Jo, folks, jag sitter – och tror inte mina ägon.
Men jag måste jobba samtidigt, så just nu kan jag inte riktigt liveblogga.
Återkommer dock.
Detta är ju alldeles galet…

Slut, Nashville vinner med 3-2.

Detroit hade förkrossande övertag i tredje, men utdelning blev det först sedan Predators på mycket typiskt vis strökontrat in 3-1.

Nu ska jag och röja lite i omklädningsrummen, sen rör jag mig i rätt raskt tempo mot marriott-skrapan – jodå, Hugosson, jag har varit här miljoner gånger – och återkommer alltså därifrån.

Detroit – Nashville 1-2 (Period 2)
* * *
”These wings are too hot for the Preds”, står det på en hemmagjord skylt en tjej sitter och viftar med bakom Barry Trotz.
Det kanske är att ta i.
Länge känns det snarare som att de legat i kylskåpet sedan igår och stekts upp till en ljummen temperatur som passar Nashville alldeles perfekt
De är alldeles för tama och snälla och passiva– och om tajta Nashville, som är obehagliga att ha att göra med redan när de har enmålsledning, fått det där 3-0-målet som nog egentligen borde godkänts hade matchen varit över.
Men istället rånar Poeten från Svedlorsk – som dittills varit i praktiken helt osynlig – stackars Josie på pucken bakom offensiv kasse och lirkar in den bakom en Rinne som står och spanar åt helt annat håll.
Sedan får man erkänna det blir  lite mer pepperoni-bett i anrättningen och tredjeperioden bör nu kunna bli en attraktion.
* * *
Kevin Kleins mål är den finaste bedriften någon med – nästan… – det namnet svarat för sedan Kevin Kline innehade en av de bärande rollerna i lysande filmen ”Grand Canyon”.
Sånt trodde vi det var Poeten och Poeten enkom som stod för. Men det är alltså en back i Predators som får Brad Stuart att gå upp på läktaren och köpa en hel kebabtallrik
* * *
I och med att domarna blåste av innan Erat – för det var väl han? – helt regelrätt petade in 3-0-puck är det något slags poetic justice att Alice Cooper-Mules puck på slutet passerar mållinjen en tusendel för sent.
Nu är Tootoo Train också på Zäta och vevar med nävarna.
Zäta som är så beskedlig, vad har predatorerna för beef med honom?
* * *
Här skanderar dom kort och gott ”bullshit” när dom är vredgade på domarna.
Det känns betydligt klatschigare än Gardens ”These refs suck”.
* * *
Stackars Josie alltså, han ser ju lika bortgjord ut som Paulie Walnuts när han inser att Johnny Sack bara blåst honom med snömos i flera månader.
Skulle Preds förlora kan den vara svår att få bort från näthinnan när det ska sovas ikväll.
* * *
Det är såklart en förhoppning att nya smeknamnet ”Alice Cooper” ska fästa på The Mule – och vad det lider kanske förkortas till bara ”Alice”.
* * *
När det här är klart åker jag hem och kollar The Big Battle på hotell-tv:n – och hör av mig därifrån, okej?

