Det kom inget motbud från NHL-spelarna under tisdagen. Inte om man med ”motbud” menar respons på motpartens tidigare bud.
Herr Fehr, för första gången flankerad av de tyngsta kamraterna i the brotherhood of NHL-proffs (Crosby, Ovetjkin och Stamkos, till exempel), låtsades i det förslag han under förhandlingarna i Toronto la fram inte ens om det inledande utkastet från ligan. Istället presenterade han, och spelarna han företräder, en helt ny skiss till system.
Lite förbluffande. Speciellt, skulle jag gissa, för Bettman & co. Men ändå logiskt. Den där första given från ligan togs aldrig på allvar av någon, spelarna såg det snarast som blandning av provokation, förolämpning och skämt.
Nu är frågan hur ägarna går vidare. En första reaktion kan komma redan under onsdagen.
Min gissning är, tyvärr, att de kommer att rynka sina dyra näsor och skaka på huvudet.
Ja, det är mycket som, för en utomstående, ter sig rimligt i spelarnas anbud. De går till exempel klokt nog med på att avstå en del av den sammantagna vinsten – oklart dock med hur många procent – under de närmaste tre åren och de har definitivt en poäng i att det inte bara är de allena som ska stå för finansiellt stöd till klubbar med ekonomiska problem utan att det bör vara en börda som de delar på tillsammans med de rika klubbarna.
Problemet för NHL är ju egentligen inte pengar i sig. Det är att de pengarna är så ojämnt fördelade.
Men för första är det mycket lite som tyder på att Bettman går med på ”övergångsmomentet” i det här avtalet – han och hans bundsförvanter ägarna vill ha en överenskommelse som sträcker sig över betydligt fler år än tre.
För det andra har fat cat-klubbar som Rangers, Flyers, Red Wings, Bruins och Maple Leafs aldrig varit intresserade av att dela med sig av sina rikedomar. Eventuell välgörenhet ska komma från spelarnas fickor, punkt och slut,
Och för det tredje accepterar de knappast att spelarkontraktens konstruktion, som Fehr föreslagit, förblir oförändrad. Någon form av begränsning av kontraktens längd kommer att krävas, likaså någon förlängning av såväl rookie-kontrakt som tidsspannet innan en spelare kan bli free agent.
Positivt för oss som inte vill något annat än att se NHL-hockey är dock, som jag är inne på i texter ni kan läsa i blaskan idag, att spelarna inte vill röra lönetaket som sådant.
En ny strid om dess vara eller inte vara hade kunnat kosta hela säsongen, lätt. Ägarna skulle aldrig ge upp det igen, under några omständigheter.
Nu finns det ändå hyggligt manöverutrymme, någotsånär jordmån för att få en deal till stånd. Förmodligen inte i tid till seriestarten, därtill är tiden för knapp, men konflikten ska inte behöva pågå längre än i en månad eller två.
Givet förutsättningarna tror jag man får nöjd med det.
* * *
När NHL:s skatteredovisning offentliggjordes häromdagen blev förresten Gary Bettmans egen lön, som av en händelse, känd.
Det visar sig att han förra året drog in 8,5 miljoner dollar – eller sådär en 59 miljoner kronor.
Det är mer än vad exempelvis Steven Stamkos, Henrik Zetterberg, Zdeno Chara, Patrick Kane, Henrik Lundqvist, bröderna Sedin och Jonathan Quick tjänar.
Rimligt, tycker ni? Han står för en lika värdefull insats som spelarna?
Och som ett fan i Toronto hojtade innan han svepte in i konferenssalen igår:
– Är du också beredd att gå ner i lön, Gary?
* * *
En fråga som inte alls nämnts alls ännu är NHL-spelarnas framtida medverkan i OS, men jag vill flagga för att den är högst osäker.
Spelarna vill definitivt vara med i Sotji om två år, framförallt de ryska, men ägarna har tröttnat på att stänga ner ligan i två veckor vart fjärde år – i all synnerhet när turneringen äger rum i en annan tidszon och gör just ingen för att öka intresset på hemmaplan.
Risken är stor att det är en av frågorna där facket kommer att få böja sig, för att få igenom andra, trots allt viktigare krav.
Begår Ovetjkin kontraktsbrott och åker hem i alla fall i så fall? Han har ju hotat med det.
* * *
Klockan var halv i natt, svensk tid,  när jag insåg det förödande hjärnsläppet.
Jag hade på ställe efter ställe i texterna till pappersutgåvan skrivit ERIC Fehr istället för DON Fehr – och alltså lyckats få det att framstå som att jag inte vet skillnad på NHLPA-bossen och Nicklas Bäckströms förre lagkamrat.
Tack vare snabba insatser av underbara redaktörer  hemma i Stockholm ska det ha hunnit ändras, men klumpen i mellangärdet när man kommer på att man begått ett sånt fel…den är inte att leka med.
* * *
Noterade efter förra inlägget att en och annan, framförallt djurgårdare, ser en eventuell NHL-konflikt an med stor förtjusning enär såna som Kronwall, Hörnqvist, Josefson, Zibanejad, Landeskog, Krüger och Murray skulle komma hem och hjälpa hjältarna tillbaka upp i Elitserien.
Sure, jag fattar det. Men om konflikten nu, som de flesta tror, bara pågår i någon månad – hur gör man då? Vad händer med truppen om sju sådana ess plötsligt sticker tillbaka till Nordamerika mitt i november?
Det blir något för klubbarna hemma i Sverige att reda ut, det.
* * *
Rangers slog Flyers med 4-1 på NHL 12 igår och tro’t om ni vill, men visst fan gjorde Strålle Strålman mål igen – med ett dundrande slagskott från blå i powerplay.
Han borde få ett särskilt EA Sports-pris vid nästa års Awards-gala.
* * *
Bloggens särskilde vän Andreas Lilja har opererat en höft och blir borta till åtminstone slutet av oktober, kanske även till början av november.
Trist, men han kan glädja sig med att snus aldrig smakar bättre än under lång konvalescens.
* * *
Ja, då har vi bara att vänta på nästa giv från Bettman då, förhoppningsvis redan idag.
Men hold your horses, absolut ingenting kommer att ens närma sig en lösning förrän klockan tickar mot midnatt 15 september.
Tung prestige och stora egon är inblandade, glöm inte det för en sekund.
 

