Självklart.
Det blir liveblogg från Garden idag också.
Start 21.00 er tid.
Är ni med?

Ikväll tar bloggen en välbehövlig night off.
Jag ska förstås se matchen i Glendale på tv, men spar lite på skrivarkrutet.
Ni ska dock få mina – mycket oglamoörsa – tips inför den andra omgången innan den börjar.

NY Rangers – Washington Capitals 4-3.

Philadelphia Flyers – New Jersey Devils 4.1

St. Louis Blues – LA Kings 4-3.

Phoenix – Nashville 2-4.

Vi hörs inför första holmgången i Garden imorrn.

NY Rangers – Ottawa 2-1 (Slut)
* * *
De sista sekunderna, när det står klart att Rangers slagit ut Ottawa och tagit sig förbi den skärseld första slutspelsomgången varit för så många i år, låter det inte bara som att det är den största matchen i New York på arton år de vunnit.
Vrålet är så öronbedövande högt att man skulle kunna tro att de tagit titeln, vunnit VM, bärgat ett par OS-medaljer, fått Elaine Kaufman att återuppstå och fixat en World Series åt Yankees på en gång.
Jag har två timmar senare, efter gerillaräder i båda omklädningsrummen och artikelproduktion monumentale i det fullknökade pressrummet, fortfarande ont i öronen.
Men det får såna upplevelse vara värda.
* * *
Vab Bastens lilla knä – du stod kvällens kommentar med Castrosofal!
* * *
Otroligt roligt att Erik Karlssons hälsning till Henke under the handshake hördes rakt genom etern.
– Din jävla gris, jag hatar dig, sa han.
Men det var med glimten i ögat.
Och Lundqvist, som är mycket road över att de karlssonska svordomarna hördes i tv, tog inte illa upp.
– Ha ha, nä, det var på skämt, skrockar han.
Fast med ett litet, litet uns av uppriktighet i bottensatsen. Man frustrerar sin omgivning när man är så omöjlig som Henke var under den rent ohyggliga Senators-pressen i tredje perioden…
* * *
Själv har jag, för att nu spinna vidare på det kubanska temat, rena Bay of Pigs uppe hos mig i pressläktarholken.
Gris-Olles krig med de som ställer sig upp och skymmer hans panoramavy intensifieras nämligen och till slut känns det verkligen som en väpnad invasion pågår.
* * *
Grattis, Devils. Vi som sitter kvar här i Gardens pressrum fast klockan passerat midnatt har en fin stund framför bildskärmarna under de båda övertidsperioderna i Fort Lauderdale och det hörs ett och annat dämpat ”yes!” när Henrique avgör.
Det blir mycket hockey att skriva i den här trakten även i nästa omgång…
* * *
Det råder, förstås, djup depression i Senators omklädningsrum men Alfie, Erik och young Silfverberg visar sig alla vara riktiga män och kommer ut och svarar redigt och ingående på alla frågor.
Sånt imponerar på mig.
Read all about it på sportbladet.se – där berättar Alfie om tankarna kring framtiden, Erik om VM och Jakob om hur mycket han hunnit lära sig på de här två matcherna.
* * *
Cred till djungelkatterna också. De har pressat Devils hårdare än jag nånsin hade föreställt mig att de skulle kunna göra.
Får Tallon hålla på ett tag kan det bli nåt riktigt intressant av det där laget.
* * *
Varför kan jag inte lära mig att Pär Mårts stavar sitt förnamn med Ä? Förmodligen för att jag har väldigt bestämda åsikter om hur man bör stava när man har ett så fint namn…
* * *
Stor stund när jag står i en av alla korridorer och väntar på att Rangers omklädningsrum ska öppnas.
Edie Falco, också känd som Carmela Soprano, sveper förbi.
Jag drar efter andan – och håller nästa på att fråga om hon inte kan laga lite ziti åt mig.
Men det är lite störande att se att går hand i hand med en ung man. Han kan få problem om fel personer ser det…
* * *
Rangers mot Washington alltså.
Det betyder att ett av de lagen kommer att spela konferensfinal och bara det känns ju hisnande.
Det betyder också att jag även i år får ägna våren att pendla mellan DC och New York och det är jublande kul.
* * *
Nu har jag varit på Garden i närapå femton timmar i sträck och nu jävlar ska jag gå ut och sänka några rejäla drinkar bland vännerna på Neary’s.
Tack för i natt, det var fantastiskt. Vi hörs inom kort.
 