Detroit – Nashville 0-1 (Period)
* * *
Webers perre, kan vi ju kalla den inledeningsakten.
första gången han överhuvudtaget kliver ut på isen börjar publiken skandera ”Todd Bertuzzi, Todd Bertuzzi, Todd Bertuzzi”.
Sedan blir han omsorgsfullt utbuad så fort han rör pucken.
Backbjässens replik:
Redan efter 02.48 prickar han in Preds första powerplay-mål i hela serien.
Det måste kännas bra på så många plan.
* * *
I övrigt kan man konstatera att det verkligen är för tidigt för slutspelshockey.
Att jämföra det här med gårdagens tumult på Garden är som att jämföra Teskedsgumman med Hannibal Lecter.
Kom igen nu gossar, ni möts för tredje gången och ska ha ungefär samma grannsämja som Israel och Palestina
* * *
Det är verkligen inga fel på introt, spunnet runt en suggestiv film om Wings historia projicerad på isen. Den har all gådhudsfaktor som i år saknas i NHL:s egen Stanley Cup-reklam.
Men de röda lysrören på läktarna är den verkliga supereffekten.
Ser så coolt ut att jag nog får offra mig och publicera en bild lite senare.
* * *
Spelmässigt får man väl säga att det är jämnt. Jag kan tycka att Predators med sin kusliga kombination av tyngd och speed känns lite farliga, men Wings har en hel del fina chanser.
Big E, till exempel, laddar på ett sjujävla skott som nog borde gått in.
Jag tror fortfarande på övertid.
* * *
Och redan före introt pumpar de Sam Roberts obskyra brottarhit ”Detroit 67” i högtalarna.
Ska de som ansvarar för musiken i den här stan äntligen börja ta vara på traktens makalösa musikarv?
Hoppas det.
Jag vill höra Stooges när The Mule brakar fullbordar sina hattricks.
* * *
Men Webers replik kommer snabbt.
* * *
Såvitt jag ser är det bara två bläckfiskar som plaskar ner i isen under sista raderna i den betagande Karen Newmans nationalsång.
Men den ena är fantamme stor som en späckhuggare, så jag känner mig ändå hyggligt nöjd med föreställningen.
* **
De har, för att tala Eken-språk, för få hubbar här inne så nätet är väldigt segt.
En av tungviktarna intill blir helt ursinnig och slår nävarna i skrivbänken gång på gång, men jag är en omtalat kall person i såna lägen och ber bara er om lite tålamod…
* * *
Det är förstås en ren tragedi att pansarkryssare Gill inte kan spela.
Men tycker samtidigt att han inte rör sig tillräckligt snabbt för att kunna dra på sig några skador.
* * *
Fan, The Mule ser med sitt brutala jack under ögat ut som en Alice Cooper som glömt att sminkat färdigt hela fejset.
* * *
Ni tar väl inte alldeles fel på The Joe-publiken. Den är rätt bortskämd och får upp pulsen på allvar först när Wings antigen kan spela ut hela sitt register eller vinner på övertid.
En sån här period är det mycket armar i kors där nere på de vinda gamla plaststolarna.
* * *
Den arge kollegan påminner påfallande mycket om Big Pussy i Sopranos, så jag törs inte protestera ens när han dammar till bordsskivan så mitt kaffe skvätter över tangentbordet.
* * *
Lillis, man vet inte riktigt hur det står till med Lidas. Babs säger att han bara vill spara honom när foten nu inte är helt läkt och han har nåt slags specialskydd på skridskon, men det är ju så löjligt mycket hemlighetsmakeri under slutspelet.
Han kan vara mycket mer hämmad i sitt spel än vi får veta.
* * *
Nå, nu får vi väl hoppas att den här matchen vaknar och lever upp till den standard som satts de fyra föregående kvällarna.
Jag har ju haft en bagarväckning monumentale för detta, för satan…