Ah, fuck.
Det blir nog ganska garanterat konflikt ändå.
Jag har låtit mig luras av den försåtligt välvilliga tonen hos de inblandade under sommaren och kände mig tills alldeles nyss förvissad om att det här kommer lösa sig, men när veckans förhandlingsrunda avslutades i New York idag krackelerade fasaden.
Kommissionär Bettman lät meddela att vi kan sluta hoppas på spelarfackets fantasier om att det går att spela vidare under gällande avtal tills en ny överenskommelse träffats.
Ägarna har inga som helt planer på att fortsätta operera under kollektivavtalet från 2005 och finns ingen ny deal 15 september – om 37 dagar – blir spelarna lockoutade igen, punkt och slut.
Samtidigt tillstod NHLPA-bossen Donald Fehr – äntligen – att parterna i de avgörande ekonomiska frågorna står extremt långt ifrån varandra.
– Det finns en betydande klyfta, hette det.
Det kommer sannerligen inte som någon chock, det inledande bud ligan presenterade för en månad sedan var ju ett skämt, men Fehr har gått och idisslat olidligt länge och därmed slösat bort värdefull tid. Nu lovar han att motbudet ska föras till torgs på tisdag, men det är så dags. Kontrahenterna har då alltså bara fem veckor på sig att kompromissa fram ett uppgörelse och överbrygga sin ideologiska Grand Canyon.
Chansen att det ska lyckas är, tyvärr, minimal.
Så:
Räkna med åtminstone oktober och november utan NHL-hockey (den roligaste tiden på året, då det finns så mycket annat att glädas åt…).
Idioti?
Kan man tycka.
Det är något självdestruktivt, på gränsen till suicidalt, över en proffsliga som är på väg mot sin tredje arbetsmarknadskonflikt på arton år – just som den krigat sig till aldrig tidigare skådad popularitet.
Men som Damien Cox på Toronto Star – en sanslöst negativ, för att inte säga gnällig,  skribent, men ändå – konstaterat både i åtskilliga tweets och i den här läsvärda krönikan (http://thestar.blogs.com/thespin/2012/08/the-beginning-of-the-long-slow-march.html):
Båda sidorna lärde sig förra gången att en strejk/lockout, trots stormar av indignation i media såväl som i supporterleden, på  sikt inte kostar dem ett skvatt.
Tvärtom, ligan har slagit vinstrekord på vinstrekord efter den inställda säsongen 04/05 och den som tror att något annat, eller något mer,  än just det – the almighty dollar – ingår i kalkylerna är naiv.
Vem har mest rätt – eller snarare minst fel?
Well, man kan ju börja med att slå fast att ingen sida kan räkna med några sympatier från omvärlden. När resten av samhället plågas av nästan tioprocentig arbetslöshet och många bara med yttersta möda får ihop till själva nödtorften är den logiska och välgrundade reaktionen på dylika stridigheter mellan å ena sidan miljardärer och å andra miljonärer bara äckel och avsmak.
Men personligen ger jag ägarna största delen av skulden – av en räcka skäl.
Här är några:
•De fick allt de ville förra gången – inklusive det lönetak spelarna från början svor på att aldrig acceptera. Och de har som sagt tjänat mer pengar än någonsin tidigare. Ändå är det de som är missnöjda och ånyo kräver ”uppoffringar” enbart vav motparten.
•De beskriver de långa, framtunga megakontrakten som ohållbara – men fortsätter erbjuda dem som fula gubbar erbjuder småbarn godis. Ryan Suter, Zach Parise och Shea Weber har som bekant alla fått såna mitt under pågående förhandlingar – av klubbar som ska höra till dem som har det knapert. Det är likvärdigt med att skälla på, och bråka med, en som gamblar för mycket – och ändå bjuda honom eller henne till Vegas varje helg. Inte trovärdigt, liksom.
