Ett oerhört drama är över – och rangers är klara för konferensfinal.
2-1.
Mer sen. Mycket mer
NY Rangers – Washington 1-0 (Period 2)
* * *
Det är helt befängt att Rangers fortfarande leder det här underbara dramat.
Capitals har tidvis sånt fenomentalt tryck nere i hemmazonen att det bara SKA bli mål.
Men Lundy Lundqvist bailar ut sitt lag med ett par vildsint vassa Conn Smythe-räddningar – och ett par gånger får han hjälp av Caps-forwards som kramar klubborna får hårt avgöranden lägen.
Så vi har alltjämt blåskjortorna i uddamålsledning och står inför en episk avslutningsperiod när allt dras till syn yttersta spets.
Ojovj!
* * *
Hot Chunky, det var en mycket svår fråga.
Kan inte Kris och Dolly komma och sjunga en duett?
Då tror jag det skulle röra sig lite i min kista.
* * *
Jag tror man kan avskriva Ovies bleka inledningsperioder på övertändningskontot.
Han såg ut som han skulle explodera av pepp redan på uppvärmningen – och har ju sedan fått just ingenting uträttat.
Men ni vet hur det är med ryssen – en smäll och skjortan fladdrar tom.
* * *
Det är inget skönt Girardi-skott Laich får på foten. Och inte blir det skönare när han i slutet av perren träffas av en pärla i ansiktet.
Men Laich är hockeyspelare och står på isen i nästa byte igen.
* * *
Rangers har alltså inte dragit på sig en enda utvisning på hela matchen.
De vill helt enkelt inte åka bil med Lasse Anrell mer (ni som inte förstår den metaforen får titta i inläggen från i onsdags, jag kan inte dra hela storyn igen).
Nu har det i och för sig ändå sett ut som att Caps spelat powerplay ändå – och får dom göra det på riktigt kan jag nästan garantera att det smäller.
* * *
Men åh, Bäckis passning när Semin kommer igenom och sånär kvitterar…grabben har ju handleder lika underbart mjuka som formuleringarna i en Gunnar Ekelöf-dikt.
* * *
Julia, ha ha, det här ju inte till vanligheterna att jag smyger omkring och tafsar på saker.
Just idag råkade jag bara stå inklämd vid Richards plats och såg ett gyllene tillfälle att klämma plös och…ja, gjorde det.
* * *
I den här perren BLIR det verkligen tyst på Garden ett par gånger.
De församlade är så tagna av det där trycket Caps etablerar att de bara sitter och håller andan, fullkomligt torterade av nervositet.
* * *
Notgården, strax söder om metropolen Ludvika, är fortfarande med i matchen, har jag förstått.
Storartat!
* * *
Tipsar Eken om att herrn på platsen intill tar sin dator och går.
Då kommer Gävles näst finaste, som stått och tittat i en gång nedanför pressläktaren, upp med en kaffe åt Bjuppe Biff.
Storartat, det är precis vad som behövs inför den här klassiska tredjeperioden.
Håll för fan i er nu.
NY Rangers – Washington 1-0 (Period 1)
* * *
Nu är det i sanning Saturday night i New York City.
Big Goal Brad – också känd som Broadway Brad – bombar in 1-0 redan efter en och en halv minut och det resultatet står sig resten av den typiskt jämna och ”grindiga” perioden.
Så ett rungande party pågår i the woooorld’s most famous.
* * *
Rangers gör en väldigt mycket bättre match än senast – framförallt känns förstakedjan hetare än den gjort under hela slutspelet.
Men det är ju inte som att Caps inte kan kvittera precis när som helst.
De lyckas inte skapa särskilt heta chanser, men några gånger etablerar de återigen sånt tryck att det ser ut som att de har powerplay och får de göra det många gånger till kommer det till slut att smälla.
* * *
Kenn B, vi får hålla dörren öppen, jag är så försiktig med alkoholen jag…
* * *
Bork Bork Hagelin väcker starka associationer till Formel 1-bilarna jag såg i den där Senna-dokumentären igår.
Till slut får han en standing ovation när han forecheckar damaskerna av Wideman och ser till att pucken fastnar djupt nere i Caps-zonen.
* * *
Idag lyckas Ron Dugay bättre när han kommer ut i zamboni-entrén och eldar på massorna med några högtidliga ord om hur laget jobbat hela året för att skaffa sig hemmaplansfördel i just såna här matcher.
Jävlar vilket liv det blir.