Åh, The Joe.
Ingenstans känns det lika påtagligt att det är Stanley Cup-slutspel som i den här gamla, skruttiga, luggslitna, inpyrda, unket doftande, genuint fula plåt-, betong- och tegelhögen till arena.
Det sitter förstås delvis i mitt huvud eftersom jag varit med om så många oförglömliga kvällar här – och för att Red Wings har en så glorias historia.
Men det är också nåt med själva den råa atmosfären här inne, med utseendet och dofterna och akustiken, som verkligen andas playoff-krig, fullbordade tacklingar och en hel plågad stads hunger efter framgångar.
Jag känner oändlig lycka över att få sitta här igen.
Ni har en SM-final att hålla koll på, jag vet, men man kan väl få hoppas att några av er hittar hit emellanåt .
* * *
Intro-inlägget blir, vill jag förvarna om, betydligt kortare än vanligt.
Det har med ren logistik att göra.
Jag kunde omöjligen komma iväg tidigare än med 07.20-kärran från LaGuardia och landade således först två och en halv timme före förstanedsläpp. Sedan tar det sin tid att få bagage, hämta hyrbil och köra in till downtown Detroit .
Så det har helt enkelt inte funnits tid att producera normala mängder ordbajs.
Men resten av dan kör vi som vanligt, count on it.
* * *
Redan i det elaka regnet utanför pressentrén, där det alltid står en massa The Joe-anställda som ser ut som karaktärer i en Ken Loach-film och röker, hör jag ett första ”Weber sucks” nånstans i fjärran.
Nashvilles store backstjärna kommer att få ett varmt välkomnande den här eftermiddagen.
* * *
Bästa sättet att beskriva The Joe är nog som en hybrid av jättelik gympasal på amerikansk high school och en robust industrilokal.
Inställsam är hallen inte.
* * *
Jag ska inte tjata om hur trött jag är efter det som bara blev två timmars sömn – igen – för jag förstår att jag ändå befinner mig i en avundsvärd situation, men låt mig i alla fall konstatera att jag förstår varför påtvingad sömnbrist används som tortyrmetod.
* * *
Det här är, som ni vet,  Wings hemmapremiär i årets slutspel, l så var beredd.
Under och efter nationalsången kommer det att plaska bläckfiskar i isen som med samma frekvens som det kom vattendroppar från himlen när jag sprang från pressparkeringen och försökte rädda min eleganta, ljusbeiga kostym…
* * *
Signaturen Öh – öh, när jag var inne i Rangers omklädningsrum löd beskedet att Hagge inte skulle vara tillgänglig för media och det trodde jag helt naivt på.
* * *
Nu kan det mycket väl komma ett sånt där orgiastiskt slutspelsframträdande av The Mule, tycker jag det känns som.
Han är ju de stora scenernas man – och i Free Press idag förklarar Babcock varför:
– Han är gritty och fysisk. Du ser ibland spelare ha fantastiska grundserier och sedan försvinner de bara i slutspelet. För de är inte tillräckligt gritty. De vill ha tid och utrymme. Well, det finns inget utrymme nu. Det är borta.
Varför kommer jag att tänka på Gaborik i gårdagens match på Garden?
* * *
Nej, inte fan kunder jag gå och lägga mig så länge matchen mellan Coyotes och Blackhawks; istället var jag med er andra och häpnade över att ökenvargarna inte kan dra upp dragkedjan när det kniper.
Att tappa ledning i slutsekunderna två matcher i rad är inte riktigt okej.
* * *
Apropå inte okej:
Att starta matcher klockan tolv på dagen är snudd på brottsligt – hur bekvämt det nu än blir för på andra sidan den där oceanen som skiljer oss åt.
Ingen är ju vaken nu. Inte spelare och inte fans. För att nu inte tala om bloggare.
Men så går det när ett tv-bolag som NBC köper sig rätten att göra vad som helst.
* * *
Hörnqvist ser, utan hjälm, väldigt ledig och avslappnad ut på värmningen
* * *
Å andra sidan börjar matchen inte tolv. Då är värmningen slut, snarare.
Har NHL plötsligt adopterat rockbranschens otvungna relation till begreppet tid?
* * *
Pressläktaren i The är inte mycket större än en garderob och ändå lyckas de nästan alltid – kanske i ett utstuderat försök att driva med oss – placera de mest fullvuxna murvlarna på rad.
DEN bilden skulle ni ha kul åt.
* * *
Detta blir mitt första live-möte med Radulov.
Det känns lite som när man var sexton och fick göra sin debut på nattklubben Saga på Borganäsvägen i Borlänge.
* * *
Inga handdukar i Motown i år, noterar vi.  Istället sitter fansen med små plaströr som lyser i rött. Ser rätt coolt ut – när det är nersläckt. I full belysning känns greppet inte riktigt lika lyckat..
* * *
Nå, tror ni det kan bli lika roligt som igår kväll?
Det vore nåt – så här dryga tolv timmar senare känns minnet av det som händ på Garden nästan lite overkligt.
Men varför inte?
De här lagen går ju in i sin tredje rond och borde hata varann med ännu större hetta.
Nu ska jag hämta andan, kolla på det som alltid brukar vara ett mäktigt playoff-intro och sen invänta bläckfiskarna.
Vi hörs, på gammalt invant sätt, i första paus.

NY Rangers – Ottawa 2-3 (Slut, övertid)
* * *
Nu blir det mycket kortfattat här – jag ska ju upp om bara några timmar igen.
Senators vill inte lämna några besked om Alfies hälsa, men den mäktige Erik Karlsson säger att han i alla fall sett kaptenen le efteråt och det låter ju betryggande (bara det inte är starka amerikanska värktabletter som bidragit…).
Hagge, å sin sida, görs mycket väntat otillgänglig för media, men här på nattkröken kom beskedt att han ska förhöras av Shanny under söndagen.
Det betyder att han nog får en match eller två.
* * *
Jag böjer mig i djupaste respekt för er som ”satte” Neil som sudden-hjälte.
Det kallar jag fingertoppskänsla.
* * *
Okej,kolla på sportbladet.se får ni se vad som blev sagt i övrigt.
Resten återkommer jag med när jag landat i de flygande bläcksfiskarnas rike…

Sens avgör direkt. 3-2.