•De har en poäng i att det är orimligt att spelarna, som nu, får 57 procent av de sammantagna intäkterna. Men att i ett slag sänka andelen till 46 procent, som i det första budet,  är lika orimligt. En split på 50/50 förefaller mest skälig. Ägarna skulle inte ha någon produkt alls att erbjuda om det inte vore för spelarna och deras talang – och å andra sidan skulle spelarna inte få någonting alls för sin talang om inte ägarna var beredda att investera i dem. Hence: 50/50. Det vore fan om de inte skulle kunna enas om den fördelningen. Och också dela på bördan i omfördelningen av stålar från stora till små marknader (alltså från Rangers och Maple Leafs till Coyotes och Panthers…).
Samtidigt är jag personligen kluven till hela filosofin bakom ägarnas och ligans hållning i de här frågorna. Det handlar om människor som inom andra fält verkat på helt fria marknader – och haft såna framgångar på de öppna marknaderna att de kunnat köpa sig professionella idrottsklubbar. Att just de människorna – Dolan i Rangers, den ärkekonservative Snider i Flyers och pizzakung llitch i Red Wings, till exempel –  plötsligt blir halvsocialister som vill ha en reglerad, riggad marknad för ”rättvisans” skull…det känns lite absurt.
Ja, lönetaket har haft positiva effekter på konkurrensen, helt sant. Det vore verkligen trist om det tilläts bli som i europeisk fotboll, med blott några få, stenrika och oåtkomliga superklubbar som alltid vann.
Likafullt är det nåt som skaver i upplägget, nåt som känns onaturligt och fel.
* * *
I NHL 12 är det inte, och blir aldrig, någon konflikt – mer än när jag råkar ha Detroit och ser till Kron Wall of Pain ständigt tacklas, slåss och förgriper sig på målvakter, förstås.
Men man börjar ju bli ivrig över att få sätta sina vinda gamla boxartänder i nästa version nu och det är bara några veckor kvar. Sen kommer NHL 13.
Att döma av den här preview-videon blir det riktigt häftigt också, kolla bara:
http://www.easports.com/nhl/media/play/ea-video/0Yjjw0D9guY
Frågan är nu bara om Anton Strålman är lika formidabel i detta uppdaterade format. Han har dominerat hela sommaren, kan jag meddela…
* * *
Vad NHL-konflikten kommer att betyda för Elitserien och Allsvenskan är förstås en kittlande fråga för er där hemma.
Lite knivigt blir det för klubbarna, för till skillnad från förra gången räknar ingen med att den här lockouten kommer att pågå hela säsongen, snarare någon eller några månader. Slår exempelvis Modo då sönder sin spelartrupp för att ge plats åt bröderna Sedin, Vigge Hedman, Tobias Enström, Alexander Edler och Alex Steen – ett litet tag?
You tell me.
* * *
Den som befinner sig i stockholmstrakten kan dock se livs levande NHL-stjärnor redan ikväll, torsdag.
Just Kron Wall of Pain arrangerar nämligen sin årliga välgörenhetsmatch för moderklubben ute i Järfälla och på isen finns, förutom tacklingskonstnären själv, såna som Gabriel Landeskog, Patric Hörnqvist, Jacob Josefson, Jonathan Ericsson, Johnny Oduya, Gustav Nyquist, Nicklas Grossman, Marcus Krüger, Tom Wandell och gamle Notan, Mattias Norsström.
* * *
I sammanhanget ska man förstås inte heller glömma det vår omstridde kommentator, ”Skånske Jan”, påpekade under förra säsongen:
Både Bettman och Fehr har egon så stora att de skulle kunna bo i egna hus ute i The Hamptons…
* * *
Jag tycker ”Homer” ska fortsätta.
* * *
Vad gäller den lilla oro somliga i kommentatorsspåret uttryckt över mitt eget arma öde i händelse av konflikt kan jag bara säga att om det är någon gång det ska bli lockout så är det just i år.
I oktober och november går ju presidentvalskampanjen upp i varv på allvar så jag har liksom saker att fokusera på ändå.
Men tack för omtanken!
* * *
Vi hörs på tisdag igen, när Fehr lagt sitt motbud.
Då vet vi förmodligen alldeles bestämt att det inte blir någon hockey i oktober.

