att det ska spelas hockey.
Kolla bara Ottawa Sun-kungen Bruce Garriochs tweet från fredagen:
”My sources say owners have privately informed Bettman cancelling the season is not an acceptable option”.
Det är en utveckling som stämmer rätt väl med vissa spelaras envisa påstående att motparten aldrig varit intresserade av att träffa någon överenskommelse innan årsskiftet.
Teorin har varit att det för många ägare kvittat om det spelats några matcher under hösten, att det för några av dem rentav bara varit behagligt med en paus, men att det nu – när NFL-säsongen går mot sitt slut och konkurrensen om publikens pengar mildras något – börjar bli angeläget att spola isen och släppa pucken.
Frågan är hur spelarna reagerar på den färska given.
Det är den bästa de fått hittills, men jag misstänker att det ser en chans att mjölka lite till ur förhandlingarna och kräver ytterligare några eftergifter.
I så fall blir det en clash till.
Men sedan, framåt sjunde-åttonde januari, kryper Bettman de sista plågsamma centimetrarna fram till korset och så har vi – helt i enlighet med Saida Loobs profetia – säsongsstart framåt den sjuttonde…
* * *
Tydligen föreslår NHL också en omkastning i konferensupplägget redan den här säsongen också – ligan vill att Columbus och Winnipeg helt enkelt byter plats tills en helt ny indelning är spikad.
Vi skulle alltså få Columbus i Southeast med Washington, Carolina, Tampa och Florida – och Winnipeg i Central med Detroit, Chicago, St Louis och Nashville.
Alla nyheter är välkomna, även om det i det här fallet handlar om två lag som byter positioner utanför slutspelet…
Fast sedan hoppas jag den nya gruppering Board of Governors kom överens om redan förra hösten börjar gälla igen – den som inkluderade fyra konferenser och innebar att samtliga skulle komma att mötas både borta och hemma varje säsong.
Det var när spelarfacket kategoriskt avvisade det förslaget den här konflikten tog sin verkliga början, men idén var bra och måste upp på bordet igen.
* * *
Vi borlängebor framstår ju alla som extraordinärt världsvana, så jag har full förståelse för att C More-reportern Lars Lindberg inte visste om han skulle tilltala Mattias Ritola på svenska eller engelska.
Men lite roligt var det...
* * *
Fast det där med att Columbus och Winnipeg hamnar utanför slutspelet ska man kanske inte vara så säker på om det nu blir säsong.
Under en serie som börjar i mitten av januari och bara omfattar 48 omgångar har jag en känsla av att all bets are off, att inga normala förutsättningar gäller, att precis vad fan som helst kan hända.
Exakt vad man ska våga tippa och tro är jag just nu för tagen av influensa för att reda ut, men om beslutet kommer …då blir det åka av här.
* * *
Det går inte en AHL-omgång utan att Jakob Silfverberg gör mål just nu.
Han kommer bli näste svenske gud i Ottawa om säsongen bara börjar någon gång.
* * *
Rätt cool, är det, att slå upp The Hockey News och läsa texter av Uffe Bodin från Hockeysverige.se.
* *
Nu ska vi se hur mycket bourbon de här influensabacillerna egentligen tål.
Om de, som planerat, drunknar hörs vi snart igen.
Tills dess:
Jag hatar den här lockouten.
Nu är det skarpt läge.
End of the line.
Korten på bordet.
NHL satte under torsdagen yxan i spelschemat för nionde gången sedan lockouten utbröt och strök alla matcher till och med fjortonde januari.
Nästa gång blir det ingen nästa gång.
Då ryker hela säsongen.
Lockout-Gary har ju gjort klart att man inte kan tänka sig att genomföra en säsong med färre än 48 omgångar och för att det ska hinnas med måste de första matcherna spelas någon gång i mitten av januari. Vilket i sin tur innebär att en deal måste vara underskriven inom lite drygt två veckor.
Så:
Det är slut på tjafs, slut på strategiska överväganden, slut på den förbannade ovissheten. Nu förhandlar NHL och NHLPA fram ett nytt kollektivavtal eller så gör dom det inte.
Och fan tro’t, faktiskt.
Mitt hopp dog egentligen för två veckor sedan, men tändes på nytt när Håkan Loob igår gav sig in i spekulationerna.
Ni som följt den här bloggen länge vet att han är rena rama Saida vad NHL beträffar; i stora finaltipset 2010 ”satte” han till exempel varenda enskild match mellan Blackhawks och Flyers.
Well, igår fick han, på twitter, frågan vad som kommer att hända här borta och svarade så här:
”Ja så, här blir det! Start runt 17 jan. 48 games schedule! Alla glada utom Fehr och Bettman”.
Så nu vet ni
Jaha, inte nog med att man fått tillbringa hösten i lånta fjädrar från ekonomijournalistiken – med tveksam passform, minst sagt – för att försöka reda ut invecklade finansiella frågor.
Nu ska en stackars NHL-skribent helst ha en examen i juridik också.
Den förbannade lockouten har ju hamnat i domstol.
När facket beslutade sig för att rösta om huruvida man ska gå till rättslig instans för att genomföra den typ av upplösning som kallas ”disclaimer of interest” och inte är lika genomgripande som ”decertifaction” – fråga inte! – högg NHL i förebyggande syfta omedelbart till med en egen stämning.
I den inte helt kortfattade skrivelsen (Big Papa Wennerholm publicerade hela absurda skiten i sin blogg nyligen – kolla här https://bloggar.aftonbladet.se/wennerholm/2012/12/nhl-stammer-zata/) försöker de övertyga en domare om att fackets, ännu så länge bara eventuella, drag bara är en bluff som inte borde tillåtas.
Det är inte direkt förvånande.
Den här upplösningen har ju diskuterats länge – främst för att NBAPA i ett lika låst konfliktläge förra hösten gjorde just så och elva dagar senare hade tvingat fram ett nytt avtal – och man vet för lite om Gary Bettman om man tror att han skulle sitta och vänta på något sådant helt oförberedd.
Han är en inpiskad advokatsjäl, lever för den här sortens strider och planerar noggrannare än någon annan när det drar ihop sig avgöranden – med möjligt undantag för Donald Fehr.
Om ligan verkligen har någon möjlighet att få domstolen att ingripa mot NHLPA:s ”move” är dock oklart – och ännu mer osannolikt verkar det att Hard Ass Gary ska kunna förverkliga hotet om att upplösa samtliga kontrakt; det hade nog behövt byggas i kontrakten redan när de skrevs. Men bara det faktum att det uttalats torde få det att hugga till i mellangärdet på spelarna…
Och hur som helst:
De här två parterna, de som nu biter varandra i halsen och ruskar, har alltså ett par veckor på sig för att komma överens och rädda åtminstone en skärva av säsongen 2012-2013.
Morsning korsning.
* * *
För första gången sedan 9 juni, när den femte Stanley Cup-finalen avgjordes där, återvände jag till The Rock i lördags.
Tyvärr fick jag inte se Bryce Salvador styra in några Alexei Ponikarovsky-skott den här gång.