Ja, det är klart det blir övertid just ikväll.
Jag har ju en bagarväckning monumentala i morgon.
Men det får det vara värt.
Som någon sa:
Vem vill att den här matchen ska ta slut?
Det har varit som att se the gunfight i Tombstone – fast med skridskor.
Jisses amanda.
* * *
Alfie kom aldrig tillbaka i tredje.
Så tyvärr:
Det är nåt allvarligt med honom.
* * *
Ni kan ju fråga Varpu om ni inte tror mig, men när inledde sin press efter Boylers 2-1-mål sa jag utan någon större tvekan:
Det blir övertid ikväll.
Kändes rätt givet.
* * *
Entoruage-Karlsson har uppenbarligen glömt att det är nåt speciellt med playoff, är inne precis hela tiden och spelar med en oerhörd eld i bröstkorgen.
Mäktigt att se är det.
* * *
Två alternativ ser jag.
Antigen smäller det direkt – eller så blir det här utdraget som ett Emerson Lake & Palmer-album.
Med tanke på morgonflighten är det senare att räkna med.
* * *
Riktigt uppkäftigt att av just Boyle att göra det där ledningsmålet.
En och annan svordom bör ha yttrats i Senators-båset i det läget.
* * *
”These refs suck”, lyder ramsan i Rangers.
Är det inte rätt krångligt att lägga till det där ”these”?
* * *
Nu ska jag försöka lyfta på arslet och skaka ut lite blod i armar och ben,
Några tips på vem som avgör?
 
 

NY Rangers – Ottawa 1-1 (Period 2)
* * *
Nu är det slutspel på Manhattan, goddammit.
Först har vi utmattande bröt- och ställningskrig i tio minuter. Sedan sätter Hagge Hagelin en ful armbåge i örat på landsmannen Alfie och får fem minuter – och då passar Entourage-Karlsson på att kvittera genom att slänga in puck mot mål som Del Zotto på sant Marek Malik-vis styr in bakom Henke.
Sen är det så hetlevrat och argt och vilt att det känns som att alla egentligen borde gå och ta sig en kall dusch.
Men så blir det inte.
Istället kommer de snart ut och ger oss en tredjeperiod som bör bli något i hästväg.
* * *
Hagges armbåge är verkligen inte snygg.
Han förtjänar både de fem minuters utvisning han får – och den vrede som kommer att möta honom i Ottawa.
Där är Alfie gud och honom rör man sannerligen inte ostraffat.
Fast risken finns att Shanny stänger av honom från de matcherna, i synnerhet om Sens-kaptenen verkligen är skadad.
* * *
Olov, Karlsson skulle nog komma – men Alfie tror jag har gjort sitt i landslaget.
* * *
Alfie har lämnat isen och befinner sig i omklädningsrummet och den som tror att Sens har råd att avvara honom för att fejka en skada har inte riktigt tagit in vad han har för betydelse för sitt lag.
* * *
Materialaren som får fixa med Henkes utrustning när alla står och väntar på första nedsläppet, och ska in med en liten flärp i en hållare…lite stressad blev han där, va?
* * *
Sedan tror ju inte jag att Hagge medvetet satte upp den där armbågen och försökte skada sin landsman, han är inte typen.
Men det hjälper inte, den satt där.
* * *
Helt sant – det är ju fantastiskt Sobotka lirar i Blues och dessutom går och gör mål.
Hans släktingar Frank, Nick och Ziggy skulle aldrig lämna utvisningsbåset om de var hockeyspelare.
* * *
Ha, Karlsson försöker ge Boyle en liten tryckare själv också.
Det är snyggt gjort när lagkamraterna stått upp för honom på det viset.
* * *
PhilipW, nivån på NHL 12 är Pro – men det har jag inte ställt in själv, det bara är så.
* * *
Självaste Justin Tuck – Giants Super Bowl-hjälte – är in the house, zoomas förstås in och föräras det största jublet sedan Strålles mål.
* * *
Har vi inga Matrix-fans i spåret? Jag tyckte den om ”missster Anderson” var ganska kul.
Men så är jag trött också.
* * *
DET ska bli mycket intressant att se, Little Rock. Webers huvuddunkningar var egentligen värre än Carkners vevande, men NHL har en olycklig förmåga att fria stjärnor och sen slå sina hycklande nävar i bordet när det gäller Carkner-figurer.
* * *
Nu börjar det dyka upp ord och uttryck som vi inte använder i den här bloggen.
Slikt publiceras inte, Frallan.
* * *
Undras vem i Rangers-organisationen som får i uppdrag att övertala Tårtan att hålla sig lugn under presskonferensen efteråt.
* * *
Nej, det är inte som att svenskarna passerar obemärkt denna afton.
Låt oss se:
•Strålle Strålman – gör Rangers enda mål.
•Erik Karlsson – gör Senators enda mål, är killen hela laget står upp för mot Boyle och nu anklagad för att filma av arga kommentatorer.
•Hagge Hagelin – utvisad i fem minuter för en ful armbåge.
•Alfie – den som drabbas av Hagges armbåge och tvingas avbryta åtminstone andra perren.
Har vi nån mer?
Ja, just ja, det är svensk målvakt som spelar bra också, men han är väl egentligen den som utmärkt sig minst.
* * *
Fasten your seatbelts.
Den här serien kan urarta nu – och dessutom avgöras. Eller inte.
Vi hörs efteråt.

