Ramalama en lördagkväll i New York City
Saturday night i New York City.
Och Rangers i slutspelsdrama
Ni kan ju tänka er:
Det kommer att bli nyårsafton, extranumren på en Springsteen-konsert, St Patrick’s Day och Jennifer Connelly i negligé i korresoffan ihoprullad i en enda fräsande raket av extas.
Själv går jag egentligen på ångor – sömnbristen börjar bli riktigt akut – men upphetsningen inför att få vara med om en sådan legendarisk afton i the woooorld¨s most famous arena är så bubblande stor att det inte känns.
Och ni – vänner, stammisar, U-båtar och hela det gamla gardet – ska givetvis vara med och dansa i kommentatorsspåret.
Vi kommer ha SÅ kul!
* * *
– Han är bara människa, säger Erik Karlsson när han efter en halvambitiös morgonvärmning står i ett tajt underställ och svarar på frågor om kompisen Lundqvist.
Är det helt säkert det, frågar jag efter nån kvart av engelskspråkigt tjatter när jag får honom för mig själv.
Han flinar, men insisterar.
– Jo, faktiskt. Om vi skjuter mer och skapar mer trafik framför honom går det att få Henke på fall.
Jag är inte övertygad….
* * *
Det är brakande sommar och jag ägnar några timmar mellan värmning och match i Washington Square Park med vänner på besök från Sverige och inser att det faktiskt finns andra saker än Stanley Cup-hockey som är rätt trevliga.
Som att sitta på en bänk i det färgsprakande myllret på en sån plats och kisa mot 25-gradig sol och känna en ljummen smeka kinder som hettar av stress.
Men givetvis:
Det är ändå som att jämföra pölsa med hummern på Mix i Las Vegas.
Livet handlar om det här nu. Bara, bara, bara!
* * *
Strålle Strålman har samma ”The right way – the only way”-tischa på sig efter träningen idag.
Men själva känner han sig helt annorlunda jämfört med senast.
– Det känns betydligt mindre pirrigt nu. Man vet mer vad det handlar om nu, klargör han medan han håller på och fixar med några tejpbitar på grillorna.
* * *
Det kommer inte bli mycket till bättring på sömnsbristfronsten framöver.
I morgon väntar till exempel en äkta bagarväckning monumentale – och jag ser fram emot den ungefär som jag brukar se fram emot rotfyllningar.
Exakt var jag ska håller vi hemligt en stund till, men ni borde kunna räkna ut det.
* * *
Det må bara vara morgon i USA, men att Foppa uttalat sig som Silfverberg i en svensk tidning har inte undgått Ottawas hungrigaste reportrar, så jag får ägna tio minuter av min trötta morgon åt att sitta i pressrummet och översätta från en länk.
* * *
Mörkret sänker sig verkligen över Vancouver.
Nu rapporteras att Daniel Sedin överhuvudtaget inte följer med Canucks till Hollywood för de två bortamatcherna – och enligt en tweet från en anställd i klubben är det klart att han inte kommer att spela alls i den första slutspelsomgången.
Det har coach Vigneault i och för sig försökt dementera, men alla fattar – det är mycket liten chans att vi får se nummer 22 mer den här säsongen.
Som jag konstaterade redan igår beror Nucks mediokra spel i de två inledande matcherna långtifrån bara på hans frånvaro, men självfallet saknas han – allra särskilt av sin bror.
Som utmärkte Vancouver Sun-krönikören Cam Cole-krönikören konstaterar:
Canucks saknar inte bara en tvilling utan en och en halv.
– Henrik Sedin’s fruitless search for his missing brother through two lost games of this first-round series against the Los Angeles Kings has been like an amputee feeling his phantom limb, skriver han lätt ödesmättat.
Ja, usch.
* * *
Henke är förstås inte med på morgonvärmningen och när jag är så dum att jag frågar PR-John om han ändå kommer att prata med media efteråt får jag en blick som vore jag på Cape Canaveral och bad om en intervju med Christer Fuglesang 20 minuter innan uppskjutningen med rymdfärjan.
Sån här dagar är Herr Lundqvist ej kontaktbar, får man ta och lära sig nån gång.
* * *
Cam Cole är också inne på hur ohyggligt svårt det måste vara för Canucks-ledningen att inte pressa Danne till en för tidig comeback.
Hittills har organisationen, som han skriver, uppträtt med integritet i ärendet, men om det här blir ett 0-3-hål i morrn…kommer de att kunna hålla sig i skinnet då?
