Portland – Binghamton 2-1 (Period 2)

* * *

Hemmalaget gör ett powerplay-mål till – och återigen är det Oliver som står för förarbetet.

Det är för övrigt skillnaden.

Pirates utnyttjar sina numerära överlägen, Senators gör det inte.

I övrigt är det tämligen jämnt.

* * *

Chris Brown, en av Portlands större profiler, kör alldeles medvetet in i Lehner – och då blir det verkligen bråk.

Han får sig en sjujädra uppläxning av Borowicki, uppenbarligen Senators egen

Men Lehner själv behåller kylan och glider undan, trots att det var en öppen provokation han utsätts för.

Han är ju rena dygdemönstret, pojken.

* * *

Ändrad målskytt på Portlands första mål: Alexndre Bolduc.

Och så har Rundblad fått en andra-assist.

Det är just OEL och David Rundblad som bildar backpar i Pirates första PP-uppställning.

Borde generera bra kvällsdiskussioner i det stökiga rum de delar på ett lägenhetshotell vid en mall strax utanför Portland

* * *

Det blir lite saloonslagsmål på slutet också, efter att Binghamtons Corey Cowick bordat Jordan Martinook rätt fult bakom Chad Johnsons kasse.

Så det är lite upplagt för tango här i sista.

* * *

Det är bra fart på den här André Pettersson, tycker jag.

* * *

Energin och frejdigheten i holmgången där nere på isen roar fortfarande.

Alltså, det slarvas och begås väldigt många fler – och väldigt mycket mer hårresande – misstag än i NHL .

Men ändå.

Det är underhållande att titta.

Eller också är det bara jag som är så jävla uppspelt över att alls få se hockey live att jag accepterar vad som helst, det är inte omöjligt…

* * *

Visstifan, ni ställer om klockan i natt ni.

Jag avundas er inte, det fanns inget jag hatade mer än när Sverige var på väg mot den vidriga november – och det plötsligt blev mörkt en timme tidigare än vanligt.

Vi följer efter om en vecka, men det gör inte lika mycket. Då är det ju ändå i New York det blir mörkt…

* * *

Primitivt är ordet, Kometen.

* * *

Vet inte riktigt hur det går till här, men planen är att jag ska försöka gå och prata med valda svenskar efter slutsignalen.

Sedan kör jag 45 minuter till hotellet i Portland och därefter kommer någon form av liten slutrapport.

 

Portland – Binghamton 1-1 (Period 1)

* * *

Åh, Jakob Silfverberg verkar definitivt ha kommit på hur man spelar i AHL.

Det är han som i ett numerärt underläge mitt i förstaperren helt ofint snor pucken av Oliver Ekman-Larsson på hemmalagets blålinjen och störtar fram och sprätter in 0-1. bakom Chad Johnson, Henke Lundqvist gamle kompis från New York.

Väldigt snyggt – om snopet för OEL.

Han får dock revansch i ett senare powerplay, när han laddar på ett skott som Andy Miele styr in till kvittering.
Där är vi nu, tämligen logiskt och rättvist.

* * *

Men alltså, vilken rock ’n’ roll-hockey!

Alla ”kör” sannerligen – i en ständig, frejdig, allt-eller-inget syd-nord-festival.

Och som sagt, efter några år som vittne till korpral Tortorellas strikta exerciser till gameplans är det ganska uppfriskande att se.

* * *

Oliver har dock problem med landsmän fler gånger.

Bland det första som händer är att Zibanejad lyckas hugga pucken av honom precis på rödlinjen.

Men jag sa ju att djurgårdaren är på g ikväll.

* * *

Spelarbåsen är, visar det sig nu, belägna på olika sidor i den här underliga hallen.

Det har jag aldrig sett tidigare och det känns helt knäppt; som om trummisen och gitarristen i ett band stod på en scen – och basisten, sångaren och keyboardisten på en annan.

Så kan man ju bara inte ha det.

* * *

Speakern här inne heter – Peter deBear.

Vad säger Devils-fansen om det?

* * *

Det känns inte som att Tårtan skulle acceptera att åskådare går till sina platser genom samma gång där bortaspelarna kommer ut till isen, men när man besöker Lewiston får man tydligen inte vara så knusslig .

* * *

Tråkigt bara att högtalarsystemet i Androscoggin – varför har ingen annan kommit på det namnet  tidigare? – håller samma klass som en transistorradio så att man aldrig hör vad deBear säger.

Det gör man när hans – nästan – namne i Newark tar till orda.

* * *

Piraten Joel Rechliccz dammar efter knappa åtta minuter in gästernas Mark Boroweicki i sargen så fliskorna ryker.