Morsning, old amigos..
Semestern i regnets rike är över och papa bloggbiff tillbaka i New York City.
Så nu ska vi se till att det blir lite mer frekvens på inläggen här.
Och vi kan ju börja med en hyggligt färsk nyhet jag skulle vilja kalla en av sommarens godaste:
Alfie fortsätter.
Det var jag långt ifrån säker på när han efter förlusten i den sjunde avgörande konferenskvarten mot Rangers i april stod i omklädningsrummet på Garden och pratade om sin karriär. De blanka ögonen och den lågmälda rösten indikerad snarast att en fortsättning var högst tveksam. Aningen mer hoppfullt kändes det när han någon månad senare dök upp på Awards-showen i Vegas. Då hade gnistan återkommit i blicken och leendet var brett. Och när den störste idrottsstjärna Ottawa nånsin haft nu bestämt sig för att köra åtminstone ett år till framstår allt annat bara som dumt.
Den gånga säsongen var ju hans bästa på flera år, slutspelet var – trots hjärnskakning – ytterligare en stegring och Senators har chansen att göra nåt riktigt häftigt framöver.
Nu väntar vi bara på ett likadant besked från Homer i Detroit.
Där känns utsikterna dock tyvärr mörkare. Piteåbjässen har slitit ut både knän och rygg och höfter och allt annat man kan slita ut under femton långa år – och fick dessutom se sin bäste polare gå i pension just som sommaren skulle börja.
Men man kan ju hoppas.
Den karaktären, den offerviljan och, inte minst, de intervjusvaren skulle komma att saknas.
* * *
Sommaren blev, i alla fall ur ren semestersynpunkt, så värdelös att den borde ställas inför rätta.
I Borlänge kunde vi bara sitta och titta medan sjok efter sjok av regnsjuka, blågrå moln pumpade in från både norr och söder – och helt blå himmel såg jag bara en gång, i Göteborg förra helgen.
Så chockas om tonen blir grinig framöver. Man behöver RIKTIG svensk sommar för att kunna fungera normalt nu när isarna ska spolas upp igen.
* * *
Ser att många vill ha kommentarer om att Rangers till sist lyckades Blockbuster-trejda till sig Rick Nash.
Nå, jag säger:
We’ll see.
Nash är onekligen en väldigt begåvad hockeyspelare och det finns behov av hans sort här i Gotham City, särskilt som nyopererade Gaborik inte ser ut att kunna spela förrän i december, men han har spelat hela sin karriär i Columbus och ingen vet hur han kommer att reagera på det obarmhärtiga strålkastarskenet i The Big City.
Blue Jackets fick inte lika absurt mycket som de hade hoppats i utbyte, men priset – Dubinsky, Anisimov och Erixon – blev ändå högt.
Jag menar, Duby. Han var inte bara en hockeyspelare här. Han var en karaktär, en folkhjälte, en publikfavorit.
Och visst är det trist för lill-X:et att han tvingas lämna New York och farsans gamla klubb, men i gengäld  får han chansen att spela mer, rentav etablera sig i ligan, när han slipper en Tårtan som uppenbarligen inte trodde särskilt mycket på honom.
* * *
Vet inte om ni såg det, men sista veckan i regnriket åkte jag till Sandviken – av alla ställen – och kollade när Bäckis, tillsammans med bland andra Jacob Markström, körde specialdesignad redcord-träning med den förträfflige Sebastian Falk.
Bortsett från  att en plufselufsbloggare inte känner sig helt bekväm med att stå och titta när elitidrottsmän pressar sig till det yttersta i övningar han själv skulle avlidit av efter två minuter, var det givande och intressant.
Intrycket är att Valbo’s finest, som under Falks ledning utvecklat ett helt nytt sätt att åka skridskor, går mot rena rama monstersäsongen.
* * *
Läget i förhandlingarna om ett nytt kollektivavtal är oförändrat. Ligan presenterade sitt första, rätt så chockerande skambud redan för tre veckor sedan, men spelarfacket har fortfarande inte kommit med något motbud.
Men parterna överlägger här i New York den här veckan och framåt helgen har de europeiska proffsen stort möte i Barcelona, så snart lär den NHLPA-basen Fehr replikera.
Då, men först då, vet vi hur stor eller liten risken för konflikt är.
Jag är fortfarande försiktig optimist, det vore så oerhört destruktivt med lockout/strejk igen, men efter Bettmans inledande utspel har klumpen av oro i mellangärdet blivit lite större.
* * *
Lycka kan se ut på så många sätt. Ibland består den bara av att komma hem från lång resa och hitta en hel bunt nya, olästa nummer av The Hockey News i postfacket.
* * *
Ekvationen går egentligen inte ihop, men likafullt: Jag tror att Semin kan bli en succé i Carolina – samtidigt som Washington tjänar på att han försvinner.
* * *
Ja, Bikinipop. Ullevi 28/7 var en för historieböckerna. Men det ska vi inte orera om för mycket här, det finns hockeyfans med så konstig smak…
* * *
Trodde verkligen inte att Nashville hade råd att matcha Flyers makalösa bud på Weber, men när de nu hade det var det alldeles oerhört givet att hissa lädret. Om de tappar både Suter och Weber hade Preds varit ett bottenlag i väst, helt plötsligt.
* * *
Shane Doan ska skriva nytt jättekontrakt, Luongo försöker hitta ny klubb, Hasek vill göra comeback, Detroit saknar fortfarande acceptabel backbesättning…jo, det lär finnas många skäl att återkomma här inom kort.
Nu ska jag njuta av att det är varmt och uppehåll i världens bästa stad…