Istället intogs det famösa fuskbygget i centrala Newark av Rolling Stones och hey, jag klagar inte. De var roliga att se – särskilt under gästspel av Bruce Springsteen, Lady Gaga och Black Keys.
Men ändå, nånstans kändes det bittert att gå där och veta att det förmodligen var enda besöket innan nästa höst.
* * *
Som någon sa i en artikel om Bettman i LA Times idag:
– Så ligan vill ha ett kollektivavtal på tio år och spelarna ett på åtta år. Jeez, vilken otur att det finns någon siffra mellan åtta och tio…
* * *
Apropå arenor:
När en polare i veckan bjöd på basketderby mellan Nets och Knicks fick jag göra min debut i Barclays Center också och tro mig, det kommer bli helt kungligt när Islanders flyttar dit 2015 (förutsatt att det spelas hockey då, jag törs inget lova…)
Det är ett veritabelt rymdskepp till bygge, snyggt och modernt och coolt. Kontrasten mot plåtlådan ute i Uniondale kunde inte vara mer bjärt.
Allra bäst:
Det är lekande lätt att ta sig dit och därifrån med tunnelbana. För oss på Manhattans östsida blir det nästan mer hemmaplan än Garden, i alla fall om man ska ta med taxiköerna på åttonde avenyn vissa sena kvällar i beräkningen.
Så låt det bli 2015 fort.
* * *
Inga möten är planerade i veckan. Såklart. Parterna i den här konflikten lider inte av stress.
Men om något händer hörs och ses vi här.
* * *
Jag hatar den här lockouten.
Först som sist, med allt eftertryck jag har:
JAG HATAR DEN HÄR LOCKOUTEN
Nu mer än nånsin.
Om denna emotionella berg- och dalbana till dag, när skepsis vändes till jubel och sedan till fullkomlig bedrövelse, har jag följande att säga.
1. Det ser jävligt mörkt ut. Inte ens jag har längre mycket till hopp om att det blir någon säsong.
2. Man borde redan av det som kom sipprade ut sent igår kväll, och under dagen idag ha förstått, att hela processen skulle spåra ur. Men när Fehr plötsligt ställde sig bakom det omsusade podiet på Westin och talade om att parterna nu är överens om det mesta och att en deal borde kunna signeras inom några dagar blev ju alla likafullt helt till sig.
3. Det var väldigt fult av Fehr genomföra den PR-bluffen och ge svältfödda fans där ute falskt hopp. Eftersom han tidigare under dagen efterfrågat medlare på nytt visste han givetvis att parterna inte alls stod särskilt nära varandra.
4. Att ligan lämnade sitt kategoriska ”nej” till fackets senaste bud på Fehrs telefonsvarare är helt absurt – men helt i linje med den allmänna
5. Gary Bettman har aldrig varit mer emotionell än under sin presskonferens ikväll. ”Teater”, envisas somliga med att tro. Men jag vet inte jag. Kolla själva här: http://www.tsn.ca/
6. Spelarnas hållning är att de fortfarande inte får nånting i det nya kollektivavtalet som för deras del är bättre än i det gamla – och att det känns groteskt när ligan slagit omsättningsrekord efter omsättningsrekord. Jag har alltjämt förståelse för den principen, men nu är vi där vi är och de borde rimligen inse att enda chansen att det blir någon hockey i år är att ta en deal som i reda procent och i några rättighetsfrågor är sämre. Sedan kan de ju trösta sig med att de alldeles oavsett kommer att tjäna mer pengar än någonsin i framtiden. Lönerna har, kan man ju lite försiktigt påminna om, stigit med 500 procent under Gary Bettmans förfärliga ledning…
7. Det är också OHYGGLIGT provocerade att se en sån som Scottie Upshall gå ut på twitter och klaga över att spelarna blir behandlade som ”boskap” av ligan. Vad i helvete har man för självbild och allmän verklighetsuppfattning om man tjänar miljoner, behandlas som rockstar dygnet runt, flyger förstaklass och bor på världens bästa hotell – på de förhatliga ägarnas bekostnad, mind you – och samtidigt tycker att man blir behandlad som boskap. Inte blir det bättre av att en George Parros ivrigt re-tweetar. Jag kan visa herrarna människor som verkligen har det svårt och verkligen blir behandlade som boskap. Praktarslen!
8. Jag tvivlar inte en sekund på riktigheten i anonyma ligarepresentanters påståenden att Donald Fehrs gigantiska ego sårades när han inte fick vara med på förhandlingarna under tisdagen och onsdagen – och därför trängde sig in i processen igen. Gary Bettman vet trots allt det mest om hur ett gigantiskt ego ska vårdas.
Och som bonus, just in från Adrian Dater på Denver Post:
From inside players side – We were ready to play again. But Don came in (Wed) and told us we could get more and to hold out.
Det kan vara det sista lilla hoppet – en rejäl spricka bland spelarna.
Slutligen:
JAG HATAR DEN HÄR LOCKOUTEN!
Och efter en 14 timmar lång mangling på Westin Hotel vid Times Square slutar dagens försök att avbryta NHL-lockouten med…ja, inte mycket mer än ett löfte om fortsatta förhandlingar framöver.
Det skulle lätt kunna framstå som ett antiklimax när man suttit sysslolös och väntat i en ett torftigt konferensrum hela dagen.
Men faktiskt inte.
Förhoppningen var aldrig att spelare och ägare skulle nå en överenskommelse redan idag – så snabbt kan det omöjligen gå när hela processen varit så förgiftad tidigare.
Det viktiga är att de fortsätter att prata och förhandla och försöker överbrygga meningsskiljaktigheterna.
Idag var stämningen i rummet där parterna möts tydligen mer spänd och frustrerad än igår, men so what? Det är ju det som ÄR riktig förhandling – att ge och ta och nöta och svettas och krångla och anstränga sig och till slut krama fram en deal som ingendera sidan hatar alltför mycket.
Det är bara att fortsätta, hur utmattande det än är, precis som i sjunde perioden i en övertidsrysare i slutspelet….
Nu säger de som vet – eller snarare tror sig veta – att best case scenario är ett nytt kollektivavtal redan på fredag, men att det är troligare att överläggningarna fortsätter över helgen och kanske även in i nästa vecka.
Alla som följer proceduren på nära håll är dock överens:
Förr eller senare börjar säsongen 2012-2013.
Så jag tänker inte jämra mig.
Men okej, en sak då:
Jag lovar att aldrig mer klaga på det tråkiga i en Carolina Hurricanes-match.
De är som att dansa tryckare med Anette Isberg på kongressen i Borlänge på 80-talet jämfört såna här evighetslånga dagar av väääääntan.
* * *
Att stå utanför Proskauer Rose – advokatbyrån som de senaste decennierna skött juridiken åt NHL och som av en händelse hade en Gary Bettman i sin juriststab innan han började jobba åt proffsligor – några kvarter från Westin när The Board of Governors samlas för sitt förmiddagsmöte påminner lite om att vara vittne till scenen i Gudfadern 1 när Don Corleone samlar ”The Commission” på Manhattan för att lösa tvisten med Tattaglia-familjen.