* * *
Broadway Brad kan ju tacka mig och min magic touch på hans gråsvarta Bauer-plös i morse.
Om jag vetat att jag satt på såna krafter hade jag tafsat på Bäckis grillor i morse också, jag är ju helt neutral i denna match-up.
* * *
De skäggiga männen i kilt, de som svärmade runt Joel Ward för några timmar sedan, visade sig vara trumslagare som strax innan nedsläpp piskar upp stämningen ytterligare med en militärisk marsch bakom utvisningsbåsen.
* * *
Rangers powerplay fortsätter se ut som en pensionärsdans på Folkets hus en söndageftermiddag.
In med Lill-Pröjsarn!
* * *
Jag är inte ensam, JedBartlet. Nästan alla som tippade den här omgången har tre fel av tre möjliga.
* * *
Gris-Olle har också upptäckt Hagge och sitter mest hela tiden och flåsar ”Go Hags, go Hags”.
Det är förstås det ultimata beviset på att man slagit igenom.
* * *
Johnny Mac gör succé i jumbotronen – med ett strippnummer.
Han ställer sig och tar långsamt av sig en jacka. Under har han förstås en Rangers-jersey och när han väl har den exponerad går han bananas och viftar vilt med både armar och fötter.
* * *
Undrar just om två favoriter i Notgården utanför Ludvika fortfarande är med i den här matchen.
Det skulle jag gärna vilja ha lite info om.
* * *
Cralkin och Eric, då är det fel på era tv-apparater eller på sändningen , för här är energin helt otrolig
* * *
Holtby använder plocken med extremt snygg swagger emellanåt.
* * *
Problemet med att vara sista europé i pressboxen är att jag blir utan kaffe i pauserna – och är det någon gång jag verkligen skulle behöva en slurk eller två är det ikväll.
Men man ber inte de här allvarliga kanadensarna om såna tjänster.
Så jag får istället sitta här och värma mig med tanken på vilket fint drag det är även i kommentatorsspåret.
Tack!
This is it.
End of the line.
Sanningens ögonblick.
Ikväll kommer den knallhårda serien mellan Rangers och Capitals obönhörligen att avgöras – och antigen Henke Lundqvist eller Bäckis nå NHL-karriärens första konferensfinal.
Exakt hur stort det är, hur mycket förväntan och nervositet och ångest och spänning som ackumulerats under de senaste dagarna och nu ska förlösas under några skräckinjagande timmar, vet jag inte om jag med mitt begränsade intellekt är förmögen att beskriva.
Det krävs strindbergsk stringens för att ge rätt sorts ord åt atmosfären kring den här Game 7-thrillern.
Men låt mig i alla gall slå fast att jag aldrig upplevt något liknande i New York City; aldrig känt just sån här eufori, sån här elektrisk anspänning eller sån här blodig iver över en hockeymatch.
Det blir…enormt.
Jag ska göra mitt bästa för att återge hur det känns att vara här, hur det låter och luktar och ser ut, och hoppas ni svarar med att orsaka samma trängsel i kommentatorsspåret som vi ser på Manhattans gator i fredagsrusningen.
* * *
Det kändes lite konstigt med två dygn utan hockey och utan blogg, gjorde det inte?
Så långt avbrott har vi ju inte haft sedan slutspelet började för ganska precis en månad sedan (minns ni…lag som Detroit och Vancouver var med…det känns som en evighet sedan).
Kort redovisning av vad som hänt sedan vi satte punkt i Verizon i onsdags följer här.
Jag tog sovmorgon på hotellet i DC i torsdags, körde i sakta mak hem till New York och gick sen ut och åt en förträfflig biff på Wollensky’s Grill med en god vän. Vi drack några drajjor också. Och några sambucca till kaffet.
I går klippte jag mig och shoppade kalsonger och Ayrton Senna-dokumentär på Blueray (lysande!). Sen fick jag migränanfall och låg i en nersläckt lägenhet och undrade om jag skulle dö
Det gjorde jag inte och nu sitter jag här.
Hur har era Stanley Cup-fria dagar sett ut?
* * *
Ser båda lagen värma under förmiddagen och inser att det ena av dem genomför sin sista träning för säsongen.
– Öh…just ja. Det har jag inte tänk på. Hoppas det inte var vi, säger Bäckis och grimaserar när jag helt okänsligt tar upp det perspektivet efteråt.
Nej, det där har man hört många spelare beskriva som det kanske hemskaste med att bli utslagen i ett slutspel.