Sen vill han slåss och muckar på ungefär samma sätt som en hetsigt fyllo på Grand i Ludvika när det hettar till.

Men det blir inget – och besvikelsen över det är lika påtaglig som den brukar vara i Ludvika i såna lägen.

I övrigt har det varit onödigt snällt på isen.

* * *

Tack för tipset om svägerskan , Skånske Jan, men jag blir nog tvungen att köra mot New York imorrn så jag hinner hem innan Sandy anländer.

Annars blir jag kvar här uppe hela veckan och så skoj ska vi inte ha det.

* * *

Nu in pausen står det en fotograf och skjuter bilder på gamle Biffen.

De är inte vana vid svenska bloggare här, verkar det som.

* * *

Bra att du är med och rapporter från Rochester, Kometen.
Då känns det ju nästan som vanligt.

* * *

Det är på sin höjd 1500 per här, men de lyckas ändå piska upp hygglig lördagskvällsstämning. Så mycket sämre än i Prudential Center en vanlig grundssriematch är det i alla fall inte…

* * *

Kaffe.

Sådär.

Jag får inget, men ville i alla fall skriva ordet.

Vi hörs i nästa paus.

 

LEWISTON, MAINE. Ojvoj, väntan är över!

Efter nästan fem månaders bitvis påtvingad paus blir det äntligen liveshow i NHL-bloggen igen.

Jag sitter av kända skäl inte i Madison Square Garden, Staples Center eller Joe Louis Arena, utan…ja, få se vad den här iskalla plåtlådan heter nu…Andrescoggin Bank Colisée.

Hm.

Nå, av samma kända skäl är det inte Vancouver Canucks eller Chicago Blackhawks som spelar heller.

Det är Portland Pirates och Binghamton Senators.

Men för att travestera Ulf Lundell:

En säsongspremiär i AHL är också en säsongspremiär

Mycket nöje.

* * *

Oliver Ekman-Larsson, David Rundblad och de andra  i Pirates har en egen, ”riktig” arena nere i Portland också, men de gör en Rangers och får inleda med ständiga bortamatcher medan renovering pågår i hemmaladan.

Så nu sitter vi här i… Andrescoggin Bank Colisée.

Den överträffar mina grövsta  fördomar om hur det ser ut på NHL:s bakgård. Vilken TV-pucksspelare som helst skulle rynka på sin unga näsa åt standarden. Det finns läktarplats för högst tre tusen pers, väggar och tak ser ut att vara från tiden när Gordie Howe fortfarande gick i blöjor, det är isande kallt och ”jumbotronen”, placerad i ett hörn bakom ena läktaren,  har mindre mått än min egen tv hemma på Manhattan.

– Men det här är extremt, så här brukar det inte se ut. Det är ju deras ersättningshall, påpekar Robin Lehner efter förmiddagens värmning

Okej då – och de har faktiskt en liten provisorisk pressläktare, upphöjd på något slags ställningar som i bästa fall håller för en tungviktsbloggare från Borlänge, och till och med nät.

Så jag ska inte klaga.

* * *

Det här har jag velat skriva ända sedan jag landade i Portland igår förmiddags:

Om man startar ett slagsmål här, är man då en Maine offender?

Otroligt rolig fråga, tycker vi i Arne Hegerfors-klubben.

* * *

Sitter alltså igenom Binghamtons morgonvärmning och let me tell you, även om det nu inte går att jämföra med att glida runt i Air Canada Center är det en direkt extatiskt känsla bara att få vara i hockeymiljö igen.

Bara att höra ljudet när materialarna slänger ut puckarna på nyspolad is, se fladdret i tröjan på den första spelaren som kommer ut på och kör en rusch över hela banan, att känna doftblandningen  av fukt, is, svett, zamboni-avgaser och gammalt ishallsmögel…

Det var alldeles för länge sen, kung hockey.

* * *

Att resurserna inte är riktigt desamma som uppe i den stora ligan förstår man också när man hämtar ut sin ackrediteringsbricka och ombeds lämna tillbaka den efteråt.

* * *

Jag har aldrig sett en AHL-match live tidigare och vet inte riktigt vad jag ska vänta mig, men på Jacke Silfverberg låter det som det kan bli åka av.

– Det har tagit ett tag att vänja sig vid den här hockeyn och förstå att man till exempel inte kan vända hem. Det är bara att köra framåt hela tiden, säger han och drar handen genom en eftersvettig kalufs.

För en som förra säsongen i första hand fick nöja sig med Tortorella-hockey ungefär lika lössläppt som en moderat riksdagsmans slipsknut låter det rätt aptitligt.

* * *

Kalla mig dubbelstrumpa.