Ja, helvete – här har det hettat till!
Senators tyckte tydligen att de var för snälla i första matchen och testar nu hur Rangers reagerar på knallhårda tacklingar, oavbrutet gruff och snytingar i fejjan.
Framförallt har Big Boyle en stor måltavla på sin katolska rygg – han får gång på gång betala för att han örfilade upp Erik Karlsson i förra matchen.
Spelmässigt är det mer krig och mer desperation än senast och de som vill att det alltid ska vara tajt skrynklar nog ihop sina pannor, men det för jävla skoj att titta.
Och precis som så ofta i mina Playstation-drabbningar är det Strålle som dammar in ett PP-mål från blå – mellan benen på Anderson.
Ja, han sa ju att det var mindre pirrigt ikväll.
Då går det så.
* * *
Ojvoj, det var riktigt öronbedövande, United Center-artade decibelnivåer i nationalsången ikväll.
Sen
Saturday night i New York City, jag sa ju det.
* * *
Carkner ligger på knä och pumpar som en fotbollshuligan på Boyle– och sen får han med sig Duby Duby Doo på en game misconduct.
Det kan man kalla lyckad trade-off för Senators.
De blir av med en pugilist utan någon som helst betydelse och Rangers blir av med en av sina bästa slutspelsforwards.
* * *
Det känns lite snopet att Klinkhammer inte spelar.
Det namnet hade vi kunnat ha rätt kul med.
* * *
Helt omöjligt att förstå att Duby blir så arg att han vänder upp och ner på en sportdryckstunna är det ju inte.
Att missa resten av matchen för DET känns något hårt.
* * *
Bikinipop, jag läste först att du hade laddat med ”kaffe och sex”.
Det hade en sån här kväll varit värd, men kex går kanske bra det med.
* * *
Minns ni hur roboten sa ”Missster Anderson…” åt Keanu Reeves-karaktären i Matrix?
Om jag var valrossmustaschen skulle jag använda det när jag talade med keeper Anderson om Strålles mål.
* * *
Envisa smålänningar har man hört talas om och här har vi John J.
Nej, det är inte lika stor skräll som om, du vet, New York Islanders gått till playoff – men eftersom Penguins några veckor innan grundserieslutet såg helt oslagbara ut och tippades som slutsegrare av nästan alla är det en LITEN skräll.
* * *
Å andra sidan…räddningen Anderson gör när  Callahan här på slutet får stå och finta i en minut (lätt överdrift, men ändå…) antyder ju nästan att han är The One.
* * *
Johnny Mac inzoomad i jumbotronen.
Det känns alltid lika coolt.
* * *
Nu, Eric, fattar jag ingenting? Vad för bild? Jag har inte stekt nånting idag heller.
* * *
Vad säger ni, har bänken i gått AV i St. Louis?
Skyll inte på mig, jag har inte varit där och suttit på den under några morgonvärmningar.
Det har jag däremot gjort på Rangers bänk några gånger de senaste dagarna och det kanske man borde sluta upp med…
* * *
Strålles warface när han hade fått in karriärens första slutspelsmål och slog en knytnäve i plexit…det var det inga fel på.
* * *
Wibee, inte behöver man genomlida några våldsamma bagarväckningar för att ta sig till Philadelphia i tid…
* * *
Hon har så ont i benet att hon haltar och jag försöker stoppa henne, men Varpu insisterar på att gå och hämta kaffe i den här pausen också.
Förstå varför hon kallas ängel i den här bloggen.