Ena stunden är man mitt i inne i ett alltomfattande slag och hela tillvaron kretsar bara kring hockey, nästa träning och nästa match – och sen är säsongen plötsligt, helt tvärt, över.
Den tomhet den skarpa kontrasten genererar är avgrundsdjup och lyser otäckt i ögonen på de spelare som sen sitter på bänkarna i omklädningsrummet och begrundar sitt bittra öde…
* * *
Har äntligen favoritdojorna på mig igen, skarpa som groovet i en Sam & Dave-hit från 1965.
Men det är ingen garant för att jag slipper åka ambulans till John Hopkins.
Sulorna den ständigt sure skomakaren på andra avenyn och 38:e gatan tyckte att jag skulle ha är helt blanka och har redan skickat mig på ett par åkturer på blankpolerade golv i Gardens inre, så vådliga att elaka kollegor fnissat sig fördärvade och talat om att de inte såna vurpor sen PK Subban proppade Adam Larsson.
Så igen, blir det plötsligt slut i rutan vet ni vad som hänt.
* * *
Henke skippar Rangers ”optional” på förmiddagen.
Det brukar han alltid göra under grundserien, i alla fall om det varit vanlig träning dagen före, men det är första gången under årets slutspel.
Det får mediahopen att höja på de kollektiva ögonbrynen.
Har något hänt?
– Nej nej, he’s just dandy, säger Tårtan under sin sedvanligt korta och meningslösa presskonferens.
Dandy var ordet. Han ÄR ju en sån också.
* * *
Bloggens outfit i övrig treflekterar stämningarna i New York denna tidiga sommarkväll:
Kostymen svart, skjortan ljusblå och slipsen diskret matchande.
Det är allvar nu.
* * *
– Tjena Bazooka, säger jag.
– Va, svarar Mojo Johansson.
– Ja, du heter ju det nu.
Skåningen ler uppgivet.
Och inte blir smilet mindre uppgivet när jag konstaterar att det känns som han haft viss otur med avslutningarna i den här serien.
– Det kan man säga, ja. Pucken vill inte in. Men så har dom en bra målvakt också. Lite frustrerande, men så länge vi vinner bryr jag mig inte, förklarar han,
* * *
Mediahysterin kring den här potentiella klassikern har förstås också antagit rent psykedeliska proportioner och det är med andan i den så kallade halsgropen yours truly Biff går fram till anslagstavlan där de klistrar upp sittplatschemat.
Men jodå, jag har tammefan en stol ikväll också.
Det är sånt som får en att överväga att bli religiös och tacka gud för att man får ha det så bra.
* * *
Bork Bork Hagelin noterar att bloggen varit hos sin ryske barberare och klippt sig.
– Det är bra, man måste ju fixa till sig när det är Game 7, säger han och nickar gillande.
Precis.
Sen försäkrar han, liksom Strålle och Bäckis och Bazooka Johansson, att han säkert blir lite nervös precis när matchen ska börja men att han framförallt tycker det är otroligt roligt att spela såna här matcher.
– En Game 7 på Garden en lördagkväll…det är ju det man drömmer om, klargör han.
* * *
Ni vet hur det är här – jag kommer med mina Walls of text i pauserna.
Den som behöver mer frekventa uppdateringar ska kolla sportbladet.se där fin-Emil Karlsson natten igenom levererar Cover It Live-rapport.
* * *
Semin åker ingen kontorsstol i omklädningsrummet idag, han bara sveper förbi i grå Hugo Boss-kostym och tjock guldkedja som blänker i uppknäppt halsen.
Det är en besvikelse.
* * *
I eftermiddagens Playstation-version var den här direkt avgörande bataljen så ojämn att tävlingsledaren helt självsvåldigt bestämde att den måste avbrytas och spelas om.
Då hade Capitals precis gjort 4-1 på en återigen helt bedrövlig Lundqvist i början av tredje och så kunde vi bara inte ha det.
I omspelet gick det betydligt bättre för hemmalaget. Henke, som hade fått sig en rejäl uppsträckning under avbrottet, släppte bara in ett Ovetjkin-skott medan Gabby Gabby Hey gjorde och Ronald McDonald ett.
Men att det krävdes sådant avancerat fusk för att ge hemmalaget en seger är förstås inget bra omen.
* * *
Zuke Zuccarello är med på morgonvärmningen, men att döma av hur han grimaserar och stånkar när han bänder av sig specialskyddet om den brutna handleden dröjer det innan han kan spela igen.