Det är så kallt under värmningen att jag åker hem till hotellet och drar på mig ett extra par sockor

Så nu sitter jag här som en annan skogsmulle med två par i promenadskorna.

That’s a first.

* * *

Den hemliga drömmen för aftonen är förstås att få se Robin Lehner slåss igen; inget är festligare än målvakstsfajter.

Men det verkar det tyvärr som att han själv helst undviker.

– Det är sånt som händer ibland, men jag ska försöka tygla mitt humör bättre, säger han.

Äh, just ikväll, när det är saturday night och allt, ska väl inte det vara så nödvändigt.

* * *

Tycker redan det gungar betänkligt i den här pressläktaren, men å andra sidan sitter man så nära isen att Nassau Coliseum framstår som Nou Camp i jämförelse.

Det är ju nästa så jag kan böja mig ner och klappa Oliver på axeln och berömma honom för den där hypnotiska skridskoåkningen.

* * *

Binghamton åker ut på morgonvärmningen till Bob Marleys ”Could You Be Loved”.

Det går framåt med ungdomen.

* * *

Däremot verkar de inte ha något kaffe här uppe.

Hur ska det gå?

* * *

När jag först kollar laguppställningen tror jag Pirates utfört årets kupp mot Senators, men sen ser jag att nummer 3 inte heter Gonchar.

Han heter Goncharov.

Med rov på slutet alltså.

Synd, det hade varit lite kul annars.

* * *

Mika Zibanejad såg laddad ut i förmiddags och verkar het nu på matchvärmningen också.

Räkna med att han skjuter skarpt i den här matchen.

* * *

Av någon anledning tycker jag att Pirates-centern Brendan Shinnimin har ett väldigt roligt namn också.

Säg det fort tjugo gånger, liksom.

* * *

Det här är som sagt den första livebloggen sedan i juni, och dessutom den första i det nya formatet, så ni får ursäkta om jag är lika rostig som en gammal spelare under första försäsongsmatchen och inte lyckas hamra ihop lika långa inlägg som vanligt.

Men kul ska vi ha, fanimig.

Och på traditionellt sätt återkommer jag i periodpauserna.

Nu släpper vi pucken!

Jodå, det finns nät även i Lewiston i Maine.

Så det blir liveblogg från AHL-fajten mellan Portland Pirates och Binghamton Senators.

Första riktiga inlägget framåt matchstart, vid 01.00 er tid.

Häng med om ni har lust.

PORTLAND, MAINE. Nej, nu skiter vi i det här.

Dom kan ha sin jävla NHL-konflikt – sedan denna fredag förlängd till första december –  för sig själva.

Jag har åkt till Maine och ska kolla på AHL-hockey den här helgen.

Först Oliver Ekman-Larssons och David Rundblads Portland Pirates mot Robin Lehners, Mika Zibanejads, Jakob Silfverbergs, Andre Petterssons och Fredrik Claessons Binghamton Senators här i Portland i dag lördag – och, såvida inte Frankenstorm tvingar hem mig till New York i förtid, samma Binghamton mot Manchester Monarchs nere i New Hampshire i morgon söndag.

Abstinensen,  som börjar ta sig samma proportioner som den han i ”Midnight Express” kände när han efter några år i turkiskt fängelse fick se ett par kvinnobröst,  måste helt enkelt dämpas.

Jag måste få höra ljudet av skridskoskena mot is och puck som träffar metall, jag måste få känna doft av zamboni-avgaser och suspensoarsvett, jag måste få se OEL sätta en macka på och Lehner låta plocken tala.

Och framförallt:

Jag måste få liveblogga igen.

Det är nästan fem månader senast, den varma kvällen i Los Angeles 11 juni när Kings spelade hem bucklan, och jag formligen darrar av uppdämt sitta-på-pressläktare-och-ordbajsa-behov.

Dock:

Jag vet inte med hundra procent att det kommer att funka som vanligt ikväll, det är inte helt hundra Pirates står till tjänst med uppkopplingsmöjligheter – särskilt inte som de på grund av renovering av hallen här i Portland (rena MSG-fasonerna!) spelar i B-arenan uppe i Lewiston.

Men i så fall kör jag livblogg ändå – och publicerar i efterhand.

Så väl mött senast söndag morgon.

Nu åker vi vi igen!

 

 

Som borgmästare Bloomberg, Gary Bettman, Islanders-ägaren Charles Wang själv och alla andra sa som närvarade vid presskonferensen i Barclays Center idag:

– Hello Brooklyn!

Vi har alltså  fått ett nytt NHL-lag i New York City.

Islanders flyttar från Nassau county ute på Long Island – till hipster country.