 

Slut – efter en helt sanslös kamp i tredje.
Rangers vinner 2-1, men det satt långt inne.
Ojvoj.
Mer senare.

NY Rangers – Ottawa 2-1 (Period 2)
* * *
And the drama goes on…
Rangers ser ut att rycka med två mål, helt otippat signerade backduon Marc Staal och Dan Girardi, efter grova försvarsmissar av Ottawa.
Men i ett powerplay drygt två minuter efter 2-0-målet smackar Alfie in en reducering, så känslan inför sista (?) akten är densamma:
Detta kan sluta hur som helst.
* * *
Det formligen gungar i betongen efter 1-0-målet, som när Springsteen fyrade av ”Twist and Shout” på Ullevi 85.
Jag har aldrig känt det förut och hoppas inte hela Gris-Olles sektion kommer ner och träffar nacken snart.
* * *
Det är framförallt på andra målet Senators går bort sig — och det grovt – men ser inte som det ska på första heller,
Om Jared Cowan motstått frestelsen att försöka proppa Callahan hade Staals läge aldrig uppstått.
* * *
Ser först nu, mannen på raden precis nedanför min del av pressläktaren har Samuelsson-tröja på sig.
Då borde det gå bättre för hemmalaget än så här.
* * *
Fan vad mycket han vill, Alfie, hur han kramar ur sig allt han har för att det här inte ska ta slut ikväll.
Ingen som helst tillfällighet att han gör mål.
* * *
Mja, Zanoj, jag har ju inte tagit det ur luften och hittat på själv – det är så matchen hypas i lokal media.
Det här med game 7, när allt dras till sin spets, har en alldeles särskilt, mytisk attraktionskraft på amerikaner och new yorkers.
* * *
Det ser obetalbart ut när Del Zotto står och crosscheckar Neil i ryggen om och om igen och Neil till slut sig vänder sig om och bara tittar på honom med en lilla-ponken-blick.
Och i samma ögonblick får MDZ den utvisning som tar Sens tillbaka in i matchen.
Han är inte korkad, Neil.
* * *
Det är fullt krig mellan Gris-Olle och dom ständigt stående han kallat ”assholes” hela kvällen.
Inte helt oväntat tycker de inte att de tillmälena är så roliga och börjar käfta emot om att det är Game 7 och kan inte han också ställa sig upp, men herregud, man kan inte börja bråka med Gris-Olle.
Han får ett utbrott, skriker så saliven sprutar över ryggarna på oss som sitter i skottlinjen och hittar på helt nya, betydligt grövre öknamn.
* * *
Hur ska ni ha det med Calle Johansson nu? Tidigare under säsongen har det hetat att han ”hatar” Rangers, nu håller han plötsligt på dem.
Han försöker nog bara återge vad han ser, utan att hålla på någon.
* * *
Det har dom på jumbon i Philadelphia också Eric – uppmaningar att ”make som noise”.
Välkommen tillbaka, det var för tråkigt när du var ute och åkte buss.
* * *
Utvisningen Kuba tar med en och en halv kvar av andra är Ottawas första på hela matchen.
De är alltså lika disciplinerade som Devils och Bruins i de två närmast föregående matcher jag sett.
Men det är ju inte som att Rangers direkt utlöser någon Kuba-kris med det PP:t….
Nej, usch. Får man verkligen dra så usla hegerforsare?
* * *
Stanley Cup är sannerligen nummer ett för mig också, men med så sensationellt många NHL-proffs i Tre Kronor-truppen blir det svårt att inte engagera sig åtminstone lite den här gången.
* * *
Hade tänkt köra en lista när första slutspelsomgången var över, men eftersom vi inte får något uppehåll blir det lite svårt , men ah, den kommer när den kommer.
* * *
Nu rättar vi till slipsarna och gör några åkarbrasor.
Det är dags för perioden som kan bli den sista i Garden för säsongen – eller skicka Rangers vidare in i slutspelet.
Snart vet vi.