Jovisst, John J (runner-up till Årets Kommentator flera år i rad…just hang in there!):
En LITEN kommentar kan jag allt pressa ur mig om Wilds free agency-jackpot.
De tog alltså, till allmän chock,  marknadens båda creme de la creme-nanm – med hjälp av helt sanslösa kontrakt. Både Zach Parise och Ryan Suter får alltså 98 miljoner dollar – över tretton jävla år. Och dessutom signing-bonusar som skulle få Kamprad att slicka sig om sina småländska läppar.
Därmed är NHL plötsligt en ny liga – framförallt i väst.
Dels blir anonyma gamla Minnesota i ett slag sann contender. Inte nödvändigtvis på en gång, det kan som Kometen vet ta sin lilla tid att bygga solida helheter av utmärkta enheter, men i många år framöver kommer
Dels tappar andra lag plötsligt dramatiskt i konkurrenskraft. Och jag tänker då framförallt på Red Wings. Efter att de förlorat både Lidas och Brad Stuart var det i princip helt essentiellt  för Ken Holland att bärga Suter – och att han inte lyckas naggar hans exceptionella rykte i den så kallade kanten.
Nu finns det i princip inga free agents kvar som kan fylla tomrummet.  Ja, det talas om Matt Carle, men vid min gud. Fråga Eric, vår saltaste kommentator, hur bra HAN är! Att ersätta Lidas med Matt Carle är som att ersätta Keith Richards med en medlem i Jonas Brothers.
Holland får se till att iscensätta en sensationell trejd av något slag, annars kan 12-13 bli en bekymmersam säsong.
* * *
Skoj med Jagr i Dallas – och , överhuvudtaget, i västra konferensen.
I Loui Eriksson har han potentiellt sin mest lämplige radarpartner sedan Micke Nylander.
* * *
Holland borde förresten sparka Babcock också, för där behövs definitivt en ny röst, men det kommer inte att hända.
* * *
Man måste ju gratulera Jonas Brodin och Johan Larsson också. Tills för någon timme sedan kändes det som att han skulle komma till ett talangfullt men något färglöst lag. Nu står det klart att han får spela i NHL:s hetaste kvarter.
* * *
Som några kommentatorer påpekade var det förra säsongen Lidas gjorde NHL-karriärens första hat trick.
Men som jag, lätt rodnande,  påpekade för  dem;:
Det handlar ju om Lidas, så han kan gott få cred för det i år också…
* * *
Det är väl kanske inte ås man börjar dansa som en spansk EM-mästare när man hör att Rangers säkrat Tom Pyatt.
* * *
Det verkar som att van Bastens knä fortfarande inte upptäckt vad han blivit utsedd till.
Lätt antiklimax där, men vi kan ju inte rycka den nu och ge till John J…
* * *
Givetvis är det ett slag för Devils att missa kapten Parise också, men jag gissar att Old School Lou har en plan B och snart kommer att sjösätta den.
Frågan är också vem som får C:et ute i The Rock. Kovy, hoppas jag. Han uppförde sig som en kapten under slutspelet.
* * *
Du som flaggade för Granvista respektive Kometen – jag håller med.
Just därför vann de ifjol respektive förfjol också.
Julia skulle vara given vinnarkandidat – bara hon var lite mer aktiv även när inte Habs är inblandade…
* * *
Nu ber jag att få önska er en underbar 4th of July – may god bless her, indeed – och återgår till semester.
Återkommer nästa gång det händer nåt riktigt spektakulärt och uppkoppling finns tillhands.
 