Motivering:

Nassau Coliseum-hallen är för gammal och omodern – och politikerna där ute har, med stöd av en folkomröstning i våras, gjort klar att de inte kommer att finansiera en ny arena där ute.

Jag är odelat positiv.

Att ta sig ut till Uniondale har alltid varit en pain in the ass och när man väl kommit dit har man fått sitta i en förvuxen Borlänge ishall.

Nu kan man ta t-banan från Manhattan – elva linjer går till stationen under Barclays – och är efter några korta stopp i en av USA:s snyggaste och coolaste hallar.

Dessutom kommer hettan i alla derbyn mot Rangers – som tydligen var tvungna att godkänna flytten och gjorde det utan att blinka – rimligen intensifieras ytterligare när bägge lagen verkligen håller till i the city.

Det enda bekymmersamma är att Barclays tydligen bara kan ta 14 500 åskådare på hockey.

Aningen lite det, för att vara NHL.

Å andra sidan – som de spelat de senaste decennierna kanske det räcker för Islanders…

* * *

Bettman verkade glad över att få prata om något annat än lockouten under dagens presskonferens – och jag är väldigt glad över att få skriva om något annat också – men till slut kom det förstås en fråga om läget i förhandlingarna.

Svaret: Om det inte finns en deal imorrn blir det ingen full säsong a 82 matcher och chansen att det ska finnas en sån deal förefaller mikroskopisk.

Morsning och goodbye.

* * *

Fakta i Islanders-dealen:

•De börjar spela i Barclays säsongen 2015-2016, när leasen med Coliseum gått ut.

•De behåller namnet New York Islanders –och loggan.

•De har en lease på 25 år med Barclays. Den går således ut säsongen 2040-2041.

Tills dess ska nog lockouten ändå vara över…

* * *

Ouch, hård norsk open ice-hit från läsaren Larsone i kommentatorsspåret  idag.

Håll ögonen öppna i helgen, lyder min replik.

* * *

Brooksie har, tänka sig, pratat med Tårtan och som framgår i den här stänkaren är Rangers-coachen oroad över vad konflikten innebär för hans lag.

Det har han dessvärre all anledning att vara.

* * *

Cody Fransen gjorde två mål när jag – av högst oklara skäl – spelade Toronto mot Ottawa igår kväll.

Tänkte att eventuella Brynäs-fans i läsekretsen ville veta det.

* * *

Jag hatar den här lockouten.

Robin Lehner alltså.

Där har vi något så ovanligt som en svensk showman i hockeyvärlden.

Jaja, våld är förfärligt och det var kanske inte helt lyckat att hans Binghamton sumpade en 5-0-ledning efter matchstraffet han fick för sin lilla svängom med Riku Helenius, men jag ber om ursäkt, jag tycker det är rätt festligt när just målvakter fajtas – och han replikerade ju med en prickfri insats dagen därpå.

Det kallar jag stil.

Vi lär få se Lehner  involverad i fler spektakulära framträdande de kommande åren. Han är den sortens karaktär bara, det märks tydligt även utanför isen.

Jag har aldrig träffat den 21-årige supertalangen face to face, men talat honom  på telefon ett par gånger och alltid slagits av den osvenska rockstjärneattityden.  Kaxig kanske inte är rätt ord, men han har ett solitt självförtroende, ber aldrig om ursäkt för sig själv och säger precis vad han tycker,.

Det är härligt, vi har alldeles för få såna i svensk hockey.

Må inga mediakonsulter nånsin förstöra honom.

* * *

På konfliktfronten intet nytt.

Inga möten är planerade och om inget avtal hamrats ihop  på torsdag kan vi enligt Bettman glömma full säsong a’ 82 omgångar.

Under tiden ligger de stridande i varsin skyttegrav och pepprar varandra  – med allt tyngre ammunition för var dag som går.

Exakt hur det ska tolkas är up for debate. Somliga menar att det vi ser nu bara är vapenskrammel och propaganda och att säsongen alldeles garanterat börjar under andra halvan av november. Andra är övertygade om att hela säsongen snart ställs in.

Själv konstaterar jag att såväl ägarnas som spelarnas försäkringar om att de känner ”urgency” är lika ihåliga som fotbollslandslagets försvar under första halvlek mot Tyskland förra veckan.

Om det vore sant skulle de låsa in sig nånstans och inte komma ut förrän ett avtal var skrivet, punkt och slut.

* * *

Är det vågat av Bäckis att spela i tröja nummer 99 i Dynamo Moskva?

Svårt att säga, men absolut.

Men samtidigt är det också lite skön…t.

* * *

Här är det idag liv om att NHL under helgen gav klubbarnas general managers tillstånd att i 48 timmar ha kontakt med sina spelare – men underlät att upplysa NHLPA om saken, varmed få eller inga kontakter alls togs.