– Ja, det gör fortfarande ont. Jag kan inte skjuta ännu. Och jag vet inte, det skulle ta sex till åtta veckor det här. Nu har det gått sju. Så det blir väl åtta veckor då, säger han och ser orolig ut.
Illa för Rangers det.
Norrmannen kreativitet skulle ju inte skada i den stagnerade offensiven.
* * *
Braden Holtby har alltså lyckats få sitt första barn sedan senast och döpt sin son efter coach Dalle.
Jo, kotten heter Benjamin Hunter Holtby.
Varför får man känslan att inga Rangers-spelare kommer att kalla sina barn för John…
* * *
På andra sidan Hudson River sitter just nu nöjda Devils-spelare och väntar på sin motståndare i måndagens första konferensfinal.
Dom har inga särskilda preferenser, men hoppas förmodligen att den här matchen blir riktigt lång och slitsam och utmattande.
En målvakt från de finaste delarna av Sverige – vi kan kalla honom Hedbä – är övertygad att den blir det också.
– 1-1 vore målfest. Så det blir oavgjort. Och sen en lång övertid, heter det.
Ojvoj.
* * *
Rangers materialare är Seinfeld-fans.
När en av dem nyser hojtar en annan omedelbart:
– You’re sooo good looking.
Det stämmer sådär, men jag applåderar ändå ivrigt. Det är alldeles för lite Seinfeld-referenser i hockeyvärlden.
* * *
Två timmar före matchstart står Joel Ward ensam vid zamboni-entrén, i bara underställ, och jonglerar med tejprullar på klubbladet.
Samtidigt går skäggiga män i kiltar (!) förbi och tittar nyfiket på honom.
Det är nåt absurt med den bilden.
* * *
Kreider blev ju degraderad till fjärdekedjan efter sina förödande felpassningar i fjärdematchen i DC och sedan dess har Rangers offensiv varit lika sprakande som en stubbe i skogen.
Nu är the college kid tydligen tillbaka i en lina med Derek Stepan och kapten Callahan.
Well, sämre finns det ingen risk att det blir, för det går inte.
* * *
Apropå skäggiga män börjar Jason Chimera, med sin get-tofs, se ut som orangutangen i senaste ”Planet of The apes”-filmen.
Ändå påstår Mojo Bazooka att han inte är särskilt mobbad.
– Nej, det är inte så många som kommenterar det där. Men själv skulle jag ju inte vilja se ut så, säger han och sneglar mot bänken där den rödlätte bjässen sitter och kliar sig lite i den fula tofsen.
Nej, man skulle hellre amputera hela huvudet, typ.
* * *
När ni ser Broadway Brad ikväll kan ni tänka på att det Bjuppe Biff nuddat hans Bauer-skridskor för några timmar sedan.
De hängde vid hans plats efter värmningen och i ett obevakat ögonblick klämde jag lite på en plös.
Huruvida det var en jinx eller ger tur har jag ingen aning om.
* * *
Värmningen har börjat – och det är redan tryck som på de festligaste grundseriematcherna i hallen.
Ojvoj, vilken fest det här kan bli.
* * *
Nu börjar vi nå novellängd, så nu slår vi en sista spik i det här inlägget och låter er läsa.
Ha en underbar kväll nu, vänner.
Det här kan bli något att minnas länge, länge.
Såklart.
Game 7 mellan Rangers och Capitals.
Jag har varit på Garden sedan fyra – tre och en halv timme före första nedsläpp – och jobbar nu på första blogginlägget.
Det kommer någon gång före halv två, svensk tid.
Sen blir det…enormt
Washington – NY Rangers 2-1 (Slut)
* * *
Det blir ångest monumentale i hela hallen när Gabby Gabby Hey prickar in sena reducering.
Ska det otänkbara hända igen, liksom – fast ännu värre?
Nä, nån måtta får det vara.
Och Rangers förtjänar verkligen ingen kvittering. Caps var bättre från första till sista byte och det är precis vad Rangers-spelarna själva också tycker.
– Vi befann oss ganska långt från där vi behöver vara och var aldrig nära förrän sista 20 sekunderna. Jag vet inte varför det blev så, säger Lundqvist.
Well, dom visste att dom hade en chans till och Caps visste att dom inte hade det.
Simple as that.
* * *
VM är såklart fortfarande tabu i det här läget, men just som vi svenskar ska börja prata med Bäckis i omklädningsrummet trampar en rysk reporter ogenerat fram och frågar hur Bäckis tänker göra med VM om dom, God forbid, förlorar på lördag.