 

Nu verkar det inte hända så mycket mer ikväll  och ni tror mig inte men i morrn ska jag upp och rensa ett förråd i en sommarstuga.
Så: Det är läggdags för gammal Biff.
Men innan vi drar ner gardinen kommer den utlovade Biffen Awards.
Here goes!
 
 
Årets svensk: Henrik Lundqvist.
– Vinner man, som ende svensk vid sidan av Pelle Lindberg, Vezina Trophy så gör man. Då är man stor,
 
Årets svensk 2: Erik Karlsson.
– Vinner man, som ende svensk vid sidan av Nicklas Lidström, Norris Trophy så gör man. Då är man stor.
 
Årets svensk 3: Henrik Sedin.
– Det tycks finnas något slags bild av att kapten Henrik hade något slags mellansäsong i år. Likafullt vann han den blågula poängligan. Då är man…ja, ni vet.
 
Årets svenske rookie: Gabriel Landeskog.
– Landeskog Calderskog.
 
Årets svenska playoff-rookie: Oliver Ekman-Larsson.
– Hade ett tag mest istid av alla. I hela slutspelet. Och det med all rätt. Karlsson får passa sig, det här är en till svensk som kommer att vilja en Norris-trofé framöver.
 
Årets enskilda svenska insats: Lidas hat trick mot St Louis i mitten av december.
– Egentligen kanske det fanns enskilda prestationer som var ännu större, men att Den Störste fick fullborda sitt första hat trick under sin 19:e och, som det skulle vis sig, sista NHL-säsong var så jädra vackert.
 