Nu överväger facket tydligen att stämma ligan inför arbetsdomstol för brott mot de lagar som gäller under en dylik konflikt.

Distraktioner, distraktioner…

* * *

Rastlösheten börjar bli påfrestande nu.

Utan NHL-hockey är jag ute och dricker för mycket, ligger för ofta i korresoffan och tittar på gamla tv-serier på dvd hela nätterna, sover för länge om dagarna och får ingen struktur alls på tillvaron.

AHL, visst, det är ett litet surrogat – men eftersom ligan inte går att följa ens på tv när man bor här nere på Manhattan blir det inte samma sak.

Nordamerikanska kollegor som är gifta har det ännu tyngre. Det sliter på äktenskapen när beat-reportrar som i vanliga fall befinner sig  on the road hela vintrarna plötsligt är hemma hela tiden…

Och plötsligt slår det mig:

Hur ska inte Gris-Olles familj ha det, när han inte får gå på Garden och leva ut sina aggressioner ett par gånger i veckan?

Ojvoj, konflikten borde avlysas enkom med hänvisning till omsorg om Gris-Olle-släktingarnas välbefinnande…

* * *

Det finns snart inte en rysk NHL-spelare som inte hotat med att stanna kvar i KHL om de inte garanteras varje cent i redan skrivna kontrakt.

Garanterat mest propaganda – som dom dock kostar Ovetjkin, Kovaltjuk och de andra mycket goodwill hos fansen.

Varje artikel på exempelvis TSN om att Ovie ska försöka annullera sitt kontrakt med Capitals följs av drösvis med kommentarer om att han är en girig skitstövel som ingen vill se i Nordamerika i alla fall.

Och nu får the ruskies plötsligt oväntat mothugg av självaste Jarmoir Jagr

I den här intervjun uttrycker #68 så frapperande mycket stöd för ligan att Bettman förmodligen börjar dansa lambada på sitt kontor borta på sjätte avenyn.

Men som Puck Daddy skriver, man ska kanske inte glömma att Jags själv äger ett lag – HC Kladno – hemma i Tjeckien…

* * *

Från det vackra Salzburg kom Mozart, så det passar ju alldeles utmärkt att Toby Orr Enström ska spela där.

Han är ju Manitoba-präriens egen Wolfgang Amadeus – fast med klubba istället för dirigentpinne.

* * *

Ångrar bittert att jag under en av de här sysslolösa eftermiddagarna när det inte fanns något att göra fastnade i det här Lundqvist-klippet.

Magiskt, ja – men framförallt en påminnelse om vad det är vi blir bestulna på.

Jag skulle ge precis hur mycket som helst för att nu, just nu, få sitta i ett fullsatt Garden och höra de där HEN-RIK-ramsorna….

* * *

Jag hatar den här lockouten.

Nu har NHL satt saxen i grundserieschemat igen.

Alla matcher till och med första november är strukna.

Det var i högsta grad väntat, the powers that be hade ju redan gjort klart att man vill se att säsongen börjar andra november, men likafullt:

Det känns som en örfil till.

Nej, jag påstod aldrig spelarnas skulle acceptera  ligans senaste bud utan vidare.

Tvärtom, exakt så här stod det i förra inlägget:

”Det här är inte klart ännu, jag kan i princip garantera att spelarna inte kommer att tacka ja på stående fot. Ja, in the end lär de nöja sig med en 50-50-deal, men de vill ta sig ner till den nivån i faser för att inte behöva känna sig robbade på för mycket pengar den kommande säsongen”.

Got it, Skånske Jan?

Däremot trodde jag att ägarnas försök att närma sig facket, hur kosmetiskt motparten än menar att det var, skulle leda till att mer seriösa förhandlingar kom igång.

Istället är läget snarare MER låst än tidigare och optimismen från i onsdags har, återigen, ersatts av mjältsjuk förtvivlan.

Prognos modell Bjurre Biff:

Det blir ingen hockey på den här sidan nyår – och kanske inte sedan heller.

* * *

MrBrotrottler skriver i kommentatorsspåret att han vill veta hur jag kan stå på spelarnas ”sida” i den här konflikten.

Well, nu vet jag inte om jag står på någon sida alls längre, men jag förstår den filosofiska hållning som Donald Fehr redogjorde för efter de strandade förhandlingarna i torsdags:

Spelarna gick med på en 24-procentig lönesänkning förra gången, när en hel säsong hade gått förlorad. Sedan dess har NHL slagit rekord i intäkter varje säsong. Ändå kommer ägarna nu tillbaka och vill ha ytterligare en tolvprocentig sänkning – på bekostnad av flera av rättigheterna de fick i utbyte mot lönesänkningen senast.