Vem som är just Vito Corleone kan jag i och för sig inte komma på, men Jeremy Jacobs är den lömske Don Barzini, Bettman är Philip Tatattaglia och Craig Leipold är Solozzo – han som orsakat all oreda.
Fredo?
Brian Burke.
* * *
Tack, verkligen, för alla vänliga ord om manifestet i förra inlägget.
Det kom från hjärtat och jag är mycket glad över att det uppskattades.
* * *
Spelarna fick, inte helt omotiverat, utstå smädelser för sin något sjaviga framtoning under megamötet med Don Fehr borta på Marriott tidigare i höstas.
Men mångmiljardärerna som paraderar in genom den flotta Proskauer Rose-entrén är inte direkt några snobbar som jobbar de heller.
Eugene Melnyk, Ottawas egen kejsare, ser ut som en studierektor som hastat ut för att köpa tidningen.
Fast det kanske är det som är hela poängen med att ha tre miljarder dollar på banken; man kan klä sig precis hur fan man vill och vem ska klaga?
* * *
När klockan passerat midnatt hemma i Sverige försöker jag i all vänlighet meddela ivriga vänner från PRO Hockey och Hockeysverige.se som i hopp om avgörande nyheter sitter och uppdaterar twitter 50 gånger i minuten att de bör gå och lägga sig eftersom inget
Då tror Bodin och Hugosson och kompani att jag försöker blåsa dem på det stora scoopet.
– There’s nothing to see here, folks… Jo, det är ju ett klassiskt trick när man vill hålla nåt för sig själv, skriver Peter Sibner rentav.
Ha ha, jag är väl ingen Jax i Sons of Anarchy heller.
* * *
Mediauppbådet som står och hänger utanför advokatbyrån på myllrande åttonde avenyn under BOG-mötet väcker viss uppståndelse.
Turisterna tror att de ska få se Justin Beiber komma genom dörrarna – och så är det till slut Lou Lamoriello som vaggar ut.
Den besvikelsen…
* * *
Enligt Toronto Star-stjärnan Damien Cox, givetvis på plats på Manhattan, diskuterar parterna att spela matcher på juldagen.
Det är inga uppgifter som uppskattas hos the membership i professional hockey writer’s association.
Ny förhandlingar kan utbryta i den frågan – och i så fall är jag en ”moderate”…
* * *
Tror aldrig jag hört så mycket franska som idag.
Varenda svältfödd hockeyskribent från Montreal har rest ner till New York för att vara med på de här manglingarna.
Och det är klart, där uppe är en NHL-lockout likvärdig med en pizza-strejk i Borlänge.
* * *
En annan detalj som påstås ha diskuterats under natten är längden på kollektivavtalet – och ska man tro på det allmänna surret har NHL föreslagit att det ska sträcka sig över tio år.
I så fall skulle det alltså ta ett helt decennium innan ni fick en ny chans att se aktiva NHL-spelare i de svenska ligorna.
* * *
Det blir lätt parodiskt när själve Bettman till slut kommer ut från advokatbyrån och promenerar de två kvarteren till Westin för presskonferens – med hela murvel- och fotogradskocken.
Sedan sa han att han var nöjd med processen och att han av respekt för densamma inte tänkte sig något mer och inte heller svara på några frågor.
– See you later, avslutade kommissionären.
Det tog lite drygt 20 sekunder.
Tårtan hade varit stolt.
* * *
Den sanslösa tiwtter-orgie som under kvällen utbröt om det podium som första plockades ner i pressrummet och sedan monterades upp igen (ja, någon lyckades till och med öppna ett twitter-konto som ”The NHL Podium”), och hur kul alla närvarande tyckte det var, säger allt om hur länge folk fick sitta här och vänta…
* * *
På ungefär samma tema vet man att det är nattmangling när Steve Fehr, spelarfackets andreman, i vargtimman kommer ut med pizza-slajsar åt medtagna mediarepresentanter.
Ett par var dock fortfarande tillräckligt snabba på fötterna för att få ur sig några skämt om att det i alla fall var en paj NHLPA visste hur man skulle dela på…
* * *
Så här ser det ut borden i konferensrum där journalister väntat på besked i fjorton rimmar:
* * *
Till sist, med extra mycket eftertryck ´just idag:
Jag hatar den här lockouten.
Nu är det nära.
Stora framsteg gjordes tydligen under nattmanglingen mellan spelare och ägare denna tisdag – och plötsligt finns det riktigt, solitt hopp om att en deal ska kunna vara ett faktum innan fredag (se nyhetstext här intill på sportbladet.se).
I så fall kan vi få en 56 omgångar lång säsong som startar 20 december.
Det vore tidernas julklapp, det.
För att hjälpa alla inblandade att anstränga sig till det allra yttersta de närmaste dagarna kommer här mitt manifest, min bön, mitt rop i natten.
Det här är vad jag saknar:
Jag saknar att sitta i ett fullsatt, elektriskt Madison Square Garden när Kung Lundqvist gör tre paradräddningar på raken och hela hallen utbrister i ett dånande HEN-RIK, HEN-RIK, HEN-RIK!
Jag saknar den ruttna doften av avlopp som alltid möter under den konstiga bron man måste passera på vägen till pressingången i Joe Louis Arena.
Jag saknar att se Alexander Ovetjkin kasta sig handlöst i plexit efter ännu ett konstmål i Verizon – och hur en skrattande Bäckis, med armarna sträckta i luften, kastar sig efter.
Jag saknar de nattliga bataljerna med Kometen, Eric, Granvista, Rob #4, BaconBerglund, Van Bastens Knä, John J, Prytz, Julia, Elvis 86, Ski, MN Johan, Konsertpianisten och alla andra som genom kommentatorsspåret i den här bloggen blivit regelrätta vänner.
Jag saknar att se en ivrig Zdeno Chara stå på blå i TD Garden och ladda för ett slagskott så hårt att Pentagon skulle höra av sig om hockeyintresset bara var lite större där.
Jag saknar att be Eken gå och hämta lite kaffe – och se honom leverera en rykande färsk kopp just som andra perioden ska börja.
Jag saknar att bevittna hur bröderna Sedin snurrar så våldsamt med Oilers-backarna i Rogers Arena att man börjar fundera på att det måste vara något med tvillingars telepati och sen minnas att det egentligen bara handlar om att de är de enda på den här nivån som spelat tillsammans, i samma kedja, sedan de var knattar.
Jag saknar att höra hur nationalsången i The Madhouse on Madison i Chicago drunknar i ett långsamt stegrande vrål som till slut får trumhinnorna att värka.
Jag saknar leendet hos The Finnish Flash Selänne när han prickat in en i krysset bakom Jontahan Quick under ett derby hemma i Honda Center.
Jag saknar den korta promenaden från Marriott Waterside till Tampa Bay Times Forum, när en ljummen vind smeker vinterbleka kinder och det rasslar lojt i palmerna.
Jag saknar Patrick Kanes bitande på tandskyttet.
Jag saknar de saftiga bbq-ribsen i pressrummet på RBC Center i Raleigh.