Årets svenska mål: Alfies 400:e strax före nyår.
– Det är lite lika där. Enskilda mål kanske var snyggare, men att Alfie fick avgöra fick avgöra en match mot Calgary med en sådan milstolpe till mål var grandiost. Och inget mål som gjordes på hela säsongen utlöste mer gripande glädje än den Erik Karlsson visade Alfie ögonblicket efter.
 
Årets mest underskattade svensk: Marcus Johansson, Washington Capitals.
– Att Tre Kronor-ledningen inte ens verkade överväga att plocka hem en center som får spela med Ovetjkin och stått för fjorton mål och 32 assist vittnar om en nästan oförskämd diskrepans mellan omvärldens uppfattning och verklig förmåga.
Runner-ups: Alex Edler, Viktor Stålberg, Mikael Samuelsson och Nicklas Grossman.
 
Årets Kron Wall of Pain: Den som Danny Briere körde in i 12 februari.
– Ojvoj, där gjorde det mer ont i Brieosten än han ville visa.
 
Årets svenska comeback: Alfie.
– Ja, vi tar Ottawa-guden igen. Efter några år när skador förstört allt kom han ju tillbaka och visade att han fortfarande håller absolut världsklass. Det är därför vi är så många som hoppas att han fortsätter åtminstone ett år till
 
Årets mest välklädde: Henke Lundqvist.
– Lite väl väntat kanske, men det kan inte hjälpas. Svidarna han förde till torgs i Vegas krossade slutligen all konkurrens.
 
Årets roligaste: Det gemensamma försöket med Hedbä att  matchmaka mellan Yayo Josefson och Melissa Horn.
– Och vi har bara börjat….
 
Årets smeknamn: Bork Bork Hagelin.
– För att inte tala om hur konstigt det för helt oinvigda måste framstå att Rangers-rookien kallas så. Men det kommer alltså från hans tid som collegespelare i Michigan. Hagge var en superhjälte där och för att hylla honom försökte de lokala fansen härma svenske kocken i Mupparna. Så när han hade pucken skrek de ”Bork Bork”. I love it.
 
Årets uttryck: U-båtar
– En präktig slutspelssuccé. Och jag tackar alla som gick upp till ytan efter år av radiotystnad. Det g
 
Biffen Memorial Award – till den svenske spelare som i högst utsträckning gjort bloggens liv bättre och enklare under säsongen: Johan ”Hedbä” Hedberg.
– Har alltid varit en förstklassig leverantör, men växlade under det här slutspelet upp till världsmästarnivå. Inte blev det sämre av att hans bäste vän och förre kollega från Leksand, Per-Ragnar Bergkvist, blandade sig i leken och började förse oss med obetalbara anekdoter om favoritmasen.
 
Årets kommentator: Van Bastens Knä
– Det här är ju nästan omöjligt. Ni är så många som förtjänar en särskild guldstjärna. Men jag tar och premierar en gammal stammis som alltid är med, alltid har kloka synpunkter och alltid håller en civiliserad och bra ton. Grattis!
 
Årets Conn Smythe i kommentatorsspåret: Playoff Will.
– Kom helt plötsligt in och bara dominerade med tipsstatistik och roliga iakttagelser.
 
 
ÅRETS CITAT
 
– Din jävla grisapa…
Erik Karlsson, med glimt i ögat, till Henke Lundqvist under handskakningen efter Game 7 mellan Rangers och Senators.
 
–  Fat fuck
Alex Ovetjkin, utan minsta glimt,  till coach Boudreau när han inte fick spela under slutminuten i en match när Caps befann sig i enmålsunderläge.
 
– I’m very into the universe, you know like how was created, you know, like, what is it, you know? Solar system is so humongous big, right? But if you see like our solar system and our galaxy on the side, you know, like, we’re so small you can never see it. Our galaxy is like huge, but if you see the big picture our galaxy (is) like a small tiny-like dot in the universe.
Ilia Bryzgalov om sitt stora intresse.
 