Bäckis tittar på honom en sekund, biter ihop käkarna och fnyser:
– That’s a stupid question right now.
Ojvoj.
* * *
KalleBalle, ett par texter har Jessica Simpson faktiskt försökt sig på.
Och dom håller inte Leonard Cohen-klass, så liknelsen med Rangers Powerplay har täckning.
* * *
Det blir härlig konfrontation i Rangers omklädningsrum.
En riktig idiot till kameraman stormar plötsligt in i full galopp, trampar ogenerat på utrustning, knuffar bort folk och svingar sin förbannade kamera i huvudet på andra.
PR-basen får ett raseriutbrott och säger åt honom att för helvete ta det lugnt.
– Höh, vem är du med då, svarar idioten stött.
PR-basen:
– Vem jag med? The New York Rangers! Och om du nånsin gör något liknande ska jag se till att du aldrig mer kommer in i det här rummet.
Underbart att se och höra. Är det några man börjar hata efter några veckors Stanley Cup-race är det hänsynslösa kameramän.
* * *
Det är ju som Bäckis säger:
– Har man slagit Boston borta i en sjunde, avgörande ska man kunna slå Rangers borta i en sjunde, avgörande också.
Å andra sidan har Hagelin lika rätt när jag springer på honom i korridoren utanför pressloungen och han konstaterar att om man slagit Ottawa hemma i en sjunde, avgörande så ska man kunna slå Washington hemma i en sjunde, avgörande också.
– Game 7 på Garden…det är ju därför man spelar. Det blir fantastiskt, trycker Bork Bork.
* * *
Kommer jäktande i slutet av Tårtans presskonferens och hinner bara höra ”it sucked,”, it sucked” och ”it sucked” och sen är det klart.
Men där får man ändå ge honom att han lyckas sammanfatta sitt lags insats.
* * *
Mitt tips är för övrigt att Mårts och Garpen kan glömma både Bäckis och Henke.
Dom kommer att kunna lämna USA tidigast på måndag, således vara i Sverige tidigast tisdag morgon och sen alltså hoppa rakt in i kvartsfinalen, Henke med vetskapen att Joel inte är med längre och Bäckis nyligen tillbaka från hjärnskakning.
Äh, det händer ju inte.
* * *
Okej, nu drar vi ner jalusien här och imorrn blir det garanterat igenbommat i det här bloggen.
Han som administrerar den – herr Biff – känner tydligt att det här var femte nattmanglingen i rad och att han gick på träga bensinångor.
Men om inte förr återkommer vi på lördag, när ett av de största idrottsevenemang jag varit med om avgörs.
So long tills dess – och tack för i natt.
Caps vinner, 2-1.
Mer kommer sen.
Washington – NY Rangers 2-0 (Period 2)
* * *
Big goal Chimera är det, förstås, som gör det nästa mål jag orerade om i förra inlägget.
Därmed tvingar han med all sannolikhet fram en Game 7 monumentale på lördag.
För Rangers skapar ingenting – inte ens under de fyra minuter Halpern sitter utvisad för high sticking och det kändes som sista chansen att komma in i den här perioden.
Jag är inte förvånad alls.
Peter Dalles version av Capitals har, visade Boston-serien, enorm karaktär och viljekraft och gjorde redan i de första bytena klart att de skakat av sig den blytunga förlusten i förra matchen lika lätt som de glömde den i tredje matchen.
Dessutom är de mer desperata än Rangers-spelare som, åtminstone undermedvetet, vet att de har en chans till och i såna här serier blir det utslagsgivande.
* * *
Nervositeten i hallen har släppt nu. Vågorna går i höga i The Red Sea igen.
* * *
Zydden, jag tror att Ovie är lika förtjust i att göra mål på precis alla målvakter.
Däremot är det inte omöjligt att Henke hatar hans – ibland – omöjliga skott med särskild hetta.
* * *
Noterar att ingen undrar varför man ska undvika att åka bil med Lasse Anrell med samma noggrannhet som man undviker att äta flugsvamp.
Bra, då ÄR det alltså allmänt känt att han kör som en biltjuv.
* * *
Mojo Bazooka har sånt oflyt i avslutningarna att man skulle kunna tro att han är Kalle Anka i nån tävling han tvingas till mot Alexander Lukas
* * *
En gång, när de båda jobbade på nöjesredaktionen, åkte Anders Hvidfeldt med Anrell till Gävle.
Sen vägrade ”Vito” att följa med tillbaka och tog tåget hem till Stockholm istället.
True story.