Det borde inte vara särskilt svårt för någon att förstå att de inte är helt förtjusta i den tanken och känner sig respektlöst behandlade av arbetsgivare som skriver kontrakt de tydligen  inte har några avsikter att leva upp till.

Men de har, åtminstone vad gäller omvärldens syn på den här konflikten, några allvarliga problem.

1. Verkligheten ser nu ut så här och ska det bli ett avtal måste de vara beredda att kompromissa och ge upp åtminstone några procent, så är det bara.

2. En förkrossande majoritet där ute tycker att det är orimligt att de ”anställda” ska få 57 procent av intäkterna och att en 50/50-splitt är rättvis – även om det innebär att redan skrivna kontrakt måste korrigeras.

3. Principerna må vara riktiga, men på lång sikt är det väldigt svårt vinna vanliga människors sympati när striden handlar om huruvida man får 4 eller 5 miljoner dollar per år för att spela hockey. Fansens engagemang i idén att även en goon i fjärdekedjan ska ha råd att köpa en egen karibisk ö vid karriärens slut är begränsat, helt enkelt.

Så MrBrotrottler, jag står inte på någon sida längre, jag pendlar hit och dit i skuldfrågan beroende på dagsform, men anser framförallt att det rent allmänt fullständigt kalkonartat att de inte kan komma överens om hur 3.3 miljarder dollar ska fördelas.

* * *

Trevligt att se att NHLPA mitt i allt ståhej kommit håg att uppgradera sin interna klädkod.

Spelarna blev, inte helt omotiverat, måltavlor för grovt hån när de under den stora mobiliseringen på Marriott vid Times Square i början av september stod i shorts, t-shirts, flipflops och baseboll-kepor och såg ut som de just kommit från ett after beach-party i Magaluf.

När Crosby och Toews skymtade bakom Fehr under presskonferensen i Toronto i torsdags bar bägge skjorta, slips och kavaj.

Det kändes lite seriösare…

* * *

Å andra sidan, Herr Brotrottler, haltar din argumentation något när du förespråkar fri marknad ”neråt” men inte ”uppåt”.

Jag menar, om de sämsta ska betalas ”vad de förtjänar” så ska väl även de bästa betalas efter marknadsvärde, no?

Då skulle vi få en helt fri marknad och det vore tråkigt ur vissa aspekter, men rent principiellt är jag för sådan – särskilt som de som äger de här lagen, inte precis några kommunister,  aldrig skulle acceptera konstgjorde regleringar på någon av de reguljära marknader där de byggt sina rikedomar.

* * *

Plöjer vidare i Bettman-biografin och har just följt den förra lockouten inifrån.

Fascinerande stuff

Mannen planerade den lockouten i fyra år, hade en minutiös gameplan och var beredd att ta in ersättningsspelare – alltså svartfötter – om

Till slut inte bara vann han; han knäckte facket och jagade Bob dåvarande NHLPA-bossen Bob Goodenow, som han tydligen hatade, på flykten.

Riktigt lika militant förefaller han inte den här gången, men de som tror att han kan skrämmas till underkastelse bör läsa ”The Instigator”.

Noga.

* * *

Noterar att gamla spelare är måttligt solidariska med sina ännu aktiva kamrater.

Mike Modano slog redan i september fast att han ångrade förra lockouten, den kostade för mycket både ekonomiskt och sportligt och nu är till och med Jeremy Roenick, för åtta år sedan stridbar som en mexikansk zapatist, ute och manar NHLPA till besinning.

Grejen är att jag är övertygad om att det finns ganska gott om aktiva medlemmar som delar pensionärernas syn .

Nej, inga svenska spelare jag talat med har ens mellan raderna antytt något sådant, grupptrycket tvingar som vanligt alla att sjunga samma sång, men tro mig – många åker bara med och hoppas innerligt att tramset är över snart.

De har korta karriärer och att förlora ett helt år svider inte bara ekonomiskt, det är, som Modano slog fast, rätt katastrofalt även ur karriärmässigt perspektiv.

* * *

Jag trodde att den makedoniske pizzakungen som äger Red Wings, Mike Illitch, hörde till de resonabla ägarna men i Bettman-boken framgår att han är i princip lika extrem i sin syn på ”the labour” som Ed Snider i Philly och Jeremy Jacobs i Boston.

Jag väntar fortfarande på att någon i Red Wings trupp ska våga kritisera honom direkt och inte bara jabba mot kommissionären han anställt för att göra the dirty work.

Hallå, det är den uppburne ”Mister Illitch”, som inte vill hålla vad han lovat i kontrakt.