NY Rangers – Ottawa 0-0 (Period 1)
* * *
Det ser ut ungefär som väntat på ett Garden där känslostormen är som en kategori 5-orkan i Mexikanska golfen i slutet av augusti.
Hemmalaget inleder i ursinnig frenesi och vräker skott mot Missster Anderson, men Senators överlever rusningen.
Sen blir det jämnare, men alltjämt otroligt intensivt, och sen tar gästerna över på slutet, efter utvisningen.
Så?
Ja, eftersom blåskjortorna inte spräckte nollan där i början känns det  som detta kan sluta precis hur som helst.
* * *
Så okej, New Tork – i rubriken.
Morsning korsning
Jag såg det inte ens.
Övertändning, för att uttrycka det mycket milt.
* * *
Silfverberg flyttas snabbt till fjärdelinan och får inte spela så mycket, men fatta vilken upplevelse.
SM-final i all ära…det här är nåt annat än Läkerol.
* * *
Chris Neil har gjort intryck på Garden faithful och får sig ramsan ”Neil’s an asshole” tillägnad – och det med ett eftertryck som inte hörts sedan Boudreau i förra årets sa att publiken här är tystlåten…
* * *
Ja, GA och Zanoj , det har ju inte spelats några andra riktigt stora matcher sedan dess; absolut inga Game 7 och inga när förväntningarna varit så stora på Rangers.
* * *
Alfie blir också påhoppad, helt taskigt. Sens-fansen som är hör gör de vanlig nedräkningen i elfte minuten – och hemmapubliken tar över med ett par Toronto-inspirerade ”Alfie sucks”.
Men det gör han ju inte alls, han har varit toppen i den här perioden.
* * *
Har inga synpunkter på nationalsången.
Det var United Center när Amirante drog den amerikanska, så den gick inte att höra.
Det kan förklara påstådd svajighet också. Amirante är ju vanligtvis kung.
* * *
Nej, Effe, jag kommer att ha mycket dålig koll på vad som händer i Fort Lauderdale.
Men jag räknar med att du och Nalle håller mig uppdaterad.
* * *
Gris-Olle är förstås het ikväll – men hittills mest på de lallare som måste ställa sig upp så fort Rangers kommer in i anfallszon.
Han brölar nästan oavbrutet att dom skitstövlarna ska sätta sig ner – och han har mitt helhjärtade stöd.
* * *
Micke NHL, det där har du missförstått.
Jag är ingen true blue. Jag är en true yellow and blue och håller på svenskarna i alla lag.
Och vinner Sens det här, vilket är mycket möjligt, så kommer bloggen att följa dem och Washington i fortsättningen.
* * *
Entourage-Erik, den formidable, bara struntar i att insatsen är så hög och gör bort två blåskjortor på blålinjen – som om det vore träningsmatch i oktober.
Det är den sortens nerver som gör att man blir störst
* * *
Ja, vem det nu var som frågade – på pressläktaren jublas ingenting. Det är ingen som tror mig, men bortsett från de gånger när jag slagit Eken hårt på armen i Verizon Center när Bäckis gjort snygga mål, sitter jag faktiskt alltid helt oberörd och visar inga känslor alls.
* * *
Rangers har mycket puck, men det är precis som i de tidigare mötena på den här isen.
När ett smart spelande Ottawa väl kommer in i anfallszon känns det hela tiden väldigt, väldigt farligt.
* * *
Tror fantamme att jag rentav är lite svettig på överläppen. Sån anspänning är det.
* * *
Jo, Spezza säljer den där utvisningen bra, men i ett sånt läge – vem skulle inte gjort det?
* * *
Kaffe kommer det inget den här pausen, trots att det verkligen skulle behövas.
Men jag ska i alla fall stå upp och andas en stund.
Vi hörs snart.
 