* * *
Ja, John J, McGuire syntes aldrig i den där toakön. Han glömde förmodligen bort denna nödvändighet och får nu stå sitt kast.
* * *
Med tanke på att han inte spelat sen i slutet av mars är Halpern excellent, inte minst i tekningscirklarna.
* * *
Utvisningen Prusten där på slutet vittnar om ett mått av frustration som inte synts hos dessa blåskjortor sen den tunga, femte matchen mot Senators.
* * *
Det är bara att börja förbereda sig på Game 7 på lördag och herregud, om den mot Ottawa var den största sen 1994 vet jag inte vad man ska kalla den som kommer nu.
Syret kommer att försvinna i gamla Garden.
Innan dess ska ni dock få en slutrapport här
Kommer när det är färdigintervjuat och skrivet och så där, ah, ni vet.
Washington – NY Rangers 1-0 (Period 1)
* * *
Man ska inte klappa herrelösa pitbull-hundar, man ska inte äta flugsvamp och man ska inte åka bil med Lasse Anrell.
Det är sånt alla vet.
På samma sätt borde Rangers nu veta att man inte – inte! – tar utvisningar mot Capitals.
Deras PP har plötsligt blivit lika mördande som back in the day och nu tar det alltså fem sekunder innan Ovie, förnämligt framspelad av radarpartnern Bäckis, bankar in ett otroligt snyggt skott på Henke.
Sen får hemmalaget vind i sina röda segel, gör offensivt sett sin bästa period på hela serien och är minst lika dominanta som Rangers var i förstaperren i förrgår.
Jag känner doften av Game 7, den är stark och omisskännelig…
* * *
Lång kö till presstoan precis efter värmningen.
Alla som jobbar med tv och radio måste klämma ur sig allt som går innan sina direktsändningar, för sedan är det bara att hålla sig…
* * *
Rangers PP är aningen blekare, för att nu göra sig skyldig till en underdrift i klass med att påstå att Patti Smith skriver lite angelägnare texter än Jessica Simpson.
* * *
Stämningen i Verizon är så nervös att man nästan kan se läpparna darra på de mest engagerade fansen – till exempel han med näverluren – och ännu har det inte lossnat helt, men visst hopp börjar spridas i bänkraderna…
* * *
Att döma av Tårtans reaktion efter 1-0-mål är det McDonagh som inte för vad han ska.
Ynglingen får sig en tydlig uppsträckning när han återvänder till båset.
* * *
Chimera verkar inte vara på något vidare humör ikväll.
Eller är det bara en – chimär?
* * *
Egil, en eventuell Game 7 spelas 19.30 på lördag. Det har NBC, som visar golf hela dagen, bestämt.
För övrigt sägs det att även en eventuell, första konferensfinal går på lördag och en andra på måndag. Däremellan, på söndag, lirar Coyotes och Kings,.
* * *
Måste kolla med kollegorna hemma i Stockholm om ryssarna även på den pressläktaren sitter och babblar precis hela tiden.
Det är nästan lika irriterande som att ha pratkvarnar omkring sig på konserter.
* * *
Smigge, Mojo förnekar själv all kännedom om smeknamnet Bazooka – men eftersom det passar så bra används det frekvent sedan du lanserade det, så du får glad ändå.
* * *
Inte alldeles snällt av Prusten att slå Ovie på lilla pungen efter avblåsning.
Det gjorde ont att se för alla som har en.
* * *
Bäckis är i praktslag och gör även kedjekamraterna Chimera och Semin ett par klasser bättre.
Man förstår att Mårts och Garpen längtar, men det verkar det som att de får fortsätta göra ett tag – kanske helt förgäves.
* * *
Plötsligt slår det mig bara att hur deppigt det än var i det där omklädningsrummet igår så kommer Flyers att han en av de bättre lagfesterna när sådan nu äger rum – troligen på fredag.
Det känns som några av stjärnorna i den truppen är lysande festprissar.
* * *
Nätet trilskas, så bli inte upprörd om det tar tid att publicera kommentarer.
De kommer.
* * *
Jag säger som man brukar:
Nästa mål blir för jävla viktigt.
Förmodligen vet vi vem som gjort det när vi hörs i nästa paus.
Livet, vad är det?
Hockey heter det.
Jag gör ju just nu ingenting annat än tittar på och ser mer av Anton Strålman än min egen lägenhet.
Det här ju faktiskt femte matchen i rad. I lördags var vi ju här I DC, i söndags i Newark, i måndags på Garden, igår i Philly och nu är vi tillbaka i huvudstaden.