Jag saknar Adam Larssons osannolikt mogna quarterback-spel på offensiv blå när Devils har powerplay i The Rock.
Jag saknar att sitta bredvid Varpu och höra historier om Jari Kurri, bli bjuden på finsk lakrits och skratta åt de mest dräpande kommentarerna på hela pressläktaren.
Jag saknar att tänka på hur det där måste ha känts när Nicklas Grossman gått ner och täckt ett stenhårt Dion Phaneuf-skott i ett Wells Fargo där de alltid älskar den som offrar sig.
Jag saknar humorn när Douglas Murray får frågor om att han tar så få utvisningar och han svarar att han borde vara aktuell för Lady Byng.
Jag saknar det sluga i Sidney Crosbys ögon när han helt obemärkt smyger upp vid Carey Prices ena stolpe i exakt rätt läge och några ögonblick senare har gjort sitt andra mål för kvällen.
Jag saknar att försöka ringa The Mule efter ett hat trick och hamna i röstbrevlådan han aldrig tömmer – varefter man vädjar om hjälp hos någon av hans lagkamrater och får ett ”lycka till med det, han kan inte hantera telefoner” till svar.
Jag saknar det dova, tunga, mäktiga ”Let’s Go Blues” i Scottrade Center när Alex Steen, med stora kanonen laddad, böjer sig framåt inför tekning i offensiv zon.
Jag saknar kaffet i Pepsi Center i Denver – det bästa i hela ligan.
Jag saknar den bedrägliga lättnaden hos vänsterforwarden som tror att Kron Wall of Pain avbrutit sitt tacklingsförsök på riktigt – och sen får karriärens propp när bulldozern från Järfälla tar några snabba skär framåt och i exakt rätt ögonblick sätter in sin open ice-smocka.
Jag saknar trängseln runt Loui Erikssons plats i Stars lyxiga omklädningsrum i American Airlines i Dallas efter en match när han stått för fem poäng och dessutom var grym i numerärt underläge.
Jag saknar det distinkta, metalliska ljudet när Shane Doan sätter en puck i stolpen i Jobing.Com.
Jag saknar saliven i nacken under Gris-Olles utbrott på läktarraden precis bakom pressboxen på Garden.
Jag saknar Martin St Louis framspelningar till Steven Stamkos – dom efter vilka han går ner på ett knä och sen prickskjuter in pucken bakom Jose Theodore.
Jag saknar att stå i ena spelarbåset i First Niagara Center under en morgonvärmning och lyssna på ljudet av skridskoskena mot nyspolad is; det är ett mycket ”skrovligare” ljud än det verkar på långt håll.
Jag saknar ögonblicken innan George Parros och Ben Eager slänger handskarna, när de ser varandra i ögonen och bestämmer sig för att det är dags för fajt.
Jag saknar zambonins flykt över isen i flashiga Air Canada Center – och spänningen som uppstår när en liten plätt i ena sarghörnet missas och ska föraren upptäcka det eller får de spela med ospolad is där?
Jag saknar Jarome Iginlas vänlighet, så genuin att Flames PR-människor alltid måste avbryta intervjuer för annars fortsätter han skratta och svara på frågor tills på torsdag.
Jag saknar högen som bildas framför Ryan Miller när Canadiens tryckt på i en minut och pucken för någon sekund ligger lös i målgården.
Jag saknar att ta fel avfart på Long Island Expressway på vägen ut mot Nassau Coliseum, till slut ändå hitta rätt och alltid säga ”det är ju otroligt att det spelas NHL-hockey i det här rucklet” när jag vaggar in genom entrén.
Jag saknar hålen i Dustin Browns tandrad.
Jag saknar stressen kvällar i korresoffan då svenskar har avgörande roller i sex-sju matcher och alla ska ringas och texter vara färdiga innan Hampus Hagman, redaktören hemma i Stockholm, kommer till jobbet vid 06.00 svensk tid.
Jag saknar tävlingen om vem som har kvällens hockeyfrilla i Bridgestone Arena i Nashville – och stämningen på country-barerna på Broadway runt hörnet efter Patric Hörnqvist gett Predators ännu en seger.
Jag saknar hatet som vibrerar i luften i hela Philadelphia före, under och efter ett slutspelsmöte mellan Flyers och Penguins.
Jag saknar att snubbla runt bland benskydd, skridskor, trunkar och handskar i den skrubb som tjänstgör som gästernas omklädningsrum i New Jersey.
Jag saknar John Tortorellas presskonferenser, även de allra kortaste och mest sammanbitna.
Jag saknar att känna hur munnen öppnas av sig själv när Erik Karlsson gör något enastående riskabelt på blålinjen, kommer undan med det och med hjälp av den vackraste skridskoåkningen på den här sidan Kjell Brus kryssar genom hela anfallszonen och avslutar med att sätta pucken i nättaket bakom Marc-Andre Fleury.
Jag saknar Tomas Holmströms engelska.
Jag saknar att komma tidigt till The Rock och sätta mig på pressläktaren i en mörk hall och börja fila på det första, långa blogginlägget medan organisten kör ett soundcheck inför kvällen.
Jag saknar nyhetens behag när en spelare som varit länge i ett lag byter klubb och första gången spelar i ny jersey – som skulle blivit fallet med exempelvis Zach Parise i Minnesota, Alex Semin i Carolina och Rick Nash i Rangers den här hösten.
Jag saknar Carl’s Jr-reklamen i Staples Center.
Jag saknar irritationen när den rundhylte Dan O’ Halloran höjer armen för en onödigt petig holding-utvisning.
Jag saknar elektriciteten som blixtrar om Claude Giroux skridskor när forcerar längs sargen, trampar in mot Martin Brodeur och vräker in pucken.
Jag saknar att få bjuda Andreas Lilja på feta snusprillor.
Jag saknar den oändliga raden av färgglada kompositklubbor utanför Senators omklädningsrum i Scotiabank.
Jag saknar popcornen i den stora lådan på pressläktaren i Verizon Center.
Jag saknar stanken av Joe Thorntons suspensoarer i The Sharktank.
Jag saknar den andäktiga känslan man fylls av första gången man ser att de tryckt playoff-logga på isarna.
Jag saknar att kallprata lite med den store Larry Brooks i pressrummet på Garden innan Rangers matcher.
Jag saknar att förbluffas över att spelare som nyss slitit skiten ur sig ute på isen strax efteråt kan sitta på träningscykel utanför omklädningsrummet och ”varva ner”.
Jag saknar att driva kampanj för att Zäta ska tas ut till All Star-matchen.
Jag saknar det sneda lilla leende Alfie fyrar av när han, svettig och rödflammig i ansiktet, står i omklädningsrumskaoset i Nassau Coliseum och får en fråga han antigen tycker är fyndig eller lite dum.
Jag saknar åt att skratta åt att en spelare heter Clitsome i efternamn.
Jag saknar att stå i en kall träningshall utanför Denver och vara uttråkad över att inget händer.
Jag saknar att i smyg fingra lite på Brad Richards skridskor i Rangers-kabyssen i den vidskepliga tron att det ska ge honom lite tur.