* * *

Tyvärr finns det inte mycket att rapportera från NHL på EA Sports-fronten heller.

Jag spelar inte så mycket längre, det är bara deprimerande att bli påmind om vad det är man missar och till exempel se Rick Nash i Rangers-tröja när det ser ut att dröja till nästa höst, då Stanley Cup-tåget förmodligen gått för Blueshirts, innan man får göra det i verkligheten.

* * *

Det här är, ser jag nu, inlägg nummer 3501 i den här bloggen.

Hurra.

Typ.

* * *

Försöket att iscensätta en twitter-protest mot de inblandade i konflikten gick ju sådär.

NHL har fortfarande en och en halv miljon följare – och NHLPA 133 000.

Apati råder.

* * *

Vad händer nu?

Ingenting.

Inga förhandlingar kommer att äga rum under helgen och mig skulle det förvåna om de har något att säga varandra i veckan också,

I så fall lär NHL klippa till med en riktig slakt av spelschemat framåt torsdag-fredag – och även döda Winter Classic.

Morsning korsning, säger vi då.

* * *

By the way:

Jag hatar den här lockouten.

Prisa gud, det börjar ljusna.

Ligan har alltså lagt ett nytt bud och med det börjat gå spelarna till mötes.

Enligt det budet splittas de omdiskuterade intäkterna 50-50, entry level-kontrakten löper på tre år, möjligheten till medling vid enskilda förhandlingar bibehålls, man blir UFA vid 28 års ålder eller efter åtta år och redan skrivna kontrakt fuckas INTE upp.

Om motparten – alltså NHLPA – går med på denna kompromiss börjar grundserien 2 november och ska,  är det tänkt, omfattasamtliga 82 omgångar; varje lag får ytterligare en match inklämd i schemat var femte vecka.

Det låter hoppfullt, ja, till och med så hoppfullt att jag reste mig upp ur den nersuttna skrivbordsfåtöljen och sträckte armarna i luften som en annan Erik Hamrén i Berlin när jag först hörde om det.

Jag vill dock med några timmars perspektiv mana till viss besinning.

Det här är inte klart ännu, jag kan i princip garantera att spelarna inte kommer att tacka ja på stående fot. Ja, in the end lär de nöja sig med en 50-50-deal, men de vill ta sig ner till den nivån i faser för att inte behöva känna sig robbade på för mycket pengar den kommande säsongen.
De är också oroliga över hur det förhatliga escrow-systemet kommer att fungera – och jag misstänker att de inte gillar att kontraktslängden begränsas till fem år, även om det bara gäller nya kontrakt och alltså inte påverkar de avtal såna som Zäta, Kovaltjuk och Parise redan signat.

Dock:

Med den nya given  borde förhandlingarna komma igång på allvar – och den borde leda till en överenskommelse vad det lider.

Om inte vet vi två saker:

Säsongen är körd – och världen kommer att vända sig mot spelarna.

Big time.

Hur de än vänder på det, hur orättvist behandlade de än i historiskt perspektiv lyckas känna sig,  anser en förkrossande majoritet  i omvärlden att en 50-50-deal är rättvis och måste accepteras.

Jag instämmer.

* * *

Eftersom informationen på hemsidan lämnar en del i övrigt att önska, och det etermediala utbudet får beskrivas som rent undermåligt, är det något krångligare att rapportera om svenskarna när de lirar i AHL än på den stora scenen.

Men samtidigt är det en rätt rolig utmaning att krångla fram informationen – och inågot i mitt amerikavänliga väsen roas av att skriva om hockeylag från platser som San Antonio, Oklahoma City, Portland och Albany.

Snart ska jag åka och titta också – om det nu kommer att behövas…

* * *

Intressant perspektiv i NHL-förslaget  som framkommit under natten:

Lönetaket skulle första säsongen sänkas till 59.9 miljoner dollar – men vara tillåtet att stiga till 70.2 miljoner som del av anpassning till det nya avtalet.

Det borde ingen kunna fnysa åt.

* * *

Här är min kvällslektyr för närvarande.

Det är en färsk Bettman-biografi skriven av kanadensiska journalisten Jonathon Gatehouse och trots att han inte direkt tillämpar det oförsonliga anslag de mest rabiata hatarna skulle vilja se framstår kommissionären som någon jag skulle undvika att mucka med i onödan, om man säger så.

Jag är bara i början ännu och har inte lärt sig så mycket mer nytt än att Gary bara sover fyra timmar på natt.

Varför känns det så väntat?

* * *

Ett orosmoln just nu är förstås att Don Fehr och spelare som betraktar förhandlingar som något som vinns eller förloras, snarare än instrument för att kompromissa sig fram till en överenskommelse, minns att Bettman i september förkunnade att den deal ligan hade lagt då var det bästa motparten nånsin skulle få se och tror att han är beredd att böja sig ännu mer.