Men även om jag är en social katastrof och kanske inte har vänner kvar när det här tar slut om sådär en månad skulle jag inte vilja ha det på NÅGOT annat sätt.
Det är ju så kul, så spännande, så intressant och så häftigt att det bubblar av eufori i bröstkorgen precis hela tiden.
Nu, till exempel, har vi en fantastiskt nervkittlande Game 6 mellan Capitals och Rangers.
The stakes kunde – nästan – inte vara högre.
Om Rangers vinner blir de klara för sin första konferensfinal på femton år och får gå upp mot Devils.
Om istället Capitals tvingar de fram en Game 7 på Garden på lördag och i så fall tror jag båda städerna går ner på knä av
Att få vara på plats är ett sant privilegium och jag hoppas kunna dela med mig av den upphetsade känslan till er som är med mig och – givetvis – går i spinn i kommentatorsspåret.
* * *
Ser att ordförande Englund kallat en professionell kvinnlig reporter för ”lilla vän”.
Tänk om någon av the big shots här skulle tala så nedlåtande till Helen Elliott på LA Times, Helene St James på Detroit Free Press, Kate Strang på ESPN, Sarah McLellan på Arizona Republic, Katie Carrera på Washington Post eller någon annan av de utmärkta kvinnliga skribenter som bevakar NHL, om de på samma sätt blev behandlade som något slags mindre vetande kuttersmycken som ska vara glada att de får röra sig bland de stora grabbarna…den tomten skulle vara ute på gatan imorrn.
Det finns en viss sorts sunkig bilhandlargubbe-style i den svenska idrottsrörelsen som gärna fick bli ersatt med något mer bildat och skärpt och classy.
* * *
Det gick som en dans att komma att komma ut på 95:an från det dystra flygplatshotellet och hotellet här i DC ligger så lägligt till att man bara behöver tar av från den förbannade New York Avenue, gör en vänstersväng och en högersväng och är framme.
Otroligt, denna sällsynta smidighet i transporterna måste betyda nåt – bara oklart vad.
* * *
Den årliga omröstningen om Guldkölden har börjat på Svenska Fans och pågår till 20 maj.
Om ni vill klicka på länken nedan och slå ett slag för den här lilla bloggen är ni bra fina.
http://www.svenskafans.com/svenskafans/guldskolden-2012.aspx
* * *
Det är klyschornas tid nu och en av de verkliga klassikerna ekar i Rangers omklädningsrum:
Fjärde matchen är alltid den svåraste att vinna.
Fast som en nån sa nånstans: En klyscha blir en klyscha av en anledning och det är förstås sant.
Som Fedotenko – eller Fedotänko kanske man ska kalla honom, när han är så klartänkt… – säger:
– Det blir svårare att kontrollera känslorna för de som vet att de kan avgöra serien och likaså för de som vet att säsongen kan ta slut. All desperation kommer fram och därför blir det tufft.
Det är det vi ser fram emot så mycket, Ruslan.
* * *
Granvista, för fan. Nog kan du ta en allnighter och sen gå och göra det du ska. En så här stor natt utan dig i kommentatorsspåret skulle kännas fel.
* * *
Det slår mig när jag sitter här på den kalla, tomma pressläktaren några timmar före matchstart och knattrar på min kämpe till laptop att praktiskt alla riktigt stora matcher jag sett här slutat med heartbreak för Caps.
Game 7 mot Flyers 08, Game 7 mot Penguins 09, Game 7 mot Habs 10…
Så det sitter viss ångest och rädsla i Verizon-väggarna inför såna här kvällar.
Å andra sidan:
De två gånger de HAR vunnit avgörande slutspelsmatcher under de här åren har det varit mot – Rangers.
Så kvalen blandas med försiktiga förhoppningar när det är just den här motståndaren som möter upp.
* * *
Åker den mystiska hissen med Ed Olczyk och kan knappt hålla mig från att berömma honom för hans fina skor.
Det var ju det hans dåvarande coach Mike Keenan gjorde när de åkte just hiss tillsammans på Garden och Olczyk klagade över att han fick för lite istid.
Iron Mike stod tyst och tittade i hissgolvet en stund. Sen sa han:
– Vilka fina skor. Var du köpt dem?
* * *
Nä, löftena om att vi ska hålla det här forumet fritt från VM-gafflande går inte att hålla. Inte när jag läser att Sverige upptäcker att Russnäs rules.
Så jädra kul att det går bra för Yellbear Hjalmarsson.