Jag är snart 45 år, men väntar alltjämnt på att det ska hända.
Att jag ska bli vuxen.
Att jag ska skärpa mig.
Att jag ska  bli ansvarsfull och sansad och inte tycka att meningslösa saker är så fruktansvärt roliga.
Så var ju vuxna när jag var liten. Dom läste tidningen med allvarliga miner och svarade med ett avmätt,  överseende ”jaja” när man hoppade jämfota över att det skulle bli Macahan på TV, att det fanns nya sorts surisar i sortimentet hos godishandlarn på Hagavägen eller att Mats Åhlberg hade gjort hat trick för Leksand.
Men jag är fortfarande likadan, fortfarande lika fnissig och lättexalterad och storögd inför det som ger vardagen färg och sväng och spirit.
Så  när jag nu sitter här på min stol i det gamla pressrummet och väntar på den största hockeymatch som spelats i the woooorld’s most famous arena sedan Game 7-finalen 14 juni 1994 känner jag en eufori som i sin blodtryckshöjande intensitet inte går att klä i ord och som riktiga, vuxna människor i ännu lägre utsträckning skulle kunna förstå.
Det är säkert löjligt.
Omoget.
Den feges omedvetna flykt undan viktigare saker.
Eller nåt
Men det skiter jag högaktningsfullt i.
Det här är något av det häftigaste jag någonsin varit med om och jag är ohyggligt glad över att det känns så, att jag aldrig blev en av de allvarliga tråkmånsarna utan verkligen får känna hur pulsen stiger när det är dags för en klassisk, mytisk, big fucking Game 7 på Garden.
Och för att travestera Lou Reed i den för ändamålet lämpliga titeln ”Perfect Day”:
– I’m glad I’ll get to spend it with you.
Ni är ju, i de flesta fall, likadana och nu ska vi ha fruktansvärt kul ihop.
* * *
Att det här är, och i ännu högre grad kan bli, en speciell dag i The Greatest City in The World, har varit tydligt ända sedan tidiga morgonen.
Det hänger liksom i luften, ett slags spänning och förväntan och elektrisk laddning som bara baseboll och amerikansk fotboll vanligtvis utlöser i storstadsdjungeln..
I love it.
Den här sporten, och det här laget, flyger under radarn praktiskt taget för jämnan och att få se en sådan inzooming i det allmänna New York City-medvetandet är en jävla fröjd.
Garden är förstås epicentrum  och redan tre timmar före matchstart föremål för ett mediaintresse som liknar ingenting.
Vid det laget brukar det vara jag, och möjligen Brooksie, som sitter i vår suveräna isolation och knattrar, men nu är det fullt så det knakar både i pressrum och korridorerna runtomkring.
Murvlar och kommentatorer och reportrar har flugit in från hela Nordamerika  och på nåt sätt har jag till mig oändliga glädje fått behålla min plats på pressläktaren, men mina vanlig sidekicks får finns sig i att se på bildskärmar, för på deras stolar sitter heavy weights från Toronto och Philly som inte missar sånt här.
Stor match, sa jag det?
Otroligt stor.
* * *
Har inget att rapportera om Strålle Strålmans T-shirtval inför den här do-or-die-smällen.
Han har ingen alls, nämligen
Han sitter i bara bringan efter morgonvärmningen och talar om hur roligt det ska bli att få spela en sån här match.
Det betyder förmodligen att det verkligen är allvar nu.
* * *
Som ni kanske ser satsar vi ovanligt hårt på sportbladet.se i natt också.
Jag lallar på som vanligt i den här bloggen – men för den som vill ha kontinuerliga uppdateringar avlossar den eminente fin-Emil Karlsson också en Cover-It-Live-smocka under matchens gång.
Kolla på sportbladet.se
* * *
Calle Hagelin, däremot, bär den tischa som Strålle gjorde till bloggfavorit inför första mötet i den här serien och som har ett ”The right way…” på framsidan och ett ”…the only way” på baksidan.
Att han tycker att det är allvar nu behöver man dock inga tröjtryck för att förstå. Det syns i ögonen och hörs på rösten när den vanligtvis pratglade sörmlänningen helt kort säger:
– Allt känns som det ska. Jag är laddad. Det här blir kul.
Kan vara idé att hålla koll på honom ikväll.
* * *
Har försökt messa och ringa Jakob Silfverberg i flera dagar, men oväntat nog – han har rykte om sig att vara världens trevligaste grabb – inte fått något svar.
Gåtan får sin lösning när jag träffar honom i Senators omklädningsrum efter morgonvärmningen:
– Jag försöker låta bli att använda den svenska mobilen. Det blir så dyrt, säger han.
He he, nästan lite rart. Den sortens problem kommer SM-kungen inte att behöva bekymra sig om i framtiden.
Just då, efter värmningen vet han inte om han ska spela eller inte, men det verkar det som att han ska.
Nummer 33 – Cacke Larssons gamla nummer, mer än något annat – är i alla fall med på värmningen.
Kul!
* * *
Tårtan håller under förmiddagen ännu en meningslös presskonferens under vilken han bara svarar ja och nej och ”vi vill vinna” och ser tjurig ut.
Varför ska det vara så jävla omöjligt?
Alla andra tränare klarar av att vara civiliserade och anständiga även under pressande slutspel, men den här måste vara knölig och oförskämd och ovillig att svara ens på de snällaste frågor.
Det är lite pinsamt för hela Rangers, faktiskt.
* * *
Jag gör en Gretzky idag.
Under slutspelet brukade han, sägs det, alltid stanna kvar i hallen mellan morgonvärmning och match – och när vi nu har en sån här högtid följer jag det exemplet.
Går i och för sig ut för en sen lunch under eftermiddagen, men i övrigt har hela dagen tillbringats här,
Då kommer man i rätt sorts stämning på ett djupare plan.
* * *
Här kommer att bli ett fruktansvärt jävla liv ikväll.
Och inte bara på läktarna.
De har plötsligt ställt en trumslagarkvintett, ett slags hurtigare Kroumata, ovanför utvisningsbåset och av eftermiddagens repetitioner har framgått att de klarar av att låta som en 747:a som går in för landning på  JFK.
* * *
Problemet med att stanna kvar i hallen hela dagen är att kostymen måste sitta på redan från början och jag därmed riskerar att komma in i match-groove för tidigt.
Helst vill man ju ha en liten extra emotionell kick när och det brukar komma när kavajen är knäppt.
Men det löser jag genom att knyta fast slipsen först efter den
Allt känns som det ska.
* * *
Henke är också med på morgonvärmningen och sitter efteråt och ser helt avslappnad ut när upphetsade journalister sträcker fram sina mikrofoner under näsan på honom.
Fan vet om han inte till och med ler.
Det var oväntat.
* * *
Står, som det alltid slutar med att man gör såna här dagar, och bara hänger i en korridor när en glad Erik Karlsson trampar för bi.
Jag grattar till Norris-nomineringen och han skiner upp ännu mer.
– Tack! Det blir grymt i Vegas, särskilt som nu Henke kommer också. Det kan du väl hälsa, lite diskret….
Nej, det kan jag inte. SÅ avslappnad är han inte sju timmar före matchstart.
* * *
U-båtar dyker plötsligt upp överallt.
Just som jag satt mig på pressläktaren dyker det upp två unga män och börjar hojta på mig på svenska från Gris-Olles ännu lediga plats på sektionen bakom.
De säger snälla saker om bloggen och lägger plötsligt till:
– Ja, vi är U-båtar, men vi läser allt.
Ha ha, underbart!
* * *
Alfie tvekar inte när jag frågar om den här matchen i alla fall kommer in på topptiolistan över de största han spelat.
– Absolut, det är det. Ska bli fruktansvärt spela den , här i New York och allting.
Huruvida det också kan vara hans sista vill han inte svara på.
– Jag gör som ”Lidas” och lämnar besked när jag fått känna efter, heter det.
* *:*
Undras om man törs fråga de här honoraties som tagit Varpus plats om de kan gå och hämta kaffe i pauserna?
Förmodligen inte…
* * *
Häromkvällen var det någon som frågade om jag sett några Game 7-draman på Garden tidigare.
Nej, det har bara spelats tre stycken i historien – 92, 94 och 94 igen – och då var Bjuppe fortfarande popsnöre hemma i Sverige.
Så det här är en unik upplevelse.
* * *
Alfies skägg blir för övrigt bara mer och mer sensationellt – och hustrun Bibbi är, av lätt förklarliga skäl, glad över att det bara ska sitta där så länge slutspelet pågår.
– Hon sa att det var lite bösigt och klippte till och med lite på halsen, skrockar den legendariske kaptenen.
Bösigt var ordet.
* * *
Av de tre Game 7-matcherna här hemma har Rangers by the way vunnit – samtliga
* * *
Nu är värmningen är slut och temperaturen på Garden stiger ytterligare.
Det känns ända in i benmärgen att vi är med om något mycket stort.
Hoppas ni känner något av det där hemma också.
Nu åker vi.