Jag saknar Micke Samuelssons snygga kostymer.
Jag saknar den frejdiga, dödsföraktande attityden hos youngbloods som Ryan Nugent-Hopkins och Gabriel Landeskog.
Jag saknar att ta fram fin kostym, putsa skorna, knyta en slips runt halsen, tjafsa lite om Marc Staal och Dan Girardi med dörrmännen på vägen ut, hoppa in i en taxi på första avenyn och åka på match på Garden.
Jag saknar alltihop – dofterna, ljuden, känslorna, stämningarna, skotten, räddningarna, finterna, ramsorna, täckningarna, hakningarna, icing-avblåsningarna, orgel-trudelutterna och reklampauserna.
Jag saknar det bästa som finns här i livet.
Jag saknar NHL.
Så please:
End this lockout.
Now.
Nä, det hjälpte inte med medlare heller.
Efter två dagars förhandlingar kunde de utsända från den federala medlingsmyndigheten bara konstatera att parterna i NHL-konflikten fortfarande står för långt ifrån varandra för att det ska vara meningsfullt att försöka mejsla fram en kompromiss.
Det var tämligen väntat, man kunde redan innan överläggningarna inleddes höra på såväl NHL:s som NHLPA:s representanter att de inte ens själva hyste några verkliga förhoppningar om framsteg.
Men för varje nytt bakslag blir frustrationen större, både bland fans och spelare och mediarepresentanter, och alltfler är nu övertygade om att det är helt kört.
Inte nödvändigtvis.
Prognosen är mörkare än i början av förra veckan, det måste till och med en evig optimist som jag tillstå, men det finns fortfarande en hygglig chans till lösning på konflikten – till och med iv tid till mitt omhuldade femtonde december, eller åtminstone innan jul.
Mycket hänger på vad som händer när The Board of Governors håller stormöte här i New York kommande onsdag.
Chansen finns att enigheten mellan ägarna spricker då , tror jag. Och nej, rent formellt måste inte det betyda så mycket eftersom den durkdrivne Gary Bettman försäkrat sig om att stöd från åtta lag räcker för att han ska kunna driva önskad linje. Men om tillräckligt många tunga aktörer runt bordet går mot honom torde kommissionären och hans bundsförvanter likafullt få väldigt svårt att driva sin lockout vidare.
Därför har jag här nedan tagit mig friheten att kartlägga samtliga ägare och försökt komma fram till var de kan tänkas stå.
Som kommer att framgå handlar det om en oändlig räcka gubbar. En endaste kvinna ingår i församlingen – som delägare.
Ganska så unket och genant, det.
Men ändå
Det är hos några av de här namnet vi får leta efter den sista strimman hopp.
ANAHEIM DUCKS: Henry & Susan Samueli.
– Henry Samueli har som grundare av, och chef för, kaliforniska telekom-jätten Broadcom samlat på sig en förmögenhet a’ 16 miljarder kronor. 2005 köpte han och hustrun Ducks av Disney och bara två år senare bärgade laget som bekant sin första Stanley Cup. Orange County är dock en småljummen marknad och inkomsterna osäkra. Därför hör paret Samueli till den mest lockoutbenägna falangen.
BOSTON BRUINS: Jeremy Jacobs.
– Capo di Tutti capi i sammanhanget. Ordförande för Board of Governors och den som ger Gary Bettman marschorder. Den 72-årige befälhavaren över service- och matkonglomeratet Delaware North Companies var den som drev lockoutlinjen hårdast för sju år sedan och det är han som är mest styvnackad den här gången också. Inte för att hans egen klubb på minsta vis går dåligt; tvärtom – Bruins är en lysande affär. Jacobs råkar bara vara en klassisk union-buster, vill manifestera sin makt och kräver ”arbetarnas” underkastelse.
BUFFALO SABRES: Terry Pegula.
– Pegula, som i första tjänat sina miljarder på affärer i energibranschen, köpte Sabres i februari 2011 och har sedan investerat friskt i laget – i akt och mening att föra Stanley Cup-bucklan till norra New York. Just därför knappast särskilt engagerad i kampen för ett nytt, mer strikt ekonomiskt system, men också för ny i församlingen för att våga ta strida med hökar som Bettman och Jacobs.
CALGARY FLAMES: N. Murray Edwards.
– Kanadas fjortonde rikaste person, enligt Forbes, involverad på otaliga fronter i finans- och industrivärlden. Hans lag var ett av de stora problembarnen inför förra konflikten. Flames formligen blödde pengar och ansågs inte kunna överleva utan ett införandet av det omstridda lönetaket. Mycket riktigt har organisationen återfått sin finansiella hälsa och befinner sig i en helt annan situation idag. Trots uteblivna sportsliga framgångar gjorde Calgary till exempel en operativ vinst om elva miljoner dollar föregående säsong. Så till skillnad från föregångaren Harley Hotchkiss (DET kan man kalla coolt namn…) driver inte Edwards kampen mot spelarfacket med mycket till hetta. Däremot står han Bettman nära och det finns de som tror att den omvittnat smarte 52-åringen är den som har störst chans att kompromissa fram en deal.
CAROLINA HURRICANES: Peter Karmanos.
– ”Jag har inga problem att ställa in hel säsong. Vi kan inte förlora mer pengar”, sa Karmanos, vid sidan av rollen som Hurricanes-ägare också vd och styrelseordförande för dataföretaget Compuware, för sju år sedan. Det hjälpte inte, Carolina fortsätter gå i förlust säsong efter säsong. Ändå håller denne vanligtvis färgstarke self made-man en lägre profil den här gången. Och det är klart, om man ägnat sommaren åt att värva namn som Jordan Staal och Alexander Semin är nog rätt sugen på att se sitt lag spela…
CHICAGO BLACKHAWKS: Rocky Wirtz.
– Fick ärva Blackhawks, liksom resten av konglomeratet Wirtz Corporation, när pappa Bill dog. Men till hela Chicagos oändliga lättnad har det här äpplet fallit väldigt långt ifrån det murkna gamla trädet. Där farsan var ärkekonservativ girigbuk som i praktiken föraktade fansen och av princip vägrade låta visa lagets hemmamatcher på tv är young Rocky en modern företagsledare som snabbt förvandlat Hawks till en framåtsträvande, spänstig, utåtriktad organisation. För att inte tala om framgångsrik – både ekonomiskt och sportsligt. Bucklan bärgades redan 2010 och pengarna strömmar in, senaste säsongen uppgick vinsten till drygt 20 miljoner dollar. Så Rocky vill nog helst spela, och även om han vinnlagt sig om att vara en lagspelare vid ägarbordet finns det förhoppningar om att han tillsammans med övriga big market-ägare ska kunna bryta dödläget.
COLORADO AVALANCHE: Stan Kroenke.
– Här har vi en med vana från konflikter i sportvärlden. Kroenke, ingift i besinningslöst rika Wal Mart-familjen Walton, äger St Louis Rams i NFL och Denver Nuggets i NBA också (samt har majoriteten av aktierna i Arsenal i engelska ligan) – och lugnt väntat ut önskat resultat när de ”anställda” i de lagen krånglat. Det kommer han att göra nu också, herr Kroenke har annat att roa sig med medan en av portfolions mindre betydande verksamheter ligger nere.