* * *
Hissresan med är för övrigt Olczyk lärorik. Han diskuterar framtida logistik med nån administratör på NBC och gör klart att han helst bor ute i Marina Del Ray om det blir final i Los Angeles.
Eftersom både Clippers – dom jävlarna! – och Lakers ser ut att gå långt i NBA-slutspelet kommer finallagen nämligen med all säkerhet att få genomföra alla träningar i Kings träningshall och då är det avsevärt mycket närmare om man bor Marina Del Ray.
Att det sedan är betydligt angenämare ute vid kusten än i downtown LA har givetvis inget med saken att göra…
* * *
Det kittlar också att höra att Kron Wall of Pain junior får spela forward.
Det bor en Kenta Nilsson nånstans i Staffan, det är jag övertygad om, så det här kan bli ett sensationellt genombrott.
* * *
Apropå skor har de här reserverna jag fortfarande trampar omkring i visat sig vara något trånga och 45:orna värker nu som jag föreställer mig att Henkes diton gjorde när han med plågade grimaser satt och masserade sulorna efter de tre övertidsperioderna hör för exakt en vecka sedan.
Så det är med iver jag ser fram emot att imorgon komma hem och gå och hämta de ut nysulade, nyputsade number one-pjucksen.
* * *
De här andra gångerna Caps förlorat De Stora Matcher under senaste femårsperioden har de som bekant spelat en helt annan sorts hockey.
Definitivt roligare – men lika definitivt mindre framgångsrik.
Och på Garden senast fick Bäckis frågan om inte han, med sina skills och sina offensiva instinkter, sakande den tiden.
– Nej, sa han och log brett.
Är det verkligen sant det, fortsatte den lätt påstridige reportern.
– Ja, insisterade Bäckis.
Men leendet var fortfarande lika brett…
* * *
Mats, nej, jag förstår inte heller varför förbundskaptenerna är så genuint ointresserade av Mojo Bazooka Globen.
Har dom överskott av speedkulor som skulle kunna spela med Ovetjkin och Bäckis?
Nej.
* * *
Jodå, Holtby är ute i båset och stirrar ut sin kasse ett par timmar före match idag också.
Sen tar han en målvaktsklubba, vänder den upp och ner, lutar ansiktet mot det tejpade bladet och sluter ögonen i en minut.
Såna zenbuddistiska övningar såg man aldrig Abris hålla på med…
* * *
Härmed utgår en liten specialhälsning till trion Länsman, Bjuggen och Johan J som ser den här matchen i en fin lägenhet på Hagavägen i Borlänge.
Inte för många Carlsberg nu pojkar, det kan bli en lång match.
* * *
Jag behöver inte varna för Strålle idag va?
Är man hela slutspelets målfarligaste back så talar man rimligen för sig själv.
* * *
Det är mycket oväntat, men Simple Minds ”Sweat In Bullet” har blivit en låt jag måste ha i lurarna när jag sitter och skriver dessa intron.
* * *
Frallan, för att vara 84 bast gör Gordie Howe ett sensationellt piggt och vaket intryck – och givetvis bemöts han med samma respekt som en kejsare i Japan.
Jag, till exempel, känner sån vördnad att jag inte vågar ställa några frågor alls – ens om en snudd på jämbördig som Forslund, Dalarnas egen Mister Hockey.
* * *
Post har idag en hjärtvärmande liten story om hur de Staal-bröder som inte längre har några säsonger – Eric och Jordan – följer lillebror Marcs äventyr med stor entusiasm och rentav börjat hålla lite på Rangers.
– Det var riktigt stort när de kvitterade i slutet senast och när Marc gjorde övertidsmålet for jag upp ur soffan. Det händer inte ofta, berättar Eric.
Vi som har storebröder vet hur stort det måste kännas för nummer 18.
* * *
Det är synnerligen skojigt att följa Calderskog Landeskogs tweets från de gemensamma övningarna med rumskompisen Krüger.
* * *
Verkar som att Capitals får klara sig utan Beagle ikväll. Han var inte med på värmningen i morse, men Peter Dalle påstod att det inte vara någon fara med honom. Likväl saknas han nu på matchvärmningen.
Istället är Halpern med.
Känns inte helt lyckat för hemmalaget.
* * *
New York håller andan, Washington håller andan och bloggen håller andan.
Ni också?
Låt oss höra om det i kommentatorsspåret.
Mycket nöje nu, det här kan bli en oförglömlig Stanley Cup-kväll.