Man får hoppas.
Att gambla med spelares hälsa är moraliskt förkastligt.
* * *
Gör under morgonövningarna viss succé bland kollegorna med Liljas uttalande om att sex poäng är en bra säsong för honom.
Det är ju som förr, när ”Lills” lirade med Red Wings.
Då var han den här bloggens allra bästa källa.
* * *
Ni som till äventyrs hoppas på åt att Canucks ska åka ur så bröderna Sedin kan komma hem och spela VM behöver en reality-check.
Om Daniels hjärnskakning är så svår att han inte kan spela i Stanley Cup-slutspelet finns inte minsta chans i helvetet att han vare sig får, kan eller vill lira med Tre Kronor.
Och varför skulle Henrik vilja komma hem och åka omkring med den där ”amputee feeling his phantom limb”-känslan?
Glöm det.
* * *
Valrossmustaschen var missnöjd med Erik Karlsson i match nummer ett och kräver att han ”åker mer skridskor” ikväll.
– Ja, jag får sätta raketer på grillorna, säger 21-åringen med ett snett leende.
– Nädå, jag vet att jag inte hade någon lyckad match i torsdags och det vet alla andra också. Men nu har vi fått den första matchen överstökad, det var lite nervöst, nu ska det förhoppningsvis bli bättre.
Jag trodde att han redan hade raketer på skridskorna…
* * *
Varpu meddelar att hon just lämnat sin crib i Brooklyn och är på väg mot Garden.
Jag blir så glad att jag nästan knyter slipsen runt huvudet.
Nu blir det slutspel på riktigt.
* * *
Det ser ut som att Alfie går in i en förstakedja med Spezza och Michalek ikväll.
Så såg uppställningen i alla fall ut under morgonvärmningen.
– Inte mig emot, säger Spezza, jag och Alfie känner varandra efter alla år, det behövs ingen omställning direkt.
* * *
Spelade bara en halv Playstation-match igår natt. Jag insisterar ju på att vara hemmalag hela tiden och det gjorde för ont att se Bruins mosa Capitals, så jag stängde helt enkelt av…
* * *
Kommer alltid att tänka på Godzilla när jag mellan varven under de här tidiga skrivövningarna går in i den helt öde arenan och står och tittar ett tag.
Man får bara hoppas att ingen av spelarna lägger ägg av den sort han la här inne i den där Matthew Broderick-filmen.
* * *
Mister BigBalle – en signatur man inte kan skriva utan att rodna, men du heter ju så – att få one-on-ones med Tårtan är svårt redan under grundserien.
När slutspelet börjat skulle jag ha större chans att få sitta ner med Kim Jong-Un i Pyongyang.
Men jag försöker förstås för din skull.
* * *
Det var som sagt optional för Rangers i morse och de flesta av de stora namnen som spelar ikväll stannade i omklädningsrummet.
Men inte Hagge Hagelin.
– Jag är rookie. Då betyder optional att man ändå ska ut på isen, klargör han
* * *
Jag hör er om bilderna och jag håller med, men den plattform vi använder för den här bloggen just nu gillar inte bilder. Det tar en evighet att ladda upp dem och det blir helt enkelt sällan tid för det.
Men on the road ska vi se om vi inte ska kunna pressa fram ett och annat konstverk.
* * *
Alfies slutspelsskägg börjar bli härligt Gudibrallan-spretigt nu.
* * *
We all live in a yellow submarine.
Eller ni gör. Några av er. Och det är för jädra trevigt att vi fått hälsa på er U-båtar de senaste dygnen.
* * *
Jag har bara kunnat följa Boston och Washington med ett så kallat getöga – vad fan ÄR det? – men är väldigt impad över att Caps kan åka upp till Beantown och pressa mästarna till övertid i två mållösa schackpartier i rad.
Och så går Bäckis, i andra jädra övertidsperioden, in och klipper in sudden-pucken.
Så väldans kul för honom.
Skulle det inte bli total överkörning där?
* * *
Intryck 1 från själva matchvärmningen:
Duby Duby Doo ser ut att ha mycket jump i benen.
* * *
Intryck 2 från själva matchvärmningen:
Det är absolut nåt mer resolut över Erik Karlsson ikväll.
* * *
Dricker jag mer kaffe nu kommer mitt nästa blodprov att prata portugisisk-brasilianska.
Påminn mig att ta det lite lugnt med det där..
* * *
Nu kör vi, va?
Håll i båda hattar, kepsar och u-båtsperiskop.