– Siberian Husky. She’s all white. Beautiful blue eyes. That’s basically blonde girl with blue eyes. Your dream, man. My husky, basically, she’s a hot girl, man.
Bryzgalov om sin hund…
 
– This is tiger and less than 5 like probably 500 species left on earth, yeah.  China law, if you kill tiger like this, death penalty. Yeah. If you kill tiger and they find you, your dead, that’s it.
Bryzgalov om kinesisk juridik.
 
– I think like, ‘And we have some problems here on the earth we worry about? Compared to like…nothing. Just be happy. Don’t worry be happy right now.
Bryzgalov filosoferar vidare.
 
– Nu börjar jag känna av handleden…
Henrik Zetterberg några veckor innan All Star-omröstningen skulle börja.
 
 – Vill dom ha mig sätter jag mig på ett flyg i natt.
Erik Gustafsson svarar på VM-frågan timmarna efter Flyers respass ur slutspelet. Han borde blivit uttagen bara därför.
 
– Jag var en player’s coach
Mike Keenan i diskussion med en gapskrattande Jeremy Roenick
 
– Han har  uppenbarligen IQ:n hos ett fågelfrö.
Alain Vigneault om Dave Bolland efter ett angrepp på bröderna Sedin.
 
– Det är bara bra, han är alldeles för mycket svärmorsdröm till vardags. Kallas man Kron Wall of Pain, som vi sett att han gör på sina håll, måste man ju se tuff ut.
Zäta om Kronwall när han hade lätt demolerad framtoning efter några puckar och klubblad i plytet.
 
– Jag ska prata långsamt, eftersom de som varit med i den här omröstningen uppenbarligen är idioter.
Brian Burke, Torontos GM, när spelarna i NHL hade röstat fram Dion Phaneuf till ligans mest överskattade.
 
– Calling this Canucks win revenge is like calling it revenge when you say, ”Shoe’s untied! Made you look!” to a guy who slept with your wife.
Dave Lozo på nhl.com när Canucks lyckades vinna borta mot Bruins.
 
– Jag kommer att göra ett mål mellan benen på dig.
Henrik Zetterberg till Henrik Lundqvist under en gemensam middag dagen före Red Wings besök på Garden. Och efter tre minuter hade han gjort det…
 
– Stop coaching, Pat.
Tårtan.
 
– Nej.
Tårtan.
 
– Ja.
Tårtan.

– Next question
Tårtan.

– Jag önskar vi hade en bättre målvakt så inte behövde täcka såna där skott…
Mats Zuccarello i sitt första tweet efter att brutit handleden när han täckte skott framför Lundqvist.
 
* * *
I vanliga fall tar hockeysäsongen till sist slut när de första free agency-dagarna är över, men nu verkar ju Parise och Suter och Nash och Jagr dra ut på det här ordentligt, så vem vet – vi kanske får anledning att återkomma om några dagar.
Men räkna inte med någon våldsam frekvens på inläggen i den här bloggen den kommande månaden. Nu är det semester och jag ber, ännu en gång, att få tacka alla för en underbar säsong.

Derek Roy från Buffalo till Dallas – och i andra riktningen går Adam Pardy och den råbarkade Steve Ott.
Vad säger Kometen?

Parise håller mycket riktigt presskonferens – och meddelar att han inte bestämt sig ännu.
Morsning korsning.
Vi får fortsätta vänta – kanske resten av veckan.

Parise ska prata med reportrar inom några minuter. Here we go!

Börjar bli tråkigt det här.
Och det är jag inte direkt ensam om att tycka.
Twitter flödar över av hockeyskribentfrustration – och jag hör från flera håll att även general managers är irriterade över att behöva vara delaktiga i waiting game.
Men vi kan ju tills vidare roa oss med att tänka på vad som hände i huvudet på Feaster när han bestämde sig för att ge Jiri Hudler 16 miljoner för fyra år.
Har han inte sett den lille tjecken de senaste säsongerna?
Han. Är. Slut. 

Gurra, nä. Om någon sönder är det NHL Network, men jag tror att det bara var igår.
Idag slänger dom in Breaking News om något stort händer, misstänker jag. Som själv sitter i Borlänge och får nöja mig med twitter.
Och nu har Jiri Hudler kritat på för Calgary. Inte mig emot, han har inte gjort någon i Detroit lycklig de senaste åren.