COLUMBUS BLUE JACKETS: John P McConnell.
– En av NHLPA:s mest hängivna fiender den här gången. Blue Jackets går uselt, förlorade mest av alla efter hopplösa Phoenix den gångna säsongen och McConnell, ännu en fortunate son som fått ta över efter pappas frånfälle, tänker slåss till sista blodsdroppen för ett mer gynnsamt finansiellt upplägg. Utanför Ohio tycker de flesta att han istället borde lämna över rodret till folk som förstår hur man driver hockeyklubb och/eller flytta det sorgliga laget till en marknad där det finns intresse för puck och klubba.
DALLAS STARS: Tom Gaglardi.
– Den yngste runt Jeremy Jacobs bord är också beredd att gräva ner sig i skyttegraven för lång tid framöver. För när Gaglardi, vars familj driver en av Kanadas största hotell- och restaurangkedjor, för ett drygt år sedan till sist fick köpa Stars – efter att först ha lagt desperata bud på både Vancouver Canucks och Atlanta Thrashers – visade det sig att det inte var så kul att äga ett NHL-lag som han verkade ha föreställt sig. Inte när man torskar en miljon dollar i månaden, som det rapporterades att Dallas gjorde förra säsongen. Vill betala Loui Eriksson och hans lagkamrater mindre.
DETROIT RED WINGS: Mike Illitch.
– Den excentriske pizzakungen från Makedonien, känd bland annat för att han skjutsas rakt in till zamobi-entrén i Joe Louis Arena i sin specialdesignade Mercedes på matchdagar (och alla som råkar befinna sig i närheten tvingas hålla sig på behörigt avstånd, vet jag av egen erfarenhet…) var hardliner förr i tiden, men har mjuknat med åren och ser enligt ryktet ingen riktig poäng med den här konflikten. Men är han verkligen typen som initierar, eller ens deltar i, en revolt mot sina fellow aristokrater?
EDMONTON OILERS: Daryl Katz.
– Playboyen från den kanadensiska apoteksbranschen är i första hand intresserad av en ny, skattefinansierad arena i Edmonton – och när stadsstyret sa blankt nej till en sådan deal hotade han till hela stans bestörtning att flytta ärevördiga Oilers till Seattle. Så huruvida det blir spel den här säsongen eller kan säkerligen kvitta för Katz. Han kommer alldeles oavsett vara föraktad i hemstaden…
FLORIDA PANTHERS: Cliff Viner.
– Panthers är bara en marginellt bättre affär än SAS och kan näppeligen stanna i södra Florida om inte de finansiella läckagen tätas. Så denne entusiastiske affärsman från Boca Ratons mest burgna kvarter har Gary i sin ficka.
LOS ANGELES KINGS: Philip Anschutz och Edwark Roski.
– Hemlige Anschutz äger i princip hela världen, inklusive Globen och Hammarby IF i Sverige, och kan kunde knappast bry sig mindre om vad som händer med hans intressen i det i sammanhanget betydelselösa NHL. Därom vittnar inte minst det faktum att AEG, dotterbolaget till Anschutz Co i vilket bland annat Kings och Staples Center ingår, sedan några veckor tillbaka är till salu. Roski, fastighetsmagnat som även han har miljardtals dollar på banken, är möjligen mer frustrerad över att Kings fortfarande inte fått hissa mästerskapsbaneret i taket, eller kunnat spinna vidare på sitt momentum i södra Kalifornien, och därför måhända mer villig att ta strid för spel.
MINNESOTA WILD: Craig Leipold.
– Spelarfackets främsta hatobjekt, vid sidan av Bettman och Jacobs. Det var telemarketing-knösusen Leipold, tidigare majoritetsägare i Nashville Predators, som i somras signade kontrakt med free agent-juvelerna Zach Parise och Ryan Suter värda 96 miljoner dollar och glatt poserade på bilder med sina kap – bara för att strax därpå vända sig om och deklarera att han inte har råd med den sortens utgifter och följaktligen inte tänker leva upp till de ekonomiska löften han av gav Parise och Suter.
MONTREAL CANADIENS: Geoff Molson.
– Patriarken i Kanadas största ölbryggarfamilj har förstås inget att klaga på, Habs är i utsökt ekonomisk kondition, och kan komma att agera för en kompromiss vid mötet på onsdag. Jobbigt för Jacobs i så fall, Molson är definitivt ingen man hunsar med.
NASHVILLE PREDATORS: Thomas G Cigarran.
– Ordföranden i Predartors Holdings, som tjänat ihop sin förmögenhet i hälsovårdsbranschen, är irriterad. Men inte så mycket på spelarfacket som på kollegorna i ligan. Han tvingades i somras först matcha Philadelphias obscena bud på stjärnbacken Shea Weber – och hade sedan inte råd att rädda Ryan Suter när Minnesota vräkte lika perversa summor över honom. Så att Cigarran vill se en korrigering av ligans finansiella system handlar mer om att tämja lag på större marknader än om att straffa spelarna.
NEW JERSEY DEVILS: Jeffrey Vanderbeek.
– Så sent som i vintras såg den här lokale affärsmannen, säsongskortsinnehavare långt innan han var i stånd att köpa några proffslag, ut befinna sig i så svår ekonomisk knipa att Devils riskerade att bli ett nytt Coyotes. Men nu har han en deal med sina kreditgivare och förefaller, kanske något oväntat, angelägen om att få se action i Prudential Center igen. Eller också är det inte så oväntat att den som godkänt Ila Kovaltjuks rekordkontrakt, och för det fick på fingrarna av ligan, har andra prioriteringar än Jeremy Jacobs…
NEW YORK ISLANDERS: Charles Wang.
– Första fasen i försöket att rädda ligans mest patetiska klubb klarades av när Kina-födde datamiljardären Wang förra månaden säkrade en flytt från rucklet Nassau Coliseum på Long Island till flashiga Barclays Center i balla Brooklyn om ett par säsonger. Fas två består i en ekonomisk räddningsaktion som bara ser ut att kunna genomföras med slaktade spelarkontrakt. Kort sagt: Gary kan räkna med Charles.
NEW YORK RANGERS: Jim Dolan.
– Om han fick bestämma skulle Dolan, våldsamt impopulär arvtagare i kabel-tv-imperiet Cablevision, garanterat avbryta lockouten idag. Dels har Rangers så mycket pengar att de inte vet var de ska göra med dem, dels har han äntligen drömmen om en Stanley Cup-titel inom räckhåll i år. Problemet är att Dolan har en lika risig relation till Bettman som till de New York-fans han med sin arrogans och sin småaktiga behandling av inbillade och verkliga fiender genom åren lyckats alienera helt. Han försökte strax efter förra lockouten utmana kommissionären genom att nonchalera påbudet alla klubbars hemsidor skulle administreras av ligan. Det slutade med att han inte bara ålades dryga böter, han höll på att tvingas till tvångsförsäljning av klubben. Sedan dess har Dolan enligt Bettman-biografin ”The Instigator” hållit en låg profil när the Board of Governors samlats. För att han ska kunna delta i det uppror han drömmer om krävs alltså att någon annan tar initiativet.