Boston – Washington 1-2 (Slut – övertid)
* * *
Stanley Cup-mästaren 2012 kommer alltså att heta New York Rangers, St. Louis Blues, Nashville Predators, Philadelphia Flyers, New Jersey Devils, Phoenix Coyotes, Los Angeles Kings, Florida Panthers, Washington Capitals eller Ottawa Senators (och jag tog dom i seedad ordning så ni behöver inte försöka läsa in något i den listan…).
The times they are-a-changing, som den störste konstaterade.
* * *
– Det finns inget större än att vinna på övertid i en Game 7, säger Hunter på sin presskonferens och försöker låta bli att ställa sig upp och slita av skjortan av glädje.
I sanning.
Och jag tycker Capitals förtjänat det.
De genomförde sin tveklöst bästa slutspelsserie under Ovie/Bäckis-eran och gjorde exakt som de skulle mot Juliens blytunga maskin.
Imponerande.
* * *
Den där listan i början betyder alltså att de senaste sju mästarna – Bruins, Blackhawks, Penguins, Red Wings, Ducks, Hurricanes och Lightning – är borta, några dessutom sen länge.
Igen – Dylan visste vad han talade om.
* * *
Vilka eminenta läsare vi har i den här bloggen.
Bruins-fansen är krossade och knäckta, men en efter en dunkar ni – Kyrre, Zornie, Sir King Kenny och inte minst den förträfflige Storbjörn – in classy, civiliserade kommentarer.
Jag är hedrad.
* * *
Vad var det Tim Thomas stannade och pratade med Bäckis om så länge under the handshake?
– Han bad om ursäkt för alla klubbor i mitt ansikte i andra matchen. Så han var medveten om det, men inte NHL…he he, fnissar Valbo’s finest och fortsätter…
– Jag uppskattade det verkligen, otroligt rakryggat av honom. Han har klass.
Ja, det har man ju haft på känn – trots den där egenartade fäblessen för Glenn Beck.
* * *
Det är kanske inget perspektiv som får er att slå kullerbyttor, men jag jublar över att det härmed är klart att vi får se svenskar i finalen.
För det betyder att jag kommer vara på plats, no matter what.
Ute i väst har vi förvisso fortfarande det helt svensklösa Kings, men öst-laget kommer att ha blågula inslag, vilket det än blir.
Kanske kan man rentav hoppas på landsmän i båda omklädningsrummen den här gången. Det har inte hänt sen Alfie och Samme Påhlsson möttes 2007.
* * *
Clutch-Ward alltså. Han gjorde ju inte annat än avgörande mål med Predators i fjolårets playoff – och trots att det inte gått nåt vidare i grundserien och inte sett särskilt bra ut under slutspelet heller är det just han som kliver fram och trycker in avgörandet en sån här gång.
Ibland vet GM McPhee vad han gör.
* * *
Kan inte låta bli att erkänna för Bäckis att jag känner viss lättnad över att slippa jaga honom för svar på VM-frågan.
Han skrockar glatt.
– Jag är jäkligt glad över att slippa svara på den också.
Kan tro det.
* * *
Vad känner Lille Fridolf Boudreau en sån här kväll?
Känner jag honom rätt är han bara glad.
* * *
Serien mellan Bruins och Capitals kallas den jämnaste i hela Stanley Cup-historien, ser jag.
Och mycket svårare kan det inte bli att skilja två lag åt. Samtliga sju matcher slutade med uddamålsseger och fyra gick till övertid.
– Det var som den jämnaste någonsin den kändes också, säger Bäckis.
* * *
– Jag är i chock, säger Tim Thomas till nhl.com.
– Jag trodde verkligen att vi skulle vinna i kväll, jag hade en stark magkänsla av att det här inte var vägs ände för oss.
Nej, den känslan verkar många av tungviktarna i den här första slutspelsomgången ha haft i åtskilliga viktiga matcher och det är uppenbarligen inte särskilt nyttigt.
* * *
Man skulle ju bra gärna vilja veta hur Storchen Bäckström firar det här…
* * *
Vilka Caps får möta till helgen är inte klart ännu. Det blir Rangers om de tar sin Game 7 imorrn, annars antigen Philadelphia eller New Jersey.
Och Ottawa-reportrarna vet inte förrän sent i morgon kväll om de på fredag morgon ska flyga hem eller till Fort Lauderdale eller till Philadelphia.
* * *
Som ni som kollade in det där famösa Hej Världen-inslaget vet har jag Empire State Building, i hela dess majestätiska längd, precis utanför skrivbordsfönstret och jag lämnar er härmed med upplysningen att den i natt lyser i Rangers-färgerna blått, rött och vitt.
Vi hörs när det är dags för den största matchen i Madison Square Garden på arton år.

Otroligt.
Mästarna ute.
Och Ward – som Caps hämtade från Nashville för att han var så lysande på att avsluta just slutspelsmatcher – gör det.
Otroligt, säger jag.
Och ber att få återkomma när pulsen gått ner lite.

Boston – Washington 1-1 (Slut – övertid väntar)
* * *
Ja, naturligtvis.
Övertid.
Jag är för tagen för att säga så mycket.
Det här blir ju…andlöst.
En sak bara:
Om Bruins vinner kommer Ovetjkin drömma tyska mardrömmar hela sommaren.
Den där räddningen Seidenberg är det brutalaste en tysk gjort mot en ryss sen kriget.
Ojvoj.
Ja, det kan vi upprepa:
Ojvoj.