Den taktiken kommer att leda åt helvete.

* * *

För er som hoppas på ett bra VM i Stockholm till våren vore det bäst om de börjar lira i Nordamerika ASAP – eller ställer in hela säsongen.

Om grundserien kommer igång först i december lär den dra ut på tiden och tillgängliga spelare till Globen bli exakt noll.

Inte så kul att tänka på, right?

* * *

Det är nåt mer än själva konflikten som känts fel de senaste veckorna och Bäckis påminde under en telefonintervju idag om vad.

– Du börjar tröttna på att göra ditt eget kaffe. Det ska ju Eken hämta åt dig den här tiden på året.

Ha ha, exakt! Att jag inte förstått att det var där 45:orna klämde!

* * *

Ett givet drag för att hinna klämma in 82 omgångar även om säsongen börjar 2 november är förstås att steka All Star-jippot.

Vad Zäta ska vara ledsen där borta i Alperna…

* * *

Om de nu lyckas starta 2 november – och enligt Bettman har parterna nio-tio dagar på sig för att nå det målet – börjar säsongen med de matcher som redan var planerade då och schemat förblir sedan intakt, fast med fler matcher inskjutna här och där.

Det skulle innebära att vi den nådens fredagkväll började med följande fajter:

Washington-Boston, Carolina-NY Islanders, Columbus-Pittsburgh, Ottawa-Phoenix och Chicago-Nashville.

Men blir ju febrig bara av tanken!

* * *

Här är dagens låt.

Smeksamma ”Fifty-Fifty” med Al Wilson.

Den bör spelarna lyssna på intensivt, så de förstår att de ska lägga ett seriöst motbud nu, ett som ligan kan ta på allvar och börja förhandla kring.

* * *

Den pågår fortfarande, så avslutningen blir densamma idag:

Jag hatar den här lockouten!

 

LOUISVILLE. Och så passerar ett sorgligt datum…

Ikväll skulle jag ha suttit antigen i Bell Centre i Montreal eller i Pepsi Center i Denver och titta på säsongens första NHL-match.

Istället:

Lockout. Tysta arenor. Ingen hockey. Tomhet.

Det är ledsamt och bittert och upprörande och alla inblandade ska skämmas – i synnerhet som andra, till exempel anställda i klubbarna och arenorna, nu förlorar jobben på löpande band medan parterna i den här konflikten tjafsar om hur 22 miljarder ska fördelas.

Jo, de har träffats för  överläggningar i New York de senaste dagarna, men gissa vad de, according to den store Darren Dreger,  diskuterade?

Iskvalitet.

De stora ekonomiska frågorna törs ingen tydligen ta i ens med tejpad klubba, så var försäkrad:

Det blir ingen premiär 24 oktober heller.

Vad kan vi göra?

Ingenting, för de bryr sig inte om några andra än sig själva och har aldrig gjort, men just i dag, den ursprungliga premiärdagen,  sprids i alla fall the word för en markering från fans över hela världen.

Tanken är alltså att alla som följer NHL, NHLPA och enskilda klubbar på twitter och facebook just idag ska avbryta vänskapen och avfölja för att visa att det de sysslar med inte är okej.

Jag har redan börjat och tro mig det kändes bra.

Sprid budskapet, vänner.

* * *

Bra grej här borta:

Dom har börjat visa KHL-matcher på ESPN.

Hoppas det blir sån succé att Gary Bettman kackar i brallan.

Personligen håller jag på CSKA Moskva, för i den klassiska klubben spelar Pajen Persson och han är bra han.

* * *

Personligen tycker jag det är bra att Dominik Hasek lägger av.

Det hade inte sagt något bra om NHL om en 47-årig målis efter ett par års timeout kunnat återvända och slåss om the bacon.

* * *

Att Gabriel Landeskog kommer hem till Allsvenskan och gör succé direkt är ungefär lika oväntat som att jag beställt in en och annan bourbon under min dagar här i Kentucky.

Killen är vår näste stora.

* * *

Ja, Bettman och ägarna är girigbukar som försöker krossa facket, men för att citera Damien Cox igen:

”Let’s just all agree at the end NHL players will be generously paid with fantastic benefits and a terrific pension. That won’t change”.

Nej, vad som än händer kommer de att ha fantastiska liv. Det kommer inte de vanliga människor som blivit av med jobbet för att NHL ligger nere.

* * *

Och så länge skiten pågår kommer varje inlägg i den här bloggen sluta med samma förkunnande:

Jag hatar den här lockouten.