OTTAWA SENATORS: Eugene Melnyk.
– ”Vi borde spela hockey nu”, sa den orädde ukrainsk-kanadensiske läkemedelsmagnaten i början av månaden. Därmed bröt han mot ägarnas tystandsplikt under pågående konflikt och fick bannor av ligan. Men det hjälpte inte, för första gången hade omvärlden fått vidimerat att det finns sprickor i ägarleden. Melnyk kan vara ett av de stora hoppen för de som vill se NHL-hockey den här säsongen.
PHILADELPHIA FLYERS: Ed Snider.
– Jeremy Jacobs närmaste bundsförvant. Vid förra konflikten. Men nu verkar det som att den gamla Comcast-reaktionären, överlägset äldst i det här gamet, sänkt garden. Han förnekade visserligen uppgifterna i Philadelphia Enquirer om att han uttryckt frustration över Bettmans ovilja till kompromiss, men ingen tror på den dementin. Det var trots allt Snider som godkände chockbudet på Shea Weber och Flyers är en välsmord ekonomisk maskin idag. Snider har i kraft av sin ställning som ålderman fortfarande stort inflytande över övriga ägare, så det ska bli intressant att se hur han agerar på onsdag.
PHOENIX COYOTES: NHL.
– Kommentarer synnerligen överflödiga…
PITTSBURGH PENGUINS: Mario Lemieux och Ron Burkle.
– Är det någon som borde kunna agera medlare är det förstås Super Mario, han har både ägarnas och spelarnas djupaste respekt, för att inte säga kärlek. Men ingen vet vad legendaren egentligen tycker och tänker, och industripampen Burkle verkar mest fungera som en ”silent partner”.
ST LOUIS BLUES: Tom Stillman.
– Blues har som bekant blivit ett anständigt lag igen, konkurrenskraftigt nog att kunna utmana om titeln. Men klubben förlorar ändå pengar och det vill nyblivne ägaren Stillman, framgångsrik öldistributör i grunden, ändra på. Därför är han aggressiv lockoutförespråkare.
SAN JOSE SHARKS: Sharks Entertainment Enterprises.
– Det är en anonym grupp affärsmän utan självklar ledare som basar i The Bay Area, så klubbens hållning i de frågor som rör den pågående konflikten är svår att analysera. Det enda man kan slå fast är att det är något märkligt att ett lag som spelar för utsålda hus praktiskt taget varje kväll lyckas generera liten men ändock förlust.
TAMPA BAY LIGHTNING: Jeff Vinik.
– Att klubben han tog över för två år sedan, och gav efterlängtad stadga på ägarsidan, fortfarande dras med besvärliga underskott verkar inte bekymra Vinik, finansman med intressen även i Liverpool i engelska ligan och i baseboll-laget Boston Red Sox, alltför mycket. Han gick nästan lika långt som Eugene Melnyk när han i oktober lät meddela att han trodde att säsongen skulle starta ”förr snarare än senare”. Så har det inte riktigt blivit, men Viniks position inför onsdagen går i alla fall att ana sig till.
TORONTO MAPLE LEAFS: MLSE/Larry Tanenbaum och Tom Anselmi.
– NHL:s rikaste och högst värderade lag, trots att det är 45 svindlade år sedan Leafs vann Stanley Cup. Det konsortium Tanenbaum och Anselmi leder har sålunda mest av alla att förlora på att lockouten fortsätter. Ingen behöver fundera på vad de egentligen vill.
VANCOUVER CANUCKS: Francesco Aquilini
– Canucks går som tåget, både sportsligt och ekonomiskt, och bankir Aquilini åker till New York i veckan i ett syfte: Att lösa den här onödiga krisen.
WASHINGTON CAPITALS: Ted Leonsis.
– Den mest oväntade av den hårda linjens förkämpar. Caps har, om man bortser från en räcka slutspelsfiaskon, varit en enda solskenshistoria under Ovetjkin-eran – och den rundhyllte internet-pionjären till ägare älskar att sola sig i glansen. Men trots att han flera gånger, inte minst i den självförhärligande biografin ”The Business of Happiness” låtit påskina att han inte längre är intresserad av pengar, att han har så mycket att det räcker, tycker han tydligen att han varit för generös när han signerat kontrakt med såna som Ovetjkin, Nicklas Bäckström och Mike Green.
WINNIPEG JETS: True North Sports/Mark Chipman.
– Ingenstans torde frustrationen över ligans drastiska stridsåtgärder vara större än på Manitoba-slätten. De har ju just fått tillbaka sitt lag efter ett decennium i kompakt mörker och upplevde en rungande hausse i MTS Centre under comebacksäsongen. Att i det läget kastas rakt in i en utdragen lockout måste kännas som en förolämpning. Mycket riktigt försökte en av True Sports-ledaren Chipmans närmaste medarbetare vid ett tidigt möte med övriga ägare framhålla det angelägna i att i möjligaste mån undvika konflikt. Då blev han, rapporteras det, avsnäst av den burduse Jeremy Jacobs – och upplyst om att han som nykomling i församlingen skulle hålla tyst. Sorglig historia. Men jag gissar att advokaten Chipman kan tala för sin sak när det behövs.
* * *
Som sagt:
Bettman har gott och väl vad han behöver i formell mening.
Men ett rejält uppror skulle likväl skaka om honom.
* * *
Vad som fick kommissionären att redan efter torsdagens strandade förhandlingar helt otippat föreslå att spelarna vid nästa möte enkom förhandlar direkt med en grupp ägare, utan inblandning av vare sig ligan eller ledning för facket, är oklart.
Spelarna, som inte direkt ogillar tanken på att slippa se Bettman på andra sidan bordet men också är måna om att Don Fehr inte utmanövreras, har lovat överväga förslaget och väntas komma med respons under fredgen.
Om en sådan förhandling ska ge något bör Bettman dock, som flera kommentatorer påpekat under natten, bänka Jeremy Jacobs också.
Han är ett lika rött skynke för NHLPA som kommissionären själv
* * *
Det fortsätter samtidigt surras om att NHLPA överväger en ”decertification” – alltså upplöser sig själv som fackförening.
Då kan de enskilda spelarna ta ligan till domstol och hävda att de hindras från att arbeta.
Det var just vad NBAPA gjorde under basketlockouten ifjol – och sju dagar senare hade de ett nytt kollektivavtal.
Förfarandet har dock avsevärd risker också, berörda antitrustdomstolar kan neka dem rätten till såna stämningsansökningar och totalt kaos utbryta.
Personligen skulle jag råda dem att avvakta tills efter Board of Governors-mötet på onsdag – i synnerhet som jag nu ägnat sån förbannad möda åt det i det här hutlöst långa blogginlägget…
Idag möts NHL och NHLPA äntligen igen – den här gången med statliga medlare vid förhandlingsbordet.
Bra initiativ, tycker jag – men det började lika pajasartat som man numer dessvärre förväntar sig när det händer något nytt i den här befängda konflikten.
Guy Serota, en av de tre herrar ”Federal Mediation and Conciliation Service” städslat för uppdraget fick sparken direkt – sedan det visade sig att han twitter-konto var nerlusat med idioti, bland rasistiska och sexistiska skämt på komikern Sarah Silvermans bekostnad.
Suck.
Nå, två medlare är ändå kvar nu när processen ska börja på nytt och optimisterna hoppas att de ska kunna pumpa in fräsch luft i de infekterade diskussionerna.
Det är inte omöjligt, det är så lite som krävs för att
Men själv tror jag inget händer förrän femte december.
Då kan å andra sidan allt avgöras.
För det är datumet när hela The Board of Governors – samtliga ägare – träffs här i New York för egna överläggningar och det förekommer vilda spekulationer om att några av de mer tongivande i den församlingen kan komma att göra myteri.
I så fall blir det svettigt för Gary och hans hard-liners, bland dem främst den direkt obehaglige Jeremy Jacobs i Boston, och min teori om spel femtonde december, eller något datum strax därefter, står fast.
Om inte börjar även mitt hopp om att få se NHL-hockey den här säsongen evaporera, tyvärr.
* * *
Jag är fortfarande tagen av Henke Lundqvists uppvisning i Atlantic City.
Det var ett statement.
”Så HÄR mycket tycker jag att vi ska spela”, sa han med sitt formidabla framträdande.
The powers that be borde ta intryck.
* * *
Goda nyheter för NHL mitt i allting:
Stadsstyret i Glendale i Ariozna – Nordamerikas svar på Leksands kommunfullmäktige, skulle man kunna säga – röstade under natten ja till en arena-deal med potentielle Coyotes-ägaren Greg Jamison.
Det betyder förmodligen att Oliver Ekman-Larsson snart har en riktig chef – och att hockeyn blir kvar ute i öknen.
* * *
Min optimism – som bygger på vad jag hört från centralt placerade källor och andra in the know – väckte en del reaktioner under en glad eftersittning i Atlantic City i lördags.
Vissa av de nordamerikanska kollegorna skrattade ut mig, andra bara ruskade på huvudet och konstaterade dystert att chansen att det alls blir någon NHL-hockey är mikroskopisk.
Den mest hoppfulle menade att man istället ska ha januari, och en säsong a 40-nånting omgångar, som riktmärke. Börjar de spela så sent behöver lagen från de mindre marknaderna nämligen inte förlora så mycket pengar – särskilt som de inte behöver betala lön under slutspelet.
Nå, jag – som fortfarande vägrar tro att de här relativt små motsättningarna ska kunna kosta en hel säsong – stod ändå på mig så mycket att jag nu har ett vad om femtonde december med en som brukar anklagas för att försöka coacha för mycket…
* * *
Kreativiteten fortsätter flöda på Hockey News.
I senaste numret har de en lustfylld genomgång av vem som är mest hatad i vilken arena.
Här är den exklusiva listan.
Anaheim: Dustin Brown (LA Kings).
Boston: Matt Cooke (Pittsburgh).
Buffalo: Milan Lucic (Boston).
Calgary: Maxim LaPierre (Vancouver).
Carolina: Brooks Orpik (Pittsburgh).
Chicago: Raffi Torres (Phoenix).
Colorado: Ryan Kesler (Vancouver).
Columbus: Jeff Carter (LA Kings).
Dallas: Corey Perry (Anaheim).
Detroit: Shea Weber (Nashville).
Edmonton: Kevin Bieksa (Vancouver).
Florida: Nathan Horton (Boston).
LA Kings: Shane Doan (Phoenix).
Minnesota: Alex Burrows (Vancouver).
Montreal: Zdeno Chara (Boston).
Nashville: Ryan Suter (Minnesota).
New Jersey: Scott Gomez (Montreal).
NY Islanders: Henrik Lundqvist (NY Rangers).
NY Rangers: Martin Brodeur (New Jersey).
Ottawa: Dany Heatly (Minnesota).
Philadelphia: Sidney Crosby (Pittsburgh).
Phoenix: Dustin Brown (LA Kings).
Pittsburgh: Alex Ovetjkin (Washington).
St Louis: Joe Thornton (San Jose).
San Jose: Corey Perry (Anaheim).
Tampa: Matt Cooke (Pittsburgh).
Toronto: Daniel Alfredsson (Ottawa).
Vancouver: Brad Marchand (Boston).
Washington: Sidney Crosby (Pittsburgh).
Winnepeg: Alex Ovetjkin (Washington).
Boston och Vancouver är värst, med fyra bad boys vardera, men egentligen borde Canucks ”vunnit” för trots att han sänkte Hossa med den där förfärliga tacklingen i senaste slutspelet kan jag föräkra att Torres inte är lika hatad i United Center som Burrows, Bieksa, Kesler eller…ja, vilken Vancouver-spelare som helst.
Crosby, Ovetjkin, Cook, Dustin Brown och Perry ska ju ha ett särskilt omnämnande. De lyckas vara den mest hatade på fler än en bortais.
* * *
Apropå Crosby säger ryktet att han åker till Schweiz nästa vecka – om inget vid det laget tyder på att en ny överenskommelse kan vara på väg att träffas.
Det är bad news för alla som hoppas på NHL-säsong, för Sid har hela tiden sagt att han väntar med att skriva på för annan klubb förrän allt hopp är ute.
* * *
Robin Lehner fortsätter imponera i AHL. Han är tredje bäste målis i ligan just nu – och egentligen tvåa eftersom ettan Barry Brust, från Abbotsford, bara spelat fem matcher och hans statistik därmed inte vägar så tungt.
Vänta bara, vad det lider kommer Lehner vara en av våra stora stjärnor på den här kontinenten.
* * *
Hör från flera håll – till exempel Brooksie i hans Post-spalt i söndags – att de flesta general managers är helt galna över att deras chefer inte tog spelarfackets bud förra veckan på större allvar.
Såna som Sather i Rangers, Lamoriello i Devils, Holland i Detroit, Holmgren i Philly, Gillies i Vancouver…de får inget säga, men SOM dom vill spela nu.
Det finns förstås ett undantag:
Brian Burke.
Han är en corporote guy, står alltid påb Garys sida och tycker att spelarna ska ge upp allt.
Skitgubbe.
* * *
Barry Brust förresten…jävla coolt namn.
* * *
Hur stort som helst att Sportbladet städslat Isabel Boltenstern – en otroligt vass, rolig och cool skribent.
Följ här.
* * *
Det finns också dom som säger att vi ska vara glada om det spelas hockey den här tiden NÄSTA år.
Bara så ni vet att alla inte är lika optimistiska som gamle Biffen.
* * *
Hur det nu än är med allting kan man ju i alla fall glädas åt att man aldrig fast för rattfylla – allra minst i lila Teletubbies-dräkt.
Zäta & co kommer att ha en del att göra när den här Riley Sheahan ska uppfostras…
* * *
Håll i hatten nu.
De närmaste veckorna blir helt avgörande.
Och ja, jag hatar den här lockouten.
